Därför hatade Kinas makthavare Fang Lizhi (1991)

(En starkt förkortad version av denna artikel publicerades i tidningen Z i mars 1992)

Fang Lizhi 1991 under sin tid på Princeton's
Institute of Advanced Studies. Foro: Hans Sandberg

Kejsaren av Kina lät en gång sina ministrar få veta att det fanns en hjort i en sal, där man placerat en häst. De fick gå in i rummet och utfrågades sedan en efter en om vad de sett. Den som gav "fel" svar miste sitt huvud!
Sanningen har alltid betingat ett högt pris i Kina; ett land som f ö ännu inte skrivit på FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Man kan därför säga, att professor Fang Lizhi haft tur. För även om han tvingades söka skydd hos den amerikanska ambassaden i Beijing och ett år senare gå i landsflykt, så undkom han med livet i behåll.

Idag hittar vi honom i den fridfulla oas för snillen, som Princetons Institut för Avancerade Studier utgör. Här verkade en gång hans idol Albert Einstein och här grubblar professor Fang nu kring universums struktur, samt på Kinas framtid.
Många av hans forna studenter och kollegor befinner sig också i USA och han deltar i deras diskussioner om vägen till ett demokratiskt och vetenskapligt upplyst Kina. (Det finns ca 20 000 kinesiska gäststudenter och gästforskare i USA).
Debatten hemma i Kina är däremot stängd för honom, åtminstone tills vidare.
-Jag har inte mycket kontakt med Kina idag. Ibland kan jag skicka ett brev med någon som reser till Kina.

De normala kanalerna är för riskabla. Brev öppnas, telefonsamtal avlyssnas, telefaxar övervakas och system för elektronisk post är ännu ovanliga i Kina.

I den kinesiska regeringens ögon, är han en kriminell på flykt. Han har personligen fått bära en stor del av skulden för massprotesterna 1989, trots att han aldrig direkt deltog i rörelsen. Fast i rättvisans namn måste man ge dem rätt, åtminstone till en del. Fang Lizhi skrattar:
-Ha, ha, ha! Jag tror att jag hade starkt inflytande bland studenterna. De respekterade mig, ibland! Ha, ha, ha, .... men myndigheterna var inte glada. I Kina ska det vara eftersägare. De gillar inte självständiga människor!

Fang Lizhi spelade i Kina en roll, fullt jämförbar med den Andrej Sacharov spelade i Sovjetunionen och Vaclav Havel i Tjeckoslovakien. Det finns t o m de som i honom ser en framtida president, något han själv avvisar som utslag av kinesisk auktoritetstro. Om det är något han predikat så är det ju, att kineserna måste sluta vänta på förbättringar från ovan:
-Demokrati är ingen gåva som förlänas oss från överheten. Det hänger på oss att kämpa för den, sa han den fjärde december 1986, i ett tal till studenterna vid ett av Kinas främsta tekniska universitet - Keda, beläget i staden Hefei i provinsen Anhui.

Vid den tiden rådde i Kina ett friare politiskt klimat, än någonsin förr eller senare (med undantag för ett par veckor i maj 1989).
-Man talade då om den "öppna politiken", även om det fortfarande fanns många begräsningar. Vi utnyttjade detta, men vi överskred gränserna! I mitt första tal kritiserade jag marxismen enbart från ett naturvetenskapligt perspektiv. Senare breddade jag kritiken, säger han.

Under 1985-86 for han land och rike runt och höll tal pepprade med demokratiska tankar. Därtill gav han frispråkiga intervjuer för kinesisk och utländsk press.
-Det var riskabelt, för myndigheternas svar kunde bli hårt. Jag tror att man måste ta små steg, tänja gränsen lite i taget, säger han.

För Fang Lizhi var det kanske små steg, men för den kinesiska gerontokratin var det sjumilasteg.
-Viktigast av allt om vi vill ha reformer, är att vi har en demokratisk mentalitet, sa han i november till Shanghais studenterna och fortsatte.
-Ingen säger det, i varje fall inte rakt ut, men sett i termer av dess verkliga resultat, har den ortodoxa socialismen, från Marx och Lenin till Stalin och Mao Zedong, varit ett misslyckande.

Detta var att häda i Deng Xiaopings Kina, där regeringen kräver av medborgarna att de "upprätthåller" de "fyra kardinalprinciperna":

1) Den socialistiska vägen, 2) Proletariatets diktatur, 3) Partiets ledarskap, 4) "Marxismen-Leninismen-Mao Zedongs tänkandes" ledande roll.

Fang Lizhi jämställde offentligt detta med vidskeplighet, diktatur, konservatism och osjälvständighet. Han drog sig inte för att kritisera Deng Xiaoping och andra ledare med namns nämnande, vilket i Kina är en dubbel synd.

Trots sin knivskarpa kritik förnekade han inte, att Kina gått framåt sedan Maos tid.
-Om jag, under "de sjutton åren" (1949-1966) hade sagt det jag nu säger, skulle de gjort köttfärs av mig, sa han till Shanghais studenter i november 1986.

