En långväga reflektion om valet i Sverige

(Jag bor ju i USA sedan en kvartssekel och följer inte svensk politik särskilt noggrant, så ta denna reflektion för vad det är, en personlig fundering och inget annat.)

Den bästa mallen för att tolka vad som händer i Europa och USA idag är nog Hannah Arendts The Origins of Totalitarianism (1951.) Det gamla samhället, som folk lärt sig navigera och i viss mening förstå, ersätts med ett nytt samhälle som de inte begriper. Industriarbetarna och storkapitalisterna är organiserade och tycker sig kunna möta utvecklingen, men småföretagare, jordbrukare och annat småfolk råkar i panik och söker mer eller mindre desperat efter ett politiskt svar på krisen. De har ingen politisk erfarenhet och ingen tilltro till de etablerade partierna, så de engagerar sig i diffusa "movements" som uttrycker deras rädsla och frustration. Deras extremism är inte ett uttryck för någon överlägsenhet eller styrka, utan deras panik. 

Hitler och de andra fascistledarna insåg -- eller lärde sig -- att de kunde fånga upp dessa rörelser. Karismatiska ledare och enkla - idiotiskt enkla - budskap fungerade bäst. Då var det radio, filmer och massmöten. Idag är det Facebook, mailing lists och Twitter. Etablissemanget försöker svara med logik och moral, men det biter inte på människor som tycker att världen rasar samman runt omkring dem. Folk väntar på en Messias och många kliver upp i talarstolarna eller sätter sig i TV-sofforna. De flesta är löjliga tills det plötsligt dyker upp en som folk inte tycker är löjlig. 

Jag kan inte detaljerna i den svenska politiken, men jag tror att Alliansen försökt stimulera marknadskrafterna, utan att begripa att man samtidigt måste försvara systemets legitimitet och det kan man inte göra om befolkningen upplever det som att några åker snålskjuts och berikar sig på reformer som i och för sig kan vara nödvändiga. Det finns inget bättre sätt att integrera en ekonomi än marknadskrafterna och de bygger på konkurrens och profitjakt, men det är lika sant att marknadskrafterna bara kan verka effektivt inom en juridisk, social och moralisk ram. Det var en självklarhet för Adam Smith och det borde vara en självklarhet idag. Om du ska låta privata företag driva sjukvård måste du ha stenhårda regleringar, effektiva straff för övergrepp och täta inspektioner. 

Det som gör flykting- och invandringsfrågan så explosiv i Europa är att invandrarna inte får en chans att spela ut sin fulla potential, plus det faktum att invandringen ofta kommer i chockvågor som överväldigar samhällets förmåga att slussa in alla i produktivt arbete. Det är livsfarligt att parkera invandrarna i "ghetton" vilket verkar vara den europeiska modellen. De måste ges en chans att bidra, så att föräldrar kan vara stolta över sitt arbete och barn se upp till sina föräldrar. Många svenskar är okej med att vara snälla och öppna dörren för flyktingar och invandrare, men ser nog helst att de bor i någon annan förort. Jag tror att vi har mycket att lära av USA på detta område trots folkmordet på indianerna, slaveriet, kvarvarande rasism och och diskriminering liksom återkommande vågor av invandrarfientlighet. 

Jag tror att knäckfrågan är hur man kombinerar de dynamiska marknadskrafterna med en grundläggande samhällstrygghet. Det gäller inte bara när det gäller invandrare, utan för hela samhället. Den svenska/europeiska trygghetsmodellen bidrar paradoxalt nog till fientligheten mot invandrare och andra grupper som vill ha en chans att delta i produktionen och konsumtionen av välfärden. Om vi bara fokuserar oss på tryggheten så avstannar innovationen och risktagandet. Det är en konflikt som blir allt värre med den teknologiska revolutionen som gör att alltfler jobb kan göras av maskiner och datorer. John Maynard Keynes spådde 1930 en framtid där folk bara jobbade tre timmar om dagen, men den revolutionen kom aldrig. Istället har arbetslivet segmenterats så att en del jobbar för fullt, andra jobbar halvt ihjäl sig medan massvis med människor har förpassats till åskådarplats. Och invandrarna har det extra svårt att bryta sig ur denna påtvingade roll, samtidigt som de som har jobb eller pension pekar finger och anklagar dem för att inte göra rätt för sig. 

Detta är ju egentligen ett bra problem att ha - om vi bara kunde komma på ett sätt att dela på välfärden utan att beröva folk incitamentet att arbeta och lämna positiva bidrag till samhället. Jag skulle kunna tänka mig en ny typ av arbetslivsförsäkring, en som gjorde det lättare att ta risker, byta jobb, starta företag osv. Man kanske skulle kunna ha en medborgarlön som bas i utbyte mot någon slags motprestation (typ FDRs Works Progress Administration) och sedan sätta av säg 10 procent av lönen därutöver i en personlig framtidsfond, som man skulle kunna använda för att plugga, starta eget, skriva en bok eller dylikt. Det är bara ett hugskott, men ett som visar att det går att lösa problemen kring skapandet och fördelningen av välfärden. Om vi bara vill och vågar.  

Jennifer Granholm om facket, Obama och Wisconsin

Jennifer M. Granholm - en av de skarpaste demokratiska politikerna i USA och Michigans guvernör 2003-2010 - var på Lawrence O'Donnels show The Last Word ikväll. (Videoklippet är inte längre tillgänligt, så jag tog bort länken.)

Jennifer Granholm kommer att ägna sig åt skrivande, debatt och undervisning nu när hon inte längre är guvernör. Hon ska tillsammans med sin make Dan Mulhern skriva en bok om Michigans djupa ekonomiska kris och hennes arbete för att möta krisen.

Hon kommer även att medverka som kommentator på NBC:s Meet the Press.

Guvernör Granholm fick i höstas ta emot Nordstjärneorden av kung Carl XVI Gustaf. Läs mer här!

Kapitalistisk harakiri

Kapitalismen är sin egen värsta fiende. Det är därför vi behöver lagar, förordningar, regeringar och sociala skyddsnät. I botten på allt detta ligger ett implicit avtal mellan makten och medborgarna, ett avtal som säger att systemet är fundamentalt rättvist, ett implicit moraliskt kontrakt. Från liberalt håll ser man systemet som ett spel, en tävlan, där rättvisan ligger i att alla har samma chans att vinna. Från socialistiskt håll ser man systemet som orättvist eftersom alla inte har samma chans att vinna. Båda har i princip rätt även om den liberala varianten påminner lite om allas lika chans att vinna ett lotteri och den socialistiska underskattar de möjligheter som faktiskt finns för folk som vågar satsa. Lösningen måste därför bli en kompromiss som definierar vad som ska regleras av marknaden, hur marknaden är strukturerad och slutligen korrigerar tävlingens (konkurrensens) resultat beroende på spelarnas "handicap."

