Året var 1995 och Manhattans "Silicon Alley" hade fått sina första cybercaféer

Webbnyhetssajten Vox hade 24/8 2016 en 

video om ett av de första cybercaféerna.

  

Artikeln ingår i min bok "Amerikansk press under stress".

New York Times webbstrategi (Pressens Tidning No.18/1996)

-The New York Times har ett perfekt utgångsläge för webben, för det som saknas mest online är förtroende och ofta sanning. Vårt namn står för bäggedera, säger Martin Nisenholtz, chef för Times satsning på cyberspace. Vi träffade honom i New York för att prata cyberstrategi.

Det är etthundra år sedan den unge ägaren till The Chattanooga Times i Tennessee köpte The New York Times, som kämpade på konkursens rand med knappt 9.000 i upplaga. En av de första saker Adolph Simon Ochs gjorde var att formulera ett nytt redaktionellt program. Han lovade på ledarplats att The New York Times skulle “förmedla nyheter opartiskt, utan fruktan eller favörer, oavsett parti, sekt eller andra inblandade intressen.” Med tiden skulle den bli en av USAs främsta tidningar med en miljonupplaga.

Arthur O. Sulzberger.  Foto: Hans Sandberg

Idag kämpar Times liksom de flesta andra tidningar med höga papperspriser och allt tuffare konkurrens om reklamintäkterna från radio, teve, direktreklam, gratistidningar och med den revolution av nyhetsförmedlingen som sker via Internet.

Frågan är om inte cyberspace på sikt är den största utmaningen av alla, en utmaning som dock rymmer både hot och löften. 

    Den 44-årige Arthur Ochs Sulzberger Jr., som är barnbarn till Adolph S. Ochs och tidningens utgivare sedan januari 1992, är optimistisk.

-Internet erbjuder, som jag ser det, ... ett sätt att distribuera vår information till enormt låga kostnader. Ingen mer oro över papperspriset. Ingen mer oro över tidningsutkörning, inte över tryck och distributionskostnader i bredaste bemärkelse, sa han i april på ett seminarium i New York (Media Studies Journal, Spring/ Summer 1996, s 98.) Han reserverade sig visserligen för att det kan ta 10-20 år innan vi kommit därhän, men verkar inte tvivla på kursen.

Mot den bakgrunden skulle man kunna vänta sig att finna New York Times väl etablerat i cyberspace, men det är inte fallet. Tidningen ignorerade till att börja med online-rushen, men kom för ett par år sedan igen med ett forum på America Online kallat @times och startade i våras New York Times on the Web. De har också startat ett dotterbolag med 40 anställda som sköter webbutgivningen, The New York Times Electronic Media Company. 

Få kan mäta sig med New York Times när det gäller journalistisk status, men ingenting säger att dominans inom ett media automatiskt ger dominans inom ett annat. Ett av tidningens kännemärken är dess långa, djuplodande och välskrivna artiklar. Sådana “drapor” går an på papper, men knappast hos hektiskt klickande nätsurfare.

-Jag håller med dig om att tidningens innehåll förmodligen gör sig bättre i tryck än online. Det är därför vi startat en från New York Times geografiskt fristående grupp som får koncent-rera sig på att skapa dessa nya produkter, säger vd Martin Nisenholtz, som har sitt kontor på 1120 Avenue of Americas, ett kvarter ifrån New York Times-byggnaden.

Martin Nisenholtz, cyberstrateg. Foto: Hans Sandberg

-Det material vi får från våra ATEX-system är bara en del av grundvalen för det vi gör. Tag CyberTimes som exempel. Denna avdelning av Times webbplats har varje vecka tjugo unika artiklar. Det är en betydande investering i egen journalistik och visar att vi inte bara tänker skyffla in tidningen på nätet, säger han. 

-Vi satsar också mycket på forum, ofta är länkade till artiklar. Den som läser om Ross Perot kan gå direkt till ett forum för att se vad andra tycker om saken. Men vi erkänner att vi måste arbeta mer med material som stämmer med formatet, säger han.

En stor risk med att placera en tidning online är att den faller sönder i sina beståndsdelar och att dessa tvingas slåss var för sig med starka nischorienterade konkurrenter. Papperstidningen är ett bekvämt och billigt sätt att hålla sig a jour med vad som händer både med världen i stort och en rad viktiga nischer, som t ex näringsliv, kultur, teknik och vetenskap. Den som däremot letar efter nyheter om data och Internet har många alternativ till CyberTimes, som t ex C/net, Infoworld Electric eller TechWeb.

Martin Nisenholtz säger, att det är ett av skälen till att hans grupp jobbar på en webbplats för böcker.

-Vi försöker bygga en produkt som ger dig djupet på de områden där vi är starka. Vi är inte där än, vi har bara hållit på i sex månader, men vi inser att det du säger om C/net kommer att gälla för flera av de områden vi försöker täcka.

-Först satsar vi på böcker. Vi vill skapa en bok-hemsida på webben som informationsmässigt överträffar alla andra. Det ska vara så, att om du vill veta något om en bok, vad Times har skrivit om en bok, om du vill byta en bok, köpa en bok, osv, då ska du komma till oss.

-Det står inte i motsättning till att anta att om du är intresserad av böcker, är du också intresserad av kultur, varför nästa vertikala hemsida kanske handlar om kultur, om film, teater, dans, opera och liknande saker. Sedan tar vi kanske resor, för folk som gillar böcker och kultur är också de som reser. Slutresultatet blir en strategi med en rad inkörsportar för en komplett uppsättning vertikala hemsidor, grupperade kring en specifik demografisk och psykografisk grupp, inte en geografisk grupp, säger Martin Nisenholtz.

-Vår målgrupp skiljer sig från den de regionala tidningarna är ute efter. De dominerar sina marknader, men bara dessa. Nyttan av en regional web-plats är att de täcker in allt, med regionala guider och andra produkter för den lokala marknaden. Vi tänker i och för sig göra samma sak för New York, men vi har bara 11-12 procent av marknaden, medan Boston Globe har över 60 procent av sin marknad.

Ett par veckor före min intervju med Martin Nisenholtz hörde jag honom tala i New York på konferensen Web Interactive ’96. Han målade där upp tre scenarios för vår interaktiva online-framtid, baserade på trender vi kan skönja redan idag:

1.      Yahoo-scenariot. Folk surfar omkring på Internet mållöst mest för att det är kul. Sökhjälpmedel som Yahoo hjälper dem “att inte slösa tid medan de slösar tid” (citerat från en av Yahoos grundare.) Å andra sidan har vi företag som IBM, Microsoft och Pepsi Cola vilka bygger virtuella reklam-pelare över sig själva. Kruxet med detta scenario är att kun-derna vare sig är särskilt motiverade, eller villiga att betala för några tjänster, vilket på sikt kan leda till att webben kol-lapsar. Med krympande innehåll blir det allt färre skäl att surfa omkring på nätet.

2.      Disney-scenariot. Multimedia och bättre bandvidd kommer att förskjuta tyngdpunkten från Yahoo-scenariot till en onlinevärld dominerad av några få stora och mäktiga mediaföretag. Konsumenterna flockas till några få megaplatser in-riktade på underhållning.

3.      Visa-scenariot. Om konsumenterna emellertid förkastar Disney-scenariot, kan online-världen komma att bli ett praktiskt nätverk för elektronisk handel, kanske en raffinerad version av dagens bankomater. Folk använder sina persondatorer för att jobba hemma, boka resor, betala räkningar, kolla sina aktiefonder, brevväxla och shoppa.

