An Overland Journey from Sweden to India (1974)

2014 gjorde jag en reportagebok om min resa till Indien hösten 1974. Här är en PDF preview och en länk som du kan använda för att se boken.

Hur vi reste till Indien 1974

På väg mot Pakistan efter att ha klarat Khyberpasset.

Foto: Hans Sandberg, 1974.

Januari 2015

Vi reste privat, utan makt. Vi var inte spioner, utsända, handelsmän, forskare, upptäcktsresande, diplomater eller lyxturister. Vi reste med två gamla bussar till och från Indien och sedan med tåg och mer eller mindre lokala bussar.

Varje sätt att resa har sina för och nackdelar, vare sig du vandrar till Indien som Thomas Coryat på 1500-talet, eller reser med karavaner som John Mildenhall på 1600-talet, eller cyklar, liftar, bilar, tar buss, tåg, flyg eller båt. Att gå eller cykla från Stockholm till New Delhi hade förstås varit möjligt, men det hade tagit lång tid och hade varit riskabelt på fler än ett sätt.

Den som liftar möter ständigt nya ansikten och har goda chanser att lära känna människor från trakten, men trafiken var ofta ganska tunn genom östra Turkiet, norra Iran och Afghanistan. På tåg kan man förstås också träffa intressanta människor, men man kan likaväl spendera dagar isolerad i en kupé där ingen talar engelska. Dessutom fanns det inga järnvägar i Afghanistan, en följd av att britterna aldrig lyckades kolonisera landet.

Fördelen med att åka med en charterbuss var att det var billigt och att vi gradvis kunde närma oss Asien i stället för att kliva på ett flygplan i Europa och sedan landa i New Delhi tolv timmar senare. Flyget är snabbt och effektivt, men man upplever ingenting av de länder man flyger över. På bussen spenderade vi en stor del av tiden med att titta ut genom fönstret och upplevde förändringarna i landskap och kultur. Dessutom måste vi varje dag ge oss ut bland vanligt folk för att handla mat och dryck. Nackdelen med att åka buss var att vi reste som en grupp och alltid måste återvända till bussen. Vi kunde inte slå följe med folk vi träffade på vägen eller stanna på ett ställe vi fann spännande. Resan måste hela tiden fortsätta.

Det bästa hade kanske varit att åka bil, eller ta lokala tåg och bussar, men det skulle varit betydligt vanskligare för oss, krävt mer tid, erfarenhet och förberedelser. En kontrast mot dessa former var den kryssning jag tog med min familj sommaren 2014 och där vi bl a besökte Istanbul och Efesus i Turkiet. Detta är förstås ett väldigt bekvämt sätt att resa, men fartyget låser in resenären i en värld som han blott hastigt och tillfälligt kan lämna. Båten lägger till, man går iland, tar en tur, fotograferar, äter och shoppar, men sedan måste man gå ombord igen. Att bryta sig ur båtens trygga bubbla och nå människorna på land är nästan omöjligt.

Man kan tycka att vår resa gick långsamt – fem veckor till New Delhi –  men den var knappast tillräckligt långsamt för John Ruskin, som var en mycket inflytelserik engelsk konstkritiker under den viktorianska eran. Alain de Botton berättar i The Art of Travel om Ruskins kritik av dåtidens resande.

”He deplored the blindness and haste of modern tourists, especially those who pride themselves on covering Europé in a week by train (a service first offered by Thomas Cook in 1862): ‘No changing of place at a hundred miles an hour will make us one whit stronger, happier, wiser. (…) The really precious things are thought and sight, not pace.’” (s 218)

Det enda sättet att riktigt uppskatta skönhet var enligt Ruskin att förstå den och det var genom att skriva eller teckna som man vann denna insikt. Viktigast och mest underskattad av de två var konsten att teckna och det var därför han grundade the Ruskin School of Drawing and Fine Art. Skolans uppgift var inte i att lära ut konsten att teckna, utan konsten att se.

Ruskin var enligt de Botton initialt entusiastisk för fotografin, men skulle snart dra slutsatsen att fotograferandet lätt blev ett sätt att inte se.

