Ett besök i Gazar-Gah utanför Herat (1974)

 Vi tog också en hästdroska, en gaddi, en halvmil längs en grusväg i riktning mot bergen i nordost för att besöka ett mausoleum i Gazar-Gah tillägnat sufipoeten Khajah Abdullah Ansâri från Herat. Han levde 1006-1088. Minnesbyggnaden uppfördes under timuridernas tid.

Vi åkte gaddi till Gazar-Gah. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Vägen till Gazar-Gah. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Khajah Abdullah Ansâris
mausoleum i Gazar-Gah.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Mausoleet i Gazar-Gah sett från andra sidan.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Under vårt besök i Gazar-Gah, utforskade vi en del bakgator och träffade vänlig männsikor som var nyfikna på oss främlingar.

Bakgator i Gazar-Gah. Foto: Hans Sandberg, 1974.

An Overland Journey from Sweden to India (1974)

2014 gjorde jag en reportagebok om min resa till Indien hösten 1974. Här är en PDF preview och en länk som du kan använda för att se boken.

Hur vi reste till Indien 1974

På väg mot Pakistan efter att ha klarat Khyberpasset.

Foto: Hans Sandberg, 1974.

Januari 2015

Vi reste privat, utan makt. Vi var inte spioner, utsända, handelsmän, forskare, upptäcktsresande, diplomater eller lyxturister. Vi reste med två gamla bussar till och från Indien och sedan med tåg och mer eller mindre lokala bussar.

Varje sätt att resa har sina för och nackdelar, vare sig du vandrar till Indien som Thomas Coryat på 1500-talet, eller reser med karavaner som John Mildenhall på 1600-talet, eller cyklar, liftar, bilar, tar buss, tåg, flyg eller båt. Att gå eller cykla från Stockholm till New Delhi hade förstås varit möjligt, men det hade tagit lång tid och hade varit riskabelt på fler än ett sätt.

Den som liftar möter ständigt nya ansikten och har goda chanser att lära känna människor från trakten, men trafiken var ofta ganska tunn genom östra Turkiet, norra Iran och Afghanistan. På tåg kan man förstås också träffa intressanta människor, men man kan likaväl spendera dagar isolerad i en kupé där ingen talar engelska. Dessutom fanns det inga järnvägar i Afghanistan, en följd av att britterna aldrig lyckades kolonisera landet.

Fördelen med att åka med en charterbuss var att det var billigt och att vi gradvis kunde närma oss Asien i stället för att kliva på ett flygplan i Europa och sedan landa i New Delhi tolv timmar senare. Flyget är snabbt och effektivt, men man upplever ingenting av de länder man flyger över. På bussen spenderade vi en stor del av tiden med att titta ut genom fönstret och upplevde förändringarna i landskap och kultur. Dessutom måste vi varje dag ge oss ut bland vanligt folk för att handla mat och dryck. Nackdelen med att åka buss var att vi reste som en grupp och alltid måste återvända till bussen. Vi kunde inte slå följe med folk vi träffade på vägen eller stanna på ett ställe vi fann spännande. Resan måste hela tiden fortsätta.

Det bästa hade kanske varit att åka bil, eller ta lokala tåg och bussar, men det skulle varit betydligt vanskligare för oss, krävt mer tid, erfarenhet och förberedelser. En kontrast mot dessa former var den kryssning jag tog med min familj sommaren 2014 och där vi bl a besökte Istanbul och Efesus i Turkiet. Detta är förstås ett väldigt bekvämt sätt att resa, men fartyget låser in resenären i en värld som han blott hastigt och tillfälligt kan lämna. Båten lägger till, man går iland, tar en tur, fotograferar, äter och shoppar, men sedan måste man gå ombord igen. Att bryta sig ur båtens trygga bubbla och nå människorna på land är nästan omöjligt.

Man kan tycka att vår resa gick långsamt – fem veckor till New Delhi –  men den var knappast tillräckligt långsamt för John Ruskin, som var en mycket inflytelserik engelsk konstkritiker under den viktorianska eran. Alain de Botton berättar i The Art of Travel om Ruskins kritik av dåtidens resande.

