torsdag, december 31, 2009

Sänd mig ett emejl, så sänder jag gratis en bok med smakprov på min utgivning!

Smakprov är en 150+ sidors ebok med artiklar från de sex böcker jag gett ut under de senaste 18 månaderna. Om du skickar mig ett mejl, så berättar jag hur du kan få ett gratisex av boken.
Min epostaddress hittar du till höger i toppen av bloggen. 




 

måndag, december 21, 2009

Julpyssel på Sherbrooke Drive - Skotta snö och baka pepparkakor

Vi fick en fot snö i lördags natt, så det vart att skotta snö på söndagen. Idag skiner solen, men det finns tillräckligt med snö för att vi ska få en vit jul.


onsdag, november 11, 2009

Filosofen Slavoj Zizek är ute och cyklar 20 år efter Berlinmurens fall

Filosofen och författaren Slavoj Zizek skrev en ganska såsig kulturartikel (Op-Ed) i New York Times i måndags apropå 20-årsminnet av Berlinmurens öppning och dekonstruktion 1989. Han drar fram ett antal paradoxer kring kapitalismen i väst och kommunismen i öst, varpå han gör en utvikning om Kina:

"A further twist is added by those countries in which Communists allowed the explosion of capitalism, while retaining political power: they seem to be more capitalist than the Western liberal capitalists themselves. In a crazy double reversal, capitalism won over Communism, but the price paid for this victory is that Communists are now beating capitalism in its own terrain.
This is why today’s China is so unsettling: capitalism has always seemed inextricably linked to democracy, and faced with the explosion of capitalism in the People’s Republic, many analysts still assume that political democracy will inevitably assert itself.
But what if this strain of authoritarian capitalism proves itself to be more efficient, more profitable, than our liberal capitalism? What if democracy is no longer the necessary and natural accompaniment of economic development, but its impediment?" (20 Years of Collapse, New York Times, November 9, 2009)
Jag hoppas det var fler än jag stom studsade över påståendet att "capitalism has always seemed inextricably linked to democracy." Hur många diktaturer med kapitalistiska marknadsekonomier behöver jag räkna upp för att det ska stå klart att Kina inte är något undantag? Jag tog upp frågan om kopplingen mellan ekonomiska och politiska sytem kort i en bloggpost 4 juni.
Det paradoxala med ekonomiska reformer av socialistiska/kommunistiska system är att det krävdes en stark centralmakt för att bryta motståndet mot reformerna, inte olikt hur den starka kungamakten i Europa en gång röjde väg för kapitalismen. Plus Napoleon som spred kapitalismen där hans arméer drog fram. Det är ingen slump, eftersom det socialistiska/kommunistiska ekonomisk-politiska systemet har många likheter med feodalismen.

Den som vill tränga djupare in i denna fråga kan läsa min bok Friheten får vänta.

Hans Sandberg


måndag, november 09, 2009

USA: "Journalistiken är snart död ... om inte regeringen ingriper"

John Nichols, korrespondent för The Nation i Washington, D.C. talar om journalistikens framtid. Det finns bara ett sätt att rädda journalistiken (som en resurs för folket och demokratin snarare än för en elit) och det är att regeringen griper in och tar ansvar för medialandskapet. 

 

onsdag, november 04, 2009

Columbia bygger “journalistrobot” (1996)

Denna artikel publicerades i Pressens Tidning 1996 och finns tillgänglig i boken Amerikans press under stress (2009).

(New York) Några forskare på Columbia-universitetet hoppas innan året är slut kunna visa upp en “mobil journalistterminal” (MJT) som automatiserar en del av det journalistiska hantverket.
-Det ska bli ett redskap för reportern ute på fältet, säger John V. Pavlik, chef för The Centrum for New Media vid Columbiauniversitetets Graduate School of Journalism.
Den “mobila journalistterminalen” kommer att vara en liten bärbar dator med ett trådlöst modem, kanske i kombination med en personsökare. Den kommer också med en rad dataprogram för att hämta in och bearbeta text, ljud och bildinformation.
Journalister kan förstås redan nu hämta in information från fjärran databaser, men John Pavlik och hans kollegor vill göra jobbet lättare med hjälp av sofistikerade redskap.
-Dagens datorer är för stora och klumpiga, säger Pavlik som själv föredrar Apples lilla PDA-dator Newton. Fast han tror att MJT-konceptet kommer att spänna över flera olika slags hårdvara. En journalist som vill studera en video vill säkert ha en MJT i form av en multimedia-PC eller en kraftfull “notebook.”

Forskarna på Columbia har ännu ingen prototyp att visa upp, men John Pavlik säger att han diskuterar samarbete med flera dataföretag. Man kan av namnet MJT få intrycket att centrat gett sig på att bygga en ny dator, men det handlar i första hand om att skräddarsy ett programpaket för journalister. En MJT ska kunna kommunicera över Internet, söka i offentliga och kommersiella databaser, samt ha filter och agentprogram som kan söka efter nyheter. Den ska också kunna hantera digitala signaturer för att man ska kunna veta att de dokument och bilder man studerar är äkta.

John Pavlik är emellertid påfallande vag när det gäller detaljerna, både om vad för slags program det ska bli och hur det ska säljas. Han kan både tänka sig att det säljs som ett programpaket i handeln och att det sprids som “shareware” över Internet.

Under vårt besök får vi se en demo av ett program kallat VisualSeek som centret utvecklat i samarbete med Columbias tekniska högskola. Det låter oss söka bland digitala fotografier liksom bland digitala videoklipp. Det intressanta med VisualSeek är att det söker, inte utifrån beskrivande index, utan i bilderna själva. Det kan filtrera och indexera bilderna efter färg och andra egenskaper.
-Vi vill att det ska bli möjligt att söka efter objekt i bilden, säger John Pavlik.

Han ger ett par exempel på hur en sådan teknik skulle kunna användas journalistiskt. Vid en konferens för jurister diskuterades nyligen om man kan ta patent på idrottsliga tekniker, t ex en viss rörelse. En journalist som skriver om sådana patentansökningar skulle med VisualSeek kunna söka igenom visuella databaser för att se om andra idrottsmän redan använt samma rörelse.
-Denna teknik skulle kunna ge oss ny information, som det tidigare var praktiskt svårt att komma åt, säger han.
-MJT skulle kunna hjälpa lokala TV-stationer, som idag ofta kritiseras för sin nyhetsbevakning. De har ofta inte tid att gräva fram bra material i sina videoarkiv, utan tvingas istället nöja satsa på snabba jobb som trafikolyckor och presskonferenser. Men med ett bra sökredskap skulle de kunna producera program, som annars skulle krävt hela team av undersökande personal, säger John Pavlik.

Hans Sandberg

PS. John Pavlik är idag professor vid Rutgers Universitet. För en aktuell video där Pavlik diskuterar journalistik och teknik, klicka här!

torsdag, oktober 22, 2009

22 maj 1990: Bill Gates visar upp Windows 3.0

Bill Gates vid introduktionen av Windows 3.0 i New York City.
Herregud, han var ju bara en pojkvasker och det var inte många som kände igen honom före hans presentation av Windows 3.0. Jag minns hur han stod ensam i ett stort rum på andra våningen av hotellet och fick vara i fred. Han såg ensam och osäker ut. Några minuter senare dök han upp på scen full av självförtroende.
Windows 3.0 var ett elände, men ett elände som trots allt pekade framåt och lade grunden för ett miljardföretag. Fast varför tog det 19 och ett halvt år innan vi fick en Windows värd namnet?

22 oktober 2009 presenterade Steve Ballmer Windows 7 vid ett pressparty på Manhattan.

Här kan du läsa om lanseringen av Windows 7 i New York 22 oktober 2009.

Och här kan du läsa min rapport från lanseringen av Windows 3.0 22 maj 1990!

onsdag, oktober 21, 2009

Ryssland, USA och Kina - Intervju med W. Joseph Stroupe, del II. (2007)

Denna artikel publicerades först i Realtid.se 16 mars 2007

"Axeln mellan Ryssland och Kina ska tåla en konflikt med USA”

Den nya axeln mellan Ryssland och Kina bygger till skillnad från den på 1950-talet inte på ideologisk släktskap, utan på energipolitik och misstro mot USA. De två framväxande supermakterna förbereder sig enligt analytikern W. Joseph Stroupe på en ekonomisk och t o m militär konfrontation med USA.

Rysslands och Kinas samarbete sker utan braskande deklarationer, vilket kan vara ett skäl till att få hört talas om Shanghai Cooperation Organization (SCO,) en militärpolitisk allians som grundades 2001 och ses som en eurasisk motsvarighet till Nato. Ryssland, Kina, Kazakstan, Kirgizistan, Tajikistan och Uzbekistan är medlemmar, medan observatörerna Mongoliet, Pakistan och Iran ansökt om medlemskap. (Indien är enbart observatör.)

Denna strategiska allians ska ses mot bakgrunden av en rad bilaterala allianser och ett växande nätverk av oljepipelines och gasledningar, som länkar energiproducenterna i Ryssland och Centralasien med den snabbväxande kinesiska kolossen och andra länder i öst. Den hårdnande kampen om knappa naturresureser stärker producentländerna och tvingar konsumenterna att fokusera sig på sin framtida energiförsörjning. Kina har idag bilaterala kontrakt med nio länder och ju fler länder som gör samma sak, desto mindre blir den ”likvida pool” av olja som finns tillgänglig för den fria världsmarknaden för olja. Den utrikespolitiska experten Flynt Leverett varnade nyligen för ”resursnationalism” och för att Saudiarabien skaffar sig en buffer mot försämrade relationer med USA genom ett fördjupat strategiskt samarbete med Kina. (Vittnesmål inför energiutskottet 10 januari 2007.)

Ernligt Joseph Stroupe rör det sig om en medveten utmaning av USA:s dominans inom energisektorn. Men betyder det verkligen att Kina, som har enorma handelsöverskott med USA och en valutareserv värd över en triljon dollar, skulle vara berett att riskera den amerikanska marknaden. Är de inte liksom Saudiarabien så integrerade med den amerikanska ekonomin att en amerikansk kollaps skulle drabba dem själva?

”Ryssland är mycket mer oberoende av den amerikanska ekonomin, men det stämmer att Indien och Kina är starkt beroende av USA. Ungefär en tredjedel av Kinas export går till USA. Men man ska se upp med att låsa fast sitt tänkande när det gäller Kina och inbilla sig att Kina är totalt beroende av den amerikanska ekonomin. Kinas extremt exportorienterade ekonomi håller på att transformeras så att den blir mindre baserad på export och mer på hemmamarknaden. Och det är en process som går fortare än folk inser. Dessutom ökar betydelsen av Kinas handel med sina asiatiska partners, med Indien, liksom med Europa. Beroendet av den amerikanska ekonomin minskar i jämförelse med vad som händer med dess europeiska och asiatiska partners. Resten av världen försöker och vinner framgång i att immunisera sig mot utvecklingen i USA. Och tillväxttakten i USA har sjunkit utan att det drabbat Kina, Indien, eller resten av världen. USA:s tillväxt för fjärde kvartalet 2006 var bara 2,2 procent och vi börjar se hur bostadsbubblan spricker. Och Alan Greenspan (förre centralbankschefen) varnade häromdagen för en recession.”

