måndag, november 11, 2002

USA: ”Total informationsmedvetenhet” (2002)

(Krönika för Sydsvenska Dagbladets nyhetsbrev Snällposten, nov 2002)

Kongressen har tagit och Bush har signerat Homeland Security Act (HSA,) vilken av 22 myndigheter ska skapa en superbyråkrati med 170.000 anställda, Department of Homeland Security (DHS.) USA står inför en en radikal (i begreppets ursprungliga mening) konsolidering av den federala statsmakten, liksom ett ökat hot mot medborgarnas personliga integritet – deras ”privacy.”

DHS drevs igenom av republikanerna, men det var senator Joseph Liebermann – Al Gore Jr:s vice-presidentkandidat i valet 2000 – som lanserade idén och demokrater lär ha skrivit 95 procent av lagtexten. Bakom denna paradox ligger förstås ”11 september” som ännu kastar sin skugga över amerikansk politik. Rädslan för nya terrorattacker och krigspropagandan mot förtryckarregimen i Irak gör det lättare att motivera nya och utvidgade frihetsinskränkningar.

Men kriget mot terrorismen kan ta decennier och frågan är när undantagen måste betraktas som regel.

Den nya lagen om inrikes säkerhet innehåller skrivningar som öppnar för digitala övervakningssystem av ett slag som för tankarna till George Orwells mardrömsvision från 1948 - ”1984.” Det gäller bl a den nya forskningsbyrån HSARPA (Homeland Security Research Projects Agency,) som får 500 miljoner dollar för att främja ”revolutionära förändringar” när det gäller ”tekniker som gynnar den inrikes säkerheten.” Vad som exakt avses är svårt att säga, men många kritiker ser en länk till ett kontroversiellt nytt kontor vid Pentagons forskningsgren DARPA - ”the Office of Information Awareness” (OIA) som i sin tur ligger bakom ett projekt som har det orwellianskt klingande namnet ”Total Information Awareness” (TIA.)

”Medvetandebyrån” OIA leds av ingen mindre än vice-amiral John M. Poindexter; som en gång dömdes till sex månaders fängelse för att han ljugit för kongressen i samband med Reagans Iran-Contra-skandal (USA-vapen till Khomeini i utbyte mot att de sänder pengar till högergerillan i Nicaragua,) men slapp sitta av straffet.

TIA går ut på att bygga en gigantisk datadammsugare som ska samla in information av alla slag i det hedervärda syftet att förebygga terrorattacker. Det rör sig inte bara om samkörning mellan federala register, utan om ett totalsvep, från epost och kreditkortsdata, till tullverkets rapporter, körkortsregistret, brottsregister, data från elektroniska vägtullar, övervakningskameror, transaktionsdata från banker, finansbolag, videobutiker, internetsajter och så vidare.

New York Times datareporter John Markoff berättar 9 november att Poindexter sagt, att regeringen måste kunna ”bryta ner de skorstenar” som idag separerar privata och offentliga databaser, allt för att underrättelsetjänstens analytiker ska kunna spåra möjliga missdådares misstänkta mönster.

Det är otroliga mängder data att gå igenom, varför TIA vill utveckla nya kraftfulla superdatorsystem, plus en rad radikalt nya redskap för att bearbeta och analysera dataflöden: dynamiska superdatabaser, biometriska system för ansiktsigenkänning på stora avstånd, program för automatisk rösttolkning och översättning, sofistikerade program för att upptäcka mönster och händelser i dataflöden, verktyg för att analysera mänskliga resonemang, algoritmer för att förutse händelser, avslöja lögner och så vidare.

Så här motiverar TIA behovet av nya övervakningstekniker:

“Terroristerna kan för närvarande röra sig fritt i världen, gömma sig när det är nödvändigt, hitta sponsorer och stöd ostraffat, arbeta i små, oberoende celler och slå till oregelbundet, utnyttjande vapen med masseffekt och genomslagskraft i media vilket påverkar regeringarna. Detta lågintensiva och utspridda krig har en informationssignatur, men inte någon som vår underrättelsetjänsts infrastruktur och andra myndigheter optimerats för att upptäcka. Terroristerna har i alla fall lämnat ledtrådar som man i allmänhet hittar efter attacken. För att kunna bekämpa terrorismen måste vi skapa en ny infrastruktur och en ny informationsteknik som siktar på att avslöja utländska terrorister och deras aktiviteter och stödsystem. Det är ett fruktansvärt svårt problem, därför att terroristerna förstår hur sårbara de är och försöker därför dölja sina planer och sin kapacitet.... Information är nyckeln till att bekämpa terrorism. En del av lösningen innefattar att samla in data på en mycket bredare front än vi gör idag....” (BAA 02-08: Information Awareness, Proposer Information Pamphlet, 23 mars 2002, Darpa.)

Poindexters spionprogram har vuxit fram i det tysta och blev inte allmänt känt förrän några veckor innan kongressen röstade om lagen. Ett trettiotal medborgarrättsgrupper protesterade via Internet och konservativa krönikörer som William Saffire gisslade i New York Times TIA under rubriken ”Du är misstänkt.” Han skrev att ”Poindexter nu har förverkligat sin 20 år gamla dröm: att med hjälp av kraftfull ’data-mining’ snoka i varje amerikans varje offentliga eller privata handling.” (14 nov)

New York Times, Washington Post och andra tidningar skrev kritiska ledare, men det var för sent. Ett försök från republikanen Robert Barr att blockera spionprogrammet misslyckades också. Lagens försvarare – däribland Dick Armey, republikanernas ledare i representanthuset, och senator Joseph Lieberman – avvisar kritiken eftersom det finns skrivningar om skydd för privatlivets helgd och att en ombudsman inom DHS ska rapportera om privacyfrågor till kongressen.

Skeptiker frukar att hjulen satts i rullning och att det nu blir svårt att stoppa tilläggslagar som ytterligare luckrar upp skyddet för privatlivets helgd. Det faktum att designen av det nya övervakningsmaskineriet lagts i händerna på en man som inte dragit sig för att ljuga för kongressen gör knappast saken bättre.

Det är svårt att inte vara paranoid i dagens värld, men betyder det att vi - för säkerhets skull – bör offra demokratin? Maktens män och kvinnor kan alltid hitta argument för att snoka i vad medborgarna har för sig, för att inte tala om hotfulla främlingar. Det ligger i myndighetandets natur. Men det ligger i demokratins natur att försvåra den totala översikt och insikt Poindexter drömmer om (”Kunskap är makt” är hans motto, men någon folk /demos/ makt /kratein/ är det knappast frågan om.)
Ännu en risk med övervakningssystem som Poindexters är att de invaggar oss i en falsk säkerhet. Det politiska nettot kan då bli att vi offrat en del av våra friheter utan att ha vunnit särskilt mycket trygghet.

Hans Sandberg

söndag, november 03, 2002

Smithsonian Institute

(Dagens Forskning hösten 2002).

Doug Erwing, t.f. chef för Smithsonians National
Museum of Natural History.


Effektivitet bland dinosaurier


Nästan alla som besökt USA:s huvudstad har också besökt någon av Smithsonian-institutets 16 museer och kanske även dess zoologiska trädgård. De har lockats av dess unika samlingar av diamanter, meteoriter, dinosaurier, fossiler och kulturella artefakter. Smithsonian är en nationell skattkammare, men också skådeplatsen för en strid om museernas framtid och forskningens roll. Många forskare knorrar över bristande resurser och flera chefer har hoppat av, en del i öppen protest mot institutets nye och mer affärsmässige chef - Lawrence Small.

Washington, D.C. (DF) Tim McCoy ger mig skyddshandskar för att inte förorena de två meteoriter han sedan ber mig gissa var de kommer ifrån. Mars säger jag om den första och det var rätt, men den andra kom från Europa, en av Jupiters månar och inte från Jordens. Men hur vet du att den kommer från Mars, frågar jag eftersom de ser så snarlika ut. McCoy förklarar att de analyserar gaser som finns i små bubblor i stenen och jämför dem med de mätningar Pathfinder gjorde på Mars. I ett angränsande rum finns en nyinköpt Ion Mass Spectrometer, som kostar runt tio miljoner kr och kan genomföra extremt finkänsliga analyser med ytterst små prover.
-Utställningar är långsiktiga projekt som kan pågå i 20-30 år. Det är inte säkert att de senaste laboratorieresultaten håller över tiden. Det är forskningen som driver den långsiktiga visionen och hjälper oss att ställa de verkligt viktiga frågorna, säger McCoy, som är chef för meteoritavdelningen vid Smithsonians National Museum of Natural History.
-Om du förlitar dig på experter utifrån får du en sammanställning av vad de sett på andra muséer, men en institution av världsklass måste kunna ta fram unika utställningar. De måste spegla ditt tänkande och inte vad alla andra tycker, säger han.

Smithsonians utställningar har varit så framgångsrika – de drar över 30 miljoner besökare per år - att allmänheten kommit att förknippa namnet med muséer rätt och slätt. Men det är bara halva sanningen.
-Forskningen och samlingarna är 50 år äldre än museerna, säger Douglas Erwin, som egentligen är expert på massutrotningar för 250 miljoner år sedan, men i början på juni blev interimistisk chef för det naturhistoriska museet.
-I början fanns det inga utställningar för allmänheten. Muséerna skapades som nationella forskningssamlingar. Museum of American Anthropology genomförde till exempel banbrytande etnologiska analyser av indianerna. Syftet var att öka och sprida kunskap. Det först långt senare muséerna kom att dominera, fortsätter han.

Populariteten var en viktig faktor bakom Smithsonians tillväxt, men mycket av tillväxten skedde utan någon synbarlig logik. Det gick an så länge kongressen var villig att skjuta till mer pengar, en vilja som mattades betydligt när politiken fokuserades på budgetunderskotten i början på 90-talet.

Botanisten och paleobiologen Scott Wing liknar Smithsonians tillväxt vid maskeradkrabban som kamoflerar sig med saker den hittar på sjöbotten. Resultatet blev i Smithsonians fall enorma vetenskapliga samlingar, men kanske inte något direkt mönster av effektivitet. Vilket bidrog till dess styrelse (ledd av högsta domstolens chef Rehnquist och befolkad av vicepresidenten Cheney, en rad senatorer och framstående privatpersoner) 1999 vände sig till näringslivet och inte den akademiska världen för att hitta en ny chef. Valet föll på Lawrence Small, som var känd i finansvärlden men okänd i den akademiska. Han tog över i januari 2000 och lade fast en ny strategi. ”Det handlar om modernisering och pengar,” sa han i en intern video från november 2000.

Smithsonian får 70 procent av sina inkomster från kongressen, men pengarna har inte räckt för att förnya utställningarna, reparera byggnaderna och anställa nya forskare. Small har försökt tackla detta problem på flera fronter; dels genom att rationalisera verksamheten och dels genom att satsa hårdare på privata donatorer. Det senare har resulterat i flera spektakulära gåvor, som till exempel de 800 miljoner kr mäklaren Kenneth Behring skänkte till National Museum of American History. Som tack förlängdes muséets namn med ”Behring Center.” Han gav också 200 miljoner kr till det naturhistoriska muséet och har nu sitt namn på prominent plats ovanför dess rotunda.

