USA: Press på villovägar

Den amerikanska pressen befinner sig i en identitetskris. Rännstensjournalistiken brer ut sig samtidigt som stjärnreportrarna frotterar sig med de rika och mäktiga.
-Vi håller på att bli irrelevanta, varnar Washington Post-journalisten Howard Kurtz, som nyligen gett ut boken Media Circus.

Det har gått drygt två decennier sedan Washington Post i ett klassiskt exempel på muck-raking avslöjade Richard Nixons skumraskaffärer. Watergate var ett av de stora ögonblicken i modern tidningshistoria, då pressen hade initiativet både moraliskt och nyhetsmässigt.

Fast det var då det, skulle man kunna tillägga med en fnysning passande det cyniska 90-talet.

Howard Kurtz är mediakritiker på Washington Post. Det är inte precis är någon avundsvärd uppgift, eftersom de sömmar han ska granska och fötter han ska trampa ofta tillhör hans kollegor och vänner.
-Tabloidkulturen sprider sig och rännstensjournalistiken frodas. Vi ägnar så mycket tid åt Bobbitt-rättegången, Michael Jackson och Tonya Harding. Det är farligt, för allt vi har är ju vår trovärdighet, säger han i en intervju för Pressens Tidning med anledning av hans bok Media Circus (Times Books, New York, 1993).

Slaskjournalistiken är kanske en av pressens vanligaste försyndelser, men ett kanske lika allvarligt problem är den alltmer oklara relationen till samhällets makthavare.
-Det finns för många överbetalda kändisjournalister som dinerar med de rika och mäktiga. Vi ses alltmer som en del av det politiska etablissemanget, säger Howard Kurtz, som i sin bok listar både små och stora exempel på korruption.

Man kan ju också fråga sig om journalister som tar 20 000 dollar per föreläsning (David Broder på Washington Post och William Saffire på New York Times) kan vara trovärdiga som den lille mannens försvarare? Och vad ska allmänheten tänka om journalister som republikanen David Gergen, vilken inte lät sina eventuella åsikter stå i vägen för prestigejobbet som Clintons presschef?
-Inte undra på att folk drar oss och politikerna över en kam, säger Howard Kurtz.

Media Circus är en föga smickrande genomgång av den amerikanska pressens prestationer under de senaste 10-15 åren. Vi får följa svassandet för New Yorks famöse playboy och byggherre Donald J. Trump och pressens generande oförmåga/ointresse av att bevaka den komplicerade och tråkiga, men enormt viktiga sparbanksskandalen (the Savings & Loan scandal).

Det glada 80-talet framstår som en tid då den kritiska journalistiken trängs undan av packjournalistiken, som ständigt jagar nyheter vars främsta egenskap är att de kan chocka eller kittla.
-Packjournalistiken är ett av de mest elakartade problemen i dagens massmedia. Vi journalister pratar med varandra, läser varandras skrivier och kommer inte oväntat till samma slutsatser. När Bill Clinton varit vid makten i ett par veckor avskrivs han överlag som misslyckad. Så går det några månader och plötsligt säger alla att han nog inte är så dum när allt kommer omkring. Det är sådana saker som får oss att verka dumma i allmänhetens ögon och det röjer också en brist på självständigt tänkande, säger Howard Kurtz.
-Journalister är intelligenta människor och ofta väl utbildade, men kulturen i media gör det väldigt svårt att inta en obekväm ståndpunkt tvärtemot alla andra. Vi har också en påverkan från prat-showerna där ståndpunkter produceras på löpande band, bara för att bytas ut nästa dag.
-Det finns ett starkt tryck i konformistisk riktning. Säg att du kommer med en historia som ingen annan har, eller än värre att din artikel går på tvärs mot vad alla andra tycker. Du kan då räkna med att redaktörn frågar: Om det här är en så bra historia, hur kommer det sig då att den inte står i New York Times?
-Försiktigheten beror också på att många tidningsföretag numera är aktiebolag med hårda krav på lönsamhet, men det betyder inte att det inte går att bedriva undersökande journalistik. Det visade t ex Albuquerque Tribune när de avslöjade att regeringen använt människor som försökskaniner för radioaktiv strålning, säger han.
Men de senaste fem årens hårda finansiella klimat för branschen har gjort det svårt att byta jobb och även en uppkäftig journalist tänker sig därför för innan han riskerar sin karriär på en kontroversiell historia.