Ett sätt att skydda sig mot en försvagning av USA är att diversifiera valutatillgångarna, en process som redan är i full gång.

”Kina kommer inte att stöda dollarna lika mycket, utan investerar stora delar av sina överskott i annat än USA:s statspapper. De vill visserligen inte skapa problem för västvärlden i onödan, men de inser att de har makten att göra det. Vi har hamnat i ett läge där USA inte kan vinna ett ekonomiskt krig med Kina, Indien och Ryssland om det skulle komma därhän.”

”De kommer inte att starta ett sådant krig, men de förbereder sig för att vinna ett sådant krig om det startas av västvärlden. Kom ihåg vad som hände när USA invaderade Irak. Vi fick globala protester och ett antikrigsblock i FN. Föreställ dig vad som skulle hända om USA angrep Iran. Det skulle innebära tio gånger mer isolering för USA jämfört med efter Irak. USA kanske blir desperat och tar till politiska aktioner för att konsolidera sin position, kanske genom att stimulera fler ’colored revolutions,’ eller försöker undergräva regimerna i Kina eller Ryssland. Om du hotar dessa länders livskraft, så skulle de svara med ekonomiskt krig. Det är ingenting de vill, men de är förberedda och de kan överleva det,” säger Stroupe.

Kontrollen av energitillgångarna är ett strategiskt vapen och ju mindre den ”likvida poolen” av olja blir, desto större blir risken att USA eller Europa drabbas av leveransstörningar. Under den tidigare modellen fanns det alltid extra olja att köpa för den som var beredd att betala marknadspriset, men det är inte längre säkert att det blir fallet i framtiden.

”En del experter talar om en gradvis förlust av likviditet genom att en allt större andel av reserverna låses upp av bilaterala leveranskontrakt. De ser det som en mycket långsam process, ett hot i perspektivet av ett eller två decennier, snarare än ett akut hot. Men de har räknat fel. Vi kommer att se de negativa konsekvenserna under detta decennium, dvs inom två eller tre år på sin höjd. Flynt Leverett har argumenterat för att vi inte sett några avgörande avhopp från den liberala, USA-ledda marknadsmodellen än till förmån för den som Ryssland har etablerat. Vi kanske inte har sett några massavhopp, men grunden har lagts,” säger Stroupe.

”Låt oss återvända till den högst verkliga möjligheten att USA slår till mot Iran. Resten av världen skulle tvingas till kollektiva åtgärder för att förhindra USA från att fortsätta med detta slags politik och det enda sätt på vilket de kan göra det är med hjälp av energipolitik. Västvärldens avgörande oljebolag har redan förlorat kontrollen över de globala resurserna. Det är sant att produktionsnivån är rekordhög detta år och förmodligen nästa, men de förnyar inte sina reserver. Det största oljebolaget i väst ligger på 14:e eller 15:e plats, efter alla statsägda bolag i Ryssland, Venezuela och annorstädes. Bakom västvärldens fasad av höga produktionsnivåer väntar en kollaps. Dessa företag värderas efter sina reserver och om de inte kan ersätta sina reserver kommer de att falla i värde, vilket gör dem känsliga för fientliga övertaganden. Om de förlorar kontrollen över reserverna kommer de också att förlora kontrollen över vart oljan skeppas, om den hamnar i den liberala USA-ledda ordningen eller i den rigida ryskledda ordningen. Så även om massavhoppen inte inträffat än, så har gunden lagts. Och det kan inträffa om USA:s utrikespolitik så upprör, hotar och förenar dessa makter; om de känner att de inte har några andra alternativ. De kan då hoppa av den USA-ledda liberala ordningen till förmån för den som Ryssland skapat och det kan hända när som helst under detta decennium. Ryssland, Kina och Indien skaffar sig alla expertis i hur man skapar spot-marknader och använder kapitalistiska marknadsprinciper för en ekonomisk attack på västvärlden. Under Sovjeteran handlade det om en militär attack, men nu handlar det om en ekonomisk attack baserad på energitillgångar,” säger Stroupe i vad som börjar låta som en konspirationsteori, vilket han dock förnekar att det är.

”Det är svårt att veta hur mycket som var planerat i förväg och hur mycket man drog fördel av händelsernas utveckling. Jag skulle gissa på hälften-hälften, eller kanske en tredjedel planerat i förväg och två tredjedel att man fångade tillfället i flykten. Men faktum är att överföringen av rikedomarna nästan är fullbordad och att den amerikanska ekonomin blivit ett nästan tomt skal jämfört med vad den en gång var. Ryssland och dess partners använder energitillgångarna för att överföra rikedomar från väst till sina kassakistor. Och Kina använder lågprisexport för att överföra rikedomar från väst till sina kassakistor. Varifrån annars kommer den biljard dollar de har i valutareserv? Och Rysslands valutareserv, som är den tredje eller fjärde största i världen, kommer från energisidan. Dessa enorma värdeöverföringar har inte tillkommit av en slump. Jag tror inte att allt var planerat, men jag tror att de hade en vision av vad som var möjligt och att de förverkligade den. Sedan kanske de blev förvånade över framgångens storlek.”

Ett maktskifte på oljemarknaden kan medföra drastiska förändringar på valutamarknaden, men man kan fråga sig om inte Kina självt skulle förlora på en dollarkollaps. De sitter ju med alla dessa dollarnominerade statsobligationer de köpt från USA:s centralbank.

”De har varit väldigt försiktiga. Om vi går tillbaks till 2002 kan vi se att många centralbankschefer i världen då och då talat om att diversifiera och göra sig mindre beroende av dollarn. Det kallas för att ’reta björnen.’ Om det visade sig att dollarn var riktigt sårbar brukade de komma tillbaks samma dag och förklara att det inte var det de menade. Det handlade om att testa dollarn för att se hur svag den var. Och när de insåg hur svag den var började de fundera på hur de skulle kunna göra sig mindre beroende av den. Men de insåg också att de måste agera i det tysta, för annars skulle dollarn krascha. Ryssland har redan uppnått den ideala situationen med 50 procent dollar och 50 procent i andra valutor. Och Kina är närmare den balansen än folk inser. De försöker skydda sig mot en dollarkrasch genom att minska sitt dollarberoende, så att en lägre dollar kan balanseras av andra valutors uppgång. De vill inte ha ett ras för dollarn, men de vill vara redo ifall det kommer. De vill inte ha ett ekonomiskt krig med USA, men de vill kunna vinna det om det kommer. De nya makterna i öst litar inte på att USA ska behandla dem rättvist och varför skulle de göra det? De hoppas på diplomatiska lösningar, men de förbereder sig på att vinna ett totalt ekonomiskt krig. Ja, de förbereder sig också för att vinna en militär konfrontation med väst. Ryssland har system som är designade specifikt för att slå till mot sårbarheter hos USA:s hangarfartyg och andra vapensystem. De arbetar med assymetriska metoder som ska kunna förstöra dem och de skryter med det. Det har mindre, svagare och billigare vapensystem som kan lamslå en hel hangarfartygsgrupp. Deras förtroende för västvärlden och i synnerhet USA är extremt lågt,” säger Stroupe.

Vad kan vi då vänta oss under de närmaste åren? Vi har ett kommande presidentval i Ryssland, en Sommarolympiaden i Beijing 2008 och presidentval i USA samma höst. Det ser ut som att vi står inför förändringar, men det tror inte Joseph Stroupe.

“Låt oss börja med Ryssland. De får en ny president, men han kommer att vara en marionettdocka åt Putin, som kommer att fortsätta dra i trådarna tillsammans med sina närmaste förtrogna. Han kommer inte att låta sig utmanövreras även om han försvinner från ytan, så 2008 kommer inte att betyda någon förändring sett ur ryskt perspektiv. Vi kommer inte heller få någon förändring sett från Kinas perspektiv och även om det är föga troligt att republikanerna vinner i presidentvalet i USA, så väntar jag mig inte någon förändring där heller. Ett av skälen för detta är att George Bush placerat USA i en sådan knipa på den globala scenen att en en demokratisk regering 2008 kommer att vara tvungen att fokusera sig på USA:s intressen på bekostnad av alla andras. Läget kommer att ha gjutits fast i betong, armerad betong. Jag tror därför inte att USA:s kurs kommer att ha ändrats och samma sak gäller Ryssland, Kina och Indien. Europa är en joker i detta sammanhang, men Europa är splittrat. Det ’gamla’ Europa kommer att gå åt ett håll och göra energiavtal med öst, medan det ’nya’ Europa inte har råd att göra annat än sitta i USA:s ficka.”

”Allt som behövs är en gnista och Iran skulle kunna vara gnistan. Vicepresident Cheney sa ju häromdagen att det enda värre än ett krig mot Iran är ett nukleärt Iran. Det enda som skulle kunna hindra en konflikt är om Iran viker sig helt och hållet som Libyen.”

När det gäller Irans försök att skaffa sig kärnvapen (det glöms ofta bort att Israel redan har kärnvapen) säger Stroupe att det är ett svepskäl, precis som med Saddam Husseins beryktade massförstörelsevapen.

”Här har du något som du ska lägga på minnet och ta på fullt allvar. Denna administration kommer att gå i krig mot Iran om de tror att Iran håller på att skaffa sig kärnvapen. Det finns inga om och men här, för det handlar inte bara in kärnvapen, utan om Irans geopolitiska avancemang i regionen. Glöm bort kärnvapnen! De har dem inte än, men de motarbetar USA:s intressen i denna kritiska region. Bushregeringen kan inte tolerera detta och kärnvapenfrågan har de bara kastat in för att det hela ska bli sexigare, för att legitimera någon slags aktion. Shia-muslimernas växande inflytande är väldigt hotfullt för USA:s intressen.”

”Lägg därtill att Bush bara har två år kvar vid makten och hoppas kunna bli ihågkommen som en modig president som Lincoln, vilket folk kom att uppskatta först med tiden. Han är också en man som ersatt sitt alkoholmissbruk med religionsmissbruk. Det är många som påpekat att president Bush och hans administration är andra sidan på samma mynt som sitter i Iran,” säger Joseph Stroupe kassandralikt.

Hans Sandberg

Ryssland, USA och Kina - Intervju med W. Joseph Stroupe, del I. (2007)

Denna artikel publicerades först i Realtid.se 9 mars 2007

Putin undergräver USA:s makt med olja och gas som vapen

USA:s fiasko i Irak har förvandlat Ryssland, som för några år sedan sågs som ett korthus, till en energibaserad supermakt, vilket gjort det möjligt för president Putin att utmana dagens världsordning. ”Det kalla kriget är tillbaks, men i en råare och mindre ideologisk form,” säger W. Joseph Stroupe, författare till boken Russian Rubicon – Impending Checkmate of the West.

