Ryssland, USA och Kina - Intervju med W. Joseph Stroupe, del I. (2007)

Denna artikel publicerades först i Realtid.se 9 mars 2007

Putin undergräver USA:s makt med olja och gas som vapen

USA:s fiasko i Irak har förvandlat Ryssland, som för några år sedan sågs som ett korthus, till en energibaserad supermakt, vilket gjort det möjligt för president Putin att utmana dagens världsordning. ”Det kalla kriget är tillbaks, men i en råare och mindre ideologisk form,” säger W. Joseph Stroupe, författare till boken Russian Rubicon – Impending Checkmate of the West.

Oavsett om vi nått den punkt där världens oljeproduktion vänder nedåt eller ej, så spelar kampen om världens energitillgångar en allt större roll. Det är inte minst Kinas och Indiens snabba ekonomiska tillväxt och modernisering som ligger bakom den växande spänningen i den globala energisektorn. Joseph Stroupe, en oberoende analytiker baserad i Colorado Springs, ser president Putin som en briljant strateg, men inte nödvändigtvis en fiende till västvärlden. Det är snarare USA:s arrogans, inte minst under George W. Bush, som fått honom att utveckla en strategi för att förändra den ekonomiska, politiska och militära balansen i världen.

Putin insåg enligt Stroupe tidigt hur viktig energisektorn var och det var därför han inledde sitt presidentskap med att slå till mot Rysslands nya oljemagnater. Putins föregångare Boris Yeltsin var enligt Stroupe för svag och beroende av hemmamaffian för att kunna göra något saken.

”När Putin kom till makten rådde överskott på olja och den kostade bara tio dollar per fat. Jag tror att Putin förstod att det var en sak som skulle ändras,” säger Stroupe och fortsätter. ”Han förstod att om Ryssland skulle bli en maktfaktor i världen igen, så skulle det bli tack vare dess strategiska resurser. Men först måste han stoppa kapitalflykten och skydda den ryska industrin, särskilt den som hade med strategiska resurser att göra.”

“Man behöver inte sympatisera med allt de gör, men man måste beundra deras intelligens,” säger han om den ryska ledningen. ”De har varit väldigt snabba när det gäller att anpassa sig till förändringar och dra fördel av dem på västvärldens bekostnad. Det har gjort att Ryssland befinner sig i en position där de kan påverka uvecklingen.”

Rysslands nya styrka har naturligtvis noterats på högsta håll i USA.

”En snabbväxande ekonomi och känslan av politiska framgångar på hemmaplan och utomlands har stärkt Rysslands självförtroende, möjliggjort ökade satsningar på försvaret och gjort Kreml mindre rädda för att driva en utrikespolitik, vars mål inte alltid ligger i linje med västvärldens institutioners,” sa John Negroponte i januari, strax innan han lämnade jobbet som högsta chef för det amerikanska underrättelseväsendet och tillträdde jobbet som vice utrikesminister. En konsekvens av detta är att det talas alltmer om ”energisäkerhet” i USA, något som också återspeglades i den tunga utrikespolitiska gruppen Council on Foreign Relations rapport ”National Security Consequences of U.S. Oil Dependency.”

”Bristen på en ihållande uppmärksamhet på energifrågor underminerar USA:s utrikespolitik och USA:s nationella säkerhet. Avgörande energileverantörer – från Ryssland till Iran till Venezuela – har i allt högre grad varit förmögna och villiga att använda sina energiresurser för att främja sina strategiska och politiska mål,” skriver CFR:s oberoende expertkommitté i inledningen till rapporten från i oktober 2006.

Den amerikanska attityden -- George W. Bush:s blandning av ”neokonservativ” arrogans och monumental ignorans -- har paradoxalt nog spelat Putin i händerna.

”Han gav Ryssland en enorm motivation för att ta fram en strategi som kunde uppväga USA:s makt och motverka dess överdrivna globala dominans,” säger Stroupe. ”Man skulle faktiskt kunna säga att han skapade dessa rivaler, för Ryssland var efter 11 september genuint intresserat av en öppning mot väst och Putin gav med sig och tillät USA att etablera baser i Centralasien. De skulle varit tillfälliga, men USA förvandlade dem till mer eller mindre permanenta baser i ett försök att omringa Ryssland. Och idag installerar de antirobotsystem i Europa och stöder Natos expansion ända fram till Rysslands bakdörr. Plus att de stöder ’colored revolutions’ (som dem i Georgien 2003 och Ukraina 2004, min anm. H.S.) Var det ett lämpligt sätt att belöna en man som önskade föra sitt land i riktning mot att bli en verkligt strategiskt partner för västvärlden?”

Joseph Stroupe säger att hans passion för internationell politisk analys och energisttrategi väcktes redan i tonåren, som i hans fall sammanföll med det kalla kriget, oljekrisen 1973-74 och Vietnamkriget. Han startade sin egen konsultverksamhet och har, enligt vad han säger inga bindningar till vare sig industrin, regeringen, eller den akademiska världen. Sedan 2004 driver han sin konsult- och analysverksamhet via en webbsajt kallad Global Events Magazine (www.GeoStrategyMap.com).

”Jag är stolt över att vara en outsider. Mitt oberoende har gjort det lättare att gå utanför de gängse ramarna och undvika de ortodoxa modeller som dominerat geopolitiken i energifrågor. Min enda lojalitet är till sanningen, hur smärtsam den än är,” säger han.

