lördag, september 19, 2009

"Amerikansk press under stress" - Förord (2009)

Jag har varit USA-korrespondent i 22 år och under 12 av de åren rapporterade jag om amerikanska massmedier för Pressens Tidning (idag MediaVärlden). Det skulle slumpa sig så att mitt andra stora ”beat” – data och informationsteknik – skulle komma att revolutionera förutsättningarna för att både producera och distribuera nyheter och journalistik.


Mitt första reportage för Pressens Tidning handlade om dagstidningar som experimenterade med elektroniska tidningar. Det var Newsday på Long Island och San Jose Mercury News i San Jose och jag skrev reportaget vintern 1993/1994. ”Jag loggar in mig ett par gånger om dan för att läsa meddelanden, säger redaktionschefen Robert Ingle....” varpå jag tillade att ”online” var ett ”smidigt sätt för läsarna att komma med förslag och frågor.” Onlinepubliken var då en liten minoritet dominerad av unga, tekniskt drivna män.

Idag är vi alla online fast för det mesta utan trådar, varför man kanske helt enkelt borde säga att vi alla alltid är ”on” och det har skapat ett radikalt nytt informations- och nyhetslandskap.

Författaren Michael Crichton spådde 1993 i en essä för Wired (1.04 Sep/Oct 1993) att dagstidningarna skulle följa i andra jättars fotspår, för de var bara:

“…another dinosaur, one that may be on the road to extinction. I am referring to the American media. And I use the term extinction literally. To my mind, it is likely that what we now understand as the mass media will be gone within ten years. Vanished, without a trace.“

Hans kritik handlade bara delvis om teknik. Han hade fått nog av slapp och ytlig sensationsjournalistik och hoppades med hjälp av C-Span och ny teknik kunna bryta sig loss ur mediernas informationsmonopol.

”They have treated information the way John D. Rockefeller treated oil – as a commodity, in which the distribution network, rather than product quality, is of primary importance. But once people can get the raw data themselves, that monopoly ends. And that means big changes, soon.
Once Al Gore gets the fiber optic highways in place, and the information capacity of the country is where it ought to be, I will be able, for example, to view any public meeting of Congress over the Net. And I will have artificial intelligence agents roaming the databases, downloading stuff I am interested in, and assembling for me a front page, or a nightly news show, that addresses my interests. I'll have the twelve top stories that I want, I'll have short summaries available, and I'll be able to double-click for more detail. How will Peter Jennings or MacNeil-Lehrer or a newspaper compete with that?“

Hans spådom om dagstidningarnas spårlösa försvinnande slog inte in, men resten stämmer ganska bra med vad som hände. Dagstidningarna förlorade sina lokala monopol på att leverera ”eyeballs” till annonsörerna, ett monopol som inte bara betalat feta vinster till tidningarnas ägare, utan också hjälpt till att finansiera undersökande journalistik, utrikesbyråer för de stora tidningarna och åtminstone reportrar som bevakade stadshuset för de mindre tidningarna.

Det fanns 1.556 dagstidningar i USA 1993 och den totala betalda vardagsupplagan låg på 60 miljoner exemplar, vilket skulle visa sig vara en höjdpunkt från vilken färden sedan skulle fortsätta nedåt till 49 miljoner sålda ex år 2008. Drygt 150 dagstidningar har försvunnit sedan dess. Men det är inte antalet dags-tidningar eller den totala upplagan som bekymrar oss, för det finns ju ingen anledning att bevara nyheter på papper lika lite som vi vill att tågen ska eldas med kol bara därför att det finns eldare som behöver sysselsättning. Och det är inte heller så att tidningarna håller på att försvinna. 

John Morton, en oberoende analytiker som jag ofta intervjuade när jag bevakade dagspressen, skrev i somras i sin krönika för American Journalism Review (Not Dead Yet, AJR, June/July 2009) att 70 procent av USA:s dagstidningar fortsätter att tjäna pengar, men det rör sig om småstadstidningar som i genomsnitt har 12.000 ex i upplaga.

Det är de stora dagstidningarna som drabbats av en dubbel kris, å ena sidan förlusten av läsare och annonsörer till andra medier och annonsörer till webben och å andra sidan den svåraste ekonomiska nedgången sedan den stora depressionen på 1930-talet. Man kan tycka vad man vill om dessa ”media-saurusar” för att låna Crichtons uttryck, men alternativet förefaller att vara en armé av gnagare som tuggar i sig allt de kommer över med en frenesi som inte lämnar något över för reflektion och fördjupning.

