Shanghai öppnar aktiebörs

(Dagens Nyheter 27 oktober 1986)

Börschefen Huang Guixian visar ett par aktier.

Foto: Hans Sandberg

Shanghai i kommunistiska Kina:
Kulramarna rasslar på nya börsen

SHANGHAI. Vi möts av ett sorl från ett dussintal kineser som köar för att få bli kapitalägare. Det är på aktiebörsen i Shanghai, den första i ett socialistiskt land.

-Det är bara ett försök, men vi planerar en ny, större aktiebörs nästa år, säger Shanghais börschef, Huang Guixian.

Om man får tro China Daily så var det rusning efter aktier i Shanghai fredagen den 26 september. Halv tio på förmiddagen hade alla utbjudna aktier i företaget Feile sålts ut.
-Spänningen och atmosfären påminner om aktiebörsen förr i världen, kommenterade en veteran på området.

En vecka senare kliver vi in genom dörren till börsen. Bakom den höga disken arbetar fem sex personer. Papperen prasslar, kulramarna knäpper och en gammaldags sedelräknare tuggar sig igenom en tjock bunt av Folkets pengar.


Nyblivna börsspekulanter köar för att få köpa. 

                                                                              Foto: Hans Sandberg

En svart anslagstavla till höger visar de aktuella kurserna på de kollektivt ägda företagen Yangzhong Industrial Corporation och Feile Acoustics Corporation.

Att öppna en aktiebörs i Shanghai inbjuder till jämförelser med den börs som fanns här 1919-1949 och som var ett viktigt finansiellt centrum i Asien. 1986 års modell ser inte mycket ut för världen. Börschefen Huang Guixian har jobbat i bank sedan 1946. Formellt är han chef för Industri- och Handelsbankens Jingankontor i Shanghai. Det är den organisationen som sköter försöket med aktiehandel. På god engelska berättar han om börsen som ingår i reformeringen av Kinas finansiella system.
-Vi gör ett försök och hoppas på att en verklig aktiemarknad ska kunna öppnas, säger Huang.

Hur många aktier säljer ni på en dag?
-Flest sålde vi första dagen. På sju dagar har vi sålt 5 000 aktier.

Det gör i genomsnitt 700 aktier per dag eller 35 000 yuan per dag (1 yuan = 1,90 skr). Än så länge är det ingen som säljer aktier, alla köper. Det nominella värdet på Yangzhongaktien och Feileaktien är 50 yuan.


Kulramar och högar av papper. Snart blir det datorer, försäkrar
börschefen Huang Guixian.                    Foto: Hans Sandberg

Varje kund får förutom aktiebrev en stämpel som han måste ta med sig om han vill sälja sina papper (rättelse: det måste rimligen ha varit ett stämplat dokument det handlade om, inte själva stämpeln.) Tanken tycks vara att om aktierna hamnar i orätta händer så ska de inte kunna säljas.

Feili började ge ut aktier i november 1984 och Yanhzhong i januari 1985. Företagen har idag 3 000 respektive 18 000 aktieägare. Till skillnad från andra experiment med aktier har dessa papper ingen tidsgräns. Priset tillåts också variera efter utbud och efterfrågan.
-Om det behövs ändrar vi kursen omedelbart, säger Huang.

Banken tar 0,3 procent i kommission och enbart kontanta affärer godkänns.

Hur får folk reda på aktiekurserna? Måste de ta sig hit?
-Ja, de måste komma hit.

Skulle ni vilja att kurserna publicerades i pressen?
-Naturligtvis! När vi får en verklig börs kan vi publicera kurserna i pressen. Vår bank planerar en ny aktiemarknad till nästa år. Det här är bara ett experiment.

Syftet med börsen är enligt Huang att förse företagen med kapital och samtidigt sätta en effektivitetspress på dem. Det finns de som anser att en aktiemarknad är kapitalistisk och farlig, men inte reformanhängarna.
-Reformen innebär risker, men också möjligheter, säger börschefen.

Om det skall bli en verklig aktiemarknad är det svårt att klara sig utan börsmäklare.
-Regeringen förbereder en lag om börsmäklare. När den lagen är antagen kan en verklig börs utvecklas, säger han.

Vilka köper aktier?
-Alla slags människor. Arbetare och... vi har inte frågat dem, men jag tror att det är vanligt folk som köper.

Hur mycket köper de?
-En, fem, två hundra. Det mest någon köpt är tvåhundratrettio aktier.

