måndag, december 22, 2014

Olle Blomkvist - In Memoriam


Jag har tänkt på Olle nästan varje dag nu sedan jag fick ett meddelande via Facebook från Peter Pettersson, som var chefredaktör på Dagens IT när jag var tidningens USA-korrespondent. Olle var redaktionssekreterare när jag började jobba där vintern 1996-97, så vi hade regelbunden kontakt fram tills Dagens IT och dess webbnyhetssajt lades ned i slutet av 2003.

Jag blev chefredaktör för SACC-USAs (the Swedish-American Chambers of Commerce in the USA) tidning i januari 2004, men fortsatte frilansa och en dag ringde Olle och frågade lite underfundigt om jag hört om Stefan Erikssons spektakulära vurpa på Pacific Coast Highway i Kalifornien. Det hade jag inte, men Olle gav mig lite bakgrundsfakta och frågade om jag ville bevaka storyn för Realtid.se, en ung webbsajt där han blivit nyhetschef. Det dröjde sedan inte länge förrän jag blivit USA-korre för Realtid.se och stod i nästan daglig kontakt med Olle. Vi pratade i telefon var och varannan dag och dessemellan bollade vi emejls fram och tillbaks över Atlanten. Så här kunde det se ut när det landat i min inbox:  
Hmmm... Får du en intervju med honom så blir det med största sannolikhet mkt intressant. Detta meddelande har körts genom Blomkvists anti-glöggfilter. Olle
Han hade en underfundig och ibland lite knepig humor som tvingade en att tänka till och vrida och vända på orden ett par gånger innan man riktigt förstod poängen. Det var samma sak vare sig vi pratade i telefon eller mejlade. Han kunde ta en paus och tänka högt och så prövade han en annan vinkel. Det var kul, det var mänskligt och det gav nästan alltid resultat.

Det var som Peter skrev i sitt mejl ”mycket tråkigt och alldeles för tidigt. Han fyllde 57 i somras.

Olle var en skicklig yrkesman som journalist och redaktör. Han hade näsa för nyheter och kunde driva en story.


Olles för tidiga bortgång gjorde mig nedstämd och ledsen, för Olle var en god man och jag är övertygad om att vi är många som saknar hans närvaro.

Hans Sandberg 

Läs mer om Olle på hans sambos, Ann Helena Rudbergs, blog.

lördag, december 13, 2014

Nicholas Negroponte: Multimediarevolutionen börjar i barnkammaren (24 nov 1992)

Artikeln först publicerad i Datateknik.

Byggnaden som inhyser MIT Media Lab.
Foto: Hans Sandberg, 1992.

Nicholas Negronponte, MIT Media Lab:

Multimediarevolutionen börjar i barnkammaren

När Nicholas P. Negroponte 1976 första gången sökte anslag för att forska om multimedia fick han det på ett villkor: att han kallade det något annat.
-Multimedia var något de hade på nattklubbar, så vi fick istället tala om förmänskligande genom multipla former av kommunikation, eller nåt i den stilen, säger chefen för MIT:s Media Lab.

The Media Lab är ett av 49 forskningscentra på Massachusetts Institute of Technology och tillika ett av de mest kända. Politiker, forskare, journalister och utländska dignitärer står i kö för att få en glimt av framtiden såsom den ser ut i MIT:s tappning. De vill se hur datateknik, telekommunikationer, film och teve smälter ihop till radikalt nya typer av media. De enda som inte behöver köa är sponsorerna från det privata näringslivet; labbet får 3/4 av sina medel från privata företag, i första hand amerikanska och japanska.

Nicholas Negroponte vid 10-års
jubileet 1995. Foto: Hans Sandberg.
Det hela började 1967 med att Nicholas Negroponte skapade MIT:s Architecture Machine Group (AMG). Han hade just tagit sin master-examen i arkitektur och drömde om att bygga en maskin som skulle göra arkitektens jobb lättare. Två år senare lyckades AMG skapa ett program för datorstödd konstruktion, som blev en föregångare till dagens CAD-program. 1977 skapade de sedan ett system kallat Spatial Data Management System, som hade en "desktop" med ikoner för kalender, räknare och telefon långt före både Macintosh och Windows.

1984 gjorde Negroponte med stöd av professor Norbert Wiesner om AMG till det som idag är MIT Media Lab. Finansieringen byggdes upp med pengar från grupper som inte brukade sponsra forskning vid MIT; förläggare, film- och TV-bolag, samt från databranschen.