Globaliseringen och en extrem tolkning av marknadsmodellen har däremot undergrävt mycket av denna kompromiss och de rika och mäktiga har skamlöst dragit nytta av det kaos som uppstått. De störstas bovarna hittar vi av naturliga skäl på Wall Street, men det senaste exemplet kommer från London: Yvonne Edenholm berättar en sedelärande rapport för Affärsvärlden om Barclays bank i England som betalar 1 procent i bolagsskatt (1,3 miljoner kr) samtidigt som man delat ut 40 miljarder kr i bonusar: Bankjättens skatteflykt större än Islandsskulden. Och den engelska regeringen, som gladeligen avhänt sig 40 miljarder till Barclays, pressar Island hårt för att krama ur landet 33 miljarder kr som en del av notan från finanskrisen.

Den som vill bevara det kapitalistiska systemet måste ta ansvar för dess moraliska fundament. Det gäller både marknadsliberaler och marknadssocialister.

Hans Sandberg

State of the Union 2011: Bra 'Bama!

President Barack Obama greppade läget och pekade ut vägen framåt. Man behöver inte hålla med om allt för att inse att han ryckt initiativet från de hopplösa lealösa republikanerna. Rand Paul gjorde mycket bra ifrån sig i sin kommentar. Det var nästan så att man glömde bort att det var politisk arsenik och inte penicillin han försökte få nationen att svälja. Michele Bachmann påminde om Ross Perot och hans illustrationer av underskottet, med den skillnaden att Perot faktiskt hade något att säga. Bachmann framstod precis så bisarr som man kunde vänta sig och det enda goda man kan säga om hennes Tea Party svar på presidentens tak är att den visade hur förvirrade republikanerna är när det gäller politiken.

Hans Sandberg

Obamas dilemma inför 2012 och republikanernas

Obama måste nu bestämma sig för om han ska slåss eller fortsätta vara snäll. Republikanerna måste nu börja ta ansvar, vilket kommer att skapa konflikter med Tea Party-rörelsen och den mer extrema falangen av Republikanska partiet. Det är ingen dålig spelöppning för Obama II, men knäckfrågan blir ekonomin och krigen och risken är stor att den ekonomiska utvecklingen blir svag och arbetslösheten fortsatt hög. En politisk pattställning i kongressen kan då blockera de federala initiativ som behövs för att skapa nya jobb, vilket kan undergräva Obamas möjligheter att vinna 2012. Om republikanerna går ut för hårt och extremt kan de hjälpa Obama inför 2012, men om de tar sitt ansvar får de problem med sina nya gräsrötter.

Hans Sandberg

Surprise, surprise: Amerikaner föredrar svenska proportioner på jämlikheten

Man brukar säga att Sverige är det mest amerikaniserade landet i Europa. En ny undersökning från Harvard gör att man frågar sig om det är USA som blivit försvenskat.... När 5 522 amerikaner i 47 delstater tillfrågades om vilken av tre modeller de föredrog resulterade i att 47 procent sa att de föredrog den svenska egendomsfördelningen. 43 procent föredrog en helt jämlik fördelning, medan bara 10 procent föredrog den amerikanska modellen. I valet mellan den svenska modellen och USAs svarade 92 procent att de föredrog den svenska! De som svarade informerades dock inte om att den första och sista modellen var den svenska respektive USAs, utan fick studera cirkeldiagram där egendomsfördelningen markerats med "tårtbitar".

• I en helt jämlik modell delas ekonomin i fem delar som vardera äger 20 procent av landets rikedomar.
• I den svenska äger den rikaste femtedelen 36 procent, medan den fattigaste bara äger 11 procent.
• I USA äger den rikaste femtedelen 84 procent, medan den fattigaste får nöja sig med 0,1 procent.

När folk tillfrågades om hur de trodde att egendomsfördelningen ser ut i USA så trodde de flesta att landets rikedomar var mycket mer jämt fördelade än de verkligen är (59 preocent mot verklighetens 84 procent). Det gällde även republikanerna bland enkätdeltagarna. Så när de valde Sverige som sin modell trodde de förmodligen att de valde USA.

En annan ny forskningsrapport visar att USAs högavlönade tar hand om hälften av landets inkomster och att de rika bara blir rikare, medan resten fått se sina inkomster sjunka under en lång tid.

Hans Sandberg

Valet i Sverige sett från New Jersey

Jag följer inte svensk politik på nära håll, så jag kan inte uttala mig med någon större säkerhet om valet och massmedias roll för valutgången. Mitt intryck är att världen genomgår ett skov som har mer med Kinas och Indiens uppgång och USAs och Europas nedgång att göra än med massmedia.

USAs Tea Party handlar på ytan om arga vita män och kvinnor som inte litar på en president som är svart och vars far kom från Kenya, men det som verkligen driver delar av medelklassen ut på kanterna är oron för jobben och framtiden. Invandringen finns med i den amerikanska debatten också, men är mer marginell och regionalt begränsad av det enkla skälet att invandrarna är mycket mer integrerade i USA än i Sverige. I USA anklagas invandrarna för att ta jobb, snarare än för att inte jobba.

Det är väldigt stora krafter i rörelse och om vi inte får ett grepp om den kan allt gå överstyr. Det finns en fascistisk potential hos folket som samlas runt the Tea Party, ungefär som i Europa på 1930-talet. Hitler lovade jobb och nationell samling plus att han spelade på judehatet. Tea Party-folket lovar jobb och nationell samling och hårda tag mot muslimerna. Här finns en plattform som bör funka i både USA och Europa om vi inte kan skapa den grundläggande trygghet som jobb, bostad och utbildning innebär.

Men hur fixar vi jobb när Kina och andra tillväxtländer kan konkurrera så mycket effektivare med låga löner, centralstyrning av strategiska variabler som finanspolitik, handelspolitik och valutakurser, samt att de kan favorisera sina egna strategiska företag och köpa eller sno teknologiskt kunnande från andra länder? Kommer våra ikoniska svenska företag finnas kvar i Sverige om 10-15 år, utöver en forskningsgrupp och kanske ett museum?