”He deplored the blindness and haste of modern tourists, especially those who pride themselves on covering Europé in a week by train (a service first offered by Thomas Cook in 1862): ‘No changing of place at a hundred miles an hour will make us one whit stronger, happier, wiser. (…) The really precious things are thought and sight, not pace.’” (s 218)

Det enda sättet att riktigt uppskatta skönhet var enligt Ruskin att förstå den och det var genom att skriva eller teckna som man vann denna insikt. Viktigast och mest underskattad av de två var konsten att teckna och det var därför han grundade the Ruskin School of Drawing and Fine Art. Skolans uppgift var inte i att lära ut konsten att teckna, utan konsten att se.

Ruskin var enligt de Botton initialt entusiastisk för fotografin, men skulle snart dra slutsatsen att fotograferandet lätt blev ett sätt att inte se.

”The camera blurs the distinction between seeing and noticing, between seeing and possessing; it may give us the option of true knowledge, but it may also unwittingly make the effort of acquiring that knowledge seem superfluous.” (de Botton, s 220)  

*

Själv skrev jag en dagbok från resan, men kvaliteten på mina anteckningar var låg och de var alltför egocentriska. Jag hade ingen professionell utbildning, vare sig i att föra reseanteckningar, teckna eller att ta bilder. Och jag hade inte läst Ruskin, så jag förstod inte vikten av att teckna för att kunna se. Rory Stewart beskriver i sin skildring av sin fotvandring genom Afghanistan efter Talibans fall, The Places Inbetween hur han arbetar med teckningar och systematiskt beskriver det han ser, vare sig det är insidan av ett rum där han övernattar eller naturen han färdas igenom. Det skulle förvåna mig om han inte både läst och lärt av Ruskin.

Alla som funderat det minsta över sitt fotograferande vet att det finns en konflikt mellan att ta bilder och att uppleva. Ofta har jag tänkt medan jag tittar genom sökaren att jag borde lägga kameran åt sidan och bara titta, bara uppleva, men det är ett svårt val, särskilt när man reser fort och inte tycker att man har tid.

Vi skriver, tecknar och fotograferar eftersom vi vet att vårt minne är begränsat och därför offrar upplevelsen för dokumentationen. Fördelen med att skriva en dagbok är förstås att vi gör det i efterhand, men det betyder också att vi missar saker som vi helt enkelt inte kommer ihåg. En teckning sker i nuet. Och en fotografisk bild replikerar ett tvådimensionellt utsnitt av en upplevelse. Men till fotografins försvar – och där höll Ruskin med – kan man säga att kameran tillät mig att fånga en bit av verkligheten, åtminstone virtuellt. När jag går igenom mina bilder från Indienresan fyrtio år senare blir det en upptäcktsfärd, en omresa, som låter mig se det jag då inte var redo att se. Kameran var bara ett komplement till min upplevelse, men idag är det detta komplement som i kombination med tryckta och digitala resurser gör att jag kan rekonstruera resan och gräva fram till minnen som sjunkit undan.

Hemkomsten (Indienresan 1974)

Efter drygt tre månader och 29.000 km var jag hemma hos mamma och pappa i Blackeberg och Elisabeth hemma hos sina föräldrar i Sundsvall. Vi klev av bussen och rätt in i vardagen. Att komma hem är ljuvt, men de hemmavarandes entusiasm räcker som alla återvändande resenärer vet inte särskilt länge. De har vardagens bestyr att tänka på och snart har även resenären fångats i vardagens nät.

Jag hittar ett gammalt kvitto som visar att jag sålde min Nikon F med objektiven i januari 1975. Jag har ett vagt minne av att jag packade upp sidentygerna jag köpt åt mamma, men så mycket mer minns jag inte annat än att jag spenderade åtskilliga veckor i mitt mörkrum (inrett i ett av lägenhetens två kök). Jag framkallade de svartvita filmerna och kopierade hundratals svartvita bilder.

Det var ett slitgöra som få av dagens digitala fotografer kan föreställa sig. Varje film måste tas ut ur sin kassett i absolut mörker, sedan försiktigt lindas upp på en spiral av rostfritt stål eller plast utan att någon del av filmremsan nuddar någon annan del och därmed hindrar de kemiska processerna. När man väl fått in filmen kan man stänga framkallningsdosan och tända ljuset igen. Framkallnings- och fixeringsvätskorna måste blandas och hålla exakt rätt temperatur.

