Intervju med Leornard Downie Jr., Washington Post

Leonard Downie Jr.    Photo: Hans Sandberg.

(Intervju 6 mars 2002, Först publicerad i Pressens Tidning).

Nyhetsjakten ska styra – inte profitjakten

-Den amerikanska journalistiken befinner sig i ett vägskäl, säger Washington Posts Leonard Downie Jr., som en gång höll i Watergate-avslöjandet och 1991 tog över som Executive Editor efter Ben Bradlee. 
Downie har just gett ut boken The News about the News tillsammans med en annan veteranreporter, Robert G. Kaiser. Det är en svidande kritik av lönsamhetsfixeringen hos kedjor som Gannett och Knight-Ridder, samt ett försvar för den amerikanska journalistiska traditionen.

(Washington, D.C.) Säkerheten har blivit tajtare på Washington Post. Det står ett par vakter utanför entrén, en omedelbart innan och ett par till halvägs till vaktbåset framför hissarna, där man numera måste visa fotolegitimation. Jag får sedan vänta på Downies sekreterare Pat O’Shea, som för mig till centralredaktionen på tredje våningen. Hon pausar ett ögonblick när vi kommit in för att se om det finns några jordgubbar på den stora desserttallrik som sänts ner från direktionen. Sedan fortsätter hon bort mot långväggen som vetter mot 15:e gatan, förbi redaktionschefen Milton Colemans stora kontor, där han sitter och pratar i telefon. Jag kan se genom glasväggen att Downies kontor är tomt och ska just slå mig ner i en soffa då Coleman kommer ut och hälsar. Han säger skämtsamt att jasså, du är här för att träffa the Big Boss nu och försvinner sedan tillbaks till sitt rum (följ denna länk till intervjun med Coleman.)

Len Downie dyker snart upp och ber mig följa honom in på kontoret. Han slår sig ner i en soffa med ryggen mot redaktionen och jag sätter på bandspelaren. Han ger ett tufft och affärsmässigt intryck. Inget kallprat, inget kaffe, inget slöseri med värdefull tid, utan rakt på sak.
-Den amerikanska journalistiken befinner sig i ett vägskäl, säger han som svar på min inledande kommentar om att det kommit ut en massa böcker om journalistik under de senaste fem-sex åren.
-Den bästa journalistiken är bättre än någonsin. De bästa journalisterna är bättre utbildade än någonsin och bättre experter på sina respektive områden, men merparten av amerikansk journalistik försämras tyvärr. Kabelteve, Internet och nya ägarmönster har skapat ett läge där det kan gå åt endera hållet.
-Vi vill hjälpa amerikanerna förstå hur nyhetsmedier fungerar. Vi gör det genom att skildra utvecklingen inifrån vilket få andra böcker gör. De argumenterar, medan vi har riktiga reportage, säger han.

Och det är ingen överdrift, för The News about the News är ett mycket långt och mycket kritiskt reportage om hur nyheterna produceras och rapporteras i dagspressen, de nationella tevenäten, lokalteve, kabelteve, radio och av nyhetssajterna på Internet. Downie och Kaiser är två av USA:s mest erfarna journalister och levererar en lika detaljerad som inträngande analys, vilken dessutom ger oss den historiska bakgrunden.

Det är ett med andra ord ett stycke av den goda journalistik som enligt bokens underrubrik befinner sig i fara. Kritiken är konkret och insiktsfull, som när Tom Brokaw, Peter Jennings och Dan Rather intervjuas om hur de ser på de nyheter de idag producerar, efter att först ha låtit dem fräscha upp sina minnen med program de gjorde i början av sina jobb som nyhetsankare. Brokaw, Jennings och Rather erkänner att de fått pruta på sina ambitioner, eftersom dagens nyhetsprogram måste vara underhållande - och framför allt lönsamma.

Internets nyhetssajter modell MSNBC.com kritiseras för att de investerar i teknik snarare än i journalistik och därför inte har resurser för självständig journastik i någon större omfattning. Dagspressen skildras via den egna tidningen, men också i en serie undersökningar och intervjuer med ledare för de stora tidningskedjorna; med Tribunes Jack Fuller och Gannetts John Curley. Mycket av skildringen är en sorglig historia, men det finns också upplyftande berättelser som Raleigh News & Observer i North Carolina.

