Året var 1995 och Manhattans "Silicon Alley" hade fått sina första cybercaféer

Webbnyhetssajten Vox hade 24/8 2016 en 

video om ett av de första cybercaféerna.

  

Artikeln ingår i min bok "Amerikansk press under stress".

New York Times webbstrategi (Pressens Tidning No.18/1996)

-The New York Times har ett perfekt utgångsläge för webben, för det som saknas mest online är förtroende och ofta sanning. Vårt namn står för bäggedera, säger Martin Nisenholtz, chef för Times satsning på cyberspace. Vi träffade honom i New York för att prata cyberstrategi.

Det är etthundra år sedan den unge ägaren till The Chattanooga Times i Tennessee köpte The New York Times, som kämpade på konkursens rand med knappt 9.000 i upplaga. En av de första saker Adolph Simon Ochs gjorde var att formulera ett nytt redaktionellt program. Han lovade på ledarplats att The New York Times skulle “förmedla nyheter opartiskt, utan fruktan eller favörer, oavsett parti, sekt eller andra inblandade intressen.” Med tiden skulle den bli en av USAs främsta tidningar med en miljonupplaga.

Arthur O. Sulzberger.  Foto: Hans Sandberg

Idag kämpar Times liksom de flesta andra tidningar med höga papperspriser och allt tuffare konkurrens om reklamintäkterna från radio, teve, direktreklam, gratistidningar och med den revolution av nyhetsförmedlingen som sker via Internet.

Frågan är om inte cyberspace på sikt är den största utmaningen av alla, en utmaning som dock rymmer både hot och löften. 

    Den 44-årige Arthur Ochs Sulzberger Jr., som är barnbarn till Adolph S. Ochs och tidningens utgivare sedan januari 1992, är optimistisk.

-Internet erbjuder, som jag ser det, ... ett sätt att distribuera vår information till enormt låga kostnader. Ingen mer oro över papperspriset. Ingen mer oro över tidningsutkörning, inte över tryck och distributionskostnader i bredaste bemärkelse, sa han i april på ett seminarium i New York (Media Studies Journal, Spring/ Summer 1996, s 98.) Han reserverade sig visserligen för att det kan ta 10-20 år innan vi kommit därhän, men verkar inte tvivla på kursen.

Mot den bakgrunden skulle man kunna vänta sig att finna New York Times väl etablerat i cyberspace, men det är inte fallet. Tidningen ignorerade till att börja med online-rushen, men kom för ett par år sedan igen med ett forum på America Online kallat @times och startade i våras New York Times on the Web. De har också startat ett dotterbolag med 40 anställda som sköter webbutgivningen, The New York Times Electronic Media Company. 

Få kan mäta sig med New York Times när det gäller journalistisk status, men ingenting säger att dominans inom ett media automatiskt ger dominans inom ett annat. Ett av tidningens kännemärken är dess långa, djuplodande och välskrivna artiklar. Sådana “drapor” går an på papper, men knappast hos hektiskt klickande nätsurfare.

-Jag håller med dig om att tidningens innehåll förmodligen gör sig bättre i tryck än online. Det är därför vi startat en från New York Times geografiskt fristående grupp som får koncent-rera sig på att skapa dessa nya produkter, säger vd Martin Nisenholtz, som har sitt kontor på 1120 Avenue of Americas, ett kvarter ifrån New York Times-byggnaden.

Martin Nisenholtz, cyberstrateg. Foto: Hans Sandberg

-Det material vi får från våra ATEX-system är bara en del av grundvalen för det vi gör. Tag CyberTimes som exempel. Denna avdelning av Times webbplats har varje vecka tjugo unika artiklar. Det är en betydande investering i egen journalistik och visar att vi inte bara tänker skyffla in tidningen på nätet, säger han. 

-Vi satsar också mycket på forum, ofta är länkade till artiklar. Den som läser om Ross Perot kan gå direkt till ett forum för att se vad andra tycker om saken. Men vi erkänner att vi måste arbeta mer med material som stämmer med formatet, säger han.

En stor risk med att placera en tidning online är att den faller sönder i sina beståndsdelar och att dessa tvingas slåss var för sig med starka nischorienterade konkurrenter. Papperstidningen är ett bekvämt och billigt sätt att hålla sig a jour med vad som händer både med världen i stort och en rad viktiga nischer, som t ex näringsliv, kultur, teknik och vetenskap. Den som däremot letar efter nyheter om data och Internet har många alternativ till CyberTimes, som t ex C/net, Infoworld Electric eller TechWeb.

Martin Nisenholtz säger, att det är ett av skälen till att hans grupp jobbar på en webbplats för böcker.

-Vi försöker bygga en produkt som ger dig djupet på de områden där vi är starka. Vi är inte där än, vi har bara hållit på i sex månader, men vi inser att det du säger om C/net kommer att gälla för flera av de områden vi försöker täcka.

-Först satsar vi på böcker. Vi vill skapa en bok-hemsida på webben som informationsmässigt överträffar alla andra. Det ska vara så, att om du vill veta något om en bok, vad Times har skrivit om en bok, om du vill byta en bok, köpa en bok, osv, då ska du komma till oss.

-Det står inte i motsättning till att anta att om du är intresserad av böcker, är du också intresserad av kultur, varför nästa vertikala hemsida kanske handlar om kultur, om film, teater, dans, opera och liknande saker. Sedan tar vi kanske resor, för folk som gillar böcker och kultur är också de som reser. Slutresultatet blir en strategi med en rad inkörsportar för en komplett uppsättning vertikala hemsidor, grupperade kring en specifik demografisk och psykografisk grupp, inte en geografisk grupp, säger Martin Nisenholtz.

-Vår målgrupp skiljer sig från den de regionala tidningarna är ute efter. De dominerar sina marknader, men bara dessa. Nyttan av en regional web-plats är att de täcker in allt, med regionala guider och andra produkter för den lokala marknaden. Vi tänker i och för sig göra samma sak för New York, men vi har bara 11-12 procent av marknaden, medan Boston Globe har över 60 procent av sin marknad.

Ett par veckor före min intervju med Martin Nisenholtz hörde jag honom tala i New York på konferensen Web Interactive ’96. Han målade där upp tre scenarios för vår interaktiva online-framtid, baserade på trender vi kan skönja redan idag:

1.      Yahoo-scenariot. Folk surfar omkring på Internet mållöst mest för att det är kul. Sökhjälpmedel som Yahoo hjälper dem “att inte slösa tid medan de slösar tid” (citerat från en av Yahoos grundare.) Å andra sidan har vi företag som IBM, Microsoft och Pepsi Cola vilka bygger virtuella reklam-pelare över sig själva. Kruxet med detta scenario är att kun-derna vare sig är särskilt motiverade, eller villiga att betala för några tjänster, vilket på sikt kan leda till att webben kol-lapsar. Med krympande innehåll blir det allt färre skäl att surfa omkring på nätet.

2.      Disney-scenariot. Multimedia och bättre bandvidd kommer att förskjuta tyngdpunkten från Yahoo-scenariot till en onlinevärld dominerad av några få stora och mäktiga mediaföretag. Konsumenterna flockas till några få megaplatser in-riktade på underhållning.

3.      Visa-scenariot. Om konsumenterna emellertid förkastar Disney-scenariot, kan online-världen komma att bli ett praktiskt nätverk för elektronisk handel, kanske en raffinerad version av dagens bankomater. Folk använder sina persondatorer för att jobba hemma, boka resor, betala räkningar, kolla sina aktiefonder, brevväxla och shoppa.

      -Om detta scenario vinner kommer vi om fem år att fråga oss hur någon någonsin kunde ha fått för sig att stora grupper konsumenter skulle överge sina teveapparater under bästa sändningstid för att interagera online, eller sluta läsa tidningar för att hämta nyheter och information online, sa Martin Nisenholtz i sitt tal.

När jag träffar honom igen frågar jag om han verkligen tror att folk kommer att vilja ägna flera timmar i veckan åt att nätsurfa? En studie som nyligen citerats i Times säger att nya nätsurfare har allt mindre tid att tillbringa online.

-Internet kommer att förändras tio gånger innan formen stabiliseras, svarar han och fortsätter. Det kommer att handla allt mindre om att nätsurfa och allt mer om att hämta hem material. Det är därför vi prövar Netscapes nya Internet Inbox (som gör att man kan få personligt valda nyhetskategorier levererade som websidor med epost, min anm HS.) Vi kommer att gå från smalband till bredband, från text till mer audio och video. Det kommer att bli ett väldigt rikt medium.

Men varför inte istället använda teven för tjänster som utnyttjar ljud och bild? Är det inte bekvämare att sitta framför teven? En skillnad är förstås att då har vi inte längre individuell konsum-tion, utan gruppkonsumtion!

-Nej, nej. Jag håller inte med dig. Ingen vet vad som kommer att hända, men jag tror att det blir som med dagens elektricitet, vilken används av en mängd olika apparater. Vi kommer att få se alltfler nischorienterade tjänster som går till hemmakontoret om de är praktiskt orienterade, till teven om det rör sig om un-derhållning och annonser, samt i vissa fall till smarta telefoner och Internetterminaler. På sikt kommer vi därför att få se tjäns-terna splittras upp på olika typer av redskap. Allt kommer inte att gå till teven.

-I USA konsumeras information via så många kanaler, via tidningar, nyhetsbrev, kabelteve och online. Observera att jag här talar om information och inte underhållning, som framför allt kommer via teve och videospel. 

-Televisionen äger underhållningssektorn, men jag är inte så säker på att någon fångat informationssektorn. Vad betyder det för New York Times? Vi kanske får satsa på flera olika typer av mottagare.