Smalls taktik för att locka till sig mer pengar från den privata sektorn har emellertid fött en motreaktion både internt och i massmedierna. Den antog stormstyrka förra våren efer att Smithsonian accepterat en gåva på 380 miljoner kr från en stiftelse kontrollerad av den rika affärskvinnan Catherine Reynolds. Hon ville att pengarna skulle användas för en stor utställning om framgångsrika amerikaner. Bara det faktum att en donator ställer krav på vad ett museum ska göra med en gåva var inopportunt om än inte helt ovanligt, men när hon i ett samtal kring idén nämnde Martha Stewart och Oprah Winfrey som exempel på framgångsrika amerikaner, blev frågan en het nyhet. De stora dagstidningarnas krönikörer häcklade Smithsonian för att sälja ut det nationella arvet. Och när Smithsonian lät General Motors få sitt namn knutet till en utställning om transportväsendet (som tack för en gåva på 100 miljoner kr) anslöt sig Ralph Nader och hans antikommersiella trupper till striden. Nader lyckades mobilisera över 170 akademiker och författare bakom ett öppet brev till domare Rehnquist i egenskap av styrelsens ledare. Small attackerades för att styra Smithsonian bort från dess historiska mission och för ”bristande vilja att skydda dess integritet.” Brevet varnade i en naderesk vändning för att det ärevördiga institutet skulle bli en shoppingmall där företag kan köpa plats för sina produkter. Bland undertecknarna återfanns Milo Beach, som var chef för Smithsonians Freer and Sackler Galleries i 14 år fram till sitt avhopp i oktober 2001. Han anklagade i Washington Post Small för att ha ersatt Smithsons motto om ”kunskapens tillväxt och spridning” med ”modernisering och pengar.” Han kritiserade också Small för att vilja krympa forskningens roll vid Smithsonian. Han skrev att han av Small blivit tillsagd att fokusera sig på att samla in pengar och locka besökare. Hans forskningsintressen kunde vänta till efter pensioneringen. (Washington Post, 17 januari 2002.)

Small har inte gjort sig tillgänglig för intervjuer i massmedia annat än vid presskonferenser och det har inte direkt ökat hans populäritet. När han i maj 2001 lade fram ett förslag organisera om och koncentrera forskningen vid Smithsonian tog medierna fasta på nedläggningen av två konservatorier. Debatt utbröt och en vecka senare var den ena gruppen räddad.

Hur man ser på Small och hans reformer beror förstås också på hur allvarligt man bedömer läget. Enligt en oberoende undersökning, som gjordes 2001 på uppdrag av kongressen, behöver Smithsonian 15 miljarder kr över en tioårsperiod för att restaurera byggnader och utställningslokaler. De behöver också rekrytera fler forskare, eftersom deras antal sjönk med 16 procent under 90-talet. ”Vi kan inte längre vara lika breda och diversifierade som vi en gång var eftersom resurserna inte räcker till,” sa Small på ett personalmöte i april 2001 vid naturhistoriska museet. ”Hela stället lever i en drömvärld. Vi sjunker alla långsamt. Vi dör. Vi blir mindre och mindre och äldre och äldre,” klagade han på ett internt forskarmöte (The Chronicle of Higher Education, 18 maj 2001.)

Hur det ska bli med forskningen på Smithsonian diskuteras just nu av en bred kommission som ska lägga fram en rapport i slutet av detta år.
-Utmaningen gäller hur vi ska balansera forskningen och den utåtriktade verksamheten, inte om den ena eller den andra. Våra utställningar bygger på den forskning vi bedriver. Och vi har dessa samlingar därför att vi har vetenskapsmän anställda som garanterar innehållet genom att befinna sig vid forskningens frontlinjer på sina områden. Om du är intresserad av mänsklighetens ursprung så har vi Rick Potts, en av världens ledande experter på relationen mellan miljöförändringar och den tidiga utvecklingen av hominider. Han arbetar på en ny utställning som heter ”Vad betyder det att vara människa?” Den kommer när den är klar att reflektera hans forskning under de senaste decennierna. Den kommer förstås även baseras på andra forskares arbete, men vi kan genom att ha egna forskare förse utställningarna med en substantiell förståelse om vad som är viktigt, säger Douglas Erwin, som är en av dess medlemmar.

Erwins jobb som chef för det naturhistoriska museet är en oavsiktlig konsekvens av Smalls reformer. Detta eftersom den senaste ordinarie chefen, Robert Fri, hoppade av ifjol i protest mot Smalls reformer och hans interimistiske efterträdare, Dennis O’Connor, nyligen hoppade av till förmån för ett jobb vid University of Maryland. Erwin är själv en utpräglad forskartyp och skulle säkert hellre diskutera gastropoder med sina kollegor i Nanjing, Santa Fe och Uppsala än parata museipolitik med journalister. Men han har trots det förståelse för Smalls dilemma.
-Vi har en hel serie byggnader som kräver underhåll och utställningar som behöver uppdateras eller ersättas, plus vetenskap som måste göras och det inom ramen för en budget som i stort sett legat platt sedan 1990 vad kongressens pengar anbelangar. Budgeten har inte hållit tempo med lönekostnader och andra fasta utgifter, varför vi inte kunnat ersätta folk som slutat.
-Vi har 30 procent färre kuratorer inom mitt område, paleobiologi, än vi hade 1990. Vi hade 20 kuratorer när jag kom hit 1990. Idag har vi 13. Det är verkligen synd, för det finns otroligt intressant forskning att bedriva inom paleontologi, antropologi och systembiologi.

Det är inte bara Smithsonian som brottas med svårigheter i att finansiera långsiktiga projekt. Är det pengarna eller viljan som saknas?
-Det handlar inte om brist på pengar och jag tror att vi har stöd för målet att öka och sprida kunskap. Ta exemplet med NASA:s Pathfinder som körde omkring på Mars. Det fascinerade en bred publik, även om det inte finns någon social avkastning av att ha en liten robot som krockar med stenar på Mars. Folk var villiga att vika en del av sina skatter för en sådan upptäcksfärd. Det är samma sak med oss. Vi undersöker naturen och försöker förstå den så att vi kan förmedla vår kunskap till allmänheten. Det finns ofta ingen omedelbar eller uppenbar avkastning av att studera växtlivets systematik, varför vissa växter tar över eller inte tar över när de hamnat i en ny miljö. Men om vi inte har forskare som lär sig förstå detta kan vi få problem längre fram. Det var ingen som kunde förutsäga att vi genom att samla in fossila lämningar under 150 år skulle skapa en databas som pekar mot att utomjordiska objekt kan skapa periodiska massutrotningar på Jorden. Är det inte en socialt nyttig sak att veta?

Det verkar som om Smithsonian misslyckats med att sälja er till politikerna och nu måste sälja er till den privata sektorn?
-Så har det i viss mån varit hela tiden, men vi är faktiskt mindre beroende av privata bidrag än många andra institutioner. American Museum of Natural History i New York har till exempel alltid varit beroende av filantropi. Vi behöver verkligen pengar utifrån till våra nya stora utställningar. Pengarna brukade komma från filantropiska grenar tillhörande stiftelser, men kommer idag alltmer från stora företags marknadsavdelningar. Vare sig Smithsonian eller något annat museum kan göra mycket åt detta, men det påverkar definitivt hur vi arbetar med givarna. Det betyder inte att vi ändrar inriktning, men vi måste arbeta mycket med att utbilda givarna så att de förstår vad institutioner kan och inte kan göra.

Vad säger du om debatten kring Small? Är det en kris? Är forskningen i fara?
-Mina kollegor som varit här 30-35 år brukar säga att vi vanligen har en kris vart femte år, men att vi trots det finns kvar och att livet går vidare. Jag tror att det är bäst att inte bli alltför exalterad över det hela. Larry Small är en väldigt annorlunda chef jämfört med sina föregångar. Han kommer från näringslivet och har ingen vetenskaplig bakgrund. En del av det han gör är saker som måste göras, även om han kanske gör det lite annorlunda än förr. Och den fråga han har ställt är hur vi ska bli bäst på att bedriva forskning, säger Erwin.

Så du tror inte att det handlar om att hålla tillbaks forskningen?
-Tja, om han var ute efter att göra sig av med forskningen skulle han inte ha utsett Irwin Shapiro till interimistisk forskningschef för Smithsonian. Shapiro är en lysande forskare från Astrophysical Observatory in Cambridge i Massachussetts och medlem av USA:s vetenskapsakademi (National Academy of Sciences.) Han är en av landets bästa vetenskapliga ledare. Dessutom skulle han knappast ha utsett mig till chef för detta museum, säger Erwin, som dock avstår från att svara på frågan om kritiken i pressen varit rättvis eller ej.

Scott Wing kommer från England och har varit forskare vid Smithsonians National Museum of Natural History i 18 år. Han har uttalat sig kritiskt om Small i tidningsintervjuer, men förstår behovet av förändringar.
-Styrelsen insåg att det fanns en massa brister i hur effektivt verksamheten sköttes. Smithsonian har tagit sig an så många saker och är verkligen bra på många områden, men det är svårt att få grepp om verksamheten och jag har en känsla av att styrelsen vill ha en enklare och mer styrbar organisation, säger han.

Han är orolig för forskningens framtid, men kanske inte så mycket för att den ska elimineras, som att den ska påverkas av donatörerna.
-Det är effektivare att vända sig till några stora donatorer än att försöka få varje besökare att betala. Men är det institutionen de stöder, eller har de andra mål med sina gåvor? Jag tycker att vi ska ta emot pengar från folk som stöder vår kombination av vetenskaplig autencitet och förmåga att nå miljontals människor. Men jag tycker inte att det är acceptabelt om de vill tala om för oss vad vi ska göra med pengarna.

Men det kan vara svårt om någon viftar med 800 miljoner kr under ens näsa? Det finns så mycket man skulle kunna göra med dessa pengar....
-Ja, kanske det, men frågan är om man verkligen kan det. För om vi accepterar att folk talar om för oss vad vi ska göra med pengarna så är det inte längre en gåva. Då blir det som att de hyr plats hos oss, men vi är en federal institution och det gör det än mer tvivelaktigt. 70 procent av pengarna kommer från kongressen. Vår plikt är att tjäna folket, alla medborgare och inte bara de som kan erbjuda stora donationer, säger Scott Wing.

Tim McCoy förefaller inte lika bekymrad över reformerna och debatten kring donatorerna. Han säger sig vara lika trygg i sin roll som forskare på Smithsonian som när han började för fem år sedan.
-Världen är inte lika insulär som den brukade vara. Betoningen på forskning har inte minskat under de senaste två tre åren, men vi har fått en växande medvetenhet om att man inte bara kan sitta på sitt rum och vänta på att alla resurser man behöver bara ska infinna sig, säger han.
-Vi har en mycket starkare betoning av att hålla igång den finansiella maskin som hjälper oss att bedriva vår forskning, vare sig det gäller att ansöka om (externa) stipendier, marknadsföra våra utställningar, sälja produkter i museibutikerna eller se till att de äter i våra cafeterior, eftersom vi inte tar entreavgifter.
-De (ledningen) kommer inte bara låta oss sitta där och säga att vi inte bryr oss om pengar eftersom vi är forskare. De har sagt att vi har ett ansvar för detta och det retar många forskare. Det är nog en generationsfråga. De yngre forskarna har växt upp med tanken att man naturligtvis måste ansöka om stipendier utifrån och att vi måste hjälpa till att dra in pengar. En del äldre forskare var vana vid att få alla sina resurser från den federala regeringen och stiftelsens kapitalfonder. De behövde inte oroa sig över varifrån pengarna kom, säger han.

Hans Sandberg

Smithson....vad är det?

Få av de 30 miljoner människor som varje år besöker dess utställningar har mer än en diffus uppfattning om vad Smithsonian är och ännu färre har hört talas om engelsmannen som fäste både iden och namnet på pränt i sitt testamente från 1826 - James Smithson.

Han var en flitig forskare och resenär, liksom en oäkta son till en blivande hertig av Northumberland och en rik änka med kungligt påbrå. Han föddes i Frankrike 1765 och efterlämnade vid sin död i Italien 1829 en ansenlig förmögenhet till hans brorson, Henry James Hungerford. Men testamentet stipulerade att arvet skulle gå vidare till Amerikas Förenta Stater för den händelse Hungerford skulle dö barnlös, vilket han mycket riktigt gjorde sex år senare. Smithson ville att det i så fall skulle användas ”för att i Washington skapa ett etablissemang, kallat Smithsonian Institute, för kunskapens tillväxt och spridning.”

Man skulle kunna tycka att det bara var att tacka och ta emot, men USA var en ung, stolt och revolutionär nation är det omedelbart utbröt en hetsig debatt om Smithsons gåva. Senator John Calhoun från South Carolina anade (1836) en konspiration för att stärka centralmakten på delstaternas bekostnad. En annan senator från samma delstat, William Campbell Preston, ifrågasatte först det kloka i att låta ”every whippersnapper vagabond” föreviga sitt namn på detta sätt, men blev med tiden en av institutets beskyddare. En del av projektets anhängare drömde om ett nationellt universitet, medan andra hoppades på en lärarutbildning för den unga och ännu tämligen obildade nationen. Åter andra ville ha ett nationellt institut för att upplysa befolkningen om sina ledare och tekniska landvinningar.

