New York Times webbstrategi (Pressens Tidning No.18/1996)

-The New York Times har ett perfekt utgångsläge för webben, för det som saknas mest online är förtroende och ofta sanning. Vårt namn står för bäggedera, säger Martin Nisenholtz, chef för Times satsning på cyberspace. Vi träffade honom i New York för att prata cyberstrategi.

Det är etthundra år sedan den unge ägaren till The Chattanooga Times i Tennessee köpte The New York Times, som kämpade på konkursens rand med knappt 9.000 i upplaga. En av de första saker Adolph Simon Ochs gjorde var att formulera ett nytt redaktionellt program. Han lovade på ledarplats att The New York Times skulle “förmedla nyheter opartiskt, utan fruktan eller favörer, oavsett parti, sekt eller andra inblandade intressen.” Med tiden skulle den bli en av USAs främsta tidningar med en miljonupplaga.

Arthur O. Sulzberger.  Foto: Hans Sandberg

Idag kämpar Times liksom de flesta andra tidningar med höga papperspriser och allt tuffare konkurrens om reklamintäkterna från radio, teve, direktreklam, gratistidningar och med den revolution av nyhetsförmedlingen som sker via Internet.

Frågan är om inte cyberspace på sikt är den största utmaningen av alla, en utmaning som dock rymmer både hot och löften. 

    Den 44-årige Arthur Ochs Sulzberger Jr., som är barnbarn till Adolph S. Ochs och tidningens utgivare sedan januari 1992, är optimistisk.

-Internet erbjuder, som jag ser det, ... ett sätt att distribuera vår information till enormt låga kostnader. Ingen mer oro över papperspriset. Ingen mer oro över tidningsutkörning, inte över tryck och distributionskostnader i bredaste bemärkelse, sa han i april på ett seminarium i New York (Media Studies Journal, Spring/ Summer 1996, s 98.) Han reserverade sig visserligen för att det kan ta 10-20 år innan vi kommit därhän, men verkar inte tvivla på kursen.

Mot den bakgrunden skulle man kunna vänta sig att finna New York Times väl etablerat i cyberspace, men det är inte fallet. Tidningen ignorerade till att börja med online-rushen, men kom för ett par år sedan igen med ett forum på America Online kallat @times och startade i våras New York Times on the Web. De har också startat ett dotterbolag med 40 anställda som sköter webbutgivningen, The New York Times Electronic Media Company. 

Få kan mäta sig med New York Times när det gäller journalistisk status, men ingenting säger att dominans inom ett media automatiskt ger dominans inom ett annat. Ett av tidningens kännemärken är dess långa, djuplodande och välskrivna artiklar. Sådana “drapor” går an på papper, men knappast hos hektiskt klickande nätsurfare.

-Jag håller med dig om att tidningens innehåll förmodligen gör sig bättre i tryck än online. Det är därför vi startat en från New York Times geografiskt fristående grupp som får koncent-rera sig på att skapa dessa nya produkter, säger vd Martin Nisenholtz, som har sitt kontor på 1120 Avenue of Americas, ett kvarter ifrån New York Times-byggnaden.

Martin Nisenholtz, cyberstrateg. Foto: Hans Sandberg

-Det material vi får från våra ATEX-system är bara en del av grundvalen för det vi gör. Tag CyberTimes som exempel. Denna avdelning av Times webbplats har varje vecka tjugo unika artiklar. Det är en betydande investering i egen journalistik och visar att vi inte bara tänker skyffla in tidningen på nätet, säger han. 

-Vi satsar också mycket på forum, ofta är länkade till artiklar. Den som läser om Ross Perot kan gå direkt till ett forum för att se vad andra tycker om saken. Men vi erkänner att vi måste arbeta mer med material som stämmer med formatet, säger han.

En stor risk med att placera en tidning online är att den faller sönder i sina beståndsdelar och att dessa tvingas slåss var för sig med starka nischorienterade konkurrenter. Papperstidningen är ett bekvämt och billigt sätt att hålla sig a jour med vad som händer både med världen i stort och en rad viktiga nischer, som t ex näringsliv, kultur, teknik och vetenskap. Den som däremot letar efter nyheter om data och Internet har många alternativ till CyberTimes, som t ex C/net, Infoworld Electric eller TechWeb.

Martin Nisenholtz säger, att det är ett av skälen till att hans grupp jobbar på en webbplats för böcker.

-Vi försöker bygga en produkt som ger dig djupet på de områden där vi är starka. Vi är inte där än, vi har bara hållit på i sex månader, men vi inser att det du säger om C/net kommer att gälla för flera av de områden vi försöker täcka.

-Först satsar vi på böcker. Vi vill skapa en bok-hemsida på webben som informationsmässigt överträffar alla andra. Det ska vara så, att om du vill veta något om en bok, vad Times har skrivit om en bok, om du vill byta en bok, köpa en bok, osv, då ska du komma till oss.

-Det står inte i motsättning till att anta att om du är intresserad av böcker, är du också intresserad av kultur, varför nästa vertikala hemsida kanske handlar om kultur, om film, teater, dans, opera och liknande saker. Sedan tar vi kanske resor, för folk som gillar böcker och kultur är också de som reser. Slutresultatet blir en strategi med en rad inkörsportar för en komplett uppsättning vertikala hemsidor, grupperade kring en specifik demografisk och psykografisk grupp, inte en geografisk grupp, säger Martin Nisenholtz.

-Vår målgrupp skiljer sig från den de regionala tidningarna är ute efter. De dominerar sina marknader, men bara dessa. Nyttan av en regional web-plats är att de täcker in allt, med regionala guider och andra produkter för den lokala marknaden. Vi tänker i och för sig göra samma sak för New York, men vi har bara 11-12 procent av marknaden, medan Boston Globe har över 60 procent av sin marknad.