”The camera blurs the distinction between seeing and noticing, between seeing and possessing; it may give us the option of true knowledge, but it may also unwittingly make the effort of acquiring that knowledge seem superfluous.” (de Botton, s 220)  

*

Själv skrev jag en dagbok från resan, men kvaliteten på mina anteckningar var låg och de var alltför egocentriska. Jag hade ingen professionell utbildning, vare sig i att föra reseanteckningar, teckna eller att ta bilder. Och jag hade inte läst Ruskin, så jag förstod inte vikten av att teckna för att kunna se. Rory Stewart beskriver i sin skildring av sin fotvandring genom Afghanistan efter Talibans fall, The Places Inbetween hur han arbetar med teckningar och systematiskt beskriver det han ser, vare sig det är insidan av ett rum där han övernattar eller naturen han färdas igenom. Det skulle förvåna mig om han inte både läst och lärt av Ruskin.

Alla som funderat det minsta över sitt fotograferande vet att det finns en konflikt mellan att ta bilder och att uppleva. Ofta har jag tänkt medan jag tittar genom sökaren att jag borde lägga kameran åt sidan och bara titta, bara uppleva, men det är ett svårt val, särskilt när man reser fort och inte tycker att man har tid.

Vi skriver, tecknar och fotograferar eftersom vi vet att vårt minne är begränsat och därför offrar upplevelsen för dokumentationen. Fördelen med att skriva en dagbok är förstås att vi gör det i efterhand, men det betyder också att vi missar saker som vi helt enkelt inte kommer ihåg. En teckning sker i nuet. Och en fotografisk bild replikerar ett tvådimensionellt utsnitt av en upplevelse. Men till fotografins försvar – och där höll Ruskin med – kan man säga att kameran tillät mig att fånga en bit av verkligheten, åtminstone virtuellt. När jag går igenom mina bilder från Indienresan fyrtio år senare blir det en upptäcktsfärd, en omresa, som låter mig se det jag då inte var redo att se. Kameran var bara ett komplement till min upplevelse, men idag är det detta komplement som i kombination med tryckta och digitala resurser gör att jag kan rekonstruera resan och gräva fram till minnen som sjunkit undan.

Sitter på ett diskotek i New Delhi och undrar hur många som fryser ihjäl denna natt (15/11/1974)

På trappan utanför Jama Masjid i Old Delhi.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

15 november 1974

Genomlider diskoteket "Wheels" på Hotel Ambassadör. Neil Young ylar vemodigt ur högtalarna. En flimrande psykedelisk belysning. Europeiska och amerikanska tonåringar samt en och annan "frigjord" indisk tonåring shakar. Rolling Stones tar vid och smeker de dansande överklassungdomarna samman. Det är troligen under tio grader varmt ute och jag vet inte hur många som fryser ihjäl i Delhi även denna natt. Men på morgonen kommer säkert sopbilen och forslar bort dem för det passar sig inte med smutsiga lik i New Delhi.

Vi följer med Marianne som låtit sig bjudas ut av två indiska överklassgrabbar.

Eländet har verkligen ingen ände här. Så totalt genomruttet, genomfalskt och en frustrering på gränsen till perversitet. Fy fan!

Runt järnvägsstationen samlas de fattiga (13/11/1974)

Utanför järnvägsstationen. Foto: Hans Sandberg, 1974.

13 november 1974

Det är tio grader varmt ute klockan halv nio på morgonen och vid järnvägsstationen tigger halvnakna människor, barn och vuxna.

Ett barn leker på trottoaren. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Fattiga och hemlösa. Foto: Hans Sandberg, 1974.

En ung och fattig pojke i en stor stad.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Man ser ofta fattiga på jakt efter saker som för oss
förefaller värdelösa. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Det blir trettionio timmar på var sin träbänk (11/11/1974)

Modernt tempel i Madras. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Tiggare i Madras. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Rickshaw i Madras. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Gatuliv i Madras. Foto: Hans Sandberg, 1974.

11 november 1974 

Återigen i Madras.

Lyckades inte boka liggplatser till Delhi. Det blir trettionio timmar på var sin träbänk. Härligt. Nattens resa tog sjutton timmar.