Är det inte ett problem att begära av kunderna att de spenderar så mycket tid online? Har de tid? Måste du inte få in tjänsten i TV-rummet om du vill att folk ska spendera några längre stunder med den? Hur får man en bred publik, annat än tonåringar och pensionärer?

-Du säger att folk inte har tid, men de tittar ju på teve sju timmar om dagen. Problemet är inte tid, utan television. Det vi konkurrerar med är inte tid på kontoret, utan tid i hemmet framför teven. Vi tänker oss att du efter middagen istället för att slå på CNN går upp till ditt hemmakontor och använder vår tjänst i tjugo minuter, en halvtimma eller hur lång tid det nu tar.

-Istället för annonser som riktar sig brett till massorna får du då annonser till specifika personer utifrån kunskap om vilka de är. Det ekonomiska värdet av sådana annonser är mycket högt. Det gör att ekonomin funkar.

-Vi jämför oss inte med Seinfeld. Vi hoppas fånga in en halv-timma på kvällen från välbärgade användare, folk som idag tittar på CNN, eller McNeil-Lehrer. Vår konkurrens är därför inte tidningar utan television, säger han.

Är inte det starka antaganden?

-Jag sa inte att de inte var starka, men det är så de ser ut!

Pressens Tidning Nr. 18 1996

14 november 1996

Olle Blomkvist - In Memoriam

Jag har tänkt på Olle nästan varje dag nu sedan jag fick ett meddelande via Facebook från Peter Pettersson, som var chefredaktör på Dagens IT när jag var tidningens USA-korrespondent. Olle var redaktionssekreterare när jag började jobba där vintern 1996-97, så vi hade regelbunden kontakt fram tills Dagens IT och dess webbnyhetssajt lades ned i slutet av 2003.

Jag blev chefredaktör för SACC-USAs (the Swedish-American Chambers of Commerce in the USA) tidning i januari 2004, men fortsatte frilansa och en dag ringde Olle och frågade lite underfundigt om jag hört om Stefan Erikssons spektakulära vurpa på Pacific Coast Highway i Kalifornien. Det hade jag inte, men Olle gav mig lite bakgrundsfakta och frågade om jag ville bevaka storyn för Realtid.se, en ung webbsajt där han blivit nyhetschef. Det dröjde sedan inte länge förrän jag blivit USA-korre för Realtid.se och stod i nästan daglig kontakt med Olle. Vi pratade i telefon var och varannan dag och dessemellan bollade vi emejls fram och tillbaks över Atlanten. Så här kunde det se ut när det landat i min inbox:  

Hmmm... Får du en intervju med honom så blir det med största sannolikhet mkt intressant. Detta meddelande har körts genom Blomkvists anti-glöggfilter. Olle

Han hade en underfundig och ibland lite knepig humor som tvingade en att tänka till och vrida och vända på orden ett par gånger innan man riktigt förstod poängen. Det var samma sak vare sig vi pratade i telefon eller mejlade. Han kunde ta en paus och tänka högt och så prövade han en annan vinkel. Det var kul, det var mänskligt och det gav nästan alltid resultat.

Det var som Peter skrev i sitt mejl ”mycket tråkigt och alldeles för tidigt. Han fyllde 57 i somras.”

Olle var en skicklig yrkesman som journalist och redaktör. Han hade näsa för nyheter och kunde driva en story.

Olles för tidiga bortgång gjorde mig nedstämd och ledsen, för Olle var en god man och jag är övertygad om att vi är många som saknar hans närvaro.

Hans Sandberg 

Läs mer om Olle på hans sambos, Ann Helena Rudbergs, blog.

Toppman på Washington Post ny chef för ASNE

Milton Coleman är ny chef för ASNE, de amerikanska nyhetsredaktörernas organisation rapporterar AP. Coleman är nummer två på Washington Post, där han jobbat sedan 1976.

"In remarks to the group's annual conference in Washington, Coleman said he wants ASNE to play a more active role in helping its members cope with the technological changes roiling the industry."

Han talade också om utmaningarna som traditionella medier idag möter:

"There are legal adversaries. There are governmental adversaries. There are ideological adversaries. There are financial and spiritual adversaries," he said. "The road ahead on the business side is treacherous."

Jag intervjuade Milton Coleman för Pressens Tidning (som senare döptes om till Mediavärlden) 1996. Du kan läsa min intervju med Milton Coleman här!

Hans Sandberg

"Skrivandet kan skötas av annan personal"

I Resumé läser jag att

"DN varslar 100 personer"

och att det är

"Tungt för dagspressen"

så tungt att framgångsrika

"Dagens PS säger upp journalisterna"

men allt är inte svart, för vi har ett

"Glädjebesked från Metro"

Hans Sandberg

Columbia bygger “journalistrobot” (1996)

Denna artikel publicerades i Pressens Tidning 1996 och finns tillgänglig i boken Amerikans press under stress (2009).

(New York) Några forskare på Columbia-universitetet hoppas innan året är slut kunna visa upp en “mobil journalistterminal” (MJT) som automatiserar en del av det journalistiska hantverket.
-Det ska bli ett redskap för reportern ute på fältet, säger John V. Pavlik, chef för The Centrum for New Media vid Columbiauniversitetets Graduate School of Journalism.
Den “mobila journalistterminalen” kommer att vara en liten bärbar dator med ett trådlöst modem, kanske i kombination med en personsökare. Den kommer också med en rad dataprogram för att hämta in och bearbeta text, ljud och bildinformation.
Journalister kan förstås redan nu hämta in information från fjärran databaser, men John Pavlik och hans kollegor vill göra jobbet lättare med hjälp av sofistikerade redskap.
-Dagens datorer är för stora och klumpiga, säger Pavlik som själv föredrar Apples lilla PDA-dator Newton. Fast han tror att MJT-konceptet kommer att spänna över flera olika slags hårdvara. En journalist som vill studera en video vill säkert ha en MJT i form av en multimedia-PC eller en kraftfull “notebook.”

Forskarna på Columbia har ännu ingen prototyp att visa upp, men John Pavlik säger att han diskuterar samarbete med flera dataföretag. Man kan av namnet MJT få intrycket att centrat gett sig på att bygga en ny dator, men det handlar i första hand om att skräddarsy ett programpaket för journalister. En MJT ska kunna kommunicera över Internet, söka i offentliga och kommersiella databaser, samt ha filter och agentprogram som kan söka efter nyheter. Den ska också kunna hantera digitala signaturer för att man ska kunna veta att de dokument och bilder man studerar är äkta.

John Pavlik är emellertid påfallande vag när det gäller detaljerna, både om vad för slags program det ska bli och hur det ska säljas. Han kan både tänka sig att det säljs som ett programpaket i handeln och att det sprids som “shareware” över Internet.

Under vårt besök får vi se en demo av ett program kallat VisualSeek som centret utvecklat i samarbete med Columbias tekniska högskola. Det låter oss söka bland digitala fotografier liksom bland digitala videoklipp. Det intressanta med VisualSeek är att det söker, inte utifrån beskrivande index, utan i bilderna själva. Det kan filtrera och indexera bilderna efter färg och andra egenskaper.
-Vi vill att det ska bli möjligt att söka efter objekt i bilden, säger John Pavlik.

Han ger ett par exempel på hur en sådan teknik skulle kunna användas journalistiskt. Vid en konferens för jurister diskuterades nyligen om man kan ta patent på idrottsliga tekniker, t ex en viss rörelse. En journalist som skriver om sådana patentansökningar skulle med VisualSeek kunna söka igenom visuella databaser för att se om andra idrottsmän redan använt samma rörelse.
-Denna teknik skulle kunna ge oss ny information, som det tidigare var praktiskt svårt att komma åt, säger han.
-MJT skulle kunna hjälpa lokala TV-stationer, som idag ofta kritiseras för sin nyhetsbevakning. De har ofta inte tid att gräva fram bra material i sina videoarkiv, utan tvingas istället nöja satsa på snabba jobb som trafikolyckor och presskonferenser. Men med ett bra sökredskap skulle de kunna producera program, som annars skulle krävt hela team av undersökande personal, säger John Pavlik.

Hans Sandberg

PS. John Pavlik är idag professor vid Rutgers Universitet. För en aktuell video där Pavlik diskuterar journalistik och teknik, klicka här!

"Amerikansk press under stress" - Förord (2009)

Jag har varit USA-korrespondent i 22 år och under 12 av de åren rapporterade jag om amerikanska massmedier för Pressens Tidning (idag MediaVärlden). Det skulle slumpa sig så att mitt andra stora ”beat” – data och informationsteknik – skulle komma att revolutionera förutsättningarna för att både producera och distribuera nyheter och journalistik.

Mitt första reportage för Pressens Tidning handlade om dagstidningar som experimenterade med elektroniska tidningar. Det var Newsday på Long Island och San Jose Mercury News i San Jose och jag skrev reportaget vintern 1993/1994. ”Jag loggar in mig ett par gånger om dan för att läsa meddelanden, säger redaktionschefen Robert Ingle....” varpå jag tillade att ”online” var ett ”smidigt sätt för läsarna att komma med förslag och frågor.” Onlinepubliken var då en liten minoritet dominerad av unga, tekniskt drivna män.

Idag är vi alla online fast för det mesta utan trådar, varför man kanske helt enkelt borde säga att vi alla alltid är ”on” och det har skapat ett radikalt nytt informations- och nyhetslandskap.

Författaren Michael Crichton spådde 1993 i en essä för Wired (1.04 Sep/Oct 1993) att dagstidningarna skulle följa i andra jättars fotspår, för de var bara:

“…another dinosaur, one that may be on the road to extinction. I am referring to the American media. And I use the term extinction literally. To my mind, it is likely that what we now understand as the mass media will be gone within ten years. Vanished, without a trace.“

Hans kritik handlade bara delvis om teknik. Han hade fått nog av slapp och ytlig sensationsjournalistik och hoppades med hjälp av C-Span och ny teknik kunna bryta sig loss ur mediernas informationsmonopol.

”They have treated information the way John D. Rockefeller treated oil – as a commodity, in which the distribution network, rather than product quality, is of primary importance. But once people can get the raw data themselves, that monopoly ends. And that means big changes, soon.

Once Al Gore gets the fiber optic highways in place, and the information capacity of the country is where it ought to be, I will be able, for example, to view any public meeting of Congress over the Net. And I will have artificial intelligence agents roaming the databases, downloading stuff I am interested in, and assembling for me a front page, or a nightly news show, that addresses my interests. I'll have the twelve top stories that I want, I'll have short summaries available, and I'll be able to double-click for more detail. How will Peter Jennings or MacNeil-Lehrer or a newspaper compete with that?“

Hans spådom om dagstidningarnas spårlösa försvinnande slog inte in, men resten stämmer ganska bra med vad som hände. Dagstidningarna förlorade sina lokala monopol på att leverera ”eyeballs” till annonsörerna, ett monopol som inte bara betalat feta vinster till tidningarnas ägare, utan också hjälpt till att finansiera undersökande journalistik, utrikesbyråer för de stora tidningarna och åtminstone reportrar som bevakade stadshuset för de mindre tidningarna.

Det fanns 1.556 dagstidningar i USA 1993 och den totala betalda vardagsupplagan låg på 60 miljoner exemplar, vilket skulle visa sig vara en höjdpunkt från vilken färden sedan skulle fortsätta nedåt till 49 miljoner sålda ex år 2008. Drygt 150 dagstidningar har försvunnit sedan dess. Men det är inte antalet dags-tidningar eller den totala upplagan som bekymrar oss, för det finns ju ingen anledning att bevara nyheter på papper lika lite som vi vill att tågen ska eldas med kol bara därför att det finns eldare som behöver sysselsättning. Och det är inte heller så att tidningarna håller på att försvinna. 

John Morton, en oberoende analytiker som jag ofta intervjuade när jag bevakade dagspressen, skrev i somras i sin krönika för American Journalism Review (Not Dead Yet, AJR, June/July 2009) att 70 procent av USA:s dagstidningar fortsätter att tjäna pengar, men det rör sig om småstadstidningar som i genomsnitt har 12.000 ex i upplaga.

Det är de stora dagstidningarna som drabbats av en dubbel kris, å ena sidan förlusten av läsare och annonsörer till andra medier och annonsörer till webben och å andra sidan den svåraste ekonomiska nedgången sedan den stora depressionen på 1930-talet. Man kan tycka vad man vill om dessa ”media-saurusar” för att låna Crichtons uttryck, men alternativet förefaller att vara en armé av gnagare som tuggar i sig allt de kommer över med en frenesi som inte lämnar något över för reflektion och fördjupning.

Ungefär en tredjedel av alla journalister har fått sluta under det senaste året, 16.000 av 50.000. Vad betyder det för journalistiken? Vad betyder det för demokratin när det inte längre finns reportar som bevakar politiker, företag och myndigheter? Det brukade finnas 50 journalister som bevakade politikerna i Trenton, huvudstaden i New Jersey. Idag är det 15. Samtidigt ökar antalet lobbyister. Allmänheten och politikerna kommer alltså att ha fler förespråkare och färre personer som kritiskt granskar utvecklingen. Detta är inte bara en kris för journalistiken, utan en kris som om den inte löses på ett positivt sätt kan leda till en social kris. Två radikala mediaforskare formulerade saken så här i en essä för den radikala tidningen Nation i våras.

‘But it is not just newspapers that are in crisis; it is the institution of journalism itself. By any measure, journalism is missing from most commercial radio. TV news operations have become celebrity- and weather-obsessed "profit centers" rather than the journalistic icons of the Murrow and Cronkite eras. Cable channels "fill the gap" with numberless pundits and "business reporters," who got everything about the last decade wrong but now complain that the government doesn't know how to set things right. Cable news is defensible only because of the occasional newspaper reporter moonlighting as a talking head. But what happens when the last reporter stops collecting a newspaper paycheck and goes into PR or lobbying? She'll leave cable an empty vessel and take the public's right to know anything more than a rhetorical flourish with her.’

‘So this is where we stand: much of local and state government, whole federal departments and agencies, American activities around the world, the world itself – vast areas of great public concern – are either neglected or on the verge of neglect. Politicians and administrators will work increasingly without independent scrutiny and without public account-tability. We are entering historically uncharted territory in America, a country that from its founding has valued the press not merely as a watchdog but as the essential nurturer of an informed citizenry. The collapse of journalism and the democratic infrastructure it sustains is not a development that anyone, except perhaps corrupt politicians and the interests they serve, looks forward to.’ (The Death and Life of Great American Newspapers, John Nichols & Robert W. McChesney, Nation, 6 april 2009.)

Det finns optimister som tror att webben och medborgar-journalister ska fylla det hål som dagspressen lämnar efter sig när den retiterar från journalistiken, men kruxet med denna vision är att det är dyrt att skapa bra journalistik. Det kostar stora pengar att låta erfarna reportar gräva i arkiv, odla kontakter och verkligen bevaka ett område.

“Many people have been expecting the successors of news-papers to emerge on the Web. But there may be no successor, at least none like the papers we have known,” skrev Paul Starr, professor vid Princeton-universitetets Woodrow Wilson School 4 mars i The New Republic, Goodbye to the Age of Newspapers (Hello to a new era of corruption).

“The metropolitan daily may be a peculiar historical invent-tion whose time is passing. We may be approaching not the end of newspapers, but the end of the age of newspapers — the long phase in history when newspapers published in major cities throughout the United States have been central to both the production of news and the life of their metropolitan regions. Metropolitan newspapers have dominated news gathering, set the public agenda, served as the focal point of controversy, and credibly represented themselves as symbolizing and speaking for the cities whose names they have carried. They have tried to be everyone’s source of news, appealing across the ideological spectrum, and to be comprehensive, providing their readers with whatever was of daily interest to them. Some newspapers, a smaller number than exist today, will survive the transition to the Web, but they probably will not possess the centrality, the scope, or the authoritative voice — much less the monopolies on metropolitan advertising — that newspapers have had.”

De flesta reportagen och intervjuerna i denna bok handlar om dagspressens försök att möta utmaningen från Internet. Det är sant att många tidningar tog tid på sig innan de kavlade upp ärmarna och på allvar började tackla problemet, men även de som gjorde det – Chicago Tribune är kanske det främsta exemplet – har drabbats hårt av den dubbla krisen.

Många har jämfört Internet med Gutenbergs revolution och det ligger mycket i det, inklusive det faktum att det är väldigt svårt att sia om framtiden, särskilt mitt i en revolution. I det läget är det lättast att hålla fast i det gamla och trampa vatten så gått det går, men det är inte lösningen på problemet.

”Ni kommer att sakna oss när vi är borta! Vem ska bevaka alla alla nyheterna...” hörs ärrade journalister ropa i mediaprofessorn Clay Shirkys blog Newspapers and Thinking the Unthinkable (13 mars 2009.) Och han svarar:

“I don’t know. Nobody knows. We’re collectively living through 1500, when it’s easier to see what’s broken than what will replace it. The internet turns 40 this fall. Access by the general public is less than half that age. Web use, as a normal part of life for a majority of the developed world, is less than half that age. We just got here. Even the revolutionaries can’t predict what will happen.”

Det är där vi nu befinner oss. Denna samling reportage och artiklar handlar till en stor del om hur vi hamnade där och jag hoppas att den ska hjälpa oss bygga en mediaframtid där det finns plats och pengar för oberoende kvalitetsjournalistik och det inte bara för exklusiva eliter, utan för den breda allmänheten.

Princeton Junction, NJ

6 september 2009

Hans Sandberg

Ny bok om mediarevolutionen

Jag har gett ut en ny bok med ett urval av mina artiklar, reportage och intervjuer 1993-2006, plus ett nyskrivet förord.
Boken heter Amerikansk press under stress och finns från och med idag på Lulu.com.

Hans Sandberg

Mer än irriterande web-annonser

Sverige ska ju ligga långt framme när det gäller PR och marknadsföring, men ibland går den kommersiella kreativiteten för långt. Jag skulle just kolla in Dagens Nyheter, men "överfölls" av en hiskelig annons för Sony-Ericsson som slingrade sig runt den egentliga webbsajten. Som läsare känner jag mig mentalt våldtagen, ungefär som när man i webbens barndom drabbades av kaskader av pop-up annonser vilka inte gick att stoppa annat än genom att släcka ned datorn.

En annan sajt full av blinkande, pratande och störande annonser är DI.se (den var det åtminstone när jag slutade besöka den för ett par år sedan.) Ofta ligger de hysteriska annonserna i topp så att man inte kunde beskära "fönstret" eller flytta det till höger, vänster eller nedåt för att undvika annonsen. Jag gillar DN och jag läser gärna DI, men med sådana annonser tvingas jag läsa dem via Google News, vilket knappast är bra för tidningarnas ekonomi, men de får skylla sig själva.

Hans Sandberg

Guldgrävare i pappersfloden

(Publicerad i Pressens Tidning hösten 2002)

Bob Huggins framför en kopia av The Globe.

Namnet Cold North Wind anspelar på att amerikanska meterologer gärna skyller kallfronter på Kanada, men CNW:s satsning på att överföra gamla tidningsarkiv till webben är högst seriöst och dessutom lönsamt.
-Detta är en källa till information om livet under de senaste 500 åren. Varför inte bygga en databas med både de tidningar som fortfarande ges ut och alla de som upphört, säger grundaren Bob Huggins.