Ett par veckor före min intervju med Martin Nisenholtz hörde jag honom tala i New York på konferensen Web Interactive ’96. Han målade där upp tre scenarios för vår interaktiva online-framtid, baserade på trender vi kan skönja redan idag:

1.      Yahoo-scenariot. Folk surfar omkring på Internet mållöst mest för att det är kul. Sökhjälpmedel som Yahoo hjälper dem “att inte slösa tid medan de slösar tid” (citerat från en av Yahoos grundare.) Å andra sidan har vi företag som IBM, Microsoft och Pepsi Cola vilka bygger virtuella reklam-pelare över sig själva. Kruxet med detta scenario är att kun-derna vare sig är särskilt motiverade, eller villiga att betala för några tjänster, vilket på sikt kan leda till att webben kol-lapsar. Med krympande innehåll blir det allt färre skäl att surfa omkring på nätet.

2.      Disney-scenariot. Multimedia och bättre bandvidd kommer att förskjuta tyngdpunkten från Yahoo-scenariot till en onlinevärld dominerad av några få stora och mäktiga mediaföretag. Konsumenterna flockas till några få megaplatser in-riktade på underhållning.

3.      Visa-scenariot. Om konsumenterna emellertid förkastar Disney-scenariot, kan online-världen komma att bli ett praktiskt nätverk för elektronisk handel, kanske en raffinerad version av dagens bankomater. Folk använder sina persondatorer för att jobba hemma, boka resor, betala räkningar, kolla sina aktiefonder, brevväxla och shoppa.

      -Om detta scenario vinner kommer vi om fem år att fråga oss hur någon någonsin kunde ha fått för sig att stora grupper konsumenter skulle överge sina teveapparater under bästa sändningstid för att interagera online, eller sluta läsa tidningar för att hämta nyheter och information online, sa Martin Nisenholtz i sitt tal.

När jag träffar honom igen frågar jag om han verkligen tror att folk kommer att vilja ägna flera timmar i veckan åt att nätsurfa? En studie som nyligen citerats i Times säger att nya nätsurfare har allt mindre tid att tillbringa online.

-Internet kommer att förändras tio gånger innan formen stabiliseras, svarar han och fortsätter. Det kommer att handla allt mindre om att nätsurfa och allt mer om att hämta hem material. Det är därför vi prövar Netscapes nya Internet Inbox (som gör att man kan få personligt valda nyhetskategorier levererade som websidor med epost, min anm HS.) Vi kommer att gå från smalband till bredband, från text till mer audio och video. Det kommer att bli ett väldigt rikt medium.

Men varför inte istället använda teven för tjänster som utnyttjar ljud och bild? Är det inte bekvämare att sitta framför teven? En skillnad är förstås att då har vi inte längre individuell konsum-tion, utan gruppkonsumtion!

-Nej, nej. Jag håller inte med dig. Ingen vet vad som kommer att hända, men jag tror att det blir som med dagens elektricitet, vilken används av en mängd olika apparater. Vi kommer att få se alltfler nischorienterade tjänster som går till hemmakontoret om de är praktiskt orienterade, till teven om det rör sig om un-derhållning och annonser, samt i vissa fall till smarta telefoner och Internetterminaler. På sikt kommer vi därför att få se tjäns-terna splittras upp på olika typer av redskap. Allt kommer inte att gå till teven.

-I USA konsumeras information via så många kanaler, via tidningar, nyhetsbrev, kabelteve och online. Observera att jag här talar om information och inte underhållning, som framför allt kommer via teve och videospel. 

-Televisionen äger underhållningssektorn, men jag är inte så säker på att någon fångat informationssektorn. Vad betyder det för New York Times? Vi kanske får satsa på flera olika typer av mottagare.

Är det inte ett problem att begära av kunderna att de spenderar så mycket tid online? Har de tid? Måste du inte få in tjänsten i TV-rummet om du vill att folk ska spendera några längre stunder med den? Hur får man en bred publik, annat än tonåringar och pensionärer?

-Du säger att folk inte har tid, men de tittar ju på teve sju timmar om dagen. Problemet är inte tid, utan television. Det vi konkurrerar med är inte tid på kontoret, utan tid i hemmet framför teven. Vi tänker oss att du efter middagen istället för att slå på CNN går upp till ditt hemmakontor och använder vår tjänst i tjugo minuter, en halvtimma eller hur lång tid det nu tar.

-Istället för annonser som riktar sig brett till massorna får du då annonser till specifika personer utifrån kunskap om vilka de är. Det ekonomiska värdet av sådana annonser är mycket högt. Det gör att ekonomin funkar.

-Vi jämför oss inte med Seinfeld. Vi hoppas fånga in en halv-timma på kvällen från välbärgade användare, folk som idag tittar på CNN, eller McNeil-Lehrer. Vår konkurrens är därför inte tidningar utan television, säger han.

Är inte det starka antaganden?

-Jag sa inte att de inte var starka, men det är så de ser ut!

Pressens Tidning Nr. 18 1996

14 november 1996

New York Times tror på renässans för neuronnät

John Markoff, en som skrivit om datorer för New York Times sedan 1980-talets slut har en intressant story i dagens tidning.

"Computers have entered the age when they are able to learn from their own mistakes, a development that is about to turn the digital world on its head. The first commercial version of the new kind of computer chip is scheduled to be released in 2014. Not only can it automate tasks that now require painstaking programming — for example, moving a robot’s arm smoothly and efficiently — but it can also sidestep and even tolerate errors, potentially making the term “computer crash” obsolete. 

