lördag, april 07, 2012

Därför hatade Kinas makthavare Fang Lizhi (1991)

(En starkt förkortad version av denna artikel publicerades i tidningen Z i mars 1992)

Fang Lizhi 1991 under sin tid på Princeton's
Institute of Advanced Studies. Foro: Hans Sandberg
Kejsaren av Kina lät en gång sina ministrar få veta att det fanns en hjort i en sal, där man placerat en häst. De fick gå in i rummet och utfrågades sedan en efter en om vad de sett. Den som gav "fel" svar miste sitt huvud!
Sanningen har alltid betingat ett högt pris i Kina; ett land som f ö ännu inte skrivit på FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Man kan därför säga, att professor Fang Lizhi haft tur. För även om han tvingades söka skydd hos den amerikanska ambassaden i Beijing och ett år senare gå i landsflykt, så undkom han med livet i behåll.


Idag hittar vi honom i den fridfulla oas för snillen, som Princetons Institut för Avancerade Studier utgör. Här verkade en gång hans idol Albert Einstein och här grubblar professor Fang nu kring universums struktur, samt på Kinas framtid.
Många av hans forna studenter och kollegor befinner sig också i USA och han deltar i deras diskussioner om vägen till ett demokratiskt och vetenskapligt upplyst Kina. (Det finns ca 20 000 kinesiska gäststudenter och gästforskare i USA).
Debatten hemma i Kina är däremot stängd för honom, åtminstone tills vidare.
-Jag har inte mycket kontakt med Kina idag. Ibland kan jag skicka ett brev med någon som reser till Kina.

De normala kanalerna är för riskabla. Brev öppnas, telefonsamtal avlyssnas, telefaxar övervakas och system för elektronisk post är ännu ovanliga i Kina.

I den kinesiska regeringens ögon, är han en kriminell på flykt. Han har personligen fått bära en stor del av skulden för massprotesterna 1989, trots att han aldrig direkt deltog i rörelsen. Fast i rättvisans namn måste man ge dem rätt, åtminstone till en del. Fang Lizhi skrattar:
-Ha, ha, ha! Jag tror att jag hade starkt inflytande bland studenterna. De respekterade mig, ibland! Ha, ha, ha, .... men myndigheterna var inte glada. I Kina ska det vara eftersägare. De gillar inte självständiga människor!

Fang Lizhi spelade i Kina en roll, fullt jämförbar med den Andrej Sacharov spelade i Sovjetunionen och Vaclav Havel i Tjeckoslovakien. Det finns t o m de som i honom ser en framtida president, något han själv avvisar som utslag av kinesisk auktoritetstro. Om det är något han predikat så är det ju, att kineserna måste sluta vänta på förbättringar från ovan:
-Demokrati är ingen gåva som förlänas oss från överheten. Det hänger på oss att kämpa för den, sa han den fjärde december 1986, i ett tal till studenterna vid ett av Kinas främsta tekniska universitet - Keda, beläget i staden Hefei i provinsen Anhui.

Vid den tiden rådde i Kina ett friare politiskt klimat, än någonsin förr eller senare (med undantag för ett par veckor i maj 1989).
-Man talade då om den "öppna politiken", även om det fortfarande fanns många begräsningar. Vi utnyttjade detta, men vi överskred gränserna! I mitt första tal kritiserade jag marxismen enbart från ett naturvetenskapligt perspektiv. Senare breddade jag kritiken, säger han.

Under 1985-86 for han land och rike runt och höll tal pepprade med demokratiska tankar. Därtill gav han frispråkiga intervjuer för kinesisk och utländsk press.
-Det var riskabelt, för myndigheternas svar kunde bli hårt. Jag tror att man måste ta små steg, tänja gränsen lite i taget, säger han.

För Fang Lizhi var det kanske små steg, men för den kinesiska gerontokratin var det sjumilasteg.
-Viktigast av allt om vi vill ha reformer, är att vi har en demokratisk mentalitet, sa han i november till Shanghais studenterna och fortsatte.
-Ingen säger det, i varje fall inte rakt ut, men sett i termer av dess verkliga resultat, har den ortodoxa socialismen, från Marx och Lenin till Stalin och Mao Zedong, varit ett misslyckande.