Om vi bortser från drakarna, så är de flesta amerikanska tidningar små och lokala. Ska man verkligen vänta sig så mycket från dem?
-Jag förväntar mig att de täcker sina lokalsamhällen väl och de är förresten inte alltid så små. Många är medelstora i likhet med Raleigh News & Observer som vi skildrar. Den tidningen gör ett mycket fint jobb med en personlastyrka som bara är bråkdelen av den vi har. De har de rätta värdena, den rätta ägaren och gör så gott de kan. Det använder nyhetsbyrårerna och syndikerat material från Los Angeles Times, Washington Post och New York Times för att täcka nationen och världen och framställer sedan en tidning som håller befolkningen i Raleigh-Durham-området av North Carolina ytterst väl informerad.
-Det går att göra detta och många amerikanska tidningar gör det, men så har vi dem som köpts upp av stora tidningskedjor, vilka bryr sig mindre om samhällena och desto mer om att krama ur tidningarna så mycket pengar de kan. Det är inte storleken utan ägarnas mål som avgör.

Ni kritiserar lönsamhetstänkandet, men jag vill minnas att redan Alexis de Tocqueville talade om de positiva effekterna av vinstintresset....
-Ja, ja, visst är lönsamhet bra för tidningarna, men frågan är hur mycket. När man talar om tjugo eller trettio procent, så kan man dra av fem procent för att satsa på nyheter och ändå vara väldigt lönsam. Man kan acceptera lägre vinstmarginaler när konjunkturen rasar och kompensera sig när tiderna är goda igen, men storföretagen kräver samma marginaler hela tiden, säger Len Downie, som ofta hugger in på en fråga innan den avslutats.

Kärnan i ert argument är behovet av en stark organisation för att rapportera nyheter, oavsett hur de levereras...
-Det är helt rätt! Vi har en stor publik för Washingtonpost.com och uppskattar detta. Vem vet vad som ska hända i framtiden? Jag tror visserligen att tryckta tidningar kommer att finnas kvar en lång tid eftersom de är så användbara, liksom av det faktum att inga gamla medier någonsin dött därför att det kommit nya medier.

Men en stor del av kvällstidningarna försvann...
-Ja, ja, tidningarna kommer att förändras. Gamla medier förändras när det kommer nya.

Boken skildrar ingående utvecklingen på Chicago Tribune och Philadelphia Inquirer. Deras ägare kritiseras för att ha varit alltför lyhörda mot Wall Street och satsar för lite på journalistiken. Men går det verkligen att jämföra dessa tidningar med New York Times och Washington Post, vars ställning även speglar det faktum att de ges ut i Washington och New York. Vi frågar Len Downie om folk som kan logga in sig varän de råkar befinna sig, inte kommer att föredra New York Times och Washington Post framför dessa tidningar.
-Bara Chicago Tribune kan bevaka Chicago och bara Philadelphia Inquirer kan bevaka Philadelphia, svarar han bestämt.

Sant, men klarar de att bära den stora dagstidningens kostym, med utrikeskorrespondenter och....
-Det är inte det vi menar! De bästa och mest lönsamma tidningarna tidningarna ska ha utrikeskorrespondenter. Så många som möjligt bör ha det om det ligger i läsarnas intresse. Dallas Morning News har blivit en mycket bättre tidning än den brukade vara och det utan att ha korrespondenter överallt.De har dem däremot i Latinamerika och Mexico, vilket är naturligt för folk som bor i Dallas, på samma sätt som det är naturligt för tidningar i Californien att ha korrespondenter i Asien. De ligger ju vid Stilla Havskusten.
-Vi kräver inte att alla ska ha allt, men en tidning måste vara bra på att betjäna det samhälle den verkar i. Philadelphia är en stor stad med 4-5 miljoner invånare och där måste du ha en bra bevakning av Philadelphia, delstaten Pennsylvania och nationella frågor av vikt för stadens invånare. Inquirer gör fortfarande ett ganska bra jobb, men är inte så bra som den brukade vara. Dessutom sjunker upplagan och ligger nu under 400.000, vilket är fruktansvärt i en stad med över 4 miljoner invånare.

Men det speglar väl det demografiska skiftet till förorterna?
-Tja, men då måste du bevaka förorterna bra och sälja tidningar där också. Det finns ingen anledning att inte göra det. Vi har en penetration på 50 procent på vardagarna och 67-70 procent på söndagarna.