Kommer ni att använda datorer när ni öppnar en större börs nästa år?
-Ja, naturligtvis. Lokalerna är för små idag, och för gammalmodiga.

Säljer ni också obligationer?
-Vi kommer att göra det inom en eller två månader. Då kommer det också att finnas fler bolag (på aktiebörsen). Fyra fem stycken.

Vilka kriterier har ni för att avgöra vilja papper ni ska sälja? Det finns ju 700 företag i Shanghai som har sålt aktier, men bara två finns med på listan.
-Det är Shanghaiavdelningen av Folkets Bank som beslutar om vilka som får föras up på listan.

Måste de vara stora för att godkännas?
-Ja, ganska stora, och man kontrollerar också deras finanser och kvaliteten på företagsledningen.

Är ni själv optimistisk? Kommer försöket att lyckas?
-Ja, säkerligen.

Hans Sandberg


Här är Shanghai-börsen. Kanske inte riktigt 
Wall Street än.... Foto: Hans Sandberg

Aktie ger del i lotteri

De kinesiska reformekonomerna tycks nu ha dragit slutsatsen att den kapitalistiska ekonomins kanske främsta symbol – aktien – kan göra nytta i den socialistiska marknadsekonomi de under stor möda försöker skapa.

Shanghai blev först ut på plan i Kina med en aktiebörs. Två städer står närmast i tur: Shenyang i norr, som redan infört en obligationsmarknad, och Guangzhou (Kanton) i söder, har aviserat en aktiebörs inom kort. För åtminstone Shenyang talas det även om privata börsmäklare.

De aktier och de aktiebörser som Kina nu experimenterar med är blott embryon och skall inte jämföras med börserna i den kapitalistiska världen. Inte på ett bra tag i varje fall. ”Aktierna” är ofta ett mellanting mellan en obligation med fast ränta och en aktie som fått sitt pris bestämt på en marknad.

Som många andra nyheter har aktierna sina rötter i reformerna på landsbygden och i småstäderna. Där går bönderna ofta ihop om investeringar och delar vinsten i proportion till insatt kapital. Ägarna utser också företagsledningen, ibland röstar man efter andelen aktier.

Bara i ett fall har utländska ägare erbjudits möjligheten att köpa aktier i Kina. Det gäller det självstyrande området Inre Mongoliet som vill dra in en miljard yuan via aktieförsäljning. Man vill använda pengarna till ett jättelikt järnvägsprojekt.

I Guangdongprovinsen har 1 000 företag gett ut aktier till ett värde av 650 miljoner yuan. Nyligen antog provinsregeringen en förordning om handel med värdepapper.

För kunderna är aktier och obligationer i allmänhet en bra affär. Avkastningen ligger över den vanliga bankräntan (ca 7 proc).

Många av de ”aktier” som ges ut har en fast ränta, ger en vinstchans i ett lotteri och en gåva vid inlösen. Att företagen tar på sig detta kan enligt Tom Engle i China Business Review bero på att de försöker kringgå centralregeringens kreditrestriktioner med hjälp av aktier och obligationer.

Men den djupare liggande orsaken till att Kina nu experimenterar med aktier är de enorma effektivitetsproblemen i de kinesiska företagen. En av Kinas främsta reformekonomer, Liu Guoguang, har angett fyra skäl till varför hela statsföretagssektorn bör omvandlas till aktiebolag, med statligt majoritetsägande:

1.  Man kan angripa problemet med att ”alla äger statsföretagen, men ingen tar ansvar för dem”.
2. Samspelet kan förbättras mellan ”företagens ägare i direktionen och producenterna” vilket underlättar en rationell utveckling och skötsel av företagen.
3. Outnyttjade resurser i samhället kan samlas upp och styras mot områden där de utnyttjas mer effektivt. Detta genom att priset på kapitalresurserna utsätts för marknadskrafterna (aktiemarknaden). Olönsamma investeringar motverkas.
4. Genom att personalen köper aktier i företagen ökar deras intresse för hur företaget sköts (Beijing Review 10/1986).

Kineserna brottas med ett klassiskt problem för socialistiska planekonomier. Centraliseringen av ekonomin berövar företagsledarna och de anställda initiativkraften. De förvandlas till byråkrater som blott följer direktiv uppifrån. De ekonomiska reformerna i Östeuropa på 60-talet lyckades aldrig lösa problemet att finna ett alternativ till centralstyrning av kapitaltillgångarna.