Detta var att häda i Deng Xiaopings Kina, där regeringen kräver av medborgarna att de "upprätthåller" de "fyra kardinalprinciperna":

1) Den socialistiska vägen, 2) Proletariatets diktatur, 3) Partiets ledarskap, 4) "Marxismen-Leninismen-Mao Zedongs tänkandes" ledande roll.

Fang Lizhi jämställde offentligt detta med vidskeplighet, diktatur, konservatism och osjälvständighet. Han drog sig inte för att kritisera Deng Xiaoping och andra ledare med namns nämnande, vilket i Kina är en dubbel synd.

Trots sin knivskarpa kritik förnekade han inte, att Kina gått framåt sedan Maos tid.
-Om jag, under "de sjutton åren" (1949-1966) hade sagt det jag nu säger, skulle de gjort köttfärs av mig, sa han till Shanghais studenter i november 1986.

Till skillnad från många av sina intellektuella kollegor nöjde han sig inte med att det blivit bättre, utan attackerade den ömma punkten i Dengs reformer; Kinas fundamentala brist på demokrati och mänskliga rättigheter.
-Demokrati är inte samma sak som att lossa lite grand på förtryckets band, sa han i Shanghai.

Hur kunde han säga detta i ett land som, när det kom till kritan, var en enpartistat där tusentals oliktänkande ruttnade bort i straffarbetsläger?
För det första var han fysiker. Forskare och tekniker spelar en nyckelroll i Dengs moderniseringsprogram och regimen har därför haft större tålamod med dem. Annars hade han gått samma öde till mötes, som den unge arbetaren Wei Jingsheng, vilken 1979 dömdes till femton år i Kinas Gulag för att ha krävt en "femte modernisering", dvs politisk frihet.

Det finns dessutom de som misstänker att han hade en beskyddare i kommunistpartiets ledning, politbyråmedlemmen Hu Qili.

Fang förnekar att så skulle varit fallet.
-Vi hade mötts på 50-talet, men inte haft några kontakter tills 1985. Han var då politbyråmedlem och skälet till att vi träffas var att han ville råda mig att inte säga för mycket.
Hu Qili sände bud efter honom och de möttes på vägen ut från den förres kontor. Fang varnades utan krusiduller för att ställa till bråk, men han vägrade böja sig.
-Det blev ett mycket kort möte, säger han.

På frågan om han kände sig i underläge inför detta möte med en hög makthavare skrattar Fang.
-Psykologiskt var vi jämlika, vilket irriterade mig, för jag stod ju högre än honom kunskapsmässigt, ha, ha, ha... Han å sin sida höll på sin maktposition och tyckte att han stod över mig.

Deras första möte inträffade i februari 1955. Fang var en begåvad nittonårig student och partimedlem. Under en utbildningskonferens rusade han upp till podiet och grep mikrofonen. Det var ett tråkigt möte och det var dags för studenterna att börja tänka mer självständigt, ropade han med hög röst.

Hu Qili satt ordförande och hans första kommentar var:
"Fang, det där var bra sagt!"

Dagen efter fick Hu Qili signaler från partiet om att det inte alls var så bra. Universitetets partisekreterare ägnade hela konferensens andra dag, till att läsa upp ett långt tal som kritiserade Fangs korta inlägg.
-Jag var mycket förvirrad, för vid den tiden var jag fortfarande marxist. Jag tänkte att det var nog jag som hade fel.

Två år senare, under den av Deng Xiaoping ledda massförföljelsen av "borgerliga högerelement", blev han utesluten ur kommunistpartiet för denna sin ungdomsförsyndelse.

Först efter Maos "stora språng framåt" 1958-60, som kostade tiotals miljoner kineser livet, slutade han skylla sina politiska problem på sig själv.
-När folk svalt av hunger förstod jag att något måste vara fel. Då förlorade jag förtroendet för Mao och jag blev mer självständig, säger han.