Till skillnad från många av sina intellektuella kollegor nöjde han sig inte med att det blivit bättre, utan attackerade den ömma punkten i Dengs reformer; Kinas fundamentala brist på demokrati och mänskliga rättigheter.
-Demokrati är inte samma sak som att lossa lite grand på förtryckets band, sa han i Shanghai.

Hur kunde han säga detta i ett land som, när det kom till kritan, var en enpartistat där tusentals oliktänkande ruttnade bort i straffarbetsläger?
För det första var han fysiker. Forskare och tekniker spelar en nyckelroll i Dengs moderniseringsprogram och regimen har därför haft större tålamod med dem. Annars hade han gått samma öde till mötes, som den unge arbetaren Wei Jingsheng, vilken 1979 dömdes till femton år i Kinas Gulag för att ha krävt en "femte modernisering", dvs politisk frihet.

Det finns dessutom de som misstänker att han hade en beskyddare i kommunistpartiets ledning, politbyråmedlemmen Hu Qili.

Fang förnekar att så skulle varit fallet.
-Vi hade mötts på 50-talet, men inte haft några kontakter tills 1985. Han var då politbyråmedlem och skälet till att vi träffas var att han ville råda mig att inte säga för mycket.
Hu Qili sände bud efter honom och de möttes på vägen ut från den förres kontor. Fang varnades utan krusiduller för att ställa till bråk, men han vägrade böja sig.
-Det blev ett mycket kort möte, säger han.

På frågan om han kände sig i underläge inför detta möte med en hög makthavare skrattar Fang.
-Psykologiskt var vi jämlika, vilket irriterade mig, för jag stod ju högre än honom kunskapsmässigt, ha, ha, ha... Han å sin sida höll på sin maktposition och tyckte att han stod över mig.

Deras första möte inträffade i februari 1955. Fang var en begåvad nittonårig student och partimedlem. Under en utbildningskonferens rusade han upp till podiet och grep mikrofonen. Det var ett tråkigt möte och det var dags för studenterna att börja tänka mer självständigt, ropade han med hög röst.

Hu Qili satt ordförande och hans första kommentar var:
"Fang, det där var bra sagt!"

Dagen efter fick Hu Qili signaler från partiet om att det inte alls var så bra. Universitetets partisekreterare ägnade hela konferensens andra dag, till att läsa upp ett långt tal som kritiserade Fangs korta inlägg.
-Jag var mycket förvirrad, för vid den tiden var jag fortfarande marxist. Jag tänkte att det var nog jag som hade fel.

Två år senare, under den av Deng Xiaoping ledda massförföljelsen av "borgerliga högerelement", blev han utesluten ur kommunistpartiet för denna sin ungdomsförsyndelse.

Först efter Maos "stora språng framåt" 1958-60, som kostade tiotals miljoner kineser livet, slutade han skylla sina politiska problem på sig själv.
-När folk svalt av hunger förstod jag att något måste vara fel. Då förlorade jag förtroendet för Mao och jag blev mer självständig, säger han.

Till skillnad från många andra kinesiska kommunister som ogillade Maos extremism, lockades Fang Lizhi inte av Maos rival Liu Shaoqi, eller det sovjetiska kommunistpartiet, som under Nikita Chrusjtjovs ledning prövade begränsade ekonomiska och politiska reformer.
-Jag hade redan en förkärlek för frihet, vilket var traditionen bland fysiker, som t ex Einstein. Han var mycket öppen i sitt tänkande och jag gillade hans idéer. Jag var redan då mer influerad av idéer från Väst. Sovjet hade f ö också kritiserat Einstein och kvantmekaniken och det gillade jag inte.

Fang Lizhi i Princeton 1991. Foto: Hans Sandberg

Det var i vetenskapen Fang Lizhi fann den fasta punkt, som skulle ge honom styrka att rubba den kinesiska kommunismens politiska universum. Han tänkte ofta på hur Gallileo fick kämpa för sanningen mot den medeltida kyrkans ideologiska förtryck.
Under kulturrevolutionen sändes Fang och de flesta andra intellektuella ut på landsbygden, för att som det så vackert hette "omskolas av massorna". Då gick det inte att ta ens de kortaste av steg mot friheten.
-Vi var färdiga. Vi var fullkomligt isolerade! Det gick inte att göra någonting, säger han.
Såsmåningom fick han återvända till Beijing, men förflyttades 1969 till Hefei, där Kinas nationella vetenskapsakademi byggde upp en ny teknisk högskola. Det skulle dröja till 1978 innan Fang återfick sina "politiska rättigheter" och den 21 år gamla uteslutningen ur partiet upphävdes.
Han inledde en mycket aktiv vetenskaplig period och blev 1981 vid 45 år Kinas yngste professor.

Reformerna och hans nya status gav honom möjlighet att genomföra en rad utlandsvistelser, som deltagare på vetenskapliga seminarier och som gästprofessor. Det öppnade nya världar och nya perspektiv, vilket bara stärkte honom i övertygelsen att Kina måste öppna sig helt mot omvärlden. Partiet såg detta som en kapitulation för "västerländskt inflytande", men Fang såg ett fritt kulturutbyte som en nödvändig förutsättning, för en verklig modernisering av Kina.