USA:s arrogans uppfanns enligt Stroupe inte av George W. Bush, utan går långt tillbaks och präglade t ex George H.W. Bush:s krig mot Irak 1991 och Clinton-regerigens bombkrig mot Serbien 1998.

”USA har aldrig kommit över tänkandet från det kalla kriget. Både Clinton-regeringen och Bush-regeringen insisterade på USA:s dominans, medan alla andra, inklusive och i synnerhet Ryssland, fick nöja sig med en mycket, mycket avlägsen andraplats. Men man kan inte behandla ett land som Ryssland på det sättet. Det går bara inte. Det var en mycket, mycket dum politik och man förlorade Ryssland, vilket var onödigt. De skulle ha kunnat dela den globala dominansen med Ryssland, men de var förstås alltför giriga. De visade ingen respekt och uppskattade inte landet som en möjlig vän och partner, men nu ser Ryssland till att hon uppskattas som en rival.”

Det är en ljuv hämd för Vladimir Putin, men det har inget med kvarvarande marxism att göra, utan mer med nationell stolthet och möjlighet.

”Den övergripande frågan gäller om världen ska vara unipolär (domineras av en makt) eller det ryssarna kallar multipolär (flera maktcentra.) Ryssland, Kina och många andra länder världen runt är stenhårt emot fortsatt maktmonopol för USA, vilket de ser som farligt, destabiliserande, orättvist och ojämlikt. Det skapar också motvilja och rivalitet världen över. Ryssland, Kina och de andra försöker därför övertyga USA om att dela makten och sluta med sin unilaterala och agressiva politik. De vill att USA arbetar på ett demokratiskt sätt tillsammans med de andra länderna på planeten, men Washington slår dövörat till. Det är därför Ryssland arbetar på att underminera USA:s maktmonopol, ja de försöker få det att kollapsa. Faran med en unpolär värld illustreras av att vi detta år står inför en trolig attack på Iran från USA:s sida.”

Invasionen av Irak sände ett klart budskap till Ryssland, Kina och andra stater om att USA inte var en samarbetspartner, samtidigt som det försåg dem med nya medel för att motverka USA. De stigande energipriserna spelade här en huvudroll, vilket Joseph Stroupe lyfter fram i sin bok och i essän ”The New World Oil Order” som publicerades i Asia Times 22 och 23 november 2006.

”Om du är Ryssland eller Kina, så vill du använda dina starka sidor för att komma åt din motståndares svaga sidor. Och var är det Ryssland är starkt och USA svag? Det råkar vara på samma område, energins. Över 70 procent av världens oljetillgångar finns i länder som är gynnsamt inställda till Ryssland eller hos statliga oljebolag, men det handlar inte bara om oljeexportörer, utan om de stora och växande oljeimportörerna i öst, framför allt Kina och Indien. Både de, Ryssland och de flesta andra oljeexportörerna återfinns på samma sida geopolitiskt sätt. De samarbetar informellt och kraftfullt för att med hjälp av energiresurserna bryta upp dagens unipolära världsordning och ersätta den med en multipolär världsordning,” säger han och tillägger att Europa här hamnat i kläm och kan drabbas hårt om de retar Ryssland för mycket. För då kanske Putin prioriterar öst över väst när det gäller vem som ska få köpa dess olja och naturgas.

”Risken för en ekonomisk schackmatt är i högsta grad verklig och inte bara för Europa, utan också för USA. Ryssland positionerar sig mycket smart för att maximera sin energibaserade makt globalt,” säger han.

”Detta är ingenting de önskar göra, för de skulle hellre förhandla med USA. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov sade i en kommentar till Putins tal i Munchen nyligen att Putins avsikt inte vara att motverka USA, utan att alla, inklusive USA, skulle komma samman och dela makten. Det är nu en väldigt idealistisk vision och stämmer inte särskilt väl med den verkliga världen, så Putin, Lavrov och de andra ledarna i Ryssland jobbar på att skaffa sig de redskap de behöver för att framtvinga en förändring i den händelse de inte lyckas övertyga USA om att vara mer modest och mindre aggressivt. Och dessa redskap inkluderar energi, strategiska resurser som aluminium, titanium och andra mineraler som är avgörande för avancerade industrier som flygplan och vapen.”

Världen håller enligt Stroupe på att polariseras igen och det är i stort sett en polarisering mellan öst och väst (med undantag som Venezuela som är allierat med ”öst”.)

”Vi har de som allierat sig med USA:s maktmonopol och de som är emot det. Det går sedan inte att skija denna fråga från frågan om vem som ska kontrollera världens strategiska resurser. Ska det bli USA i kraft as sin globala makt, eller de framväxande makterna i öst som bygger på sin kollektiva styrka. De vill helst inte göra så mycket väsen om sina planer för att inte fastna på USA:s radar, så de arbetar för det mesta i det tysta, utan deklarationer och högljudda proklamationer av det slag vi såg under det gamla kalla kriget. Men Ryssland, Kina, Indien och de andra samarbetar och kan potentiellt komma att underminera och splittra västvärldens makt. Folk var chockade över hur frostigt Putins tal i Munchen var, men 60 procent av tyskarna höll med honom. Så Europa har splittrats i den meningen att många européer är mer oroade för USA än för Ryssland, vilket man kan förstå,” säger Stroupe.

Hans Sandberg

Klicka här för en kommentar från 18 december till Putins avgång som president.