(OTTAWA) Kartongerna med mikrofilm radar upp sig utanför Bob Huggins kontor i väntan på att köras igenom en liten svart maskin i andra hörnet av kontorslandskapet. Mikrofilmerna är det råmaterial som det tre år gamla företaget Cold North Wind (CNW) använder för att förverkliga sin slogan ”Nya inkomster från gamla nyheter.”

Drömmen om att vaska guld ur tidningarnas arkiv är vare sig ny eller unik, men medan många utgivare nöjer sig med att paketera redan digitala arkiv vill han och hans kollegor börja från början. Det förutsätter emellertid att arkiven finns på mikrofilm eftersom det skulle bli alltför dyrt om man gav sig på att försöka scanna in gamla papperstidningar.
Ett stort antal tidningslägg finns redan på mikrofilm, delvis tack vare stiftelser som Carnegie och Rockefeller. De finansierade på 40- och 50-talet en rad projekt för att rädda tidningsarkiv från att ruttna bort.

Den tekniska processen för att digitalisera ett mikrofilmarkiv är ganska enkel. Filmerna körs genom en ”scanner” som översätter de analoga bilderna av tidningssidorna till datorernas digitala språk. Sedan indexeras sidorna och ”tvättas” med hjälp av ett program (Archive Publisher) som CNW utvecklat. Mörka sidor görs ljusare och tydligare och illa beskurna bilder rätas upp och beskärs bättre. Kvaliteten på mikrofilmerna kan variera, både när det gäller hur nötta och repiga de är, liksom hur väl den ursprungliga mikrofilmaren gjorde sitt jobb. Huggins, som är företagets vd, berättar om ett fall där personen som mikrofilmade en tidning lyckats få med sin hand och en cigarett i bilderna! Sådant är svårt att reparera med programvara. Men det är inte hans bekymmer eftersom det är – beställaren – tidningarna, som ansvarar för ”råmaterialet.”

Både artiklar, rubriker och annonstexter analyseras av programvara för teckentolkning (OCR,) men avläsningen sker rad efter rad oavsett spalt och sida. Målet är inte att ta fram en ascii-text som man kan exportera andra program, utan bara att lokalisera den plats i tidningen där ett ord förekommer. En sökning efter Wayne Gretsky kommer att ge resultat vare sig namnet förekommer i ett sporteferat eller en annons.

De färdiga sidorna sparas i TIFF-format, men distribueras på webben i små ekonomiska filer som kan öppnas med en webbläsare som har ett ”plug-in” program från Adobe, ungefär som en vanlig PDF-fil.

Kanadas största dagstidning, Toronto Star (367.000 exemplar vardagar,) blev sommaren 2001 CNW:s första kund. Tidningens ägare TorStar äger en femtedel av CNW, som idag digitaliserat 2,3 miljoner sidor (fördelat på circa 30.000 utgåvor) som utkommit sedan starten 3 november 1892. Det tog enligt Huggins bara 14 månader för Toronto Star att tjäna tillbaks de 7,5 miljoner kr de betalade för jobbet.
CNW kom i maj överens med Bell Globemedia om att digitalisera arkivet till Toronto’s ledande morgontidning, The Globe and Mail, vars anor går tillbaks till 1844.

Den stora marknaden ligger naturligtvis hos jätten i söder och CNW för diskussioner med flera amerikanska företag, inklusive Knight Ridder, Media General och Washington Post. Samtalen med Washington Post gäller ett webbarkiv som ska innefatta andra tidningar som ges eller getts ut i huvudstaden. Huggins ser sådana lokal arkivportaler som en framtidsmodell, eftersom forskare då kan söka i flera tidningar på ett och samma ställe.

Det största projektet hittills gäller en spanskspråkig tidningsportal på uppdrag av UNAM-universitetet i Mexico City, som är värd för landets nationella tidningsarkiv.
-Vi ska digitalisera varenda tidning som getts ut från 1700-talet och fram till idag. Det rör sig om 490 titlar 20 miljoner tidningssidor, säger Huggins och tillägger att CNW kan hantera alla språk baserade på det romanska alfabetet.

De har idag 28 anställda som arbetar i skift dygnet runt. Kapaciteten ligger på en miljon sidor per månad, men kan lätt ökas till det dubbla eller femdubbla. Det är bara att anställa mer folk och skaffa fler maskiner.

CNW betjänar idag framför allt dagstidningar, men bygger också en global arkivportal under namnet ”Paper of Record.” Tanken är att skapa en portal dit forskare, studenter, amatörhistoriker och släktforskare ska kunna gå för att söka i både befintliga tidningars arkiv och arkiv från länge sedan nedlagda tidningar. Affärsmodellen baseras inte på annonser, utan prenumerationer och paketpriser för enstaka sökningar. Huggins säger att individer kommer att få betala strax under 200 kronor per månad, medan ett bibliotek i en mindre stad kan räkna med att få betala tiotusen kronor för en licens som ger 5 samtidiga användare access.

När Huggins ska förklara företagets övergripande strategi ritar han upp en tidslinje som börjar på 1500-talet. På sluttampen markerar han var radio, TV och Internet kommit in och noterar att de kom sent, sett i ett historiskt perspektiv.
-Tidningarna är en källa till information om livet under de senaste 500 åren. Varför inte bygga en databas med både de tidningar som fortfarande ges ut och alla de som upphört?
-Låt oss säga att du vill studera första världskriget. Du kommer då att kunna gå in och läsa inte bara det amerikanska perspektivet, utan det kanadensiska, det nordeuropeiska perspektivet och så vidare. Och du kan följa utvecklingen dag för dag. Ett av de populäraste forskningsområdena i USA är inbördeskriget 1860-1865. Föreställ dig att du kan gå in och studera tusentals tidningar från den tiden, säger han.

CNW startades med 40 miljoner kr i privat finansiering och de har enligt Huggins ett positivt kassaflöde. Inkomsterna kommer från de 3 kr per sida de tar för sina digitaliseringstjänster. Han säger också att de inte har någon konkurrens utöver ett litet företag i Israel. När det gäller Paper of Record skulle man kunna se databasföretaget ProQuest som en konkurrent, men de riktar sig till professionella forskningsbibliotek, medan CNW satsar på en bredare målgrupp, studenter och amatörer.
-Vår marknadsföring fokuserar sig på ett antal nischer. Den första är släktforskare. Den andra är skolor och högskolor. Den tredje är biblioteken, säger marknadschefen Robert Allum, som grundade till JetForm, ett företag som var noterat på New York-börsen innan det nyligen köptes av Adobe.
-Släktforskning är det vanligaste forskningsområdet i Nordamerika, inflikar Mark Caldbick, som sköter företagets PR.


Cold North Winds marknadschef Robert Allum.

En av de första sakerna CNW gjorde när de kommit igång var att skaffa sig exklusiv rätt (under 15 år) till mikrofilmer av 250 nedlagda tidningar. Säljare var den kanadensiska biblioteksföreningen Canadian Library Association.

Eftersom upphovsrätten i USA och Kanada normalt gäller i 75 år skulle företaget i och för sig kunna digitalisera alla äldre tidningar, men de aktar sig noga för att trampa utgivarna på tårna.
–Vi strävar efter att bli en partner till tidningarna, säger Huggins.

De tidningar som anlitat CNW bestämmer själva hur de ska använda resultatet, men företaget hoppas att de ska ansluta sig till Paper of Record. Sajten är inte tänkt som en destinationssajt, utan som en tilläggsprodukt till tidningarnas och andra partners portaler. Marknadschefen Allum säger att CNW vill bygga ett gemensamt varumärke tillsammans med tidningarna och sedan dela på inkomsterna.
-Vi ser oss som en B2B-företag (business to business.) Att kalla sig konsumentsajt är idag rena döden, säger Huggins, men det hindrar inte att han ser konsumtionsmarknaden som en potentiell tillväxtmarknad.

Hans Sandberg

Intervju med Leornard Downie Jr., Washington Post

Leonard Downie Jr.    Photo: Hans Sandberg.

(Intervju 6 mars 2002, Först publicerad i Pressens Tidning).

Nyhetsjakten ska styra – inte profitjakten

-Den amerikanska journalistiken befinner sig i ett vägskäl, säger Washington Posts Leonard Downie Jr., som en gång höll i Watergate-avslöjandet och 1991 tog över som Executive Editor efter Ben Bradlee. 
Downie har just gett ut boken The News about the News tillsammans med en annan veteranreporter, Robert G. Kaiser. Det är en svidande kritik av lönsamhetsfixeringen hos kedjor som Gannett och Knight-Ridder, samt ett försvar för den amerikanska journalistiska traditionen.

(Washington, D.C.) Säkerheten har blivit tajtare på Washington Post. Det står ett par vakter utanför entrén, en omedelbart innan och ett par till halvägs till vaktbåset framför hissarna, där man numera måste visa fotolegitimation. Jag får sedan vänta på Downies sekreterare Pat O’Shea, som för mig till centralredaktionen på tredje våningen. Hon pausar ett ögonblick när vi kommit in för att se om det finns några jordgubbar på den stora desserttallrik som sänts ner från direktionen. Sedan fortsätter hon bort mot långväggen som vetter mot 15:e gatan, förbi redaktionschefen Milton Colemans stora kontor, där han sitter och pratar i telefon. Jag kan se genom glasväggen att Downies kontor är tomt och ska just slå mig ner i en soffa då Coleman kommer ut och hälsar. Han säger skämtsamt att jasså, du är här för att träffa the Big Boss nu och försvinner sedan tillbaks till sitt rum (följ denna länk till intervjun med Coleman.)