Filmframkallningen tog normalt 8 minuter, såvida jag inte ”pressat” en rulle genom att exponera den som om den varit mer ljuskänslig än de 400 asa som var standarden för Kodak Tri-X. Att pressa filmen betydde helt enkelt att man förlängde framkallningen, vilket i bästa fall gick bra, men till priset av grovkornigare bilder. (Svartvita bilder hade inga digitala pixlar, utan bilderna var uppbyggda av små ”korn” gjorda av silvermetall som exponerats av ljus. Ju högre filmkänslighet, desto grövre korn.)

När filmerna sköljts måste de hängas upp på tork och sedan klippas ned och monteras i negativark. Därefter kan man kopiera bilderna en efter en. Man tar ut en remsa om sex negativ, granskar den under förstoringsapparatens ljus och borstar bort eventuella dammkorn med en fin borste innan remsan skjuts in i den springa som håller negativen i ljusgången. Skärpan ställs sedan in för varje negativ och exponeringen anpassas efter varje negativs egenskaper.

Allt görs i ett mörkt rum upplyst av en röd eller dovt gul lampa. Det brukade ta två minuter att framkalla en papperskopia, en halv till en minut att skölja den och tio minuter att fixera den så att den tål vanligt ljus. De tre baden stod i rad bredvid varandra och sköljningen gjordes i en stor plastbalja i vasken så att vattnet kunde cirkulera och rinna ut. Bilderna plockades sedan upp, lades med bildsidan nedåt mot den blanka sidan av en tunn plåt av rostfritt stål och eventuella luftbubblor rullades ut med en gummivals. De två plåtarna placerades sedan på var sida av den elektriska torken som klarade fyra 18x24 cm stora bilder åt gången. Det blev långa pass som ofta sträckte sig igenom natten, men det var ett tacksamt jobb eftersom man till slut kunde slå sig ner och njuta av bilderna. Färgfilmerna skickade jag in till Color-Teknik och när de kom tillbaks efter ett par veckor satte jag igång med att montera och sortera dem.

*

Att flytta hem igen var inte så lätt som vi hade inbillat oss. Man blev på sätt och vis barn igen och vi var rädda för att förlora den självständighet som vi just tyckt oss erövrat. Jag ville ha en egen lya igen, men jag hade inte råd att köpa en lägenhet svart och svart var det enda sättet man kunde få en lägenhet på om man inte hade något att erbjuda vid ett byte. Jag pratade med mina vänner Kaj och Radja om att hyra en större lägenhet tillsammans eftersom det var lättare att få tag på större lägenheter än enrummare, men det blev aldrig av.

Dagen efter julafton klagar jag i min dagbok över att det var oroligt hemma. Förmodligen var det pengar oron gällde. Pappa hade startat Galerie Constance efter att mamma förlorat sitt jobb som avdelningschef på ett mindre bokförlag i Vällingby, sedan ägarens son tagit över och ville datorisera. Hon var nästan 55 år gammal och hade gått arbetslös i över ett halvår. Pappa var orolig för henne och drog igång galleriet för att hon skulle ha något att göra, men det var svårt att driva ett lönsamt konstgalleri i en förort, särskilt i Blackeberg som befolkades av arbetare och lägre tjänstemän. (Som tur var fick mamma senare samma år ett bra jobb på Byggnadsstyrelsen.)

För egen del bestämde jag mig för att läsa ekonomisk historia på Stockholms Universitet och började dessutom jobba som lärarvikarie för att tjäna lite pengar.

På fritiden gick jag ner till Stadsbiblioteket vid Odenplan för att gå igenom de senaste sex månaderna av Far Eastern Economic Review. Och på Stadsbiblioteket i Vällingby fick jag tag på Elias Cornells Arkitekturhistoria och några böcker om ekonomisk geografi, samt FNs statistiska årsbok för 1971.

Svårplacerade minnen från vår Indienresa (1974)

En magdansös uppträdde på en restaurang som Elisabeth och jag besökte på vägen till Indien. Jag vet inte var, men jag gissar att det var i Iran, som på Shahens tid gärna ville framstå som västerländskt och modernt, åtminstone i de stora städerna. Hon kom så småningom fram till vårt bord och dansade för oss. Jag minns att jag var generad och dessutom tyckte att hon var alltför fet för att varar dansös. Jag antog att showen var designad för äldre affärsmän, snarare än en ung student, men sanningen var nog att jag var tämligen ignorant på detta område.