Storföretagsmodellen räcker inte för att fixa jobben. Jag tror att det som krävs är en global standardisering av arbetstider och grundtryggheten, stärkt facklig organisering (samtidigt som facken måste rensas från korruption), frihandel med starka miljö- och arbetsrättsliga ramar, parallellt med en liberalisering av arbetsmarknaden så att det blir lättare att starta och lägga ned företag. Om Sverige inte längre kan lita på de multinationella jättarna, så måste vi bli smålänningar. Det är väl det Jan Edling är ute efter. Om jag förstår saken rätt så hade den Röd-Gröna Alliansen inget svar på dessa frågor, medan Alliansen faktiskt jobbat för att stärka småföretagandet. Det faktum att sossarna nu ligger på 30 procent är inte Mona Sahlins fel, även om hon så här på långt håll förefaller väldigt blek. Och det faktum att moderaterna nu är lika stora som s beror inte på Fredrik Reinfeldt även om han lyckats ersätta den gamla högerbilden med bilden av en förortspappa. Sveriges konjunkturläge var förstås avgörande för utgången, men alternativet hade nog inte varit en seger för de Röd-Gröna, utan ett läge med tre starka grupper utan någon vinnare. Om arbetslösheten varit högre kanske Sverigedemokraterna fått 10 procent. Då hade vi haft ett mycket större problem.

Frågan om folk är dumma eller oinformerade eller inte är en sidofråga. Det är lätt att bli deppig när man ser hur korkat folk uttalar sig och hur många som lyssnar på Glenn Beck, men jag tror att dumheten är mer eller mindre konstant och inte är det som avgör valet. När det gäller SD, så hamnar de i samma sits som en gång vpk. De kan inte göra annat än att rösta med regeringen, för deras väljare skulle inte förlåta dem om de röstade med socialdemokratin. Om krisen förvärras genom en "double dip" nästa år kan de stärka sig genom demagogi och trots, men om konjunkturen går uppåt blir deras budskap mindre intressant.

Om Sverige blir bättre eller sämre under de närmaste åren har nog mer med bioteknik, grön teknik och kommersialisering av uppfinningar att göra än med det politiska spelet.
När det gäller sysselsättningen så finns det två aspekter. Den ena är konjunkturberoende, medan den andra är strukturell. Bägge har emellertid förvärrats genom att de vuxna i praktiken roffat åt sig jobben och stängt ute ungdomen. Det är svårt att öppna arbetsmarknaden för de unga eftersom folk är skiträdda för konkurrens. De vet hur svårt det är att få ett nytt jobb, så de biter sig fast.

Jag tror att det är dags att tänka om hela arbetsmodellen, eftersom vi idag har ett läge där folk jobbar ihjäl sig för att ha råd att köpa alla de tjänster de behöver för att kunna fortsätta jobba så mycket. Det är kanske mest ett amerikanskt problem, men det finns nog på många håll. 6-timmarsdagen är inte så dum, även om den genomförs genom att lönen anpassas nedåt. Det borde vara lättare att göra i Europa där skatterna är högre och tappet alltså lägre. Men här krävs globalisering. Fast det krävde nästan en revolution för att få igenom 8-timmarsdagen. Någon (sekulär) "revolutionär" rörelse finns inte idag. Risken är att alla börjar slåss mot alla och då går vi mot fascism och krig.

Jag tror att vi behöver gå bortom höger-vänster-skalan. Vi behöver både entreprenörskap, enskilt initiativ och folkhemsanda (ett folkhem som välkomnar och respekterar invandrarna.) Vi behöver också fortsatt globalisering, men en globalisering som tar ansvar för miljön och har sociala normer.

Robert Redford om vårt oljeberoende

Robert Redford jobbade i oljeindustrin som liten. Han förstår den, men han förstår också varför vi måste bryta beroendet till oljan och satsa på alternativ energi. Här är en video från NRDC.

22 år senare och samma fråga: Var det datorernas fel att börsen kraschade?

Förra veckans diskussion om huruvida det var en datorglitch eller ej som orsakat det dramatiska börsraset fick mig att gräva upp en artikel jag skrev för 22 år sedan för tidningen Datornytt. Den handlade om Brady-kommisionens rapport om börskraschen i oktober 1987.

Här är min artikel från februari 1988: Berodde kraschen på datorerna?

Och här är några artiklar som diskuterar "maskinernas" roll för kraschen 6 maj.

Surge of Computer Selling After Apparent Glitch Sends Stocks Plunging

Computer Trades Are Focus in Wall Street Plunge

Regulators scour millions of trades for clues to dramatic market plunge

Mean Street: Crash — The Machines Are in Control Now

The Big Short: Inside the Doomsday Machine

Stop the Machines! Save the Dow: Today's Outrage

The Terminator Comes to Wall Street (från våren 2009)

Läs och jämför! 22 år har gått och ändå är det som om vi står och stampar på samma ställe.
 
Hans

Kina kan stoppa världens produktion av vindtunnlar, hybrider och missiler....

Kinas försökte nyligen stoppa exporten av kritiska mineraler -- mineraler som är helt nödvändiga för att tillverka avancerade elektriska motorer för vindturbiner, hybridbilar och missiler --  men det hela "backfired" eftersom omvärlden nu försöker hitta alternativa källor. Det skriver Keith Bradsher, journalist på New York Times, i en rapport från Hongkong. 

 

"With control of more than 99 percent of the world’s production of these minerals, China could try to use a ban to force other countries to buy the crucial motors for these high-tech end products, instead of just the minerals, directly from China," skriver Bradsher 26 september.

Det är ju skönt att höra att det hela verkar gå bra denna gång, för Kina kontrollerar 99 procent av produktionen av dessa metaller, men hur kommer det sig att den övriga världen är så extremt beroende av en leverantör? Och den som tror att detta är ett undantag bör läsa Barry C. Lynns bok End of the Line: The Rise and Coming Fall of the Global Corporation (Doubleday, 2005) som visar hur världens tillgång på avancerad och ofta kritisk teknologi ofta hänger på ett hår.  

Jag intervjuade Barry C. Lynn för två år sedan om hans bok och världens extrema beroende av några få tillverkare av kritiska komponenter. Länge (sedan Alexander Hamilton) var det en medveten politik från USAs sida att alltid kräva två leverantörer av kritiska material och teknologier, men den övergavs efter det kalla krigets slut. 

 – Världsekonomin brukade ha vattentäta skott i form av vertikalt integrerade företag och nationalstater, men detta har ändrats radikalt under de femton åren efter det kalla krigets slut, sa Barry Lynn i min intervju från 2007. 

Här kan du läsa Keith Bradshers artikel i New York Times:

China’s Threat Revives Race for Rare Minerals

Här är min blogg från 16 juli 2007:
Globaliseringen - "Vi har nått slutet på linan"


Här är min intervju med Barry Lynn som jag publierade i Realtid 16 juli 2007:

"Vi har nått slutet på linan”


Dagens hyperspecialisering innebär ett enormt risktagande som när som helst kan leda till en katastrof, varnar ekonomibevakaren Barry C. Lynn.
Den amerikanska regeringen var länge mån om att det amerikanska näringslivet skulle kunna motstå utländska påtryckningar och katastrofer. Antitrust- och handelspolitiken skulle förhindra monopol och garantera tillgången på strategiska varor och teknologier.
Så var det i stort sett från USA:s förste finansminister Alexander Hamilton till president Ronald Reagan, men denna modell revs sönder efter det kalla krigets slut samtidigt som världen blev alltmer instabil.