The new computing approach, already in use by some large technology companies, is based on the biological nervous system, specifically on how neurons react to stimuli and connect with other neurons to interpret information. It allows computers to absorb new information while carrying out a task, and adjust what they do based on the changing signals."  (Brainlike Computers, Learning From Experience)

Våren 1988 skrev jag en artikel för Datornytt om det som då sågs som en ny och lovande teknik och ett företag som lovade kommersiella produkter baserade på neuronnät. Mycket har hänt sedan dess, men det har varit ganska tyst om tekniken. Kanske går det bättre denna gång.

Artificiella neuronnät härmar hjärnan (Datornytt, 1988)

82 åring fortsätter leda världens bästa tidskrift

Jag har läst the New York Review of Books sedan slutet på 1970-talet och jag har svårt att tänka mig hur min världsbild skulle se ut utan den. Det är ett mentalt rum där man kan lyssna på en konversation mellan några av världens intressantaste vetenskapsmän, filosofer, ekonomer, författare och kritiker.

Fram till 2006 leddes tidningen av Robert Silvers och Barbara Epstein, men efter hennes bortgång det året fortsatte Silvers som ensamredaktör. Jag är normalt skeptisk mot folk som vägrar ge upp sina stola för yngre krafter, men så länge han fortsätter att producera en så fabulöst bra produkt kan jag inte annat än buga mig och vara glad.

Läs mer om Silvers och The New York Review of Books här.

Att intervjua finansdoldisen Thomas Sandell

Currents 4 2007.
Utlandssvensken Thomas E. Sandell är en av de mest framgångsrika hedgefond-investerarna i New York, men han är också en av de skyggaste när det gäller media. Låt oss säga att hans förtroende för journalister är begränsat. Men mediernas intresse för honom är inte svår att förstå eftersom hans hedgefond Castlerigg Investments (som drivs av Sandell Asset Management Company i New York) vuxit med nästan 15 procent i snitt sedan starten 1998. Fonden hade vid starten tillgångar på 40 miljoner dollar. De har idag vuxit till 7,5 miljarder.

Jag hade försökt få en intervju med Thomas Sandell i över ett år, men det verkade omöjligt. En gång försökte jag komma tillräckligt nära för att fråga honom öga mot öga genom att anmäla mig till en kväll med Sandell som den svensk-amerikanska handelskammaren i New York arrangerade. Men jag fick ett emejl till svar som förklarade att journalister var bannlysta från tillställningen, även om vi tänkte komma dit som privatpersoner. Jag pratade också med Sandells advokat som var väldigt trevligt och lovade att kolla, men det gav inget.

Jag hade så gott som helt gett upp när nyheten kom om överenskommelsen mellan SEC och Sandell Asset Management. SEC hade undersökt en serie transaktioner firman gjort efter orkanen Katrina och det gick rykten om att man tänkte statuera exempel, men istället blev det en överenskommelse där firman betalade tillbaks vinster man gjort på transaktionerna och ledningen fick böta för misstagen. Jag hade ringt runt och kollat in vad SEC och medierna publicerat och hade en text klar att sända när jag beslöt mig för att ringa ett samtal till. Jag visste att ingen skulle svar, men ändå, då kunde jag åtminstone avsluta artikeln med att jag försökt nå herr Sandell.

Det var sent på eftermiddagen, vid sextiden tror jag. Någon svarade på andra sidan och jag bad att få tala med herr Sandell.
”Det är jag,” svarade rösten.
Jag blev paff, men dolde min förvåning och förklarade mitt ärende. Han sa att han inte ville kommentera, att han aldrig pratar med pressen, men att han var villig att titta på min artikel för att se om den innehöll sakfel. Okej, det var bättre än inget tänkte jag och skickade över texten. En halvtimma senare ringde det och det var Sandell. Han hade hittat en massa fel, så jag lyssnade idogt och antecknade. Han var väldigt saklig och verkade inte vara ute efter att slå blå dunster i ögonen på mig, så jag rättade det som verkade rimligt och som jag kunde kolla upp på annat håll. Vi gick ett par vändor till och under tiden fick jag en serie kommentarer som han gick med på att jag kunde använda. Det blev en rapport för Realtid.se som var ensam i världen om att ha kommentarer från Sandell till SEC-storyn. Jag brukar normalt vara skeptisk mot folk som vill se artiklar innan de går i tryck och lovar aldrig att ge dem sista ordet om vad det ska stå, men särskilt när det gäller komplicerade tekniska saker, så kan det vara en otjänst mot läsarna att inte lyssna på kritik och synpunkter. Vi gick fram och tillbaks ett par rundor och till slut hade jag en text som han inte protesterade mot, även om han helst sett att jag inte skrivit nåt alls.

Jag vet inte varför han besvärade sig med att prata med mig när han inte pratar med Wall Street Journal eller New York Times, men faktum var att han gjorde det och det verkade som att vi byggde upp ett förtroende under processen. Vilket jag använde för att fråga honom om han skulle kunna tänka sig att ge en intervju för Currents, som jag är redaktör för. Han föreslog att vi skulle träffas och käka lunch och prata mer om saken. Den lunchen tog plats 25 oktober och växte snabbt ut till den intervju som jag skrev för tidningen Currents och som finns publicerad i min bok Swedish-American Currents.

Hans Sandberg

New York Times avvecklar webbredaktionen

(Pressens Tidning april 2006)

När New York Times flyttar in i nya lokaler våren 2007 försvinner de sista spåren av den webbredaktion som startades 1995 under Martin Nisenholtz ledning. Times Digitals femtio redaktörerna ska då ha integrerats med redaktionens 1.200 journalister. ”Vi vill avskaffa gränsen mellan tidnings- och webbjournalister,” förklarade chefredaktören Bill Keller och Nisenholtz i ett emejl 2 augusti. Pressens Tidning träffade Jonathan Landman som leder integrationsprojektet.

(NEW YORK) New York Times — som ibland lite spydigt kallas ”den gamla grå damen” — tvekade länge innan hon prövade den nya tidens nätstrumpor. Många andra tidningar, däribland Chicago Tribune, publicerade redan delar av sitt innehåll på American Online och ännu fler hade startat något som då var nytt och revolutionärt – hemsidor!