Den jugoslaviska lösningen, där bestämmanderätten över kapitalet spreds ut till arbetarråden i de ”självstyrande” företagen ledde till att de lönsamma företagen helst investerade i sina egna anläggningar, alternativt använde resurserna för konsumtion. För en arbetare gällde det därför att jobba på ett lönsamt företag och att motverka nyanställningar eftersom fler då skulle dela på kakan.

Även om ett företag ur samhällets synpunkt skulle kunna använda pengarna bättre genom att investera dem i ett annat företag eller rent av starta ett nytt, var detta inte en självklar lösning eftersom ”ägandet” av de investerade medlen övergick till arbetskollektivet i det nya företaget.

Hans Sandberg


Fotnot: Jag skrev denna artikel för hand på det vandrarhem där jag bodde under mitt besök. Nästa dag träffade jag kinaexperten och korrespondenten Anders Lennartsson på Beijing Hotel.  Han var på väg till Stockholm och var snäll nog att ta med sig manuskriptet och två filmrullar till DN-redaktionen.

Därför hatade Kinas makthavare Fang Lizhi (1991)

(En starkt förkortad version av denna artikel publicerades i tidningen Z i mars 1992)

Fang Lizhi 1991 under sin tid på Princeton's
Institute of Advanced Studies. Foro: Hans Sandberg

Kejsaren av Kina lät en gång sina ministrar få veta att det fanns en hjort i en sal, där man placerat en häst. De fick gå in i rummet och utfrågades sedan en efter en om vad de sett. Den som gav "fel" svar miste sitt huvud!
Sanningen har alltid betingat ett högt pris i Kina; ett land som f ö ännu inte skrivit på FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Man kan därför säga, att professor Fang Lizhi haft tur. För även om han tvingades söka skydd hos den amerikanska ambassaden i Beijing och ett år senare gå i landsflykt, så undkom han med livet i behåll.

Idag hittar vi honom i den fridfulla oas för snillen, som Princetons Institut för Avancerade Studier utgör. Här verkade en gång hans idol Albert Einstein och här grubblar professor Fang nu kring universums struktur, samt på Kinas framtid.
Många av hans forna studenter och kollegor befinner sig också i USA och han deltar i deras diskussioner om vägen till ett demokratiskt och vetenskapligt upplyst Kina. (Det finns ca 20 000 kinesiska gäststudenter och gästforskare i USA).
Debatten hemma i Kina är däremot stängd för honom, åtminstone tills vidare.
-Jag har inte mycket kontakt med Kina idag. Ibland kan jag skicka ett brev med någon som reser till Kina.

De normala kanalerna är för riskabla. Brev öppnas, telefonsamtal avlyssnas, telefaxar övervakas och system för elektronisk post är ännu ovanliga i Kina.

I den kinesiska regeringens ögon, är han en kriminell på flykt. Han har personligen fått bära en stor del av skulden för massprotesterna 1989, trots att han aldrig direkt deltog i rörelsen. Fast i rättvisans namn måste man ge dem rätt, åtminstone till en del. Fang Lizhi skrattar:
-Ha, ha, ha! Jag tror att jag hade starkt inflytande bland studenterna. De respekterade mig, ibland! Ha, ha, ha, .... men myndigheterna var inte glada. I Kina ska det vara eftersägare. De gillar inte självständiga människor!

Fang Lizhi spelade i Kina en roll, fullt jämförbar med den Andrej Sacharov spelade i Sovjetunionen och Vaclav Havel i Tjeckoslovakien. Det finns t o m de som i honom ser en framtida president, något han själv avvisar som utslag av kinesisk auktoritetstro. Om det är något han predikat så är det ju, att kineserna måste sluta vänta på förbättringar från ovan:
-Demokrati är ingen gåva som förlänas oss från överheten. Det hänger på oss att kämpa för den, sa han den fjärde december 1986, i ett tal till studenterna vid ett av Kinas främsta tekniska universitet - Keda, beläget i staden Hefei i provinsen Anhui.

Vid den tiden rådde i Kina ett friare politiskt klimat, än någonsin förr eller senare (med undantag för ett par veckor i maj 1989).
-Man talade då om den "öppna politiken", även om det fortfarande fanns många begräsningar. Vi utnyttjade detta, men vi överskred gränserna! I mitt första tal kritiserade jag marxismen enbart från ett naturvetenskapligt perspektiv. Senare breddade jag kritiken, säger han.