Augusti-november 2014 

Vi hade kunnat få liggplats och vi hade t o m kunnat få plats i en luftkonditionerad soft sleeper med riktiga sängar, men då hade jag fått muta konduktören. Jag minns inte exakt hur mycket han ville ha, bara att det var en relativt liten summa för oss, kanske femtio kronor. Men för mig var det tabu. Jag tackade stolt nej till det korrupta systemet och valde den hårda träbänken. 

* 

Kerala var en mycket vacker stat. Vi tog buss från Trivandrum till Aleppey. Därifrån åkte vi båt till Kottayam. Landskapet var mycket fint.

Kerala genomkorsas av ett nätverk av vattenvägar.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Risodling i delstaten Kerala. Foto: Hans Sandberg, 1974.

En flicka utanför sitt hem i delstaten Kerala. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Kerala. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Ett paradis vid Indiens sydspets. (6/11/1974)

Jag hade säkert tappat 20 kilo sedan starten av resan,
men humöret var det inget fel på. Här i Lackadivsjön
mellan Indiens sydspets och Maldiverna.
Copyright: Hans Sandberg, 1974.

6 november 1974

Andra dagen i Kovalam Beach. Underbart fin strand och bra badmöjligheter. Fullt med palmer, havet dånar i bakgrunden. Tropiskt klimat och tropisk växtlighet.

Lackadivsjön vid Indiens sydspets. 

Foto: Hans Sandberg, 1974.

Fina stränder, men turisterna föredrog Sri Lanka (Ceylon).
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Fiskare vid Kovalam Beach.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Fiskare vid Kovalam Beach.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Fiskare vid Kovalam Beach.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Kokospalmer vid Kovalam Beach.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Konsten att skörda kokosnätter. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Augusti-november 2014

Engelska Wikipedia har en mycket omfattande och rikt illustrerad artikel om Kerala. 

”Betala först, så får ni gå till polisen efteråt” (5/11/1974)

Kerala har ett omfattande nätverk av vattenvägar
mellan oceanen och risfälten. Foto: Hans Sandberg, 1974.

5 november 1974

Kom till Cochin Harbor Terminal halv ett på måndagen. 14 ½ tim resa. Cochin blev en besvikelse. Guidebokens ljuva ord om ”arabiska vikens pärla” och ”Asiens Venedig” etc. visade sig vara lögn.

Beställde in mat på Malabar Hotel som såg lyxigt ut och hade kinesisk mat. Ris, nudlar och ”sweet and sour pork.” Men vi fick inget kött utan enbart friterade fettklumpar. Vi klagade och fick veta att de alltid serverar fettklumpar (”flesh”). Managern instämde, men efter en stund tog de tillbaks fettklumparna och lovade servera köttbitar istället.

Elisabeth och jag hade beställt en portion och Bosse en. Vi hade fått in tio fettbitar per portion, men av köttet fick vi bara fyra små bitar per portion. Vi vägrade ta emot det och åt upp resten. När vi fick notan hade de satt upp oss på åtta rupies per portion för köttet. Kyparen vägrade att ta tillbaka köttet och sa att de inte tänkte släppa ut oss förrän vi betalt även för köttet som vi vägrat ta emot. Vi bad dem kalla på polis, men det vägrade de också.

”Betala först, så får ni gå till polisen efteråt.”

”Vi betalar för det vi ätit och sedan går vi.”

Jag drog ifrån köttet från notan och lade tjugofem rupies för återstoden. Efter en stund tog en kypare pengarna. Vi gick utan att vänta på kvittot.

*

Trötta, smutsiga och hungriga åkte vi med nästa tåg till Ernakulum. Konduktören slog sig ner hos oss och presenterade sig som Jacob. Han hade en Bachelors degree i arkitektur påstod han, men hade jobbat i tjugotvå år vid järnvägen. Han berättade om sin dotter och sina två söner. Dottern skulle snart flyga över till sin man som jobbade i Förenta Staterna. Vi fick hans adress i Coimbatore och han bad oss hälsa på nästa gång vi kom dit.

