Ett myller av tempel, gudar, gudinnor och en och annan elefant (3/11/1974)

Två gopurams (portar) till Meenakshi Amman templet.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Detalj av en port till Meenakshi Amman templet.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Swarnapushp kandini är en ceremoniell bassäng i
Meenakshi Amman templet. Den ska enligt sägnen ha
haft gyllene näckrosor. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Augusti-november 2014

Det jättelika Sri Meenakshi Amman komplexet började enligt arkitekten Satish Grover som ett par små bytempel i Madurai vars anor lär gå tillbaks 2500 år. Det ena var tillägnat guden Shiva och Meenakshi, en jordisk uppenbarelse (avatar) av gudinnan Parvati, som framför allt tillbes i Sydindien. Meenakshi hade enligt traditionen ögon formade som en fisk (meen på tamil) och tre bröst, men gjorde sig av med ett när hon tog Shiva som älskare. Ett skäl till Parvatis popularitet är att hon står i centrum för en fertilitetskult runt det älskande gudaparet. Dagens jättelika tempel byggdes under första halvan av 1600-talet. Det finns tio gopurams, ett slags portar dekorerade med våning efter våning av färggranna skulpturer av människor, gudar och gudinnor. (Det mesta av färgen hade vittrat bort när vi var där 1974, men templet har nyligen genomgått en restaurering och återfått sina lika klara som sockersöta färger.)

"Templet är en stad i sig själv och mer än tillräckligt tillgodoser varje mänskligt behov med sin egen avdelning - levnadskvarter, områden för festivaler, för bön och meditation, and många andra aktiviteter. En gång i tiden fanns det även ett kvarter för devadasis. Från början var de förmodligen en grupp högt aktade flickor tränade i klassisk dans. Men med tiden och urholkning av traditionerna reducerades de till att bli prostituerade, vilka praktiserade det urgamla yrket under religiös täckmantel och fyllde templets kassakistor." (Masterpieces of Traditional Indian Architecture, Barnes & Noble, New  York, 2006, ss 74-75).  

Detalj från en gopuram i Meenakshi Amman templet.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Utsikt från toppen av södra tornet som är 52 meter högt.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Detalj från en gopuram. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Ett överflöd av gudar och människor. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.

3 november 1974

Medan vi vandrade genom templet pågick bön. I en del sjunger man. I en annan del månglar man alla sorters skräp, från uppblåsta plastankor till handicraft.

Madurai är en levande stad. Gatorna är fulla av människor, oxar, kalvar, kor, hundar, alla sorters fordon och en och annan elefant.

Ett inte helt ovanligt möte på en gata i Madurai.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Elloragrottorna, Aurangzebs grav och en kopia av Taj Mahal (24/10/1974)

Skördearbete framför Fort Daulatabad. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Barn i Khuldabad. Foto: Hans Sandberg, 1974.

24 oktober 1974

Reste med turistbyråns rundtur idag. Först till Fort Daulatabad byggt på elvahundratalet. Det är mycket stort och ligger på en kulle inneslutet av sju yttre murar och en vallgrav.

Chand Minar är en 210 fot hög rosa minaret som Ala-ud-Din Ahmed Shah Bahmani lät bygga 1435-57 efter att han med list och mutor intagit den så svårintagliga borgen.

En minaret och en triumf.
Foto: Hans Sandberg, 1974. 

Khuldabad är en liten by fylld av moskéer. Där ligger mogulkejsaren Aurangzeb begraven i en marmorgrav.

Sedan åkte vi upp i bergen och kom så till Elloragrottorna. Först besökte vi ett litet Shiva-tempel från 1769. Munkarna tittar saligt från varandra och milt kärleksfullt på oss när vi fotograferar dem. Mitt emot ligger en fet ko av sten med rödmålade horn. (Det var i själva verket en skulptur föreställande tjuren Nandi som Shiva ibland red på, förf. anm. 2014). 