Men när kongressen efter tio år antog en lag om skapandet av Smithsonian Institute hade den släppt tankarna på både ett nationellt universitet och ett nationellt institut. Smithsonian skulle bli en institution ”för kunskapens tillväxt och spridning” och det blev dess första chef, den högt aktade vetenskapsmannen Joseph Henry, som fick tolka mandatet.

Så kom det sig att USA fick sitt första nationella forskningsinstitut, vilket med tiden även skulle bli landets främsta riksarkiv och en samling muséer. Dess 142 miljoner objekt inkluderar de rubinröda skor Judy Garland bar i ”Trollarlen från Oz,” bröderna Wrights första flygplan från 1903, Charles Lindbergs flygplan ”The Spirit of St. Louis,” 9.250 meteoriter, den gigantiska Hope-diamanten och 40-50 miljoner fossila lämningar.

Hans Sandberg

måndag, september 02, 2002

FoU i Kanada: Bävern som vill bli en ”nordlig tiger”

(Dagens Forskning hösten 2002).

NRC/CNRC - Kanadas forsknings högborg.

Den flitige och företagssamme bävern symboliserar det kanadensiska lynnet, men om landet ska hänga med i den globala konkurrensen räcker det inte med flit, råvaror och billig arbetskraft. Den kanadensiska regeringen har därför dragit igång en långsiktig satsning på forskning, utbildning och ”innovationer.”

NEW YORK (DF) Nationaldagen förlöpte som vanligt detta andra år på det tredje årtusendet. Huvudstaden Ottawa svärmade av turister och festande familjer klädda i röda och vita färger, medan man i Quebec försökte glömma förtreten och tänkte tillbaks på provinsens ”nationaldag” som firats några dagar innan.
Kanada är stort, rikt och har en välutbildad befolkning. Levnadsstandarden är hög (7:e plats inom OECD mot 17:e för Sverige) och man talar gärna om sin höga livskvalitetet, men det är svårt att blunda för att både realinkomsten per capita och produktiviteten är nästan 20 procent lägre än hos grannen i söder, som visserligen är mindre till ytan, men har en 9 gånger större befolkning (290 mot 30 miljoner) och en 12 gånger större BNP.
Vad värre är: Kanadas produktivitet och realinkomst har i stort sett varit sjunkande sedan 80-talets början och riskerar att hamna i allt hårdare kläm mellan högproduktiva USA och nya ”tigrar” som Mexico och Kina.
Kanada präglas trots det av optimism. Budgetunderskotten är borta, statsskulden har krympt, inflationen är låg, arbetslösheten lägre än på länge och det finns tecken på att separatismen i Quebec mattas av. En del ekonomer tror att Kanada ska ta sig ur konjunkturnedgången före USA. Vilket onekligen skulle vara bra för den innovationsstrategi som Chretien-regeringen förra hösten lyckades mobilisera landets 10 provinser och tre självständiga territorier bakom. Industriminister Allan Rock presenterade strategin för allmänheten i februari och den diskuteras nu vid en lång rad regionala och branschvisa seminarier; detta som en förberedelse för ett nationellt innovationsseminarium i november.
-Jag vill se en politik som gör Kanada till en ”nordlig tiger;” ett land som blir en magnet för investeringar, för högt utbildad arbetskraft, liksom för ledande forskning, vetenskap och innovationer. Det är så vår ekonomi ska växa och det är så vårt samhälle ska stärkas, sa Kanadas nye finansminister John Manley 19 juni i ett uttalande som är ganska typiskt för regeringens ekonomiska strategi sedan slutet av 90-talet.

Den går i stort sett ut på att öka utbudet av forskning, stimulera industrin att använda den och att mobilisera universitet, företag och lokalsamhällen bakom tekniska kluster runt framtidens teknologier.

Liksom många andra länder vill Kanada bli en ”kunskapsbaserad ekonomi.”
-De rika naturtillgångarna har varit ryggraden i ekonomin och erbjuder fortfarande en stabil grundval, men vi har under det sista decenniet gått mot en innovativ och kunskapsbaserad ekonomi. Vi har investerat i bioteknik, fotonik, telekom och informationsteknik. Vi ligger trea i världen inom aerospace och är världens största tillverkare av regionala jetflygplan. Vi vill bli ledande på många av dessa områden, säger Arthur Carty, chef för National Research Center (NRC/CNRC) som grundades 1916. NRC ligger bland annat bakom uppfinningar som pacemakern, syntetiskt insulin och flygplanens svarta lådor.

Arthur Carty, chef för NRC.

90-talet präglades av åtstramningar både på den privata och offentliga sidan, vilket så småningom ledde till makroekonomisk balans, men också att Kanada satsade långt mindre än sina konkurrenter på forskning och utveckling. Av OECD-länderna var det bara Italien som satsade mindre på FoU.
-Det råder ingen tvekan om att Kanada halkat efter. Du har säkert sett statistiken om att vi bara satsar 1,8 procent av BNP på forskning och utveckling. Men det är inte bara regeringens fel, utan beror också på att den privata sektorn satsar för lite på forskning, säger David Strangway, chef för Canada Foundation for Innovation (CFI.)

Näringslivets bristande intresse för FoU (med undantag som Nortel Networks, JDS Uniphase och Pratt & Whitney) beror till stor del på att det domineras av företag som har sina huvudkontor i USA.
-Kanadas biltillverkning är enorm och skapar massvis med jobb och inkomster, men väldigt lite forskning. Det mesta av GM:s, Fords och Chryslers forskning görs i USA. Vi monterar bilarna och skickar dem till USA, säger Arthur Carty.

Jean Chretiens liberala regering kom till makten 1993 och har sedan mitten på 90-talet lagt allt större tonvikt på FoU, samtidigt som näringslivet liberaliserats och skatterna sänkts för både företag och individer. 1997 började regeringen pumpa in betydande summor i Kanadas vetenskapliga och tekniska infrastruktur. CFI tillkom 1998 och gavs en budget på C$ 3,1 miljarder som den fick investera efter eget skön så länge pengarna gick till att stärka den vetenskapliga infrastukturen inom universitetssektorn.
-Det var insikten om att forskningen underfinansierats under alla dessa år som ledde till skapandet av CFI. Kanada saknade redskap och resurser för att attrahera och behålla forskare. Vår uppgift som infrastrukturfond blev att se till att forskarna hade den utrustning de behövde för att ligga på topp, säger David Strangway i en intervju på sitt kontor i downtown Ottawa.

Ett annat tungt initiativ för att stävja talangflykten till framför allt USA heter Canada Research Chairs (CRC) och består av en fond på C$ 900 miljoner för att skapa 2.000 forskningstjänster vid universitet och högskolor.

Den senaste budgeten (för budgetåret 2001/2002) satte av C$ 7,4 miljarder för vetenskap och teknik, vilket var 25 procent mer än under det tidigare rekordåret, men bara en spottstyver jämfört med de drygt 100 miljarder amerikanska dollar USA satsade samma år (det går 1,6 ”loonies” på en USA-dollar.)
-En av de stora förändringarna under de senaste fem åren är att regeringen insett att den måste investera i innovationer. När den kom till makten 1993 hade vi ett budgetunderskott på C$ 48 miljarder, men vi har sedan tre år betydande överskott och kan därför investera i FoU. Målet är att Kanada år 2010 ska vara världens 5:e land när det gäller FoU mot 14:e idag. Vi kommer emellertid fortfarande att ligga efter Sveriges 3.2 procent, säger Arthur Carty.
-Men det krävs ett rejält språng om vi ska nå 5:e plats. Regeringen ska fördubbla sina FoU-investeringar, men den privata industrin måste nästan tredubbla sina och det är en stor utmaning, fortsätter han, väl medveten om att flera FoU-ledare drabbades hårt när IT- och telekombubblorna sprack.

Nortel Networks (fd Northern Telecom) är bara en skugga av sitt forna jag, men svarar för hälften av de 100 forskningsmässigt största företagens FoU-investeringar. Företaget satsade år 2000 C$ 5,9 miljarder på FoU, men skar 2001 bort en miljard ur forskningsbudgeten. De 100 toppföretagens FoU-investeringar väntas i år sjunka till C$ 11,2 miljarder mot C$ 11,9 miljarder 2001 och C$ 11,5 miljarder 2000. Nedskärningarna drabbar enligt StatsCan (motsvarar SCB i Sverige) särskilt kommunkationssektorn.
-Detta är inte goda nyheter, sa Allan Rocks till Toronto Star 20 juli.

Men allt är inte lika mörkt eftersom resten av industrin ökade sina FoU-investeringar med 23 procent, ledda av JDS Uniphase som nästan tredubblade sina - från C$ 168 till C$ 505 miljoner. Och Kanadas brist på riskkapital är inte längre lika svår.
-Ottawa hade 1999 bara tillgång till C$ 300 miljoner i riskkapitalfonder, men den siffran hade år 2000 stigit till C$ 1,2 miljarder. Vi tappade en del i fjol, men siffran ligger fortfarande väl över en miljard, vilket är en avgörande förändring, säger NRC-chefen Arthur Carty.

Den nya innovationsstrategin kommer efter ett decennium av kraftiga nedskärningar av de federala anslagen till universitetens forskning, särskilt efter 1994/1995. (Den nationella regeringen är dock bara en av finansiärerna. Provinsregeringarna svarar för den största biten.) Kanada har till skillnad från USA nästan inga privata universitet, varför den högre utbildningen finansieras så gott som helt med skattemedel och avgifter. Runt en tredjedel av landets FoU bedrivs vid universiteten, 11 procent av myndigheter som NRC, medan 57 procent sker inom det privata näringslivet.
Det federala FoU-stödet hade 1997/1998 krympt till C$ 564 miljoner, men ökade sedan. Det tre forskningsråden NSERC (naturvetenskap,) SSHRC (samhällsvetenskap och humaniora,) samt CIHR (medicin) fick 2001/2002 tillsammans C$ 1.219 miljoner. Till detta kommer sedan satsningarna på CRC, CFI och engångsbidrag för att rätta till akuta brister.
Mer pengar är förstås välkommet, men med dem kommer med nya - och kontroversiella - krav på samhällsnytta; på att mottagarna ska bidra till den ekonomiska utvecklingen.
-Vi kommer att få mer pengar för forskning, men den akademiska världen går samtidigt igenom en akademisk förnyelse, säger Louis Proulx, som i våras blev forskningschef på McGill University i Montreal efter en lång forskningskarriär inom läkemedelsbranschen.
McGill är Kanadas fjärde universitet och ett av de bäst kända. Det har närmare 30.000 studenter och forskare, samt 1.300 professorer (1.500 före 90-talets nedskärningar.)
-De anslagsgivande myndigheterna är mycket mer målinriktade än förr. De som delar ut pengarna vill se sociala och ekonomiska resultat, säger hon.
-Det är en avgörande förändring som vi i den akademiska världen måste anpassa oss till. För mig är det ganska lätt eftersom jag kommer från industrin. Det finns företag som bedriver forskning för att öka vår kunskap, men majoriteten av industriforskarna måste producera för projektens milstolpar. Så är det inte i den akademiska världen, men de anslagsgivande myndigheterna ber allt oftare forskarna att uppskatta konsekvenserna av sin forskning, säger hon.
-Vi pratar idag mycket mer om kommersialiseringen av resultaten än man gjorde för fem år sedan. För mig är det inte särskilt svårt att förstå detta, men jag har kollegor som varit i den akademiska världen hela sitt liv och de har svårt att anpassa sig till detta nya sätt att tänka, säger hon.

Louis Proulx, forskningschef på McGill U.

Canadian Association of University Teachers
(CAUT,) en organisation som företräder 30.000 universitets- och högskolelärare, har protesterat mot de nya vindarna. Vi har hört det förut, klagade CAUT:s vd Tom Booth, efter att Allan Rock lagt fram innovationsprogrammet 12 februari.
-Det finns en verklig risk att kommersialiseringen styr universitetens forskning på ett sätt som inte tjänar allmänhetens intresse, fortsatte Tom Booth.

Kanadas forskningspush kräver en våldsam expansion av utbildningssystemet samtidigt med ett generationsskifte inom lärarkåren. Två av tredje universitetslärare kommer enligt CAUT att pensioneras inom ett decennium.
-Innovationsprogrammet betyder att universiteten måste utbilda fler människor. Kanada behöver 30.000 nya universitetsprofessorer till 2010. Bara McGill behöver 1.000 nya professorer under en tioårsperiod, säger Louis Proulx.
-För att stöda industrins och regeringslabbens behov behöver vi 50.000 nya forskare med masters- eller doktorsexamen, säger hon.
-Befolkningstillväxt har emellertid planat ut, så det inte räcker med våra egna barn. Vi har diskuterat med regeringen i Quebec om sätt att locka fler invandrare, säger hon.

Invandringen spelar en särskilt stor roll för engelskspråkiga McGill som bara attraherar en fjärdedel av de lokala studenterna. Ett annat sätt är att snabba på utbildningen, men det är inte så lätt.
-Vi försöker minska utbildningstiden som idag ligger på över 5 år i snitt, medan vårt mål är på 3 till 4 år. Det faktum att utbildningen i Kanada subventioneras gör att det tar tid. Om en student inte blir klar i tid tar de ett jobb vid sidan om vilket ytterligare förlänger tiden till examen, särskilt inom humaniora, klagar hon.

Hans Sandberg

söndag, september 01, 2002

Den privata sektorn hänger inte med

(Dagens Forskning).


David Strangeway, chef för CFIA.

Kanada ligger långt framme när det gäller att ta fram nya ideer och processer, men den kanadensiska industrin har svårt att tillgodogöra sig innovationerna.
-Det har skett förändringar i våra samhällen, på universitet och sjukhus, men det måste också till stora förändringar i den privata sektorn, säger David Strangway, chef för Canada Foundation for Innovation.

-CFI:s uppgift är att ge folk redskap så att de kan vara innovativa i en bred mening. Det handlar inte så mycket om att hitta på nya produkter och processer, som att bedriva innovativ forskning, säger David Strangway, vars myndighet har till uppgift att stöda den akademiska forskningens vetenskapliga infrastruktur.
-Vi jobbar med allmännyttiga organisationer, i första hand universitet, högskolor och undervisningssjukhus. Det är institutioner som får anslag, inte enskilda forskare. De organisationer som söker anslag måste publicera sina forskningsplaner på webben och sedan rapportera tillbaka till oss om vilken effekt pengarna fått, säger han.

Hur viktigt har detta varit för att bromsa talangflykten?
-Våra bästa talanger har stora valmöjligheter eftersom vi har en mycket lång gräns mot USA och de inte behöver flytta särskilt långt. Det är därför det är så viktigt att ge dem de verktyg de behöver för att stanna, säger David Strangway och tillägger att det är svårt att ge ett konkret svar på frågan om hur stor effekten varit.

Enligt en färsk rapport ökade antalet kanadensare som flyttade till USA med 66 procent mellan 1999 och 2000, från 13.000 till 21.500. 46 procent av de som flyttade var högutbildade. Från näringslivets lägger man ofta skulden för talangflykten på de höga skatterna, men det är bara en bit i den liberala regeringens strategi för att bromsa utflödet.

-Vi har en immigration av högt kvalificerade människor från andra länder, men en del av våra bästa människor – 10-15 procent – beger sig till USA efter examen. Det finns en insikt om detta, men totalt sett får vi in fler än vi tappar. Det är emellertid viktigt att behålla de bästa talangerna vilket är bakgrunden till program som Canada Research Chairs och CFI. Vi har också initiativ på skattesidan, säger NRC:s Arthur Carty, som tror att effekten ska bli att unga människor lockas tillbaks till Kanada.
-Men det råder ingen tvekan om att det är ett problem och att det är särskilt kritiskt för entreprenörer. USA är verkligen starkt på detta område. Det finns massvis av riskkapital och det är lätt att starta ett nytt företag varför entreprenörer ibland sticker till USA. Det händer också att amerikanska företag snappar upp folk från små kanadensiska företag som de ser som objekt att ta över. Vi måste leva med allt detta, säger Arthur Carty.

David Strangway säger att de genomfört enkäter för att få en uppfattning av hur investeringarna påverkat mottagarna. Ett återkommande svar var att ”det var därför jag stannade...” och att ”jag behövde inte flytta.”
-Det råder ingen tvekan om att det haft effekt, säger han.

Hur väljer CFI vilka projekt ni ska stödja? Litar ni till ”peer review?”
-Ja, men vi kallar det för meritvärdering. Vi har två nivåer, i varje fall för de större projekten. Den första består av en panel med experter på ett visst område. Den andra handläggs av en tvärvetenskaplig kommitte med kunniga människor från olika håll i världen, men de behöver inte nödvändigtsvis vara experter på en viss disciplin.

Stöder ni bara ”hårda” vetenskaper?
-Vi har många projekt inom nya medier, teater, musik och andra medier. Vi finansierar till exempel en textdatabas med programverktyg för att analysera enorma mängder text. Är det ett teknikprojekt, eller ett humanistiskt? Jag tycker att det är både ock. Det handlar om att använda tekniska verktyg till saker man aldrig tänkt på förut, säger han.

Är det er uppgift att främja produktivitet och ekonomisk tillväxt?
-Ja, men på ett indirekt sätt. Min logik ser ut så här. Om du tittar på stora tekniska centa som Silicon Valley, Route 128, forskningstriangeln i North Carolina och i Cambridge i England, så har de inte tillkommit därför att någon beslöt sig för att bygga dem, utan därför att det fanns en sådan exceptionell samling aktiviteter där. Det blev helt enkelt för dyrt för företagen att inte vara där. Vi har ett sådant mål, men det är sekundärt, eftersom vi försöker främja konkurrenskraftiga forskare med konkurrenskraftiga verktyg. Då kan de bli en magnet och lyckas de med det går resten av sig självt, säger David Strangway.

Har ni en strategisk plan för Kanadas forskning? Vill ni driva den åt ett visst håll, till exempel mot rymdforskning, astronomi eller hälsovård?
-Nej, för om vi försökte bestämma sådana saker centralt skulle det förmodligen ta två år. För det andra begär vi redan in forskningsplaner från universiteten. De vill satsa på IT och kommunikationer, genforskning och proteinforskning (genomics, proteomics.) Deras planer stämmer förmodligen ganska bra med varje lista jag skulle kunna hitta på. Det är bättre att fråga dem och sedan låta världen se deras förslag. Det resulterar i en lista över de heta områdena, men inte därför att vi haft en central process utan en som kommer underifrån, säger han.

Men hur många bioteknikkluster kan vi ha i världen?
-Det är en väldigt bra fråga, men det är ett så hett ämnet att jag har svårt att tänka mig en organisation som inte sätter bioteknik högst på sin lista. Det vi gör, är att be universiteten tala om för oss vilka forskare de har, vilka de tänker anställa och vilka resurser de har på detta område. Granskningsprocessen får sedan avslöja om vi tycker att deras team är tillräckligt bra, säger han.

Har ni något mandat att sprida ut forskningen geografiskt?
-Nej. Det finns de som skulle vilja att vi gjorde det, men vi har gång på gång uppmanats att satsa på kvalitet och hög standard och bygga på vetenskapliga meriter. Om det finns regionala behov så får de tas upp på annat sätt. Men när detta är sagt så är vi lyckliga nog att ha intressanta saker på gång runtom i landet. De mindre universiteten får mindre belopp, men det finns många väldigt fina projekt vid mindre universitet. De är ofta bra på fokusering. Vi investerar över hela Kanada, men de mesta pengarna går till de stora institutionerna, säger han.

Vilken effekt har CFI fått på Kanada?
-Mitt intryck är att Kanada blivit mer energiskt. Michael Gibbons, som är chef för Commonwealth University Association och i den egenskapen reser världen runt, sa till mig att han inte mött samma entusiasm på andra universitet. Det beror inte bara på CFI, utan också på Canada Research Chairs, ökade anslag från de anslagsgivande myndigheterna, samt det faktum att vi har en regering som säger att vi ska bli en av de fem främsta forskningsnationerna. Vi har inte hört sådant tal på decennier och det har verkligen gett forskarna ny energi, säger David Strangway.

Det kanadensiska innovationsprogrammet har kritiserats för att inte vara lika fokuserat som den japanska modellen.
-Det ligger något i det, men jag skulle beskriva det lite annorlunda. Vi gjorde en stor undersökning av kommersialiseringen vid universiteten jämfört med den i USA. Vi hade ungefär samma mängd patent per forskningsdollar och publicerade lika många patent per dollar. När det gällde skapandet av nya spin-off företag hade vi dubbelt så många per forskningsdollar som i USA, men vi fick bara in hälften så mycket licenspengar per forskningsdollar som de amerikanska universiteten.
-Varför skiljer sig mönstret i Kanada från det i USA? Mitt intryck är att vi kanadensare inte har samma enorm kapacitet som i USA för att tillgodogöra sig forskningen. Om du vill licensera någonting i USA så finns DuPont, 3M och alla dessa hundratals företag som bedriver innovativ forskning. Våra universitet har inte lika många källor till licensinkomster, vilket gjort oss mycket mer aggressiva när det gäller att starta nya företag, säger han.
-Som jag ser det måste industrin bli mycket mera framåt, konkurrenskraftig och innovativ. Om de tittar på vem i Kanadas privata näringsliv som bedriver forskning ska du se att de tio ledande företagen svarar för 80 procent av den privata sektorns forskning. Vad du har är ett land där den privata sektorn inte med kraft satsar på teknologi för den kunskapsbaserade ekonomin. Du måste ha goda unversitet, men nästa steg är att se om inte industrin kan bygga ut sin förmåga att tillgodogöra sig forskningen, säger han.
-Det har att göra med affärskulturen. Den privata sektorn består nästan helt av multinationella företag, medan kanadensiska företag bedriver väldigt lite forskning. Här krävs kulturella förändringar. Det har skett förändringar i våra samhällen, universitet och sjukhus, men det måste också till stora förändringar i den privata sektorn, säger han.

Så ni pumpar upp forskningen, men kan inte påverka vad samhället gör med den? Det måste vara frustrerande.
-Ja, det är frustrerande. Det finns de som säger att det beror på att det som kommer ut från universiteten inte är tillräckligt bra, men jag tror inte på den förklaringen, säger David Strangway.

Hans Sandberg

Kanada: Kluster ska ge fokus och uppmärksamhet

(Dagens Forskning)

Andrew Carty, chef för NRC.

Kanadas National Research Councils 17 forskningsinstitut verkar på över 90 platser i landet, men tyngdpunkten ligger i en jättelik forskningspark längs Montreal Road en halvtimma öster om Ottawas centrum.

-NRC är den federala regeringens viktigaste redskap för att bedriva forskning, säger den engelskfödde NRC-chefen Arthur Carty, när vi träffar honom i organisationens högkvarter - byggnad M58 - i hörnet av Montreal Road och Blair Road.

Man kan se NRC som ett försök att kompensera Kanada för bristen på stora militära forskningslaboratorier (USA:s försvarsdepartement får 2003 hälften av forskningsbudgeten) och stora privata forskningcentra som Lucent Bell Labs, IBM Watson Research Center, eller för den delen våra svenska exportjättars labb.
-Vårt land skiljer sig en hel del från Sverige eftersom ni har så många storföretag som investerar mycket i FoU. Vi har med vår råvarubakgrund tyvärr inte så många storföretag som investerar i forskning. Nortel brukade göra det, men det har gått utför med telekomsektorn. Flygindustrin är en viktig investerare liksom bioteknik där vi har Merck-Frost, men vi har inte Sveriges underliggande bas av storföretag, säger han.
-Det är därför vi talar så mycket om att stödja små och medelstora företag. Vi gör det i hopp om att de ska växa till företag av det slag ni har i Sverige. Det är en stor utmaning, eftersom vi har en väldigt annorlunda industristruktur mot den ni har, fortsätter han.