Sedan fick vi ta taxi tillbaks till Cochin för att reservera plats på tåget från Cochin till Madras på lördag. Biljetten var ställd till Station Master i Cochin H.T. och då är det helt omöjligt att reservera i Ernakulum som är nästa station på samma sträcka. Buss till Ernakulum igen. Middag och niobussen till Trivandrum. Kom fram kvart över tre på morgonen och jagade hotellrum i en timma. Det enda som fanns kvar var stans dyraste rum. 35 rupies för ett dubbelrum, air-conditioned.

*

För två timmar sedan försökte vi få en omelett på järnvägsstationens non-vegetarian ”Refreshment Room.” Lång väntan på dåliga omeletter och fem skivor bröd istället för de fjorton vi beställt. Kyparna är provocerande slappa. Notan blir 9,60 rupies per person!!

Den är ospecificerad och när jag frågar vad som är meningen skakar han på huvudet.

”Hur mycket kostar omeletten?”

”1.25 rupies.”

”Hur mycket kostar bröd och smör?”

”60 paisa for two slices.”

Plus en påse torkade bananer för en rupie. Det gör 6,50 tillsammans!

Han protesterade inte utan tog emot 6,50 utan kommentar.

Istället för buss. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Hos Svalorna i Madras (Chennai, 1/11/1974)

"Skolbuss" hos Svalorna i Madras. Foto: Hans Sandberg, 1974.

1 november 1974

Vi försökte reservera sovplatser till Madurai. Det var slut sade expediten och vi fick nöja oss med sittplats. Grabben på hotellet talar emellertid om för oss att det finns sovplatser att få. Men då måste vi betala 8,50 rupies istället för 5,50 som de rätteligen skall kosta.

*

Var det glassen eller vattnet som han garanterade var kokt?

Diarrén sprutar hos mig. Elisabeth är lite lös i magen. Bo mår bra.

*

Far Eastern Economic Review, Oct 18, 1974:
Indien skall lägga ner ännu mer pengar per person på polismakten under den nya femårsplanen, som startar 1979. Centralregeringen ökade polisutgifterna från 30 miljoner Rs 1950-51 till 1.564 Rs 1974-75. En Parliament Public Affairs Committee har klagat på att detta tar de resurser, som skulle behövas för utveckling. “The increase in police expenditure coincides with the assumption of power by Mrs. Indira Gandhi in January 1968.” 1967-68 spenderades Rs. 482.7 milj. På polisen. Det ökade till 726 milj Rs 1968-69. Delstatsregeringarnas utgifter för polisen har fördubblats var tionde år eller så och överskrider redan utgifterna för den allmänna administrationen.

En tiggare korsar gatan framför järnvägsstationen
i Madras (Chennai). Foto: Hans Sandberg, 1974

Madras (som idag heter Chennai, förf. anm.)

Besökte (den svenska biståndsorganisationen) ”The Swallows of India” i Cherian Nagar, ett distrikt i Madras. Där har Svalorna ett par projekt. De har en hantverksindustri där som inbringar en del pengar till hjälpprojekt. Vidare har de en läkarstation i slummen och ett undervisningsprojekt. Tre svenskar jobbade i Madras. Egentligen hade de inte uträttat så mycket. Staden hade däremot sanerat slumområdet och asfalterat gatorna och skaffat fram vissa minimala livsnödigheter, som vatten, toaletter o. dyl. Regeringen hade byggt en del hus också. De är avsedda för en familj per hus, men det bor tre familjer om vardera sju personer i varje hus. 

Cherian Nagar, ett relativt välorganiserat slumområde
i Madras. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Mellan Suryanarayana Chetty Road och Bengaliska viken låg ett icke-erkänt slumområde vid stranden. Nyligen har regeringen emellertid cementerat gatorna mellan hyddorna och ordnat med gatu joyar (dräneringskanaler längs gatan) och vattenpumpar.   

Cherian Nagar-slummen uppskattades 1971 till 12.000 personer. Våra svenska vänner från Svalorna beräknar den till 20.000. Svalorna själva har inte kunnat göra så mycket, men bara deras närvaro har gjort att regeringen förbättrat läget där. För man vill ju visa upp ett snyggt ansikte för utlänningarna. Därför är detta en ganska ren och frisk slum.