Len Downie dyker snart upp och ber mig följa honom in på kontoret. Han slår sig ner i en soffa med ryggen mot redaktionen och jag sätter på bandspelaren. Han ger ett tufft och affärsmässigt intryck. Inget kallprat, inget kaffe, inget slöseri med värdefull tid, utan rakt på sak.
-Den amerikanska journalistiken befinner sig i ett vägskäl, säger han som svar på min inledande kommentar om att det kommit ut en massa böcker om journalistik under de senaste fem-sex åren.
-Den bästa journalistiken är bättre än någonsin. De bästa journalisterna är bättre utbildade än någonsin och bättre experter på sina respektive områden, men merparten av amerikansk journalistik försämras tyvärr. Kabelteve, Internet och nya ägarmönster har skapat ett läge där det kan gå åt endera hållet.
-Vi vill hjälpa amerikanerna förstå hur nyhetsmedier fungerar. Vi gör det genom att skildra utvecklingen inifrån vilket få andra böcker gör. De argumenterar, medan vi har riktiga reportage, säger han.

Och det är ingen överdrift, för The News about the News är ett mycket långt och mycket kritiskt reportage om hur nyheterna produceras och rapporteras i dagspressen, de nationella tevenäten, lokalteve, kabelteve, radio och av nyhetssajterna på Internet. Downie och Kaiser är två av USA:s mest erfarna journalister och levererar en lika detaljerad som inträngande analys, vilken dessutom ger oss den historiska bakgrunden.

Det är ett med andra ord ett stycke av den goda journalistik som enligt bokens underrubrik befinner sig i fara. Kritiken är konkret och insiktsfull, som när Tom Brokaw, Peter Jennings och Dan Rather intervjuas om hur de ser på de nyheter de idag producerar, efter att först ha låtit dem fräscha upp sina minnen med program de gjorde i början av sina jobb som nyhetsankare. Brokaw, Jennings och Rather erkänner att de fått pruta på sina ambitioner, eftersom dagens nyhetsprogram måste vara underhållande - och framför allt lönsamma.

Internets nyhetssajter modell MSNBC.com kritiseras för att de investerar i teknik snarare än i journalistik och därför inte har resurser för självständig journastik i någon större omfattning. Dagspressen skildras via den egna tidningen, men också i en serie undersökningar och intervjuer med ledare för de stora tidningskedjorna; med Tribunes Jack Fuller och Gannetts John Curley. Mycket av skildringen är en sorglig historia, men det finns också upplyftande berättelser som Raleigh News & Observer i North Carolina.

Om vi bortser från drakarna, så är de flesta amerikanska tidningar små och lokala. Ska man verkligen vänta sig så mycket från dem?
-Jag förväntar mig att de täcker sina lokalsamhällen väl och de är förresten inte alltid så små. Många är medelstora i likhet med Raleigh News & Observer som vi skildrar. Den tidningen gör ett mycket fint jobb med en personlastyrka som bara är bråkdelen av den vi har. De har de rätta värdena, den rätta ägaren och gör så gott de kan. Det använder nyhetsbyrårerna och syndikerat material från Los Angeles Times, Washington Post och New York Times för att täcka nationen och världen och framställer sedan en tidning som håller befolkningen i Raleigh-Durham-området av North Carolina ytterst väl informerad.
-Det går att göra detta och många amerikanska tidningar gör det, men så har vi dem som köpts upp av stora tidningskedjor, vilka bryr sig mindre om samhällena och desto mer om att krama ur tidningarna så mycket pengar de kan. Det är inte storleken utan ägarnas mål som avgör.

Ni kritiserar lönsamhetstänkandet, men jag vill minnas att redan Alexis de Tocqueville talade om de positiva effekterna av vinstintresset....
-Ja, ja, visst är lönsamhet bra för tidningarna, men frågan är hur mycket. När man talar om tjugo eller trettio procent, så kan man dra av fem procent för att satsa på nyheter och ändå vara väldigt lönsam. Man kan acceptera lägre vinstmarginaler när konjunkturen rasar och kompensera sig när tiderna är goda igen, men storföretagen kräver samma marginaler hela tiden, säger Len Downie, som ofta hugger in på en fråga innan den avslutats.

Kärnan i ert argument är behovet av en stark organisation för att rapportera nyheter, oavsett hur de levereras...
-Det är helt rätt! Vi har en stor publik för Washingtonpost.com och uppskattar detta. Vem vet vad som ska hända i framtiden? Jag tror visserligen att tryckta tidningar kommer att finnas kvar en lång tid eftersom de är så användbara, liksom av det faktum att inga gamla medier någonsin dött därför att det kommit nya medier.

Men en stor del av kvällstidningarna försvann...
-Ja, ja, tidningarna kommer att förändras. Gamla medier förändras när det kommer nya.

Boken skildrar ingående utvecklingen på Chicago Tribune och Philadelphia Inquirer. Deras ägare kritiseras för att ha varit alltför lyhörda mot Wall Street och satsar för lite på journalistiken. Men går det verkligen att jämföra dessa tidningar med New York Times och Washington Post, vars ställning även speglar det faktum att de ges ut i Washington och New York. Vi frågar Len Downie om folk som kan logga in sig varän de råkar befinna sig, inte kommer att föredra New York Times och Washington Post framför dessa tidningar.
-Bara Chicago Tribune kan bevaka Chicago och bara Philadelphia Inquirer kan bevaka Philadelphia, svarar han bestämt.

Sant, men klarar de att bära den stora dagstidningens kostym, med utrikeskorrespondenter och....
-Det är inte det vi menar! De bästa och mest lönsamma tidningarna tidningarna ska ha utrikeskorrespondenter. Så många som möjligt bör ha det om det ligger i läsarnas intresse. Dallas Morning News har blivit en mycket bättre tidning än den brukade vara och det utan att ha korrespondenter överallt.De har dem däremot i Latinamerika och Mexico, vilket är naturligt för folk som bor i Dallas, på samma sätt som det är naturligt för tidningar i Californien att ha korrespondenter i Asien. De ligger ju vid Stilla Havskusten.
-Vi kräver inte att alla ska ha allt, men en tidning måste vara bra på att betjäna det samhälle den verkar i. Philadelphia är en stor stad med 4-5 miljoner invånare och där måste du ha en bra bevakning av Philadelphia, delstaten Pennsylvania och nationella frågor av vikt för stadens invånare. Inquirer gör fortfarande ett ganska bra jobb, men är inte så bra som den brukade vara. Dessutom sjunker upplagan och ligger nu under 400.000, vilket är fruktansvärt i en stad med över 4 miljoner invånare.

Men det speglar väl det demografiska skiftet till förorterna?
-Tja, men då måste du bevaka förorterna bra och sälja tidningar där också. Det finns ingen anledning att inte göra det. Vi har en penetration på 50 procent på vardagarna och 67-70 procent på söndagarna.

Med Internet blir vi alltmer oberoende av geografin....
-Vi kommer fortfarande vara beroende av var vi befinner oss. Merparten av våra annonser kommer från Washington-området och så kommer det att förbli så långt vi kan se. Internet kommer inte att dra in särskilt mycket nationell annonsering, utan basen förblir lokal. Det faktum att basen för annonsintäkterna är lokal är en stor skillnad mellan amerikanska medier och europeiska. Jag vet inte om det kommer att vara så om tjugo år, men det är ett mönster som hållit i nästan 300 år, säger han.

Det finns många trender som sliter i det paket som dagens storstadstidning utgör. Går det verkligen att hålla ihop det?
-Vi har framgångrika tidningar av olika storlek – Portland Oregonian, Dallas Morning News, Los Angeles Times, Boston Globe och Washington Post – och det som gör dem framgångsrika är att de fungerar som ”supermarkets” för nyheter av hög kvalitet om en mängd olika ämnen. Jag behöver inte köpa tjugo publikationer eller titta på tjugo olika tevekanaler för att få samma sak som de kan få genom att läsa en dagstidning. Jag ser inget skäl att tidningarna inte ska kunna fortsätta att fylla den rollen.

Fruktar du at publiken ska brytas upp på samma sätt som hände med TV när kabelteve slagit igenom? Det tryckta formatet gör det lättare att hålla ihop paketet, men när ni rör er mot nya medier kanske läsarna börja plocka ihop sina egna rapporter – The Daily Me.
-Jag har aldrig sett någon göra The Daily Me. Visst kommer folk att surfa på nätet, men de kommer fortfarande att att besöka webbsajter som ställts samman av redaktörer vid medier och som de identifierar sig med. Folk kommer till Washingtonpost.com från hela världen, men de kommer av bestämda skäl och inte för att plocka ihop sin egen tidning. De vill veta vad vi ställt samman och vad vi tycker är viktigt. Om vi ger upp detta, om vi slutar värdera nyheterna och specialisera specialisera oss på det som är bäst för vår läsekrets, då kommer folk att sluta läsa tidningarna eftersom det inte finns någon anledning för dem att göra det, säger han.

Har 11 september förändrat det journalistiska klimatet i USA?
-Jag hoppas att effekten blir bestående, men är inte säker på att det blir så. Det som hände omedelbart efter 11 september var att de flesta nyhetsorganisationer gjorde sitt bästa arbete någonsin. TV-näten satsade mer tid och tidningarna gav ökat utrymme för nyheter, men idag är det många som återgår till business-as-usual.
-Det viktigaste resultatet av bevakningen efter 11 september var att amerikanerna läste och tittade i rekordmängd. Tidningarnas upplagor steg och tittarantalet ökade. Jag tolkar det som att amerikanerna är intresserade av seriösa nyheter om man bara gör sig besväret att bevaka dem väl och göra dem relevanta för folk.