Han blev snart ett känt namn i vetenskapliga kretsar, både i Kina och internationellt. 1984 valdes han, trots motstånd från partiet, i ett demokratiskt val till vice-president för Keda. Han tog där initiativet till en serie utbildningsreformer, som hösten 1986 hyllades i partiets främsta dagstidning, Folkets Dagblad. Hans reformer ersatte kommunistpartiets dominans av undervisningen med akademisk frihet, kreativitet och ett omfattande internationellt utbyte.

Den femte december, dagen efter att Fang Lizhi sagt till Kedas studenter att demokratin är något man måste kämpa för, drog 3 000 av dem ut på Hefeis gator med banderoller som "Ingen demokratisering, ingen modernisering!" och "Ge mig frihet eller döden!" Senare i december demonstrerade 5 000 studenter i Wuhan och 30 000 i Shanghai. Protesten spred sig snart till städerna Kunming, Chongqing, Shenzhen och i januari tågade Beijings studenter till den Himmelska Fridens Torg.
Det var denna utveckling partiets reformvänliga falang hade fruktat, eller rättare sakt, den motreakttion som den kunde leda till.

Det var troligen därför Fang Lizhi skuggades av en regeringsmedlem under sin "turné" 1985-1986. I staden Ningpo fick han veta att Wan Li, vice-premiärminister och medlem av politbyrån, begärt att få bandinspelningar av hans tal.

Wan Li följde honom tillbaks till Keda och kallade strax samman ett hundratal av provinsens utbildningschefer, partisekreterare och guvernörer till ett möte. Formellt sett var det ett möte om utbildningspolitik, men det verkliga syftet var att lägga munkavle på Fang och att stoppa den uppflammande studentprotesten.
-Han kritiserade min åsikt att utbildningen ska vara oberoende av partiet, säger Fang, som till att börja med undvek att gå i svaromål, vilket retade Wan Li.
-Fang Lizhi! Kom hit upp och rapportera till mig, hojtade denne.
-Jag reste mig då upp och gav ett rättframt svar, säger Fang. Jag är vice-president för ett universitet och vet hur man ska arrangera undervisningen och forskningen. Jag kan detta bättre än du och behöver ingen inblandning från partiet!

Denna sturskhet både lockade och skrämde Fangs kollegor, som efter mötet kom fram och sa att "du gjorde bra ifrån dig" och att de gillade hans åsikter, men att han borde hålla tyst med dem!
Detta var, som Orville Schell påpekar i sin lysande bok om denna tid, "Diskotek och demokrati", ett av de få tillfällen i det kommunistiska Kinas historia, som någon offentligt utmanat en toppledare i demokratifrågan.

Demonstrationerna vintern 1986-87 ledde till en reaktion och en stark sådan. De konservativa krafterna pressade på och Deng Xiaoping svarade med att offra sin tilltänkte efterträdare, partiets ordförande Hu Yaobang. Han skärpte även retoriken mot "borgerlig liberalism", men utsåg i ett listigt schackdrag den liberale reformvännen Zhao Ziyang till att ta över Hu:s post. Tanken var att tysta oppositionen till höger och vänster, samtidigt som de ekonomiska reformerna skulle få fortsätta.
Fang Lizhi och två andra fritänkare, Liu Binyan och Wang Ruoshi, uteslöts ur partiet. Fang och Guan Weiyan, hans liberale chef vid universitetet i Hefei, sparkades dessutom från sina jobb.
Märkligt nog - för kinesiska förhållanden - fick Hu Yaobang behålla sin post i politbyrån och Fang Lizhi gavs ett nytt jobb som forskare vid Beijings astronomiska observatorium. Det var ett sätt att signalera till de intellektuella att regeringen trots allt inte tänkte gå tillbaks till Maos politik.

Fang Lizhis stjärna skulle nu ha passerat zenit, om det inte varit för en avgörande tabbe från partiets sida.
-Kommunistpartiet distribuerade mina tal över hela landet, för att folk skulle kritisera dem, men de identifierade sig med mina tal istället. Innan dess var jag bara välkänd bland fysiker och studenter, säger han.

Endera var det en dumhet från de konservativas sida eller ett slugt trick från de radikala reformisternas sida. För Fang Lizhi var det en oväntad hjälp i att bryta igenom det svåraste hindret för fri åsiktsbildning i Kina; partiets informationsmonopol.

Det kan vara svårt för en utomstående att förstå, exakt hur besvärligt det är, att i Kina upprätthålla det vi ser som normala kontakter. Landet är enormt stort, fattigt och har en extremt underutvecklad infrastruktur. Enkla saker, som att ringa eller hälsa på en bekant i en annan stad, är svåra i Kina, både av praktiska och politiska skäl.
-Jag hade inte telefon förrän 1987, men jag använde ändå aldrig telefon för att kommunicera med mina vänner, säger Fang Lizhi.

Bara två av tusen kineser har telefon.