      -Om detta scenario vinner kommer vi om fem år att fråga oss hur någon någonsin kunde ha fått för sig att stora grupper konsumenter skulle överge sina teveapparater under bästa sändningstid för att interagera online, eller sluta läsa tidningar för att hämta nyheter och information online, sa Martin Nisenholtz i sitt tal.

När jag träffar honom igen frågar jag om han verkligen tror att folk kommer att vilja ägna flera timmar i veckan åt att nätsurfa? En studie som nyligen citerats i Times säger att nya nätsurfare har allt mindre tid att tillbringa online.

-Internet kommer att förändras tio gånger innan formen stabiliseras, svarar han och fortsätter. Det kommer att handla allt mindre om att nätsurfa och allt mer om att hämta hem material. Det är därför vi prövar Netscapes nya Internet Inbox (som gör att man kan få personligt valda nyhetskategorier levererade som websidor med epost, min anm HS.) Vi kommer att gå från smalband till bredband, från text till mer audio och video. Det kommer att bli ett väldigt rikt medium.

Men varför inte istället använda teven för tjänster som utnyttjar ljud och bild? Är det inte bekvämare att sitta framför teven? En skillnad är förstås att då har vi inte längre individuell konsum-tion, utan gruppkonsumtion!

-Nej, nej. Jag håller inte med dig. Ingen vet vad som kommer att hända, men jag tror att det blir som med dagens elektricitet, vilken används av en mängd olika apparater. Vi kommer att få se alltfler nischorienterade tjänster som går till hemmakontoret om de är praktiskt orienterade, till teven om det rör sig om un-derhållning och annonser, samt i vissa fall till smarta telefoner och Internetterminaler. På sikt kommer vi därför att få se tjäns-terna splittras upp på olika typer av redskap. Allt kommer inte att gå till teven.

-I USA konsumeras information via så många kanaler, via tidningar, nyhetsbrev, kabelteve och online. Observera att jag här talar om information och inte underhållning, som framför allt kommer via teve och videospel. 

-Televisionen äger underhållningssektorn, men jag är inte så säker på att någon fångat informationssektorn. Vad betyder det för New York Times? Vi kanske får satsa på flera olika typer av mottagare.

Är det inte ett problem att begära av kunderna att de spenderar så mycket tid online? Har de tid? Måste du inte få in tjänsten i TV-rummet om du vill att folk ska spendera några längre stunder med den? Hur får man en bred publik, annat än tonåringar och pensionärer?

-Du säger att folk inte har tid, men de tittar ju på teve sju timmar om dagen. Problemet är inte tid, utan television. Det vi konkurrerar med är inte tid på kontoret, utan tid i hemmet framför teven. Vi tänker oss att du efter middagen istället för att slå på CNN går upp till ditt hemmakontor och använder vår tjänst i tjugo minuter, en halvtimma eller hur lång tid det nu tar.

-Istället för annonser som riktar sig brett till massorna får du då annonser till specifika personer utifrån kunskap om vilka de är. Det ekonomiska värdet av sådana annonser är mycket högt. Det gör att ekonomin funkar.

-Vi jämför oss inte med Seinfeld. Vi hoppas fånga in en halv-timma på kvällen från välbärgade användare, folk som idag tittar på CNN, eller McNeil-Lehrer. Vår konkurrens är därför inte tidningar utan television, säger han.

Är inte det starka antaganden?

-Jag sa inte att de inte var starka, men det är så de ser ut!

Pressens Tidning Nr. 18 1996

14 november 1996

Två av Internets "pappor" diskuterar dess födelse

Läs också min intervju med Kahn.

Möte med Bob Kahn, en av Internets grundare (1992)

Forbes Magazine utnämner miljardären Alexander Vik till "The Most interesting man in the world"

Forbes Magazine målar ett på det hela taget smickrande porträtt av den i Monaco skrivne norsk-svensk-amerikanske finansiären Alexander Vik, som trots sina många tvivelaktiga affärer lyckats hålla lagens långa armar på behagligt avstånd medan miljarderna rullat in.

The Riddle Of Alexander Vik är rubriken på Nathan Vardis artikel, som är fördaterad till 24 mars.
Här är öppningen:

THE MOST INTERESTING MAN IN THE WORLD isn’t a beer pitchman. He’s a guy who once heli-skied into a British Columbia avalanche and survived despite being buried alive while two companions died. He tamed an 11,000-acre wilderness, where pumas roamed, into a winery that sells pricey Bordeaux-style blends from what looks like a futuristic spaceship. He and his wife personally selected each chair and commode for their ultraluxury art hotel in Uruguay.

Artikeln beskriver Viks enorma rikedomar, hans konstsamlingar, vinodlingen och lyxhotellet i Uruguay, de många affärerna, rättsprocesserna som han för det mesta vann och hans förmåga att hela tiden landa på fötterna och med några hundra miljoner extra i fickan. Och nu ler han mot oss från Forbes Magazine. Det är en story som aldrig blivit berättad till fullo skriver Fobes:

The secretive Vik hasn’t granted an interview about his business dealings in more than seven years and rebuffed several attempts to contact him for this story.

En av de mer dramatiska episoderna i Alexander Viks liv som finansman var Xcelera.com som under hans ledning tog över Internetföretaget Mirror Image Internet från grundarna. Xcelera skulle sedan på rekordtid gå från nästan ingenting till 12,7 miljarder dollar och bli ett av de mest extrema bubbelföretagen under dotcom-bubblan 1999-2000. Den sprack förstås, men Vik och hans bror lyckades "rädda" en kvarts miljard dollar innan luften gått ur. Forbes går inte in på detaljerna, men det är en story som är fortfarande är läsvärd. Jag var en av de ytterst få journalister som fått intervjua Alexander Vik och fortsatte bevaka turerna i Xcelera-affären.

Här är länkar några länkar till mina rapporter om Alexander Vik:

Alexander M. Vik om Mirror Image och Xcelera.com (Dagens IT)

Alexander M. Vik om åtalshotet 2000 (Dagens IT)

Bin Laden räddade Alexander Vik (Realtid)

Svag trovärdighet sänkte Viks bud (Realtid)

Snöpligt slut för processen mot bröderna Vik

F.d. Internet-spekulanten Alexander Vik odlar vin i Chile

Återblick: Larry Ellison presenterar nätdatorn på Radio City Hall i New York (1997)

Googles nya Chrome-dator har jämförts med det som en gång kallades "nätdatorn" eller NC kort och gott. Här är en rapport från Larry Ellisons och Oracles lansering av den första NC:n. Jag skrev artikeln 26 augusti 1997 och den publicerades i Dagens Nyheters första nättidning - DNnet.

Köerna ringlade långt ut på 51:a gatan redan klockan nio på morgonen, men dom gällde inte Barbara Streisand eller "The Rockettes," utan världens rikaste ungkarl, dataföretaget Oracles egocentriske VD Larry Ellison. Han hade hyrt den berömda musikscenen för att äntligen introducera den "network computer" (NC,) han pratat så mycket om, men hittills inte kunnat leverera.

Jag registrerade mig, fick en kartong med pressmeddelanden, ett plastkort och en biljett som jag gav till den uniformerade biljettkontrollanten. Därefter slussades jag snabbt till en av dom många NC-datorer som fanns utplacerade i korridoren mellan teatern och den enorma foajén. Jag stack in mitt plastkort NC:n, knappade in min tillfälliga ID-kod och välkomnades på skärmen av en tant, som förklarade vad jag kunde ta till mig härnäst med min NC.