Den första generationen nätsurfare såg sig som ett avantgarde och häcklade dagstidningarna för att bara skyffla ut sitt innehåll på webben och en del spådde samma öde för pappersdrakarna som för dinosaurierna. På de traditionella redaktionerna rådde en blandning av fruktan och skepsis inför Internet, inte minst på anrika New York Times. Bildandet av New York Times Electronic Media Company, sedemera Times Digital, var å andra sidan ett sätt att visa att man inte tänkte nöja sig med ”shovelware”, och å andra sidan ett sätt undvika en frontalkrock med det pappersburna etablissemanget.
-Det var troligen nödvändigt att göra så på den tiden eftersom tidningen var som den var och hade funnits i 150 år. Den hade varit så enormt framgångsrik och folk tyckte inte att de behövde beblanda sig med nya medier, som de inte hade någon större respekt för, säger Jonathan Landman, som är deputy managing editor (ställföreträdande redaktionschef.)


Jonathan Landman, ställföreträdande redaktionschef på New York Times.

Den separata organisationen tillät webbredaktionen att experimentera och göra misstag, utan ”att behöva gå ner på knä och tigga tidningen om förmåner,” säger han och tillägger att ”alla idag förstår att Internet är en enormt viktig del av vår framtid. Vi måste fokusera vår kreativa energi och kan inte betrakta (webbredaktionen) som en perifer sak.”

Martin Nisenholtz sade nyligen i en intervju att integrationen varit hans plan redan från starten, men det verkar vara en efterhandskonstruktion. När jag intervjuade honom Pressens Tidning 1996 lyfte han fram CyberTimes tjugo egna artiklar i veckan som ett bevis på att tidningen gjorde mer än att skyffla ut artiklar på nätet och runt år 2000 fanns det planer på att knoppa av Times Digital, vilken som mest hade 225 anställda. Dessa planer sprack dock med IT-bubblan 2000 och personalen har skurits ned till en bråkdel av detta. Istället lanserades the Continous Newsdesk, som löpande försåg webbsajten med nyheter.

Times Digital producerar idag inget eget material.
-De är redaktörer och producenter som tar tidningen och lägger ut den på webben, dvs publicerar den på webben istället för med tryckpressar, säger Jonathan Landman.

Det har diskuterats om integrationen ska ses som en seger för papperssidan eller webbsidan. Några kritiker har varnat för att man missar det unika med webben, tempot, stilen, den mjukare skiljelinjen mellan redaktionellt material och annonser, den interaktiva kontakten med läsarna, som har mer direkt inflytande än i traditionella enkelriktade mass-medier. Tidningen Editor & Publisher beskrev det emellertid som en ”seger för webben”.

Jonathan Landman värjer sig när jag refererar kritikernas tal om det unika, interaktiva draget hos webben. Kanske borde man ha låtit Times Digital gå sin egen väg?
-Det var ju det vi gjorde och det fungerade ett tag, men men på senare tid har den inte varit så annorlund. New York Times nyhetsredaktion är en kraftfull kreativ motor full av smarta människor. Alla är kanske inte intresserade av att jobba på ett nytt sätt, men de flesta är det. Jag tror att det är bättre att fokusera all denna skaparkraft på nya saker istället för att ha en liten och underfinansierad satellitverksamhet.
-Vi har ett 50-tal personer som funderar på en del av verksamheten som kommer att spela en större och större roll i framtiden och 1.200 personer som sätter ihop tidningen. Vi behöver alla dessa människors goda idéer, inte bara femtio personers, säger Jonathan Landman.

Det viktiga är enligt honom att man mobiliserar hela redaktionen och får den att tänka på storyn och inte bara tänker på ett format när man gör den. Webben måste med redan på planeringsstadiet och det bästa sättet att göra det är att webbredaktörerna dras med i planeringen och sitter med på redaktionsmötena, vilket många webbredaktörer idag gör.

Integrationsarbetet har redan börjat, men det är först när man flyttar in i de nya lokalerna 2007 som webbredaktörerna kommer att få egna platser i de olika nyhetsgrupperna.
-Vi får gå gradvis fram tills vidare. Vi har idag sju eller åtta webbredaktörer som spenderar det mesta av sin tid tillsammans med olika grupper på redaktionen. De två redaktionerna pratar mycket oftare med varandra och det är idag otänkbart att ha en diskussion om långsiktig planering utan att alla aspekter kommer med. Jag var just på ett möte med Washingtonbyrån där vi diskuterade den politiska bevakningen. Det var politiska redaktörer och webbredaktörer med. Så var det sällan förut, men nu är det rutin.
-Vi har också fått in nya grupper på nyhetsredaktionen, dataingenjörer, programutvecklare och produktchefer, vilka alla rapporterar till redaktionsledningen. Om man t ex ska förbättra resesajten så blir det ett gemensamt projekt som involverar papperstidningens redaktörer, webbredaktörer och programutvecklare.
-Vi har en ganska detaljerad plan för den nya redaktionen, där vår Continous Newsdesk ligger bredvid centralredaktionen och där det finns plats för webbproducenter på alla deskar(avdelningar). Det finns en del funktioner som blir separata. Det finns till exempel ingen anledning att ha ingenjörerna och webbutvecklarna sittande på centralredaktionen.

Skulle man kunna jämföra integrationen av webbredaktionen med hur man fick in fotografer och illustratörer på redaktionen?
-Det är en bra analogi. När jag började på tidningen 1987 satt bildchefer och grafiska redaktörer för sig. Det är klart att de måste prata med folk, men de jobbade separat och hade sina egna avdelningar. Idag har du däremot en bildredaktör vid varje desk och grafikredaktörer på många avdelningar. De pratar löpande med reportrarna och redaktörerna. Det har blivit rutin och det är så vi vill att webben ska ses. Utrikesredaktören ska inte se sig själv som chef för tio sidor i papperstidningen, utan se sig själv som den person som leder bevakningen av världen, oavsett hur vi ssedan distribuerar materialet, säger Jonathan Landman.