Snart skulle det visa sig att han var synnerligen skicklig både på att attrahera framstående forskare och täta sponsorer. Detta plus en ovanligt öppen och informell miljö gjorde Medialabbet till ett av USA:s hetaste forskningsinstitut. Det gick så långt att det blev pressrabalder för ett par år sedan MIT gått med på att hjälpa Nihon universitetet i Japan att starta sitt eget "Media Lab". Negroponte anklagades för att sälja ut landets framtid. Själv skakar han av sig kritiken med att projektet faktiskt startade med ett förslag från den demokratiske senatorn Richard Gephardt, som minst av allt är känd för att vilja försvaga USA:s konkurrenskraft.

Medialabbet ser sig självt som en skärningspunkt för forskning kring tre fält: Det första har att göra med inlärning och sunt förnuft och här återfinns inte helt oväntat ett par av USA:s ledande namn inom artificiell intelligens, Marvin Minsky och Seymour Papert. Det andra området är information och underhållning. Här forskar man bland annat om framtidens elektroniska tidningar och digital högskärpeteve. Det tredje området handlar om datorer och perception, det vill säga hur man får datorer att bli bättre på att se, höra, känna, tala och vem vet, kanske även lukta.

Mot den bakgrunden är det inte så konstigt att Nicholas Negroponte är skeptisk mot det vi idag kallar multimedia.

-Många tror att multimedia är att ha en liten TV-bild infälld i ett fönster på sin bildskärm. Jag delar inte den uppfattningen, inte alls, säger han.

-Multimedia handlar om att vara digital. När du är hundra procent digital skapar du strömmar av binära siffror och det spelar i viss mening ingen roll om det är video eller audio. Det viktiga är att det är binära siffror vilket får viktiga konsekvenser. Det brukade gå att allokera delar av spektrum till radio och tevesignaler, men nu är allt samma digitala bitar, säger han.

Så länge radio och teve utnyttjar analoga tekniker rör det sig om fysiskt separerade media med osynliga murar mellan varandra. Du kan inte använda din radio för att ta in ett teveprogram. Men om alla sändningar görs i digital form får vi en helt ny valfrihet.

-Den binära strömmen av siffror kan kodas om av mottagaren på ett sätt som sändaren inte förutsåg, inte bara när det gäller innehållet utan också i fråga om i vilken form signalen ska presenteras. Samma ström av databitar kan resultera i tevebilder, audio eller text. Detta är en mycket stor förändring och jag anser att det är detta multimedia handlar om, säger Negroponte.

Kan man inte säga att vi har en uppdelning mellan å ena sidan multimedia för en arbetsplats, typ Microsofts MPC-standard och å andra sidan multimedia som baseras på data- och telekommunikationsnät?

-Jag tror inte konsumenten är särskilt bekymrad över detta. Om du vill göra en uppdelning, så har du fem kategorier: Paketerade media, typ CD-ROM är en. Telefoni en annan. De övriga är satellitsändningar, marksändningar och kabel.

-Du har rätt i att största delen av multimediaforskningen sker inom den första kategorin, paketerad media. Fast egentligen spelar det inte så stor roll om du får din information via fiberoptisk kabel in i ditt hem, eller på en CD-ROM-skiva. Det som avgör saken är tillämpningen och betalningsformen. Sedan kan du som konsument bestämma hur mycket du vill ha på din sida och hur mycket du vill lägga på nätet. Jag vill till exempel ha information om att mitt plan är två timmar försenat över nätet. Man ska komma ihåg att det hela tiden rör sig om olika former av multimedia.

-Om jag vill ha en individualiserad tidning tryckt i mitt hem, spelar det ingen roll om databitarna sänts till mig med expressbrev eller via fiberkabel. Det är en fråga om pris och tid. Man har hittills koncentrerat sig på paketerade media eftersom kreativiteten varit störst där och dessutom har det varit en helt oreglerad verksamhet. De andra fyra områdena befinner sig under olika grad av statlig reglering, säger han.

Den amerikanska regeringen och lagstiftarna i kongressen kämpar fortfarande med att lösa den trafikknut, som t ex förhindrar de regionala telefonbolagen från att leverera informationstjänser. Utvecklingen går emellertid åt rätt håll, vilket bl a visas av den snabba expansionen inom mobiltelefoni. 

Negroponte är övertygad om att televisionen och liknande tjänster inom två decennierna kommer att sändas genom kabel nergrävd i jorden, medan telefonin kommer att sändas genom etern. Motiveringen för denna vertikala trafikomläggning är enligt honom enkel.

-Vi bör använda spektrum för att kommunicera mellan saker som rör sig. Denna tumregel kommer sig av att spektrum är något som är av naturen givet och följer fysikens lagar. Du kan hugga upp spektrum och dela upp det i celler, du kan multiplexa det och hitta på andra metoder för att använda olika delar av det, men det är trots allt en begränsad resurs, precis som olja.

-Det förhåller sig på ett helt annat sätt med datorminne och optiska fibrer, som vi kan tillverka mer av om vi behöver mer. Det går däremot inte att tillverka mer spektrum.