Under 1985-86 for han land och rike runt och höll tal pepprade med demokratiska tankar. Därtill gav han frispråkiga intervjuer för kinesisk och utländsk press.
-Det var riskabelt, för myndigheternas svar kunde bli hårt. Jag tror att man måste ta små steg, tänja gränsen lite i taget, säger han.

För Fang Lizhi var det kanske små steg, men för den kinesiska gerontokratin var det sjumilasteg.
-Viktigast av allt om vi vill ha reformer, är att vi har en demokratisk mentalitet, sa han i november till Shanghais studenterna och fortsatte.
-Ingen säger det, i varje fall inte rakt ut, men sett i termer av dess verkliga resultat, har den ortodoxa socialismen, från Marx och Lenin till Stalin och Mao Zedong, varit ett misslyckande.

Detta var att häda i Deng Xiaopings Kina, där regeringen kräver av medborgarna att de "upprätthåller" de "fyra kardinalprinciperna":

1) Den socialistiska vägen, 2) Proletariatets diktatur, 3) Partiets ledarskap, 4) "Marxismen-Leninismen-Mao Zedongs tänkandes" ledande roll.

Fang Lizhi jämställde offentligt detta med vidskeplighet, diktatur, konservatism och osjälvständighet. Han drog sig inte för att kritisera Deng Xiaoping och andra ledare med namns nämnande, vilket i Kina är en dubbel synd.

Trots sin knivskarpa kritik förnekade han inte, att Kina gått framåt sedan Maos tid.
-Om jag, under "de sjutton åren" (1949-1966) hade sagt det jag nu säger, skulle de gjort köttfärs av mig, sa han till Shanghais studenter i november 1986.

Till skillnad från många av sina intellektuella kollegor nöjde han sig inte med att det blivit bättre, utan attackerade den ömma punkten i Dengs reformer; Kinas fundamentala brist på demokrati och mänskliga rättigheter.
-Demokrati är inte samma sak som att lossa lite grand på förtryckets band, sa han i Shanghai.

Hur kunde han säga detta i ett land som, när det kom till kritan, var en enpartistat där tusentals oliktänkande ruttnade bort i straffarbetsläger?
För det första var han fysiker. Forskare och tekniker spelar en nyckelroll i Dengs moderniseringsprogram och regimen har därför haft större tålamod med dem. Annars hade han gått samma öde till mötes, som den unge arbetaren Wei Jingsheng, vilken 1979 dömdes till femton år i Kinas Gulag för att ha krävt en "femte modernisering", dvs politisk frihet.

Det finns dessutom de som misstänker att han hade en beskyddare i kommunistpartiets ledning, politbyråmedlemmen Hu Qili.

Fang förnekar att så skulle varit fallet.
-Vi hade mötts på 50-talet, men inte haft några kontakter tills 1985. Han var då politbyråmedlem och skälet till att vi träffas var att han ville råda mig att inte säga för mycket.
Hu Qili sände bud efter honom och de möttes på vägen ut från den förres kontor. Fang varnades utan krusiduller för att ställa till bråk, men han vägrade böja sig.
-Det blev ett mycket kort möte, säger han.

På frågan om han kände sig i underläge inför detta möte med en hög makthavare skrattar Fang.
-Psykologiskt var vi jämlika, vilket irriterade mig, för jag stod ju högre än honom kunskapsmässigt, ha, ha, ha... Han å sin sida höll på sin maktposition och tyckte att han stod över mig.

Deras första möte inträffade i februari 1955. Fang var en begåvad nittonårig student och partimedlem. Under en utbildningskonferens rusade han upp till podiet och grep mikrofonen. Det var ett tråkigt möte och det var dags för studenterna att börja tänka mer självständigt, ropade han med hög röst.

Hu Qili satt ordförande och hans första kommentar var:
"Fang, det där var bra sagt!"

Dagen efter fick Hu Qili signaler från partiet om att det inte alls var så bra. Universitetets partisekreterare ägnade hela konferensens andra dag, till att läsa upp ett långt tal som kritiserade Fangs korta inlägg.
-Jag var mycket förvirrad, för vid den tiden var jag fortfarande marxist. Jag tänkte att det var nog jag som hade fel.

Två år senare, under den av Deng Xiaoping ledda massförföljelsen av "borgerliga högerelement", blev han utesluten ur kommunistpartiet för denna sin ungdomsförsyndelse.