Med Internet blir vi alltmer oberoende av geografin....
-Vi kommer fortfarande vara beroende av var vi befinner oss. Merparten av våra annonser kommer från Washington-området och så kommer det att förbli så långt vi kan se. Internet kommer inte att dra in särskilt mycket nationell annonsering, utan basen förblir lokal. Det faktum att basen för annonsintäkterna är lokal är en stor skillnad mellan amerikanska medier och europeiska. Jag vet inte om det kommer att vara så om tjugo år, men det är ett mönster som hållit i nästan 300 år, säger han.

Det finns många trender som sliter i det paket som dagens storstadstidning utgör. Går det verkligen att hålla ihop det?
-Vi har framgångrika tidningar av olika storlek – Portland Oregonian, Dallas Morning News, Los Angeles Times, Boston Globe och Washington Post – och det som gör dem framgångsrika är att de fungerar som ”supermarkets” för nyheter av hög kvalitet om en mängd olika ämnen. Jag behöver inte köpa tjugo publikationer eller titta på tjugo olika tevekanaler för att få samma sak som de kan få genom att läsa en dagstidning. Jag ser inget skäl att tidningarna inte ska kunna fortsätta att fylla den rollen.

Fruktar du at publiken ska brytas upp på samma sätt som hände med TV när kabelteve slagit igenom? Det tryckta formatet gör det lättare att hålla ihop paketet, men när ni rör er mot nya medier kanske läsarna börja plocka ihop sina egna rapporter – The Daily Me.
-Jag har aldrig sett någon göra The Daily Me. Visst kommer folk att surfa på nätet, men de kommer fortfarande att att besöka webbsajter som ställts samman av redaktörer vid medier och som de identifierar sig med. Folk kommer till Washingtonpost.com från hela världen, men de kommer av bestämda skäl och inte för att plocka ihop sin egen tidning. De vill veta vad vi ställt samman och vad vi tycker är viktigt. Om vi ger upp detta, om vi slutar värdera nyheterna och specialisera specialisera oss på det som är bäst för vår läsekrets, då kommer folk att sluta läsa tidningarna eftersom det inte finns någon anledning för dem att göra det, säger han.

Har 11 september förändrat det journalistiska klimatet i USA?
-Jag hoppas att effekten blir bestående, men är inte säker på att det blir så. Det som hände omedelbart efter 11 september var att de flesta nyhetsorganisationer gjorde sitt bästa arbete någonsin. TV-näten satsade mer tid och tidningarna gav ökat utrymme för nyheter, men idag är det många som återgår till business-as-usual.
-Det viktigaste resultatet av bevakningen efter 11 september var att amerikanerna läste och tittade i rekordmängd. Tidningarnas upplagor steg och tittarantalet ökade. Jag tolkar det som att amerikanerna är intresserade av seriösa nyheter om man bara gör sig besväret att bevaka dem väl och göra dem relevanta för folk.

Under det kalla kriget var det psykologiskt lättare mobilisera resurser för saker som forskning. Det gick att spela på den Röda Faran. Efter 11 september såg det ut som om landet åter hade en samlande fiende...
-Det är klart att en kris ökar intresset för nyheter utöver det normala, men jag hoppas att folk ska lära sig läxan att vi måste kunna mer även resten av tiden också. Då hade vi kanske kunnat undvika en del av de faror som vi nu oroar oss för. En välinformerad befolkning och regering skulle kanske kunna vidtagit åtgärder så att allt detta inte behövt hända.

Kan man säga att medierna och folket kopplades samman efter 11 september ungefär som anhängarna av public journalism önskar sig?
-Medierna producerade en utmärt bevakning av en mycket viktig händelse och folk lyssnade, men de spelade inte en aktiv roll i samhället, vilket en del anhängare av public journalism kräver. Vi gjorde vårt jobb och gav folk information, men vi talade inte om för dem vad de ska göra med den. Det var inte det vi gjorde efter 11 september, så jag skulle inte vilja betrakta det som ett exempel på public journalism.

Men pressen tacklade ett av de problem som public journalism-rörelsen rest, bandet mellan läsaren och journalisten?
-Visst, men mitt argument har alltid varit, att vi löser detta genom att bevaka nyheterna riktigt bra. Public journalism används alltför ofta som ett billigt alternativ till bra nyhetsbevakning, till att hålla lokalpolitiska möten, göra opinionsundersökningar och driva kampanjer istället för att bevaka nyheter.
-Det fanns en tid då folk var mer intresserade av sina privata liv än i samhällslivet. Det var inte vårt jobb att övertyga dem om att ta del i det allmänna, utan att på ett bra sätt rapportera om det allmänna. Där brast vi.

