Nicholas Negroponte: Multimediarevolutionen börjar i barnkammaren (24 nov 1992)

Artikeln först publicerad i Datateknik.

Byggnaden som inhyser MIT Media Lab.
Foto: Hans Sandberg, 1992.

Nicholas Negronponte, MIT Media Lab:

Multimediarevolutionen börjar i barnkammaren

När Nicholas P. Negroponte 1976 första gången sökte anslag för att forska om multimedia fick han det på ett villkor: att han kallade det något annat.

-Multimedia var något de hade på nattklubbar, så vi fick istället tala om förmänskligande genom multipla former av kommunikation, eller nåt i den stilen, säger chefen för MIT:s Media Lab.

The Media Lab är ett av 49 forskningscentra på Massachusetts Institute of Technology och tillika ett av de mest kända. Politiker, forskare, journalister och utländska dignitärer står i kö för att få en glimt av framtiden såsom den ser ut i MIT:s tappning. De vill se hur datateknik, telekommunikationer, film och teve smälter ihop till radikalt nya typer av media. De enda som inte behöver köa är sponsorerna från det privata näringslivet; labbet får 3/4 av sina medel från privata företag, i första hand amerikanska och japanska.

Nicholas Negroponte vid 10-års
jubileet 1995. Foto: Hans Sandberg.

Det hela började 1967 med att Nicholas Negroponte skapade MIT:s Architecture Machine Group (AMG). Han hade just tagit sin master-examen i arkitektur och drömde om att bygga en maskin som skulle göra arkitektens jobb lättare. Två år senare lyckades AMG skapa ett program för datorstödd konstruktion, som blev en föregångare till dagens CAD-program. 1977 skapade de sedan ett system kallat Spatial Data Management System, som hade en "desktop" med ikoner för kalender, räknare och telefon långt före både Macintosh och Windows.

1984 gjorde Negroponte med stöd av professor Norbert Wiesner om AMG till det som idag är MIT Media Lab. Finansieringen byggdes upp med pengar från grupper som inte brukade sponsra forskning vid MIT; förläggare, film- och TV-bolag, samt från databranschen.

Snart skulle det visa sig att han var synnerligen skicklig både på att attrahera framstående forskare och täta sponsorer. Detta plus en ovanligt öppen och informell miljö gjorde Medialabbet till ett av USA:s hetaste forskningsinstitut. Det gick så långt att det blev pressrabalder för ett par år sedan MIT gått med på att hjälpa Nihon universitetet i Japan att starta sitt eget "Media Lab". Negroponte anklagades för att sälja ut landets framtid. Själv skakar han av sig kritiken med att projektet faktiskt startade med ett förslag från den demokratiske senatorn Richard Gephardt, som minst av allt är känd för att vilja försvaga USA:s konkurrenskraft.

Medialabbet ser sig självt som en skärningspunkt för forskning kring tre fält: Det första har att göra med inlärning och sunt förnuft och här återfinns inte helt oväntat ett par av USA:s ledande namn inom artificiell intelligens, Marvin Minsky och Seymour Papert. Det andra området är information och underhållning. Här forskar man bland annat om framtidens elektroniska tidningar och digital högskärpeteve. Det tredje området handlar om datorer och perception, det vill säga hur man får datorer att bli bättre på att se, höra, känna, tala och vem vet, kanske även lukta.

Mot den bakgrunden är det inte så konstigt att Nicholas Negroponte är skeptisk mot det vi idag kallar multimedia.

-Många tror att multimedia är att ha en liten TV-bild infälld i ett fönster på sin bildskärm. Jag delar inte den uppfattningen, inte alls, säger han.

-Multimedia handlar om att vara digital. När du är hundra procent digital skapar du strömmar av binära siffror och det spelar i viss mening ingen roll om det är video eller audio. Det viktiga är att det är binära siffror vilket får viktiga konsekvenser. Det brukade gå att allokera delar av spektrum till radio och tevesignaler, men nu är allt samma digitala bitar, säger han.

Så länge radio och teve utnyttjar analoga tekniker rör det sig om fysiskt separerade media med osynliga murar mellan varandra. Du kan inte använda din radio för att ta in ett teveprogram. Men om alla sändningar görs i digital form får vi en helt ny valfrihet.

-Den binära strömmen av siffror kan kodas om av mottagaren på ett sätt som sändaren inte förutsåg, inte bara när det gäller innehållet utan också i fråga om i vilken form signalen ska presenteras. Samma ström av databitar kan resultera i tevebilder, audio eller text. Detta är en mycket stor förändring och jag anser att det är detta multimedia handlar om, säger Negroponte.