Först efter Maos "stora språng framåt" 1958-60, som kostade tiotals miljoner kineser livet, slutade han skylla sina politiska problem på sig själv.
-När folk svalt av hunger förstod jag att något måste vara fel. Då förlorade jag förtroendet för Mao och jag blev mer självständig, säger han.

Till skillnad från många andra kinesiska kommunister som ogillade Maos extremism, lockades Fang Lizhi inte av Maos rival Liu Shaoqi, eller det sovjetiska kommunistpartiet, som under Nikita Chrusjtjovs ledning prövade begränsade ekonomiska och politiska reformer.
-Jag hade redan en förkärlek för frihet, vilket var traditionen bland fysiker, som t ex Einstein. Han var mycket öppen i sitt tänkande och jag gillade hans idéer. Jag var redan då mer influerad av idéer från Väst. Sovjet hade f ö också kritiserat Einstein och kvantmekaniken och det gillade jag inte.

Fang Lizhi i Princeton 1991. Foto: Hans Sandberg

Det var i vetenskapen Fang Lizhi fann den fasta punkt, som skulle ge honom styrka att rubba den kinesiska kommunismens politiska universum. Han tänkte ofta på hur Gallileo fick kämpa för sanningen mot den medeltida kyrkans ideologiska förtryck.
Under kulturrevolutionen sändes Fang och de flesta andra intellektuella ut på landsbygden, för att som det så vackert hette "omskolas av massorna". Då gick det inte att ta ens de kortaste av steg mot friheten.
-Vi var färdiga. Vi var fullkomligt isolerade! Det gick inte att göra någonting, säger han.
Såsmåningom fick han återvända till Beijing, men förflyttades 1969 till Hefei, där Kinas nationella vetenskapsakademi byggde upp en ny teknisk högskola. Det skulle dröja till 1978 innan Fang återfick sina "politiska rättigheter" och den 21 år gamla uteslutningen ur partiet upphävdes.
Han inledde en mycket aktiv vetenskaplig period och blev 1981 vid 45 år Kinas yngste professor.

Reformerna och hans nya status gav honom möjlighet att genomföra en rad utlandsvistelser, som deltagare på vetenskapliga seminarier och som gästprofessor. Det öppnade nya världar och nya perspektiv, vilket bara stärkte honom i övertygelsen att Kina måste öppna sig helt mot omvärlden. Partiet såg detta som en kapitulation för "västerländskt inflytande", men Fang såg ett fritt kulturutbyte som en nödvändig förutsättning, för en verklig modernisering av Kina.

Han blev snart ett känt namn i vetenskapliga kretsar, både i Kina och internationellt. 1984 valdes han, trots motstånd från partiet, i ett demokratiskt val till vice-president för Keda. Han tog där initiativet till en serie utbildningsreformer, som hösten 1986 hyllades i partiets främsta dagstidning, Folkets Dagblad. Hans reformer ersatte kommunistpartiets dominans av undervisningen med akademisk frihet, kreativitet och ett omfattande internationellt utbyte.

Den femte december, dagen efter att Fang Lizhi sagt till Kedas studenter att demokratin är något man måste kämpa för, drog 3 000 av dem ut på Hefeis gator med banderoller som "Ingen demokratisering, ingen modernisering!" och "Ge mig frihet eller döden!" Senare i december demonstrerade 5 000 studenter i Wuhan och 30 000 i Shanghai. Protesten spred sig snart till städerna Kunming, Chongqing, Shenzhen och i januari tågade Beijings studenter till den Himmelska Fridens Torg.
Det var denna utveckling partiets reformvänliga falang hade fruktat, eller rättare sakt, den motreakttion som den kunde leda till.

Det var troligen därför Fang Lizhi skuggades av en regeringsmedlem under sin "turné" 1985-1986. I staden Ningpo fick han veta att Wan Li, vice-premiärminister och medlem av politbyrån, begärt att få bandinspelningar av hans tal.

Wan Li följde honom tillbaks till Keda och kallade strax samman ett hundratal av provinsens utbildningschefer, partisekreterare och guvernörer till ett möte. Formellt sett var det ett möte om utbildningspolitik, men det verkliga syftet var att lägga munkavle på Fang och att stoppa den uppflammande studentprotesten.
-Han kritiserade min åsikt att utbildningen ska vara oberoende av partiet, säger Fang, som till att börja med undvek att gå i svaromål, vilket retade Wan Li.
-Fang Lizhi! Kom hit upp och rapportera till mig, hojtade denne.
-Jag reste mig då upp och gav ett rättframt svar, säger Fang. Jag är vice-president för ett universitet och vet hur man ska arrangera undervisningen och forskningen. Jag kan detta bättre än du och behöver ingen inblandning från partiet!