Hans Sandberg

Bakgrund: New York Times på webben

Omorganisationen på New York Times förefaller relativt okomplicerad, men den sker mot bakgrund av en strukturkris inom tidningssektorn. Många andra dagstidningar har också valt att integrera webbredaktionerna och de traditionella redaktionerna, senast var det Wall Street Journal.
New York Times har idag en av världens mest besökta webbsajter (11 miljoner unika besökare per månad i USA, 17 miljoner globalt), men den stora frågan är förstås hur framgångarna på den digitala sidan ska betala för förlusterna på papperssidan. Risken är att segern på webben blir en pyrrhusseger.

Företagsledningen varnar 23 februari i en 10K-rapport till börsinspektionen SEC för att det varit svårt att öka upplagan och annonsinkomsterna de senaste åren på grund av: ”konkurrens (ofta gratis för användaren) från andra medier, i synnerhet från Internet, och en minskad frekvens av reguljärt tidningsköpande, särskilt bland unga som i ökande utsträckning förlitar sig på icketraditionella medier som en källa till nyheter.”
”I takt med att läsekretsen fragmentiseras kan vi vänta oss att annonsörerna kommer att omallokera en del av sina annonsbudgetar mot icketraditionella medier, t ex websajter och sökmotorer, vilkan kan erbjuda mer mätbara resultat än traditionella tryckta medier, inklusive betalning-för-resultat och Internet-annonser knutna till nyckelord. Vi kan också få konkurrera med företag som säljer produkter och tjänster eftersom de försöker locka användare direkt till sina webbsajter på jakt efter informtion om produkter och tjänster. (...) Även om mängden annonser på våra webbsajter har ökat, så kan vi få minskade annonsinkomster om vi inte lyckas attrahera annonser till våra webbsajter i tillräcklig volym och till priser som är jämförbara med papperstidningens.” (NYT 10K, 23 feb 2006, kompletterad 28 februari.)

Sådana nervösa varningar kan jämföras med den optimism som utgivaren Arthur Ochs Sulzberger Jr., brukar projicera när han håller tal om framtiden. Så här lät det för tio år sedan, 1996: ”Internet erbjuder... ett sätt att distribuera vår information till enormt låga kostnader. Ingen mer oro över papperspriset. Ingen mer oro över tidningsutkörning, inte över tryck- och distributionskostnader i bredaste bemärkelse,” en vision som har då hoppades kunna se förverkligad 2006-2016. (Citerat från min artikel om New York Times i Pressens Tidning nr. 6 2006.)

Hans Sandberg

Möte mellan moguler i Silicon Alley

(Publicerad i Pressens Tidning, 2000)

Det fanns gott om högdjur på plats när tidningarna Industry Standard och New York Magazine höll sin ”Media Summit” i New York 3 maj. Där fanns AT&T-chefen Armstrong, New York Times-chefen Sulzberger Jr., Time-redaktören Pearlstine, reklamgurun Jay Chiat och en mängd analytiker, entreprenörer och riskkapitalister. Det som förde dem samman var förstås internet.

Konferensen hölls bara någon månad efter att internetbubblan punkterats och mitt under en akut strid mellan Time Warner och Walt Disney, där de förra portade Disney’s ABC från sitt kabelnät mitt under pågående ”sweeps,” dvs den viktiga period då TV-näten rankas tittarmässigt. Det måste ha känts bra att visa vem som kontrollerar kanalerna till tittarna, men aktionen slog snabbt bakut och det rejält. Politikerna rasade, kommunikationsmyndigheten FCC sa att åtgärden var olaglig och miljontals tittare förbannade kabeljätten som fick dem att missa ”Who Wants to Be A Millionaire?” Men den striden berördes bara ytligt i en fråga till Michael Armstrong, som svarade att han inte visste så mycket om saken, men att hela idén om att kunna begränsa informationsflödet borde försvinna när antalet kanaler mångdubblats tack vare ny teknik.

Det underliggande temat i panel efter panel var frågan om pengar: hur man finansierar produktion av bra innehåll, hur man balanserar kommersiella intressen med journalistisk etik och hur man bedriver marknadsföring på internet utan kränka privatlivets helgd.

Den första panelen diskuterade internets inverkan på underhållningen. RealNetworks grundare Rob Glaser skisserade en framtid där man kan sända (och förhoppningsvis ta betalt för) audio och video till små, väl avgränsade grupper. Oxygen Medias vd Geraldine Laybourne, som satsar på en kombination av webben och kabelteve, hoppades att det ska gå att bryta Hollywoods grepp om talangerna, men hennes idéer om vad man ska fylla de nya kanalerna med var ganska diffust. Hon nämnde bl a animerade inslag gjorda utifrån läsartips på Oxygens sajt ”Mom’s Online,” vilka lett till att många fler tips strömmat in.

Brad Grey (producenten bakom HBO-succén Sopranos) var Hollywoods man i panelen. Han ville trots arrangörernas prat om att ”Hollywood inte fattar internet” inte dumpa TV:n, som i hans ögon är ett utmärkt medium och dessutom ett som gör det möjligt att finansiera projekt som Sopranos. Övriga deltagare hade påfallande lite att säga när det gäller hur man skapar och finansierar professionella inslag.
-Det finns goda skäl för att experimentera och pröva nya former, men internet är fortfarande ungt, sa Brad Grey.