Så länge jag höll ögonen på skärmen var det inte mycket som skilde denna dator från en vanlig PC. Man klickar med musen på ikoner som startar olika program, öppnar epostbrevlådor, nätsurfar och så vidare. Men det märkliga med NC:n är att den gör allt detta utan att ha någon egen hårddisk för att lagra program eller data. NC:n är bara en terminal ut mot nätet, precis som en TV och en telefon bara är terminaler för att utnyttja tjänster som kommer till oss över nät av olika slag. NC:n är som den gamla "dumma" terminalen, vilken visade oss program som kördes på en stordator, men den är inte längre så dum tack vare kraftiga mikroprocessorer, nya programspråk som Java och Webben.

Den NC jag provade hade byggts av Intel, som förra veckan lanserade sin och Microsofts rival till Oracles NC-koncept; nämligen den NetPC jag då rapporterade om här på DNet.

Oracle är ett av världens ledande databasföretag med en årsomsättning på över 40 miljarder kr. Dom är kanske inte lika kända bland allmänheten som IBM och Microsoft, men deras program spelar inte desto mindre en central roll för tiotusentals företag världen över. Det är ofta Oracles databaser som håller ordning på sjukhusens patientjournaler, företagens mest kritiska information om kunder, produkter och marknader, samt många myndigheters data.

Datorerna och Webben gör alltmer information lättillgänglig för allmänheten, men för att man verkligen ska kunna tala om information till massorna behöver vi först billiga och enkla verktyg för att ta till oss den. Stordatorerna var en början på denna informationsrevolution och vi har alla använt dom när vi handlat med plastkort eller gått till bankomaten. Nästa steg var PC-revolutionen, som Bill Gates hoppades skulle ge oss "information vid våra fingertoppar."

Det är här Larry Ellison vill göra revolution på nytt och det var därför han hyrde Radio City Music Hall i ett av världens mest påkostade PR-jippon (men det kostade förstås bara bråkdelen av vad ärkerivalen Bill Gates lade ner på introduktionen av Windows 95.)

Medan jag fortsatte testa min NC skruvades volymen upp inne i teatern trots, eller kanske därför att den var nästan tom på folk. Två jättelika "biodukar" spelade upp intervjuer med kunder och experter som pratade om NC:n och om "Oracle8" som den nya versionen av Oracles databas kallas.

Det var då min NC "kraschade." Bilden på bildskärmen frös fast och markören lydde inte längre min mus. "Hoppas inte det är det Larry Ellison menar med sitt tal om att NC:n är 100 procent kompatibel med Windows," tänkte jag och letade istället reda på en bra plats nära scenen.

Det var halv elva. Framåt elva var salen smockfull och multimediashowen hade skruvats upp i intensitet och volym, så att det knappt gick att koncentrera sig på annat än att vänta.

År 2000 kommer 26 miljoner amerikanska hushåll ha dom, löd ett meddelande som flackade förbi på den vänstra av dom stora "biodukarna."

År 2001 kommer en tredjedel av alla säljtransaktioner ske online, löd ett annat.

Plötsligt ser jag det svenska ordet "ekonomisk" i vitt på svart över samma duk. Japanska tecken fladdrar förbi, ryska, en bild på en kinesisk skolpojke med en mössa från Röda Armén tittar på oss för ett ögonblick, bara för att ersättas av andra ord och bilder och ljud, som trummar fram budskapet att detta är en händelse av global betydelse.

Och nog var den det allt. En satellitantenn utanför på Avenue of Americas pumpade ut direktsänd video till 35 000 Oraclekunder i 65 länder. Och för att inte riskera att dom skulle få se en halvfylld sal hade Oracle rekryterat allmänheten via sin hemsida och mobiliserat hundratals av sina anställda, något som förstås underlättades av att evenemanget hölls där det hölls.

Ljud och bildspelet gick mot sitt crescendo, med allt intensivare afrikanska trummor, parat med flöjtmusik. "Den här presskonferensen börjar nästan få smått religiösa övertoner," tänkte jag, då en gammal vitklädd nunna uppenbarade sig i gången till höger om mig. Mina två grannar på vänster sida skrattar till och säger att dom egentligen borde göra korstecknet. Dom hade flugit in från Venezuela.

Nunnan försvinner i dunklet lika snabbt som hon kom.

På vardera filmduk roterar nu en NC under ordet "sencillo," som inte förklaras.

Klockan är fem över elva. Var är han?

De afrikanska trummorna slår allt snabbare. Stråkar. Ljuset dämpas. Strålkastare spelar över publiken och väggarna. Var är Larry, undrar några tusen människor? Det knyter sig i magen och det verkar som om den virtuella orgasmen inte hållas tillbaks så mycket längre.

Snart måste han komma.

Jag tycker mig höra fragment ur Stravinskys Våroffer. Nu, nu, men istället kommer körsång från dom där populära Benedictinerbröderna. Folk skrattar till här och var. Menar han allvar? Tror han att han är en gud?

I nästa ögonblick har musiken skiftat till rasande snabba techno-rytmer. Då lyfts han plötsligt upp genom golvet, stående på en platfform och omringad av rök, som en annan frälsare.

Han skrattar åt sitt tilltag, som när allt kommer omkring mest var en lek för att roa.

Scenen är jättelik och han ser väldigt liten ut när han börjar prata stående långt bak och högt upp. Under den en timma långa enmansshowen förflyttar han sig allt närmare publiken och under finalen befinner han sig så nära publiken han kan komma den, utan att lämna scenen.

Temat för dagen är att avrätta PC:n och att puckla på Bill Gates, som inte bara är PC-världens mäktigaste man, utan också dristat sig att avfärda Larry Ellisons NC med kommentaren att allt NC:n står för är "not compatible," dvs inte kompatibel med windows-standarden.

Han börjar sin exposé med att påminna om att 75 procent av befolkningen i USA inte har någon PC, en siffra som enligt honom stiger till 90 procent om man räknar Europa och Japan och 99 procent för världen som helhet.

Skälet är att PC:n är för dyr och för svår att använda. Den gör användaren ansvarig för att installera program, administrera sitt system, säkerhetskopiera data, rädda data från system som kraschar och så vidare.

-Du är personligen ansvarig för denna stordator på ditt skrivbord, sa Larry Ellison.

NC:n bygger på en helt annan idé.

-Vi flyttar över alla program och data till en serverdator. Vi flyttar all komplexitet tillbaks till professionellt skötta nätverk.

NC-datorn påminner därför mer om en TV, än om en PC.

-Du gör inte backup av din TV. Du får inga datavirus på din TV. Alla har råd med dom och alla kan använda dom, sa han och jämförde med andra sådana massnätverk: telefonen, elektriciteten.

-Att köpa och starta en glödlampa är ingen konst, sa Larry Ellison.

Samma sak ska gälla för NC-datorn.

Det har rått en hel del förvirring om vad en NC egentligen är. Oracle har vid olika tillfällen visat prototyper som antytt att det rört sig om en konsumentprodukt, men dom första NC-datorer som introducerats har varit system avsedda för att användas i stora företags datanät.

Av Larry Ellisons presentation på Radio City verkar det som om hans vision för NC:n inte är mindre ambitiös än Bill Gates dröm om "windows everywhere."

Bland dom många produktdemonstrationerna före och efter talet fanns både NC-datorer som var tänkta att ersätta stordatorterminaler i företagsnät och små eleganta boxar för att förvandla våra TV-apparater till verktyg för att surfa på Webben. Zenith visade till exempel en elegant liten NC drygt hälften så stor som en liggande A4-pärm. Zeniths representanter ville inte ge något pris på detta alternativ till Microsofts WebTV, men Larry Ellison sa att den, när den lanseras i höst kommer att kosta under 300 dollar.