Denna sturskhet både lockade och skrämde Fangs kollegor, som efter mötet kom fram och sa att "du gjorde bra ifrån dig" och att de gillade hans åsikter, men att han borde hålla tyst med dem!
Detta var, som Orville Schell påpekar i sin lysande bok om denna tid, "Diskotek och demokrati", ett av de få tillfällen i det kommunistiska Kinas historia, som någon offentligt utmanat en toppledare i demokratifrågan.

Demonstrationerna vintern 1986-87 ledde till en reaktion och en stark sådan. De konservativa krafterna pressade på och Deng Xiaoping svarade med att offra sin tilltänkte efterträdare, partiets ordförande Hu Yaobang. Han skärpte även retoriken mot "borgerlig liberalism", men utsåg i ett listigt schackdrag den liberale reformvännen Zhao Ziyang till att ta över Hu:s post. Tanken var att tysta oppositionen till höger och vänster, samtidigt som de ekonomiska reformerna skulle få fortsätta.
Fang Lizhi och två andra fritänkare, Liu Binyan och Wang Ruoshi, uteslöts ur partiet. Fang och Guan Weiyan, hans liberale chef vid universitetet i Hefei, sparkades dessutom från sina jobb.
Märkligt nog - för kinesiska förhållanden - fick Hu Yaobang behålla sin post i politbyrån och Fang Lizhi gavs ett nytt jobb som forskare vid Beijings astronomiska observatorium. Det var ett sätt att signalera till de intellektuella att regeringen trots allt inte tänkte gå tillbaks till Maos politik.

Fang Lizhis stjärna skulle nu ha passerat zenit, om det inte varit för en avgörande tabbe från partiets sida.
-Kommunistpartiet distribuerade mina tal över hela landet, för att folk skulle kritisera dem, men de identifierade sig med mina tal istället. Innan dess var jag bara välkänd bland fysiker och studenter, säger han.

Endera var det en dumhet från de konservativas sida eller ett slugt trick från de radikala reformisternas sida. För Fang Lizhi var det en oväntad hjälp i att bryta igenom det svåraste hindret för fri åsiktsbildning i Kina; partiets informationsmonopol.

Det kan vara svårt för en utomstående att förstå, exakt hur besvärligt det är, att i Kina upprätthålla det vi ser som normala kontakter. Landet är enormt stort, fattigt och har en extremt underutvecklad infrastruktur. Enkla saker, som att ringa eller hälsa på en bekant i en annan stad, är svåra i Kina, både av praktiska och politiska skäl.
-Jag hade inte telefon förrän 1987, men jag använde ändå aldrig telefon för att kommunicera med mina vänner, säger Fang Lizhi.

Bara två av tusen kineser har telefon.

Arbete, bostad och resor är ännu idag saker som kräver myndighetstillstånd, dvs godkännande från kommunistpartiet. Angiveri och spioneri på medborgarna är en del av vardagen på ett sätt som för tankarna till George Orwells bok "1984". Det var länge förbjudet och ibland t o m livsfarligt att läsa utländska tidningar och lyssna på Voice of America eller BBC.

Det kinesiska samhället är genomorganiserat och det på ett sätt som ger partiet största möjliga makt. Alla officiella informationskanaler går vertikalt - rapporter nerifrån och upp och beslut uppifrån och ner.
-Kommunistpartiets förbjöd efter maktövertagandet 1949, horisontella kontakter mellan folk inom olika yrkesområden, säger Fang Lizhi. Fysiker och fysiker, det är okej, men fysiker och konstnärer, fysiker och företagsledare, nej, det går inte!
-Jag känner t ex Liu Binyan, men vi har bara träffats vid ett fåtal tillfällen och jag har aldrig träffat Wang Ruowang (en känd dissident från Shanghai), säger han.

Detta korporativa system håller oppositionen splittrad i många små isolerade öar, vilka partiet kan krossa, tolerera eller manipulera, efter eget skön. Partiet har på sätt och vis svalt samhället, men därmed fått i sig de politiska åsikter man ville bli av med, om än i förtäckt form. Istället för att vara ideologiskt enat, blev partiet en plattform för fraktionskamp och strider mellan intressegrupper.