Hur mycket av detta ligger bortanför någons kontroll?
-En del kanske, men det ska inte stoppa oss från att göra vårt jobb så bra vi kan. Det finns fortfarande en hel del finansiella resurser för bra nyhetsbevakning. Frågan är hur mycket som används för detta och hur mycket som hamnar i de stora företagsägarnas fickor.

En monopolmarknad tenderar att politiseras, eftersom det inte finns någon konkurrens som kan tvinga fram ändringar....
-Rätt, men USA har en lång tradiditon av att betrakta journalistik som samhällsnyttig verksamhet och inte bara en fråga om att göra vinster. De stora ägarna av medieföretag har förmått hålla ihop dessa två saker. De har en grundlagsstadgad plikt att producera journalistik som en service åt allmänheten. De som säger att de inte har råd med detta och att allt måste vara lönsamt går emot traditionen. De har också fel, för det finns mycket pengar att tjäna på att göra bägge delarna.

Problemet är kanske att ni inte varit så bra på att förklara varför det är värt att vänta ett par kvartal, eller kanske till och med ett par år på lönsamhet?
-Det är det vår bok handlar om. Det är exakt det vi försöker lära folket och utgivarna, säger Len Downie och kastar ett snabbt öga på sin klocka samtidigt som han säger ”två minmuter.”

Jag packar undna bandspelaren och pappren och tar upp kameran för att ta några bilder. Han stramar upp sig och riktar blicken ut mot gatan, men producerar ett leende när jag säger att han står som i givakt. Telefonen ringer och han gör sig redo för nästa besökare, medan Pat leder mig bort mot hissen. Hon är inte så glad åt allt detta ledsagande, men efter 11 september tas inga risker.

Hans Sandberg

Milton Coleman, Washington Post: Mångfald lönar sig

(Pressens Tidning, 1996)

Milton Coleman, Redaktionschef.
Foto: Hans Sandberg

Nästan alla större amerikanska tidningar och tidningskedjor har program för “diversity,” dvs att främja etnisk mångfald och förståelse.
-Klara ekonomiska skäl talar för “diversity,” säger Milton Coleman, redaktionschef (deputy managing editor) på Washington Post.

USAs nyhetsredaktioner är fortfarande vita fläckar på en alltmer etniskt diversifierad arbetsmarknad. Detta undergräver deras moraliska status som sanningssägare och hindrar dem från att nå nya och växande grupper av läsare.

Bara var tionde amerikansk nyhetsjournalist tillhör någon av landets “färgade” minoriteter trots att var fjärde amerikan räknar sig dit. Enligt de amerikanska tidningsredaktörernas organisation (ASNE) som gör en årlig enkät om minoriteternas ställning är 5,4 procent av den redaktionella personalen svart, 3,2 procent spansktalande (“hispanic,”) 2 procent amerikaner av asiatiskt ursprung och 0,4 procent indianer.

Det är inte mycket att skryta om, men även dessa siffror representerar en radikal förändring. Minoriteternas andel ökade enligt ASNE med 259 procent från 1978 till 1995, från 3,95 procent till 11,02 procent.
-Det har skett stora förbättringar på redaktionerna, säger Arthur Fennell, nyhetsankare på NBC:s TV-station i Philadelphia och ordförande i the National Association of Black Journalists (NABJ.)

Men ju högre upp man kommer i hierarkin på redaktionerna, desto sämre blir representationen för de etniska minoriteterna.
-Det finns bara 15 tidningsutgivare och chefredaktörer med minoritetsbakgrund, berättar Carolyn Terry, som är arbetsmarknadsreporter och rapporterar om “diversity” för de amerikanska tidningsutgivarnas tidning PressTime.

USA har över 1.500 dagstidningar.

-Det finns för få företrädare för minoriteterna på ledande poster. Det sitter alldeles för många vita i toppen på totempålen, säger Arthur Fennell på NABJ.