Negroponte tror att det om 20 år till och med kan bli olagligt att satellitsända teve! Genom att stoppa ner tevesändningarna i marken kan utbudet och kvaliteten ökas, samtidigt som spektrum befrias för att kunna betjäna PDA-nallar, notebooks, armbandsur med inbyggda terminaler och så vidare. Utan denna förändring kan multimedia knappast bli annat än persondatorer med påhängda CD-ROM-spelare.

Det har ju talats länge om hur datorer och telekommunikationer smälter samman och på lång sikt verkar det självklart. Men hur ser bilden ut om vi bara går tre år framåt i tiden? Var tror du multimedia befinner sig 1995?

-Det kommer att smyga sig in i folks vardag, utan att vi lägger märke till det. Men vad är det då som kommer att göra multimedia till verklighet för folk i gemen? Den största rollen kommer de elektroniska spelen att spela. Redan under det närmaste året kommer vi att börja få se en hel del elektroniska spel som använder CD-skivor, använder filmteknik och är interaktiva. De viktigaste företagen här är Nintendo och SEGA. På samma sätt som vi idag talar om Nintendo-generationen kommer man om tre år att tala om multimedia-generationen. Dina barn kommer att få en CD-ROM till julklapp, säger Negroponte.

-Den andra saken är att vi får många fler gemensamma företag mellan informationsproducenter och telebolagen. Det har redan börjat, men kommer att bli mycket mer vanligt.

..som med avtalet mellan IBM och Time-Warner?

-Det är ett bra exempel, oavsett hur det går med just detta projekt. Det är en modell för vad andra sysslar med. Det är som med rakhyvlar och rakblad. Folk som tillverkar rakhyvlar vill in på marknaden för rakblad och vice versa.

-Om tre år kommer teve att vara fullkomligt digital, oavsett den sänds via kabel, satellit, marksändare eller telefonledningar. Den kommer därför att kunna integreras med andra system. Tre år är en intressant tid, för jag tror att många olösta frågor kommer att ha lösts vid den tiden.

Betyder det att vi då kommer att ha en adepter hemma mellan vår PC och vår TV?

-Jag tror inte du kommer att referera till dessa saker som TV eller PC om tre år. Det kommer att vara samma sak!

Men hur ska vi kunna hantera alla dessa digitala strömmar som kommer in i vårt hem?

-Idag gör vi det på fel sätt. Du skulle kunna bygga agenter som sköter filtrerandet och urvalet, säger Negroponte, som brukar jämföra dem med en perfekt engelsk butler.

-Många kabelteveföretag hävdar att de kan sända 150 tevekanaler över nätet, men detta är fel sätt att tänka. Inte vill du ha 150 kanaler, du vill ha en kanal, bara en! Men du vill ha exakt den du vill ha och du vill ha den då du vill ha den! Här på labbet försöker vi skapa personligt anpassade kanaler, säger han.

Modellen har de tagit från ett annan projekt på Medialabbet, den personliga elektroniska nyhetstidningen, vars agenter söker igenom dagens nyhetsdatabas och producerar en tidning med nyheter och layout som matchar varje individuell läsares intresse.

Måste du då inte på förhand bestämma vad du vill se?

-Nej, inte mer än att du måste träna upp en bra sekreterare eller en butler. Du säger till din agent att nu vill du se roliga program, nu vill du skratta. Det betyder inte att du bara ser saker du redan känner till. Det finns de som oroar sig för att folk ska bli inskränkta och bara se det de vill se, men så behöver det inte alls bli! Det är löjligt!

Negroponte tänker sig ett system där till exempel ett kabeltevenät med 50 000 prenumeranter sänder lika många individualiserade kanaler. I många fall kommer det bara att röra sig om smärre skillnader mellan vad varje tittare ser. En kanske äter middag lite senare och därför vill starta långfilmen kvart över sju istället för klockan sju. Vissa typer av program kan däremot sändas direkt, till exempel valvakor och sportreferat. Man kan tänka sig olika sätt att lösa denna typ av huvudsakligen icke-direktsänd teve. Distributören kanske lagrar och sänder ut de individuella kanalerna enligt kundernas önskemål. Ett annat sätt är att program sänds till kundens multimediamottagare och lagras där i väntan på visning.

Denna typ av individualiserad sändning kommer enligt Negroponte ställa stora krav på distributörens systemarkitektur, vilket ger telefonbolagen ett övertag. Kabeltevebolagen är vana att pumpa ut samma sak genom alla ledningar, medan telefonbolagen har avancerade växlar som kan serva varje kunds individuella behov.

-Jag tror att telebolagen är i god form för denna uppgift, säger han. (Bara någon vecka efter denna intervju meddelade ett par regionala telefonbolag att de försöksvis skulle börja distribuera videofilmer på begäran via vanliga telefonledningar.)