Till skillnad från många andra kinesiska kommunister som ogillade Maos extremism, lockades Fang Lizhi inte av Maos rival Liu Shaoqi, eller det sovjetiska kommunistpartiet, som under Nikita Chrusjtjovs ledning prövade begränsade ekonomiska och politiska reformer.
-Jag hade redan en förkärlek för frihet, vilket var traditionen bland fysiker, som t ex Einstein. Han var mycket öppen i sitt tänkande och jag gillade hans idéer. Jag var redan då mer influerad av idéer från Väst. Sovjet hade f ö också kritiserat Einstein och kvantmekaniken och det gillade jag inte.

Fang Lizhi i Princeton 1991. Foto: Hans Sandberg
Det var i vetenskapen Fang Lizhi fann den fasta punkt, som skulle ge honom styrka att rubba den kinesiska kommunismens politiska universum. Han tänkte ofta på hur Gallileo fick kämpa för sanningen mot den medeltida kyrkans ideologiska förtryck.
Under kulturrevolutionen sändes Fang och de flesta andra intellektuella ut på landsbygden, för att som det så vackert hette "omskolas av massorna". Då gick det inte att ta ens de kortaste av steg mot friheten.
-Vi var färdiga. Vi var fullkomligt isolerade! Det gick inte att göra någonting, säger han.
Såsmåningom fick han återvända till Beijing, men förflyttades 1969 till Hefei, där Kinas nationella vetenskapsakademi byggde upp en ny teknisk högskola. Det skulle dröja till 1978 innan Fang återfick sina "politiska rättigheter" och den 21 år gamla uteslutningen ur partiet upphävdes.
Han inledde en mycket aktiv vetenskaplig period och blev 1981 vid 45 år Kinas yngste professor.

Reformerna och hans nya status gav honom möjlighet att genomföra en rad utlandsvistelser, som deltagare på vetenskapliga seminarier och som gästprofessor. Det öppnade nya världar och nya perspektiv, vilket bara stärkte honom i övertygelsen att Kina måste öppna sig helt mot omvärlden. Partiet såg detta som en kapitulation för "västerländskt inflytande", men Fang såg ett fritt kulturutbyte som en nödvändig förutsättning, för en verklig modernisering av Kina.

Han blev snart ett känt namn i vetenskapliga kretsar, både i Kina och internationellt. 1984 valdes han, trots motstånd från partiet, i ett demokratiskt val till vice-president för Keda. Han tog där initiativet till en serie utbildningsreformer, som hösten 1986 hyllades i partiets främsta dagstidning, Folkets Dagblad. Hans reformer ersatte kommunistpartiets dominans av undervisningen med akademisk frihet, kreativitet och ett omfattande internationellt utbyte.

Den femte december, dagen efter att Fang Lizhi sagt till Kedas studenter att demokratin är något man måste kämpa för, drog 3 000 av dem ut på Hefeis gator med banderoller som "Ingen demokratisering, ingen modernisering!" och "Ge mig frihet eller döden!" Senare i december demonstrerade 5 000 studenter i Wuhan och 30 000 i Shanghai. Protesten spred sig snart till städerna Kunming, Chongqing, Shenzhen och i januari tågade Beijings studenter till den Himmelska Fridens Torg.
Det var denna utveckling partiets reformvänliga falang hade fruktat, eller rättare sakt, den motreakttion som den kunde leda till.

Det var troligen därför Fang Lizhi skuggades av en regeringsmedlem under sin "turné" 1985-1986. I staden Ningpo fick han veta att Wan Li, vice-premiärminister och medlem av politbyrån, begärt att få bandinspelningar av hans tal.

Wan Li följde honom tillbaks till Keda och kallade strax samman ett hundratal av provinsens utbildningschefer, partisekreterare och guvernörer till ett möte. Formellt sett var det ett möte om utbildningspolitik, men det verkliga syftet var att lägga munkavle på Fang och att stoppa den uppflammande studentprotesten.
-Han kritiserade min åsikt att utbildningen ska vara oberoende av partiet, säger Fang, som till att börja med undvek att gå i svaromål, vilket retade Wan Li.
-Fang Lizhi! Kom hit upp och rapportera till mig, hojtade denne.
-Jag reste mig då upp och gav ett rättframt svar, säger Fang. Jag är vice-president för ett universitet och vet hur man ska arrangera undervisningen och forskningen. Jag kan detta bättre än du och behöver ingen inblandning från partiet!