ASNE har satt målet att 24 procent av de redaktionella jobben år 2000 ska besättas av representanter för minoriteterna. Idag - fyra år före deadline - har bara tolv av 226 dagstidningar med över 50.000 i upplaga nått dit.
-De stora tidningarna och kedjorna tenderar att ha program för diversity, för de har resurser. De har också insett att de nya läsarna kommer att komma från färgade och att de måste anpassa sig för att nå dem, säger Carolyn Terry.
-Överlag tror jag att kedjorna varit bra för den etniska mångfalden. USAs två största kedjor, Gannett och Knight-Ridder, har väldigt bra program och kurser när det gäller diversity, säger Carolyn Terry. Att jobba för en kedja ger också bättre karriärmöjligheter.

För små tidningar kan det vara svårt att rekrytera minoriteter även om de vill.
-Vilken minoritetsjournalist vill flytta till Frost Bite, Illinois och vara den enda färgade i stan, samt tjäna 12.000 dollar om året, frågar hon ironiskt.

För att komma runt detta problem har en del tidningar och kedjor startat ett rotationssystem, där nyanställda journalister eller praktikanter sänds ut till småtidningar för en tid. De håller kontakt med de stora tidningarna och får senare en chans att flytta tillbaks.

Den tidning som kommit längst, men också fått ta mest stryk för sina försök att diversifiera är Washington Post.
-Det är en av de tidningar som gjort mest när det gäller “diversity.” Chefredaktören Leonard Downey Jr., är personligen väldigt engagerad i detta, säger Sig Gissler, forskare vid Columbiauniversitetets journalisthögskola.

Washington Post har sedan 1986 en uttalad politik för att varannan nyanställd ska vara kvinna och var fjärde från en etnisk minoritet.

Den politiken har väckt starka känslor av den enkla anledningen att fler jobb för minoriteter betyder relativt färre jobb för den vita majoriteten. Man talar ibland om en “backlash,” särskilt bland vita journalister som reagerar mot vad de ser som omvänd diskriminering.

Även i USA i stort har vi fått se mer kritik mot olika former av “affirmative action” (dvs försök att främja minoriteter,) som likställts med “kvoteringar” av jobb och utbildning.
-Motreaktionen har varit stark, säger Carolyn Terry. Hon ser emellertid kritiken som missriktad. Folk som inte fått den befordran de hoppats på skyller gärna på minoriteter, trots att det lika gärna kan bero på att tidningarna skär ned.
-Om det verkligen vore så att minoriteterna tar alla jobben, hur kommer det sig då att det finns så få av dem på tidningarna?
-Kom ihåg att hälften av alla dagstidningar i USA inte har en enda svart journalist, säger hon.

Det hårdaste angreppet mot politiken för “diversity” kom emellertid inte från konservativa kretsar, utan i den liberala politiska veckotidningen The New Republic, som 2 oktober 1995 publicerade en mycket lång artikel om Washington Post, författad av en ung kvinnlig reporter. Hon hette Ruth Shalit och målade en bild av en tidningen som kokade över av missnöje och konflikter p.g.a. försök att åstadkomma “diversity.” Shalit hävdade också att tidningen i en naiv strävan efter etnisk mångfald sänkt sin redaktionella standard och hållit stoppat kritik av svarta politiker. Hon citerade interna dokument som pekade på konflikter mellan behovet att rekrytera de bästa journalisterna och att rekrytera minoriteter. Hon anklagade tidningens högst uppsatte svarte journalist, Milton Coleman för att han “kvävde” reportage som kritiserade svarta ledare.

Artikeln fick Leonard Downey Jr., att gå i taket och han svarade med ett ilsket brev där han anklagade Ruth Shalit för “rasmässig McCarthyism,” amatörmässighet, mängder av sakfel och verklighetsförfalskning. Han förnekade att de “på något sätt anpassat standarden” för att anställa färgade. Både Len Downey och utgivaren Donald Graham Jr., försvarade Milton Coleman, inte minst mot anklagelsen för att strypa kritisk journalistik. Han “är en av våra modigaste journalister och mest effektiva redaktörer” skrev Downey. Don Graham påminde att Coleman 1984 mordhotades för en artikel om Jesse Jackson. Colman är “en av de modigaste människor jag mött” skrev Graham.