Barn på stranden nära Cherian Nagar slummen.
Foto: Hans Sandberg, 1974

Håkan från Svalorna berättade att det finns bostäder för de spetälska där de även kan få vård. Men de flesta tjänar så mycket på att tigga att de föredrar att vara i turistkvarteren.

Augusti-november 2014

Stämmer det att de ”inte uträttat så mycket”? Det är svårt att veta idag, men det jag skrev i dagboken låter orättvist när jag nu läser det. Han sa säkert så, men jag skulle tro att han kände sig maktlös inför ett enormt problem. Deras arbete var bara en droppe i havet.

Slumområde vid Suryanarayana Chetty Road 
i Madras. Foto: Hans Sandberg, 1974.

"Ten per cent is service charge!" (31/10/1974)

Madras (Chennai), huvudstad i Tamil Nadu. Foto: Hans Sandberg, 1974. 

31 oktober 1974

Ätit middag på Hotel Imperial i Madras. Baked Chicken med ris. Te, lime soda, glass och kaffe. 23 rupies. Notan för oss tre löd på 57,75 och när vi lägger på 2,25 rupies i dricks väntar den tjocka och glada kyparen lugnt och självklart. När vi ignorerar det böjer han sig sakta fram och viskar vid mitt öra:

"Ten per cent is service charge!"

Bland unga modelejon i södra Indien (30/10/1974)

30 oktober 1974

Sitter på Kwality i Bangalore.

Som vanligt på Kwality grasserar här unga modelejon av indisk medelklass.

Bangalore är en stor och modern stad. Stora avstånd, pampiga hus och parker. Moderna butiker och lyxiga biografer. Engelsktalande medelålders indiskor i saris och europeiska frisyrer.

* 

Bangalore City

30 oktober 1974

Hej, 

Har just ätit kyckling bakad i grädde och ost, med ris. Mycket gott!

Igår var vi i Mysore City och jag hade diarré och feber. Elisabeth var dålig när vi var i Hassan, norr om Mysore. Men idag är vi åter på benen och ikväll far vi till Madras. 

Från New Delhi åkte vi ned till Khajuraho den 18.10. De ”erotiska templen,” fast av vad vi sett är alla tempel mer eller mindre pornografiska. För att komma till Khajuraho fick vi först åka tåg till Jhansi och ta buss därifrån. Vi kom till Jhansi järnvägsstation vid fyratiden och där möttes vi av tusentals kackerlackor, löss och andra småkryp som luktade starkt när man slog ihjäl dem. Det var som yrsnö kring lyktorna. På järnvägsstationen ligger hundratals tiggare och hemlösa. Bhopal, som vi åkte till efter Khajuraho, för att fortsätta till Sanchi, var ännu snuskigare. Stationen var fylld med sovande fattiga. Man får kliva över magra och eländiga varelser överdragna med någon smutsig trasa. Utanför stationen ligger ännu fler och sover. Vi går gatan ner, som på båda sidor randas av de eländigaste ruckel och hyddor. Många kommer fram och tigger. Efter ett tag vänder vi för eländet här har ingen ände. 

I Sanchi såg vi de 2300 år gamla Buddhamonumenten, som byggdes under Ashokas tid 273-236 f. Kr. De kalla stupas och finns på en kulle, som ligger underbart lugnt placerad, med en rofylld utsikt över de omkringliggande fälten. 

Från Sanchi åkte vi till Ajanta och Ellora-grottorna. Det är två serier av tempel huggna direkt ur bergen. Ajanta är från 200 före Kristus till 600 efter. Trots åldern är de fyllda med färgrika väggmålningar. Både i Kashmir, New Delhi, Khajuraho och Sanchi träffade vi Lasse och Fredrik. Men nu är våra vägar skilda igen. Elisabeth och jag reser tillsammans med en kille från Göteborg som ville ha resesällskap. 