För att riktigt övertyga alla om hur vansinnigt enkel NC-datorn är att använda hade Larry Ellison på scenen en stor kartong på vilken det stod "Network in a Box." Han öppnade den och installerade med några enkla handgrepp en NC-dator, en NC-server på en vanlig PC och kopplade slutligen ihop dom bägge och vips var nätverket "uppe."

Budskapet var förstås att detta är en billig produkt som skulle kunna göra under för skolor och småföretag. Det kostar bara 5-6 000 dollar att installera ett nät för 5 NC-datorer och varje ytterligare elev som ansluts kostar sedan bara 500-600 dollar extra, vilket är betydligt billigare än om man skulle använda persondatorer för det tredubbla priset. För att inte tala om hur svårt det kan vara att bygga och sköta ett PC-nät.

Vad gäller Bill Gates påstående att NC:n inte är kompatibel, visade Larry Ellison övertygande, att man kan använda Windows-program minst lika snabbt och effektivt via en NC-dator, även om dom körs på en fjärran server, med hjälp av programmet "NC Connect for Windows."

Kommen så långt, tippade han bordet med scenens enda PC och en NC över ända så att de föll i golvet så att det slog (konstgjorda) gnistor om det hela.

Vore vi nu PC-ägare skulle en sådan händelse tvinga oss att rekonstruera alla brev och memon vi skrivit dom senaste veckorna, men eftersom NC:n inte sparar sin information lokalt, räckte det för Larry Ellison att plocka plastkortet ur den kraschade NC:n för att kunna fortsätta showen från en annan NC.

Först nu tog han sig tid att prata om Oracle8, som förstås är den databas där vi enligt Oracle bör spara alla våra data, vare sig vi har dom på en NC eller en PC.

-Det är det billigaste, säkraste och mest pålitliga sättet att förvara våra data. Om det duger för CIA så duger det åt oss, sa han och levererade en serie demonstrationer av hur Oracle8 klarar även dom största uppgifter. Här ligger Microsoft ordentligt i lä.

-Oracle8 klarar tio gånger fler användare, tio gånger mer data och är tio gånger snabbare än Oracle7, sa han.

När det var dags för final återknöt Larry Ellison till inledningstemat om hur få det är som ännu fått ta del av informationsrevolutionen. Han berättade att Oracle därför donerat 100 miljoner dollar till den nya stiftelsen "America's Promise" för att stöda spridandet av NC-datorer i USA:s skolor. (Bill Gates hade, enligt Larry Ellison, kontrat "inom sex timmar" med att låta Microsoft donera dubbelt så mycket - 200 miljoner dollar - till en stiftelse för att sprida PC-datorer i skolorna.)

In på scenen klev då general Colin Powell, som leder America's Promise. Han tackade Oracle för den generösa donationen och berättade att han hade fyra PC i sitt hem och om hur duktiga hans barnbarn var på att sköta datorer. Men han sa också att det viktiga är att komma ihåg alla dom som inte har några datorer alls.

-Vi har inte råd att lämna ett enda barn på efterkälken, sa den fridfulle krigaren under det att Larry Ellison lyssnade tyst och pojkaktigt.

Hans Sandberg

New York Times beskriver Hans Rosling som "guru"

Den svenske läkaren Hans Rosling har fått miljontals fans sedan han höll sin första föreläsning på TED 2007. Nu är han en webb celebritet och om vi får tro New York Times en "guru" inom informationsdesign.

In an uncharted world of boundless data, information designers are our new navigators.       
They are computer scientists, statisticians, graphic designers, producers and cartographers who map entire oceans of data and turn them into innovative visual displays, like rich graphs and charts, that help both companies and consumers cut through the clutter. These gurus of visual analytics are making interactive data synonymous with attractive data.       
“Statistics,” says Dr. Hans Rosling, a professor of international health at the Karolinska Institute in Sweden, “is now the sexiest subject around.”       
Dr. Rosling is a founder of Gapminder, a nonprofit group based in Stockholm that works to educate the public about disparities in health and wealth around the world — by offering animated interactive statistics online that help visitors spot trends on their own," skriver Natasha Singer i artikeln When the Data Struts Its Stuff.

Hur mycket frihet blir det kvar när Apple blivit Storebror? Vad kan vi utläsa av iPads slutenhet?

Jag har alltid varit svag för penndatorer, men alla försök att lansera penn- och pekdatorer har hittills misslyckats. Apples iPad ser däremnot ut att lyckas, men den gör det på bekostnad av vår frihet som användare och i strid mot Internets/webbens traditionella öppenhet.

Kommer ni ihåg Apples "storebror"-annons? Tja, idag är det Apple som är storebror - börsvärderingen passerade just Microsofts för första gången - och det som gör investerarna så förtjusta i Apple är inte bara dess eleganta och konsekventa design, utan deras grepp om användarna. Apple är inte Linux och i jämförelse med Apple framstår Microsoft som ett under av öppenhet.

Den som vill läsa en intressant diskussion om Apple, iPad och hotet mot själva grundtanken bakom Internet bör läsa Sue Halperns essä i The New York Review of Books (10 juni 2010).

Hans Sandberg

Det var då det: Apple mot Big Brother:


Och här är Steve Jobs från 1983 förklarande att Apple är sista hoppet i kampen för friheten mot IBM som vill kontrollera allt.....

"Skrivandet kan skötas av annan personal"

I Resumé läser jag att

"DN varslar 100 personer"

och att det är

"Tungt för dagspressen"

så tungt att framgångsrika

"Dagens PS säger upp journalisterna"

men allt är inte svart, för vi har ett

"Glädjebesked från Metro"

Hans Sandberg

USA: "Journalistiken är snart död ... om inte regeringen ingriper"

John Nichols, korrespondent för The Nation i Washington, D.C. talar om journalistikens framtid. Det finns bara ett sätt att rädda journalistiken (som en resurs för folket och demokratin snarare än för en elit) och det är att regeringen griper in och tar ansvar för medialandskapet. 

 

Tim Berners-Lee: Webbens tillväxt var viktigare än vinsten (1996)

"Webbens skapare, Sir Tim Berners-Lee, erkänner nu att dubbelslasharna, eller de båda snedstrecken //, i början av adresserna på internet faktiskt är onödiga," skriver Dagens Nyheter refererande till en intervju i Times of London. När jag 1996 frågade Tim om det fanns något "hopp om radikalt enklare internet-adresser" svarade han: "Nej jag tror inte det." 

Min första fråga gällde om han någonsin funderat på att ta patent på webben.

-Jag funderade en hel del på att ta patent på idén, men poängen med mitt system för hyper-textlänkar var att man skulle kunna nå vilken slags data som helst var som helst, säger han.

-Jag ville bygga ett universellt system och det målet stred mot tanken på att patentera teknologin, säger Tim Berners-Lee, engelsmannen som startade den största revolutionen inom kommunikationsväsendet sedan televisionen.

Nu var det inte någon storslagen vision som drev honom. Han berättar i en telefonintervju från MIT i Cambridge, Massachusetts, att han under ett halvår som konsult för det kärnfysiska forskningscentret CERN i Geneve börjat jobba på ett program kallat “Enquire.” Tanken var att kunna hålla ordning på den enorma mängden projekt och dokument vid centret via ett system av godtyckliga länkar.                        

-Jag använde det som en personlig informationshanterare. När jag lämnade CERN blev disketten med programmet kvar och programmet låg oanvänt under nio år, säger han.

1989 föreslog han ett globalt hypertextbaserat projekt, som likt ett spindelnät, fast i flera dimensioner skulle knyta samman informationsresurser över hela världen. Han grep tillbaka på sina idéer från “Enquire” och byggde en webb-server samt ett klientprogram (det vi idag kallar browser.) Programmet döptes till “WorldWideWeb” och började sommaren 1991 spridas gratis över Internet.