Den typ multimedia ni jobbar spänner över ett mycket brett fält. Gränssnittet är så mycket bredare. Vad tycker du om dagens standarder? Är det fel att försöka standardisera multimedia kring till exempel den av Microsoft lanserade MPC-standarden?

-Jag brukade oroa mig för sådana saker, men har slutat med det. Ibland får jag till exempel frågan från en av våra sponsorer om de ska satsa på en standard som CD-I. Jag svarar ja, trots att jag tror att den håller på att misslyckas.

Saken är den att det kostar så lite att flytta en produkt från en standard till en annan. Det viktiga är att vara med nu och skaffa sig erfarenheter. Det spelar ingen roll om det är CD-I eller något annat format. Det kommer att lösa sig med tiden.

-Standarder i den digitala världen är annorlunda mot dem i den analoga världen. Om du väljer fel standard i den analoga världen sitter du fast med ditt val, vilket är skälet till att NTSC, PAL och SECAM fortfarande spökar för oss. I den digitala världen kan du däremot konvertera en produkt från en standard till en annan, utan att förlora någon information. Dessutom finns det något man skulle kunna kalla metastandarder, det vill säga standarder som handlar om standarder. Min mottagare kommer att veta att här kommer en sändning som följer den där märkliga svenska standarden och så anpassar den sig för denna.

Slutligen, vad tycker du egentligen om dagens persondator?

-Den är klart bristfällig. Faktum är att i den mån datorkraft påverkar mitt liv, har det mer att göra med allestädes förekommande telekommunikationer än med persondatorns inbyggda kraft. Jag använder datorer flera timmar varje dag sju dagar i veckan och det är ganska otrevligt. Så kommer det förmodligen bli ett tag framöver. Det kan inte jämföras med möten ansikte mot ansikte, fast det befriar oss från tid och rum. Men det som gör det är telekommunikationen, inte datorn annat än att den är bärbar. 95 procent av dess nytta för mig ligger på telesidan, säger Negroponte, kastar ett öga på sitt armbandsur och frågar vem han nu låtit vänta.

Helt befriade från tid och rum är vi tydligen inte, inte ens på MIT:s Medialabb.

Författaren vid MIT Media Lab i november 1992.



fredag, december 05, 2014

Turkiska alper och bulgariska stålmansproletärer (5/12/1974)

Paus i ett turkiskt alplandskap. Foto: Hans Sandberg, 1974.
[2014]
Bussarna rullade in i Teheran morgonen efter mitt nattliga äventyr. Den ena bussen skulle in Scaniaverkstaden för översyn, så vi fick lite extra tid för sightseeing. Jag tror att vi släpptes av vid Shahens triumfbåge nära flygplatsen. Hur länge uppehållet varade och vad vi gjorde minns jag inte. 
Färden gick sedan nordväst mot Täbriz och Marand. Det var vinter i norra Iran och vid ett tillfälle såg vi en flock vargar korsa vägen framför oss under en snörstorm. 

Vi bör av kartan att döma ha kunnat se Araratberget från gränsen mellan Iran och Turkiet, men det är ingenting jag kommer ihåg och av bilderna verkar det som att vi stannat en bit in i Turkiet, kanske i Doğubayazıt i Ağrı-provinsen, som är den första staden på den turkiska sidan om gränsen. Staden ligger på en högplatå 1.600 m över havet och är omgiven av sex mäktiga berg, varav Ararat och Little Ararat är de högsta (5.671 m, resp. 3.896 m).
Araratberget. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Gatubild, kanske från staden Doğubayazıt i Ağrı-provinsen.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Elisabeth diskuterar med några män vid en fårmarknad.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Fårmarknad, kanske i Doğubayazıt som ligger vid Ararats fot.  
Foto: Hans Sandberg, 1974. 
Tre får vid en marknad, kanske i Doğubayazıt.  
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Barn i östra Turkiet. Foto: Hans Sandberg, 1974. 
Mot slutet av min pärm med negativ från resan hittar jag några bilder från ett snöklätt alplandskap. Min första tanke var att jag tagit dem i ett bergigt område mellan Mashhad och Gorgan i norra Iran, men så insåg jag att det måste vara i Turkiet.
Alplandskap i östra Turkiet. Foto: Hans Sandberg, 1974
Jag startade upp Google Earth igen och följde vägen västerut från berget Ararat. Landskapet runt Ararat är flackt och när man följer vägen mot nordväst ser man åkerlappar vilket betyder att vägen ännu följer floddalar och åkermark. Så småningom blir vägen krokigare och fältens regelbundna vinklarna ersätts av kullar och sedan berg. Jag kollar på måfå bilder som folk laddat upp till Google Earth och en del föreställer vinterlandskap som påminner om mina bilder. Jag ”flyger" fram och tillbaks över vägen och drar så småningom slutsatsen att bilderna tagits i distriktet Eleşkirt på väg mot Erzurum. 
*

5 december 1974

Kör genom ett disigt Bulgarien mot Sofia. I tax-free shopen inhandlade vi sprit och cigaretter av en arrogant och ovänlig man.