Under det kalla kriget var det psykologiskt lättare mobilisera resurser för saker som forskning. Det gick att spela på den Röda Faran. Efter 11 september såg det ut som om landet åter hade en samlande fiende...
-Det är klart att en kris ökar intresset för nyheter utöver det normala, men jag hoppas att folk ska lära sig läxan att vi måste kunna mer även resten av tiden också. Då hade vi kanske kunnat undvika en del av de faror som vi nu oroar oss för. En välinformerad befolkning och regering skulle kanske kunna vidtagit åtgärder så att allt detta inte behövt hända.

Kan man säga att medierna och folket kopplades samman efter 11 september ungefär som anhängarna av public journalism önskar sig?
-Medierna producerade en utmärt bevakning av en mycket viktig händelse och folk lyssnade, men de spelade inte en aktiv roll i samhället, vilket en del anhängare av public journalism kräver. Vi gjorde vårt jobb och gav folk information, men vi talade inte om för dem vad de ska göra med den. Det var inte det vi gjorde efter 11 september, så jag skulle inte vilja betrakta det som ett exempel på public journalism.

Men pressen tacklade ett av de problem som public journalism-rörelsen rest, bandet mellan läsaren och journalisten?
-Visst, men mitt argument har alltid varit, att vi löser detta genom att bevaka nyheterna riktigt bra. Public journalism används alltför ofta som ett billigt alternativ till bra nyhetsbevakning, till att hålla lokalpolitiska möten, göra opinionsundersökningar och driva kampanjer istället för att bevaka nyheter.
-Det fanns en tid då folk var mer intresserade av sina privata liv än i samhällslivet. Det var inte vårt jobb att övertyga dem om att ta del i det allmänna, utan att på ett bra sätt rapportera om det allmänna. Där brast vi.

Hur mycket av detta ligger bortanför någons kontroll?
-En del kanske, men det ska inte stoppa oss från att göra vårt jobb så bra vi kan. Det finns fortfarande en hel del finansiella resurser för bra nyhetsbevakning. Frågan är hur mycket som används för detta och hur mycket som hamnar i de stora företagsägarnas fickor.

En monopolmarknad tenderar att politiseras, eftersom det inte finns någon konkurrens som kan tvinga fram ändringar....
-Rätt, men USA har en lång tradiditon av att betrakta journalistik som samhällsnyttig verksamhet och inte bara en fråga om att göra vinster. De stora ägarna av medieföretag har förmått hålla ihop dessa två saker. De har en grundlagsstadgad plikt att producera journalistik som en service åt allmänheten. De som säger att de inte har råd med detta och att allt måste vara lönsamt går emot traditionen. De har också fel, för det finns mycket pengar att tjäna på att göra bägge delarna.

Problemet är kanske att ni inte varit så bra på att förklara varför det är värt att vänta ett par kvartal, eller kanske till och med ett par år på lönsamhet?
-Det är det vår bok handlar om. Det är exakt det vi försöker lära folket och utgivarna, säger Len Downie och kastar ett snabbt öga på sin klocka samtidigt som han säger ”två minmuter.”

Jag packar undna bandspelaren och pappren och tar upp kameran för att ta några bilder. Han stramar upp sig och riktar blicken ut mot gatan, men producerar ett leende när jag säger att han står som i givakt. Telefonen ringer och han gör sig redo för nästa besökare, medan Pat leder mig bort mot hissen. Hon är inte så glad åt allt detta ledsagande, men efter 11 september tas inga risker.

Hans Sandberg

Chicago Tribune: Bort från det gamla tänkandet

(Artikeln publicerades först i Pressens Tidning 1999).

Chefredaktören granskar dagens ex av Chicago Tribune.

Howard A. Tyner, chefredaktör, Chicago Tribune:
Vi måste komma bort från gamla tänkesätt

Det katedralsliknande Tribune Tower står kvar på North Michigan Avenue, men mycket har ändrats sedan jag besökte mediajätten för fem år sedan. Det är nya namn i toppen för koncernen och Chicago Tribune, men strategin ligger fast och Chicago förblir hemorten för ett av av USA:s radikalaste försök från pressen att möta hotet från Internet. 
-Jag är inte redaktör för en tidning, utan chef för ett innehållsföretag, säger chefredaktören Howard A. Tyner i en frispråkig intervju.

Tribune är ett konglomerat som 1998 levererade en vinst på 3,6 mdr kr på en omsättning av 25 miljarder kr. Förlagsgrenen som rymmer dagstidningarna, kabeltevekanalen ChicagoLand TV, bokförlag, nyhetssyndikat, direktreklam och en rad interaktiva tjänster, står för hälften av omsättningen. Resten kommer från 18 TV-stationer, TV-nätet WGN-TV, radiostationer och basebollaget Chicago Cubs. Tribune är dessutom en riskkapitalist av format, vars lista över investeringar täcker många heta Internetaktier: America Online (Tribune äger 1,1 proc), Digital City (20,1 proc), Excite (2,6 proc), HomeShark (12,8 proc), iVillage (4,3 proc), The Lightspan Partnership (7,0 proc) och den virtuella livsmedelskedjan Peapod (9,3 proc).

Det var Charlie Brumback som sparkade igång processen under sin tid som vd 1990-95, men han är idag pensionerad och hans exklusiva svit på 24:e våningen har gjorts om till ett mötesrum. Och tidningens filosofiske chefredaktör Jack Fuller har gått vidare och är idag vd för Tribune Publishing. Hans efterträdare Howard Tyner ger ett mer jordnära intryck och markerar klart sin roll som tidningsman, i kontrast mot direktörerna ett par trappor upp. Han tar emot i ett kontor som inte är mindre magnifikt än Brumbacks, men ligger mitt i centralredaktionens stora kontorslandskap på fjärde våningen. Han sitter som i ett jättelikt akvarium bakom en välvd fönstervägg som sträcker sig från golv till tak.
-Det här är ingen direkt sjabbig operation, säger han och slår ut med handen mot redaktionen på andra sidan glasväggen. Det kostade 8 miljoner dollar (70 milj kr) att modernisera centralredaktionen och det tar jag som en ganska solid förtroendeomröstning för en döende industri från killarna däruppe, säger han syftande på företagsledningen som sitter på sjätte våningen.


Chefredaktören i sitt "akvarium" mitt på den nya redaktionen.

Chicago Tribune har en av de största webbredaktionerna i USA och den växer. Totalt jobbar 120-130 personer med webbtidningen, varav hälften är journalister, medan resten är administratörer, marknadsförare, programmerare och webbtekniker. Koncernen har totalt investerat 30-40 miljoner dollar (260-345 milj kr) i att bygga nya interaktiva media.

När Chicago Tribune 1992 startade Chicago Online i samarbete med America Online var de en av ett litet fåtal tidningar som överhuvudtaget funderade på interaktiva media. De flesta tidningar var endera ignoranta om den gryende onlinevärlden, eller så fruktade de den. Idag har över ettusen amerikanska tidningar egna webbsajter, men det hindrar inte att Internet på många sätt är en ännu större utmaning för dagspressen än den någonsin varit. De flesta tidningar är lokala monopol. På webben finns ännu inga monopol. Och smarta rivaler från Microsoft till Yahoo har siktet inställt på att erövra delar av den för tidningarna lika lönsamma som viktiga marknaden för småannonser.
-Internet har uppenbart potentialen att förändra tidningsbranschen radikalt, till stor del på grund av migrationen av småannonserna. På längre sikt handlar det om möjligheterna att leverera bredbandskommunikationer, då vi får nyheter både som text, video och audio, svarar Howard Tyner på frågan om hur internet kommer att påverka dagstidningen.
-Jag vet inte om det betyder att tidningen kommer att försvinna. Jag misstänker att den kommer att göra det en dag, men inte så snabbt som många tror. Tidningen kommer att förändras. Den blir förmodligen mindre och kommer att organiseras annorlunda. Den kommer kanske bli ett slags guide för att hjälpa folk navigera på internet. Men du kan också argumentera för att tidningen har en chans att erövra rollen som massmedium i en värld där massmedia försvunnit pga av allt smalare nischer; en värld där vi har 500, 750 eller 1000 kabelkanaler; där vi har en kanal för blonda, blåögda nordbor som är intresserade av sportbilar och en för vänsterhänta golfspelare. Jag tror att tidningen har en chans, därför att televisionen ligger så nära kabelteve och knappast kan återvinna sin roll som massmedia.

Men knappast på det nationella planet?
-Nej, inte nödvändigtsvis nationellt, men lokalt eller regionalt. New York Times kommer förstås att hävda att de är nationella och kommer att vara så för allt framtid.
Kanske t o m ett internationellt?
-Ja, ja, internationellt, hela världen, universum. Fast de har förmodligen rätt. New York Times kommer att finnas kvar länge, liksom Wall Street Journal, men det är inte så lätt att saga det om lokalt baserade tidningar som vår, eller Los Angeles Times. Det vi försöker göra är att dra fördel av den unika situation vi har här (i Chicago) Och vi är ensamma om att göra det.
-Visst finns det andra företag som äger både tidningar, teve och kabelteve, men det är bara vi som verkligen gjort ett försök att knyta samman dem. Det är därför jag alltid säger, att jag inte är redaktör för en tidning, utan chef för ett innehållsföretag. Istället för att samla in, bearbeta och sprida information på papper, distribuerar vi dem över en mängd kanaler, vare sig det är över teve, digitalt, tidningar eller radio. I Chicago har vi dem alla, säger han syftande på det korsägande mellan tidningar och TV eller radio som normalt inte tillåts inom samma område, såvida det inte fanns före förbudet infördes.

-Tribune handlar om idéer. Det är vad vi sysslar med. Vi gör idéer som formuleras i ord, bilder och audio. Det går igenom hela företaget, tidningarna, TV-stationerna, bokförlaget. Vår strategi är inte att kontrollera ledningarna (eg. ”we don’t do pipes!”), inte att leverera saker, utan innehåll! Och det vi försöker göra på vår redaktion är att skapa innehåll och använda det på många olika sätt. Om du å ena sidan kan använda det flera gånger, så kan du tjäna mer pengar. Om du å andra sidan kan använda det över många olika kanaler, kan du nå fler människor och tjäna än mer pengar.
-Jag brukar säga att vi har i Chicago är en enda stor gryta där våra affärspartners stoppar in de innehåll de samlat på sig. WGN TV stoppar in video och talanger, tidningarna stoppar in tryckta texter och talanger. Alla plockar sedan det de behöver för att deras organ ska bli starkare. WGN TV bidrar t ex med sin metereolog. Tom Skilling är Chicagos bäst kända TV-metereolog. Vi har en överenskommelse där har gör vädret åt Chicago Tribune och vi puffar för honom. Han puffar i gengäld för oss genom att säga i TV att folk kan läsa honom i morgondagens Chicago Tribune.
-Tidningen stoppar också sina specialister i grytan, teaterkritiker, matkritiker, rap-kritiker och den där killen som just fick ett Pulitzer-pris för sina artiklar om arkitektur. De kan sitta framför kameran och prata om sina specialiteter, vilket betyder bättre innehåll i TV- och kabelkanalerna. Tidningen har uppenbarligen de största resurserna, så det blir vi som bidrar mest, men vi försöker ta tillbaks också, som i fallet med vädergubben.

Men hur får man murvlar att sätta sig framför en kamera och tittarna att hålla tassarna från fjärrkontrollen? Hur får man skribenter att börja jobba för flera olika media. Den tekniska grunden är redan lagd, vilket skogen av moderna datorer på centralredaktionen vittnar om, liksom en stor ö mitt i redaktionen där många av inslagen Tyner talar om görs.
-Det gäller att få folk att vänja sig vid idén och tidningsfolk är inte de som lätt anpassar sig till förändringar. De tycker om att säga till alla andra att de måste göra det, men när förändringen knackar på deras egen dörr, då är det värre. Vi har därför försökt introducera nya saker successivt under de fem åren sedan du var här sist. Det finns en del däruppe som önskar att vi gått snabbare fram, men faktum är att det inte går. Det är väldigt svårt för mig att ställa mig upp mitt på redaktionen och säga, att hör upp nu allihopa för så här ska vi göra.
-Det vi gör just nu är att satsa på Daywatch för nyheter under utveckling (breaking news). Vår radiostation är mycket intresserad av ett samarbete där vi förser dem med aktuella nyheter. Jag håller på att köpa in en andra omgång av speciella mobiltelefoner som reportrarna ska kunna använda för att ringa in rapporter till radiostationen. Deras bidrag kan sedan digitaliseras och postas som RealAudio-klipp på Howard Witts sajt (dvs tidningens nyhetssajt.) Tanken är att samma person som åker ut för att rapportera för tidningen också ska kunna ägna tio minuter åt att producera innehåll åt radiostationen och webbsajten.
-Majoriteten kan helt klart inte göra detta och vi tänker inte försöka tvinga folk på TV-folket om de inte gillar dem. De jobbar med TV och vet vad de vill ha. Det vi gjorde vid vår Washington-byrå var att anställa en tränare för skribenterna, så att de som har talang för TV kan få professionell träning. Vi vill inte att de ska börja med make-up och permanentat hår, men det finns ett antal grundläggande saker man kan lära ut och som gör att de kan uppträda hyfsat under sändning.

Chicago Tribune betalar inget extra åt dem som medverkar i TV, utan räknar med att de ska göra det i egenintresse.

Betyder det att vi får en ny typ av reporter med en ny uppsättning yrkeskunskaper?
- Det finns inte så många som tanker på detta sätt och som har förmågan, eller fått lära sig det. Journalistutbildningarna tar inte fram dem, vilket är skälet till att vi just gav Northwestern University 20 miljoner dollar (170 milj kr) för att starta en ny gren av sin journalisthögskola, säger Howard Tyner.


Tidningjournalist framför TV-kameran.

Det påminner mig om när jag pratade med Charles Brumback, som gillade att tala om synergin mellan olika media...
-Han hade inte ens en fått en glimt av vad det handlade om eller hur långt det kan gå, avbryter Tyner och förklarar att Brumback gillade synergin av fel skäl. Han såg det bara som ett sätt att spara pengar.
-Charlie ville förmodligen se en reporter sittande här med kamera, antenn och dator, men verkligheten är den, att det alltid kommer att finnas folk som sitter på kontoret och skriver, medan andra är underbart skickliga på att artikulera sig under direktsändning. Sedan finns det dem däremellan. Om vi bra får hålla på ett tag kommer det att dyka upp folk som tycker att det är ”cool” att jobba med sådana saker. Det som jag tycker är mest spännande är att det öppnar en massa nya arbetsmöjligheter som inte fanns tidigare, att detta är ett spännande media att ge sig in i.

Hur ser ni på inkomsterna med tanke på att tidningen står för de största bidragen till synergin? Hur fördelar ni dem för att täcka kostnaderna?
-Inte bara det.... Om vi startar en affärsenhet för att sköta småannonserna på webben och den använder namnet Chicago Tribune för att sälja annonserna; då borde vi få del i de inkomsterna. Men de kommer att säga nej, nej, nej! Jag vet inte hur vi ska lösa detta, men du har rätt. En lösning vi pratat om är att skapa en enda redaktion. Om fem år kanske vi har en enda redaktör för Chicago, som har tevedelen på ett ställe i redaktionen och kabelteve, tidningen och radiodelen på andra ställen av redaktionen.
-I en uppkopplad värd kan man ju göra en massa saker gemensamt. Vi ska inom något år ha ett elektroniskt planeringssystem, så att vilken som helst av våra arton TV-stationer, fyra dagstidningar och andra som vi godkänt kan gå in och titta på den redaktionella nyhetsbudgeten (den dagliga bevakningslistan). Om du är nyhetschef för ChicagoLand TV kan du titta på Chicago Tribunes schema och kanske besluta att inte sända en egen reporter till en presskonferens som inte är TV-mässig, utan använda tidningens material istället.
-Och om du sitter i San Diego och hittar något intressant i Chicago som har anknytning till San Diego skulle du kunna ta en video från WGN TV och använda den. Det är innehåll vi gör och vi gör mer än någon annan i landet om du lägger ihop alla våra TV-stationer och tidningar. Gannett har 50 gånger fler tidningar, men har inte lika mycket innehåll, säger Howard Tyner.

Kommer vi att behöva ett nytt slags superredaktörer för att hantera alla dessa slag av innehåll?
-Ja, det råder det ingen tvekan om, men vi är än så länge begränsade av bandvidden. Det handlar mest om att ge redaktörer från olika media access, så att de kan se vad som är på gång.

Hur ska det gå med tidningens namn om allt stoppas i samma gryta? Varumärket är ju så nära förknippat med tidningens karaktär; med någon man kan lita på? Kan det överföras till TV trots att det är en helt annan känsla man får när man sätter på en TV? Eller är det bara nostalgi?
-Nej, du har rätt, men jag tror att det folk letar efter i en värld av multimedia där det finns så många sätt att få information, är just folk och organisationer man kan lita på. Min son kan sätta ihop en snygg hemsida som du kan läsa de första sidorna av utan att ha en aning om att det ligger en sextonåring bakom den. Jag vill att någon ska tala om för mig att detta är en sextonårings webbsida och detta är en vi kan lita på. Det är där Chicago Tribune kommer in.

-Det övergripande problemet är att lista ut hur man presenterar olika märken för att få maximal effekt av vart och ett. WGN Radio är ett starkt namn, men kommer det att gynna dem om vi börjar göra deras nyheter? Eller ska vi låta bli att säga att de kommer från tidningen?

Det du säger om en stor gryta för tankarna till Time-Warners Pathfinder, som ju inte gick så bra trots de tiotals miljoner de investerade i sajten. Folk ville inte ta genvägen, utan gå direkt till Time, Fortune osv.
-Jag säger inte att allt ska blandas. Konvergensen kommer senare. Det finns en stor skillnad mellan synergi, som betyder att vi samarbetar och konvergens, där vi kombinerar saker till en enhet. Det finns konvergens på en del håll och mer blir det när vi får bredbandsnät, men det dröjer ett tag. Men om någon börjar leverera text förstärkt med video och audio, så är vi redo. Och ju fler på redaktionen vi har som kan ställa upp framgör en kamera, eller göra ett radioinslag, desto bättre förberedda är vi.

Internet är extremt effektivt för viss typ av information, som t ex småannonser. Det är inte otänkbart att eftertextannonser och aktietabeller försvinner ur tidningarna om några år. Vad tänker du göra om det går så? Det måste vara som att rycka undan den finansiella grunden för tidningen?
-Jag tror att det kommer att ske, men jag är inte säker på att det kommer att ske så snabbt som alla sager. Det är helt klart mycket effektivare att söka (via Internet.) Vad händer då med tidningen? Tja, å ena sidan får du lyfta ut materialet och sedan får du göra om den.
Skulle du förlora inkomsterna helt, måste du förstås skära ner driftskostnaderna. Samtidigt kommer vi förstås spara en massa pengar på papperssidan...
-Jag skulle gissa att tidningen skulle bli mer som de europeiska tidningarna och inte ha en massa bilagor, mer som en daglig version av nyhetsmagasinen. Det blir mer tolkningar och featurematerial och unikt innehåll som ingen annan har.
-En annan möjlighet vore att tidningen utvecklas mot specialiserad utgivning så att olika hushåll kan beställa olika kombinationher. Det kanske blir en grundläggande A-del för alla och sedan sportbilagor och dyligt som premium. Med allt det material vi sitter på skulle vi kunna strama upp det och sälja det på en mängd olika sätt.