Oavsett om vi nått den punkt där världens oljeproduktion vänder nedåt eller ej, så spelar kampen om världens energitillgångar en allt större roll. Det är inte minst Kinas och Indiens snabba ekonomiska tillväxt och modernisering som ligger bakom den växande spänningen i den globala energisektorn. Joseph Stroupe, en oberoende analytiker baserad i Colorado Springs, ser president Putin som en briljant strateg, men inte nödvändigtvis en fiende till västvärlden. Det är snarare USA:s arrogans, inte minst under George W. Bush, som fått honom att utveckla en strategi för att förändra den ekonomiska, politiska och militära balansen i världen.

Putin insåg enligt Stroupe tidigt hur viktig energisektorn var och det var därför han inledde sitt presidentskap med att slå till mot Rysslands nya oljemagnater. Putins föregångare Boris Yeltsin var enligt Stroupe för svag och beroende av hemmamaffian för att kunna göra något saken.

”När Putin kom till makten rådde överskott på olja och den kostade bara tio dollar per fat. Jag tror att Putin förstod att det var en sak som skulle ändras,” säger Stroupe och fortsätter. ”Han förstod att om Ryssland skulle bli en maktfaktor i världen igen, så skulle det bli tack vare dess strategiska resurser. Men först måste han stoppa kapitalflykten och skydda den ryska industrin, särskilt den som hade med strategiska resurser att göra.”

“Man behöver inte sympatisera med allt de gör, men man måste beundra deras intelligens,” säger han om den ryska ledningen. ”De har varit väldigt snabba när det gäller att anpassa sig till förändringar och dra fördel av dem på västvärldens bekostnad. Det har gjort att Ryssland befinner sig i en position där de kan påverka uvecklingen.”

Rysslands nya styrka har naturligtvis noterats på högsta håll i USA.

”En snabbväxande ekonomi och känslan av politiska framgångar på hemmaplan och utomlands har stärkt Rysslands självförtroende, möjliggjort ökade satsningar på försvaret och gjort Kreml mindre rädda för att driva en utrikespolitik, vars mål inte alltid ligger i linje med västvärldens institutioners,” sa John Negroponte i januari, strax innan han lämnade jobbet som högsta chef för det amerikanska underrättelseväsendet och tillträdde jobbet som vice utrikesminister. En konsekvens av detta är att det talas alltmer om ”energisäkerhet” i USA, något som också återspeglades i den tunga utrikespolitiska gruppen Council on Foreign Relations rapport ”National Security Consequences of U.S. Oil Dependency.”

”Bristen på en ihållande uppmärksamhet på energifrågor underminerar USA:s utrikespolitik och USA:s nationella säkerhet. Avgörande energileverantörer – från Ryssland till Iran till Venezuela – har i allt högre grad varit förmögna och villiga att använda sina energiresurser för att främja sina strategiska och politiska mål,” skriver CFR:s oberoende expertkommitté i inledningen till rapporten från i oktober 2006.

Den amerikanska attityden -- George W. Bush:s blandning av ”neokonservativ” arrogans och monumental ignorans -- har paradoxalt nog spelat Putin i händerna.

”Han gav Ryssland en enorm motivation för att ta fram en strategi som kunde uppväga USA:s makt och motverka dess överdrivna globala dominans,” säger Stroupe. ”Man skulle faktiskt kunna säga att han skapade dessa rivaler, för Ryssland var efter 11 september genuint intresserat av en öppning mot väst och Putin gav med sig och tillät USA att etablera baser i Centralasien. De skulle varit tillfälliga, men USA förvandlade dem till mer eller mindre permanenta baser i ett försök att omringa Ryssland. Och idag installerar de antirobotsystem i Europa och stöder Natos expansion ända fram till Rysslands bakdörr. Plus att de stöder ’colored revolutions’ (som dem i Georgien 2003 och Ukraina 2004, min anm. H.S.) Var det ett lämpligt sätt att belöna en man som önskade föra sitt land i riktning mot att bli en verkligt strategiskt partner för västvärlden?”

Joseph Stroupe säger att hans passion för internationell politisk analys och energisttrategi väcktes redan i tonåren, som i hans fall sammanföll med det kalla kriget, oljekrisen 1973-74 och Vietnamkriget. Han startade sin egen konsultverksamhet och har, enligt vad han säger inga bindningar till vare sig industrin, regeringen, eller den akademiska världen. Sedan 2004 driver han sin konsult- och analysverksamhet via en webbsajt kallad Global Events Magazine (www.GeoStrategyMap.com).

”Jag är stolt över att vara en outsider. Mitt oberoende har gjort det lättare att gå utanför de gängse ramarna och undvika de ortodoxa modeller som dominerat geopolitiken i energifrågor. Min enda lojalitet är till sanningen, hur smärtsam den än är,” säger han.

USA:s arrogans uppfanns enligt Stroupe inte av George W. Bush, utan går långt tillbaks och präglade t ex George H.W. Bush:s krig mot Irak 1991 och Clinton-regerigens bombkrig mot Serbien 1998.

”USA har aldrig kommit över tänkandet från det kalla kriget. Både Clinton-regeringen och Bush-regeringen insisterade på USA:s dominans, medan alla andra, inklusive och i synnerhet Ryssland, fick nöja sig med en mycket, mycket avlägsen andraplats. Men man kan inte behandla ett land som Ryssland på det sättet. Det går bara inte. Det var en mycket, mycket dum politik och man förlorade Ryssland, vilket var onödigt. De skulle ha kunnat dela den globala dominansen med Ryssland, men de var förstås alltför giriga. De visade ingen respekt och uppskattade inte landet som en möjlig vän och partner, men nu ser Ryssland till att hon uppskattas som en rival.”

Det är en ljuv hämd för Vladimir Putin, men det har inget med kvarvarande marxism att göra, utan mer med nationell stolthet och möjlighet.

”Den övergripande frågan gäller om världen ska vara unipolär (domineras av en makt) eller det ryssarna kallar multipolär (flera maktcentra.) Ryssland, Kina och många andra länder världen runt är stenhårt emot fortsatt maktmonopol för USA, vilket de ser som farligt, destabiliserande, orättvist och ojämlikt. Det skapar också motvilja och rivalitet världen över. Ryssland, Kina och de andra försöker därför övertyga USA om att dela makten och sluta med sin unilaterala och agressiva politik. De vill att USA arbetar på ett demokratiskt sätt tillsammans med de andra länderna på planeten, men Washington slår dövörat till. Det är därför Ryssland arbetar på att underminera USA:s maktmonopol, ja de försöker få det att kollapsa. Faran med en unpolär värld illustreras av att vi detta år står inför en trolig attack på Iran från USA:s sida.”

Invasionen av Irak sände ett klart budskap till Ryssland, Kina och andra stater om att USA inte var en samarbetspartner, samtidigt som det försåg dem med nya medel för att motverka USA. De stigande energipriserna spelade här en huvudroll, vilket Joseph Stroupe lyfter fram i sin bok och i essän ”The New World Oil Order” som publicerades i Asia Times 22 och 23 november 2006.

”Om du är Ryssland eller Kina, så vill du använda dina starka sidor för att komma åt din motståndares svaga sidor. Och var är det Ryssland är starkt och USA svag? Det råkar vara på samma område, energins. Över 70 procent av världens oljetillgångar finns i länder som är gynnsamt inställda till Ryssland eller hos statliga oljebolag, men det handlar inte bara om oljeexportörer, utan om de stora och växande oljeimportörerna i öst, framför allt Kina och Indien. Både de, Ryssland och de flesta andra oljeexportörerna återfinns på samma sida geopolitiskt sätt. De samarbetar informellt och kraftfullt för att med hjälp av energiresurserna bryta upp dagens unipolära världsordning och ersätta den med en multipolär världsordning,” säger han och tillägger att Europa här hamnat i kläm och kan drabbas hårt om de retar Ryssland för mycket. För då kanske Putin prioriterar öst över väst när det gäller vem som ska få köpa dess olja och naturgas.

”Risken för en ekonomisk schackmatt är i högsta grad verklig och inte bara för Europa, utan också för USA. Ryssland positionerar sig mycket smart för att maximera sin energibaserade makt globalt,” säger han.

”Detta är ingenting de önskar göra, för de skulle hellre förhandla med USA. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov sade i en kommentar till Putins tal i Munchen nyligen att Putins avsikt inte vara att motverka USA, utan att alla, inklusive USA, skulle komma samman och dela makten. Det är nu en väldigt idealistisk vision och stämmer inte särskilt väl med den verkliga världen, så Putin, Lavrov och de andra ledarna i Ryssland jobbar på att skaffa sig de redskap de behöver för att framtvinga en förändring i den händelse de inte lyckas övertyga USA om att vara mer modest och mindre aggressivt. Och dessa redskap inkluderar energi, strategiska resurser som aluminium, titanium och andra mineraler som är avgörande för avancerade industrier som flygplan och vapen.”

Världen håller enligt Stroupe på att polariseras igen och det är i stort sett en polarisering mellan öst och väst (med undantag som Venezuela som är allierat med ”öst”.)

”Vi har de som allierat sig med USA:s maktmonopol och de som är emot det. Det går sedan inte att skija denna fråga från frågan om vem som ska kontrollera världens strategiska resurser. Ska det bli USA i kraft as sin globala makt, eller de framväxande makterna i öst som bygger på sin kollektiva styrka. De vill helst inte göra så mycket väsen om sina planer för att inte fastna på USA:s radar, så de arbetar för det mesta i det tysta, utan deklarationer och högljudda proklamationer av det slag vi såg under det gamla kalla kriget. Men Ryssland, Kina, Indien och de andra samarbetar och kan potentiellt komma att underminera och splittra västvärldens makt. Folk var chockade över hur frostigt Putins tal i Munchen var, men 60 procent av tyskarna höll med honom. Så Europa har splittrats i den meningen att många européer är mer oroade för USA än för Ryssland, vilket man kan förstå,” säger Stroupe.

Hans Sandberg

Klicka här för en kommentar från 18 december till Putins avgång som president.

torsdag, oktober 15, 2009

Tim Berners-Lee: Webbens tillväxt var viktigare än vinsten (1996)

"Webbens skapare sir Tim Berners-Lee erkänner nu att dubbelslasharna, eller de båda snedstrecken //, i början av adresserna på internet faktiskt är onödiga," skriver Dagens Nyheter refererande till en intervju i Times of London. När jag 1996 frågade Tim om det fanns något "hopp om radikalt enklare internet-adresser" svarade han: "Nej jag tror inte det." Läs hela intervjun nedan!  

Min första fråga gällde om han någonsin funderat på att ta patent på webben.