Jag begärde inför denna artikel att få intervjua Leonard Downey Jr., men hänvisades till Milton Coleman, som håller i personalpolitiken och genom vars händer alla rasmässigt känsliga artiklar måste passera. Vi träffades på centralredaktionen, men eftersom hans schema var tajt föreslog han att vi genomförde intervjun över lunch. Vi sneddade över gatan till Hotell Madisons restaurang, som han säger är Washingtons bästa matställe. Det förefaller att vara hans och den övriga tidningsledningens favorithak. Vi har knappt hunnit öppnat menyn förrän utgivaren Don Graham kommer förbi och hälsar.

Vad lägger du in i ordet “diversity?”
-För mig är det ett sätt att få nyhetsredaktionerna att bättre tjäna sina läsargrupper. Det är inget socialt experiment, utan det finns klara ekonomiska skäl för att främja mångfalden, säger Milton Coleman.
-De etniska, rasmässiga och könsmässiga skillnaderna är verkliga. De påverkar folks tänkande. Om vi inte låter dem komma till uttryck på nyhetsredaktionen kommer vi inte att kunna spegla dessa skillnader i samhället.
-Diversity säger att en avgörande förklaring till vad som kommer i tidningen beror på redaktionens sammansättning.

Är det ett system för kvotering?
-Nej, för det är frivilligt. Vi går inte omkring och tänker att vi ska ha så och så många svarta, spansktalande och amerikaner av asiatiskt ursprung.
-Vi tar ibland hänsyn till kön och ras när vi anställer folk eftersom vi försöker få en mer diversifierad personal. Om det betyder att vi måste anställa fler minoriteter så gör vi det.
-Många gånger kan man nå målet genom att helt enkelt titta extra noga varje gång en tjänst ska besättas. Om vi vet att det är svårt att rekrytera bland minoriteterna måste vi hålla ögonen öppna hela tiden, så att vi kan anställa bra personer vi råkar träffa. Om man gör detta regelbundet kommer man en dag finna att redaktionen präglas av mångfald, säger Milton Coleman som under tio år ledde tidningens Metro-sektion, vilken med sina drygt hundra journalister och fotografer är den största redaktionen.

Om man tittar på vem som jobbar på Washington Posts redaktion verkar det som om diversity-programmet varit en framgång. 1989 utgjorde minoriteterna 16,3 procent av den redaktionella personalen. 1995 var siffran 21,3 procent. De svartas andel steg från 13,5 till 14,6 procent. I absoluta tal ökade de från 69 till 97. Den mest dramatiska ökningen stod ameri-asiaterna för. De fyrdubblade sitt antal på redaktionen, från 6 till 25. Hela 30 procent av Metro-redaktionen är enligt Milton Coleman från etniska minoriteter, vilket ungefär motsvarar deras andel i tidningens täckningsområde.

Men att bredda rekryteringen är bara första steget. Det svåra är att hantera mångfalden, sa Sig Gissler på Columbiauniversitetet när jag pratade med honom tidigare på sommaren.

Milton Coleman säger att det är Len Downeys filosofi att skapa en öppen miljö där problemen kan vädras fritt.
-Vi försöker bli bättre på att tala om etniska skillnader, säger Coleman. Vi har sedan två år en kommitté bestående av redaktörer, reportrar och fotografer som diskuterar sådana frågor över arbetsluncher. Den har haft åtta medlemmar, men vi ökar den nu till tjugo, samtidigt som dess roll förändras. Den ska bli mer representativ för nyhetsredaktionen och inkludera flera olika intressegrupper och åsikter. Vi vill särskilt få med fler vita män för att kommittén mindre ska uppfattas som en påtryckningsgrupp och mer som ett forum för en öppen diskussion om diversity.

Hur är det med kurser för att utbilda personalen?
-Vi funderade på att låta våra chefer gå på diversity-träning, men beslöt istället att integrera vissa element av den i chefsutbildningen.

Coleman erkänner att de fruktade att många chefer skulle dragit sig för att delta i särskilda diversity-kurser. De hundra högsta cheferna gick igenom en chefskurs, men övriga journalister har inte erbjudits några kurser i diversity.

Den största utmaningen för framtiden kan mycket väl bli att hjälpa minoriteterna vidare i karriären. En intern utredning från 1993 sa att minoritetsjournalisterna på tidningen “inte verkade avancera uppåt” och att “minoriteter och kvinnor alldeles för ofta klagade över att de inte trivdes med atmosfären på nyhetsredaktionen och hade svårt att göra sig hörda.” (Citerat av tidningens mediareporter Howard Kurtz 21/9 1995.)