Stad i södra Indien. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Ett annat svårplacerat minne är från Indien, troligen centrala eller södra Indien. Det var tidigt på morgonen och vi väntade på en buss. Medan vi väntade gick vi in på en liten restaurang och beställde in te och rostat bröd. Samtidigt bad vi föreståndaren att fylla upp vår metalltermos med kokt vatten. När vi besökte lyxhotell så frågade vi alltid om de hade maskiner som först kokade och sedan kylde dricksvattnet så att det var säkert att dricka det, men här ute på landet fick vi använda en mer primitiv metod. Vi drack upp vårt te och åt vårt bröd och väntade, men någon termos såg vi inte av. Vi frågade kyparen som skakade på huvudet och sa att det kommer. Vi väntade ett slag och sedan ett slag till, men ingen termos. Då tröttnade jag och tittade in köket som låg bakom ett förhänge. Där satt en mager man på huk med en kastrull över en väldigt liten gasbrännare som stod mitt på sandgolvet. Det var det som var ”spisen”. Vi förstod varför det tagit så lång tid och var tacksamma när vi till sist fick vår termos med kokat vatten.

Apropå lyxhotell, så var det en sak man kunde göra som europeisk resenär i det fattiga Indien. Hemma skulle jag aldrig kommit på tanken att besöka ett lyxhotell, allra minst iklädd smutsiga jeans och en t-tröja, men i Indien räckte pengarna till saker som jag inte hade råd med hemma och vi blev automatiskt insläppta.

Visst var mina föräldrar oroliga, men jag var 20 år gammal och lyssnade inte på det örat

Under julhelgen var jag nere i källaren och rotade i några lådor med gamla bilder och memorabilia. I en låda hittade jag en grön kartong full med gamla brev och några av dem hade mamma och pappa skrivit före och under resan till Indien. Två av pappas brev hade han skrivit från sommarateljén på Öland och de var adresserade till min studentlya i Uppsala. Jag hade läst statsvetenskap vid Uppsala Universitet under våren och jobbade under sommaren på Farmeks slakteri tillsammans med min vän Elisabeth. Det var vårt sätt att spara ihop till den förestående bussresan till Indien.

När jag nu läser om breven för första gången på fyra decennier inser jag att jag haft helt fel när jag i inledningen av mitt manuskript skriver att mamma och pappa inte oroade sig:

Idag funderar jag, som förälder till två söner, 23 och 20 år gamla, på mina föräldrars roll i detta äventyr. Vad tänkte de? Jag kan inte komma ihåg att de varnade oss eller uttryckte tvivel. Den enda tänkbara förklaringen jag kan komma på är att de tyckte att det var en bra sak för oss att komma ut och se världen och att de troligen tyckte att det var skönt att resan till och från New Delhi var en organiserad tur och att vi inte tänkte lifta till Asien.  (Med buss från Stockholm till New Delhi)

* 

Men visst var mina föräldrar oroliga. 
Så här slutade pappas andra brev från Öland (29 juli). Det var en dryg månad före avfärden: 

Jag hoppas att Ni får kul med resan och att det inte blir krig eller naturkatastrofer, utan att ni kommer friska och glada tillbaks till oss!  

Mamma och jag är nog litet oroliga för Er. 

Brevet till oss i Teheran (11 september) slutade så här:

Hoppas bara att Ni inte råkar illa ut. Vi håller andligen och bokstavligen tummarna för Er. 

Må så gott och skriv så fort Du kan. 

Så här avslutade mamma sitt brev till oss i Kabul (20 september): 

Vi tänker varje dag på Er. Hoppas att Ni får vara friska under denna långa resa och att Ni tar vara på varje stund. 

Man gör nig bara en sån här resa en gång i livet och då har man inte råd att ha tråkigt. 

Och brevet till oss i New Delhi (10 oktober) inleds med dessa ord:

Tack för brev och kort, roligt att Ni haft det fint. Vi hoppas innerligt att Ni får fortsätta med att vara friska och att äventyren är av rimliga mått.   

Hur det är så är vi nog litet oroliga för Er. Jag fick begrepp om avstånden när jag skulle skicka plastpåsarna. Flickan på Posten undrade om paketet skulle gå med båt eller flyg. Båtledes skulle det ta 40 dagar, så det fick bli med flyg. Hoppas att det kommer fram i rätt tid.