Nyhetspanelen fokuserade sig på relationen mellan internet och papperstidningarna.
Arthur O. Sulzberger Jr., fick inledningsvis frågan om han skulle ha föredragit att New York Times gett sig in i TV-branschen på 50-talet, dvs innan regeringen införde sina restriktioner mot korsägande (mellan tidningar och TV/radiostationer) inom samma lokala marknad. Svaret var ett kort och tveklöst ”yes.” Det var ett misstag att inte göra det, sa han och försäkrade oss att Times inte tänker gör om samma fel. Det är därför de idag satsar hårt på internet, bl a i allians med ABC News.
-Vi bör inte bry oss om ifall vi når publiken via papper, TV, radio, internet, böcker eller tidskrifter. Det viktiga är att vi når den, sa Arthur Sulzberger Jr.
-Det vore ett fruktansvärt misstag om tidningarna definierade sig som pappersprodukter. Spelet handlar om nyheter och vi måste vara agnostiska när det gäller hur de distribueras.

-Vi är en affärsrörelse för insikter och problemlösningar, sa Pamela Thomas-Graham, vd för den populära finansnyhetssajten CNBC.com som är länkad till kabeltevekanalen CNBC.
-Vi får frågan om nyhetsmaterialet håller på att bli en generisk produkt? Jag skulle vilja säga att det går att skaffa sig affärsnyheter gratis från tusentals, ja hundratusentals olika källor världen runt. När jag funderar på hur vi skapar finansiella tillgångar åt CNBC.com tänker jag på hur man förvandlar dessa rutinströmmar av information till något som är insiktsfullt, värdefullt och kan fungera som handlingsunderlag för våra användare. Vi försöker t ex få folk som tittar på CNBC att komma över till vår webbsajt, där de får information om vad nyheterna betyder för deras investeringar och hur de kan reagera på dem, sa hon.
-Fast man måste skilja på informationsbitar som folk kan reagera på och journalistik som arbetar med meningar och analys, inflikade den erfarne tidningsjournalisten Pearlstine.

Thomas-Graham hade inget att invända mot detta.
-Det är en falsk uppdelning om man tror att det ena ska ersätta det andra. Det handlar om mängder av kanaler som folk kommer att använda för olika ändamål. Folk kommer inte att sluta läsa böcker eller tidningar, sa hon, men tryckte också på att internet är ett socialt media genom sin interaktivitet.
-Det finns på internet en social samhörighet som skiljer sig rätt mycket från den som du har när du tittar på TV, eller läser en tidning. Du kan få ta del av väldigt specifika och personliga synpunkter helt ofiltrerat, vilket är uppriskande och nytt. Det är röster som inte har kunnat höras i traditionella medier. Jag tycker att det är trevligt att ta del av tankar som inte filtrerats bort, sa hon.
-Den fråga vi står inför handlar om skillnaden mellan information och kunskap, mellan information och förståelse, invände Sulzberger Jr. All information är inte lika värdefull, därför att en mängd information är falsk. Vi är journalister och vi befinner oss i kunskapsbranschen. Vi försöker föra samman dessa två företeelser: folkets röst och kunskaper. Det kommer att bli en intressant dynamik, men vad som är viktigt är att de hålls separat, fortsatte han.
-Det är en annorlunda mediebransch, en som värderar interaktivitet i motsats till (innehåll från) författare och redaktörer, en som värderar aktualitet högre än syntes och analys, en som värderar arkivmaterial och skräddarsytt innehåll mer än det man kan få från traditionella medier. Det är i högsta grad en medierörelse, men en annorlunda sådan, sa Pearlstine.

Från publiken frågades om internet kan leda till en maktförskjutning från redaktörerna till stjärnreportrarna, vilka kan starta egna sajter och sälja sitt material direkt till allmänheten.
-Nej, nej, protesterade New York Times-chefen. Det finns ett värde i institutioner som kan mobilisera enorma resureser bakom massiva journalistiska projekt; som kan attrahera och behålla talanger under ett paraply. Han pekade på att kända kolumnister som William Saffire skulle kunna gå dot.com, men att deras inflytande är större inom ramen för tidningskollektivet.

Det mesta av diskussionen fokuserades på dagens internet, men Pamela Thomson-Graham kom in på utmaningarna från den trådlösa explosionen, t ex att handdatorer och wap-telefoner har så små fönster för information.
-Det blir mer av nyhetsbulletiner. Är det fortfarande journalistik? Jag tror att vi när vi bygger dessa rörelsen måste börja se oss själva som konsumentföretag, där vi försöker leverera information, tjänster och lösningar till folk vartän de behöver dem, till mobiltelefoner, handdatorer, datorer och TV-apparater. Sedan gäller det att lista ut hur man får det att lönsa sig. Hittills har vi nästan uteslutande litat till annonsörer som vill få in sitt budskap framför folk i ett visst ögonblick. Men hur ska det gå med den trådlösa modellen? Kommer det att gå att få folk att betala för tjänsterna? Det är en intressant, men ännu olöst fråga, sa hon.

Om det var något nyhetspanelen visade, så var det att det fortfarande finns få alternativ till reklam när det gäller att finansiera webbinnehåll. Sulzberger Jr., manade oss dessutom att inte glömma bort att tidningsrörelsen än så länge är den som drar in de stora pengarna.
-Wall Street Journal (papperstidningen) är oerhört lönsam. Att överge den vore att överge kundbasen, annonsbasen och inkomstbasen, vilket dessutom är onödigt. De kan göra både och, och det är det som är det fina med den sits vi befinner oss i. Detta är en strålande tid att vara journalist, sa han.

Eftermiddagen inleddes med en finanspanel där ledande internetanalytiker och riskkapitalister förklarade att de senaste arton månadernas (före april 2000) euforiska investeringsklimat knappast kommer att återvända, men att det inte betyder att investerarna överger internet och den nya tekniken. De kommer däremot att bli mer pragmatiska inför nya projekt. Vad gäller utsikterna för nya affärer som AOL:s köp av Time-Warner, lutade panelen åt att det nu när internetföretagen tagits ner på jorden, nog blir de gamla som köper de nya i fortsättningen.