I Aurangabad träffade vi en indier som heter Shivakumar. Jag satt och diskuterade Indien med föreståndaren för värdshuset. Det var en uppriktig och förnuftig man. Shivakumar satt bredvid och kom också med i samtalet. Han bjöd oss hem till sitt föräldrahem väster om Hassan. Hans far har en kaffeplantage där. När vi kom dit efter ett par dagar hade emellertid inte Shivakumar anlänt än, men hans föräldrar tog emot oss. De bjöd oss på eget kaffe, fantastiskt gott, och senare på vegetarisk middag. Elisabeth hade feber och var dålig, så hon fick krypa i säng. De bodde långt ut på landsbygden i en liten by, men ändå var huset mycket flott, med varmvatten och vattentoalett och stereoanläggning. Den här delen av Indien verkar inte lika fattig och smutsig som söder om Delhi. 

Fadern och Shivakumars bror (…) pratade mycket om indisk gästfrihet, men redan nästa morgon antydde fadern att vi besvärade. När Shivakumar sen kom vart han mycket förvånad. Nåväl! Nu far vi vidare! 

Hans och Elisabeth   

Jag mår pyton i Karnataka (29/10/1974)

Järnvägsstaion i södra Indien. Foto: Hans Sandberg, 1974.

29 oktober 1974

På järnvägsstationens ”Retiring Room” i Mysore City. Två rejäla sängar med moskitnät. (Vi blev mycket stuckna i natt!) Rummet är stort och högt i tak. Ett fågelbo under ena hörnet. Modern flyger in och ut för att mata ungarna. Tvättrum med badkar, handfat spegelbord och vitt kakel. Rent och snyggt och varmvatten. Enda nackdelen är sittmuggen istället för ståtoalett (jag hade läst hos Jan Myrdal att ståtoaletter var mer hygieniska än sitt toaletter, förf. anm.).  Jag har diarré och ont i halsen. Elisabeth är också dålig.

Stationsbyggnaden och ett stort ”office” är byggt i pampig kolonialstil.

I morgon bitti far vi till Bangalore City. Vi orkar inte se staden Mysore.

Jag mår pyton i Karnataka

Febern mosar mina tankar

Fåglarna kvittrar oupphörligt

Tågen brummar, skakar och hoar

Flyglarmet prövas och nu vibrerar

Rummet av ännu ett gammalt ånglok

Någonstans i södra Indien. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Förkylda i Halebidu. Utflykt till Belur. (28/10/1974)

Busshållplats i delstaten Karnataka. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.

28 oktober 1974

Sitter i Halebidu och dricker kaffe. Elisabeth och jag är förkylda. Hon hade 39 graders feber igår. Jag har tappat rösten. Vi bor hos Shivakumars föräldrar, eftersom han själv inte kommit tillbaks från Hyderabad än. Idag har Bo och jag varit i Belur och sett Chennakesava templet byggt 1117 e. Kr. av Hoysala Vishnuvardhana. Ett detaljerat och noggrant arbete i sten. 

Templet Chennakeshava i Belur. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Gatuliv i Belur. I bakgrunden templet Chennakeshava.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Templet Hoysaleshvara  i Halebidu. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Fris från Hoysaleshvara  i Halebidu. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Del av erotisk fris, Hoysaleshvara. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Erotiskt drama i Hoysaleshvara. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Gatuliv, Belur. Foto: Hans Sandberg, 1974.

18 timmar till Bangalore (26/10/1974)

26 oktober 1974

På tåget till Bangalore. Det är 560 km dit och det tar 18 timmar. Som tur var lyckades vi reservera sovplatser. Det är tre stycken 1.40 m långa träbritsar!

Från tågfönstret. Foto: Hans Sandberg. 1974.

Två perspektiv på att resa i tredje klass (25/10/1974)

Järnvägsstation i Indien. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Augusti-oktober 2014  

”A good way to get a sample of Indian temperament and behavior is to take a journey in a compartment, other than airconditioned or first class, of an Indian railway train. It will be probably a bit uncomfortable, nevertheless a memorable experience. The people look at you for a little while and try to comprehend why a foreigner of means should be wanting to enter a second or third class compartment and not ride in an airconditioned coach. Then they shuffle against each other and make room for you to sit down (something then may not always do for their own compatriots). The women will take sidelong glances or peer through their veils, and the children will pester their elders with questions about you. When curiosity gets too much for the men one of them knowing English will open the conversation with you. In all likelihood the first question will be about your name, the second about your profession, and if they find you sufficiently communicative they will certainly ask you for your impressions of this country. Within half-an-hour of such intimate conversation they will know all about you as you will know all about them. You will be claimed as a dear friend, almost a relation. If it is meal time you will be invited to partake of their food.” 