Kan man inte säga att vi har en uppdelning mellan å ena sidan multimedia för en arbetsplats, typ Microsofts MPC-standard och å andra sidan multimedia som baseras på data- och telekommunikationsnät?

-Jag tror inte konsumenten är särskilt bekymrad över detta. Om du vill göra en uppdelning, så har du fem kategorier: Paketerade media, typ CD-ROM är en. Telefoni en annan. De övriga är satellitsändningar, marksändningar och kabel.

-Du har rätt i att största delen av multimediaforskningen sker inom den första kategorin, paketerad media. Fast egentligen spelar det inte så stor roll om du får din information via fiberoptisk kabel in i ditt hem, eller på en CD-ROM-skiva. Det som avgör saken är tillämpningen och betalningsformen. Sedan kan du som konsument bestämma hur mycket du vill ha på din sida och hur mycket du vill lägga på nätet. Jag vill till exempel ha information om att mitt plan är två timmar försenat över nätet. Man ska komma ihåg att det hela tiden rör sig om olika former av multimedia.

-Om jag vill ha en individualiserad tidning tryckt i mitt hem, spelar det ingen roll om databitarna sänts till mig med expressbrev eller via fiberkabel. Det är en fråga om pris och tid. Man har hittills koncentrerat sig på paketerade media eftersom kreativiteten varit störst där och dessutom har det varit en helt oreglerad verksamhet. De andra fyra områdena befinner sig under olika grad av statlig reglering, säger han.

Den amerikanska regeringen och lagstiftarna i kongressen kämpar fortfarande med att lösa den trafikknut, som t ex förhindrar de regionala telefonbolagen från att leverera informationstjänser. Utvecklingen går emellertid åt rätt håll, vilket bl a visas av den snabba expansionen inom mobiltelefoni. 

Negroponte är övertygad om att televisionen och liknande tjänster inom två decennierna kommer att sändas genom kabel nergrävd i jorden, medan telefonin kommer att sändas genom etern. Motiveringen för denna vertikala trafikomläggning är enligt honom enkel.

-Vi bör använda spektrum för att kommunicera mellan saker som rör sig. Denna tumregel kommer sig av att spektrum är något som är av naturen givet och följer fysikens lagar. Du kan hugga upp spektrum och dela upp det i celler, du kan multiplexa det och hitta på andra metoder för att använda olika delar av det, men det är trots allt en begränsad resurs, precis som olja.

-Det förhåller sig på ett helt annat sätt med datorminne och optiska fibrer, som vi kan tillverka mer av om vi behöver mer. Det går däremot inte att tillverka mer spektrum.

Negroponte tror att det om 20 år till och med kan bli olagligt att satellitsända teve! Genom att stoppa ner tevesändningarna i marken kan utbudet och kvaliteten ökas, samtidigt som spektrum befrias för att kunna betjäna PDA-nallar, notebooks, armbandsur med inbyggda terminaler och så vidare. Utan denna förändring kan multimedia knappast bli annat än persondatorer med påhängda CD-ROM-spelare.

Det har ju talats länge om hur datorer och telekommunikationer smälter samman och på lång sikt verkar det självklart. Men hur ser bilden ut om vi bara går tre år framåt i tiden? Var tror du multimedia befinner sig 1995?

-Det kommer att smyga sig in i folks vardag, utan att vi lägger märke till det. Men vad är det då som kommer att göra multimedia till verklighet för folk i gemen? Den största rollen kommer de elektroniska spelen att spela. Redan under det närmaste året kommer vi att börja få se en hel del elektroniska spel som använder CD-skivor, använder filmteknik och är interaktiva. De viktigaste företagen här är Nintendo och SEGA. På samma sätt som vi idag talar om Nintendo-generationen kommer man om tre år att tala om multimedia-generationen. Dina barn kommer att få en CD-ROM till julklapp, säger Negroponte.

-Den andra saken är att vi får många fler gemensamma företag mellan informationsproducenter och telebolagen. Det har redan börjat, men kommer att bli mycket mer vanligt.

..som med avtalet mellan IBM och Time-Warner?

-Det är ett bra exempel, oavsett hur det går med just detta projekt. Det är en modell för vad andra sysslar med. Det är som med rakhyvlar och rakblad. Folk som tillverkar rakhyvlar vill in på marknaden för rakblad och vice versa.

-Om tre år kommer teve att vara fullkomligt digital, oavsett den sänds via kabel, satellit, marksändare eller telefonledningar. Den kommer därför att kunna integreras med andra system. Tre år är en intressant tid, för jag tror att många olösta frågor kommer att ha lösts vid den tiden.