1994 kom han till datalabbet på MIT i Cambridge, Massachusetts, där han blev chef för det internationella webb-konsortiet W3C (World Wide Web Consortia.) Han har hela tiden slagits för webben som en öppen standard gentemot alla försök att monopolisera den. 

Är det något du skulle gjort annorlunda mot bakgrund av vad du vet idag?

-Ja, jag skulle skrivit den första versionen direkt för en PC i stället för en NeXT. Det skulle gett oss en wysiwyg-editor för HTML fem år tidigare än nu. Men svårigheten hade varit att det skulle tagit mycket längre tid, jämfört med de två månader det tog att skriva NeXT-versionen.

-En annan sak är den del av en webb-adress som börjar med “HTTP://” Det gör internet-adressen lite väl krånglig att säga och man skulle kanske kunnat gjort det lite enklare.

Finns det hopp om radikalt enklare internet-adresser?

-Nej jag tror inte det. Man kanske kan ta ut en del, så att   “HTTP://www.acme.com/documents/1996/a.html” blir “HT://com/acme/documents/1996/a.html.” Det skulle kanske göra det lite smidigare, säger han.

 

Hur känns det att få ett pris från ett fjärran land som Sverige?

-Tja, för mig känns Sverige inte alls så långt borta, säger Tim Berners-Lee, som innan han flyttade till USA närmast kom från CERN i Geneve.

-Det var en multinationell grupp. Jag hade många svenska vänner och har besökt Stockholm många gånger. Tyvärr var det inte möjligt för mig att hämta priset själv.

 

 

Hans Sandberg 

Artikel skrevs i oktober 1996. Den publicerades först i Datateknik.  

"Amerikansk press under stress" - Förord (2009)

Jag har varit USA-korrespondent i 22 år och under 12 av de åren rapporterade jag om amerikanska massmedier för Pressens Tidning (idag MediaVärlden). Det skulle slumpa sig så att mitt andra stora ”beat” – data och informationsteknik – skulle komma att revolutionera förutsättningarna för att både producera och distribuera nyheter och journalistik.

Mitt första reportage för Pressens Tidning handlade om dagstidningar som experimenterade med elektroniska tidningar. Det var Newsday på Long Island och San Jose Mercury News i San Jose och jag skrev reportaget vintern 1993/1994. ”Jag loggar in mig ett par gånger om dan för att läsa meddelanden, säger redaktionschefen Robert Ingle....” varpå jag tillade att ”online” var ett ”smidigt sätt för läsarna att komma med förslag och frågor.” Onlinepubliken var då en liten minoritet dominerad av unga, tekniskt drivna män.

Idag är vi alla online fast för det mesta utan trådar, varför man kanske helt enkelt borde säga att vi alla alltid är ”on” och det har skapat ett radikalt nytt informations- och nyhetslandskap.

Författaren Michael Crichton spådde 1993 i en essä för Wired (1.04 Sep/Oct 1993) att dagstidningarna skulle följa i andra jättars fotspår, för de var bara:

“…another dinosaur, one that may be on the road to extinction. I am referring to the American media. And I use the term extinction literally. To my mind, it is likely that what we now understand as the mass media will be gone within ten years. Vanished, without a trace.“

Hans kritik handlade bara delvis om teknik. Han hade fått nog av slapp och ytlig sensationsjournalistik och hoppades med hjälp av C-Span och ny teknik kunna bryta sig loss ur mediernas informationsmonopol.

”They have treated information the way John D. Rockefeller treated oil – as a commodity, in which the distribution network, rather than product quality, is of primary importance. But once people can get the raw data themselves, that monopoly ends. And that means big changes, soon.

Once Al Gore gets the fiber optic highways in place, and the information capacity of the country is where it ought to be, I will be able, for example, to view any public meeting of Congress over the Net. And I will have artificial intelligence agents roaming the databases, downloading stuff I am interested in, and assembling for me a front page, or a nightly news show, that addresses my interests. I'll have the twelve top stories that I want, I'll have short summaries available, and I'll be able to double-click for more detail. How will Peter Jennings or MacNeil-Lehrer or a newspaper compete with that?“

Hans spådom om dagstidningarnas spårlösa försvinnande slog inte in, men resten stämmer ganska bra med vad som hände. Dagstidningarna förlorade sina lokala monopol på att leverera ”eyeballs” till annonsörerna, ett monopol som inte bara betalat feta vinster till tidningarnas ägare, utan också hjälpt till att finansiera undersökande journalistik, utrikesbyråer för de stora tidningarna och åtminstone reportrar som bevakade stadshuset för de mindre tidningarna.

Det fanns 1.556 dagstidningar i USA 1993 och den totala betalda vardagsupplagan låg på 60 miljoner exemplar, vilket skulle visa sig vara en höjdpunkt från vilken färden sedan skulle fortsätta nedåt till 49 miljoner sålda ex år 2008. Drygt 150 dagstidningar har försvunnit sedan dess. Men det är inte antalet dags-tidningar eller den totala upplagan som bekymrar oss, för det finns ju ingen anledning att bevara nyheter på papper lika lite som vi vill att tågen ska eldas med kol bara därför att det finns eldare som behöver sysselsättning. Och det är inte heller så att tidningarna håller på att försvinna. 

John Morton, en oberoende analytiker som jag ofta intervjuade när jag bevakade dagspressen, skrev i somras i sin krönika för American Journalism Review (Not Dead Yet, AJR, June/July 2009) att 70 procent av USA:s dagstidningar fortsätter att tjäna pengar, men det rör sig om småstadstidningar som i genomsnitt har 12.000 ex i upplaga.

Det är de stora dagstidningarna som drabbats av en dubbel kris, å ena sidan förlusten av läsare och annonsörer till andra medier och annonsörer till webben och å andra sidan den svåraste ekonomiska nedgången sedan den stora depressionen på 1930-talet. Man kan tycka vad man vill om dessa ”media-saurusar” för att låna Crichtons uttryck, men alternativet förefaller att vara en armé av gnagare som tuggar i sig allt de kommer över med en frenesi som inte lämnar något över för reflektion och fördjupning.

Ungefär en tredjedel av alla journalister har fått sluta under det senaste året, 16.000 av 50.000. Vad betyder det för journalistiken? Vad betyder det för demokratin när det inte längre finns reportar som bevakar politiker, företag och myndigheter? Det brukade finnas 50 journalister som bevakade politikerna i Trenton, huvudstaden i New Jersey. Idag är det 15. Samtidigt ökar antalet lobbyister. Allmänheten och politikerna kommer alltså att ha fler förespråkare och färre personer som kritiskt granskar utvecklingen. Detta är inte bara en kris för journalistiken, utan en kris som om den inte löses på ett positivt sätt kan leda till en social kris. Två radikala mediaforskare formulerade saken så här i en essä för den radikala tidningen Nation i våras.

‘But it is not just newspapers that are in crisis; it is the institution of journalism itself. By any measure, journalism is missing from most commercial radio. TV news operations have become celebrity- and weather-obsessed "profit centers" rather than the journalistic icons of the Murrow and Cronkite eras. Cable channels "fill the gap" with numberless pundits and "business reporters," who got everything about the last decade wrong but now complain that the government doesn't know how to set things right. Cable news is defensible only because of the occasional newspaper reporter moonlighting as a talking head. But what happens when the last reporter stops collecting a newspaper paycheck and goes into PR or lobbying? She'll leave cable an empty vessel and take the public's right to know anything more than a rhetorical flourish with her.’