*

Hur kom det sig då att jag ända tills jag läste om breven trodde att de var obekymrade inför vår långa resa? Kanske därför att mitt intryck myntades när jag var 20 år gammal och det ju inte precis är den ålder då man lyssnar på sina föräldrar. Och även om man lyssnar så hör man kanske inte vad de säger utan det man vill höra.

Deras oro tydlig, även om det samtidigt är uppenbart att de var glada och stolta över vårt äventyr.

De var kort och gott föräldrar, goda föräldrar.

*

Här är länkar till breven till och från mina föräldrar före och under resan:

Pappa skriver från Öland (8.7.1974)

Pappa skriver från Öland (29.7.1974)

Brev från pappa - Poste Restante, Teheran (11.9.1974)

Ett brev hem från Teheran (23/9 1974)

Brev från mamma - Poste Restante, Kabul (20.9.1974)

Ett brev hem från Kabul (3.10.1974)

Brev från pappa - Poste Restante, New Delhi (10.10.1974)

Ett brev hem från Srinagar, Kashmir (10/10/1974)

Brev från pappa - Poste Restante, Madras (29.10.1974)

Brev hem från Bangalore (30.10.1974)

Där stod jag i långkalsongerna, ensam i Elburz-massivet mitt i vinternatten (27/11/1974)

Mount Damavand. Fotograf okänd. 

[2014] 

Vi fortsatte norrut i riktning mot Mashhad och tog i stort sett samma rutt som när vi åkte österut tre månader tidigare. Vägen gick över slättland och när landskapet blev bergigt gick vägen i dalgångar, ofta längs någon flod eller å. Efter Bojnurd klättrade vägen upp i bergen i norra Khorasan och sedan ner mot Gorgan och Amol där vi tog av söderut och följde väg 77 längs östra sidan av Damavand. 

Sven Hedin besteg för övrigt Damavand 11 juli 1891 och samlade där material för sin doktorsavhandling. Han hade anlänt till Iran i oktober året innan som tolk och vice-konsul med uppdrag att överlämna Serafimerorden till den dåvarande shahen av Iran, Naser al-Din Shah Qajar. 

27 november 1974

Vi gjorde en toalettpaus på toppen av passet mellan Amol och Teheran. Jag gick in på toaletten i långkalsonger och en tjock tröja. Det var strax före midnatt och det var kallt ute. När jag väl kom ut var bussarna borta. Dom skojar väl bara tänkte jag och tittade bakom hörnet, men inga bussar syntes till. En påpälsad karl med mössa och öronlappar viftade med armarna, så jag förstod att de hade åkt iväg. Där stod jag i långkalsonger 5.000 km hemifrån, utan pass eller pengar. De pekade frågande på mina långkalsonger. Den påpälsade mannen förklarade för ett par andra karlar. Jag fick hoppa in i deras Mercedes-truck. De eskorterade en lastbil med en grävmaskin, så det gick långsamt. Jag visste att de flesta sov i Bill, så det skulle ta lång tid innan de skulle sakna mig. Kanske skulle jag få åka med dem ända till Teheran. Och där försöka ta mig ut till flygplatsen där bussarna skulle parkeras, i långkalsonger och utan en enda rial.

Vi åkte i en halvtimma utan att se eller möta bussarna. Jag hade mer eller mindre ställt in mig på att få åka med ända till Teheran. Vi möter ännu ett par billjus och för sent upptäcker jag att det är Bill som är på väg till toppen igen. Ingen chans att signalera och de kunde inte vända och köra ikapp Bill p.g.a. eskorten! Nu var frågan om Bull hade fortsatt eller stannat för att vänta in Bill?!?

Fem minuter senare står dock Bull där. Stämningen är hög när jag lättklädd kliver in.

*

Vi försökte besöka Teherans universitet idag, men hindrades av universitetspolisen. För att komma in måste man känna någon av de anställda eller skaffa ett särskilt tillstånd genom turistbyrån. Universitetet är från 1935.

Entrén till Teherans universitet. Foto: Hans Sandberg, 1974.