Jay Chiat, mångårig ledare och rebell inom den amerikanska reklamvärlden och idag chef för Screamingmedia.com, jämförde annonseringen på internet med den tidiga TV-åldern då annonserna enligt hans mening var förfärliga.
-De blev emellertid bättre när artister kom in och ersatte teknikerna, sa han och försäkrade oss att samma sak kommer att hända med internet.
-Annonseringen på internet har knappast börjat, fortsatte han.

Jonathan Bond, en av två ordföranden på annonsbyrån Kirschenbaum Bond & Partners pekade också på omogna inslag i internetannonseringen.
-Folk blandar samman att väcka uppmärksamhet med att bygga märkesnamn. Man försöker skapa märken över en natt, sa han men medgav att det ibland låg en viss logik bakom detta.
-När vi startade vår verksamhet hade vi ibland kunder i form av internetföretag utan pengar. För dem fungerade det med extrema annonser, sa han.

Reklampanelen diskuterade bl a om den låga klickfrekvensen på webbannonser bör ses som en kris för internetannonser, men det var det ingen som tyckte. Annonsdistributören DoubleClicks president Kevin Ryan förnekade t o m att frekvensen sjunker.
-Vi har många fler annonser per webbsida idag. Du ser fler annonser vilket kan ge en lägre frekvens av klickande per annons, men frekvensen per sida har ökat, sa han.
-Det är inte någon kris mer än för tio minuter, tio månader eller tio år sedan. Det finns ingen magisk lösning, utan det är ett praktiskt problem. Det gäller att lista ut hur man gör bra annonser, annonser som talar till oss direkt, sa Jim Smith, partner på webbyrån Ground Zero.

Jay Chiat såg framför sig en ny mediavärld där innehåll och reklam samexisterar och där annonserna anpassas efter individerna.
-Du kommer att läsa saker du är intresserad av och möjligheterna att shoppa kommer finnas alldeles bredvid. Om du läser en teaterrecension kommer du att kunna köpa teaterbiljetter och vill du ha mer bakgrundsinformation kommer den att finnas där också.

Frågan om privatlivets helgd var uppe i nyhetspanelen, där deltagarna inte oväntat sa att de tar allvarligt på saken. I annonspanelen var perspektivet ett helt annat.
-Det är en väldigt liten grupp som skapar de mesta problemen, sa Kevin Ryan, som efter en opinionsstorm nyligen fick göra reträtt från sina planer på att kombinera de stora persondatabaser man köpt med den information man skaffar sig som leverantör av många miljarder webbannonser. Han tyckte att folk blandar ihop olika problem när de diskuterar ”privacy.” Är det kreditkortsbedrägerier, hackare, epost, eller direktannonser via webben man talar om?
-Hela frågan är väldigt övervärderad! Vi har använt databaser för marknadsföring (data mining) i många år. Om du vill ha saker gratis måste du acceptera en del annonser, sa Jay Chiat.

Kanske är webbens plånboksfråga i grund och botten så enkel. Kvalitet och virtuell husfrid kostar, vare sig vi betalar med pengar eller med vår tid. Och eftersom du och jag inte gärna vill skiljas från våra slantar, sitter vi där vi sitter, medan annonserna surrar omkring oss likt getingar på en picknick.

Hans Sandberg

USA: Press på villovägar

Den amerikanska pressen befinner sig i en identitetskris. Rännstensjournalistiken brer ut sig samtidigt som stjärnreportrarna frotterar sig med de rika och mäktiga.
-Vi håller på att bli irrelevanta, varnar Washington Post-journalisten Howard Kurtz, som nyligen gett ut boken Media Circus.

Det har gått drygt två decennier sedan Washington Post i ett klassiskt exempel på muck-raking avslöjade Richard Nixons skumraskaffärer. Watergate var ett av de stora ögonblicken i modern tidningshistoria, då pressen hade initiativet både moraliskt och nyhetsmässigt.

Fast det var då det, skulle man kunna tillägga med en fnysning passande det cyniska 90-talet.

Howard Kurtz är mediakritiker på Washington Post. Det är inte precis är någon avundsvärd uppgift, eftersom de sömmar han ska granska och fötter han ska trampa ofta tillhör hans kollegor och vänner.
-Tabloidkulturen sprider sig och rännstensjournalistiken frodas. Vi ägnar så mycket tid åt Bobbitt-rättegången, Michael Jackson och Tonya Harding. Det är farligt, för allt vi har är ju vår trovärdighet, säger han i en intervju för Pressens Tidning med anledning av hans bok Media Circus (Times Books, New York, 1993).

Slaskjournalistiken är kanske en av pressens vanligaste försyndelser, men ett kanske lika allvarligt problem är den alltmer oklara relationen till samhällets makthavare.
-Det finns för många överbetalda kändisjournalister som dinerar med de rika och mäktiga. Vi ses alltmer som en del av det politiska etablissemanget, säger Howard Kurtz, som i sin bok listar både små och stora exempel på korruption.

Man kan ju också fråga sig om journalister som tar 20 000 dollar per föreläsning (David Broder på Washington Post och William Saffire på New York Times) kan vara trovärdiga som den lille mannens försvarare? Och vad ska allmänheten tänka om journalister som republikanen David Gergen, vilken inte lät sina eventuella åsikter stå i vägen för prestigejobbet som Clintons presschef?
-Inte undra på att folk drar oss och politikerna över en kam, säger Howard Kurtz.