‘So this is where we stand: much of local and state government, whole federal departments and agencies, American activities around the world, the world itself – vast areas of great public concern – are either neglected or on the verge of neglect. Politicians and administrators will work increasingly without independent scrutiny and without public account-tability. We are entering historically uncharted territory in America, a country that from its founding has valued the press not merely as a watchdog but as the essential nurturer of an informed citizenry. The collapse of journalism and the democratic infrastructure it sustains is not a development that anyone, except perhaps corrupt politicians and the interests they serve, looks forward to.’ (The Death and Life of Great American Newspapers, John Nichols & Robert W. McChesney, Nation, 6 april 2009.)

Det finns optimister som tror att webben och medborgar-journalister ska fylla det hål som dagspressen lämnar efter sig när den retiterar från journalistiken, men kruxet med denna vision är att det är dyrt att skapa bra journalistik. Det kostar stora pengar att låta erfarna reportar gräva i arkiv, odla kontakter och verkligen bevaka ett område.

“Many people have been expecting the successors of news-papers to emerge on the Web. But there may be no successor, at least none like the papers we have known,” skrev Paul Starr, professor vid Princeton-universitetets Woodrow Wilson School 4 mars i The New Republic, Goodbye to the Age of Newspapers (Hello to a new era of corruption).

“The metropolitan daily may be a peculiar historical invent-tion whose time is passing. We may be approaching not the end of newspapers, but the end of the age of newspapers — the long phase in history when newspapers published in major cities throughout the United States have been central to both the production of news and the life of their metropolitan regions. Metropolitan newspapers have dominated news gathering, set the public agenda, served as the focal point of controversy, and credibly represented themselves as symbolizing and speaking for the cities whose names they have carried. They have tried to be everyone’s source of news, appealing across the ideological spectrum, and to be comprehensive, providing their readers with whatever was of daily interest to them. Some newspapers, a smaller number than exist today, will survive the transition to the Web, but they probably will not possess the centrality, the scope, or the authoritative voice — much less the monopolies on metropolitan advertising — that newspapers have had.”

De flesta reportagen och intervjuerna i denna bok handlar om dagspressens försök att möta utmaningen från Internet. Det är sant att många tidningar tog tid på sig innan de kavlade upp ärmarna och på allvar började tackla problemet, men även de som gjorde det – Chicago Tribune är kanske det främsta exemplet – har drabbats hårt av den dubbla krisen.

Många har jämfört Internet med Gutenbergs revolution och det ligger mycket i det, inklusive det faktum att det är väldigt svårt att sia om framtiden, särskilt mitt i en revolution. I det läget är det lättast att hålla fast i det gamla och trampa vatten så gått det går, men det är inte lösningen på problemet.

”Ni kommer att sakna oss när vi är borta! Vem ska bevaka alla alla nyheterna...” hörs ärrade journalister ropa i mediaprofessorn Clay Shirkys blog Newspapers and Thinking the Unthinkable (13 mars 2009.) Och han svarar:

“I don’t know. Nobody knows. We’re collectively living through 1500, when it’s easier to see what’s broken than what will replace it. The internet turns 40 this fall. Access by the general public is less than half that age. Web use, as a normal part of life for a majority of the developed world, is less than half that age. We just got here. Even the revolutionaries can’t predict what will happen.”

Det är där vi nu befinner oss. Denna samling reportage och artiklar handlar till en stor del om hur vi hamnade där och jag hoppas att den ska hjälpa oss bygga en mediaframtid där det finns plats och pengar för oberoende kvalitetsjournalistik och det inte bara för exklusiva eliter, utan för den breda allmänheten.

Princeton Junction, NJ

6 september 2009

Hans Sandberg

Ny bok om mediarevolutionen

Jag har gett ut en ny bok med ett urval av mina artiklar, reportage och intervjuer 1993-2006, plus ett nyskrivet förord.
Boken heter Amerikansk press under stress och finns från och med idag på Lulu.com.

Hans Sandberg

Möt Kinas datapionjärer

Jag har just publicerat en av två planerade Kina-böcker. Den första heter Möten med Kinas datarevolutionärer och innehåller en samling unika reportage från 1985-2001. Jag genomförde 1985 och 1986 två tvåmånders resor till Kina som resulterade i en serie reportage från Kinas då unga datavärld. I april 1989 besökte jag Beijing, Shanghai och Guangzhou för att göra en serie reportage om Kinas ekonomiska reformer och nya IT-företag. En av de personer jag intervjuade var Wan Runnan, som försökte göra dataföretaget Stone Group till "Kinas IBM", men vars stöd för de protesterande studenterna snart skulle göra honom omöjlig i Kina. Efter massakern på Tiananmen hamnade han på regeringens "most wanted list" och fick fly ur landet.

Boken är på svenska och finns att köpa på Lulu.com både som pocketbok, PDF och epub.

Hans Sandberg

Författaren tillsammans med professor Wu Jikang som 

ledde byggandet av Kinas första dator 1958.

New York Times avvecklar webbredaktionen

(Pressens Tidning april 2006)

När New York Times flyttar in i nya lokaler våren 2007 försvinner de sista spåren av den webbredaktion som startades 1995 under Martin Nisenholtz ledning. Times Digitals femtio redaktörerna ska då ha integrerats med redaktionens 1.200 journalister. ”Vi vill avskaffa gränsen mellan tidnings- och webbjournalister,” förklarade chefredaktören Bill Keller och Nisenholtz i ett emejl 2 augusti. Pressens Tidning träffade Jonathan Landman som leder integrationsprojektet.

(NEW YORK) New York Times — som ibland lite spydigt kallas ”den gamla grå damen” — tvekade länge innan hon prövade den nya tidens nätstrumpor. Många andra tidningar, däribland Chicago Tribune, publicerade redan delar av sitt innehåll på American Online och ännu fler hade startat något som då var nytt och revolutionärt – hemsidor!

Den första generationen nätsurfare såg sig som ett avantgarde och häcklade dagstidningarna för att bara skyffla ut sitt innehåll på webben och en del spådde samma öde för pappersdrakarna som för dinosaurierna. På de traditionella redaktionerna rådde en blandning av fruktan och skepsis inför Internet, inte minst på anrika New York Times. Bildandet av New York Times Electronic Media Company, sedemera Times Digital, var å andra sidan ett sätt att visa att man inte tänkte nöja sig med ”shovelware”, och å andra sidan ett sätt undvika en frontalkrock med det pappersburna etablissemanget.
-Det var troligen nödvändigt att göra så på den tiden eftersom tidningen var som den var och hade funnits i 150 år. Den hade varit så enormt framgångsrik och folk tyckte inte att de behövde beblanda sig med nya medier, som de inte hade någon större respekt för, säger Jonathan Landman, som är deputy managing editor (ställföreträdande redaktionschef.)


Jonathan Landman, ställföreträdande redaktionschef på New York Times.

Den separata organisationen tillät webbredaktionen att experimentera och göra misstag, utan ”att behöva gå ner på knä och tigga tidningen om förmåner,” säger han och tillägger att ”alla idag förstår att Internet är en enormt viktig del av vår framtid. Vi måste fokusera vår kreativa energi och kan inte betrakta (webbredaktionen) som en perifer sak.”

Martin Nisenholtz sade nyligen i en intervju att integrationen varit hans plan redan från starten, men det verkar vara en efterhandskonstruktion. När jag intervjuade honom Pressens Tidning 1996 lyfte han fram CyberTimes tjugo egna artiklar i veckan som ett bevis på att tidningen gjorde mer än att skyffla ut artiklar på nätet och runt år 2000 fanns det planer på att knoppa av Times Digital, vilken som mest hade 225 anställda. Dessa planer sprack dock med IT-bubblan 2000 och personalen har skurits ned till en bråkdel av detta. Istället lanserades the Continous Newsdesk, som löpande försåg webbsajten med nyheter.