Det är ingen slumpmässig referens, för Sverige var ett av de länder Kanada studerade i arbetet på den nya innovationsstrategin.
-Bristen på stora företagslabb gör att vi har ett strategiskt FoU-gap. NRC fyller detta tomrum och investerar i områden som vi tror är viktiga för den kanadensiska ekonomin. De flesta av våra institut försöker överbrygga gapet mellan forskningsvärlden och mer praktiska applikationer, säger han.
-Vår största enskilda investering är i fem biotekniska institut, men vi gör också betydande investering i industriella tillverkningstekniker (IMI,) institutet för kemiska processer och miljöteknik (ICPET,) institutet för bränsleceller i Vancouver och institutet för intergrerade tillverkningstekniker (IMTI) i London, säger han.

Både universitet och företag anlitar ofta NRC:s expertis, som innefattar en rad av Kanadas bästa forskare och mest avancerade labb. Vi fick ett exempel på hur avancerade de är i juni då NRC:s Institute for Microstructural Sciences (IMS) rapporterade världens första prototyp till en ”single-spin transistor.” Det handlar om avancerad kvantmekanik där man mäter riktningen i elektroners spinn runt en artificiell atom, eller kvantpunkt. Fenomenet har redan döpts till ”spintronics” och öppnar bland annat för extremt små superdatorer i framtiden.

-Integrationen är vår styrka, säger Richard Normandin, generaldirektör för NRC:s Institute for Microstructural Sciences (IMS) och man behöver inte ta många steg i NRC:s korridårer för att hitta experter från vitt skilda områden.
-Universiteten förknippar oss med de grupper vi tillhör - fysiska komponenter, mikrotillverkning osv - medan våra industriella partners förknippar oss med specifika program, som organiska lysdioder (OLED,) akustik för telekom osv.
-Vi har en lång tradition inom optiska kommunikationer. Vi hade för 15 år sedan en av de första grupperna som studerade WDM (”wave division multiplexing,” en teknik för att radikalt öka kapaciteten hos fiberoptiska nät genom att samtidigt använda ljus av olika våglängder.) 1985 skapade vi en sändare-mottagare som klarade av 38 kanaler samtidigt, säger han och tillägger att de idag arbetar på mer sofistikerade metoder där man använder olika färger istället för olika våglängder för att öka de fiberoptiska nätens kapacitet.

Den tunga representationen för fysik, elektroniska kommunikationer, materialteknik och optik vid NRC:s anläggningar utanför Ottawa spelade en viktig roll för framväxten av Ottawas IT- och telekomsektor. Arthur Carty säger att det är svårt att tänka sig Nortel utan NRC.

Men Ottawa är bara ett av Kanadas vetenskapliga och tekniska knutpunkter. Montreal och Toronto har framstående universitet och en rad avancerade teknikföretag. Det växer också fram nya kluster på många håll i landet, ofta med stöd från NRC som av regeringen fått C$ 110 miljoner för bygga upp 10 kluster av världsklass till 2010. Det första av dem heter ”Atlantic Canada” och knyter samman forskare och entreprenörer i Nova Scotia, Prince Edward Island och Newfoundland.

-Vi har analyserat kluster världen runt och kommit fram till att de framgångsrika haft vissa saker gemensamt. De har för det första haft ett eller flera stora forskningsintensiva offentliga institutioner som universitet eller regeringslaboratorier. De har för det andra haft tillgång till mänskliga resurser, vilket gör universitet och högskolor till en kritisk faktor. Det behövs också tillgång till finansiering och riskkapital.
-Vår strategi har varit att söka nya möjligheter samtidigt som vi inser att det måste finnas en kärna av innovativa företag i centrum av ett kluster. Det är företag som för ut produkterna på marknaden. De flesta kluster består av en kärna av befintliga företag, vilka kompletteras av nya företag, spinn-offs och ibland även spin-inns.
-Det jordbruksinriktade bioteknik-klustret i Saskatoon växte upp runt NRC:s institut för växtlivets bioteknik, University of Saskatchewan, samt Agrifood Canadas laboratorier. Det fanns också ett lokalsamhälle som förstod att detta är deras levebröd och gav klustret sitt stöd. Resultatet blev ett kluster som drar till sig folk från hela världen och det i en stad som är känd för sitt kalla klimat, säger han.

Vilken är målgruppen för era kluster?
-Vi jobbar huvudsakligen med lokalsamhällen. Vi talar hellre om Montreal än om Quebec. Det är där klustret har sin fokus även om det finns representerat runt om i provinsen. Vår teori är att även om vi lever i en alltmer globaliserad värld, så är det koncentrationen av lokala entreprenörer och företag som sätter fart på innovationerna. Varje kluster måste involvera det lokala samhället och få med företagen, säger Arthur Carty.

Vilka är då Kanadas framtidsbranscher? Där finns förstås dagens tungviktare, som bil- och flygindustrin, plus råvaror, fiske, skogs- och jordbruk. Men där finns också de nya sektorer som växer fram på forskningsbasen inom hälsovård, telekom, energi och miljö.
-För 15 år sedan hade vi ingen biotekniksektor, men idag har vi en livskraftig sådan. Vi har flera miljardföretag (i kanadadollar) och 400 små och medelstora biotekningföretag. Detta kommer sig av en medveten koncentration av FoU-resurser, säger Arthur Carty.
-Flygindustrin är en annan stark grupp. Vi har Pratt & Whitneys kanadensiska operationer och den amerikanska helikoptertillverkaren Bell Textron. Bombardier i Montreal är idag inte bara en jätte inom flygindustrin, utan har också blivit en jätte inom transportsektorn. När det gäller telekom så var Ottawa en ”boomtown” till för ett och ett halvt år sedan. Då var det extremt svårt att få tag på kvalificerad arbetskraft. Idag ser saken verkligen annorlunda ut och vi får se vad framtiden har att bjuda på, säger han.

Vad kommer NRC:s satsning på tillämpad forskning betyda för er grundforskning?
-Vi har hela spektrumet, säger NRC:s Arthur Carty. Vi har Stacey Institute for Molecular Sciences (SIMS) som studerar saker vilka kanske får industriella tillämpningar om femton år. Vi har Hertzbergs Institute of Astrophysics som driver nationella astronomiska observatorier åt den akademiska världen.
-Inom bioteknik går det inte att få uppmärksamhet om man inte har en verkligt stark bas för sin utvecklingsverksamhet. Det betyder att alla våra biotekniska laboratorier måste investera i grundforskning och tekniska plattformar (platform technologies,) vilket inte hindrar att de också engagerar sig djupt i samarbete med industrin.
-Det är en balans där SIMS lutar åt grundforskning, medan Biotechnological Research Institute (BRI) i Montreal har en mix med 40 procent grundforskning och 60 procent tillämpad. I andra ändan har vi Institute for Aerospace Research (IAR) som jobbar väldigt nära den kanadensiska flygindustrin och servar dess behov inom aerodynamik och kundanpassad modifiering av flygplan, säger Arthur Carty.

Hur förhåller sig er forskningsstrategi till USA:s med tanke på att ländernas ekonomier är så intimt sammankopplade? Kan Kanada tänka sig att spela en komplementerande roll?
-Det råder inget tvivel om att våra marknader är tätt sammanflätade, men vi låter oss inte hejdas av att USA satsat hårt på ett visst område. Vi vet till exempel att de har stora nationella program inom nanoteknik, samtidigt som Kanada investerar i ett nytt nationellt center för nanoteknik vid University of Alberta. Vi räknar med en nanoteknisk revolution inom tio år, kanske tidigare. Det skulle vara olyckligt om Kanada inte kunde delta i den och dra fördel av den. Det är skälet till att vi ger oss in på detta område samtidigt som USA, Japan och Europa gör det. Vi tänker inte stå vid sidan om ett område med så stor potential, säger han.

Men på mer mogna områden borde man kanske dela på kakan och satsa på det man är bäst på...
-Informationteknik och telekom är mogna branschen, men det finns så många nischer där vår industri kan spela en avgörande roll. Fotonik är ett sådant område. Vi tror att Kanada kan bli en verklig ledare inom fotonik. Vi har runt 80 fotonikföretag bara i Ottawa och ligger bra till för att ta ledningen när vändningen väl kommer, säger Arthur Carty.

Hans Sandberg

onsdag, augusti 14, 2002

Svensken som blev rik på att rationalisera den amerikanska sjukvården

(Denna artikel publicerades i tidningen Dagens Medicin hösten 2002.)

Per G.H. Löfberg prövade lyckan i USA och lyckades över all förväntan, något som gick de flesta svenskar förbi tills han plötsligt korades till Sveriges högst betalda doldis i Veckans Affärer. "Det var inte alls någon speciellt välkommen publicitet ur min synpunkt och jag hoppas att folk glömmer det så snabbt som möjligt," säger han och röjer att den svenska mentaliteten sitter kvar efter 30 år i USA.

NEW YORK. Frågan är obekväm och svaret blir en smula omständligt, men ett svar blir det. "Det blev en tillfälligt hög inkomst år 2000 därför att jag inlöste några optioner. Det hade inte någonting med rikedom att göra," säger Per Löfberg om transaktionen som renderade 140 miljoner kronor och placerade honom i mediernas strålkastarljus med dess hårda kontraster. Hade det varit en idrottsstjärna hade det kanske gått an, men saken hamnar i ett annat ljus när det gäller en direktör.
"När sådana här saker rapporteras finns det ingen möjlighet för folk att fatta sammanhanget. I mitt fall var det så, att jag avgått efter åtta års som chef för Merck Medco och startat ett nytt riskkapitalföretag tillsammans med Merck. Jag löste in en del optioner för att få startkapital till den nya rörelsen," säger Per Löfberg, som växte upp på Lidingö och Djursholm och minns hemmagolfbanans bunkrar och dammar där bollarna landade när han spelade i sin ungdom.

Det handlar om perspektiv. Det som i Sverige är astronomiskt är i USA bara högtflygande. Men även med amerikanska mått mätt, så har Per Löfberg lyckats väldigt bra. Det totala värdet av de optioner han ackumulerade på sin tid som vd för Mercks dotterbolag var år 2000 värda runt 640 miljoner kr. Och även utan dessa optionerna räknades han det året som USA:s 7:e högst betalda läkemedelsdirektör. Det uppger i varje fall lobbygruppen Families USA i en rapport som kritiserar branschen för sina höga vinster och priser. Hans årsinkomst det året var enligt gruppens lista 168 miljoner kr. Själv vill han framhäva att 2000 inte alls var typiskt och att bilden såg helt annorlunda ut 2001 då Mercks aktiekurs desstuom dalat.

Det hela började på sätt och vis en eftermiddag 1971 då Per Löfbergs anlände till John F. Kennedy Airport. "Det var som en helt annan värld. På den tiden var det nästan den enda flygplatsen på östkusten dit folk flög från hela världen," säger han och skrattar vid minnet. Det var en rätt spännande situation för en ung pojke.

Fast det var inte amerikadrömmen som lockade honom till USA, utan insikten om han behövde en amerikansk MBA. "Vi var ett gäng på Handels som ville arbeta på internationell bas. Efter Handels och militärtjänsten åkte jag till Amerika för två års vidareutbildning på Carnegie-Mellon University i Pittsburgh. Sedan började jag på Boston Consulting Group och var där i 14-15 år," säger han i en snabb resume av karriären fram till Medco - det företag som skulle få den att lyfta på allvar.

Han hade under sin tid på BCG börjat koncentrera sig på strategiutveckling inom hälsovårdssektorn och det sammanföll med den revolution som döljs bakom det prosaiska uttrycket ”managed care.”
"Det var en trend som startade i början på 80-talet och den förändrade allting inom hälsovården här. Den ändrade förutsättningarna för sjukhus, försäkringsbolag, läkare och läkemedelsföretag. Vi började då utveckla affärsstrategier för företag som orienterade sig mot 'managed care,'” säger han.

Det var under denna tid han lärde känna Martin J. Wygod, entreprenören som grundade Medco bara för att 1993 sälja det till Merck för 66 miljarder kr. Affärsidén var att gå in som mellanhand och förhandla fram bättre villkor för köparna (ofta storföretag och stora hälsokooperativ) gentemot vårdens producenter, som i Medcos falll var apotek och läkemedelsföretag. Per Löfberg formulerar det så här:
"Det innebar att betalningsinstanserna inom hälsovården utvecklade metoder för att bli mer rationella köpare av hälsovård och inte bara en betalningsinstans som betalade fullt pris."