Ändlösa vin- och fruktodlingar avlöser varandra. Det är december och vinodlingarna liknar krigskyrkogårdar. Fälten skiftar i brunt och grått. Ett och annat träd bär fortfarande gulbruna löv, fast de flesta träd är naket grå.

Klatschiga stålmanproletärer höjer spadar och hammare på väggmålningar och affischer.

Kring Plodiv breder en bördig slätt ut sig. Den börjar längs floden Maritza och sträcker sig 50 km norrut där den hejdas av Planinabergen.

Alexander Nevskij-katedralen i Sofia i Bulgarien. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.


torsdag, november 27, 2014

Där stod jag i långkalsongerna, ensam i Elburz-massivet mitt i vinternatten (27/11/1974)

Mount Damavand. Fotograf okänd. 
[2014] 
Vi fortsatte norrut i riktning mot Mashhad och tog i stort sett samma rutt som när vi åkte österut tre månader tidigare. Vägen gick över slättland och när landskapet blev bergigt gick vägen i dalgångar, ofta längs någon flod eller å. Efter Bojnurd klättrade vägen upp i bergen i norra Khorasan och sedan ner mot Gorgan och Amol där vi tog av söderut och följde väg 77 längs östra sidan av Damavand. 
Sven Hedin besteg för övrigt Damavand 11 juli 1891 och samlade där material för sin doktorsavhandling. Han hade anlänt till Iran i oktober året innan som tolk och vice-konsul med uppdrag att överlämna Serafimerorden till den dåvarande shahen av Iran, Naser al-Din Shah Qajar

27 november 1974

Vi gjorde en toalettpaus på toppen av passet mellan Amol och Teheran. Jag gick in på toaletten i långkalsonger och en tjock tröja. Det var strax före midnatt och det var kallt ute. När jag väl kom ut var bussarna borta. Dom skojar väl bara tänkte jag och tittade bakom hörnet, men inga bussar syntes till. En påpälsad karl med mössa och öronlappar viftade med armarna, så jag förstod att de hade åkt iväg. Där stod jag i långkalsonger 5.000 km hemifrån, utan pass eller pengar. De pekade frågande på mina långkalsonger. Den påpälsade mannen förklarade för ett par andra karlar. Jag fick hoppa in i deras Mercedes-truck. De eskorterade en lastbil med en grävmaskin, så det gick långsamt. Jag visste att de flesta sov i Bill, så det skulle ta lång tid innan de skulle sakna mig. Kanske skulle jag få åka med dem ända till Teheran. Och där försöka ta mig ut till flygplatsen där bussarna skulle parkeras, i långkalsonger och utan en enda rial.

Vi åkte i en halvtimma utan att se eller möta bussarna. Jag hade mer eller mindre ställt in mig på att få åka med ända till Teheran. Vi möter ännu ett par billjus och för sent upptäcker jag att det är Bill som är på väg till toppen igen. Ingen chans att signalera och de kunde inte vända och köra ikapp Bill p.g.a. eskorten! Nu var frågan om Bull hade fortsatt eller stannat för att vänta in Bill?!?

Fem minuter senare står dock Bull där. Stämningen är hög när jag lättklädd kliver in.


*

Vi försökte besöka Teherans universitet idag, men hindrades av universitetspolisen. För att komma in måste man känna någon av de anställda eller skaffa ett särskilt tillstånd genom turistbyrån. Universitetet är från 1935.

Entrén till Teherans universitet. Foto: Hans Sandberg, 1974.
[2014] 
Jag glömmer aldrig hur jag blev kvarglömd mitt i natten vid Irans högsta berg, Damavand, men exakt var någonstans var det händelsen utspelade sig? Jag har letat och letat och försökt lokalisera platsen, men det har inte varit lätt, särskilt inte som vi åkte mitt i natten. Jag har kollat kartor och Google Maps, men det har inte hjälpt. Men för en stund sedan prövade jag ännu en gång att göra resan från Amol till Teheran via Google Earth och denna gång fokuserade jag mig på det faktum att den slingriga vägen ner från passet följde berget nära och att berget låg på höger sida. Jag minns hur jag stirrade ut i natten och här och var såg billjus och ljus från bebyggelse. 
Vägen från Amol följer länge Hazarfloden och går i dalgångar, men strax efter Polour, som enligt Wikipedia är en bas för bergsbestigare, klättrar vägen uppför berget Dobrar (4072 m) i ett par hårnålskurvor mot passet Emamzadeh Hashem som ligger på 2.700 meters höjd. Platsen ser av Google Earth ut som en utkiksplats med en stor parkering och några byggnader, men när jag söker efter bilder ser jag att det 2008 byggts en moské med en gyllene kupol. Jag hittar också en topografisk karta på Wikipedia som ger en detaljerad bild av landskapet i och kring Damavand. Den bekräftar analysen jag gjorde med Googles hjälp.  
Vägen söderut från utkiksplatsen ser ut som jag minns den när jag nu "reser” med hjälp av Google Earth. Det är alltså möjligt att det var på toppen av Emamzadeh Hashem-passet jag tog min kisspaus. 
När jag studerar området runt Emamzadeh Hashem med Google Earth ser jag också att det byggts en lång tunnel under Dobrar-berget. Den börjar en bit efter Polour och mynnar ut i Moshadalen.