-Jag funderade en hel del på att ta patent på idén, men poängen med mitt system för hyper-textlänkar var att man skulle kunna nå vilken slags data som helst var som helst, säger webbens “pappa” Tim Berners-Lee.
-Jag ville bygga ett universellt system och det målet stred mot tanken på att patentera teknologin, säger Tim Berners-Lee, engelsmannen som startade den största revolutionen inom kommunikationsväsendet sedan televisionen.
Nu var det inte någon storslagen vision som drev honom. Han berättar i en telefonintervju från MIT i Cambridge, Massachusetts, att han under ett halvår som konsult för det kärnfysiska forskningscentrat CERN i Geneve börjat jobba på ett program kallat “Enquire.” Tanken var att kunna hålla ordning på den enorma mängden projekt och dokument vid centret via ett system av godtyckliga länkar.                        
-Jag använde det som en personlig informationshanterare. När jag lämnade CERN blev disketten med programmet kvar och programmet låg oanvänt under nio år, säger han.
1989 föreslog han ett globalt hypertextbaserat projekt, som likt ett spindelnät, fast i flera dimensioner skulle knyta samman informationsresurser över hela världen. Han grep tillbaks på sina idéer från “Enquire” och byggde en webb-server samt ett klientprogram (det vi idag kallar browser.) Programmet döptes till “WorldWideWeb” och började sommaren 1991 spridas gratis över Internet.
1994 kom han till datalabbet på MIT i Cambridge, Massachusetts, där han blev chef för det internationella webb-konsortiet W3C (World Wide Web Consortia.) Han har hela tiden slagits för webben som en öppen standard gentemot alla försök att monopolisera den. 

Är det något du skulle gjort annorlunda mot bakgrund av vad du vet idag?

-Ja, jag skulle skrivit den första versionen direkt för en PC istället för en NeXT. Det skulle gett oss en wysiwyg-editor för HTML fem år tidigare än nu. Men svårigheten hade varit att det skulle tagit mycket längre tid, jämfört med de två månader det tog att skriva NeXT-versionen.
-En annan sak är den del av en webb-adress som börjar med “HTTP://” Det gör internet-adressen lite väl krånglig att säga och man skulle kanske kunnat gjort det lite enklare.

Finns det hopp om radikalt enklare internet-adresser?

-Nej jag tror inte det. Man kanske kan ta ut en del, så att  “HTTP://www.acme.com/documents/1996/a.html” blir “HT://com/acme/documents/1996/a.html.” Det skulle kanske göra det lite smidigare, säger han.
 
Hur känns det att få ett pris från ett fjärran land som Sverige?

-Tja, för mig känns Sverige inte alls så långt borta, säger Tim Berners-Lee, som innan han flyttade till USA närmast kom från CERN i Geneve.
-Det var en multinationell grupp. Jag hade många svenska vänner och har besökt Stockholm många gånger. Tyvärr var det inte möjligt för mig att hämta priset själv.
 
 
Hans Sandberg 

Denna artikel skrevs 16 oktober 1996. Den publicerades först i Datateknik.  

Buzz: Skvaller som marknadsföring - Intervju med Emmanuel Rosen (2002)

Denna intervju publicerades först i Veckans Affärer Nr 38 2002. 

Bin surrar och så gör även människor. Men det mänskliga surrandet drivs av nyheter och exklusivitet, för vem vill inte vara först med den nya inneprylen? Och säg den som inte nappar på inbjudan till en exklusiv ”sneak preview?” Surr -  eller ”buzz” som man säger på engelska -  är vassare än vanlig reklam, för det sprids frivilligt från mun till mun. Veckans Affärer har pratat med Emanuel Rosen som är expert på kommersiellt surrande. 

Allt går att sälja med mördande reklam heter det, men faktum är att konsumenterna blir alltmer skepsiska mot reklam, vilket tvingar reklammakarna att söka ständigt nya vägar till våra överexploaterade hjärnor. Den där snyggingen i baren som just bad dig beställa en drink av det där nya märket har betalt för att sprida uppfattningen att det finns en ny och vassare drink och turisten på Times Square som ber dig ta en bild på honom och hans flickvän med en ny Sony-Ericsson-telefon är en betald skådespelare. Sak samma med Laruen Bacall när hon i ett nyhetsprogram berättar om sin vän som drabbats av en ögonsjukdom och nu tar ett preparat som hon fått betalt för att nämna. 

Det finns många former av kommersiellt surrande, ett fenomen som Emanuel Rosen definierar som alla kommunikationer mellan människor kring ett varumärke.
-Det kan vara allt som sagts om Apple Computer under de senaste 24 timmarna, säger han.

Alla samhällen litar till informella kanaler, man lyssnar på vänner och bekanta och kollegor. Surr och rykten färdas ofta fort och långt och dör - som vi vet från Havamal - aldrig. Värst är surrandet nog bland yngre människor, bland tonåringar som bygger sina sociala nät och ofta kastar sig över nya produkter och trender, men surret förekommer också bland forskare, säger Emanuel Rosen, som började ta surret på allvar under sin tid som marknadschef för ett litet företag i Kalifornien. Det sålde ett datorprogram som hjälpte forskare organisera och formattera fotnötter och hade fem månader kvar till lanseringen när de fick sin första beställning. Det var ju uppmuntrande för femmannaföretaget, men hur i all världen kände de till EndNote borta i Princeton? Ett telefonsamtal avslöjade att en person som bevistat en ”sneak preview” i Berkeley skrivit om saken på ett elektroniskt forum som lästes av akademiker. Och på den vägen var det.

Det var en insikt som skulle växa med åren och år 2000 resultera i boken The Anatomy of Buzz, som är befriande lågmäld och saklig i sin analys av hur personliga rekommendationer sprider intresset för nya produkter. 

Grundtanken bakom surr som reklam är att arbeta med sociala nätverk istället för att bombardera massor av individer med samma budskap. Surret frodas i sociala nätverk och spelar enligt Emanuel Rosen en allt större roll för marknadsföringen.
-Det beror för det första på att konsumenterna översvämmas av information och blockerar eller filtrerar den. Däremot lyssnar de på sina vänner, vilket gör det viktigt att få dem att prata om ens produkt. Det andra är att konsumenterna är skeptiska mot reklam och det tredje är att konsumenterna idag har många nya kommunikationskanaler, varav Internet bara är ett.

Det finns massvis med nät, nät av olika slag och nät som överlappar varandra. Poängen med att få ut ett budskap via sådana är att den sänds mellan folk som känner och litar på varandra. Entusiasmen hos en person som prövat eller köpt en ny produkt kan snabbt smitta av sig och det utan reklamkampanjer. Nackdelen med att förlita sig på surret är att sändaren inte har någon kontroll över innehållet, något Apple fick lära sig den hårda vägen när de lanserade sin handdator Newton under stort ståhej. John Sculley lyckades verkligen pumpa upp volymen på surret kring den nya handdatorn, som skulle ha artificiell intelligens och tolka mänsklig handstil. Men när mördande recensionerna kom in blev det negativa surret snart förödande.

Surret är trots Internet för det mesta är lokalt. Vi pratar med folk i vår närhet, men de nya medierna hjälper i viss mån till att överbrygga kulturella och klassmässiga skrankor. De bidrar också till att snabba på processen, så att talet om en ny produkt kan hoppa från nät till nät.
-Men man får aldrig glömma att surret i högsta grad är ett lokalt fenomen och att det är så viktigt att arbeta på gräsrotsnivå och att skräddarsy budskapet och kampanjen för varje enskild social gruppering.

Hur jobbar man med surr? Vad är det första man ska göra?
-Det första man måste göra är att kolla om produkten lämpar sig för en sådan kampanj. Företag som Sony och Apple är ligger bra till eftersom surr fungerar bäst om man har intressanta produkter, sådana som är intellektuellt stimulerande.
-Det andra är att kolla om folk är redo att börja prata om en produkt. Folk har ofta redan börjat prata om produkten, men det gäller att accellerera processen. Hur gör man för att få folk att prata mer? Det finns flera steg man kan ta för att göra detta. Ett är att identifiera opinionsledare – jag kallar dem ”network hubs” - och arbeta med dem. Man måste prata med dem, lära sig förstå vilka behov de har och hur de uppfattar produkten. Man kan ge dem ett tidigt exemplar av produkten, eller låter dem få en ”sneak preview.” Det kan också handla om partyn där man låter en exlusiv grupp få en första titt före alla andra, ungefär som man gjorde med BMW:s Z3. Det leder till samtal på kontoret eller golfbanan.

Vad som genererar surr kring en produkt är högst subjektivt och skiljer sig mellan olika kulturer och subkulturer.
-Varje nod fattar sina egna beslut om vad de vill säga till andra. När jag tar ställning till information om en ny pryl som en Palm Pilot tar jag hänsyn till vem sändaren är och jämför med min egen erfarenhet innan jag skickar informationen vidare till nästa person. Det är med nätverken som med demokratin. Folk gör misstag, men det är trots allt det bästa system vi har. Man ska också komma ihåg att folk tar vänskap på allvar och bara rekommenderar produkter som de tycker är bra. De påverkas förstås av reklam och hype, samt det faktum att de köpt produkten, men de vill inte ge sina vänner dåliga råd.

Kärnan är förtroende. Det finns ett gemensamt intresse av att hjälpa varandra.
-Folk har alltid hjälpt varandra, varför det är ett så naturligt medium för marknadsföring. Du ger dig ut bland dessa sociala nät och försöker hitta personer som kan titta på dina produkter och själva bestämma sig för om de gillar dem och vill prata om dem. Det måste vara en bra produkt som användarna gillar.

Hur skiljer sig denna typ från TV-ålderns mer enkeltriktade annonsering?
-Vi står inför ett skifte, men det kommer inte göra den traditionella annonseringen obsolet. Den kommer att integreras. Om du ska lansera en ny produkt tittar du på alla de redskap som finns. Det var under internetbubblan många som trodde att distributionskanalerna inte spelade någon roll, fast det gör de i högsta grad. Många traditionella principer för marknadsföring gäller fortfarande, men om jag skulle lansera en ny produkt skulle jag definitivt lägga mycket större tonvikt på att sprida budskapet via sociala nät. Jag skulle använda annonseringen som en backup för att skapa uppmärksamhet när surret dämpas. 
-Det handlar om ett maktskifte från tillverkare till konsumenter i en värld där de senare är så pass länkade till varandra. I det läget blir din produkts kvalitet viktigare än ditt budskap och all din kommunikationsstrategi. Och det är därför surret kring en produkt spelar så stor roll. Konsumenterna är mycket bättre länkade och de kommer att vara ännu mycket bättre länkade om tio år, vilket betyder att de kommer att kunna jämföra sina intryck med andras på några sekunder eller minuter efter att de använt en produkt. Surret kan ta livet av din produkt om den inte håller måttet. Så strategin fungerar bara om konsumenterna har en positiv erfarenhet av produktens kvalitet och service.