Ungefär en tredjedel av alla journalister har fått sluta under det senaste året, 16.000 av 50.000. Vad betyder det för journalistiken? Vad betyder det för demokratin när det inte längre finns reportar som bevakar politiker, företag och myndigheter? Det brukade finnas 50 journalister som bevakade politikerna i Trenton, huvudstaden i New Jersey. Idag är det 15. Samtidigt ökar antalet lobbyister. Allmänheten och politikerna kommer alltså att ha fler förespråkare och färre personer som kritiskt granskar utvecklingen. Detta är inte bara en kris för journalistiken, utan en kris som om den inte löses på ett positivt sätt kan leda till en social kris. Två radikala mediaforskare formulerade saken så här i en essä för den radikala tidningen Nation i våras.

‘But it is not just newspapers that are in crisis; it is the institution of journalism itself. By any measure, journalism is missing from most commercial radio. TV news operations have become celebrity- and weather-obsessed "profit centers" rather than the journalistic icons of the Murrow and Cronkite eras. Cable channels "fill the gap" with numberless pundits and "business reporters," who got everything about the last decade wrong but now complain that the government doesn't know how to set things right. Cable news is defensible only because of the occasional newspaper reporter moonlighting as a talking head. But what happens when the last reporter stops collecting a newspaper paycheck and goes into PR or lobbying? She'll leave cable an empty vessel and take the public's right to know anything more than a rhetorical flourish with her.’

‘So this is where we stand: much of local and state government, whole federal departments and agencies, American activities around the world, the world itself – vast areas of great public concern – are either neglected or on the verge of neglect. Politicians and administrators will work increasingly without independent scrutiny and without public account-tability. We are entering historically uncharted territory in America, a country that from its founding has valued the press not merely as a watchdog but as the essential nurturer of an informed citizenry. The collapse of journalism and the democratic infrastructure it sustains is not a development that anyone, except perhaps corrupt politicians and the interests they serve, looks forward to.’ (The Death and Life of Great American Newspapers, John Nichols & Robert W. McChesney, Nation, 6 april 2009.)

Det finns optimister som tror att webben och medborgar-journalister ska fylla det hål som dagspressen lämnar efter sig när den retiterar från journalistiken, men kruxet med denna vision är att det är dyrt att skapa bra journalistik. Det kostar stora pengar att låta erfarna reportar gräva i arkiv, odla kontakter och verkligen bevaka ett område.

“Many people have been expecting the successors of news-papers to emerge on the Web. But there may be no successor, at least none like the papers we have known,” skrev Paul Starr, professor vid Princeton-universitetets Woodrow Wilson School 4 mars i The New Republic, Goodbye to the Age of Newspapers (Hello to a new era of corruption).

“The metropolitan daily may be a peculiar historical invent-tion whose time is passing. We may be approaching not the end of newspapers, but the end of the age of newspapers — the long phase in history when newspapers published in major cities throughout the United States have been central to both the production of news and the life of their metropolitan regions. Metropolitan newspapers have dominated news gathering, set the public agenda, served as the focal point of controversy, and credibly represented themselves as symbolizing and speaking for the cities whose names they have carried. They have tried to be everyone’s source of news, appealing across the ideological spectrum, and to be comprehensive, providing their readers with whatever was of daily interest to them. Some newspapers, a smaller number than exist today, will survive the transition to the Web, but they probably will not possess the centrality, the scope, or the authoritative voice — much less the monopolies on metropolitan advertising — that newspapers have had.”

De flesta reportagen och intervjuerna i denna bok handlar om dagspressens försök att möta utmaningen från Internet. Det är sant att många tidningar tog tid på sig innan de kavlade upp ärmarna och på allvar började tackla problemet, men även de som gjorde det – Chicago Tribune är kanske det främsta exemplet  har drabbats hårt av den dubbla krisen.

Många har jämfört Internet med Gutenbergs revolution och det ligger mycket i det, inklusive det faktum att det är väldigt svårt att sia om framtiden, särskilt mitt i en revolution. I det läget är det lättast att hålla fast i det gamla och trampa vatten så gått det går, men det är inte lösningen på problemet.

”Ni kommer att sakna oss när vi är borta! Vem ska bevaka alla alla nyheterna...” hörs ärrade journalister ropa i mediaprofessorn Clay Shirkys blog Newspapers and Thinking the Unthinkable (13 mars 2009.) Och han svarar:

“I don’t know. Nobody knows. We’re collectively living through 1500, when it’s easier to see what’s broken than what will replace it. The internet turns 40 this fall. Access by the general public is less than half that age. Web use, as a normal part of life for a majority of the developed world, is less than half that age. We just got here. Even the revolutionaries can’t predict what will happen.”

Det är där vi nu befinner oss. Denna samling reportage och artiklar handlar till en stor del om hur vi hamnade där och jag hoppas att den ska hjälpa oss bygga en mediaframtid där det finns plats och pengar för oberoende kvalitetsjournalistik och det inte bara för exklusiva eliter, utan för den breda allmänheten.

Princeton Junction, NJ
6 september 2009

Hans Sandberg

Inga kommentarer: