Kapitalistisk harakiri

Kapitalismen är sin egen värsta fiende. Det är därför vi behöver lagar, förordningar, regeringar och sociala skyddsnät. I botten på allt detta ligger ett implicit avtal mellan makten och medborgarna, ett avtal som säger att systemet är fundamentalt rättvist, ett implicit moraliskt kontrakt. Från liberalt håll ser man systemet som ett spel, en tävlan, där rättvisan ligger i att alla har samma chans att vinna. Från socialistiskt håll ser man systemet som orättvist eftersom alla inte har samma chans att vinna. Båda har i princip rätt även om den liberala varianten påminner lite om allas lika chans att vinna ett lotteri och den socialistiska underskattar de möjligheter som faktiskt finns för folk som vågar satsa. Lösningen måste därför bli en kompromiss som definierar vad som ska regleras av marknaden, hur marknaden är strukturerad och slutligen korrigerar tävlingens (konkurrensens) resultat beroende på spelarnas "handicap."

Globaliseringen och en extrem tolkning av marknadsmodellen har däremot undergrävt mycket av denna kompromiss och de rika och mäktiga har skamlöst dragit nytta av det kaos som uppstått. De störstas bovarna hittar vi av naturliga skäl på Wall Street, men det senaste exemplet kommer från London: Yvonne Edenholm berättar en sedelärande rapport för Affärsvärlden om Barclays bank i England som betalar 1 procent i bolagsskatt (1,3 miljoner kr) samtidigt som man delat ut 40 miljarder kr i bonusar: Bankjättens skatteflykt större än Islandsskulden. Och den engelska regeringen, som gladeligen avhänt sig 40 miljarder till Barclays, pressar Island hårt för att krama ur landet 33 miljarder kr som en del av notan från finanskrisen.

Den som vill bevara det kapitalistiska systemet måste ta ansvar för dess moraliska fundament. Det gäller både marknadsliberaler och marknadssocialister.

Hans Sandberg