– Världsekonomin brukade ha vattentäta skott i form av vertikalt integrerade företag och nationalstater, men detta har ändrats radikalt under de femton åren efter det kalla krigets slut, säger Barry Lynn, som är expert på globala industrisystem vid tankesmedjan New America Foundation i Washington DC.

När dessa inre och yttre skydd urholkades eller togs bort kunde företag och nationer effektivisera sina näringsliv genom ökad arbetsdelning och handel. Marshallplanen och Kol- och Stålunionen (1952) stimulerade Europas industriella återuppbyggnad och lade grunden för den europeiska unionen.

Man ska komma ihåg att denna strukturomvandling skedde under den amerikanska ockupationsmaktens och de olika nationalstaternas politiska ledning, vilket inte var fallet när USA genomförde en liknande strukturomvandling, först genom handeln med Japan och Sydkorea och sedan på 1990-talet med Kina och Indien.

– Vi gjorde det i full fart och utan något som helst politiskt innehåll. Det fanns ingen motsvarande politisk struktur för att reglera, eller övervaka denna radikala omställning av den industriella organisationen. Det som tog sextio år i Europa genomförde amerikanerna med Kina på femton år. Och Kina är en radikalt annorlunda nation. Vi visste inte ens vad vi gett oss in på, säger Barry Lynn, som är senior fellow vid New America Foundation i Washington, D.C., en tvärpolitisk tankesmedja med penningstarka vänner i Silicon Valley.

Han är expert på globala industrisystem och har medverkat i Harvard Business Review, Financial Times och gett ut en uppmärksammad bok kallad ”End of the Line: The Rise and Coming Fall of the Global Corporation” (Doubleday, 2005).

Lynn påtalar också det paradoxala i att denna utveckling till stor del skedde under Bill Clintons tid som president. Clinton hade i valkampanjen talat om att satsa på ekonomin och infrastrukturen, men intog en relativt passiv roll när det gällde industrins struktur.

– Bill Clinton fullbordade Reagan-revolutionen. Reagan var en protektionist under det kalla kriget, även om han accepterade ett visst beroende av japanerna. Clinton fullbordade det tredje ledet i Reagan-revolutionen. Reagans folk genomförde en radikal förändring av näringslivet och antitrustväsendet. Clinton genomförde en radikal handelsreform genom att lägga ut anvsvaret för handelsrelationerna på den privata sektorn.

– Följden blev att vi fick ett hyperspecialiserat globalt system, säger Barry Lynn och tillägger att han inte har något emot globaliseringen som sådan och att man faktiskt kan tänka sig ett mycket stabilare och motståndskraftigare system än det vi har.

– Vi har under de senaste femton åren skapat ett produktionsnätverk som ersatt ett system där man hade tillgång till många olika tillverkare med en eller ett par, ibland på samma ställe.

Detta system strider fundamentalt mot det som Alexander Hamilton slogs för i strid mot Thomas Jefferssons agrara visioner. Hamilton, liksom Jefferson en av USA:s grundare, ville främja USA:s industrialisering, vilket kom att spela en central roll i frihetskriget mot England.

USA:s industriella expansion kröntes i början på 1900-talet med det vertikalt integrerade jätteföretaget, symboliserat av Henry Fords löpande band. Det vertikalt integrerade företagen undvek att bli beroende av enstaka leverantörer för att produktionen inte skulle stoppas av strejker, eller hot om avbrott i leveranserna.

Japanska företag som Toyota skulle senare ersätta denna modell med en som bl a byggde på amerikanen W.E. Demings idéer. Den kallades Toyota-modellen, ”lean production”, eller Just-In-Time och förlitade sig i högre grad på enstaka underleverantörer, som dock kontrollerades av Toyota.

– Det ursprungliga namnet på modellen var ömtålig produktion och systemet tenderar då och då att kollapsa. För tio år sedan förlorade de tio dagars produktion i Nagoya. Toyota insåg detta och skapade därför paralella system när de expanderade internationellt.

– På 1990-talet valde amerikanska företag att försöka slå japanerna i deras eget spel genom att organisera ett system utan dubblering. Även om företagen ofta säger att de använder flera olika källor, så stämmer det inte. De syftar på att de över tiden kan skaffa sig en ny leverantör, inte att de har två alternativ idag, säger han.

Den extrema specialiseringen underlättades av den revolution inom logistiken som följde med den nya data- och telekomtekniken, samt tillgången på fraktföretag som Federal Express. Det råder ingen tvekan om att denna utveckling ledde till högre ekonomisk effektivitet, men priset var ökad osäkerhet.

Barry Lynn citerar i aprilnumret av The American Prospect Intels legendariske vd Andrew Grove, som 2001 sade att ett sammanbrott i handelsrelationerna mellan Kina och Taiwan skulle vara detsamma som ”datavärldens motsvarighet till Mutally Assured Destruction.” För Andy Grove, som brukade skryta med att han var ”paranoid” som företagsledare, vägde ingenjörens insikt tyngre än ekonomens glada optimism.

Det var ingen slump att Internet byggdes som ett nätverk med många noder och många alternativa kanaler för dataflödet. Experterna på Arpa (senare döpt till Darpa) verkade under det kalla krigets terrorbalans och ville försäkra sig om att Internet inte kunde slås ut av en kärnvapenattack. Nätet skulle överleva även om enstaka noder slogs ut. Men det globala produktionsnätet har byggts upp utan någon större omtanke om dess hållbarhet.

Ett exempel på hur långt specialiseringen gått fick världen 21 september 1999 då Taiwan drabbades av en smärre jordbävning som på någon minut dödade tusentals människor, förstörde byggnader och skadade delar av landets infrastruktur. Ett par dagar senare upptäckte fabriker i Silicon Valley att de inte längre hade tillgång till de kritiska kretsar, som nästan uteslutande kom från två taiwanesiska företag i en och samma företagspark.

Dell Computer och Hewlett-Packard fick stänga sina produktionslinjer och sedan dröjde det inte länge förrän Wall Street började dumpa Apples, Dells och Hewlett-Packards aktier.

Och framemot jul kämpade Amerikas mammor och pappor hysteriskt med att få tag i de vansinnigt populära tjattrande Furby-dockorna, vilka innehöll chips från de två företagen på Taiwan. Produktionsstoppet varade bara en vecka, men ledde till ett bortfall på 7 procent i världens elektronikproduktion i oktober månad.