Betyder det att vi då kommer att ha en adepter hemma mellan vår PC och vår TV?

-Jag tror inte du kommer att referera till dessa saker som TV eller PC om tre år. Det kommer att vara samma sak!

Men hur ska vi kunna hantera alla dessa digitala strömmar som kommer in i vårt hem?

-Idag gör vi det på fel sätt. Du skulle kunna bygga agenter som sköter filtrerandet och urvalet, säger Negroponte, som brukar jämföra dem med en perfekt engelsk butler.

-Många kabelteveföretag hävdar att de kan sända 150 tevekanaler över nätet, men detta är fel sätt att tänka. Inte vill du ha 150 kanaler, du vill ha en kanal, bara en! Men du vill ha exakt den du vill ha och du vill ha den då du vill ha den! Här på labbet försöker vi skapa personligt anpassade kanaler, säger han.

Modellen har de tagit från ett annan projekt på Medialabbet, den personliga elektroniska nyhetstidningen, vars agenter söker igenom dagens nyhetsdatabas och producerar en tidning med nyheter och layout som matchar varje individuell läsares intresse.

Måste du då inte på förhand bestämma vad du vill se?

-Nej, inte mer än att du måste träna upp en bra sekreterare eller en butler. Du säger till din agent att nu vill du se roliga program, nu vill du skratta. Det betyder inte att du bara ser saker du redan känner till. Det finns de som oroar sig för att folk ska bli inskränkta och bara se det de vill se, men så behöver det inte alls bli! Det är löjligt!

Negroponte tänker sig ett system där till exempel ett kabeltevenät med 50 000 prenumeranter sänder lika många individualiserade kanaler. I många fall kommer det bara att röra sig om smärre skillnader mellan vad varje tittare ser. En kanske äter middag lite senare och därför vill starta långfilmen kvart över sju istället för klockan sju. Vissa typer av program kan däremot sändas direkt, till exempel valvakor och sportreferat. Man kan tänka sig olika sätt att lösa denna typ av huvudsakligen icke-direktsänd teve. Distributören kanske lagrar och sänder ut de individuella kanalerna enligt kundernas önskemål. Ett annat sätt är att program sänds till kundens multimediamottagare och lagras där i väntan på visning.

Denna typ av individualiserad sändning kommer enligt Negroponte ställa stora krav på distributörens systemarkitektur, vilket ger telefonbolagen ett övertag. Kabeltevebolagen är vana att pumpa ut samma sak genom alla ledningar, medan telefonbolagen har avancerade växlar som kan serva varje kunds individuella behov.

-Jag tror att telebolagen är i god form för denna uppgift, säger han. (Bara någon vecka efter denna intervju meddelade ett par regionala telefonbolag att de försöksvis skulle börja distribuera videofilmer på begäran via vanliga telefonledningar.)

Den typ multimedia ni jobbar spänner över ett mycket brett fält. Gränssnittet är så mycket bredare. Vad tycker du om dagens standarder? Är det fel att försöka standardisera multimedia kring till exempel den av Microsoft lanserade MPC-standarden?

-Jag brukade oroa mig för sådana saker, men har slutat med det. Ibland får jag till exempel frågan från en av våra sponsorer om de ska satsa på en standard som CD-I. Jag svarar ja, trots att jag tror att den håller på att misslyckas.

Saken är den att det kostar så lite att flytta en produkt från en standard till en annan. Det viktiga är att vara med nu och skaffa sig erfarenheter. Det spelar ingen roll om det är CD-I eller något annat format. Det kommer att lösa sig med tiden.

-Standarder i den digitala världen är annorlunda mot dem i den analoga världen. Om du väljer fel standard i den analoga världen sitter du fast med ditt val, vilket är skälet till att NTSC, PAL och SECAM fortfarande spökar för oss. I den digitala världen kan du däremot konvertera en produkt från en standard till en annan, utan att förlora någon information. Dessutom finns det något man skulle kunna kalla metastandarder, det vill säga standarder som handlar om standarder. Min mottagare kommer att veta att här kommer en sändning som följer den där märkliga svenska standarden och så anpassar den sig för denna.

Slutligen, vad tycker du egentligen om dagens persondator?