tisdag, november 25, 2014

Tullen mellan Afghanistan och Iran (24/11/1974)

Väster om Herat, på väg mot Iran. Foto: Hans Sandberg, 1974.

24 november 1974

Söndag. Islam Kalah.

I väntan på tullen. Ännu bara på afghanska sidan, men de verkar vara mycket noggranna.

[2014]


Om afghanerna var noggranna så var iranierna extremt noggranna. Jag minns att de iranska tulltjänstemännen hade långa pinnar som de körde ner i ryggsäckarnas stålramar för att se om det fanns knark där. Vi hade emellertid ingenting att frukta, för vi hade ingenting att förtulla eller dölja.

torsdag, november 20, 2014

En dromedarkalv klarar sig med nöd och näppe i Kabuls trafik (20/11/1974)

Trafikkorsning i Kabul. Foto: Hans Sandberg, 1974.
[2014]
Vi stannade ett par dagar till i New Delhi och shoppade i turistbutikerna runt Connaught Circle medan vi väntade på avfärden. Jag köpte sex meter sidentyg, tjockt och mörkblått med guldtråd invävt, samt flera meter vitt silke. Det var till mamma. Hon använde så småningom det blåa tyget till gardiner och bar det vita silkestyget som en schal på mitt bröllop på Staten Island, New York, 1989.
*
Själva avfärden från Delhi minns jag inget av trots att det rimligen borde ha varit en för oss stor och emotionell händelse. Det är blankt. Nästa minne är från Pakistan. Vi körde genom en dammig stad bland människor, cyklister, rickshaws, hästdroskor och taxibilar. Solen syntes gå ner där gatan slutade. Men var det ett minne av händelsen, eller bara ett konstruerat minne baserat på ett svartvitt foto jag tog från bussen? Nästa minne är att vi stannade i en liten stad för att köpa nybakat bröd. Jag minns att det var kallt och frostigt på morgonen och att de bakade brödet på väggarna av en ugn som satt i marken. Brödet var stort och fårigt och väldigt gott. Sedan började den dramatiska färden upp mot Khyberpasset där bergväggarna reste rakt upp mot himmelen med oss längst ner och mitt emellan.  
Solnedgång över stad i Pakistan. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Troligen i närheten av Peshawar, på vägen mot Kyber Pass.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Bussen Bull på väg mot Khyberpasset.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

I Alexander den stores, Baburs och andra
erövrares "fotspår" genom Khyberpasset.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Jag måste ha fyllt 21 i Kabul, men jag har inget minne av att jag firade min födelsedag och det står inget i dagboken om saken, så jag antar att andra saker var av större intresse. 

Ca 20 november 1974

Mitt i Kabul driver fåraherdar små fårahjordar genom trafiken. Unga pojkar och knotiga gubbar drar tunga kärror. Utanför centra1posten är det nära att en dromedarkalv blir påkörd. Den rusar förvirrad ikapp modern. Framför våra bussar säljer man äpplen, vindruvor, meloner, rädisor, bröd och bullar. I vida bomullskläder, trasiga kavajer och turbaner eller mössor av karakulskinn.

*

På hemvägen från Indien talade vi med ägaren av Hotel Super-Bezhad. Han är kuchi, nomad, och berättade att han inte hade råd att gifta sig. För honom skulle det kosta två dromedarer och ett antal får.

lördag, november 15, 2014

Sitter på ett diskotek i New Delhi och undrar hur många som fryser ihjäl denna natt (15/11/1974)

På trappan utanför Jama Masjid i Old Delhi.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
15 november 1974

Genomlider diskoteket "Wheels" på Hotel Ambassadör. Neil Young ylar vemodigt ur högtalarna. En flimrande psykedelisk belysning. Europeiska och amerikanska tonåringar samt en och annan "frigjord" indisk tonåring shakar. Rolling Stones tar vid och smeker de dansande överklassungdomarna samman. Det är troligen under tio grader varmt ute och jag vet inte hur många som fryser ihjäl i Delhi även denna natt. Men på morgonen kommer säkert sopbilen och forslar bort dem för det passar sig inte med smutsiga lik i New Delhi.