Så om det går riktigt illa med småannonserna skulle ni kunna trimma ner den tidning ni levererar varje dag och använda mer innehåll för riktade specialbilagor.
-Ja, bade på webben och som tryckta tidningar. Vi har en väldigt framgångsrik sajt kallad MetroMix, som Bill Gates inte lyckats konkurrera med (han syftar på Sidewalk/Chicago, min anm HS) eftersom vi har så mycket material. Föreställ dig nu att vi satsade fullt här och verkligen satte in en massa resurser. Det skulle kunna bli en stor, tjock underhållningsbilaga på fredagarna. Vi skulle kanske t o m kunna börja sälja fredagsbilagan som ett elegant magasin. Det finns så mycket man kan göra.

Men det verkar som det traditionella tidningspaketet är hotat.
-Det kan hotas; det har du förbaskat rätt i!

Ken Auletta skrev en lång essä i American Journalism Review, där det fanns en underton av klagan över att Chicago Tribune inte är New York Times, en tidning för en elit...
-Ken Auletta begriper inte vad vi sysslar med. Han fattar inte. Han beskrev allt vi gjorde och kritiserade allt och gjorde en massa dumma misstag.

Men ni skulle aldrig kunna bli en New York Times även om ni försökte....
-Det är tveksamt. Vi skulle tvingas lägga om hela vår marknadsstrategi och jag är inte säker på att det finns plats för en till sådan tidning. Vi vill vara en regional tidning och tjäna läsarna i vårt område. Vi har ingen ambition att bli en nationell tidning och det vore orealistiskt.

Men ni har ju i likhet med Philadelphia Inquirer ett läge där era värdefullaste läsare finns utspridda i förorterna och där konkurrerar ni med lokala veckotidningar. Det är namnet Chicago Tribune som knyter ihop allting, men det är i förorterna ni har er intressantaste målgrupp.
-För två år sedan tillsatte vi ”general managers” för de västra förorterna och ett för nordvästupplagan. Det är de två största regionerna. Vi har skapat ett djävulskt komplext matrisartat ledningssystem för dem, där byråcheferna rapporterar både till Chicago-redaktören (the metro editor) och till sin ”general manager,” som ansvarar för marknadsföring, annonsinkomster, redaktionellt material, relationer med lokalsamhället och så vidare. Tanken är att detta ska vara en person som lever i lokalsamhället och syns där på kvällarna. Vi sponsrar basebollag och vi dyker upp på lokala fester. Och vi har lyckats höja upplagan och vår penetration på bägge håll helt enkelt genom att vara där.

Finns det inte en risk att dagstidningen spricker upp och att allt vi har kvar blir en nyhetsveckotidning?
-Jag tror inte att det kommer att få gå så långt. Jag tror också att det vore oklokt att göra det, för tidningens namn är fortfarande oerhört värdefullt. Vi vill inte förlora namnet Chicago Tribune, som tillsammans med Sears är ett av de två bästa märkesnamnen inom 500 miles (800 kilometer). Vi vill inte förlora det, utan övertyga folk i förorterna att finns i deras närhet, att vi är en del av deras samhällen, att vi kommer att finnas där på den lokala handelskammarens luncher, på lokala fester och att vi bevakar deras lokala nyheter.

Har internet förändrat ert sätt att bevaka nyheter?
-Det har definititvt förändrat situtationen annonsmässigt, men vi har investerat en massa pengar i att öka den lokala förortsbevakningen via våra Digital Cities-sajter. Det ledde först till att användningen ökade, men sedan stoppade tillväxten. Det visade sig att folk inte ville ha sina nyheter på det sättet. (se sidoartikeln för mer om detta!)

Fast det kommer kanske att ändra sig när folk har fasta förbindelser till internet?
-Det är fortfarande förvånande få som har det.

Men vanorna håller på att ändras och den dagen kommer.
-Det förnekar jag inte, men jag tror inte på domedagspredikanterna som sager att alla kommer att läsa på internet om fem år. Tio år…..kanske.

Finns det några tecken på nya användningsmönster? Vi vet ju att folk som köpt PC tittar på TV mindre. Blir det samma sak för tidningarna? Får vi då tunnare tidningar?
-Till en del kanske, men undersökningar pekar på att folk flest går ut på webben för att göra specifika saker. De går inte dit för att läsa en sexton spalter lång specialrapport. Det är helt enkelt obekvämt. Internet är underbart om det bara gäller två stycken. Pang, pang, pang!

Har nyhetsförmedlingen via internet förändrat ditt sätt att se på nyheter? Går vi mot mer feature?
-Det finns en stor risk med att gå för långt åt det hållet. Det är avgörande att hålla fast vid den journalistiska standarden och inte låta sig drivas åt det som i grund och botten är televisionens sätt att arbeta, dvs där man kan säga vad man vill för man kan ju alltid rätta sig fem minuter senare. Det vore en dålig sak för en tidning att göra det, så ur det perspektivet blir mitt svar nej, åtminstone för tillfället. När vi får bredband kan saken hamna i ett annat läge.
-Det vi försöker att göra är att samla in innehållet en gång, bearbeta det och sedan leverera det på olika sätt. Det är inte kostnadseffektivt att bygga upp verksamheten för enbart ett media, att lägga alla ägg i samma påse.
-Det är möjligt att något media kommer att ta över, men jag tror att vi kommer att ha en ganska lång mellanperiod där en del vill lyssna på radio, medan andra är glada om de får använda internet. Om du kan träffa alla dessa ställen på ett kostnadseffektivt sätt kanske du kan få en rejäl inkomst från ett ställe, mindre inkomster från många ställen och klara dig ganska bra. Vad du inte kan göra är att ha stora grupper som bevakar samma historier för olika media …. Men om du kan få dem samman och uppnå en viss effektivitet kanske du kan fortsätta ett tag till.

Ser du detta som ett sätt att skydda tidningen, genom att bädda in den i en store pool?
-Det är definitivt ett sätt att se på saken. En annan är att säga att tidningarna är störst, har mest resurser och mest trovärdighet, varför det är logiskt att bygga på tidningen. Om det också betyder att tidningen skyddas på sikt, desto bättre!

För det är samtidigt tidningarna som hotas mest av internet?
-Ja, men vi vill också skydda dem för det är de som har de högsta vinstmarginalerna. Det är tidningarna som har mest erfarenheter och mest resurser för att samla och bearbeta nyheter från ett stort område. Lokalteve vet inte hur man gör det och kabelfolket har bara börjat lära sig lite grand.
-Det finns ingen annan. Vi har ett enormt nätverk för att samla in nyheter. Vi har 675 männskor på vår redaktion och förmodligen 1000-1500 frilansare. Jag brukar säga att även om du tar alla andra nyhetsorganisationer i Chicago så har de mindre resurser än denna tidning har.

Hur ser det ut om fem år? Kommer du att kunna skära ner på antalet journalister, eller kommer expansionen in på andra områden leda till att du behöver fler?
-Det kan gå åt bägge hållen.
Och det beror på vad som händer med eftertextannonserna?
-Det beror på det och på en annan sak som diskuteras mycket här och på andra tidningar. Debatten gäller utrikesnyheterna och de nationella nyheterna. Om man frågar läsare, vilket vi gjort, så säger de att de vänder sig till Chicago Tribune utrikes- och nationella nyheter. Men de gillar samtidigt och häpnadsväckande nog (eftersom dessa ofta bara presenteras snuttvis, min anm HS) samma slags nyheter på TV.
-Samtidigt finns det en massa folk som säger att utrikes- och nationella nyheter blivit generiska. De säger att man kan få dem var som helst och att tidningarna inte borde satsa på dem, utan istället satsa all sin tid på att bevaka lokala nyheter.
-Trycket är hårt och det är möjligt att jag om fem år kläms så hårt, att vi får stänga alla utrikeskontor och lägga alla pengarna på att bevaka Dupage County (den förort där General McCormick bodde.) Det vore mycket farligt och riktigt dumt, men jag vet inte hur det ska gå, för du vet, saker förändras. Jag fruktar att det ska hända, men jag är inte övertygad om att de kommer att ske.


Pressen från Wall Street stör mig inte, säger Tyner.

Kommer trycket från direktörerna och Wall Street att öka?
-Wall Street vill ha förändringar oavsett hur du gör det, säger Howard Tyner, men vänder sig samtidigt mot talet om direktörsvälde.
-Jim Squires, som var redaktör två redaktörer före mig, skrev en konspirativ och giftig bok om hur direktörerna tar över tidningarna, som om allt hade varit underbart på den tid vi hade general McCormick, William Randolph Hearst och Joseph Pulitzer. Men det är inte sanningen, för faktum är att vår redaktionella styrka och antalet utrikeskorrespondenter ökat dramatiskt sedan den här tidningen blev ett aktiebolag. Vi har haft mer resurser att göra mer saker än vi någonsin hade när vi var ett enskilt bolag. Det är strunt att säga att vi står under tryck. Naturligtvis gör vi det, men det kan också få dig att förändras, om du bara kan komma ur ditt gamla tänkessätt. Du kan göra en massa saker om du inte alltid måste flyga första klass och kräva det bästa av allt. Saken är den att många i tidningsvärlden är väldigt arroganta, särskilt på den redaktionella sidan. Allt måste vara förstklassigt.
-Visst finns pressen från Wall Street, men det stör mig inte. I don’t care!

Hans Sandberg