Hans Sandberg

Immigrant och expert på surr

-Alla förlitar sig på råd från vänner och bekanta, men det gäller i särskilt hög grad när man kommer från ett annat land. Tänk dig en invandrare som står i livsmedelsbutik bland varor vars märken han inte känner till, säger Emanuel Rosen som 1983 flyttade med sin hustru från Israel till Berkeley, där hon skulle fortsätta sin forskarutbildning efter att ha doktorerat i biovetenskap.

Emanuel hade jobbat som copywriter i Israel, men läste nu in en MBA vid University of San Francisco. 1983 började han som marknadschef för Niles Software och stannade där tills 1998, då han sålde sin andel i företaget (god timing!) och började arbeta på sin bok om ”buzz” som idag översatts till åtta språk.

söndag, september 27, 2009

Kina kan stoppa världens produktion av vindtunnlar, hybrider och missiler....

Kinas försökte nyligen stoppa exporten av kritiska mineraler -- mineraler som är helt nödvändiga för att tillverka avancerade elektriska motorer för vindturbiner, hybridbilar och missiler --  men det hela "backfired" eftersom omvärlden nu försöker hitta alternativa källor. Det skriver Keith Bradsher, journalist på New York Times, i en rapport från Hongkong. 

 

"With control of more than 99 percent of the world’s production of these minerals, China could try to use a ban to force other countries to buy the crucial motors for these high-tech end products, instead of just the minerals, directly from China," skriver Bradsher 26 september.

Det är ju skönt att höra att det hela verkar gå bra denna gång, för Kina kontrollerar 99 procent av produktionen av dessa metaller, men hur kommer det sig att den övriga världen är så extremt beroende av en leverantör? Och den som tror att detta är ett undantag bör läsa Barry C. Lynns bok End of the Line: The Rise and Coming Fall of the Global Corporation (Doubleday, 2005) som visar hur världens tillgång på avancerad och ofta kritisk teknologi ofta hänger på ett hår.  

Jag intervjuade Barry C. Lynn för två år sedan om hans bok och världens extrema beroende av några få tillverkare av kritiska komponenter. Länge (sedan Alexander Hamilton) var det en medveten politik från USAs sida att alltid kräva två leverantörer av kritiska material och teknologier, men den övergavs efter det kalla krigets slut. 
 – Världsekonomin brukade ha vattentäta skott i form av vertikalt integrerade företag och nationalstater, men detta har ändrats radikalt under de femton åren efter det kalla krigets slut, sa Barry Lynn i min intervju från 2007. 

Här kan du läsa Keith Bradshers artikel i New York Times:


Här är min blogg från 16 juli 2007:
Globaliseringen - "Vi har nått slutet på linan"



Här är min intervju med Barry Lynn som jag publierade i Realtid 16 juli 2007:

"Vi har nått slutet på linan”


Dagens hyperspecialisering innebär ett enormt risktagande som när som helst kan leda till en katastrof, varnar ekonomibevakaren Barry C. Lynn.


Den amerikanska regeringen var länge mån om att det amerikanska näringslivet skulle kunna motstå utländska påtryckningar och katastrofer. Antitrust- och handelspolitiken skulle förhindra monopol och garantera tillgången på strategiska varor och teknologier.


Så var det i stort sett från USA:s förste finansminister Alexander Hamilton till president Ronald Reagan, men denna modell revs sönder efter det kalla krigets slut samtidigt som världen blev alltmer instabil.

– Världsekonomin brukade ha vattentäta skott i form av vertikalt integrerade företag och nationalstater, men detta har ändrats radikalt under de femton åren efter det kalla krigets slut, säger Barry Lynn, som är expert på globala industrisystem vid tankesmedjan New America Foundation i Washington DC.

När dessa inre och yttre skydd urholkades eller togs bort kunde företag och nationer effektivisera sina näringsliv genom ökad arbetsdelning och handel. Marshallplanen och Kol- och Stålunionen (1952) stimulerade Europas industriella återuppbyggnad och lade grunden för den europeiska unionen.

Man ska komma ihåg att denna strukturomvandling skedde under den amerikanska ockupationsmaktens och de olika nationalstaternas politiska ledning, vilket inte var fallet när USA genomförde en liknande strukturomvandling, först genom handeln med Japan och Sydkorea och sedan på 1990-talet med Kina och Indien.

– Vi gjorde det i full fart och utan något som helst politiskt innehåll. Det fanns ingen motsvarande politisk struktur för att reglera, eller övervaka denna radikala omställning av den industriella organisationen. Det som tog sextio år i Europa genomförde amerikanerna med Kina på femton år. Och Kina är en radikalt annorlunda nation. Vi visste inte ens vad vi gett oss in på, säger Barry Lynn, som är senior fellow vid New America Foundation i Washington, D.C., en tvärpolitisk tankesmedja med penningstarka vänner i Silicon Valley.

Han är expert på globala industrisystem och har medverkat i Harvard Business Review, Financial Times och gett ut en uppmärksammad bok kallad ”End of the Line: The Rise and Coming Fall of the Global Corporation” (Doubleday, 2005).

Lynn påtalar också det paradoxala i att denna utveckling till stor del skedde under Bill Clintons tid som president. Clinton hade i valkampanjen talat om att satsa på ekonomin och infrastrukturen, men intog en relativt passiv roll när det gällde industrins struktur.

– Bill Clinton fullbordade Reagan-revolutionen. Reagan var en protektionist under det kalla kriget, även om han accepterade ett visst beroende av japanerna. Clinton fullbordade det tredje ledet i Reagan-revolutionen. Reagans folk genomförde en radikal förändring av näringslivet och antitrustväsendet. Clinton genomförde en radikal handelsreform genom att lägga ut anvsvaret för handelsrelationerna på den privata sektorn.

– Följden blev att vi fick ett hyperspecialiserat globalt system, säger Barry Lynn och tillägger att han inte har något emot globaliseringen som sådan och att man faktiskt kan tänka sig ett mycket stabilare och motståndskraftigare system än det vi har.

– Vi har under de senaste femton åren skapat ett produktionsnätverk som ersatt ett system där man hade tillgång till många olika tillverkare med en eller ett par, ibland på samma ställe.

Detta system strider fundamentalt mot det som Alexander Hamilton slogs för i strid mot Thomas Jefferssons agrara visioner. Hamilton, liksom Jefferson en av USA:s grundare, ville främja USA:s industrialisering, vilket kom att spela en central roll i frihetskriget mot England.

USA:s industriella expansion kröntes i början på 1900-talet med det vertikalt integrerade jätteföretaget, symboliserat av Henry Fords löpande band. Det vertikalt integrerade företagen undvek att bli beroende av enstaka leverantörer för att produktionen inte skulle stoppas av strejker, eller hot om avbrott i leveranserna.

Japanska företag som Toyota skulle senare ersätta denna modell med en som bl a byggde på amerikanen W.E. Demings idéer. Den kallades Toyota-modellen, ”lean production”, eller Just-In-Time och förlitade sig i högre grad på enstaka underleverantörer, som dock kontrollerades av Toyota.

– Det ursprungliga namnet på modellen var ömtålig produktion och systemet tenderar då och då att kollapsa. För tio år sedan förlorade de tio dagars produktion i Nagoya. Toyota insåg detta och skapade därför paralella system när de expanderade internationellt.

– På 1990-talet valde amerikanska företag att försöka slå japanerna i deras eget spel genom att organisera ett system utan dubblering. Även om företagen ofta säger att de använder flera olika källor, så stämmer det inte. De syftar på att de över tiden kan skaffa sig en ny leverantör, inte att de har två alternativ idag, säger han.

Den extrema specialiseringen underlättades av den revolution inom logistiken som följde med den nya data- och telekomtekniken, samt tillgången på fraktföretag som Federal Express. Det råder ingen tvekan om att denna utveckling ledde till högre ekonomisk effektivitet, men priset var ökad osäkerhet.

Barry Lynn citerar i aprilnumret av The American Prospect Intels legendariske vd Andrew Grove, som 2001 sade att ett sammanbrott i handelsrelationerna mellan Kina och Taiwan skulle vara detsamma som ”datavärldens motsvarighet till Mutally Assured Destruction.” För Andy Grove, som brukade skryta med att han var ”paranoid” som företagsledare, vägde ingenjörens insikt tyngre än ekonomens glada optimism.

Det var ingen slump att Internet byggdes som ett nätverk med många noder och många alternativa kanaler för dataflödet. Experterna på Arpa (senare döpt till Darpa) verkade under det kalla krigets terrorbalans och ville försäkra sig om att Internet inte kunde slås ut av en kärnvapenattack. Nätet skulle överleva även om enstaka noder slogs ut. Men det globala produktionsnätet har byggts upp utan någon större omtanke om dess hållbarhet.

Ett exempel på hur långt specialiseringen gått fick världen 21 september 1999 då Taiwan drabbades av en smärre jordbävning som på någon minut dödade tusentals människor, förstörde byggnader och skadade delar av landets infrastruktur. Ett par dagar senare upptäckte fabriker i Silicon Valley att de inte längre hade tillgång till de kritiska kretsar, som nästan uteslutande kom från två taiwanesiska företag i en och samma företagspark.

Dell Computer och Hewlett-Packard fick stänga sina produktionslinjer och sedan dröjde det inte länge förrän Wall Street började dumpa Apples, Dells och Hewlett-Packards aktier.

Och framemot jul kämpade Amerikas mammor och pappor hysteriskt med att få tag i de vansinnigt populära tjattrande Furby-dockorna, vilka innehöll chips från de två företagen på Taiwan. Produktionsstoppet varade bara en vecka, men ledde till ett bortfall på 7 procent i världens elektronikproduktion i oktober månad.

Terrorattackerna 11 september 2001 blev en tankeställare, men det dröjde inte länge förrän andra händelser fångade världens intresse. Hoten flammar upp, bara för att snabbt försvinna ut i den mediala fonden. Och globaliseringen rullar vidare lika ohämmat och tanklöst som förut.

Ekonomerna jublar, medan ingejörerna biter på naglarna. Men ekonomerna ser inte verkligheten, klagar Barry C. Lynn i aprilnumret av The American Prospect, en radikal demokratisk idetidskrift startad av kända intellektuella som Princeton-professorerna Paul Starr och Paul Krugman. ”Om man tittar närmare på dagens globala produktionssystem ser vi en chockerande hög grad av specialisering, både geografiskt och ägandemässigt. Alltfler aktiviteter tar plats på en eller några få ställen i världen och görs av ett eller några få företag.”

Den moderna nationalekonomins grundare, Adam Smith, som levde för över 200 år sedan, insåg att produktionen inte bara är en fråga om ekonomisk effektivitet, utan förutsätter ingenjörskonst. Och han hade hämtat inspiration både från Charles Darwin och den Nya Världen. Men hans insikt har fallit i glömska.