[2014] 

Jag glömmer aldrig hur jag blev kvarglömd mitt i natten vid Irans högsta berg, Damavand, men exakt var någonstans var det händelsen utspelade sig? Jag har letat och letat och försökt lokalisera platsen, men det har inte varit lätt, särskilt inte som vi åkte mitt i natten. Jag har kollat kartor och Google Maps, men det har inte hjälpt. Men för en stund sedan prövade jag ännu en gång att göra resan från Amol till Teheran via Google Earth och denna gång fokuserade jag mig på det faktum att den slingriga vägen ner från passet följde berget nära och att berget låg på höger sida. Jag minns hur jag stirrade ut i natten och här och var såg billjus och ljus från bebyggelse. 

Vägen från Amol följer länge Hazarfloden och går i dalgångar, men strax efter Polour, som enligt Wikipedia är en bas för bergsbestigare, klättrar vägen uppför berget Dobrar (4072 m) i ett par hårnålskurvor mot passet Emamzadeh Hashem som ligger på 2.700 meters höjd. Platsen ser av Google Earth ut som en utkiksplats med en stor parkering och några byggnader, men när jag söker efter bilder ser jag att det 2008 byggts en moské med en gyllene kupol. Jag hittar också en topografisk karta på Wikipedia som ger en detaljerad bild av landskapet i och kring Damavand. Den bekräftar analysen jag gjorde med Googles hjälp.  

Vägen söderut från utkiksplatsen ser ut som jag minns den när jag nu "reser” med hjälp av Google Earth. Det är alltså möjligt att det var på toppen av Emamzadeh Hashem-passet jag tog min kisspaus. 

När jag studerar området runt Emamzadeh Hashem med Google Earth ser jag också att det byggts en lång tunnel under Dobrar-berget. Den börjar en bit efter Polour och mynnar ut i Moshadalen.

På hemväg genom Khyberpasset (1974)

20 november 1974

Vi stannade ett par dagar till i New Delhi och shoppade i turistbutikerna runt Connaught Circle medan vi väntade på avfärden. Jag köpte sex meter sidentyg, tjockt och mörkblått med guldtråd invävt, samt flera meter vitt silke. Det var till mamma som så småningom använde det blåa tyget till gardiner och gjorde en schal av det vita silkestyget. 

*

Jag minns inget av själva avfärden trots att det måste ha varit en stor händelse efter att ha rest runt i sex veckor från  Srinagar i Kashmir till Trivandrum i Kerala. Vad jag kommer ihåg är att vi körde genom en dammig stad i Pakistan bland människor, cyklister, rickshaws, hästdroskor och taxibilar. Solen såg ut att gå ned där gatan slutade. Men var det ett verkligt minne, eller bara en rekonstruktion baserad på ett svartvitt foto jag tog från bussen? 

Solnedgång över en stad i Pakistan. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Nästa sak jag kommer ihåg är att vi stannade i en liten stad för att köpa nybakat bröd. Det var en kall och frostig morgonen. Det platta brödet var stort och långt och väldigt gott. De bakade brödet på innerväggarna av ugnar som eldades med ved och ibland satt nedgrävda i marken. 

Troligen i närheten av Peshawar, på vägen mot Kyber Pass.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Nu började färden norrut genom Khyberpasset där bergväggarna reste sig rakt upp mot himmelen med oss längst ner och mitt emellan.   

Bussen Bull på väg mot Khyberpasset.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Sitter på ett diskotek i New Delhi och undrar hur många som fryser ihjäl denna natt (15/11/1974)

På trappan utanför Jama Masjid i Old Delhi.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

15 november 1974

Genomlider diskoteket "Wheels" på Hotel Ambassadör. Neil Young ylar vemodigt ur högtalarna. En flimrande psykedelisk belysning. Europeiska och amerikanska tonåringar samt en och annan "frigjord" indisk tonåring shakar. Rolling Stones tar vid och smeker de dansande överklassungdomarna samman. Det är troligen under tio grader varmt ute och jag vet inte hur många som fryser ihjäl i Delhi även denna natt. Men på morgonen kommer säkert sopbilen och forslar bort dem för det passar sig inte med smutsiga lik i New Delhi.

Vi följer med Marianne som låtit sig bjudas ut av två indiska överklassgrabbar.

Eländet har verkligen ingen ände här. Så totalt genomruttet, genomfalskt och en frustrering på gränsen till perversitet. Fy fan!

Runt järnvägsstationen samlas de fattiga (13/11/1974)

Utanför järnvägsstationen. Foto: Hans Sandberg, 1974.

13 november 1974

Det är tio grader varmt ute klockan halv nio på morgonen och vid järnvägsstationen tigger halvnakna människor, barn och vuxna.