Arbete, bostad och resor är ännu idag saker som kräver myndighetstillstånd, dvs godkännande från kommunistpartiet. Angiveri och spioneri på medborgarna är en del av vardagen på ett sätt som för tankarna till George Orwells bok "1984". Det var länge förbjudet och ibland t o m livsfarligt att läsa utländska tidningar och lyssna på Voice of America eller BBC.

Det kinesiska samhället är genomorganiserat och det på ett sätt som ger partiet största möjliga makt. Alla officiella informationskanaler går vertikalt - rapporter nerifrån och upp och beslut uppifrån och ner.
-Kommunistpartiets förbjöd efter maktövertagandet 1949, horisontella kontakter mellan folk inom olika yrkesområden, säger Fang Lizhi. Fysiker och fysiker, det är okej, men fysiker och konstnärer, fysiker och företagsledare, nej, det går inte!
-Jag känner t ex Liu Binyan, men vi har bara träffats vid ett fåtal tillfällen och jag har aldrig träffat Wang Ruowang (en känd dissident från Shanghai), säger han.

Detta korporativa system håller oppositionen splittrad i många små isolerade öar, vilka partiet kan krossa, tolerera eller manipulera, efter eget skön. Partiet har på sätt och vis svalt samhället, men därmed fått i sig de politiska åsikter man ville bli av med, om än i förtäckt form. Istället för att vara ideologiskt enat, blev partiet en plattform för fraktionskamp och strider mellan intressegrupper.

Deng Xiaopings pragmatiska filosofi -- "färgen på katten spelar ingen roll, så länge den fångar möss" -- var inte mycket till ideologi, vare sig för att försvara det gamla systemet, eller bygga ett nytt. De redan inledda reformerna följde sin egen logik och den reella splittringen i partiet gjorde det alltmer ineffektivt som tankepolis.
-Vi hade många möten som yrkesmän och där kunde vi komma samman och prata, säger Fang. Man får resa mycket, eftersom telefonsystemet är så otillräckligt.

Det dröjde inte länge efter uteslutningen förrän det åter blåste nya politiska vindar. Det verkade som om ingenting skulle kunna stoppa den successiva liberaliseringen av Kina.

Fang Lizhi deltog i februari på en officiell vetenskaplig konferens, ledd av Guan Weiyan. Fang fick i maj 1987 tillstånd av premiärminister Zhao Ziyang, att åka på ett symposium om fysik i Trieste i Italien. Väl utomlands passade han på att ge en intervju för tyska Der Spiegel, där han sa, att hans mål för Kinas räkning var demokratisering och att han närmast hade för avsikt att attackera marxismen. Hösten 1988 deltog han i en vetenskaplig konferens i Australien och på vägen hem gav han en intervju för Hongkongtidskriften "Nittiotalet". Det blev en svidande vidräkning med korruptionen och "fin de siècle - mentaliteten" i kommunistpartiets ledning. Deng Xiaoping lär ha blivit så rasande att han övervägt att stämma Fang Lizhi för förtal.

Kampen inom partiledningen mellan radikala reformister, försiktiga reformister och konservativa reformmotståndare blev under 1988 allt hårdare och under andra halvåret såg det ut som radikalerna förlorat greppet om partiet, men partiet höll samtidigt på att fullständigt förlora greppet om samhället, något som skulle bli uppenbart våren 1989.

I det läget skrev Fang ett öppet brev till Deng Xiaoping och talade om något som Kinas intellektuella tigit om i tio år: Wei Jingsheng.

Det korta brevet föreslog, att Deng skulle låta utlysa en nationell amnesti för politiska fångar, inklusive Wei Jingsheng. Fang tyckte att det var passande, med tanke på 40-årsjubileet av Folkrepublikens grundande, 70-årsminnet av "fjärde maj-rörelsen 1919" och 200-års minnet av den franska revolutionen.

Detta brev blev startskottet för 1989 års massiva demokratirörelse. Det följdes 16 februari ett öppet brev till den nationella folkkongressen (Kinas "riksdag") undertecknat av 33 kända kinesiska författare och konstnärer. De stämde in i Fang Lizhis brev av den sjätte januari. Det gjorde också 42 kända kinesiska vetenskapsmän i ett annat öppet brev till folkkongressen. Sedan följde händelserna slag i slag.

Varför skrev han brevet 1989?
-Det var tio år sedan Wei Jingsheng dömts och även på Maos tid blev kommunistpartiets fiender ibland utsläppta efter tio år. Yttrandefriheten var också ganska stor, men en svårighet var att Wei Jingshengs fall var personligen knutet till Deng Xiaoping. Det var ett symboliskt fall. Mitt syfta var inte att provocera. Jag tyckte att han skulle kunnat acceptera brevet. Det borde legat även i Dengs intresse, säger Fang Lizhi med en uppriktighet, som vunnit honom så många vänner och så mäktiga fiender.