”Amerikaner skulle aldrig be ekonomer designa en hängbro eller ett nytt jetplan, men vi insisterar klokt nog på att ingenjörerna ger ekonomerna plats vid bordet,” skriver Barry Lynn och tillägger att ingen tänkte ens på att bjuda in ingenjörerna när dagens enastående komplexa produktionsmaskin designades.

– Det finns en stor skillnad på att låta ett företag tillverka en kemikalie t ex på ett ställe, att låta hundra företag göra det på ett ställer och att låta hundra företag göra det på hundra ställen. Det är tre radikalt olika sätt att producera på, säger Barry Lynn. Även med hundra företag på hundra ställen har vi en koncentrerad modell. Vi måste fundera på vilken modell vi vill ha. Om vi ska ha ett verkligt hållbart system och ett rättvist system som integrerar alla nationer, så bör vi främja en modell med hundra företag på hundra ställen.

– De amerikanska industriföretagen har därför börjat likna design- och handelshus som idkar global upphandling till sina försäljningsorganisationer snarare än att producera. Modellen för det globala amerikanska företaget är snarare Wal-Mart än Ford Motors och GM. Wal-Mart är en koloss som inte producerar någonting själv, men är en mästare på logistik, så att produkter kan inhandlas varhelst i världen de produceras billigast. Den gamla industrin är nedlagd, styckad, och dess verksamhet utflyttad till Bangladesh, Kina, Indien, Mexiko, Taiwan, Vietnam osv.

– Det amerikanska systemet styrs av mycket stora aktieägare. Det finns amerikanska företag som leds av starka företagsledare, som är starka institutionellt sett, men de flesta företag existerar numera bara för att tjäna aktieägarna. Företagsledningen har inget val. Det är därför bolagen tagit dessa enorma risker, på ett sätt man inte skulle ha gjort för tjugo år sedan, säger han.

Vi har enligt Barry Lynn nått ”slutet på linan” och måste välja en ny kurs.
– Det kan komma som ett slag i ansikter eftersom det kommer att vara något vi inte väntat oss, någonting som SARS, eller att det blir krig mellan Indien och Pakistan. Det kommer att säga pang och så står vi plötsligt där utan de saker som vi behöver. Våra banker kommer att vara stängda eftersom de inte har access till information i södra Indien som inte längre har telekommunikationer med omvärlden.
– Eller så vaknar vi äntligen och inser att det är ett fysiskt system vi har att göra med. Men det finns hopp om vi bara kan genomskåda ideologin och börja bearbeta fakta istället. Då kan vi vidta åtgärder för att förhindra en katastrof, säger han.

Hans Sandberg


Korrespondent New York


(Här är en länk till Realtid.se ”Vi har nått slutet på linan”)

lördag, september 19, 2009

"Amerikansk press under stress" - Förord (2009)

Jag har varit USA-korrespondent i 22 år och under 12 av de åren rapporterade jag om amerikanska massmedier för Pressens Tidning (idag MediaVärlden). Det skulle slumpa sig så att mitt andra stora ”beat” – data och informationsteknik – skulle komma att revolutionera förutsättningarna för att både producera och distribuera nyheter och journalistik.


Mitt första reportage för Pressens Tidning handlade om dagstidningar som experimenterade med elektroniska tidningar. Det var Newsday på Long Island och San Jose Mercury News i San Jose och jag skrev reportaget vintern 1993/1994. ”Jag loggar in mig ett par gånger om dan för att läsa meddelanden, säger redaktionschefen Robert Ingle....” varpå jag tillade att ”online” var ett ”smidigt sätt för läsarna att komma med förslag och frågor.” Onlinepubliken var då en liten minoritet dominerad av unga, tekniskt drivna män.

Idag är vi alla online fast för det mesta utan trådar, varför man kanske helt enkelt borde säga att vi alla alltid är ”on” och det har skapat ett radikalt nytt informations- och nyhetslandskap.

Författaren Michael Crichton spådde 1993 i en essä för Wired (1.04 Sep/Oct 1993) att dagstidningarna skulle följa i andra jättars fotspår, för de var bara:

“…another dinosaur, one that may be on the road to extinction. I am referring to the American media. And I use the term extinction literally. To my mind, it is likely that what we now understand as the mass media will be gone within ten years. Vanished, without a trace.“

Hans kritik handlade bara delvis om teknik. Han hade fått nog av slapp och ytlig sensationsjournalistik och hoppades med hjälp av C-Span och ny teknik kunna bryta sig loss ur mediernas informationsmonopol.

”They have treated information the way John D. Rockefeller treated oil – as a commodity, in which the distribution network, rather than product quality, is of primary importance. But once people can get the raw data themselves, that monopoly ends. And that means big changes, soon.
Once Al Gore gets the fiber optic highways in place, and the information capacity of the country is where it ought to be, I will be able, for example, to view any public meeting of Congress over the Net. And I will have artificial intelligence agents roaming the databases, downloading stuff I am interested in, and assembling for me a front page, or a nightly news show, that addresses my interests. I'll have the twelve top stories that I want, I'll have short summaries available, and I'll be able to double-click for more detail. How will Peter Jennings or MacNeil-Lehrer or a newspaper compete with that?“

Hans spådom om dagstidningarnas spårlösa försvinnande slog inte in, men resten stämmer ganska bra med vad som hände. Dagstidningarna förlorade sina lokala monopol på att leverera ”eyeballs” till annonsörerna, ett monopol som inte bara betalat feta vinster till tidningarnas ägare, utan också hjälpt till att finansiera undersökande journalistik, utrikesbyråer för de stora tidningarna och åtminstone reportrar som bevakade stadshuset för de mindre tidningarna.

Det fanns 1.556 dagstidningar i USA 1993 och den totala betalda vardagsupplagan låg på 60 miljoner exemplar, vilket skulle visa sig vara en höjdpunkt från vilken färden sedan skulle fortsätta nedåt till 49 miljoner sålda ex år 2008. Drygt 150 dagstidningar har försvunnit sedan dess. Men det är inte antalet dags-tidningar eller den totala upplagan som bekymrar oss, för det finns ju ingen anledning att bevara nyheter på papper lika lite som vi vill att tågen ska eldas med kol bara därför att det finns eldare som behöver sysselsättning. Och det är inte heller så att tidningarna håller på att försvinna. 

John Morton, en oberoende analytiker som jag ofta intervjuade när jag bevakade dagspressen, skrev i somras i sin krönika för American Journalism Review (Not Dead Yet, AJR, June/July 2009) att 70 procent av USA:s dagstidningar fortsätter att tjäna pengar, men det rör sig om småstadstidningar som i genomsnitt har 12.000 ex i upplaga.

Det är de stora dagstidningarna som drabbats av en dubbel kris, å ena sidan förlusten av läsare och annonsörer till andra medier och annonsörer till webben och å andra sidan den svåraste ekonomiska nedgången sedan den stora depressionen på 1930-talet. Man kan tycka vad man vill om dessa ”media-saurusar” för att låna Crichtons uttryck, men alternativet förefaller att vara en armé av gnagare som tuggar i sig allt de kommer över med en frenesi som inte lämnar något över för reflektion och fördjupning.

Ungefär en tredjedel av alla journalister har fått sluta under det senaste året, 16.000 av 50.000. Vad betyder det för journalistiken? Vad betyder det för demokratin när det inte längre finns reportar som bevakar politiker, företag och myndigheter? Det brukade finnas 50 journalister som bevakade politikerna i Trenton, huvudstaden i New Jersey. Idag är det 15. Samtidigt ökar antalet lobbyister. Allmänheten och politikerna kommer alltså att ha fler förespråkare och färre personer som kritiskt granskar utvecklingen. Detta är inte bara en kris för journalistiken, utan en kris som om den inte löses på ett positivt sätt kan leda till en social kris. Två radikala mediaforskare formulerade saken så här i en essä för den radikala tidningen Nation i våras.

‘But it is not just newspapers that are in crisis; it is the institution of journalism itself. By any measure, journalism is missing from most commercial radio. TV news operations have become celebrity- and weather-obsessed "profit centers" rather than the journalistic icons of the Murrow and Cronkite eras. Cable channels "fill the gap" with numberless pundits and "business reporters," who got everything about the last decade wrong but now complain that the government doesn't know how to set things right. Cable news is defensible only because of the occasional newspaper reporter moonlighting as a talking head. But what happens when the last reporter stops collecting a newspaper paycheck and goes into PR or lobbying? She'll leave cable an empty vessel and take the public's right to know anything more than a rhetorical flourish with her.’

‘So this is where we stand: much of local and state government, whole federal departments and agencies, American activities around the world, the world itself – vast areas of great public concern – are either neglected or on the verge of neglect. Politicians and administrators will work increasingly without independent scrutiny and without public account-tability. We are entering historically uncharted territory in America, a country that from its founding has valued the press not merely as a watchdog but as the essential nurturer of an informed citizenry. The collapse of journalism and the democratic infrastructure it sustains is not a development that anyone, except perhaps corrupt politicians and the interests they serve, looks forward to.’ (The Death and Life of Great American Newspapers, John Nichols & Robert W. McChesney, Nation, 6 april 2009.)

Det finns optimister som tror att webben och medborgar-journalister ska fylla det hål som dagspressen lämnar efter sig när den retiterar från journalistiken, men kruxet med denna vision är att det är dyrt att skapa bra journalistik. Det kostar stora pengar att låta erfarna reportar gräva i arkiv, odla kontakter och verkligen bevaka ett område.

“Many people have been expecting the successors of news-papers to emerge on the Web. But there may be no successor, at least none like the papers we have known,” skrev Paul Starr, professor vid Princeton-universitetets Woodrow Wilson School 4 mars i The New Republic, Goodbye to the Age of Newspapers (Hello to a new era of corruption).

“The metropolitan daily may be a peculiar historical invent-tion whose time is passing. We may be approaching not the end of newspapers, but the end of the age of newspapers — the long phase in history when newspapers published in major cities throughout the United States have been central to both the production of news and the life of their metropolitan regions. Metropolitan newspapers have dominated news gathering, set the public agenda, served as the focal point of controversy, and credibly represented themselves as symbolizing and speaking for the cities whose names they have carried. They have tried to be everyone’s source of news, appealing across the ideological spectrum, and to be comprehensive, providing their readers with whatever was of daily interest to them. Some newspapers, a smaller number than exist today, will survive the transition to the Web, but they probably will not possess the centrality, the scope, or the authoritative voice — much less the monopolies on metropolitan advertising — that newspapers have had.”

De flesta reportagen och intervjuerna i denna bok handlar om dagspressens försök att möta utmaningen från Internet. Det är sant att många tidningar tog tid på sig innan de kavlade upp ärmarna och på allvar började tackla problemet, men även de som gjorde det – Chicago Tribune är kanske det främsta exemplet  har drabbats hårt av den dubbla krisen.

Många har jämfört Internet med Gutenbergs revolution och det ligger mycket i det, inklusive det faktum att det är väldigt svårt att sia om framtiden, särskilt mitt i en revolution. I det läget är det lättast att hålla fast i det gamla och trampa vatten så gått det går, men det är inte lösningen på problemet.

