Från nya till gamla Delhi (16/10/1974)

Old Delhi. I bakgrunden syns den stora moskén 
Jama Masjid. Foto: Hans Sandberg, 1974

Onsdag 16 oktober 1974 kl. 21.15

Hotel Imperial, baren Shah Naaz. Behagligt dämpat ljuder Zorba genom högtalaren. Det är kallt härinne och luften känns frisk när man kommer in från den tryckande hettan ute. Vi har duschat och är rentvättade.

Vi är i New Delhi i Indien. Men för en timma sedan kämpade en mager, barfota, pojke för att ta oss från New Delhi Railway Station över den sega bron och ner i gamla Delhi. Plötsligt står New Delhis ödslighet klar för oss. Vi förstår också varför Delhi är innesluten av järnvägen. Delhi är en stad där folket kan låsas inne.

Detta myllrande mänskliga Delhi. Cyklar, cyke1rickshor, scootertaxis, hästskjutsar, oxkärror, taxis, dragkärror, buffelkärror och kärror dragna av stora vita kor. Hela gatan skälver av ett myllrande liv. Hänsynsfullt och skickligt cyklar pojken mot Jama Masjid. Det är mörkt och vi är chockade över kontrasten mot New Delhi som vi slösat bort tre dagar på. Vi är lite rädda också för vi åker ännu i okunskap. Elisabeth bryter samman och gråter. Rädslan ger vika när vi klivit av och glömmer oss själva. Trappan upp mot moskén är full med människor. Många tiggare. Barn, vuxna och åldrade. Lytta, magra och vanställda av sjukdom.

När de ser Elisabeth gråta hejdar de sig och ser med förståelse på henne. Tiggarna räcker inte fram sina händer. En del tittar förvånat och barnen tittar nyfiket. Jag får intrycket av att dessa människor tycker synd om Elisabeth. Det verkar som om de magra kvinnorna med sina magra barn förstår oss. Kanske är det bara inbillning men då vill jag gråta. Mitt i denna obeskrivliga nöd och förnedring träder de fram som medmänniskor.

Bönen har börjat och vi får inte komma in. Istället går vi från moskén på en bred, upplyst och myllrande gata. Vi går förbi tre eller fyra grupper av tiggare som sitter på huk i kö utanför något slags utspisningsställen. Det sitter väl trettio eller fyrtio hungriga och halvnakna människor vid varje ställe. Det är som svarta öar i havet av människor. Men det är utbrända öar där ingenting växer.

I väntan på mat. Foto: Hans Sandberg, 1974

Svårt att få något uträttat i New Delhi (15/10/1974)

Den indiske presidentens officiella residens
Rashtrapati Bhavan. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Oktober 2014 

Delhi är komplicerad och dess historia går åtminstone tillbaks till 600 f kr. Dess strategiska läge gjorde staden till centrum för en lång rad furstendömen och invaderande arméer. Old Delhi anlades 1639 på uppdrag av mogulkejsaren Shajahan och kallades Shajahanabad. Det var en befäst stad med en stadsmur och den dominerades av Red Fort och den stora moskén Jama Masjid. Runt den gamla staden breder den moderna staden New Delhi ut sig och runt den ligger Delhi, som är Indiens huvudstad och formellt sett heter The National Capital Territory of India (NCT). Detta har vuxit samman med de omgivande städerna till ett distrikt på 25 miljoner människor, vilket 1991 fick status som National Capital Region (NCR). Men när vi besökte Delhi 1974 hade staden bara 5 miljoner invånare. 

Tisdag 15 oktober 1974

New Delhi. Stor, het och kvalmig, jobbig. Inte särskilt mycket folk på gatorna. En del spetälska tiggare. Tiggande barn och gubbar. Tiggande kvinnor. Många är mörka, förmodligen sydindier (tamiler).

Vi åker scootertaxi till the Royal Swedish Embassy, en stor rosa enplansbyggnad. En svalkande kyla i väntrummet. En snorkig och lika kylig ambassadtjänsteman gör det han måste göra.  Vi har cirkulerat kring Connaught Circle i två dagar nu.

Svårt att få något uträttat. Man får hålla på hela dagen, svetten rinner och mot kvällen är hälften ogjort, men man är färdig. New Delhi är gles. Stora gröna tomma områden. Breda avenyer.

Utsikt över paradgatan Rajpath, som går mellan presidentens
officiella residens och triumfbågen India Gate.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Ett lik möter oss på vägen in till New Delhi (13/10/1974)

New Delhi. Foto: Hans Sandberg, 1974.

13 oktober 1974

På vägen in i Delhi väjer vi för ett lik som ligger till hälften övertäckt mitt på gatan. Man har radat upp stenar runt honom som varningssignal. Bilolycka.

Augusti-oktober 2014

Vi måste hade spenderat en vecka i New Delhi, men besöket genererade få bestående minnen utöver de jag noterade i dagboken. Det var en stor, grön och luftig stad, full av maktens palats och breda boulevarder, plus historiska monument som mogulkejsarnas Röda Fort, den stora moskén Jama Masjid, och Jantar Mantar, ett av fem astronomiska observatorier som Maharaja Jai Singh II av Jaipur låtit bygga på 1700-talet. Bussarna hade parkerats vid Imperial Hotel, som låg mitt i den moderna staden vid Connaught Place. När jag tittar på mina bilder idag, tycker jag mig se en likhet mellan New Delhi och Washington, D.C. För oss som mest gick till fots när vi såg oss omkring var New Delhi hopplöst stor och föreföll glesbefolkad. Kontrasten kunde inte blir större när vi såsmåningom tog oss in i Old Delhi.

Moskéen Jama Masjid i Delhi.
Foto: Hans Sandberg, 1974

Jantar Mantar, New Delhi. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Jag har ett intensivt minne av magen på en tiggare som kommit fram till vårt bord där vi satt och åt lunch på en uteservering vid Connaught Place. Han var naken sånär som på sitt höftskynke och han räckte ut sin magra hand mot oss. Jag vet inte om det var ett trick, men hans mage rörde sig som om den drabbats av konvulsioner. Plågsamt långsamma rörelser som om hans inre pulserade av hunger. Det var upprörande att se och det var väl det som var meningen. Tiggarna skulle följa oss genom Indien och vi lärde oss snabbt att ignorera dem med ett iskallt ”No bakshish!” Vi hade lärt oss hos Myrdal att tiggarna i Indien var organiserade och ofta tjänade mer än industriarbetare. De var med andra ord trasproletärer och inga man behövde räkna med. Bortsett från denna ”revolutionära ekvation” insåg vi att man lockade till sig fler tiggare om man gav dem pengar.

Vi fick en inblick i den indiska byråkratin när vi besökte Office of the Divisional Commercial Superintendent i Baroda House för att köpa biljetter för vår planerade tågresa genom mellersta och södra Indien. Jag minns inte hur vi hittade dit,  bara att vi fann oss i ett rum som var fullt av papper, Väggarna var täckta av hyllor med pärmar och pappershögar och skrivbordet var också fullt av papper. Bakom skrivbordet satt en tjänsteman i vit skjorta och han läste det ”Letter of Identification” som den svenska ambassaden utfärdat. Det intygade att vi var ”bona fide students.” På så vis kunde vi köpa var sin Student Concession Voucher som lät oss åka över 6.000 km till de städer vi angett för ca 60 kr.

Vår biljett till Indien.