Under tidningarnas storhetstid var det drakarna New York Times och Washington Post som angav tonen i den publika debatten.
-Den makten har vi förlorat, säger Kurtz. För tjugo år sedan fanns vare sig CNN, Hard Copy eller A Current Affair. Om New York Times eller Washington Post ignorerade en händelse blev den aldrig någon nyhet, men idag är det tabloid-showerna på TV som sätter tonen.
-Vi sugs alla in i malströmmen. Gränsen mellan nyheter och underhållning, mellan nyheter och vulgärmaterial (sleeze) blir allt tunnare, säger han.

New York Times kunde t ex inte stå emot suget från rännstenen när de våren 1991 gjorde förstasidenyhet av Kitty Kellys skvallerbok om Nancy Reagan. Tio dagar senare publicerade de på förstasidan ett “porträtt” av den kvinna som anklagat William Kennedy Smith för våldtäkt. Times nämnde hennes namn i artikeln, som dessutom antydde att hon hade sig själv att skylla.

Hur kom det sig att man röjde kvinnans namn? Jo, intitiativet kom från The Globe i Florida, en tidning som får Hänt I Veckan att framstå som ett under av journalistisk återhållsamhet. Tevebolaget NBC ansåg därmed att det var fritt fram och sedan var det New York Times tur. “En sanslös brist på nyhetsvärdering,” skriver Kurtz i sin bok.

Den stora utmaningen mot dagspressens roll kommer förstås från etermedia och i synnerhet TV. CNN har kommit att bli symbolen för TV:s övertagande av den nyhetsförmedlande rollen från dagspressen, som med undandtag för egna scoop, nästan alltid ligger ett eller ett halvt dygn efter med sina nyheter.

Många tidningar har försökt svara genom att apa efter TV, med färg och grafik och korta texter a la USA Today. Men det är en falsk utväg, säger Kurtz, eftersom man då försöker konkurrera på TV:s villkor. De som försökt har ofta offrat de hårda nyheterna, den undersökande journalistiken och utrikesbevakningen till förmån för sensationsmakeri och korta “läsarvänliga” artiklar om de naere ting.
-Nu är det inte fel att skriva om Donald Trump, men tidningarnas styrka är att de kan erbjuda ett smörgåsbord, säger Howard Kurtz, som dock inte tror att det går att återvända till 70-talets tidningar.
-Då sysslade vi med byråkratiska nyheter för medelålders män i kostym.
Han erkänner att USA Today bidragit till att tidningarna ser bättre ut, men han vill inte ge upp sin tro på att det innehållet som avgör när det kommer till kritan.
-Nyhetstidningarnas räddning ligger i detaljerade och övertygande rapporter om kontroversiella ämnen, som man inte kan hitta på annan plats, säger Howard Kurtz.

Eftersom det inte går att komma ifrån det faktum att TV är överlägset på att rapportera nyheter, måste pressen hitta en ny raison d’etre. Kurtz ser dem som dagliga nyhetsmagasin, vilka tar över den analytiska roll som Newsweek och Time brukade spela, fast på daglig basis. De kan också ägna utrymme åt lokala frågor på ett sätt som TV inte klarar av.

Tidningarna bör satsa på sammanhang, förklaringar och detaljer, vilket inte är samma sak som att vara tråkig.
-Se på sportbevakningen, säger han. Folk kastar sig över måndagstidningens sportsektion med god aptit trots att de sett matcherna på TV under helgen. Här finns mycket att lära. Vi borde skriva om livet på samma sätt, med passion.
-Vi måste börja skriva på ett folkligt sätt och sluta vara nedlåtande mot vanligt folk. Vi måste se till att vi inte betraktas som en ignorant elit, inlåsta i våra elfenbenstorn, avrundar Howard Kurtz.

Hans Sandberg