Ett barn leker på trottoaren. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Fattiga och hemlösa. Foto: Hans Sandberg, 1974.

En ung och fattig pojke i en stor stad.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Man ser ofta fattiga på jakt efter saker som för oss
förefaller värdelösa. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Det blir trettionio timmar på var sin träbänk (11/11/1974)

Modernt tempel i Madras. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Tiggare i Madras. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Rickshaw i Madras. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Gatuliv i Madras. Foto: Hans Sandberg, 1974.

11 november 1974 

Återigen i Madras.

Lyckades inte boka liggplatser till Delhi. Det blir trettionio timmar på var sin träbänk. Härligt. Nattens resa tog sjutton timmar.

Augusti-november 2014 

Vi hade kunnat få liggplats och vi hade t o m kunnat få plats i en luftkonditionerad soft sleeper med riktiga sängar, men då hade jag fått muta konduktören. Jag minns inte exakt hur mycket han ville ha, bara att det var en relativt liten summa för oss, kanske femtio kronor. Men för mig var det tabu. Jag tackade stolt nej till det korrupta systemet och valde den hårda träbänken. 

* 

Kerala var en mycket vacker stat. Vi tog buss från Trivandrum till Aleppey. Därifrån åkte vi båt till Kottayam. Landskapet var mycket fint.

Kerala genomkorsas av ett nätverk av vattenvägar.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Risodling i delstaten Kerala. Foto: Hans Sandberg, 1974.

En flicka utanför sitt hem i delstaten Kerala. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Kerala. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Ett paradis vid Indiens sydspets. (6/11/1974)

Jag hade säkert tappat 20 kilo sedan starten av resan,
men humöret var det inget fel på. Här i Lackadivsjön
mellan Indiens sydspets och Maldiverna.
Copyright: Hans Sandberg, 1974.

6 november 1974

Andra dagen i Kovalam Beach. Underbart fin strand och bra badmöjligheter. Fullt med palmer, havet dånar i bakgrunden. Tropiskt klimat och tropisk växtlighet.

Lackadivsjön vid Indiens sydspets. 

Foto: Hans Sandberg, 1974.

Fina stränder, men turisterna föredrog Sri Lanka (Ceylon).
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Fiskare vid Kovalam Beach.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Fiskare vid Kovalam Beach.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Fiskare vid Kovalam Beach.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Kokospalmer vid Kovalam Beach.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Konsten att skörda kokosnätter. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Augusti-november 2014

Engelska Wikipedia har en mycket omfattande och rikt illustrerad artikel om Kerala. 

”Betala först, så får ni gå till polisen efteråt” (5/11/1974)

Kerala har ett omfattande nätverk av vattenvägar
mellan oceanen och risfälten. Foto: Hans Sandberg, 1974.

5 november 1974

Kom till Cochin Harbor Terminal halv ett på måndagen. 14 ½ tim resa. Cochin blev en besvikelse. Guidebokens ljuva ord om ”arabiska vikens pärla” och ”Asiens Venedig” etc. visade sig vara lögn.

Beställde in mat på Malabar Hotel som såg lyxigt ut och hade kinesisk mat. Ris, nudlar och ”sweet and sour pork.” Men vi fick inget kött utan enbart friterade fettklumpar. Vi klagade och fick veta att de alltid serverar fettklumpar (”flesh”). Managern instämde, men efter en stund tog de tillbaks fettklumparna och lovade servera köttbitar istället.

Elisabeth och jag hade beställt en portion och Bosse en. Vi hade fått in tio fettbitar per portion, men av köttet fick vi bara fyra små bitar per portion. Vi vägrade ta emot det och åt upp resten. När vi fick notan hade de satt upp oss på åtta rupies per portion för köttet. Kyparen vägrade att ta tillbaka köttet och sa att de inte tänkte släppa ut oss förrän vi betalt även för köttet som vi vägrat ta emot. Vi bad dem kalla på polis, men det vägrade de också.

”Betala först, så får ni gå till polisen efteråt.”

”Vi betalar för det vi ätit och sedan går vi.”

Jag drog ifrån köttet från notan och lade tjugofem rupies för återstoden. Efter en stund tog en kypare pengarna. Vi gick utan att vänta på kvittot.