Terrorattackerna 11 september 2001 blev en tankeställare, men det dröjde inte länge förrän andra händelser fångade världens intresse. Hoten flammar upp, bara för att snabbt försvinna ut i den mediala fonden. Och globaliseringen rullar vidare lika ohämmat och tanklöst som förut.

Ekonomerna jublar, medan ingejörerna biter på naglarna. Men ekonomerna ser inte verkligheten, klagar Barry Lynn i aprilnumret av The American Prospect, en radikal demokratisk idetidskrift startad av kända intellektuella som Princeton-professorerna Paul Starr och Paul Krugman. ”Om man tittar närmare på dagens globala produktionssystem ser vi en chockerande hög grad av specialisering, både geografiskt och ägandemässigt. Alltfler aktiviteter tar plats på en eller några få ställen i världen och görs av ett eller några få företag.”

Den moderna nationalekonomins grundare, Adam Smith, som levde för över 200 år sedan, insåg att produktionen inte bara är en fråga om ekonomisk effektivitet, utan förutsätter ingenjörskonst. Och han hade hämtat inspiration både från Charles Darwin och den Nya Världen. Men hans insikt har fallit i glömska.

”Amerikaner skulle aldrig be ekonomer designa en hängbro eller ett nytt jetplan, men vi insisterar klokt nog på att ingenjörerna ger ekonomerna plats vid bordet,” skriver Barry Lynn och tillägger att ingen tänkte ens på att bjuda in ingenjörerna när dagens enastående komplexa produktionsmaskin designades.

– Det finns en stor skillnad på att låta ett företag tillverka en kemikalie t ex på ett ställe, att låta hundra företag göra det på ett ställer och att låta hundra företag göra det på hundra ställen. Det är tre radikalt olika sätt att producera på, säger Barry Lynn. Även med hundra företag på hundra ställen har vi en koncentrerad modell. Vi måste fundera på vilken modell vi vill ha. Om vi ska ha ett verkligt hållbart system och ett rättvist system som integrerar alla nationer, så bör vi främja en modell med hundra företag på hundra ställen.

– De amerikanska industriföretagen har därför börjat likna design- och handelshus som idkar global upphandling till sina försäljningsorganisationer snarare än att producera. Modellen för det globala amerikanska företaget är snarare Wal-Mart än Ford Motors och GM. Wal-Mart är en koloss som inte producerar någonting själv, men är en mästare på logistik, så att produkter kan inhandlas varhelst i världen de produceras billigast. Den gamla industrin är nedlagd, styckad, och dess verksamhet utflyttad till Bangladesh, Kina, Indien, Mexiko, Taiwan, Vietnam osv.

– Det amerikanska systemet styrs av mycket stora aktieägare. Det finns amerikanska företag som leds av starka företagsledare, som är starka institutionellt sett, men de flesta företag existerar numera bara för att tjäna aktieägarna. Företagsledningen har inget val. Det är därför bolagen tagit dessa enorma risker, på ett sätt man inte skulle ha gjort för tjugo år sedan, säger han.

Vi har enligt Barry Lynn nått ”slutet på linan” och måste välja en ny kurs.
– Det kan komma som ett slag i ansikter eftersom det kommer att vara något vi inte väntat oss, någonting som SARS, eller att det blir krig mellan Indien och Pakistan. Det kommer att säga pang och så står vi plötsligt där utan de saker som vi behöver. Våra banker kommer att vara stängda eftersom de inte har access till information i södra Indien som inte längre har telekommunikationer med omvärlden.
– Eller så vaknar vi äntligen och inser att det är ett fysiskt system vi har att göra med. Men det finns hopp om vi bara kan genomskåda ideologin och börja bearbeta fakta istället. Då kan vi vidta åtgärder för att förhindra en katastrof, säger han.

Hans Sandberg
Korrespondent New York

Därför blev det ingen demokrati i Kina

När Deng Xiaoping lanserade sina långtgående ekonomiska reformer var det många som hoppades att de skulle leda till en demokratisering av landet och en del som sa att utan en sådan demokratisering skulle de ekonomiska reformerna inte lyckas. Dissidenten Wei Jingsheng satte i december 1978 upp en väggtidning där han krävde en femte modernisering, nämligen demokrati. Men när Deng med de protesterande studenternas hjälp gjort sig av med Hua Guofeng gjorde han sig också av med Wei som fick 15 års fängelse. 

Min andra Kina-bok innehåller både reportage om Kinas ekonomiska reformer från mitten på 1980-talet, samt 1989 och 2001, och ett par essäer och en uppsats som analyserar reformerna lite djupare.

Jag forskade om Kina under början av 1980-talet och genomförde 1985 och 1986 två långa studieresor i landet som resulterade i en serie reportage och artiklar. 1989 och 2001 återvände jag till Kina för att fortsätta min rapportering. Jag har nu samlat en del av mina artiklar och essäer i två böcker, en om data-Kina och en om de ekonomiska reformerna och kopplingen till det politiska systemet. Bägge finns nu tillgängliga  på Lulu.com.

Hans Sandberg
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1593567/kina-blockerar-sociala-medier

Kan välfärdsstaten kombineras med den amerikanska modellen?

Det är en intressant fråga som diskuteras i en essä i söndagens (3 maj) New York Times Sunday Magazine. Författaren Russel Shorto gör en elegant och personlig jämförelse mellan livet i USA och i Nederländerna. Undertiteln är "Hur jag lärde mig älska den eurpeiska välfärdsstaten" vilket är lite av en hårddragning eftersom han gör en balanserad analys som förankrar de två ländernas traditioner i historiska och sociala fakta, men inte hindrar att man försöker kombinera det bästa i de två modellerna. För en svensk känns beskrivningen av den nederländska kulturen och sociala attityderna väldigt bekant. Det är nästan så att man skulle kunna byta ut ordet Dutch mot Swedes.

'So where does this get us? If the collectivist Dutch social system arises from the waters of Dutch history, how applicable is it to American society, which was shaped by the wagon train and the endless frontier? And why would a nation raised on “You can go your own way” and “Be all that you can be” even want to go Dutch?

To the first point, there are notable similarities between the two countries. The Dutch approach to social welfare grew out of its blend of a private-enterprise tradition and a deep religious tradition. The ways in which the United States seeks to fix its social system surely stem from its own strong tradition of religious values, and also from a desire to blend those values with its commitment to private enterprise.
And while I certainly wouldn’t wish the whole Dutch system on the United States, I think it’s worth pondering how the best bits might fit. One pretty good reason is this: The Dutch seem to be happier than we are.'