Denna sturskhet både lockade och skrämde Fangs kollegor, som efter mötet kom fram och sa att "du gjorde bra ifrån dig" och att de gillade hans åsikter, men att han borde hålla tyst med dem!
Detta var, som Orville Schell påpekar i sin lysande bok om denna tid, "Diskotek och demokrati", ett av de få tillfällen i det kommunistiska Kinas historia, som någon offentligt utmanat en toppledare i demokratifrågan.

Demonstrationerna vintern 1986-87 ledde till en reaktion och en stark sådan. De konservativa krafterna pressade på och Deng Xiaoping svarade med att offra sin tilltänkte efterträdare, partiets ordförande Hu Yaobang. Han skärpte även retoriken mot "borgerlig liberalism", men utsåg i ett listigt schackdrag den liberale reformvännen Zhao Ziyang till att ta över Hu:s post. Tanken var att tysta oppositionen till höger och vänster, samtidigt som de ekonomiska reformerna skulle få fortsätta.
Fang Lizhi och två andra fritänkare, Liu Binyan och Wang Ruoshi, uteslöts ur partiet. Fang och Guan Weiyan, hans liberale chef vid universitetet i Hefei, sparkades dessutom från sina jobb.
Märkligt nog - för kinesiska förhållanden - fick Hu Yaobang behålla sin post i politbyrån och Fang Lizhi gavs ett nytt jobb som forskare vid Beijings astronomiska observatorium. Det var ett sätt att signalera till de intellektuella att regeringen trots allt inte tänkte gå tillbaks till Maos politik.

Fang Lizhis stjärna skulle nu ha passerat zenit, om det inte varit för en avgörande tabbe från partiets sida.
-Kommunistpartiet distribuerade mina tal över hela landet, för att folk skulle kritisera dem, men de identifierade sig med mina tal istället. Innan dess var jag bara välkänd bland fysiker och studenter, säger han.

Endera var det en dumhet från de konservativas sida eller ett slugt trick från de radikala reformisternas sida. För Fang Lizhi var det en oväntad hjälp i att bryta igenom det svåraste hindret för fri åsiktsbildning i Kina; partiets informationsmonopol.

Det kan vara svårt för en utomstående att förstå, exakt hur besvärligt det är, att i Kina upprätthålla det vi ser som normala kontakter. Landet är enormt stort, fattigt och har en extremt underutvecklad infrastruktur. Enkla saker, som att ringa eller hälsa på en bekant i en annan stad, är svåra i Kina, både av praktiska och politiska skäl.
-Jag hade inte telefon förrän 1987, men jag använde ändå aldrig telefon för att kommunicera med mina vänner, säger Fang Lizhi.

Bara två av tusen kineser har telefon.

Arbete, bostad och resor är ännu idag saker som kräver myndighetstillstånd, dvs godkännande från kommunistpartiet. Angiveri och spioneri på medborgarna är en del av vardagen på ett sätt som för tankarna till George Orwells bok "1984". Det var länge förbjudet och ibland t o m livsfarligt att läsa utländska tidningar och lyssna på Voice of America eller BBC.

Det kinesiska samhället är genomorganiserat och det på ett sätt som ger partiet största möjliga makt. Alla officiella informationskanaler går vertikalt - rapporter nerifrån och upp och beslut uppifrån och ner.
-Kommunistpartiets förbjöd efter maktövertagandet 1949, horisontella kontakter mellan folk inom olika yrkesområden, säger Fang Lizhi. Fysiker och fysiker, det är okej, men fysiker och konstnärer, fysiker och företagsledare, nej, det går inte!
-Jag känner t ex Liu Binyan, men vi har bara träffats vid ett fåtal tillfällen och jag har aldrig träffat Wang Ruowang (en känd dissident från Shanghai), säger han.