Times Digital producerar idag inget eget material.
-De är redaktörer och producenter som tar tidningen och lägger ut den på webben, dvs publicerar den på webben istället för med tryckpressar, säger Jonathan Landman.

Det har diskuterats om integrationen ska ses som en seger för papperssidan eller webbsidan. Några kritiker har varnat för att man missar det unika med webben, tempot, stilen, den mjukare skiljelinjen mellan redaktionellt material och annonser, den interaktiva kontakten med läsarna, som har mer direkt inflytande än i traditionella enkelriktade mass-medier. Tidningen Editor & Publisher beskrev det emellertid som en ”seger för webben”.

Jonathan Landman värjer sig när jag refererar kritikernas tal om det unika, interaktiva draget hos webben. Kanske borde man ha låtit Times Digital gå sin egen väg?
-Det var ju det vi gjorde och det fungerade ett tag, men men på senare tid har den inte varit så annorlund. New York Times nyhetsredaktion är en kraftfull kreativ motor full av smarta människor. Alla är kanske inte intresserade av att jobba på ett nytt sätt, men de flesta är det. Jag tror att det är bättre att fokusera all denna skaparkraft på nya saker istället för att ha en liten och underfinansierad satellitverksamhet.
-Vi har ett 50-tal personer som funderar på en del av verksamheten som kommer att spela en större och större roll i framtiden och 1.200 personer som sätter ihop tidningen. Vi behöver alla dessa människors goda idéer, inte bara femtio personers, säger Jonathan Landman.

Det viktiga är enligt honom att man mobiliserar hela redaktionen och får den att tänka på storyn och inte bara tänker på ett format när man gör den. Webben måste med redan på planeringsstadiet och det bästa sättet att göra det är att webbredaktörerna dras med i planeringen och sitter med på redaktionsmötena, vilket många webbredaktörer idag gör.

Integrationsarbetet har redan börjat, men det är först när man flyttar in i de nya lokalerna 2007 som webbredaktörerna kommer att få egna platser i de olika nyhetsgrupperna.
-Vi får gå gradvis fram tills vidare. Vi har idag sju eller åtta webbredaktörer som spenderar det mesta av sin tid tillsammans med olika grupper på redaktionen. De två redaktionerna pratar mycket oftare med varandra och det är idag otänkbart att ha en diskussion om långsiktig planering utan att alla aspekter kommer med. Jag var just på ett möte med Washingtonbyrån där vi diskuterade den politiska bevakningen. Det var politiska redaktörer och webbredaktörer med. Så var det sällan förut, men nu är det rutin.
-Vi har också fått in nya grupper på nyhetsredaktionen, dataingenjörer, programutvecklare och produktchefer, vilka alla rapporterar till redaktionsledningen. Om man t ex ska förbättra resesajten så blir det ett gemensamt projekt som involverar papperstidningens redaktörer, webbredaktörer och programutvecklare.
-Vi har en ganska detaljerad plan för den nya redaktionen, där vår Continous Newsdesk ligger bredvid centralredaktionen och där det finns plats för webbproducenter på alla deskar(avdelningar). Det finns en del funktioner som blir separata. Det finns till exempel ingen anledning att ha ingenjörerna och webbutvecklarna sittande på centralredaktionen.

Skulle man kunna jämföra integrationen av webbredaktionen med hur man fick in fotografer och illustratörer på redaktionen?
-Det är en bra analogi. När jag började på tidningen 1987 satt bildchefer och grafiska redaktörer för sig. Det är klart att de måste prata med folk, men de jobbade separat och hade sina egna avdelningar. Idag har du däremot en bildredaktör vid varje desk och grafikredaktörer på många avdelningar. De pratar löpande med reportrarna och redaktörerna. Det har blivit rutin och det är så vi vill att webben ska ses. Utrikesredaktören ska inte se sig själv som chef för tio sidor i papperstidningen, utan se sig själv som den person som leder bevakningen av världen, oavsett hur vi ssedan distribuerar materialet, säger Jonathan Landman.

Hans Sandberg

Bakgrund: New York Times på webben

Omorganisationen på New York Times förefaller relativt okomplicerad, men den sker mot bakgrund av en strukturkris inom tidningssektorn. Många andra dagstidningar har också valt att integrera webbredaktionerna och de traditionella redaktionerna, senast var det Wall Street Journal.
New York Times har idag en av världens mest besökta webbsajter (11 miljoner unika besökare per månad i USA, 17 miljoner globalt), men den stora frågan är förstås hur framgångarna på den digitala sidan ska betala för förlusterna på papperssidan. Risken är att segern på webben blir en pyrrhusseger.

Företagsledningen varnar 23 februari i en 10K-rapport till börsinspektionen SEC för att det varit svårt att öka upplagan och annonsinkomsterna de senaste åren på grund av: ”konkurrens (ofta gratis för användaren) från andra medier, i synnerhet från Internet, och en minskad frekvens av reguljärt tidningsköpande, särskilt bland unga som i ökande utsträckning förlitar sig på icketraditionella medier som en källa till nyheter.”
”I takt med att läsekretsen fragmentiseras kan vi vänta oss att annonsörerna kommer att omallokera en del av sina annonsbudgetar mot icketraditionella medier, t ex websajter och sökmotorer, vilkan kan erbjuda mer mätbara resultat än traditionella tryckta medier, inklusive betalning-för-resultat och Internet-annonser knutna till nyckelord. Vi kan också få konkurrera med företag som säljer produkter och tjänster eftersom de försöker locka användare direkt till sina webbsajter på jakt efter informtion om produkter och tjänster. (...) Även om mängden annonser på våra webbsajter har ökat, så kan vi få minskade annonsinkomster om vi inte lyckas attrahera annonser till våra webbsajter i tillräcklig volym och till priser som är jämförbara med papperstidningens.” (NYT 10K, 23 feb 2006, kompletterad 28 februari.)

Sådana nervösa varningar kan jämföras med den optimism som utgivaren Arthur Ochs Sulzberger Jr., brukar projicera när han håller tal om framtiden. Så här lät det för tio år sedan, 1996: ”Internet erbjuder... ett sätt att distribuera vår information till enormt låga kostnader. Ingen mer oro över papperspriset. Ingen mer oro över tidningsutkörning, inte över tryck- och distributionskostnader i bredaste bemärkelse,” en vision som har då hoppades kunna se förverkligad 2006-2016. (Citerat från min artikel om New York Times i Pressens Tidning nr. 6 2006.)

Hans Sandberg

Guldgrävare i pappersfloden

(Publicerad i Pressens Tidning hösten 2002)

Bob Huggins framför en kopia av The Globe.

Namnet Cold North Wind anspelar på att amerikanska meterologer gärna skyller kallfronter på Kanada, men CNW:s satsning på att överföra gamla tidningsarkiv till webben är högst seriöst och dessutom lönsamt.
-Detta är en källa till information om livet under de senaste 500 åren. Varför inte bygga en databas med både de tidningar som fortfarande ges ut och alla de som upphört, säger grundaren Bob Huggins.

(OTTAWA) Kartongerna med mikrofilm radar upp sig utanför Bob Huggins kontor i väntan på att köras igenom en liten svart maskin i andra hörnet av kontorslandskapet. Mikrofilmerna är det råmaterial som det tre år gamla företaget Cold North Wind (CNW) använder för att förverkliga sin slogan ”Nya inkomster från gamla nyheter.”