Deng Xiaopings pragmatiska filosofi -- "färgen på katten spelar ingen roll, så länge den fångar möss" -- var inte mycket till ideologi, vare sig för att försvara det gamla systemet, eller bygga ett nytt. De redan inledda reformerna följde sin egen logik och den reella splittringen i partiet gjorde det alltmer ineffektivt som tankepolis.
-Vi hade många möten som yrkesmän och där kunde vi komma samman och prata, säger Fang. Man får resa mycket, eftersom telefonsystemet är så otillräckligt.

Det dröjde inte länge efter uteslutningen förrän det åter blåste nya politiska vindar. Det verkade som om ingenting skulle kunna stoppa den successiva liberaliseringen av Kina.

Fang Lizhi deltog i februari på en officiell vetenskaplig konferens, ledd av Guan Weiyan. Fang fick i maj 1987 tillstånd av premiärminister Zhao Ziyang, att åka på ett symposium om fysik i Trieste i Italien. Väl utomlands passade han på att ge en intervju för tyska Der Spiegel, där han sa, att hans mål för Kinas räkning var demokratisering och att han närmast hade för avsikt att attackera marxismen. Hösten 1988 deltog han i en vetenskaplig konferens i Australien och på vägen hem gav han en intervju för Hongkongtidskriften "Nittiotalet". Det blev en svidande vidräkning med korruptionen och "fin de siècle - mentaliteten" i kommunistpartiets ledning. Deng Xiaoping lär ha blivit så rasande att han övervägt att stämma Fang Lizhi för förtal.

Kampen inom partiledningen mellan radikala reformister, försiktiga reformister och konservativa reformmotståndare blev under 1988 allt hårdare och under andra halvåret såg det ut som radikalerna förlorat greppet om partiet, men partiet höll samtidigt på att fullständigt förlora greppet om samhället, något som skulle bli uppenbart våren 1989.

I det läget skrev Fang ett öppet brev till Deng Xiaoping och talade om något som Kinas intellektuella tigit om i tio år: Wei Jingsheng.

Det korta brevet föreslog, att Deng skulle låta utlysa en nationell amnesti för politiska fångar, inklusive Wei Jingsheng. Fang tyckte att det var passande, med tanke på 40-årsjubileet av Folkrepublikens grundande, 70-årsminnet av "fjärde maj-rörelsen 1919" och 200-års minnet av den franska revolutionen.

Detta brev blev startskottet för 1989 års massiva demokratirörelse. Det följdes 16 februari ett öppet brev till den nationella folkkongressen (Kinas "riksdag") undertecknat av 33 kända kinesiska författare och konstnärer. De stämde in i Fang Lizhis brev av den sjätte januari. Det gjorde också 42 kända kinesiska vetenskapsmän i ett annat öppet brev till folkkongressen. Sedan följde händelserna slag i slag.

Varför skrev han brevet 1989?
-Det var tio år sedan Wei Jingsheng dömts och även på Maos tid blev kommunistpartiets fiender ibland utsläppta efter tio år. Yttrandefriheten var också ganska stor, men en svårighet var att Wei Jingshengs fall var personligen knutet till Deng Xiaoping. Det var ett symboliskt fall. Mitt syfta var inte att provocera. Jag tyckte att han skulle kunnat acceptera brevet. Det borde legat även i Dengs intresse, säger Fang Lizhi med en uppriktighet, som vunnit honom så många vänner och så mäktiga fiender.

Men Deng och och åldermännen i Kinas skuggregering är kanske helt enkelt för gamla för att höra på sådant tal. Det finns därför inte mycket Fang Lizhi och de tjugotusen kinesiska studenterna i USA kan göra, annat än att vänta. Deng är trots allt 87 år och nästa kapitel i Kinas modernisering kan börja när som helst nu.

Hans Sandberg

Nu säljs aktier i Kina -- Shanghai-börsen kan öppnas

(Dagens Industri, 84-08-17)

Kinas industri- och handelsbank har börjat sälja aktier till kinesiska företag och privatpersoner för ett Pekingföretags räkning, enligt dagstidningen China Daily. Det är första gången i det kommunistiska Kina som en bank gör ett sådant åtagande. Rykten cirkulerar också om att det finns planer att återupprätta aktiebörsen i Shanghai från tiden före revolutionen 1949.