(Fodor’s India, 1974, p 106. Från ett kapitel skrivet av Donald S. Connery, fd byråchef för Time-Life i Indien.)  

25 oktober 1974

Det gick inte att reservera ”sleepers” eller sittplatser. Vi lyckades pressa oss på en allmän vagn, vilket betyder att det inte finns någon begränsning av antalet passagerare. Korridoren är fullpackad med folk. Vi får pressa och lirka oss in i mitten av vagnen. Ovanför varje träbänk finns en trähylla att ligga på. Trots att tåget är överfullt och många sitter hopklämda, ligger en del och vräker sig över fyra sittplatser. Bredvid oss ligger en stor fet pascha. Två magra, men ganska fint klädda kvinnor tar upp de motstående fyra sittplatserna. Mellan sätena har de bagage och därpå ligger ytterligare en karl. Två äldre män sitter vid paschans, respektive kvinnornas fötter. Jag klättrar upp på sätet och tar stöd med ena foten i fönstret för att spänna fast sovsäcken alldeles under taket. En gammal mager gubbe med långt grått skägg, turban och en blå skjorta som räcker ned till knäna, sitter på huk i korridoren framför mig. Han har ett svärd vid sidan. Ingen gör den minsta min av att vilja maka på sig eller på något sätt underlätta för mig att spänna fast ryggsäcken. Istället försöker de mota bort mig när jag tvingas göra intrång på deras plats.

Gamlingen med svärdet blir förbannad över att jag inte ger mig och hötter åt mig med klingan. Till slut får jag upp väskorna, men då håller den feta paschan på och bråkar med Bo (som gjorde sällskap med oss under en bit av resan, förf. anm.) och Elisabeth. Han vill inte flytta en centimeter på sina fötter och trycker ena foten i ryggen på Elisabeth. Vi skjuter undan foten och då börjar han sparkas. Vi hotar med knutna nävar och skäller på honom, men det ger han fan i. Han med svärdet, vi får senare veta att han tillhör någon sikhisk sekt och är på pilgrimsfärd, ropar från sitt håll och hotar med svärdet igen. Han skriker något åt Elisabeth. En annan sikh av samma sekt tittar fram och skriker. Han gör tecken åt Elisabeth att komma till honom och visar sitt förakt för mig. Vi hotar tillbaks och fortsätter kämpa för våra platser. En annan man, klädd i kavaj, skjorta och byxor, överlämnar en lapp åt oss. Där står det att folket i det här området är dåliga och att vi inte ska bry oss om dem. Han skulle försvara oss om det blev bråk.

Tåget avgick halv nio och vi fick liggplatser vid tretiden på morgonen när tillräckligt många stigit av.

Vår vän Bo lyckas efter många timmar få tillräckligt
med utrymme för att kunna sträcka ut sig på en träbrits.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Elloragrottorna, Aurangzebs grav och en kopia av Taj Mahal (24/10/1974)

Skördearbete framför Fort Daulatabad. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Barn i Khuldabad. Foto: Hans Sandberg, 1974.

24 oktober 1974

Reste med turistbyråns rundtur idag. Först till Fort Daulatabad byggt på elvahundratalet. Det är mycket stort och ligger på en kulle inneslutet av sju yttre murar och en vallgrav.

Chand Minar är en 210 fot hög rosa minaret som Ala-ud-Din Ahmed Shah Bahmani lät bygga 1435-57 efter att han med list och mutor intagit den så svårintagliga borgen.

En minaret och en triumf.
Foto: Hans Sandberg, 1974. 

Khuldabad är en liten by fylld av moskéer. Där ligger mogulkejsaren Aurangzeb begraven i en marmorgrav.

Sedan åkte vi upp i bergen och kom så till Elloragrottorna. Först besökte vi ett litet Shiva-tempel från 1769. Munkarna tittar saligt från varandra och milt kärleksfullt på oss när vi fotograferar dem. Mitt emot ligger en fet ko av sten med rödmålade horn. (Det var i själva verket en skulptur föreställande tjuren Nandi som Shiva ibland red på, förf. anm. 2014). 