Media Circus är en föga smickrande genomgång av den amerikanska pressens prestationer under de senaste 10-15 åren. Vi får följa svassandet för New Yorks famöse playboy och byggherre Donald J. Trump och pressens generande oförmåga/ointresse av att bevaka den komplicerade och tråkiga, men enormt viktiga sparbanksskandalen (the Savings & Loan scandal).

Det glada 80-talet framstår som en tid då den kritiska journalistiken trängs undan av packjournalistiken, som ständigt jagar nyheter vars främsta egenskap är att de kan chocka eller kittla.
-Packjournalistiken är ett av de mest elakartade problemen i dagens massmedia. Vi journalister pratar med varandra, läser varandras skrivier och kommer inte oväntat till samma slutsatser. När Bill Clinton varit vid makten i ett par veckor avskrivs han överlag som misslyckad. Så går det några månader och plötsligt säger alla att han nog inte är så dum när allt kommer omkring. Det är sådana saker som får oss att verka dumma i allmänhetens ögon och det röjer också en brist på självständigt tänkande, säger Howard Kurtz.
-Journalister är intelligenta människor och ofta väl utbildade, men kulturen i media gör det väldigt svårt att inta en obekväm ståndpunkt tvärtemot alla andra. Vi har också en påverkan från prat-showerna där ståndpunkter produceras på löpande band, bara för att bytas ut nästa dag.
-Det finns ett starkt tryck i konformistisk riktning. Säg att du kommer med en historia som ingen annan har, eller än värre att din artikel går på tvärs mot vad alla andra tycker. Du kan då räkna med att redaktörn frågar: Om det här är en så bra historia, hur kommer det sig då att den inte står i New York Times?
-Försiktigheten beror också på att många tidningsföretag numera är aktiebolag med hårda krav på lönsamhet, men det betyder inte att det inte går att bedriva undersökande journalistik. Det visade t ex Albuquerque Tribune när de avslöjade att regeringen använt människor som försökskaniner för radioaktiv strålning, säger han.
Men de senaste fem årens hårda finansiella klimat för branschen har gjort det svårt att byta jobb och även en uppkäftig journalist tänker sig därför för innan han riskerar sin karriär på en kontroversiell historia.

Under tidningarnas storhetstid var det drakarna New York Times och Washington Post som angav tonen i den publika debatten.
-Den makten har vi förlorat, säger Kurtz. För tjugo år sedan fanns vare sig CNN, Hard Copy eller A Current Affair. Om New York Times eller Washington Post ignorerade en händelse blev den aldrig någon nyhet, men idag är det tabloid-showerna på TV som sätter tonen.
-Vi sugs alla in i malströmmen. Gränsen mellan nyheter och underhållning, mellan nyheter och vulgärmaterial (sleeze) blir allt tunnare, säger han.

New York Times kunde t ex inte stå emot suget från rännstenen när de våren 1991 gjorde förstasidenyhet av Kitty Kellys skvallerbok om Nancy Reagan. Tio dagar senare publicerade de på förstasidan ett “porträtt” av den kvinna som anklagat William Kennedy Smith för våldtäkt. Times nämnde hennes namn i artikeln, som dessutom antydde att hon hade sig själv att skylla.

Hur kom det sig att man röjde kvinnans namn? Jo, intitiativet kom från The Globe i Florida, en tidning som får Hänt I Veckan att framstå som ett under av journalistisk återhållsamhet. Tevebolaget NBC ansåg därmed att det var fritt fram och sedan var det New York Times tur. “En sanslös brist på nyhetsvärdering,” skriver Kurtz i sin bok.

Den stora utmaningen mot dagspressens roll kommer förstås från etermedia och i synnerhet TV. CNN har kommit att bli symbolen för TV:s övertagande av den nyhetsförmedlande rollen från dagspressen, som med undandtag för egna scoop, nästan alltid ligger ett eller ett halvt dygn efter med sina nyheter.

Många tidningar har försökt svara genom att apa efter TV, med färg och grafik och korta texter a la USA Today. Men det är en falsk utväg, säger Kurtz, eftersom man då försöker konkurrera på TV:s villkor. De som försökt har ofta offrat de hårda nyheterna, den undersökande journalistiken och utrikesbevakningen till förmån för sensationsmakeri och korta “läsarvänliga” artiklar om de naere ting.
-Nu är det inte fel att skriva om Donald Trump, men tidningarnas styrka är att de kan erbjuda ett smörgåsbord, säger Howard Kurtz, som dock inte tror att det går att återvända till 70-talets tidningar.
-Då sysslade vi med byråkratiska nyheter för medelålders män i kostym.
Han erkänner att USA Today bidragit till att tidningarna ser bättre ut, men han vill inte ge upp sin tro på att det innehållet som avgör när det kommer till kritan.
-Nyhetstidningarnas räddning ligger i detaljerade och övertygande rapporter om kontroversiella ämnen, som man inte kan hitta på annan plats, säger Howard Kurtz.

Eftersom det inte går att komma ifrån det faktum att TV är överlägset på att rapportera nyheter, måste pressen hitta en ny raison d’etre. Kurtz ser dem som dagliga nyhetsmagasin, vilka tar över den analytiska roll som Newsweek och Time brukade spela, fast på daglig basis. De kan också ägna utrymme åt lokala frågor på ett sätt som TV inte klarar av.

Tidningarna bör satsa på sammanhang, förklaringar och detaljer, vilket inte är samma sak som att vara tråkig.
-Se på sportbevakningen, säger han. Folk kastar sig över måndagstidningens sportsektion med god aptit trots att de sett matcherna på TV under helgen. Här finns mycket att lära. Vi borde skriva om livet på samma sätt, med passion.
-Vi måste börja skriva på ett folkligt sätt och sluta vara nedlåtande mot vanligt folk. Vi måste se till att vi inte betraktas som en ignorant elit, inlåsta i våra elfenbenstorn, avrundar Howard Kurtz.

Hans Sandberg