*

Trötta, smutsiga och hungriga åkte vi med nästa tåg till Ernakulum. Konduktören slog sig ner hos oss och presenterade sig som Jacob. Han hade en Bachelors degree i arkitektur påstod han, men hade jobbat i tjugotvå år vid järnvägen. Han berättade om sin dotter och sina två söner. Dottern skulle snart flyga över till sin man som jobbade i Förenta Staterna. Vi fick hans adress i Coimbatore och han bad oss hälsa på nästa gång vi kom dit.

Sedan fick vi ta taxi tillbaks till Cochin för att reservera plats på tåget från Cochin till Madras på lördag. Biljetten var ställd till Station Master i Cochin H.T. och då är det helt omöjligt att reservera i Ernakulum som är nästa station på samma sträcka. Buss till Ernakulum igen. Middag och niobussen till Trivandrum. Kom fram kvart över tre på morgonen och jagade hotellrum i en timma. Det enda som fanns kvar var stans dyraste rum. 35 rupies för ett dubbelrum, air-conditioned.

*

För två timmar sedan försökte vi få en omelett på järnvägsstationens non-vegetarian ”Refreshment Room.” Lång väntan på dåliga omeletter och fem skivor bröd istället för de fjorton vi beställt. Kyparna är provocerande slappa. Notan blir 9,60 rupies per person!!

Den är ospecificerad och när jag frågar vad som är meningen skakar han på huvudet.

”Hur mycket kostar omeletten?”

”1.25 rupies.”

”Hur mycket kostar bröd och smör?”

”60 paisa for two slices.”

Plus en påse torkade bananer för en rupie. Det gör 6,50 tillsammans!

Han protesterade inte utan tog emot 6,50 utan kommentar.

Istället för buss. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Ett myller av tempel, gudar, gudinnor och en och annan elefant (3/11/1974)

Två gopurams (portar) till Meenakshi Amman templet.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Detalj av en port till Meenakshi Amman templet.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Swarnapushp kandini är en ceremoniell bassäng i
Meenakshi Amman templet. Den ska enligt sägnen ha
haft gyllene näckrosor. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Augusti-november 2014

Det jättelika Sri Meenakshi Amman komplexet började enligt arkitekten Satish Grover som ett par små bytempel i Madurai vars anor lär gå tillbaks 2500 år. Det ena var tillägnat guden Shiva och Meenakshi, en jordisk uppenbarelse (avatar) av gudinnan Parvati, som framför allt tillbes i Sydindien. Meenakshi hade enligt traditionen ögon formade som en fisk (meen på tamil) och tre bröst, men gjorde sig av med ett när hon tog Shiva som älskare. Ett skäl till Parvatis popularitet är att hon står i centrum för en fertilitetskult runt det älskande gudaparet. Dagens jättelika tempel byggdes under första halvan av 1600-talet. Det finns tio gopurams, ett slags portar dekorerade med våning efter våning av färggranna skulpturer av människor, gudar och gudinnor. (Det mesta av färgen hade vittrat bort när vi var där 1974, men templet har nyligen genomgått en restaurering och återfått sina lika klara som sockersöta färger.)

"Templet är en stad i sig själv och mer än tillräckligt tillgodoser varje mänskligt behov med sin egen avdelning - levnadskvarter, områden för festivaler, för bön och meditation, and många andra aktiviteter. En gång i tiden fanns det även ett kvarter för devadasis. Från början var de förmodligen en grupp högt aktade flickor tränade i klassisk dans. Men med tiden och urholkning av traditionerna reducerades de till att bli prostituerade, vilka praktiserade det urgamla yrket under religiös täckmantel och fyllde templets kassakistor." (Masterpieces of Traditional Indian Architecture, Barnes & Noble, New  York, 2006, ss 74-75).  

Detalj från en gopuram i Meenakshi Amman templet.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Utsikt från toppen av södra tornet som är 52 meter högt.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Detalj från en gopuram. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Ett överflöd av gudar och människor. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.

3 november 1974

Medan vi vandrade genom templet pågick bön. I en del sjunger man. I en annan del månglar man alla sorters skräp, från uppblåsta plastankor till handicraft.

Madurai är en levande stad. Gatorna är fulla av människor, oxar, kalvar, kor, hundar, alla sorters fordon och en och annan elefant.

Ett inte helt ovanligt möte på en gata i Madurai.
Foto: Hans Sandberg, 1974.