”Ni kommer att sakna oss när vi är borta! Vem ska bevaka alla alla nyheterna...” hörs ärrade journalister ropa i mediaprofessorn Clay Shirkys blog Newspapers and Thinking the Unthinkable (13 mars 2009.) Och han svarar:

“I don’t know. Nobody knows. We’re collectively living through 1500, when it’s easier to see what’s broken than what will replace it. The internet turns 40 this fall. Access by the general public is less than half that age. Web use, as a normal part of life for a majority of the developed world, is less than half that age. We just got here. Even the revolutionaries can’t predict what will happen.”

Det är där vi nu befinner oss. Denna samling reportage och artiklar handlar till en stor del om hur vi hamnade där och jag hoppas att den ska hjälpa oss bygga en mediaframtid där det finns plats och pengar för oberoende kvalitetsjournalistik och det inte bara för exklusiva eliter, utan för den breda allmänheten.

Princeton Junction, NJ
6 september 2009

Hans Sandberg

onsdag, september 09, 2009

Mystiskt om Google och GetFugu

Några timmar efter att GetFugu sänt ut en pressrelease där vd Bernie Stolar säger att Google och GetFugu samarbetar kommer en "rättelse" där alla hänvisningar till Google avlägsnats. ("please note all references to Google have been removed" skriver företaget.)

Läs min rapport om Bernie Stolars uttalande här!

Jag misstänker att det rör sig om en groda från GetFugu's vd:s sida. Han pratar säkert med Googles folk och det är mycket möjligt att de hjälper till, men det betyder inte att Google vill att det ska bli offentligt.

Hans Sandberg

tisdag, september 08, 2009

Ny bok om mediarevolutionen



Jag har gett ut en ny bok med ett urval av mina artiklar, reportage och intervjuer 1993-2006, plus ett nyskrivet förord.
Boken heter Amerikansk press under stress och finns från och med idag på Lulu.com.

Hans Sandberg

torsdag, september 03, 2009

Ta en tjuvtitt på min roman "Omvägar"

Jag har lagt upp kapitel 1-4 från min roman Omvägar på en egen blogg. Du är välkommen att läsa den och kommentera den.

Här kan du läsa Omvägar, kapitel 1-4

Hans Sandberg

måndag, augusti 24, 2009

Är det okej att skolbarn faller ut genom fönster?

Hur är det möjligt att tre barn faller ut från ett fönster på tredje våningen? Den officiella uppfattningen är kanske inte helt oväntat att det inte var skolans fel, att det inte var lärarens fel, så allt som återstår är väl fönstertillverkaren...

Olyckor och tragedier händer varje minut varje dag, men ibland händer det saker som sticker ut lite extra, som får en att fundera på om det är något fel på systemet, vare sig systemet är en liten skola eller ett helt samhälle. Ett extremt exempel är skolan som exploderade i Kina för några år sedan och som förutom att utbilda småbarn också var en fabrik för smällare och raketer. Det var något fel på systemet som tillät lokala profitörer att utsätta skolbarn för denna risk.

Ett mindre extremt, men tragiskt exempel, är måndagens olycka i Aspnässkolan i Järfälla. Två pojkar och en flicka ramlade ut genom ett fönster och föll från tredje våningen rakt ned i den asfalterade skolgården. Ett av barnen är kritiskt skadad enligt Aftonbladet, som berättar att "barnen satt i fönsterkarmen med en kudde bakom ryggen mot glasrutan. Plötsligt gick fönstret upp."

En lärare stod alldeles brevid, men hann inte ingripa. Rektor Ulla Fredriksson säger till Aftonbladet att det inte rörde sig om bristande tillsyn. "Det finns ingen annan orsak till det annat än att något gick snett," säger hon och en lärare tillägger att "det är ofattbart att något så hemst kan hända."

I morgon fortsätter undervisningen i skolan som vanligt. "För barn är det bästa att få det så vanligt som möjligt," säger rektorn.

Så vanligt som möjligt? Var det vanligt att barn fick sitta på fönsterkarmen på tredje våningen med kuddar pressande mot fönstret och att den ansvariga läraren inte reagerade?

Vi får hoppas att alla tre barn återhämtar sig, men vad skulle hänt om ett eller flera av barnen dog? Skulle det fortfarande vara bäst att få det så vanligt som möjligt? Här finns en slags inlärd hjälplöshet där lärare och skolledning bara tar för givet att det ingenting finns att göra, att olyckor bara händer utan att det finns någon annan "orsak till det annat än att något gick snett."

Mina barn har gått igenom skoldistriktet i West Windsor, New Jersey, och jag har svårt att tänka mig att något liknande skulle kunna ha hänt här eftersom skoldistrikten inte accepterar att saker bara "går snett". De har extremt detaljerade rutiner för att skydda barnen i skolan och på skolresor och utflykter. Och de följer rutinerna minutiöst. Ibland tycker man som förälder att de borde relaxa lite och inte vara så överbeskyddande hela tiden, men hellre det än att de skadas helt i onödan.

Hans Sandberg

fredag, augusti 14, 2009

Från höger till vänstertrafik

Är det någon som kommer ihåg högertrafikomläggningen 1967? Jag gör det. Vi var några kompisar som cyklade in till stan från Bromma den dagen. Inga bilar ute, så det var tryggt och skönt. Och solen sken. Ballast var nog att cykla över Tranebergsbron!

Vem kunde då föreställa sig att något litet land 42 år senare skulle vilja byta från högertrafik till vänstertrafik, men det håller faktiskt på att ske på Samoa i Stilla Havet.
Läs storyn på Salon.com!

Det hela låter förstås knasigt, men bara om man låser sig fast vid höger-vänster-perspektivet. För folk på Samoa som kört på höger sida av vägen sedan 100 år handlar det om att få billigare bilar och det kan man få från Australien och Nya Zeeland där folk kör -- just det! -- på vänster sida om vägen.

Hans Sandberg

Högerpropaganda modell 1967
http://www.youtube.com/watch?v=j4pc-LBZxfU
Och här är en liten godbit för alla nostalgiker!
Håll dig till höger Svensson!

söndag, augusti 09, 2009

Återblick: Jay Forrester om börskraschen 1987, IT-revolutionen och de långa vågorna

(En intervju med Jay Wright Forrester om 1987 års ekonomiska kris och informationsteknikens roll i ekonomin. Intervjun publicerades ursprungligen i tidningen Modern Administraion.)

Börskraschen i oktober var inte en tillfällig "hicka" eller "volatility" som den eufemiskt kallats i USA. Den markerade i själva verket början på en långvarig kris och denna kris kommer att punktera den uppblåsta ballong som kallas informationssamhället. För den åsikten, om än inte det tillspetsade ordvalet, står en av den moderna datateknikens pionjärer, Jay Wright Forrester.



Jay Forrester på MIT 1987,
Foto: Hans Sandberg.
-Informationsteknologin har varit en fluga, en modesak som inte varit särskilt väl genomtänkt när det gäller vad som verkligen skulle uppnås. Den är förmodligen bäst utvecklad i en del av de företag som har de största svårigheterna.

Jay W. Forrester håller sin kritik på ett allmänt plan, man skulle kunna säga svepande, men det finns gott om fakta som stöder en mer kritisk hållning till informationssamhället än den vanliga optimismen. Det råder ingen tvekan om att den moderna datateknologin och i synnerhet persondatorerna rymmer en enastående möjlighet till höjd effektivitet och att de klarar av saker som tidigare inte kunde göras, men det råder en stor tvekan om denna teknik också lett till förbättrad effektivitet. I takt med att de kontorsanställda blivit allt fler och de industrianställda allt färre har effektiviteten på kontoren blivit allt viktigare för samhällsekonomin. Under 1970-talet ökade produktiviteten i amerikansk industri med 85 procent, medan den på kontoren – trots datorisering och kontorsautomation – bara växte med 4 procent.

-Utvecklingen mot Framtidens Kontor har gått långsammare än väntat och produktivitets-vinsterna har alltför ofta varit små eller obefintliga, skriver den australiensiske dataexperten Tom Forester i High-Tech Society (MIT Press, Cambridge, Mass. 1987)

Lester C. Thurow, ekonomiprofessor och nyligen utsedd till rektor för Massachussetts Institute of Technology (MIT), skriver i sin bok The Zero-Sum Solution att produktiviteten på kontoren faktiskt sjunker, samtidigt som det pågår en genuin revolution inom informationsbehandling och kontorsautomation. De amerikanska bankerna datoriserade t ex sitt bokföringssystem, men trots det ökade sysselsättningen med 21 procent 1977-82 och produktiviteten föll med 2 procent.

Det är här Jay W. Forrester kommer in och han har en orginell uppfattning om varför det gått snett, men innan vi tittar på denna förklaring kan det vara intressant att ta reda på lite mer om Forrester själv och därför går vi på museum, närmare bestämt The Computer Museum i Boston. De första utställningsföremål en besökare stöter på är några gigantiska kretskort, reliker från 50-talets elektroniska dinosaurier. Bredvid står en dåtida TV-apparat. Jag trycker på en grön knapp och teven knastrar igång.

En terminal för projekt Whirlwind.
Utställd på Boston Computer Museum.
Foto: Hans Sandberg, 1987.
I ett CBS-inslag från 1952 visas dåtidens snabbaste datamaskin, the Whirlwind Computer. Den unge mannen från MIT som demonstrerar maskinens egenskaper för en förvånad TV-publik förefaller bekant. CBS-reportern tilltalar honom med "Mr. Forrester". Där står jag och tittar på den man jag intervjuat dagen innan på MITs Sloan School Of Management. Skillnaden i tid är 35 år.

Jay W. Forrester ledde tillsammans Robert E. Everett utvecklingen av Whirlwind för den amerikanska flottan 1945. Den datorn var ett tekniskt genombrott bl a tack vare Forresters uppfinning av det magnetiska kärnminnet, vilket skulle spela en avgörande roll för 50- och 60-talets datorer (innan halvledarna tog över). Forrester blev sedan ledare för SAGE, ett projekt för att bygga ett avancerat datorsystem för det amerikanska flygvapnet. Det innefattade bygget av världens hittills största dator (i och för sig ingen merit!), AN/FSQ-7, som upptog flera rum, vägde 175 ton och tillverkades (av IBM) i 48 exemplar. Den var i bruk ända fram till sin pensionering 1983!

Efter en framgångsrik karriär som konstruktör av datorer gick Forrester över till att studera utvecklingen av sociala och ekonomiska system, nu som professor i management vid MIT:s Sloan School of Management och medlem av Romklubben. Den senares rapport The Limits to Growth (1970) blev en av de mest omdebatterade böckerna under 70-talet, översattes till 30 språk och såldes i miljontals exemplar. Det var Forrester som konstruerade datormodellerna bakom analysen.