Och här är ett par stycken där man med fördel kan läsa "the Swedes" istället för "the Dutch":

'Then, too, one downside of a collectivist society, of which the Dutch themselves complain, is that people tend to become slaves to consensus and conformity. I asked a management consultant and a longtime American expat, Buford Alexander, former director of McKinsey & Company in the Netherlands, for his thoughts on this. “If you tell a Dutch person you’re going to raise his taxes by 500 euros and that it will go to help the poor, he’ll say O.K.,” he said. “But if you say he’s going to get a 500-euro tax cut, with the idea that he will give it to the poor, he won’t do it. The Dutch don’t do such things on their own. They believe they should be handled by the system. To an American, that’s a lack of individual initiative.”

Another corollary of collectivist thinking is a cultural tendency not to stand out or excel. “Just be normal” is a national saying, and in an earlier era children were taught, in effect, that “if you were born a dime, you’ll never be a quarter” — the very antithesis of the American ideal of upward mobility. There seem to be fewer risk-takers here. Those who do go out on a limb or otherwise follow their own internal music — the architect Rem Koolhaas, say, or Vincent Van Gogh — tend to leave.'

Hans Sandberg

Du gamla du fjällhöga Svorge...

Norska staten vill köpa Volvo och Saab, uppger E24. Tja, vad ska man säga om det? Kanske lika bra att haka på resten av Sverige och återupprätta Unionen som sprack 1905. Fast den här gången blir det nog under norsk ledning. De sitter ju -  när allt kommer omkring - på oljan som inte kommer att vara lika billig för all framtid. Sverige och Norge.... Två kungariken som trots alla vitsar och rivalitet ligger ganska nära varandra socialt och kulturellt. Kanske inte en så dum idé skriver en vän som föreslår namnet Svorge. Och det ligger rätt bra på tungan, men vad ska vi säga på engelska? Sworge? Eller Norweden? Och språket får väl bli svorsk eller nysvorsk!

Ha det!

Hans

  

Sandells hedgefond krympte 60 procent på ett halvår

(Uppdaterad 8 februari 2010: Thomas Sandell sa i en telefonintervju 5 februari att siffran 10,1 miljarder inte avsåg tillgångar Sandell Asset Management förvaltade över, utan värdet av investeringar fonden kontrollerade om man inkluderar sådana som lånefinansierats. Uppgiften att tillgångarna skulle ha ökat med 35 procent är därför felaktig. Han säger också att fonden vid starten 1998 hade 40 miljoner dollar i tillgångar och inte 125 miljoner.)

När jag intervjuade Thomas Sandell för drygt ett år sedan berättade han att Sandell Asset Management klarade sig bra under 2007 och stigit till 7,5 miljarder dollar. I juni sa han till mig att han lyckats driva upp värdet på sin hedgefond Castlerigg Investments till 10,1 miljarder dollar genom att korta subprimesektorn och hela byggsektorn. Värdet av hans fond hade ökat med 35 procent på ett halvår och det trots subprimekrisen. Han förefall vara osårbar, men skulle lyckan stå honom bi under den globala finanskrisen höstern 2008 och vintern 2008/2009? Jag försökte i höstas få tag på honom för att få veta hur det gått, men han är som bekant en extremt privat person vad gäller massmedia.

Forbes avslöjar dock i sin bilaga om världens rikaste att inte ens en så driven och skicklig spelare som Sandell klarat sig oskadd genom stormen. Castlerigg Investments tillgångar smalt under hösten ihop till 4,0 miljarder dollar, vilket är en minskning med 60 procent! Ouch! Fast å andra sidan lyckades Sandell i år komma med på tidningens lista över världens miljardärer - om än på plats 701.

Hans Sandberg

Om du vill läsa mer om Sandell kan du klicka på de här länkarna!

Att intervjua finansdoldisen Thomas Sandell

Intervju med Thomas Sandell i Currents Magazine No. 4 2007

Sandell surfar vidare medan börserna rasar (min artikel för Realtid.se 1 juli 2008) 
Absolut vinst för barnens skull

Forbes om Sandell som nr 701 på listan över världens miljardärer
”Incidenten ligger bakom oss” (Sandells firma straffad av SEC)
Thomas Sandell spelar hårt i USA (Realtid.se 12 dec 2006)

Hälsosamma reformer skrämmer Wall Street

Barack Obama och hans team fortsätter systematiskt beta av kris efter kris, men på Wall Street är man nervösa värre, vilket speglas i - som det tycks - evigt dalande Dow Jones och Nasdaq index. På sina håll hör man investerare och kommentatorer klaga och skylla det fortsatta raset på president Obama. Det är samma män som inte såg något skäl att klaga på under George W. Bush då tjuvar och banditer hade fritt fram med konsekvenser som vi nu alla känner av. 

Vad har ni för rätt att klaga, tänker jag när jag hör dem på CNBC. Var fanns Rick Santellis moraliska raseri när VD:ar plockade ut hundratals miljoner i ersättning för att driva "sina" företag mot ruinens brant? 

Kruxet med Wall Streets nervositet idag, deras klagan över att inte veta vilka regler som gäller, är att de är rädda för att vi ska få regler som ersätter "the winner takes it all." De begriper inte den nya logik som kommer att ta över efter deras roffarlogik. Det kommer att ta ett tag innan de nya spelreglerna är etablerade och folk börjar förstå dem, men när den saken är klar kommer börserna att börja klättra uppåt igen, fast kanske inte lika fort och lika spekulativt.

Hans Sandberg

Viktig artikel om USA:s ekonomi och Obamas strategi

David Leonhardt har skrivit en excellent essä om USAs ekonomi och Obamas strategi för New York Times Sunday Magazine. Den avlivar alla myter om vad vi inte kan och får göra och visar att krisen öppnar en unik chans att reformera USA och lägga grunden för en ny ekonomi och på många sätt ett nytt och mer rättvist och miljövänligt samhället.

Hans Sandberg

Berodde kraschen "den svarta måndagen" 1987 på datorerna?

(Denna artikel skrevs 16 februari 1988 och publicerades i Datornytt. Artikeln ingår i boken Krönikor från USA:s datavärld 1987-2006).

Sällan har väl den amerikanska finansmarknadens maskineri blivit så noga dissekerat som denna vinter. Tegelstenstjocka rapporter har producerats för att klarlägga vad som hände dagarna kring Den Svarta Måndagen. Den allt mer omfattande datoriseringen av finansvärlden har stått i centrum för undersökningarna. Vilken skuld hade datorerna till kraschen?

Fram till mitten av oktober 1987 verkade det som om USAs ekonomi bara kunde gå åt ett håll – uppåt. Skeptiska finansmän som Felix G Rohatyn och Peter G Peterson, vilka varnade för ett sammanbrott hade svårt att göra sig hörda i den allmänna optimismen.