Bara tanken på att socialistiska företag ger ut aktier skulle på ordförande Maos tid säkerligen lett till en ny kampanj mot "kapitalistiskt ogräs". Men tiderna förändras och nu kommer alltfler rapporter om företag som experimenterar med aktier, som ett sätt att skaffa sig investeringsmedel.

Budet till allmänheten från den kinesiska statsbanken gäller 100 000 aktier från 100 yuan (ca 400 kr).

Kinas industri- och handelsbank bildades 1 januari 1984 för att ha hand om de statliga företagens bankaffärer, sedan Folkets Bank getts status som centralbank med övergripande ansvar för banksystemet, samt valutafrågor och banktransaktioner med
utlandet.

Bankens representant Gao Fengshi sade apropå aktieförsäljningen: Utgivandet av aktier har diskuterats bland ekonomer under en rätt lång tid, men nu måste vi pröva det för att se vad aktier kan göra för vår ekonomi. Han uppgav också att andelar för tre miljoner yuan redan sålts till olika företag. Resten ska säljas senare i år till allmänheten, inklusive privatpersoner. Aktierna i företaget i fråga Pekingvaruhuset Tianqiao som har 386 anställda - ska ge en årsränta på 5,4 procent, vilket mot bakgrund av de mycket låga sparräntorna i Kina måste betraktas som bra. Dessutom ska aktieägarna få en årlig utdelning på sitt aktieinnehav. I den kinesiska debatten har en ståndpunkt varit att införandet av aktier skulle leda till att företagen "skiftar färg", dvs blir kapitalistiska och det torde inte vara särskilt svårt att mobilisera marxismens lärofäder till stöd för en sådan åsikt.

Men Kina är i skriande behov av investeringar för att utveckla ekonomin och dessa medel kan inte längre skapas med hjälp av tvångssparande i samma utsträckning som förr. Kommunistpartiets förtroende, dess legitimitet, är efter Mao i hög grad knuten till förmågan att höja folkels levnadsstandard.

Att både öka investeringarna och konsumtion är just vad man gjort i Kina under de senaste åren, med budgetunderskott och inflation som följd. Införandet av aktier är ett av flera sätt på vilket man nu experimenterar med att locka fram sparkapital hos företag och privatpersoner till investeringsändamål. Det privata banksparandet har vuxit starkt efter 1978.

Det är faktiskt lämpligt för socialistiska länder att uppmuntra aktiebolag, eftersom utnyttjandet av överskottskapital kommer att främja socialistisk produktion" skrev China Daily den 3 juli. De aktier som nu utbjuds av Kinas industri och handelsbank får inte säljas vidare och kan inte köpas med utländsk valuta. Men det är svårt att se hur man ska kunna övervaka och förhindra att aktiebreven byter ägare inom Kina. Enligt Financial Times 4 juni diskuteras bland kinesiska planerare även om aktier ska erbjudas till utlänningar när det gäller högprioriterade projekt som t ex kraftverk. Dessa aktier skulle vara möjliga att köpa och sälja, men kring formerna rådde oklarhet.
"Om de inte är transfererbara trorjag inte att de blir attraktiva. Huruvida vi kommer att ha en börs eller inte, det ligger lite för fjärran för att uttala sig om", sade Jing Shuping till Financial Times.  Jen Shuping är verkställande direktör för Citic-China International Trust and Investment Corporation.

Om bruket av aktier accepteras i Kina kan detta innebära lösningen på ett problem som häftat vid ekonomiska reformer i öststaterna och även i det marknadssocialistiska Jugoslavien.

De ekonomiska reformerna syftar till att företagen ska bli ekonomiskt mer självständiga enheter. De ska ha egna inkomster och göra investeringar med syfte att öka vinsten. Men om företagen inte tillåts köpa andelar - investera - i andra företag återstår bara att endera investera "där man står" eller att konsumera istället för att investera.

Om man hela tiden fortsätter att pumpa in resurserna i det egna företaget når man till slut en nivå där fortsatta investeringar inte lönar sig. Om staten tar ifrån företagen investeringsmedlen för att placera dem där de bättre behövs kommer man att undergräva dess intresse av att göra goda vinster, vilket var en grundtanke med reformerna.

På något sätt måste resurserna kunna styras mot de platser och de branscher där samhället i stort har störst nytta av dem. Aktier är den metod som kapitalismen använt sig av för detta ändamål. Kan Kina svälja det pillret och hålla färgen?

Hans Sandberg