De vetenskapliga analysmetoder som Forrester var med att utveckla kom att kallas systemdynamik och skulle snart befruktas genom återupptäckten av Kondratieff-cykeln. Nikolaj Kondratieff hade genom statistiska undersökningar av den ekonomiska utvecklingen upptäckt "långa vågor", som tycktes alstra avgörande ekonomiska kriser med ca 50 års mellanrum. Upptäckten ledde till att han förvisades och senare avled i Stalins fångläger.

Forrester, som var chef för System Dynamics Group vid Sloan School of Management, ledde utvecklandet av avancerade datormodeller för att testa teorin med hjälp av datorsimuleringar. Den modell som man utvecklat i mitten av 70-talet kallas the System Dynamics National Model och beskriver det moderna industrisamhället under en period av tvåhundra år. Den visade sig på ett övertygande sätt stämma med den verkliga utvecklingen utan att man behövde "fuska" genom att kika i historiens facit. Modellen beskrev uppkomsten av både de korta konjunkturcyklerna (3-10 års mellanrum) och de långa kondratieffcyklerna (45-60 års mellanrum). Vad mer var, den förutsåg en ny kris under 1980-talet, vilket efter Den Svarta Måndagen 19 oktober framstår som mer än en teoretisk spekulation.

Systemdynamikernas försök att studera den ekonomiska och sociala utvecklingen ur ett helhetsperspektiv var en utmaning i klass med 1800-talets revolutionära systemtänkare Karl Marx och Friedrich Engels, men MIT-forskarna bygger sina modeller utan att lägga in några värderingar om utsugning och klasskampens historiska förlopp.

Detta sätt att använda datormodeller för att simulera en utveckling ligger närmare naturvetenskapens, än nationalekonomins modeller, där den perfekta konkurrensen med hjälp av teoretiska prisrörelser alltid leder utvecklingen tillbaks till en s k perfekt jämvikt. Börskraschen har inte bara skapat stor oro inför den ekonomiska framtiden; den har också skakat förtroendet för de ekonomiska teorier och modeller som används för att förklara och förutspå utvecklingen. Börsanalytiker och ekonomiska forskare har därför börjat söka helt nya förklaringar.

Wall Street Journal talar 17 november om det ökande intresset bland ekonomer för den naturvetenskapliga "teorin om kaos", en teori om "icke-linjära dynamiska system". New York Times beskriver den 22 november denna tendens som "en snabbt växande tvärvetenskaplig undersökning av komplexa system".

Det är just detta Jay W. Forrester hållit på med under ett par decennier, men han har valt att studera ett längre tidsperspektiv. Så här beskriver han den långa vågrörelsen när jag träffar honom för en nära två timmars intervju i Cambridge, Massachussetts.

-Fenomenet med de långa vågorna börjar i ett bottenläge, fortsätter genom tre decennier eller mer av utbyggnad av kapitalanläggningar och detta drivs till slut för långt varigenom överskottskapacitet skapas. Under denna tid av stort överskott och synbart välstånd tillåts samhällets adminstrativa kostnader, antalet anställda inom administration och service växa bortom varje fundamentalt behov.

-Nedgången, som kommer när tyngden av överskotts-kapaciteten blivit så stor att folk inte längre bygger ut kapaciteten, åtföljs av växande ekonomiska svårigheter, vilket får organisationer att börja uppmärk-samma effektivitet. Många arbetare som inte var nödvändiga avskedas. Det har funnits en tro under de senate två eller tre decennierna att ekonomins service-sektor var relativt opåverkad av detta, relativt immun mot ekonomiska fluktuationer.

-Det kanske var sant för den vanliga kortsiktiga konjunkturcykeln på tre till tio år mellan topparna, men jag tror att nedgången för den långa vågen blir allvarligare och mer långvarig. Detta kommer att skapa tillräckligt tryck på många organisationer att förenkla administrationen inom företagen, på toppnivån och på mellannivån. En mängd aktiviteter kommer att befinnas vara onödiga och det kommer också att gälla för många offentliga institutioner, regeringsinstitutioner. Det kommer att skapa tryck på dem att minska sysselsättningen, även om det kommer att kompenseras av ett tryck minska arbetslösheten.

Utvecklingen av den moderna informationstekniken hänger intimt samman med den långa vågens dynamik. Tekniken har gått mycket snabbt framåt, men denna utveckling har om jag förstår Forrester rätt, perverterats när uppgången lett till en situation av överkapacitet. Svårigheten att hitta lönsamma investeringar i den nuvarande långa vågens teknik (bilar, fartyg, flygplan, byggnader, osv) har perverterat investeringarna i informationssystem, som blivit ett självändamål.

-Jag tror att databehandling i betydande utsträckning helt enkelt skapar sin egen sysselsättning, säger han. I många fall drivs den oberoende av något behov. I viss utsträckning är den direkt skadlig, för det finns en tendens att stora mängder information skapas utifrån hårda och mätbara data, så stora mängder att företagsledare överväldigas av den. Resultatet blir att de inte får tid att titta på den viktiga information som inte finns representerad i "printed output."

-Detta skapar mer och mer uppmärksamhet för det mycket korta perspektivet, vad som hände igår eller förra veckan, medan man borde se tjugo år tillbaka och tjugo år framåt och titta efter de breda trenderna i utvecklingen, som inte kommer att avslöjas i datautskrifterna.

-Det finns en tendens att informationtekniken avleder folk från viktig information, avleder dem helt enkelt därför att de inte har tid över för att beakta information som ligger vid sidan om formella och officiella data, säger han.

Men är inte informationstekniken är grunden för nästa uppsving i modellen för långa vågor?

-Tja, du måste komma ihåg att du inte kan äta datorernas information. Den skyddar dig inte mot regn och du kan inte bo i den. På många sätt handlar det om en samordnande verksamhet vilken uppstår ur vår uppfattning av samhällets komplexitet, men det finns andra sätt att tackla det och det är att förenkla. Vi har många stora företag som har råkat i svårigheter eftersom mindre och enklare företag kan göra jobbet bättre. Inom den amerikanska stålindustrin befinner sig några av de största och äldsta företagen i svårigheter, medan en del av de små nya företagen är mycket lönsamma. Det rör sig om små, nya företag som av vad jag förstår har tre administrativa nivåer, inkluderande folket som gör stålet och direktören. När du förenklar organisationen så långt förenklar du också ditt behov av informationsbehandling. Det finns fortfarande plats för den, men vi har gått mot för mycket av fel typ av information. Många människor får för mycket information och samtidigt ofta ändå inte den information de behöver.

Den kris vi enligt Forrester nu är på väg in i – och som han tror når sin botten kring 1995 – kan i detta perspektiv till och med vara nyttig eftersom de skärpta effektivitetskraven kan tvinga informationstekniken in på nya banor. Vi har redan sett början på en sådan utveckling under de senaste åren eftersom datainvesteringarna inte längre setts som heliga, utan utsatts för en hårdare affärsmässig granskning.

Det som djupast sett orsakar krisen är att producenterna reagerar på ökande efterfrågan genom att försöka öka produktionen, men för att kunna göra det måste de öka investeringarna och för att göra detta måste mer kapitalvaror skapas vilket förutsätter ökat sparande som grund för investeringar. Och detta förstärker intrycket av att efterfrågan ökar och producenten försöker investera än mer. Den ökande efterfrågan på kapitalvaror leder till bristsituationer och leverantörerna börjar ibland t o m ransonera utbudet så att varje beställare bara får 80-90 procent av sina beställningar. För säkerhets skull ökar denna nästa gång sin beställning till 110 procent.

Det är en rad sådana självförstärkande processer som driver systemet till att skapa överkapacitet och depressioner. Om regeringen ingriper och försöker förlänga ekonomins uppsving genom kredit- och skattelättnader kommer detta snarare att försvåra än att lösa problemet genom att utbyggnaden av överkapacitet fortsätter.

Likheten med den marxistiska teorin om kapitalistiska överproduktionskriser är slående. Den planlösa konkurrensen mellan kapitalisterna leder till en allt större ansamling av produktionsresurser och produktionen växer slutligen bortom konsumenternas förmåga att köpa varorna så att överproduktionskrisen blir ett faktum. Forrester undviker emellertid att göra denna koppling och reagerar inte när jag påpekar denna likhet. Jag har svårt att tro att han är omedveten om den, men med tanke på den djupt rotade och nästan instinktiva kommunistskräcken i USA är det kanske inte så underligt. Han avvisar också de gängse marxistiska slutsatserna av kriserna, centralplanering av ekonomin:

-Det finns inga bevis för att centraliserad planering är mer långsiktig eller vis. Jag tror att hoppet och svaret ligger i en allmänhet som har en bättre förståelse av sambandet mellan kortsiktiga och långsiktiga beslut och i en bättre förståelse av det system vi lever i, säger han.

Forresters och systemdynamikernas teori kan låta pessimistisk, men behöver inte vara det. Innebörden av krisen är att systemet drivits tillen gräns där den gamla tekniken och gamla organisatoriska former upphört att vara effektiva. Det är en tid då viljan att förändra kommer att bli allt starkare och därmed grunden till nästa uppsving läggas. Det behöver inte nödvändigtvis innebära sänkt levnadsstandard.

-Man kan tala om nedgången, men man måste komma ihåg var vi befinner oss vid början av en nedgång. Vi har mer kapitalanläggningar än någonsin tidigare, vi har mer tillgänglig arbetskraft - man kan kalla det arbetslöshet - och högre produktivitet än någonsin tidigare. Varför ska det vara receptet för en ekonomisk katastrof?

-Vi är i en bättre fysisk kondition än vi någonsin varit förut. Ändå kan vi lätt glida in i en situation av mycket hög arbetslöshet och stora ekonomiska svårigheter, för vi vet inte hur vi ska kanalisera den potentialen till något vettigt, till att fixa broarna som faller samman, till att fixa gatorna som är fulla av hål. Det är en hel del som behövs göras, men vi har inte medlen, organisationen och förståelsen av hur vi ska få folk att göra det som landet som helhet behöver ha gjort.

Vad kan man då göra om lösningen inte heter centralplanering och inte heller att fortsätta som förut? Leder systemdynamiken till krav på en kontra-kondratieff-cyklisk social ingenjörskonst?

-Ja, det leder till krav på någonting, en förståelse för vad som sker och ett sätt att jämna ut övergången från denna period av överskott. Det är en mycket befogad fråga, en fråga som nu kan studeras och som inte tidigare studerats tillräckligt och där svaren ännu inte finns. Men medlen för att studera dem finns nu. Vårt arbete här om sociala och ekonomiska systems beteende får emellertid väldigt lite stöd. Vi har bara fyra, fem personer arbetande på det. Vi skulle lätt kunna sysselsätta 40, 50 eller mer. Stora mängder pengar går till försvarsbudgeten trots att hotet mot landet snarare kommer inifrån än utifrån, säger Jay W. Forrester.

Hans Sandberg

Loading...