Statistiken bekräftar detta. 1990 fanns det 16 svarta i ledande jobb på redaktionen, vilket var 14,8 procent av de 108 ledningstjänsterna. 1994 var det 13 av 140, dvs 9,3 procent. Antalet vita på ledande jobb hade ökat från 89 till 124, dvs från 82,4 procent till 88,6 procent.

Milton Coleman har ingen förklaring till dessa ganska nedslående siffror. Han påpekar att det inte finns någon automatik mellan hur många man anställer från olika grupper och hur många som når chefsjobb.
-Vi vill öka mångfalden bland redaktörerna, men det kommer att kräva både bättre rekrytering och insatser för karriärutveckling.

Mångfald handlar emellertid inte bara om vem som har vilket jobb, utan också om vad man skriver om och hur man gör det. Varje tidning har en karaktär, en slags personlighet. “Diversity” innebär att denna personlighet diskuteras och förändras, vilket är ett känslomässigt och vådligt företag.

För en del vita läsare och journalister känns det säkert som ett hot när “deras” tidning alltmer uttalat vänder sig till folk som är annorlunda. Så länge tidningarna gick med stora vinster år ut och år in spelade det kanske inte så stor roll om tidningen bara nådde en del av befolkningen.
-Den här tidningen var länge en överväldigande vit institution, ägd av vita och styrd av vita, i en stad som varit mellan 75 och 60 procent svart, säger Milton Coleman.

En kärnpunkt i kritiken från Ruth Shalit och andra mot diversity är att kvaliteten offras för jämlikhetens skull. Milton Coleman har en annan utgångspunkt, som lika mycket handlar om relevans som om kvalitet.
-Du kan ta det som är viktigt för dig och definiera det som nyheter, men allteftersom världen ändras kanske det inte längre är så viktigt för andra. Folk har ont om tid och väljer kanske att inte läsa det du anser vara viktigt.

Med andra ord: Om tidningen inte angår mig spelar det ingen roll hur välskrivna reportagen är.
-Det gäller att balansera det du tycker är viktigt med det som ger dig tillräckligt många läsare för att överleva.
-Det är en avgörande fråga för oss på Washington Post, för vi är en populär tidning till skillnad från alla de andra tidningarna som brukar nämnas i samma andetag som oss, New York Times, Los Angeles Times, Wall Street Journal.
-Vi har sofistikerade och elitistiska rapporter, men vår bas är kvällstidningens. Vi är en tidning för massorna, med 50 procents täckning på vardagar och 60-75 procent på söndagar. Det är därför vi fortfarande har livsmedelsannonser.
-Detta är en kassako som tjänar pengar! Det är viktigt att vi behåller vår breda bas. New York Times är inte New Yorks nyhetstidning, utan en tidning för världens elit, medan 95 procent av vår tidning säljs inom 8 mils radie. Det är en lokaltidning. Vi vill inte bli en fin kvalitetstidning som New York Times, vilken medborgarna inte läser. Det finns bara plats för en eller ett par sådana tidningar. Vårt jobb är att bekymra oss över Washington, D.C.

Men hur anpassar man innehållet för att främja mångfalden?
-Det råder en hel del debatt kring frågan och en del obehag, men det finns också stora möjligheter till framsteg, svarar han en smula kryptiskt, kanske alluderande på den kritik han fått för att ha stoppat några artiklar rörande Marion Barry (borgmästaren.)
-Vi är känsliga för vad läsarna tycker. Det har alltid varit Posts filosofi att det är nyhetsredaktionen som gör tidningen. En del av det vi gör kommer en del läsare inte gilla. Om vi tycker att det är nyheter kommer vi att göra det ändå och sedan får det gå som det går.
-Men det finns frågor som är väldigt känsliga ute i samhället och även är känsliga på redaktionen. Vi har t ex i vårt land spänningar mellan svarta och judar. Varje artikel om Louis Farrakhan kommer därför att skapa spänningar på nyhetsredaktionen och ibland blir det väldigt heta diskussioner. Det är där Downey säger att vi måste diskutera frågan istället för att undvika den.
-Folk ser ibland artiklar på olika sätt och om det gäller rasfrågor blir det en diskussion om ras.