Dow Jones aktieindex som passerat 2.000 i början av 1987 närmade sig raskt 3000. De enorma budget- och handelsunderskotten fick visserligen dollarn att sjunka som en sten, men på hemmaplan märktes inte mycket av detta.

Den fem år långa högkonjunkturen hade skulle förvisso få slut, men de flesta bedömare placerade detta på andra sidan presidentvalet 1988.

Så föll plötsligt New Yorkbörsen (NYSE) med 250 poäng på Dow Jones index, under tre dagar från och med onsdagen den 14 oktober.

Detta ras var en reaktion på både utrikespolitiska (amerikanska styrkor bombade en iransk oljeplattform som hämnd för en iransk attack mot en oljetanker under USAs beskydd) och inrikespolitiska händelser (negativ handelsstatistik och ett lagförslag som försvårade take-overs, dvs aggressiva bolagsköp). Men det återspeglade också ett underliggande misstroende från finansvärlden mot presidentens förmåga att hantera landets ekonomi och politik.

Ingen vet exakt vad eller vilka faktorer som var de direkt utlösande, men vad som sedan hände finns nu dokumenterat i detalj och indicierna pekar mot att den datoriserade aktiehandeln spelade en avgörande roll för storleken på fallet.

För president Reagan var detta en välkommen slutsats:

”Jag tror inte att dollarn eller någonting annat utanför Wall Street och marknaderna hade någonting med det stora bakslaget i oktober att göra. Och det framgår av den rapport som har presenterats för mig av den kommission jag tillsatt....... Brady-kommissionen,” sade han i januari i Cleveland, Ohio.

Det nötta temat om att underskotten var "kongressens fel" tycktes nu kunna bytas ut mot "det var datorernas fel!" Brady-kommissionen var den första i en serie utredningar om börskraschen. Den fick sitt namn efter dess ledare, Nicholas Brady, ordföranden i finansbolaget Dillon Read & Company och nära vän till vicepresidenten George Bush. Utredningen, som snart skulle bestå av ett femtiotal personer, inklusive framstående ekonomer från Harvard Business School och ledande industrimän, som IBMs förre ordförande John R Opel, fick 60 dar på sig. Uppgiften var utomordentligt komplicerad och man fick bl a ta hjälp av en expertgrupp från Pennsylvania State University och en från IBM, som med hjälp av en stordator i detalj studerade aktiehandeln de kritiska dagarna.

Den åttonde januari överlämnades en 379 sidor tjock lunta till presidenten. Den visade mycket riktigt att det var något fundamentalt fel med hur marknaderna fungerade, men den pekade också ut de stora underskotten i budgeten och utrikeshandeln, vilka beskrevs som "ovälkomna och obehagliga styvbarn till Reaganomics".

Omedelbart efter börskraschen började en diskussion inom finansvärlden om den datoriserade aktiehandelns roll i kraschen. Det talades mycket om "program trading," en luddig term som rymmer flera olika typer av datoranvändning.

Bradykommssionen fann att den successiva datoriseringen av allt fler operationer på finansmarknaderna lett till en kvalitativ förändring av hela det finansiella systemet sätt att fungera.

Under det inledande kursraset den 14-16 oktober aktiverades datorprogram hos ett antal institutionella placerare. De använde datorstödda strategier för att köpa eller sälja aktier när kurserna ändrades mer än en viss procent (På engelska kallas detta portfolio insurance, vilket är något oegentligt eftersom det inte handlar om försäkringar, utan om att undvika kursförluster genom avancerade datorprogram som styr balansen mellan hur mycket aktier och kontanter en institution håller. Om kursen sjunker med 10 procent kanske säljprogrammet rekommenderar kunden att sälja 20 procent av en aktieportfölj, vilket ökar kontant-innehavet.)

Dessa automatiska program sände iväg mycket stora säljorder till börsen, vilket uppmuntrade ett antal spekulativt orienterade finansbolag att börja sälja aktier, eftersom de visste att kurserna skulle rasa till följd av säljprogrammen.

Nu hade en ond spiral nedåt dragits igång, för när datorerna noterade ytterligare kursfall, pumpade de ut nya stora säljorder, vilket ytterligare pressade kurserna. De gav också order elektroniskt att sälja stora mängder s k aktieindexoptioner på terminsmarknaden i Chicago. (Dessa "stock index futures" är kontrakt om att vid ett framtida tillfälle köpa eller sälja en korg med var och en av de 500 aktier som ligger till grund för Standard & Poors 500-index.)

Det säljtryck som byggts upp under fredagen den 16 oktober ledde måndagen den 19 oktober till att de automatiska säljprogrammen löpte amok.

Det var inte någon panik av horder av mäklare och aktieägare, utan en elektronisk säljstorm utlöst av några få superaktörer.

”Denna handel var koncentrerad i händerna på ett förvånande litet antal institutioner,” konstaterade Bradyrapporten.

Det var faktiskt mindre än tio institutioner vars datorstödda handel fick det internationella finanssystemet på knä måndagen den 19 oktober! Tre företag sålde denna dag med hjälp av sina säljprogram aktier för nästan 2 miljarder dollar (12 miljarder kronor) på New Yorkbörsen och tre företag sålde samma dag indexoptioner för 2,8 miljarder dollar på terminsmarknaden i Chicago. Svängningarna förvärrades ytterligare genom att s k indexarbitragörer trädde in med mycket stora och snabba transaktioner. Arbitragörerna gör vinster på tillfälliga prisskillnader mellan marknaderna i Chicago och New York, genom att samtidigt köpa och sälja aktieindexoptioner Normalt ska priset på terminsoptionen återspegla det aktieindex det bygger på, men det finns alltid ett litet gap, en prisskillnad, mellan dem. Arbitragören kan med hjälp av datorer upptäcka och slå mynt av förändringar i dessa gap. Detta är möjligt därför att "handpenningen" vid köp av indexoptioner bara är 7 procent (den har nyligen ökats till 15 procent), vilket möjliggör stora transaktioner, vilket krävs för att det ska löna sig att utnyttja små procentuella fluktuationer. Denna verksamhet var i sig inte skadlig, utan förde över säljtrycket från Chicago till New York, vilket på sikt tjänade till att balansera de två marknaderna. Problemet var att topparna i denna verksamhet kom att sam-verka med de övriga svängningarna på marknaden.