Vi följer med Marianne som låtit sig bjudas ut av två indiska överklassgrabbar.

Eländet har verkligen ingen ände här. Så totalt genomruttet, genomfalskt och en frustrering på gränsen till perversitet. Fy fan!

torsdag, november 13, 2014

Runt järnvägsstationen samlas de fattiga (13/11/1974)

Utanför järnvägsstationen. Foto: Hans Sandberg, 1974.

13 november 1974

Det är tio grader varmt ute klockan halv nio på morgonen och vid järnvägsstationen tigger halvnakna människor, barn och vuxna.

Ett barn leker på trottoaren. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Fattiga och hemlösa. Foto: Hans Sandberg, 1974.
En ung och fattig pojke i en stor stad.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Man ser ofta fattiga på jakt efter saker som för oss
förefaller värdelösa. Foto: Hans Sandberg, 1974.


tisdag, november 11, 2014

Det blir trettionio timmar på var sin träbänk (11/11/1974)

Modernt tempel i Madras. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Tiggare i Madras. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Rickshaw i Madras. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Gatuliv i Madras. Foto: Hans Sandberg, 1974.

11 november 1974 

Återigen i Madras.

Lyckades inte boka liggplatser till Delhi. Det blir trettionio timmar på var sin träbänk. Härligt. Nattens resa tog sjutton timmar.

Augusti-november 2014 
Vi hade kunnat få liggplats och vi hade t o m kunnat få plats i en luftkonditionerad soft sleeper med riktiga sängar, men då hade jag fått muta konduktören. Jag minns inte exakt hur mycket han ville ha, bara att det var en relativt liten summa för oss, kanske femtio kronor. Men för mig var det tabu. Jag tackade stolt nej till det korrupta systemet och valde den hårda träbänken. 
* 

Kerala var en mycket vacker stat. Vi tog buss från Trivandrum till Aleppey. Därifrån åkte vi båt till Kottayam. Landskapet var mycket fint.

Kerala genomkorsas av ett nätverk av vattenvägar.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Risodling i delstaten Kerala. Foto: Hans Sandberg, 1974.
En flicka utanför sitt hem i delstaten Kerala. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Kerala. Foto: Hans Sandberg, 1974.

fredag, november 07, 2014

Ett paradis vid Indiens sydspets. (6/11/1974)

Jag hade säkert tappat 20 kilo sedan starten av resan,
men humöret var det inget fel på. Här i Lackadivsjön
mellan Indiens sydspets och Maldiverna.
Copyright: Hans Sandberg, 1974.
6 november 1974

Andra dagen i Kovalam Beach. Underbart fin strand och bra badmöjligheter. Fullt med palmer, havet dånar i bakgrunden. Tropiskt klimat och tropisk växtlighet.

Lackadivsjön vid Indiens sydspets. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Fina stränder, men turisterna föredrog Sri Lanka (Ceylon).
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Fiskare vid Kovalam Beach.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Fiskare vid Kovalam Beach.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Fiskare vid Kovalam Beach.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Kokospalmer vid Kovalam Beach.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Konsten att skörda kokosnätter. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Augusti-november 2014
Engelska Wikipedia har en mycket omfattande och rikt illustrerad artikel om Kerala

onsdag, november 05, 2014

”Betala först, så får ni gå till polisen efteråt” (5/11/1974)

Kerala har ett omfattande nätverk av vattenvägar
mellan oceanen och risfälten. Foto: Hans Sandberg, 1974.

5 november 1974

Kom till Cochin Harbor Terminal halv ett på måndagen. 14 ½ tim resa. Cochin blev en besvikelse. Guidebokens ljuva ord om ”arabiska vikens pärla” och ”Asiens Venedig” etc. visade sig vara lögn.

Beställde in mat på Malabar Hotel som såg lyxigt ut och hade kinesisk mat. Ris, nudlar och ”sweet and sour pork.” Men vi fick inget kött utan enbart friterade fettklumpar. Vi klagade och fick veta att de alltid serverar fettklumpar (”flesh”). Managern instämde, men efter en stund tog de tillbaks fettklumparna och lovade servera köttbitar istället.

Elisabeth och jag hade beställt en portion och Bosse en. Vi hade fått in tio fettbitar per portion, men av köttet fick vi bara fyra små bitar per portion. Vi vägrade ta emot det och åt upp resten. När vi fick notan hade de satt upp oss på åtta rupies per portion för köttet. Kyparen vägrade att ta tillbaka köttet och sa att de inte tänkte släppa ut oss förrän vi betalt även för köttet som vi vägrat ta emot. Vi bad dem kalla på polis, men det vägrade de också.