Ett litet tempel tillägnat Shiva. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Tjuren Nandi som Shiva ibland rider på. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Efter lunchen åker vi den sista biten fram till Kailasatemplet som tillhör den hinduistiska gruppen. Det är ett kolossalt stort tempel som är uthugget direkt ur berget uppifrån och ner. (Man antar att det var kung Krishna I som på 700-talet lät börja bygga det.) Troligen tog det 7-8 generationer att gräva ut det. Medan vi guidades runt där inne bröt regnet ut. Ett varmt hällregn. När vi kom ut på framsidan såg vi ett dussintal vattenfall som hade bildats. (Upp genom ett av dräneringshålet kom en lång orm som skrämde turisterna i närheten, förf. anm.)

Kailasatemplet är uthugget i sandstensberget, 
uppifrån och ned. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Kailasatemplet. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Bredvid hindutemplen ligger de buddhistiska. De är mindre och var grävda inåt från sidan. De är fyllda med Buddhafigurer i olika varianter och kvinnor med fulländade former. Brösten är perfekta halvklot. Bortom dem ligger den jainistiska gruppen. De påminner i mycket om de buddhistiska. Alla tre sorterna är fyllda med erotik och erotiska anspelningar. Över ett par av de jainistiska templen störtar ett vattenfall. En kraftig bred ränna uthuggen i sten leder vattnet någon meter ut över öppningen.

Ett vattenfall över en av Elloragrottorna.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Vishwakarma är det viktigaste av de buddhistiska templen. 350-700 e Kr. Det är byggt som en kristen kyrka, men med en stor stupa dominerad av en 3,3 meter hög Buddhafigur. Grottan förfärdigades under 600-talet. Nedanför kullarna där de 34 templen finns breder ett grönskande slättland ut sig. Det verkar ha varit sjöbotten för länge sedan och från botten reser sig flera mindre berg likt öar. Det växer inte mycket träd utan huvudsakligen gräs.

Grotta nummer 10, Ellora. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Vishwakarma i grotta nr. 10 påminner
om en kristen kyrka, men istället för altare
sitter en stor Buddha framför en stupa.
Foto: Hans Sandberg, 1974.  

Aurangabadgrottorna ligger alldeles i närheten av Aurangabad. Där uppifrån har man en fin utsikt över staden och Taj Mahal-efterapningen Bibi Ka Maqbara från 1660 som drar blicken till sig där den ligger snett bakom en grön konisk ö. På toppen av det berget står ett ensamt träd vid ett stenhus. Det ger ett fridfullt intryck.

Bibi Ka Maqbara sett från avstånd. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Bibi Ka Maqbara. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Vi tittade närmare på Bibi Ka Maqbara, som Aurangzeb lät bygga för att visa sin kärlek till sin första hustru (Dilras Banu Begum). Han hade emellertid inte lika stora resurser som sin far Shah Jahan (vilken lät uppföra Taj Mahal till minnet av sin tredje hustru Mumtaz Mahal som avled vid födseln av parets 14:e barn, förf. anm.) och kunde inte importera persisk marmor. Istället fick han nöja använda indisk vit marmor och endast till några delar av moskén. Resten är vitmenat. Det hela gör ett slitet och dekadent intryck.

Panchakki, en vattenförsörjningsanordning som Aurangzeb lät bygga för 300 år sedan, var sista etappen i vår utflykt. Vad man först ser är ett jättestort träd med parasitväxter som sträcker sina rötter ner mot marken och en av flera bassänger. Mittemot trädet står en mur och från ena sidan av den sprutar en bred vattenstråle ständigt nytt vatten i bassängen. Vattnet har forslats hit genom tunnlar till en källa sju engelska mil bort. Höjdskillnaden driver systemet. Den har oavbrutet försett bassängen med vatten i trehundra år nu.

Mogulkejsaren Aurangzeb lät bygga ett vattenverk som ännu
efter 300 år levererar vatten från en källa 10 km bort.
Foto: Hans Sandberg, 1974.