Per Löfberg blev vd för Merck Medco efter att Martin Wygod hoppat av 1994 för att fortsätta med det han gillade bäst, att starta nya förtag. Merck Medco skulle bli enormt framgångsrikt och står idag för nära 60 procent av moderföretagets omsättning, vilken ligger på 500 miljarder kr. Företaget har emellertid kritiserats för att dubbla lojaliteter, eftersom det å ena sidan ska hjälpa klientorganisationerna spara pengar och å andra sidan ingår i ett företag som lever på att sälja läkemedel. Merck håller på att knoppa av Merck Medco, men har av konkurrenterna kritiserats för att inte ge Medco fria händer i valet av leverantör. Men detta är saker som inte längre ligger på Per Löfbergs bord.

Förebilden till ”managed care” var en typ av upphandlingsorganisationer kallade Health Maintenance Organizations (HMO.) De kunde genom sin storlek tvinga läkare och sjukhus att förhandla om priserna, samtidigt som de styrde patienter till de mest kostnadseffektiva inrättningarna. "Medco utvecklade samma tänkesätt inom läkemedelshanteringen. Det var Medcos revolution."

Men ”managed care” och HMO-modellen har mötts av en hård kritik samtidigt som kostnaderna för hälsovården och läkemedlen fortsätter att växa som om ingenting kan hindra dem. "Hela principen kring 'managed care' inför mycket mera kontroll av hur hälsovården används. Det är ingen tvekan om att det skapat stress i systemet, men vi har samtidigt gått från en situation för 20 år sedan då 'managed care' var en obeydlig sak dagens läge där den är normalmodellen," säger han.
"Det har varit Amerikas sätt att införa affärsmetoder och konkurrens i systemet, istället för att låta staten ransonera hälsovården och kontrollera priserna. Min uppfattning är att det amerikanska systemet ger oändligt mycket högre kvalitet och mer tillfredsställda konsumenter," säger han, men håller med om att systemet lämnar väldigt många människor utanför.
"Det stämmer och vi behöver statliga ingrepp för att täcka hålen. Jag hoppas att det kan ske utan att man inför ett helstatligt system. Dagens läkemedelsdebatt handlar om hur man kan hjälpa de behövande utan att staten tar över hela läkemedelsförsörjningen," säger han.

En het fråga är läkemedelsföretagens direktreklam i TV till konsumenterna.
"Det är ingen tvekan om att konsumentreklam via TV har ökat efterfrågan, vilket vållat problem både för läkare och betalningsinstanser. Det kan skapa onödig efterfrågan och pressa läkarna att ge patienterna de mediciner de ber om, men en viss del av denna efterfrågan är berättigad. TV är ofta det viktigaste mediet för att få information och det kan stimulera folk med till exempel mag- eller kolesterolproblem att söka hjälp. Fast jag undrar mig om TV-reklam verkligen är det bästa sättet, eftersom en TV-annons på en halv minut eller kanske två bara ger begränsad information. Internet är nog ett bättre medium," säger han.

Han satsade på Internet redan på sin tid som vd för Merck Medco och nätet kommer säkert att spela en viktig roll för Merck Capital Ventures framtida investeringar.
"Medcos framgångar byggde inte minst på att de införde postorderapotek som en alternativ distributionskanal. Den verksamheten växte till 80 miljarder kronor och Internet blev här en intressant länk till konsumenterna som inte länge behövde sända in sina recept via posten, eller ringa in dem. Det blev nästan som en modevåg bland kundbasen vilket skapade en kontakt som vi kunde vidareutveckla. Man kunde begära mer information från konsumenterna och erbjuda dem mer information om läkemedel, samt om hur deras sjukförsäkring fungerar," säger han.
"Det blev en fantastisk framgång trots kraschen för den elektroniska handeln. Skillnaden mellan oss och webbföretag som Dr. Koop var att vi redan investerat stora resurser i en infrastruktur för att distribuera läkemedel via posten. Vi fick också de stora arbetsgivarnas stöd för att stimulera användningen av Internet bland deras anställda och deras pensionärer. Det sänkte deras kostnader och förbättrade servicen," säger han.

Per Löfberg är en av flera svenskar som gjort lysande karrärer inom amerikanska företag. Lars Nyberg på NCR är kanske den mest kända. Erik Engström är en annan (han var vd för förlagsjätten Random House innan han blev partner i investmentbolaget General Atlantic Partners.) Det är som om det finns något i den svenska mentaliteten som fungerar bra i USA. "Det skulle jag mycket väl kunna tro. Jag har alltid känt en enorm öppenhet från amerikanarna mot mig som svensk. Det finns inte några förutfattade meningar som hindrar oss svenskar. Sverige har tvärtom gott rykte och svenskar har gott rykte. Vår uppfostran och dess betoning av arbetsvilja, ärlighet och renhårighet är sunda principer. Det är värden folk uppskattar," säger han.

Men det finns saker som kan hålla tillbaka en svensk utomlands, saker som blyghet och jantelagen. "Det här är ett land där man måste vara beredd att satsa och stå på sig. Man måste också finna stimulans i den enorma amerikanska smältdegeln. Man måste tycka att det är kul att samarbeta och träffa folk från alla tänkbara bakgrunder, både geografiskt, etniskt och religiöst. Det är som jag ser det en jättepositiv aspekt av Amerika och en viktig del av drivkraften här," säger han.

Mötet med Amerika är inte alltid så lätt. För varje dröm som gått i uppfyllelse finns det andra som krossats, eller bara blivit hängande i ett limbo. Men Per Löfberg verkar ha kommit på rätt spår med en gång och hans integration i det amerikanska samhället underlättades av att han gifte sig med en amerikansk kvinna och på så vis alltid hade en kulturell tolk och rådgivare till hands.
"Jag har dessutom ständigt haft kontakt med min familj och vänner i Sverige, så jag har aldrig känt mig ensam här. Mina föräldrar och jag har pratat varje vecka i 30 år och jag har varit hemma ofta," säger han.

Banden till Sverige ligger idag på det personliga planet. Han har för länge sedan slutat följa svensk politik och näringsliv och även på Mercks svenska dotter är det svårt att hitta någon som kan uttalad sig om Per Löfberg. Han är desto mer känd inom sin nisch. Han omnämns ofta som ”visionär” och en konsultrapport listar som en negativ faktor för Merck Medco det faktum att ”Per Lofberg slutat.” I en rapport om hans avgång spekuleras det i att det nya företaget skapats för att Merck ska kunna behålla honom.

Själv tar han talet om sina visionära talanger med en nypa salt. "Det är överdrivet smickrande. Det som gjorde att Medco fungerade under en 20-årsperiod var att vi lyckades identifiera nya teknologiska koncept och anpassa dem för läkemedelsdistributionen. Det vi gjorde var en kombination av att försöka utvärdera informationsteknologins praktiska möjligheter och att tänka igenom affärsmodellen bakom det hela," säger han.

Men det är inte bara smicker, för varför skulle han annars lämna sitt vd-skap till förmån för ett litet och riskabelt riskkapitalbolag, Merck Capital Ventures (MCV,) där han har en handfull anställda istället för 15.000 som förr? "Jag längtade efter en chans att etablera ett nytt företag; efter att får arbeta mer entreprenörartat. Medco var toppen och jag har bara positiva minnen därifrån, men jag var i 50-årsåldern och tyckte att det var dags att börja tänka på vad som händer härnäst," säger han.

Det nya företaget har sitt huvudkontor i Montvale i norra New Jersey. Merck sköt till en miljard, varav MCV investerat en femtedel. Riskkapitalbranschen dras med ganska kalla fötter dessa dagar, men Per Löfberg tycker att det är ett bra startläge.
"Den irratonella värderingsprocessen från 1999-2000 har försvunnit och de sunda principerna har återvänt," säger han och skissar på områden där han tror att det finns nytt guld att gräva.
"En av huvuduppgifterna för läkemedelsbranschen är att förbättra affärsprocesserna och öka effektiviteten. Ett av de viktigaste områdena är de kliniska prövningarna som idag sker över hela världen. Vi letar efter metoder för att gör dem snabbare och billigare och tror att avkastningen kan bli väldigt stor för den som lyckas. Om du kan minska den tid det tar att rekrytera patienter för kliniska prov ökar tiden för att marknadsföra produkten under patentskydd," säger han.

Ur amerikanskt perspektiv är Sverige litet, men tekniskt avancerat och det gäller inte minst hälsovården. Per Löfberg hämtar ibland inspiration när han besöker Sverige, vilket han gör ett par gånger om året. "Sverige är ett av de bästa ställena i världen för kliniska prövningar. Systemet är relativt homogent, samtidigt som de lagliga förutsättningarna är förmånliga. Många företag och inte minst Merck har använt sig av Sverige i väldigt hög utsträckning, men jag tror också att Sverige kommer att vara pionjärer inom informationsteknik. Det svenska systemet har hjälpt till eftersom staten hjälpt till att införa informationsteknik som det varit svårt att få in i Amerika. Här drömmer folk om elektroniska journalsystem, men det har varit nästan omöjligt att få igenom dem. I Sverige används de däremot brett, tack vare landstingen och staten."

USA är känt för sitt innovativa affärsklimat och en kultur där företagsledarna ses som hjältar, men denna kultur befinner sig nu i gungning efter skandalerna kring företag som Enron och Worldcom. "Det är helt rätt att man rensar upp i fall som Enron och Worldcom," säger Per Löfberg och söker efter formuleringar för fördöma missbruket utan att så att säga kasta ut barnet med badvattnet.
"De är dramatiskt avskyvärda och en upprensning måste ske. De som felat måste dras inför rätta, men det är tråkigt att en procent av företagsledarna ska kasta en skugga över hela näringslivet. Vi måste komma ihåg att ett hälsosamt och sunt näringsliv är kärnan i Amerika," säger han.

Mer entydigt kritisk är han mot 90-talets företagsledarkult. "Idoldyrkan av företagsledare drevs för långt. Ett företag fungerar aldrig enbart på basis av en företagsledares personlighet och stil. Det krävs alltid en organisation med många duktiga personer för att det ska fungera," säger Per Löfberg och kontrasterar med den svenska samarbetsmodellen.

Hans Sandberg

måndag, augusti 12, 2002

Ignacio Rodríguez-Iturbe: Tänker bäst över en kopp cappuccino

(Denna artikel publicerades i Dagens Forskning 12 augusti 2002)


”Hårt arbete är inte samma sak som hårt tänkande,
men hårt tänkande är hårt arbete.”
 

Bortsett från Caracas finns det nog ingen plats där Ignacio Rodríguez-Iturbe trivs så bra som i Princeton. Han har forskat och undervisat i Californien, Colorado, Illinois, Massachussetts, Texas och i Venezuela, men fastnade till slut för den lilla universitetsstaden en timma sydväst om New York. Han älskar dess omgivningar och njuter av en akademisk miljö där han kan ”försvinna” ett par timmar då och då för att tänka djupt över en cappuccino.

PRINCETON, New Jersey (DF). Det går inte att ta miste på entusiasmen när han pratar om sin förestående resa till Stockholm. Han har läst på om Gamla Stan, Djurgården, Kaknästornet och Drottningholmsoperan. Han älskar opera, säger han. Han var lite nervös inför tanken på att möta kungaparet, men lugnades av en representant för Stockholm Water Foundation, som försäkrade att drottning Silvia är så trevlig. Han har alltid velat besöka Venedig och när han hörde att Stockholm kallas ”Nordens Venedig” blev han extra nyfiken.

Ignacio Rodríguez-Iturbe är direktör för Princetons Centre for Energy and Environmental Studies, som ligger ett stenkast från ett campus vars anor går tillbaks till 1700-talet. Här leder han en grupp som specialiserar sig på hydrologi, en lära han i högsta grad hjälpt till att förvandla från ingenjörskonst till generell miljövetenskap.