Men Deng och och åldermännen i Kinas skuggregering är kanske helt enkelt för gamla för att höra på sådant tal. Det finns därför inte mycket Fang Lizhi och de tjugotusen kinesiska studenterna i USA kan göra, annat än att vänta. Deng är trots allt 87 år och nästa kapitel i Kinas modernisering kan börja när som helst nu.

Hans Sandberg

Wei Jingsheng om OS i Beijing och förtrycket i Tibet

Wei Jingsheng i Japan. Foto: Wei Jingsheng Foundation.

Den kinesiska ”dissidenten” Wei Jingsheng är orädd och har en skarp tunga. Det var därför de kinesiska myndigheterna kastade honom i fängelse 1979. Straffet för att ha krävt en femte modernisering - demokrati - vid sidan om de "fyra moderniseringar" kommunistpartiet lanserade när de "fyras gäng" förlorat maktkampen efter Maos död blev 15 år. Han släpptes tillfälligt 1993, men fängslades igen 1994 och satt inne till 1997 då han släpptes efter internationella påtryckningar. Idag bor han i USA.

Jag intervjuade honom i förra veckan via emejl för Realtid.se.

Klicka här för att läsa intervjun!

Hans Sandberg

Forskning i Kina (2001)

(Kommentar till artikeln i Datateknik 3.0 om Bill Gates hjärntrust i Kina).

Microsoft Researchs högkvarter i Beijing.

(Beijing, China) Microsoft har lockat till sig en grupp framstående forskare, varav många återvänt efter många år i USA och några kommer från Taiwan. De injicerar det bästa av den internationella/amerikanska entreprenörandan in i det kinesiska systemet. De 50 000 kinesiska studenter som pluggar i USA för inte bara med sig hem tekniska kunskaper, utan också erfarenheter av ett annat sätt att leva och tänka. Detta utbyte, samt de enorma utländska investeringarna förändrar landet, men delar av partiapparaten, polisen och militären vill inte veta av det friare tänkande som följer med den moderna vetenskapen och tekniken. Då och då slår de till genom att trakassera eller arrestera gästande professorer, eller entreprenörer. Plötsligt är det nyss leende värdlandet en brutal diktatur som hotar med långa fängelsestraff för spioneri, eller något annat brott mot ”statens säkerhet.” Vem vill då vara taiwanes med en Ph.D. i elektronik från USA?

Men trots en rad uppmärksammade fall av godtyckliga gripanden hade jag under mitt besök i april ingen känsla av att någon oroade sig. När jag frågade Ming Jer Lee, som grundat VisionNext med stöd av Beijing-universitetets nya inkubator, varför han sitter i Beijing och inte på Taiwan, svarade han enkelt och oproblematiskt, att det är här det händer saker, att Kina är Asiens nya centrum. När jag våren 1989 träffade en mängd unga IT-entreprenörer runt om i Kina möttes jag av en liknande optimism. Det händer så mycket och plötsligt går det att göra en insats, om man bara förstår hur långt man kan gå utan att gå för långt. De som överskrider gränsen åker dit, men de flesta kineser kan nästan instinktivt tolka det politiska klimatet. Under en tågresa 1986 frågade jag några unga kinesiska reformvänner varför de tiger om Wei Jingsheng (som fick 15 år för sitt krav på en demokratisk femte modernisering,) svarade de att de fåglar som först lämnar en buske när man kastar sten på den skjuts ner först.

Kina genomgår en revolution stimulerad av den radikala ekonomiska decentraliseringen, den sociala moderniseringen och de enorma utländska investeringarna. Den gamla maktstrukturen finns kvar och visar ibland sina klor, men samhället är ett annat och även om säkerhetspolisen vill kontrollera folkets tankar och kommunikationer tror jag att det är för sent. Det går inte att avlyssna 100 miljoner mobiltelefoner och tiotals miljoner nätsurfare. Kanske kan de också söka skydd i de stora talen. Det finns idag 800.000 taiwanesiska affärsmän i Kina och taiwanägda företag har hittills investerat ca 500 miljarder kr i landet. Man får bara hoppas att det är för sent att vända utvecklingen och att den femte moderniseringen ska komma till slut.

Hans Sandberg

Demokratin mot dogmerna – Vad händer i Kina? (1987)

(Publicerad i Arbetaren Nr. 10, 6 mars 1987)

Kan jag verkligen publicera det här frågade jag en kinesisk intellektuell efter en intervju. Jag var orolig för att han blivit för frispråkig, men han viftade bort min oro. Utvecklingen hade gått för långt, nu gick det inte att vrida klockan tillbaka.

För hans skulle är jag glad att verkligheten hann ikapp och körde över intervjun. Studenterna demonstrerade och Deng Xiaoping offrade eller tvingades offra sin gamle vän, partiledaren Hu Yaobang.

Det som ännu i slutet av 1986 såg ut att vara en utveckling mot ett demokratiskt genombrott i ett socialistiskt land, var plötsligt bara det gamla vanliga eländet med politiska utvisningar och arresteringar. Min oro var uppenbarligen berättigad.

Under hösten tog man ”de fyra principerna” (den socialistiska vägen, proletariatets diktatur, kommunistpartiets ledande roll och marxismen-leninismen Mao Zedongs tänkande) med en nypa salt.