Detta korporativa system håller oppositionen splittrad i många små isolerade öar, vilka partiet kan krossa, tolerera eller manipulera, efter eget skön. Partiet har på sätt och vis svalt samhället, men därmed fått i sig de politiska åsikter man ville bli av med, om än i förtäckt form. Istället för att vara ideologiskt enat, blev partiet en plattform för fraktionskamp och strider mellan intressegrupper.

Deng Xiaopings pragmatiska filosofi -- "färgen på katten spelar ingen roll, så länge den fångar möss" -- var inte mycket till ideologi, vare sig för att försvara det gamla systemet, eller bygga ett nytt. De redan inledda reformerna följde sin egen logik och den reella splittringen i partiet gjorde det alltmer ineffektivt som tankepolis.
-Vi hade många möten som yrkesmän och där kunde vi komma samman och prata, säger Fang. Man får resa mycket, eftersom telefonsystemet är så otillräckligt.

Det dröjde inte länge efter uteslutningen förrän det åter blåste nya politiska vindar. Det verkade som om ingenting skulle kunna stoppa den successiva liberaliseringen av Kina.

Fang Lizhi deltog i februari på en officiell vetenskaplig konferens, ledd av Guan Weiyan. Fang fick i maj 1987 tillstånd av premiärminister Zhao Ziyang, att åka på ett symposium om fysik i Trieste i Italien. Väl utomlands passade han på att ge en intervju för tyska Der Spiegel, där han sa, att hans mål för Kinas räkning var demokratisering och att han närmast hade för avsikt att attackera marxismen. Hösten 1988 deltog han i en vetenskaplig konferens i Australien och på vägen hem gav han en intervju för Hongkongtidskriften "Nittiotalet". Det blev en svidande vidräkning med korruptionen och "fin de siècle - mentaliteten" i kommunistpartiets ledning. Deng Xiaoping lär ha blivit så rasande att han övervägt att stämma Fang Lizhi för förtal.

Kampen inom partiledningen mellan radikala reformister, försiktiga reformister och konservativa reformmotståndare blev under 1988 allt hårdare och under andra halvåret såg det ut som radikalerna förlorat greppet om partiet, men partiet höll samtidigt på att fullständigt förlora greppet om samhället, något som skulle bli uppenbart våren 1989.

I det läget skrev Fang ett öppet brev till Deng Xiaoping och talade om något som Kinas intellektuella tigit om i tio år: Wei Jingsheng.

Det korta brevet föreslog, att Deng skulle låta utlysa en nationell amnesti för politiska fångar, inklusive Wei Jingsheng. Fang tyckte att det var passande, med tanke på 40-årsjubileet av Folkrepublikens grundande, 70-årsminnet av "fjärde maj-rörelsen 1919" och 200-års minnet av den franska revolutionen.

Detta brev blev startskottet för 1989 års massiva demokratirörelse. Det följdes 16 februari ett öppet brev till den nationella folkkongressen (Kinas "riksdag") undertecknat av 33 kända kinesiska författare och konstnärer. De stämde in i Fang Lizhis brev av den sjätte januari. Det gjorde också 42 kända kinesiska vetenskapsmän i ett annat öppet brev till folkkongressen. Sedan följde händelserna slag i slag.

Varför skrev han brevet 1989?
-Det var tio år sedan Wei Jingsheng dömts och även på Maos tid blev kommunistpartiets fiender ibland utsläppta efter tio år. Yttrandefriheten var också ganska stor, men en svårighet var att Wei Jingshengs fall var personligen knutet till Deng Xiaoping. Det var ett symboliskt fall. Mitt syfta var inte att provocera. Jag tyckte att han skulle kunnat acceptera brevet. Det borde legat även i Dengs intresse, säger Fang Lizhi med en uppriktighet, som vunnit honom så många vänner och så mäktiga fiender.

Men Deng och och åldermännen i Kinas skuggregering är kanske helt enkelt för gamla för att höra på sådant tal. Det finns därför inte mycket Fang Lizhi och de tjugotusen kinesiska studenterna i USA kan göra, annat än att vänta. Deng är trots allt 87 år och nästa kapitel i Kinas modernisering kan börja när som helst nu.

Hans Sandberg

Inga kommentarer:

Loading...