Den enorma ökningen av aktiehandelns volym under de kritiska dagarna drev datorsystemen långt förbi vad de planerats för. Därmed hotades det finansiella systemet av ett tekniskt sammanbrott mitt i säljstormen! Pressen var störst på New York-börsens datorsystem, som spräckte sitt kapacitetstak, men ändå i stort sett höll ställningarna. Som vi berättat tidigare (Datornytt 12/87) uppstod problem på output-sidan, när den elektroniska remsan hade en eftersläpning på flera timmar och de printrar som skriver ut säljorderna åt specialisterna inte kunde hålla tempot. Trycket ledde också till problem för specialisterna, dvs de företag som sköter handeln inne i själva börssalen. De är skyldiga att träda in och köpa aktier själva om de inte kan finna någon köpare, men deras resurser ansträngdes till det yttersta och om inte Alan Greenspan gripit in och med hjälp av The Feds auktoritet och resurser säkrat dem bankkrediter, så hade börsen kollapsat totalt. (Utredningen kritiserade också det faktum att en del specialister frångick sitt ansvar mot marknaden och koncent-rerade sig på att handla med egna papper istället för sina kunders.)

I de utdrag av rapporten som publicerades i New York Times står det att New Yorkbörsens datorsystem, DOT, faktiskt bröt samman och att detta skapade stor förvirring hos investerarna som inte visste om deras säljorders utförts och till vilka priser:

”Ett avgörande problem i börssalen hos NYSE var sammanbrottet för det datoriserade DOT-systemet pga otillräcklig kapacitet.”

Men denna del av Brady-rapporten är felaktig och har reviderats av kommissionen, enligt Jim Squyres, som är vice vd för SIAC, det företag som sköter datorsystemet. Även på Tandem Computer, hävdar man att datorsystemet klarade pärsen.

Bradykommissionens viktigaste slutsats var att datoriseringen av finansmarknaderna de facto skapat en enda marknad, som är elektroniskt länkad.

”Ur ekonomisk synvinkel är det som traditionellt betraktats som separata marknader – marknader för aktier, för indexoptioner och för aktieoptioner – de facto en enda marknad.

”Till stor del kan problemen i mitten på oktober hänföras till dessa marknadssegments misslyckande i att agera som en enda.”

De olika institutionella mekanismerna och myndigheterna klarade inte av att hantera trycket från aktiviteterna från marknad till marknad.

Kommissionen ville därför skapa en central instans som övervakar spelet på och mellan de olika elektroniskt förbundna marknaderna och föreslog att "The Fed", USAs motsvarighet till vår Riksbank skulle ges detta ansvar. (Vilket Alan Greenspan, senare avvisade.)

Man föreslog också att någon slag av "säkringar" (circuit breakers) skulle skapas för att lugna ned marknaden när den hotades av överhettning, t ex i form av gränser för hur mycket en aktie fick falla under en dag innan handeln med den avbröts.

Slutligen föreslog man utbyggnad av informationssystem som följer aktiviteterna inom alla marknader och mellan dem.

Sedan en tid pågår vid New Yorkbörsen experiment med att inskränka den datoriserade aktiehandeln via DOT-systemet. Under tisdagen den 20 oktober stoppades den helt ett tag. I början av februari infördes regler som stoppar vissa typer av datoriserade säljprogram från att utnyttja DOT-systemet (som ger direktförbindelse med specialisternas datorer på börsgolvet).

Den efter Bradykommissionen viktigaste undersökningen om börskraschen kom i form av en 900-sidig rapport från SEC (Securities and Exchange Commission, som övervakar aktiebörsen). SEC-rapporten gick längre än Bradykommissionen i analysen av konsekvenserna av datoriseringen, men var försiktigare i sina rekommendationer om åtgärder.

Man konstaterade att en följd av sammanflätningen mellan marknaderna skapat en "syntetisk aktiemarknad":

”Existensen av en aktiv terminsmarknad för aktieindex har faktiskt skapat en alternativ, ’syntetisk’, aktiemarknad för ett växande antal institutionella placerare,” skriver SEC.

Dessa handlar snarare med index än med enskilda aktier, grundade på analyser av enskilda företags kvaliteter och framtidsutsikter. Priserna på aktier bestäms inte längre på börsen utan på dessa syntetiska börser dominerade av gigantiska placerare. De institutionella aktörerna riskerar med sina avancerade datorprogram på att skrämma bord de individuella aktiespararna. Detta undergräver på sikt marknadens grundläggande funktion, som ju inte är att vara ett kasino, utan att kanalisera sparande till investeringar.

SEC föreslog att en särskild station ("post") på börsgolvet ska inrättas som specialiserar sig på att ta hand om de datoriserade säljprogrammen från institutionella placerare. Det skulle både öka effektiviteten i denna verksamhet och samtidigt göra den mindre skadlig för övriga placerare. SEC vill också i likhet med Bradykommissionen ha något slags "säkringar" mot den datoriserade handeln för att motverka alltför stora svängningar. Däremot undvek man att ta upp något förslag liknande Brady-kommissionens om en central kontrollinstans för hela finansmarknaden.

Vid sidan om dessa två har rapporter om kraschen kommit från New Yorkbörsen, från CFTC, det organ som övervakar terminsmarknaderna och en från GAO (General Accounting Office, ett utredningsorgan som anses vara relativt fristående från olika lobbyintressen).

Den första av dessa tre lade skulden för kraschens djup på spekulation i aktieindex på terminsmarknaden (dvs på Chicagobörsen som också är konkurrent till NYSE). Den andra (som hade mer förankring i Chicago) såg inte något större problem i denna handel, men rekommenderade bättre kommunikation mel-lan marknaderna.

GAOs rapport riktade stark kritik mot det sätt på vilket datorsystemen fungerade under kraschen. Enligt GAO drabbades New Yorkbörsen av tillfälliga sammanbrott i nio av tolv större datorsystem, varav sex var direkt ansvariga för att utföra aktiehandel. GAO efterlyste katastrofplanering från SECs och CFTCs sida.

”Oktoberkraschen var en krasch som nära på blev en katastrof. Vi kommer förmodligen aldrig att få veta hur nära katastrofen vi var,” sade Charles A Bowsher, från GAO i ett kongressförhör.

Ledningen för New Yorkbörsen besvarade GAOs kritik med ett uttalande där man sa:

”Med tanke på storleken på den uppgift som NYSE-systemet stod inför den 19 och 20 oktober, anser vi att de fungerade utomordentligt bra.”

Debatten om vad som hände den Svarta Måndagen kommer att fortsätta, liksom utbyggnaden av datorsystemen. Det är mycket möjligt att kongressen kommer att lagstiftningsvägen reglera vissa former av den datoriserade aktiehandeln, för att säkerställa någon slags jämvikt mellan giganterna och de små individuella investerarna. Det är också möjligt att den självsanering som pågår vid de olika börserna kommer att göra en del av denna lagstiftning onödig.

En sak är i varje fall helt säker. De institutionella placerare som drabbades av hybris och trodde att de med hjälp av datorerna skulle kunna försäkra sig mot kursfall borde vara botade.

Inga datorer hjälpte när tio elefanter samtidigt kastade sig mot nödutgången!