”Betala först, så får ni gå till polisen efteråt.”
”Vi betalar för det vi ätit och sedan går vi.”

Jag drog ifrån köttet från notan och lade tjugofem rupies för återstoden. Efter en stund tog en kypare pengarna. Vi gick utan att vänta på kvittot.

*

Trötta, smutsiga och hungriga åkte vi med nästa tåg till Ernakulum. Konduktören slog sig ner hos oss och presenterade sig som Jacob. Han hade en Bachelors degree i arkitektur påstod han, men hade jobbat i tjugotvå år vid järnvägen. Han berättade om sin dotter och sina två söner. Dottern skulle snart flyga över till sin man som jobbade i Förenta Staterna. Vi fick hans adress i Coimbatore och han bad oss hälsa på nästa gång vi kom dit.

Sedan fick vi ta taxi tillbaks till Cochin för att reservera plats på tåget från Cochin till Madras på lördag. Biljetten var ställd till Station Master i Cochin H.T. och då är det helt omöjligt att reservera i Ernakulum som är nästa station på samma sträcka. Buss till Ernakulum igen. Middag och niobussen till Trivandrum. Kom fram kvart över tre på morgonen och jagade hotellrum i en timma. Det enda som fanns kvar var stans dyraste rum. 35 rupies för ett dubbelrum, air-conditioned.

*

För två timmar sedan försökte vi få en omelett på järnvägsstationens non-vegetarian ”Refreshment Room.” Lång väntan på dåliga omeletter och fem skivor bröd istället för de fjorton vi beställt. Kyparna är provocerande slappa. Notan blir 9,60 rupies per person!!

Den är ospecificerad och när jag frågar vad som är meningen skakar han på huvudet.

”Hur mycket kostar omeletten?”
”1.25 rupies.”
”Hur mycket kostar bröd och smör?”
”60 paisa for two slices.”

Plus en påse torkade bananer för en rupie. Det gör 6,50 tillsammans!

Han protesterade inte utan tog emot 6,50 utan kommentar.

Istället för buss. Foto: Hans Sandberg, 1974.

måndag, november 03, 2014

Ett myller av tempel, gudar, gudinnor och en och annan elefant (3/11/1974)


Två gopurams (portar) till Meenakshi Amman templet.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Detalj av en port till Meenakshi Amman templet.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Swarnapushp kandini är en ceremoniell bassäng i
Meenakshi Amman templet. Den ska enligt sägnen ha
haft gyllene näckrosor. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Augusti-november 2014
Det jättelika Sri Meenakshi Amman komplexet började enligt arkitekten Satish Grover som ett par små bytempel i Madurai vars anor lär gå tillbaks 2500 år. Det ena var tillägnat guden Shiva och Meenakshi, en jordisk uppenbarelse (avatar) av gudinnan Parvatisom framför allt tillbes i Sydindien. Meenakshi hade enligt traditionen ögon formade som en fisk (meen på tamil) och tre bröst, men gjorde sig av med ett när hon tog Shiva som älskare. Ett skäl till Parvatis popularitet är att hon står i centrum för en fertilitetskult runt det älskande gudaparet. Dagens jättelika tempel byggdes under första halvan av 1600-talet. Det finns tio gopurams, ett slags portar dekorerade med våning efter våning av färggranna skulpturer av människor, gudar och gudinnor. (Det mesta av färgen hade vittrat bort när vi var där 1974, men templet har nyligen genomgått en restaurering och återfått sina lika klara som sockersöta färger.)
"Templet är en stad i sig själv och mer än tillräckligt tillgodoser varje mänskligt behov med sin egen avdelning - levnadskvarter, områden för festivaler, för bön och meditation, and många andra aktiviteter. En gång i tiden fanns det även ett kvarter för devadasis. Från början var de förmodligen en grupp högt aktade flickor tränade i klassisk dans. Men med tiden och urholkning av traditionerna reducerades de till att bli prostituerade, vilka praktiserade det urgamla yrket under religiös täckmantel och fyllde templets kassakistor." (Masterpieces of Traditional Indian Architecture, Barnes & Noble, New  York, 2006, ss 74-75).  
Detalj från en gopuram i Meenakshi Amman templet.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Utsikt från toppen av södra tornet som är 52 meter högt.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Detalj från en gopuram. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Ett överflöd av gudar och människor. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.

3 november 1974

Medan vi vandrade genom templet pågick bön. I en del sjunger man. I en annan del månglar man alla sorters skräp, från uppblåsta plastankor till handicraft.

Madurai är en levande stad. Gatorna är fulla av människor, oxar, kalvar, kor, hundar, alla sorters fordon och en och annan elefant.

Ett inte helt ovanligt möte på en gata i Madurai.
Foto: Hans Sandberg, 1974.


Loading...