-Den är klart bristfällig. Faktum är att i den mån datorkraft påverkar mitt liv, har det mer att göra med allestädes förekommande telekommunikationer än med persondatorns inbyggda kraft. Jag använder datorer flera timmar varje dag sju dagar i veckan och det är ganska otrevligt. Så kommer det förmodligen bli ett tag framöver. Det kan inte jämföras med möten ansikte mot ansikte, fast det befriar oss från tid och rum. Men det som gör det är telekommunikationen, inte datorn annat än att den är bärbar. 95 procent av dess nytta för mig ligger på telesidan, säger Negroponte, kastar ett öga på sitt armbandsur och frågar vem han nu låtit vänta.

Helt befriade från tid och rum är vi tydligen inte, inte ens på MIT:s Medialabb.

Författaren vid MIT Media Lab i november 1992.

MIT Media Labs nya kurs - Smarta prylar

(Denna artikel publicerades först i Dagens Nyheter i oktober 1995.)
MIT:s berömda Media Lab firade förra veckan sitt 10-års-jubileum med att dra upp riktlinjerna för vad som ska komma efter multimediarevolutionen: “Things That Think,” dvs saker som tänker.

När Nicholas Negroponte 1985 drog igång MIT:s (Massachussetts Institute of Technology) Media Laboratory förknippades multimedia med obskyra nattklubbar. Idag kan man knappast kan köpa en PC som inte är multimedial.
Det är naturligtvis inte bara medialabbets förtjänst, men de var pionjärer och Negroponte belönades med att bli något av en internationell multimediaguru.

Bakom framgången ligger dels Negropontes skicklighet i att värva sponsorer inom näringslivet och dels labbets förmåga att locka unga forskare, som här fått blomma ut i en kreativ och tvärvetenskaplig miljö.

På tioårsfesten som inleddes tio över tio den tionde i tionde bjöds vi på en bred uppvisning av talang, snille och “demos” (“Demo or Die!” är MIT Media Labs underförstådda valspråk.) På gästlistan fanns hundratals representanter från näringslivet, forskningssfären och massmedia världen över.

Nicholas Negroponte drog sin välkända mantra om databitar versus atomer (en bok gjord av atomer kan bara lånas ut en åt gången medan en digital bok kan lånas ut till massvis av läsare samtidigt.) Han gick också i svaromål mot dem som avfärdar data- och kommunikationsrevolutionen som “hype.” Problemet beror enligt honom inte så mycket på överdrifter, som på att våra hjärnor har svårt att begripa en exponentiell utveckling, vilken hela tiden accelererar.
-Det som för nio månader sedan sågs som vilda prognoser, ses idag som konservativa uppskattningar. Internet fördubblas i storlek varje år och World Wide Web var 55:e dag, sa han.

Förmiddagen ägnades åt en genomgång av vad labbet gjort hittills, medan eftermiddagen ägnades åt dess nya stora forskningsprojekt, TTT (Things That Think = tänkande prylar) som backas av ett konsortium med ett 30-tal medlemmar, alltifrån AT&T, Lego och Nike till Telia Resarch, Walt Disney och Yamaha.

Seymour Papert, en berömd pedagog som i Sverige är känd från den tidiga skoldatasatsningens försök med hans Logo-system, öppnade med att berätta om ett telefonsamtal som fått honom att bränna vid maten han lagade.
-Idiot, sa jag och syftade förstås på mig själv, men i framtiden kommer vi att mena stekpannan, sa Papert, som också tänkte sig nya slag av pedagogiska leksaker och redskap.
-Vi skulle kunna ha bollar som ger en jonglör feedback utifrån hur väl han eller hon lär sig kontrollera deras rörelser. På liknande sätt skulle man kunna göra intelligenta golfklubbor och tennisracketar.
-Nyckeln är inte att de gör jobbet åt oss, utan att de hjälper oss att göra färre fel, sa han.
Konsekvenserna för inlärning och uppväxt kan bli enorma spådde han.
-Detta kan bli den mest radikala förändringen av det mänskliga livet under de närmaste decennierna.

Lite senare bjöds vi på följande MIT-scenario för en framtid med tänkande prylar: Vi kommer hem och möts av en dörr som känner igen oss, kollar hur vi mår genom att studera vårt ansikte, öppnar låset och ser till att vår smarta CD-jukebox spelar ett musikstycke den lärt sig att vi uppskattar en dag som denna. Väl inne hämtar våra intelligenta skor upp dagens nyheter från vår magiska (men inte flygande) matta, skickar dem till plånboken som filtrerar dem enligt våra personliga preferenser och sedan projicerar dem på insidan av våra glasögon.