”Vi diskuterar nu en politisk öppning. Ska man till exempel acceptera de fyra principerna,” frågade en intellektuell i Peking retoriskt.

Idag är det inte hälsosamt att fråga sig sådana saker och kommunistpartiet har t o m tillsatt en ”Ledande grupp för att bekämpa borgerlig liberalism” under ledning av Deng Liqun, en av männen bakom 1983 års kampanj mot ”andliga föroreningar.”

Den politiska öppenhet som rådde under 1985 och 1986 var enastående i det kommunistiska Kinas historia och den har blott bristfälligt rapporterats i svensk press. Det gäller särskilt den debatt om politiska reformer och demokrati som inleddes våren och sommaren förra året. Kanske är kampanj ett riktigare ord, för som så ofta i kinesiska massmedia finns det bara plats för en trend åt gången.

Genom ett försiktigt manipulerande med marxistiska teorier försökte radikala reformanhängare vinna fotfäste för demokratiska principer i den klassiska liberala traditionen. Mycket av det som hör till standarduppsättningen i de socialistiska staternas politiska system tillskrevs Kinas feodala och autokratiska arv.

REFORMKRAV

En av landets yngsta professorer, 32-årige Wang Huning vid Fudanuniversitetet i Shangai, förklarar i en intervju för tidskriften China Reconstructs att ”de pågående reformerna står och faller med frågan om en reform av landets politiska struktur, som är långt ifrån perfekt.”

”Vi hävdar att demokratin i Väst är falsk, ändå tar folket i Väst den på ganska stort allvar. Vi hävdar också att vår demokrati är genuin, så hur kommer det sig att vi inte tar den särskilt seriöst?

”I de flesta val i Väst är vinnaren åtminstone relativt representativ för sin politiska tradition. Här, med vårt ofullständiga system, har det alltid varit ett bekymmer att säkra den politiska ledningens kontinuitet,” fortsatte han.

Wang Huning efterlyste en ”genomgripande demokratisering” och ett ”klargörande” av förhållandet mellan kommunistpartiet och staten. ”Partiet ska inte ersätta statsorganen” ansåg han.

De radikala reformanhängarna, vi skulle kunna kalla dem för demokraterna, kunde inte öppet förneka kommunistpartiets ”ledande roll,” men däremot ge begreppet en ny innebörd. Det är faktiskt standardreceptet för att göra politik i Kina; man tolkar om de politiska nyckelbegrepp som partiet för tillfället står bakom.

PARLAMENTARISM

Ett sådant försök till omtolkning gjordes vid ett akademiskt symposium för framstående statsvetare och jurister i Peking i april förra året. Kommunistpartiets ledande roll beskrevs där mer som en del av verkligheten än som ett mål i sig.

”KKPs (dvs partiets) rätt till ledarskap är resultatet av det senaste seklets historiska utveckling och förutsättningen för varje plan på politisk reform,” skriver en av redaktörerna för tidskriften Social Sciences in China i ett referat av konferensen (nr 3/1986).

Efter denna formulering för att lugna makthavarna (partiledningen) jämförs förhållandena i Kina med dem i kapitalistiska stater.

”Det parti som vinner majoriteten i parlamentet är det härskande partiet, proklamerar sin politik och får igenom lämpliga lagar i parlamentet och de genomförs av regeringen. Klart står att det fenomenet att politiska partier styr statsmakten är en allmän regel i den moderna världen. Kina är inget undantag,” summerar författaren.

Det är ett elegant försök att sälja parlamentarismen som idé till kommunistpartiet. Parlamentarismen förutsätter ju att det är det folkvalda parlamentet som utser regeringen. De kinesiska demokraterna försöker vädja till partiets självförtroende.

De säger: Ni kommer ändå att få styra, även om vi inför demokrati.

På liknande sätt försökte man sälja maktdelningsläran, idén om en rättsstat och demokratiska fri- och rättigheter.

Dessa diskussioner fördes inte bara i små slutna sällskap. Under sommaren och hösten 1986 spreds radikala demokratiska idéer i en omfattning som aldrig förr sedan fjärdemajrörelsen 1919.

YTTRANDEFRIHET

Pressen, som varit och fortfarande är det viktigaste redskapet för partiet att styra landet, drogs också in i reformerna. Pressen har redan tidigare styrts benhårt av kommunistpartiet via nyhetsbyrån Nya Kina och via partirepresentanter på alla nivåer. Men i september berättar landets främsta dagstidning Folkets Dagblad att kommunistpartiets propagandachef Teng Teng sagt ifrån att det är tidningarnas redaktörer som ska styra deras innehåll. (I januari 1987 gjorde Folkets Dagblad ”självkritik” för denna artikel.)

”Yttrandefriheten är grundvillkoret för politisk demokrati, vilket är slutmålet för Kinas politiska reform,” sa statsvetaren Yu Haocheng enligt China Daily 29 september.