Vad skulle du se upp med om jag skrev en artikel om Louis Farrakhan? The New Republic skrev att du inte tillät att man kallade Farrakhan “kontroversiell.”
-Det stora argumentet gällde om han är en uttalad antisemit eller ej. Kan man skriva “Farrakhan, som är antisemit.” En del anser att det är fallet, men han kanske förnekar att han är antisemit och istället ger oss en utläggning om vad han anser att antisemit betyder. Han anser att begreppet semit står för folk från en viss region där inte alla var judar. Jag kommer inte ihåg detaljerna, men vad gör vi om han efter sin utläggning säger att han inte är antisemit? Skriver vi “Farrakhan, som är antisemit men förnekar det” eller “Farrakhan som en del anser vara antisemit,” eller “Farrakhan som är antisemit” eftersom vi tycker det.
-Det är skillnad på när vi skriver att Ku Klux Klan är rasistiska för de har aldrig förnekat detta.

Men du har säkert andra rasistiska och nazistiska grupper som kanske förnekar att de är det. Riskerar du inte att hamna i ett akademiskt sofisteri av rädsla för att gå för långt?
-Det är precis det folk oroar sig för.

Hur hanterar du det?
-Man gör så gott man kan och det händer ändå....

Bör man vara försiktig för att inte såra svartas känslor?
-Jag tror att frågan ligger djupare än så. Det viktiga är att vi har en nyhetsredaktion som reflekterar och delar befolkningens värderingar och åsikter. På samma sätt som folk hade olika åsikter om OJ Simson och Marion Barry, fanns det svarta människor på redaktionen som av journalistiska skäl ifrågasatte vad som skedde. De delade den skepsis som andra svarta i samhället hade.
-De kanske också håller med Farrakhan när han säger att den enda gången ni journalister är intresserade av vad jag gör är när ni kan skriva att jag är antisemit. Det betyder inte att de stöder Farrakhan.
-Jag tror att det bästa vi kan göra är att så komplett och grundligt som möjligt presentera vad han säger, sätta in det i ett sammanhang och sedan överlåta åt läsaren att döma om han är antisemit eller ej.
-Samtidigt kan man inte ignorera frågan, för i det här landet är vi bara en generation bort från en tid då anklagelsen om att vara antisemit kunde ha högst påtagliga konsekvenser. Man kunde bli dödad, folk kunde få sitt liv förstört för decennier. Antisemitismen är en lika känslomässig och stark sak för judiska amerikaner som slaveriet är för svarta.

Dina kritiker säger att du vill lägga locket på, men du säger alltså att det är frågan om att inse att vi har att göra med explosivt material?
-Nej, allt jag säger är att vi måste försöka prestera god journalistik.
-Ofta kör vi journalister fast och gör samma artikel om och om igen. Det finns folk på vår redaktion som är trötta journalistiskt och känslomässigt på att läsa den senaste versionen av reportaget om den värsta tänkbara svarta familjen. De frågar sig om det inte är gammalt, om det är det rätta sättet att skriva om svarta?
-Jag hör samma synpunkter från både vita och svarta läsare.

Anser du att satsningen på diversity varit en framgång?
-Ja, för kvaliteten är bättre, rapporteringen skarpare och tidningen är mer mångsidig. Vi förstår saker bättre och har bättre journalister.
-Den vanligaste kommentaren jag fick när jag var chef för Metro-sektionen var, att vår personal aldrig varit bättre. Folk sa inte att det var bra att vi hade en redaktion präglad av mångfald, utan att den var så bra.
-Jag är glad över att en sak som jag verkligen tror på visat sig fungera. Men det är långt kvar.

Hans Sandberg

Fakta: Washington Post Company
Utgivare: Donald E. Graham
VD:Alan G. Spoon
Chefredaktör: Leonard Downey, Jr.
Grundad: 1877
Upplaga: Vardagar: 807,818
Omsättning 1995: 1,7 mdr dollar varav tidningsdelen stod för 729 milj dollar och TV & kabelteve stod för 500 milj.
Vinst (operating income) 1995: 271 milj dollar, varav tidningsrörelsen bidrog med 110 milj och TV & kabelteve stod för 173 milj.
URL: http://www.washingtonpost.com
Not: Washington Post Company äger också Newsweek, dagstidningen Herald i Everett, Washington, Gazette Newspapers med 16 veckonyhetstidningar, 6 TV-stationer, kabeltevenät och hälften av the International Herald Tribune.