Ignacios hjärta – och medborgarskap - är kluvet mellan USA och Venezuela. Han föddes i Caracas 1942, men växte upp och gick i skola i Maracaibo, en kuststad på 1,4 miljoner invånare i den oljerika västra delen av landet. Han läste till civilingejör vid Zulia-universitetet i Maracaibo och flyttade efter sin examen 1963 till Californien för att ta en master-examen vid California Institute of Technology. Doktorerade gjorde 1967 han vid Colorado State University. Väl klar med utbildningen återvände han och hans hustru Mercedes till Maracaibo.

Han blev lärare vid Zulia-universitet, men fick efter några år (1971) en förfrågan från Massachussetts Institute of Technology om att komma till Boston för att diskutera ett jobb. Det dröjde inte länge förrän han forskade och undervisade han i hydrologi och vattenresurser vid MIT, som är ett av USA:s främsta tekniska universitet. Han gjorde flera vetenskapliga genombrott under denna tid, men återvände trots det till Caracas 1975.
-Vi ville att våra barn skulle växa upp i Venezuela. Vi kom från stora familjer och ville att de skulle få vara nära sina far- och morföräldrar, kusiner, farbröder och syskonbarn. Våra stod mycket nära varandra i våra familjer, även med latinamerikansk standard, säger Ignacio, som har släkt i både Caracas och Maracaibo.
-Det var en väldigt lycklig tid. Jag var tillbaks på Simon Bolivar där jag fortsatte att undervisa i många år. Men MIT hade samtidigt varit så generösa att de låtit mig fortsätta där också. De lät mig åka upp till Boston var sjätte vecka och undervisa intensivt i två veckor. Dessutom bodde vi hela familjen i Boston under somrarna (de har fem barn - fyra pojkar och en flicka i mitten, min anm, HS.) MIT:s grupp för vattenforskning blev som en del av min utvidgade familj.

1993 flyttade han till Texas för att bli professor vid Texas A&M University. Det direkta skälet var dock att en av hans pojkar behövde specialistsjukvård. (Det var bara de två yngsta sönerna som döljde med, eftersom de äldre barnen var utflugna ur boet.) Denna gång blev han kvar i USA, men efter fem år i Texas drog han norröver, till den högskola som kung George II år 1746 lät grunda som College of New Jersey.

Varför Princeton, förutom att Albert Einstein en gång slog sig ner här?
-Det var en kombination av många saker. Först och främst var det ett så trevligt område. Omgivningarna är väldigt vackra med alla sina träd. Själva staden har en europeisk prägel och trots alla de underbara saker Amerika har att bjuda på, så har Princeton en europeisk smak. Det är nog den mest europeiska staden i USA. Du kan ta en promenad på kvällen och slå dig ner för att ta ett glas vin. Det är tio på kvällen och du säger att låt oss gå till Small World Cafe för en kopp kaffe. Kulturlivet är livligt, med konserter nästan varenda kväl och så har vi teatern (den högklassiga McCarter Theatre, min anm HS.)

Plus att du kan ta dig in till New York om du vill....
-Ja, du kan ta dig till Broadway, Guggenheim och Metropolitan. Det tar bara lite över en timma med tåget.
-Sedan har vi universitetet som är mycket, mycket trevligt. Det är precis den slags lärdomssäte jag tycker så mycket om. Många amerikanska universitet präglas av ett hårt tryck på att producera, pang, pang, pang. Det är inget fel i det, men Princeton har ett mer europeiskt tempo sett ur ett akademiskt perspektiv.
-Jag trivs med att ta tiominuterspromenaden härifrån till campus för att ta en kopp cappuccino på Vivians Cafe i studenternas hus. Man kan sitta där och bara låta tiden gå medan man läppjar på sitt kaffe och tänker på vad som faller en in. Jag tycker att det är extremt produktivt att finna tid då man kan sitta ensam och bara tänka. Livets tempo är ofta för högt. Även på universiteten händer det att folk jobbar väldigt hårt, men inte tänker särskilt hårt. Och tänkandet ska ju vara den viktigaste aktiviteten på ett universitet.
-Vi ägnar så mycket tid åt att skriva förslag, gå på möten och så vidare, men vi måste slåss för rätten att tänka. Det är alltför lätt att sugas in i tusentals detaljer och jobba 30 timmar om dagen.
-Det som gör Princeton så speciellt, är att det är en så bra plats för att tänka. Det är så lätt att förlora detta, bli för produktionsinriktad och oroa sig över brådskande saker. Det finns många brådskande saker i livet, men det som är viktigt på ett universitet är forskningen och undervisningen. Och god forskning kräver ett visst mått av ensamhet, eller att kunna meditera i små grupper. Det är tyvärr få universitet som har detta.

Du gillar intima och överblickbara grupper, vilket ligger i linje med din uppväxtmiljö.
-Jag har alldrig tänkt på det förut, men det stämmer absolut! Jag gillar en personlig miljö där jag kan få vara med mig själv och ta långa promenader. Ibland försvinner jag på eftermiddagarna för att promenera omkring på campus under någon timma eller två, eller så går jag till Princetons Museum of Art för att bara sitta där med ett anteckningsblock i handen. Ibland kommer det någonting utav det, men för det mesta ingenting. Det viktiga är att jag kan sitta där och tänka på ett problem, även om jag inte kan lösa det. Princeton är mer öppet för detta än någon annan plats jag vet.

Sitta och göra ingenting. Det låter nästan ”oamerikanskt?”
-Det är inte lätt, för det amerikanska samhället är väldigt produktionsinriktat och det gäller även universitetet. Den här staden och det här universitetet – titta bara på dess campus! – speglar en annorlunda miljö. Här ser du folk promenera eller bara sitta och reflektera, säger hydrologen från Caracas.

Hans Sandberg


söndag, augusti 11, 2002

Vattenvägar i tre dimensioner (Vattenpriset 2002)

(Denna artikel publicerades i Dagens Forskning 12 augusti 2002)
Hydrologi handlade länge om att bygga dammar, kanaler och andra vattensystem, men Ignacio Rodríguez-Iturbe förvandlade denna teknologi till en vetenskap som både förklarade hur och varför vattnets vägar ser ut som de gör.
-Jag är förstås väldigt glad personligen över att ha fått Stockholms vattenpris, men jag är också glad för att det är ett erkännande för hydrologin, säger han.


(PRINCETON, New Jersey). Många tar vattnet för givet precis som vi gör med luften vi andas, men var femte människa på jorden lider brist på rent vatten.
-Det är ingen överdrift att säga att vattnet påverkar allting och det inte bara för att vi dricker vatten, tvättar oss i vatten och att alla industrier använder vatten. Vatten är liv och hydrologin spelar en helt avgörande roll för civilisationen, säger han.
-Folk tar för givet att vi ska ha vatten, men det finns regioner där vatten är den värdefullaste varan och man talar till och med om vattenkrig. Det är ingen obegränsad resurs, men ändå missköter vi den.

-Jag fick bland annat priset för att jag varit med om att förklara hur en flod och dess upptagningsområde fungerar, säger han syftande den ekohydrologi som han initierat.
-Flodsystem har en trädstruktur som kan beskrivas med hjälp av fraktalgeometri. De påminer om ett löv med dess ådror. Vi insåg att denna struktur kommer i ett obegränsat antal variationer när det gäller form och storlek, men också att det fanns vissa signaturer som gällde alla flodsystem. Vi försökte hitta det som förenade alla dessa former.

Det ledde så småningom till en teori för hur vatten färdas i ett landskap och hur det transporterar de sediment det plockar upp under färden. Den modell han var med om att utveckla kallas Optimal Channel Networks (OCN) och beskriver hur vattnet hittar sin väg genom att välja den mest effektiva vägen på väg ner mot mynningen ut i havet.

Var det en ide som dök upp över en kopp kaffe?
-Tja, det var en ide som cirkulerat ett bra tag och jo, jag spenderade en hel del tid tänkande på denna fråga medan jag hade kaffe. Det tjusiga var att kunna visa att även om alla dessa tredimensionella sluttningar skiljer sig helt från varandra, så finns det gemensamma drag och relationer som styr den inre strtukturen mellan delarna. Du kan vara stor eller liten, men förhållandet mellan dina armars storlek och dina bens är ganska lika. Det spelar ingen roll hur olika de ser ut, för en del saker förblir desamma. För att förstå dynamiken och svara på frågan ”varför” måste vi komma på vad det var som förenade alla dessa olika former och utseenden. Svaret var på sätt och vis uppenbart, men det var svårt att påvisa rent konkret. Flodens upptagningsområde organiserar sig själv, organiserar sig över bergssluttningar och i skilda strömmar och bifloder på ett effektivt sätt för att leda vattnet och sedimenten mot det gemensamma utloppet. Vi beskrev detta i vår bok Fractal River Basins: Chance and Self-Organization (Cambridge University Press, 1997,) säger han om den bok han skrev tillsammans med Andrea Rinaldo.

Lyckligt nog för Ignacio och hans kollegor fanns det ett överflöd på data för att testa modellen. Det var bara att anlita landets digitala höjdkartor (Digital Elevation Maps, DEM) som går ner till 30 gånger 30 meter och i en del fall till 5 gånger 5 meter.

Ett annat område som nämns av priskommitten är hans bidrag till att förklara långvariga perioder av torka och översvämningar.
-Folk antar ofta att genomsnitt är de vanligaste tillstånden, men så är det inte. Vi analyserade perioder av översvämning och torka utifrån feedback-processer mellan atmosfären och marken, vilket är helt avgörande när det gäller att förstå sådana perioder. Vi ville förstå varför perioder av torka ofta fortsätter under långa perioder, något som till exempel varit fallet i Sahil i Sudan där man haft torka i 20-30 år.
-Att förstå detta är enormt viktigt för mänskligheten, eftersom man måste dra fördel av de år då vi har mer vatten än genomsnittligt, som en förberedelse för torra år. De torra perioderna kallas inte helt oväntat för Josef-fenomen, medan de våta perioderna går under namnet Noah-fenomen. Teorin har bland annat hjälpt till att förutsäga Nil-flodens beteende, liksom hur Stora Saltsjön i delstaten Utah fungerar.

Ignacios ansats lade grunden för ett vetenskapligt område som döpts till eko-hydrologi, försöker förstå hela processen, feedback-dynamiken mellan atmosfären och marken.

Detta måste påverka modellerna för växthuseffekten eftersom de för in marken i modellen?
-Ja, det för in marken som en del av feedback-loopen vilket är väldigt viktigt. Det kopplar samman forskningen om växthuseffekten och klimatförändringar med lokala förändringar i en flods tillflödesområde. Trots all osäkerhet verkar det klart att den kommer att understryka systemets fluktueringar. Vi kommer att få mer extrema tillstånd, med mer och allvarligare översvämningar, samt längre och intensivare torrperioder.

De tidigare modellerna för global uppvärmning handlade mest om atmosfären och oceanerna.
-Jo, det stämmer. Det fanns en tendens att tro att det räckte, men idag är alla överens om att det är avgörande att representatera marken på ett bra sätt. Folk brukade ignorera kontinenterna, men vi förstår idag utbytet mellan marken och atmosfären mycket bättre.
-Vi förstår att marken spelar en grundläggande roll för utväxlingen av energi och väta mellan atmosfären och marken, vilket påverkat vår förståelse av växthuseffekten. Vi förstår den nu mer realistiskt och detaljerat på den regionala nivån.

Vilka blir det politiska konsekvenserna av detta?
-Det råder en stark debatt världen över, men det är inte vetenskapsmännen som fattar besluten.USA har tyvärr varit skeptisk när det gäller globala protokoll mot växthuseffekten och krävt mer forskning, men vetenskapen kommer aldrig att kunna eliminera all osäkerhet. Men vi har tillräckligt med information och analytisk klarhet för att kunna fatta beslut på ett rationellt sätt. Om du har 70-80 procents säkerhet om att något ska hända dig, så väntar du inte på att de andra 20-30 procenten ska elimineras, nej du går till handling, säger han och bankar med näven i bordet.

Skulle du förespråka aktion om du var rådgivare åt presidenten eller åt FN?
Definitivt! Det går inte att säga att vi ska vänta 50 år till och se vad som händer. Vi måste börja agera idag!