”Yttrandefriheten visar sig huvudsakligen i press- och tryckfrihet. En fri press kan säkerställa folkets rätt att kritisera och övertyga regeringen och att uttrycka sina idéer,” var en åsikt som delades av flera teoretiker enligt samma tidning.

Alla sådana idéer är förstås ett utslag av den ”borgerliga liberalism” som får partidogmatikerna att se rött. Vad mer är, det var liknande åsikter som 1979 renderade Wei Jingsheng 15 års straffarbete. (Han är långt ifrån ensam. Under kampanjen mot ”andliga föroreningar” 1983 arresterades 100.000 personer.)

Wei Jingsheng krävde en ”femte modernisering” vid sidan av de fyra som sanktionerats av partiet (jordbruk, industri, försvar, teknik och vetenskap). Det han krävde var genuina demokratiska fri- och rättigheter, dvs att de friheter som omtalas i grundlagen skulle gälla också i verkligheten.

Under de två månader jag reste runt i Kina i höstas tog jag ofta upp frågan om Wei Jingsheng. Det han dömdes för är idag den officiella linjen, men hur ska man tro på talet om demokratisering så länge han och andra sitter kvar i fängelse eller arbetsläger, sa jag. Många intellektuella demokrater höll med, men kände sig maktlösa.

”Den fågel som först flyger upp ur busken blir skjuten,” var en kommentar.

Jag minns hur jag efter en lång diskussion på tåget till Shanghai om politiska reformer frågade mina två intellektuella vänner:

”Vad gör ni för de politiska reformerna? Diskuterar ni dem mycket?”

”Nej, vi väntar på vad som ska komma uppifrån,” blev svaret.

Det är den traditionella attityden, det konfucianska underordnandet av individen under auktoriteten. Här finns också roten till den demokratiska traditionens svaghet i Kina. I den västerländska moderna traditionen ses individualitet som något gott, medan ordet i Kina har en negativ klang.

ÅLDERDOMLIGT

Ett av de dominerande intrycken för en resenär i Kina är hur ålderdomligt och konservativt landet är. Den delvis självvalda isoleringen från omvärlden och de mycket dåliga kommunikationerna inom landet har förhindrat både varu- och idéströmmarna och därmed framväxten av ett modernt samhälle. Sven Lindqvist träffade rätt när han i sin och Cecilia Lindqvists bok från 1963 Kina inifrån skrev:

”För kineserna betyder kommunismen istället nationella återupprättelser och restauration av vissa väsentliga delar av deras tidigare civilisation.”

Med 80-talets öppna politik har kineserna blivit alltmer medvetna om landets efterblivenhet kulturellt och ekonomiskt, varför den nationella stoltheten kommit att knytas alltmer till moderniseringsprocessen och allt mindre till det svårt korrumperade kommunistpartiet. Liksom på 20-talet satte intellektuella sitt hopp om en nationell renässans till ”Mr Science & Mr Democracy”.

Men därmed ökar motsättningen både till traditionella konfucianska värden och till partiets krav på underordnande. Det som förenade både den gamla kulturen och den kommunistiska var fientligheten mot individualismen.

När Deng Xiaoping i mars 1979 spikade de ”fyra principerna” sa han att den typ av demokrati det kinesiska folket behövde var en ”socialistisk demokrati, folkets demokrati och inte en borgerlig demokrati, individualistisk demokrati.” Kärnan i den förra var att ”personliga intressen måste underordnas under det kollektiva...”

Det är en logisk ståndpunkt i ett samhälle som liksom Kina under Mao är genomorganiserat och mycket auktoritärt, men de ekonomiska och sociala reformerna i Kina efter Maos död har närt humanistiska och individualistiska idéer, på samma sätt som kapitalismens framväxt drog med sig nya frihetliga, antifeodala idéer.

Marx och Engels berömda skildring i Kommunistiska Manifestet av hur bourgeoisien krossar alla feodala värden passar väl in på reformernas Kina. 

’Bourgeoisien har överallt, där den kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa "kontant betalning." Den har kränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och i stället för de otaliga lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena. Den har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, torra utsugningen.’

EN UTVÄG?

Dilemmat för kommunistpartiet är att man numera har sin legitimitet (dvs sin rätt att härska) knuten till löften om stabilitet och höjd levnadsstandard, men för att åstadkomma detta behöver man decentraliserande ekonomiska reformer vilka undergräver partiets makt.

En utväg ur detta vore förstås att inför allmänna och fria val vilket i bästa fall skulle öka samhörigheten mellan styrande och styrda och dämpa dagens cynism och konsumism.

En annan och klassisk lösning är ökad nationalism i kombination med kampanjer mot inre fiender. Vid Kinas inre politiska och ekonomiska kriser har spänningar och konfrontationer vid gränserna fått ökad uppmärksamhet.

En tredje lösning skulle man kunna kalla för kadarismen, efter den ungerske partiledaren Janos Kadar, som tillåtit långtgående ekonomiska reformer utan att för den skull avskaffa enpartisystemet.