Ett litet tempel tillägnat Shiva. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Tjuren Nandi som Shiva ibland rider på. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Efter lunchen åker vi den sista biten fram till Kailasatemplet som tillhör den hinduistiska gruppen. Det är ett kolossalt stort tempel som är uthugget direkt ur berget uppifrån och ner. (Man antar att det var kung Krishna I som på 700-talet lät börja bygga det.) Troligen tog det 7-8 generationer att gräva ut det. Medan vi guidades runt där inne bröt regnet ut. Ett varmt hällregn. När vi kom ut på framsidan såg vi ett dussintal vattenfall som hade bildats. (Upp genom ett av dräneringshålet kom en lång orm som skrämde turisterna i närheten, förf. anm.)

Kailasatemplet är uthugget i sandstensberget, 
uppifrån och ned. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Kailasatemplet. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Bredvid hindutemplen ligger de buddhistiska. De är mindre och var grävda inåt från sidan. De är fyllda med Buddhafigurer i olika varianter och kvinnor med fulländade former. Brösten är perfekta halvklot. Bortom dem ligger den jainistiska gruppen. De påminner i mycket om de buddhistiska. Alla tre sorterna är fyllda med erotik och erotiska anspelningar. Över ett par av de jainistiska templen störtar ett vattenfall. En kraftig bred ränna uthuggen i sten leder vattnet någon meter ut över öppningen.

Ett vattenfall över en av Elloragrottorna.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Vishwakarma är det viktigaste av de buddhistiska templen. 350-700 e Kr. Det är byggt som en kristen kyrka, men med en stor stupa dominerad av en 3,3 meter hög Buddhafigur. Grottan förfärdigades under 600-talet. Nedanför kullarna där de 34 templen finns breder ett grönskande slättland ut sig. Det verkar ha varit sjöbotten för länge sedan och från botten reser sig flera mindre berg likt öar. Det växer inte mycket träd utan huvudsakligen gräs.

Grotta nummer 10, Ellora. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Vishwakarma i grotta nr. 10 påminner
om en kristen kyrka, men istället för altare
sitter en stor Buddha framför en stupa.
Foto: Hans Sandberg, 1974.  

Aurangabadgrottorna ligger alldeles i närheten av Aurangabad. Där uppifrån har man en fin utsikt över staden och Taj Mahal-efterapningen Bibi Ka Maqbara från 1660 som drar blicken till sig där den ligger snett bakom en grön konisk ö. På toppen av det berget står ett ensamt träd vid ett stenhus. Det ger ett fridfullt intryck.

Bibi Ka Maqbara sett från avstånd. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Bibi Ka Maqbara. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Vi tittade närmare på Bibi Ka Maqbara, som Aurangzeb lät bygga för att visa sin kärlek till sin första hustru (Dilras Banu Begum). Han hade emellertid inte lika stora resurser som sin far Shah Jahan (vilken lät uppföra Taj Mahal till minnet av sin tredje hustru Mumtaz Mahal som avled vid födseln av parets 14:e barn, förf. anm.) och kunde inte importera persisk marmor. Istället fick han nöja använda indisk vit marmor och endast till några delar av moskén. Resten är vitmenat. Det hela gör ett slitet och dekadent intryck.

Panchakki, en vattenförsörjningsanordning som Aurangzeb lät bygga för 300 år sedan, var sista etappen i vår utflykt. Vad man först ser är ett jättestort träd med parasitväxter som sträcker sina rötter ner mot marken och en av flera bassänger. Mittemot trädet står en mur och från ena sidan av den sprutar en bred vattenstråle ständigt nytt vatten i bassängen. Vattnet har forslats hit genom tunnlar till en källa sju engelska mil bort. Höjdskillnaden driver systemet. Den har oavbrutet försett bassängen med vatten i trehundra år nu.

Mogulkejsaren Aurangzeb lät bygga ett vattenverk som ännu
efter 300 år levererar vatten från en källa 10 km bort.
Foto: Hans Sandberg, 1974.