MIT är inte ensamma om att fundera på hur datorerna ska kunna smygas in i vardagslivet. AT&T Bell Labs, IBMs Watson Labs och Xerox Parc är också inne på samma linje. Mark Weiser på Xerox Parc formulerade för flera år sedan begreppet “Ubiquitous computing” för att beskriva datorer som finns överallt, oftast utan att synas. Men frågan är om inte Negroponte & Co. lyft visionen till en nivå som är så djärv att den snudd på riskerar att dra ett löjets skimmer över sig.

Danny Hillis, som återvänt till MIT efter några års försök att bygga och sälja massivt parallella superdatorer (Thinking Machines Corporation), berättade om framtidens dammsugare, som för det mesta kommer att vara korkad, men då och då anropa den intelligens den behöver via rummens datanät. Ett sådant tillfälle kan uppstå om den stöter på en papperslapp och har svårt att avgöra om det rör sig om skräp eller kanske rent av en sedel.

-Dagens elektroniska manicker är klumpiga, gör hål i våra fickor och är ofta inte till särskilt stor nytta, sa medialabbets fysiksnille Neil Gershenfeld. Framtidens smarta prylar kommer däremot både kunna analysera, kommunicera och reagera. De kommer många gånger ingå i “personliga nätverk” inbyggda i våra kläder, eller andra saker vi bär på oss. Michael Hawley och hans kollegor håller på att bygga sådana “BodyNets,” som även ska kunna kommunicera med andra personers nät.

Ett fantasifullt sätt att använda ett sådant är ett nät som på en dansbana kollar in publiken för att se om det finns någon partner som matchar vår läggning. (Det är bara att hoppas att ingen hacker sätter ett digital krokben för oss.)

Gershenfeld sa att mycket av tekniken redan finns, men slog också fast det krävs en radikal utveckling av tekniken för sensorer, nya typer av arkitekturer för datanät, liksom program som kan analysera mänskliga uttryck. På MIT och andra forskningslabb har man redan börjat tackla dessa frågor och kommit en god bit på väg.

Den som eventuellt dragit på munnen åt det här med smarta skor fick en chans att ta sig en andra funderare på saken, när Gershenfeld demonstrerade en prototyp till en skodator, som kan kommunicera via kroppens elektrostatiska magnetfält! Prototypen bestod av en liten dosa som han nästa år hoppas ha inbyggd i en sko. Gershenfeld och hans assistent satte var sin fot på sin respektive dosa och skakade sedan hand inför en häpnad publik som via en “live” overheadbild såg dem utväxla elektroniska visitkort.

Varje sådan dosa innehåller en mekanism som alstrar sin egen energi när man trampar på den och därför klarar sig utan batterier, en dator och en sändare /mottagare som kan kommunicera med mycket svaga spänningar. Michael Hawley har vid ett annat tillfälle visat att ett sådant handslag på en sekund kan vara laddat med 100 000 bits.

Om vi fyller vår miljö med mängder av sådana smarta prylar kommer vi helt säkert att ställas inför en rad nya problem. Danny Hillis ställde t ex frågan om hur man tar betalt för det råd som en fjärran dator ger till en dammsugare!
-Mer och mer av vad som händer kommer att bli ett resultat av interaktioner. Var ska vi hämta modeller för att förstå vad som händer? Från biologin?

Den berömde artificiell intelligens-filosofen Marvin Minsky drog i ett humoristiskt anförande analogier med sin syn på hjärnan som ett socialt system.
-När du har stora komplexa nät finns det ingen man kan ringa och klaga hos. Tyvärr är det på samma sätt i våra huvuden där vi har 400 datorer som var för sig har sina idéer om vad de är och vad som behövs göras.
-Hjärnforskningen har gjort enorma framsteg, men vi vet fortfarande inte hur kunskapen representeras i hjärnan. Det finns mängder med teorier för detta, men den dominerande är logiken, som har det trevliga med sig att den kan formuleras precist. Kruxet är bara att sunt förnuft inte låter formuleras i precisa logiska termer.

Och det medialabbets “tänkande” kaffebryggare, plånböcker, klockor, manchettknappar, skor, osv behöver, är just sunt förnuft, men att lära datorer sunt fönuft är utomordentligt svårt. Det ska därför bli spännande att se om Negropontes fantastiska snillen och deras fantastiska maskiner lyckas bygga sina tänkande saker och leksaker.

Hans Sandberg

Marvin Minsky:
-Det som gör att jag gillar medialabbet så mycket är att de studerar saker som inte spelar så stor roll, men som vi människor ägnar det mesta av vår tid åt. Jo visst jobbar de, men för det mesta lyssnar de på musik, idrottar eller slösar bort sin tid, sa Marvin Minsky, en av världens främsta experter på artificiell intelligens.