Drömmen om att vaska guld ur tidningarnas arkiv är vare sig ny eller unik, men medan många utgivare nöjer sig med att paketera redan digitala arkiv vill han och hans kollegor börja från början. Det förutsätter emellertid att arkiven finns på mikrofilm eftersom det skulle bli alltför dyrt om man gav sig på att försöka scanna in gamla papperstidningar.
Ett stort antal tidningslägg finns redan på mikrofilm, delvis tack vare stiftelser som Carnegie och Rockefeller. De finansierade på 40- och 50-talet en rad projekt för att rädda tidningsarkiv från att ruttna bort.

Den tekniska processen för att digitalisera ett mikrofilmarkiv är ganska enkel. Filmerna körs genom en ”scanner” som översätter de analoga bilderna av tidningssidorna till datorernas digitala språk. Sedan indexeras sidorna och ”tvättas” med hjälp av ett program (Archive Publisher) som CNW utvecklat. Mörka sidor görs ljusare och tydligare och illa beskurna bilder rätas upp och beskärs bättre. Kvaliteten på mikrofilmerna kan variera, både när det gäller hur nötta och repiga de är, liksom hur väl den ursprungliga mikrofilmaren gjorde sitt jobb. Huggins, som är företagets vd, berättar om ett fall där personen som mikrofilmade en tidning lyckats få med sin hand och en cigarett i bilderna! Sådant är svårt att reparera med programvara. Men det är inte hans bekymmer eftersom det är – beställaren – tidningarna, som ansvarar för ”råmaterialet.”

Både artiklar, rubriker och annonstexter analyseras av programvara för teckentolkning (OCR,) men avläsningen sker rad efter rad oavsett spalt och sida. Målet är inte att ta fram en ascii-text som man kan exportera andra program, utan bara att lokalisera den plats i tidningen där ett ord förekommer. En sökning efter Wayne Gretsky kommer att ge resultat vare sig namnet förekommer i ett sporteferat eller en annons.

De färdiga sidorna sparas i TIFF-format, men distribueras på webben i små ekonomiska filer som kan öppnas med en webbläsare som har ett ”plug-in” program från Adobe, ungefär som en vanlig PDF-fil.

Kanadas största dagstidning, Toronto Star (367.000 exemplar vardagar,) blev sommaren 2001 CNW:s första kund. Tidningens ägare TorStar äger en femtedel av CNW, som idag digitaliserat 2,3 miljoner sidor (fördelat på circa 30.000 utgåvor) som utkommit sedan starten 3 november 1892. Det tog enligt Huggins bara 14 månader för Toronto Star att tjäna tillbaks de 7,5 miljoner kr de betalade för jobbet.
CNW kom i maj överens med Bell Globemedia om att digitalisera arkivet till Toronto’s ledande morgontidning, The Globe and Mail, vars anor går tillbaks till 1844.

Den stora marknaden ligger naturligtvis hos jätten i söder och CNW för diskussioner med flera amerikanska företag, inklusive Knight Ridder, Media General och Washington Post. Samtalen med Washington Post gäller ett webbarkiv som ska innefatta andra tidningar som ges eller getts ut i huvudstaden. Huggins ser sådana lokal arkivportaler som en framtidsmodell, eftersom forskare då kan söka i flera tidningar på ett och samma ställe.

Det största projektet hittills gäller en spanskspråkig tidningsportal på uppdrag av UNAM-universitetet i Mexico City, som är värd för landets nationella tidningsarkiv.
-Vi ska digitalisera varenda tidning som getts ut från 1700-talet och fram till idag. Det rör sig om 490 titlar 20 miljoner tidningssidor, säger Huggins och tillägger att CNW kan hantera alla språk baserade på det romanska alfabetet.

De har idag 28 anställda som arbetar i skift dygnet runt. Kapaciteten ligger på en miljon sidor per månad, men kan lätt ökas till det dubbla eller femdubbla. Det är bara att anställa mer folk och skaffa fler maskiner.

CNW betjänar idag framför allt dagstidningar, men bygger också en global arkivportal under namnet ”Paper of Record.” Tanken är att skapa en portal dit forskare, studenter, amatörhistoriker och släktforskare ska kunna gå för att söka i både befintliga tidningars arkiv och arkiv från länge sedan nedlagda tidningar. Affärsmodellen baseras inte på annonser, utan prenumerationer och paketpriser för enstaka sökningar. Huggins säger att individer kommer att få betala strax under 200 kronor per månad, medan ett bibliotek i en mindre stad kan räkna med att få betala tiotusen kronor för en licens som ger 5 samtidiga användare access.

När Huggins ska förklara företagets övergripande strategi ritar han upp en tidslinje som börjar på 1500-talet. På sluttampen markerar han var radio, TV och Internet kommit in och noterar att de kom sent, sett i ett historiskt perspektiv.
-Tidningarna är en källa till information om livet under de senaste 500 åren. Varför inte bygga en databas med både de tidningar som fortfarande ges ut och alla de som upphört?
-Låt oss säga att du vill studera första världskriget. Du kommer då att kunna gå in och läsa inte bara det amerikanska perspektivet, utan det kanadensiska, det nordeuropeiska perspektivet och så vidare. Och du kan följa utvecklingen dag för dag. Ett av de populäraste forskningsområdena i USA är inbördeskriget 1860-1865. Föreställ dig att du kan gå in och studera tusentals tidningar från den tiden, säger han.

CNW startades med 40 miljoner kr i privat finansiering och de har enligt Huggins ett positivt kassaflöde. Inkomsterna kommer från de 3 kr per sida de tar för sina digitaliseringstjänster. Han säger också att de inte har någon konkurrens utöver ett litet företag i Israel. När det gäller Paper of Record skulle man kunna se databasföretaget ProQuest som en konkurrent, men de riktar sig till professionella forskningsbibliotek, medan CNW satsar på en bredare målgrupp, studenter och amatörer.
-Vår marknadsföring fokuserar sig på ett antal nischer. Den första är släktforskare. Den andra är skolor och högskolor. Den tredje är biblioteken, säger marknadschefen Robert Allum, som grundade till JetForm, ett företag som var noterat på New York-börsen innan det nyligen köptes av Adobe.
-Släktforskning är det vanligaste forskningsområdet i Nordamerika, inflikar Mark Caldbick, som sköter företagets PR.


Cold North Winds marknadschef Robert Allum.

En av de första sakerna CNW gjorde när de kommit igång var att skaffa sig exklusiv rätt (under 15 år) till mikrofilmer av 250 nedlagda tidningar. Säljare var den kanadensiska biblioteksföreningen Canadian Library Association.

Eftersom upphovsrätten i USA och Kanada normalt gäller i 75 år skulle företaget i och för sig kunna digitalisera alla äldre tidningar, men de aktar sig noga för att trampa utgivarna på tårna.
–Vi strävar efter att bli en partner till tidningarna, säger Huggins.

De tidningar som anlitat CNW bestämmer själva hur de ska använda resultatet, men företaget hoppas att de ska ansluta sig till Paper of Record. Sajten är inte tänkt som en destinationssajt, utan som en tilläggsprodukt till tidningarnas och andra partners portaler. Marknadschefen Allum säger att CNW vill bygga ett gemensamt varumärke tillsammans med tidningarna och sedan dela på inkomsterna.
-Vi ser oss som en B2B-företag (business to business.) Att kalla sig konsumentsajt är idag rena döden, säger Huggins, men det hindrar inte att han ser konsumtionsmarknaden som en potentiell tillväxtmarknad.

Hans Sandberg