Kadars trick möjliggörs av vissa djupare liggande samband mellan ekonomi och politik. I en starkt centralstyrd ekonomi kommer det ekonomiska och politiska systemet att smälta samman. De flesta politiska beslut har ekonomiska konsekvenser och ju längre man vill driva den centrala samordningen av de ekonomiska resurserna desto större blir kraven på politisk samordning. Detta är grundorsaken till frånvaron av demokrati i centraliserade planekonomier.

ARBETARKONGRESSER

Det är inte heller möjligt att tänka sig arbetarinflytande i ett sådant system, annat än i den högst abstrakta meningen att Stalin eller Mao eller vem det nu kan vara a priori utnämnts till arbetarklassens sanna representant. (Det handlar då mer om en arbetarvänlig kejsare än om inflytande underifrån!)

Som ett led i de kinesiska ekonomiska och politiska reformerna har man instiftat ”arbetarkongresser” vid arbetsplatserna i industrin. I vissa fall har de getts möjlighet att rösta fram företagsledningen, men nyttan av detta är synnerligen begränsad om företagsledningen är bunden till händer och fötter av de centrala planerna. Arbetarinflytande blir då en fråga om att administrera den inre fabriksmiljön och fördela användningen av semesteranläggningarna.

Om man decentraliserar det ekonomiska och det politiska systemet öppnas fler valmöjligheter, vilket illustreras av det faktum att marknadsekonomier återfinns med de mest olika typer av politiska system – från välfärsdemokratier till Pinochet. Genom att fler beslut läggs över på marknader minskar antalet tillfällen då den enskilde medborgaren konfronteras med staten – det politiska systemet. Medan den centralistiska modellen tenderar att säga till medborgaren att ”om du inte är med oss så är du mot oss,” säger Kadar ”om du inte är mot oss så är du med oss.”

POLSK UTVECKLING?

Den strid som idag förs inom den kinesiska ledningen är i många avseenden höljd i dunkel, men genom att läsa både på och mellan raderna i tidningar och tal kan man få en ungefärlig bild av vad som är på gång. Den åtta år gamla reformpolitiken höll på att köra fast och det skärpte motsättningarna mellan olika riktningar i och utanför partiet. Studenternas krav på frihet och arbetardemonstrationer mot prisökningar skapade en rädsla för en polsk utveckling i Kina.

Reformmotståndarna fick vatten på sin kvarn, samtidigt som reformanhängarna allt tydligare delades i två grupper.

Den ena ville svara på problemen genom ännu djärvare reformer (demokraterna) och framför allt radikala politiska reformer som skulle slå undan benen på reformmotståndarna. Man var beredda att acceptera viss inflation, arbetslöshet och aktieägande för att få mer konkurrens i ekonomin och låta det framtvinga höjd effektivitet.

Den andra reformgruppen kallas ibland för fiskalisterna eller centralplanerarna. Deras ledande figur är den drygt 80 år gamla Chen Yun. Fiskalister kallas de för att de månar om statskassan. De gillar inte budgetunderskott och inflation och de vill behålla så mycket av centralplaneringen att regeringen kan bygga upp Kinas svårt underutvecklade transportnät, energisektor och den övriga infrastrukturen. Decentraliseringen har de faktor gång på gång lett till att investeringar i sådana för landet och även för reformerna avgörande projekt fått stå tillbaka för lokala investeringar vägledda av ett prissystem som är grovt snedvridet.

Gruppen kring Chen Yun har hittills lierat sig med demokraterna, men nu har den alliansen spruckit.   

EN GISSNING

Det är svårt att sia om hur den pågående krisen för reformpolitiken ska sluta, men en gissning är att fiskalisterna tar hem spelet och att de radikala reformanhängarna ger dem sitt stöd eftersom de inte har något bättre alternativ.

Reformmotståndarna har inget ekonomiskt gångbart alternativ att komma med, deras kritik är framför allt politisk. De tål inte att man ifrågasätter dogmerna och ser med förakt på ungdomens nya, västerländskt influerade livsstil. Deras hopp står till att göra så mycket som möjligt av ”kampanjen mot borgerlig liberalism.”

Det vi kan vänta oss är fortsatta ekonomiska reformer, men med en starkare betoning av centrala, statliga målsättningar och en stram finanspolitik.

Det intellektuella och kulturella livet kommer att hållas i ett strypkoppel en tid framöver, men man vill inte ha några omfattande utrensningar. Det skulle vara farligt med tanke på den nyckelroll som de intellektuella spelar i moderniseringsprogrammet.

Den nye partiledaren Zhao Ziyang är en stark anhängare av reformer och knappast mindre liberal än den avsatte Hu Yaobang. Han försöker nu neutralisera effekterna av vinterns policyskifte och i ett stort tal i Beijing  29 januari försvarade han skickligt de ekonomiska reformerna och även tanken på politiska reformer. Men de senare kommer framför allt att handla om att rationalisera den statliga byråkratin och fortsätta försöken med flera kandidater till valen av folkförsamlingar på relativt låg nivå.

På så vis kommer Kinas politiska system att bli mer likt Östeuropa och Sovjet där, paradoxalt nog, de politiska reformerna fått ny kraft med Gorbatjov.