Vad har förändrats i synen på växthuseffekten under de senaste 15 åren?
-Folk var inte lika säkra på sin sak då. (Nasaforskaren James E.) Hansen hade ett starkt argument, men mycket svagare än det vi har idag. Det finns idag ingen seriös debatt om saken. Något måste göras!

Hans Sandberg

tisdag, juli 30, 2002

Guldgrävare i pappersfloden

(Publicerad i Pressens Tidning hösten 2002)

Bob Huggins framför en kopia av The Globe.

Namnet Cold North Wind anspelar på att amerikanska meterologer gärna skyller kallfronter på Kanada, men CNW:s satsning på att överföra gamla tidningsarkiv till webben är högst seriöst och dessutom lönsamt.
-Detta är en källa till information om livet under de senaste 500 åren. Varför inte bygga en databas med både de tidningar som fortfarande ges ut och alla de som upphört, säger grundaren Bob Huggins.


(OTTAWA) Kartongerna med mikrofilm radar upp sig utanför Bob Huggins kontor i väntan på att köras igenom en liten svart maskin i andra hörnet av kontorslandskapet. Mikrofilmerna är det råmaterial som det tre år gamla företaget Cold North Wind (CNW) använder för att förverkliga sin slogan ”Nya inkomster från gamla nyheter.”

Drömmen om att vaska guld ur tidningarnas arkiv är vare sig ny eller unik, men medan många utgivare nöjer sig med att paketera redan digitala arkiv vill han och hans kollegor börja från början. Det förutsätter emellertid att arkiven finns på mikrofilm eftersom det skulle bli alltför dyrt om man gav sig på att försöka scanna in gamla papperstidningar.
Ett stort antal tidningslägg finns redan på mikrofilm, delvis tack vare stiftelser som Carnegie och Rockefeller. De finansierade på 40- och 50-talet en rad projekt för att rädda tidningsarkiv från att ruttna bort.

Den tekniska processen för att digitalisera ett mikrofilmarkiv är ganska enkel. Filmerna körs genom en ”scanner” som översätter de analoga bilderna av tidningssidorna till datorernas digitala språk. Sedan indexeras sidorna och ”tvättas” med hjälp av ett program (Archive Publisher) som CNW utvecklat. Mörka sidor görs ljusare och tydligare och illa beskurna bilder rätas upp och beskärs bättre. Kvaliteten på mikrofilmerna kan variera, både när det gäller hur nötta och repiga de är, liksom hur väl den ursprungliga mikrofilmaren gjorde sitt jobb. Huggins, som är företagets vd, berättar om ett fall där personen som mikrofilmade en tidning lyckats få med sin hand och en cigarett i bilderna! Sådant är svårt att reparera med programvara. Men det är inte hans bekymmer eftersom det är – beställaren – tidningarna, som ansvarar för ”råmaterialet.”

Både artiklar, rubriker och annonstexter analyseras av programvara för teckentolkning (OCR,) men avläsningen sker rad efter rad oavsett spalt och sida. Målet är inte att ta fram en ascii-text som man kan exportera andra program, utan bara att lokalisera den plats i tidningen där ett ord förekommer. En sökning efter Wayne Gretsky kommer att ge resultat vare sig namnet förekommer i ett sporteferat eller en annons.

De färdiga sidorna sparas i TIFF-format, men distribueras på webben i små ekonomiska filer som kan öppnas med en webbläsare som har ett ”plug-in” program från Adobe, ungefär som en vanlig PDF-fil.

Kanadas största dagstidning, Toronto Star (367.000 exemplar vardagar,) blev sommaren 2001 CNW:s första kund. Tidningens ägare TorStar äger en femtedel av CNW, som idag digitaliserat 2,3 miljoner sidor (fördelat på circa 30.000 utgåvor) som utkommit sedan starten 3 november 1892. Det tog enligt Huggins bara 14 månader för Toronto Star att tjäna tillbaks de 7,5 miljoner kr de betalade för jobbet.
CNW kom i maj överens med Bell Globemedia om att digitalisera arkivet till Toronto’s ledande morgontidning, The Globe and Mail, vars anor går tillbaks till 1844.

Den stora marknaden ligger naturligtvis hos jätten i söder och CNW för diskussioner med flera amerikanska företag, inklusive Knight Ridder, Media General och Washington Post. Samtalen med Washington Post gäller ett webbarkiv som ska innefatta andra tidningar som ges eller getts ut i huvudstaden. Huggins ser sådana lokal arkivportaler som en framtidsmodell, eftersom forskare då kan söka i flera tidningar på ett och samma ställe.

Det största projektet hittills gäller en spanskspråkig tidningsportal på uppdrag av UNAM-universitetet i Mexico City, som är värd för landets nationella tidningsarkiv.
-Vi ska digitalisera varenda tidning som getts ut från 1700-talet och fram till idag. Det rör sig om 490 titlar 20 miljoner tidningssidor, säger Huggins och tillägger att CNW kan hantera alla språk baserade på det romanska alfabetet.

De har idag 28 anställda som arbetar i skift dygnet runt. Kapaciteten ligger på en miljon sidor per månad, men kan lätt ökas till det dubbla eller femdubbla. Det är bara att anställa mer folk och skaffa fler maskiner.

CNW betjänar idag framför allt dagstidningar, men bygger också en global arkivportal under namnet ”Paper of Record.” Tanken är att skapa en portal dit forskare, studenter, amatörhistoriker och släktforskare ska kunna gå för att söka i både befintliga tidningars arkiv och arkiv från länge sedan nedlagda tidningar. Affärsmodellen baseras inte på annonser, utan prenumerationer och paketpriser för enstaka sökningar. Huggins säger att individer kommer att få betala strax under 200 kronor per månad, medan ett bibliotek i en mindre stad kan räkna med att få betala tiotusen kronor för en licens som ger 5 samtidiga användare access.

När Huggins ska förklara företagets övergripande strategi ritar han upp en tidslinje som börjar på 1500-talet. På sluttampen markerar han var radio, TV och Internet kommit in och noterar att de kom sent, sett i ett historiskt perspektiv.
-Tidningarna är en källa till information om livet under de senaste 500 åren. Varför inte bygga en databas med både de tidningar som fortfarande ges ut och alla de som upphört?
-Låt oss säga att du vill studera första världskriget. Du kommer då att kunna gå in och läsa inte bara det amerikanska perspektivet, utan det kanadensiska, det nordeuropeiska perspektivet och så vidare. Och du kan följa utvecklingen dag för dag. Ett av de populäraste forskningsområdena i USA är inbördeskriget 1860-1865. Föreställ dig att du kan gå in och studera tusentals tidningar från den tiden, säger han.

CNW startades med 40 miljoner kr i privat finansiering och de har enligt Huggins ett positivt kassaflöde. Inkomsterna kommer från de 3 kr per sida de tar för sina digitaliseringstjänster. Han säger också att de inte har någon konkurrens utöver ett litet företag i Israel. När det gäller Paper of Record skulle man kunna se databasföretaget ProQuest som en konkurrent, men de riktar sig till professionella forskningsbibliotek, medan CNW satsar på en bredare målgrupp, studenter och amatörer.
-Vår marknadsföring fokuserar sig på ett antal nischer. Den första är släktforskare. Den andra är skolor och högskolor. Den tredje är biblioteken, säger marknadschefen Robert Allum, som grundade till JetForm, ett företag som var noterat på New York-börsen innan det nyligen köptes av Adobe.
-Släktforskning är det vanligaste forskningsområdet i Nordamerika, inflikar Mark Caldbick, som sköter företagets PR.


Cold North Winds marknadschef Robert Allum.

En av de första sakerna CNW gjorde när de kommit igång var att skaffa sig exklusiv rätt (under 15 år) till mikrofilmer av 250 nedlagda tidningar. Säljare var den kanadensiska biblioteksföreningen Canadian Library Association.

Eftersom upphovsrätten i USA och Kanada normalt gäller i 75 år skulle företaget i och för sig kunna digitalisera alla äldre tidningar, men de aktar sig noga för att trampa utgivarna på tårna.
–Vi strävar efter att bli en partner till tidningarna, säger Huggins.

De tidningar som anlitat CNW bestämmer själva hur de ska använda resultatet, men företaget hoppas att de ska ansluta sig till Paper of Record. Sajten är inte tänkt som en destinationssajt, utan som en tilläggsprodukt till tidningarnas och andra partners portaler. Marknadschefen Allum säger att CNW vill bygga ett gemensamt varumärke tillsammans med tidningarna och sedan dela på inkomsterna.
-Vi ser oss som en B2B-företag (business to business.) Att kalla sig konsumentsajt är idag rena döden, säger Huggins, men det hindrar inte att han ser konsumtionsmarknaden som en potentiell tillväxtmarknad.

Hans Sandberg

onsdag, juni 12, 2002

FBI försökte avsätta rektorn för University of California

San Francisco Chronicle avslöjade 9 juni i detalj hur FBI under J. Edgar Hoover förföljde Clark Kerr, rektor för USA:s största universitet, eftersom han ansågs vara för mjuk mot dåtidens studentprotester. FBI drog sig inte för att sprida lögner om Kerr till president Johnson, samtidigt som de hjälpte Ronald Reagan, på den tiden facklig ledare, programledare och flitig angivare av verkliga och inbillade vänsterintellektuella.

NEW YORK (DF). FBI hade länge sina ögon på University of California som både drev federala kärnvapenlaboratorier och var hemort för en studentrörelse kring akademisk frihet och mänskliga rättigheter. Men det var en fråga i ett studielämplighetsprov 1959 som fick FBI-chefen att dra igång en mångårig kampanj, vilken slutade med att universitetets rektor avsattes av den nye guvernören Ronald Reagan, som vann valet 1966 genom att attackera studentrörelsen. (Kerr var rektor 1958-67.) Den fråga som fick Hoover att se rött var en uppmaning att diskutera faran av att en organisation som FBI verkar i smyg och bortom allmänhetens kritik.

Seth Rosenfelds rapport om FBI:s aktiviteter bygger på mängder av intervjuer, samt 200.000 sidor hittills hemliga FBI-dokument. Materialet visar enligt tidningen att FBI konspirerade med CIA-chefen och ledande medlemmar av universitetsstyrelsen för att förfölja lärare och studenter involverade i protesterna. Det visar också att byrån medvetet gav presidenten falsk information om Kerr, samt arrangerade en smygkampanj för att manipulera den allmänna opinionen och generera universitetsledningen. De försökte också förstöra Kerss karriär genom att beskylla honom för att vara ”liberal” och ”pro-kommunist” trots att upprepade undersökningar visat att det inte var fallet.

Kerr försökte själv få tillgång till FBI-dokumentationen redan 1970, men det var förgäves. Rosenfeld lyckades med hjälp av den amerikanska motsvarigheten till vår offentlighetsprincip, Freedom of Information Act, men det tog 17 år. Det är ironiskt att Edgar Hoover ett år före sin död 1972 uttryckte en ”extrem fruktan” för att den då fem år gamla lagen skulle öppna FBI:s arkiv för ”varenda ’knasboll,’ ’schakal’ och ’coyote.’” (Seth Rosenfeld i Chronicle 9 juni.) Hoover hade vid sin död varit FBI-chef i 48 år.

Marie Felde, en taleskvinna vid UC at Berkeley, säger att det inte finns någon officiell reaktion från universitetet och att tidningens avslöjanden inte väckt någon större debatt. Studenterna är redan på sommarlov och lärarna kände redan till både Reagans roll och FBI:s trakasserier. Men byråns direkta attacker mot universitetets rektor var en nyhet. Rosenfeld skriver att inte ens Clark Kerr, som idag är 91 år, kände till att FBI försökte få bort honom. ”Det förvånade mig att byrån gjorde en så högt uppsatt person till måltavla,” säger Mark Smith, som är talesman i politiska frågor för de amerikanska universitetsprofessorernas organisation AAUP. Både han och många andra tar avslöjandet som en påminelse och en varning, särskilt i ett klimat som det efter 11 september och när USA för kamp mot den internationella terrorismen. ”Det var en olycklig tid i vår historia, men förhoppningsvis en vi kan lära av,” säger Mark Smith.

Hans Sandberg


Loading...