Den privata sektorn hänger inte med

(Dagens Forskning).


David Strangeway, chef för CFIA.

Kanada ligger långt framme när det gäller att ta fram nya ideer och processer, men den kanadensiska industrin har svårt att tillgodogöra sig innovationerna.
-Det har skett förändringar i våra samhällen, på universitet och sjukhus, men det måste också till stora förändringar i den privata sektorn, säger David Strangway, chef för Canada Foundation for Innovation.

-CFI:s uppgift är att ge folk redskap så att de kan vara innovativa i en bred mening. Det handlar inte så mycket om att hitta på nya produkter och processer, som att bedriva innovativ forskning, säger David Strangway, vars myndighet har till uppgift att stöda den akademiska forskningens vetenskapliga infrastruktur.
-Vi jobbar med allmännyttiga organisationer, i första hand universitet, högskolor och undervisningssjukhus. Det är institutioner som får anslag, inte enskilda forskare. De organisationer som söker anslag måste publicera sina forskningsplaner på webben och sedan rapportera tillbaka till oss om vilken effekt pengarna fått, säger han.

Hur viktigt har detta varit för att bromsa talangflykten?
-Våra bästa talanger har stora valmöjligheter eftersom vi har en mycket lång gräns mot USA och de inte behöver flytta särskilt långt. Det är därför det är så viktigt att ge dem de verktyg de behöver för att stanna, säger David Strangway och tillägger att det är svårt att ge ett konkret svar på frågan om hur stor effekten varit.

Enligt en färsk rapport ökade antalet kanadensare som flyttade till USA med 66 procent mellan 1999 och 2000, från 13.000 till 21.500. 46 procent av de som flyttade var högutbildade. Från näringslivets lägger man ofta skulden för talangflykten på de höga skatterna, men det är bara en bit i den liberala regeringens strategi för att bromsa utflödet.

-Vi har en immigration av högt kvalificerade människor från andra länder, men en del av våra bästa människor – 10-15 procent – beger sig till USA efter examen. Det finns en insikt om detta, men totalt sett får vi in fler än vi tappar. Det är emellertid viktigt att behålla de bästa talangerna vilket är bakgrunden till program som Canada Research Chairs och CFI. Vi har också initiativ på skattesidan, säger NRC:s Arthur Carty, som tror att effekten ska bli att unga människor lockas tillbaks till Kanada.
-Men det råder ingen tvekan om att det är ett problem och att det är särskilt kritiskt för entreprenörer. USA är verkligen starkt på detta område. Det finns massvis av riskkapital och det är lätt att starta ett nytt företag varför entreprenörer ibland sticker till USA. Det händer också att amerikanska företag snappar upp folk från små kanadensiska företag som de ser som objekt att ta över. Vi måste leva med allt detta, säger Arthur Carty.

David Strangway säger att de genomfört enkäter för att få en uppfattning av hur investeringarna påverkat mottagarna. Ett återkommande svar var att ”det var därför jag stannade...” och att ”jag behövde inte flytta.”
-Det råder ingen tvekan om att det haft effekt, säger han.

Hur väljer CFI vilka projekt ni ska stödja? Litar ni till ”peer review?”
-Ja, men vi kallar det för meritvärdering. Vi har två nivåer, i varje fall för de större projekten. Den första består av en panel med experter på ett visst område. Den andra handläggs av en tvärvetenskaplig kommitte med kunniga människor från olika håll i världen, men de behöver inte nödvändigtsvis vara experter på en viss disciplin.

Stöder ni bara ”hårda” vetenskaper?
-Vi har många projekt inom nya medier, teater, musik och andra medier. Vi finansierar till exempel en textdatabas med programverktyg för att analysera enorma mängder text. Är det ett teknikprojekt, eller ett humanistiskt? Jag tycker att det är både ock. Det handlar om att använda tekniska verktyg till saker man aldrig tänkt på förut, säger han.

Är det er uppgift att främja produktivitet och ekonomisk tillväxt?
-Ja, men på ett indirekt sätt. Min logik ser ut så här. Om du tittar på stora tekniska centa som Silicon Valley, Route 128, forskningstriangeln i North Carolina och i Cambridge i England, så har de inte tillkommit därför att någon beslöt sig för att bygga dem, utan därför att det fanns en sådan exceptionell samling aktiviteter där. Det blev helt enkelt för dyrt för företagen att inte vara där. Vi har ett sådant mål, men det är sekundärt, eftersom vi försöker främja konkurrenskraftiga forskare med konkurrenskraftiga verktyg. Då kan de bli en magnet och lyckas de med det går resten av sig självt, säger David Strangway.

Har ni en strategisk plan för Kanadas forskning? Vill ni driva den åt ett visst håll, till exempel mot rymdforskning, astronomi eller hälsovård?
-Nej, för om vi försökte bestämma sådana saker centralt skulle det förmodligen ta två år. För det andra begär vi redan in forskningsplaner från universiteten. De vill satsa på IT och kommunikationer, genforskning och proteinforskning (genomics, proteomics.) Deras planer stämmer förmodligen ganska bra med varje lista jag skulle kunna hitta på. Det är bättre att fråga dem och sedan låta världen se deras förslag. Det resulterar i en lista över de heta områdena, men inte därför att vi haft en central process utan en som kommer underifrån, säger han.

Men hur många bioteknikkluster kan vi ha i världen?
-Det är en väldigt bra fråga, men det är ett så hett ämnet att jag har svårt att tänka mig en organisation som inte sätter bioteknik högst på sin lista. Det vi gör, är att be universiteten tala om för oss vilka forskare de har, vilka de tänker anställa och vilka resurser de har på detta område. Granskningsprocessen får sedan avslöja om vi tycker att deras team är tillräckligt bra, säger han.

Har ni något mandat att sprida ut forskningen geografiskt?
-Nej. Det finns de som skulle vilja att vi gjorde det, men vi har gång på gång uppmanats att satsa på kvalitet och hög standard och bygga på vetenskapliga meriter. Om det finns regionala behov så får de tas upp på annat sätt. Men när detta är sagt så är vi lyckliga nog att ha intressanta saker på gång runtom i landet. De mindre universiteten får mindre belopp, men det finns många väldigt fina projekt vid mindre universitet. De är ofta bra på fokusering. Vi investerar över hela Kanada, men de mesta pengarna går till de stora institutionerna, säger han.

Vilken effekt har CFI fått på Kanada?
-Mitt intryck är att Kanada blivit mer energiskt. Michael Gibbons, som är chef för Commonwealth University Association och i den egenskapen reser världen runt, sa till mig att han inte mött samma entusiasm på andra universitet. Det beror inte bara på CFI, utan också på Canada Research Chairs, ökade anslag från de anslagsgivande myndigheterna, samt det faktum att vi har en regering som säger att vi ska bli en av de fem främsta forskningsnationerna. Vi har inte hört sådant tal på decennier och det har verkligen gett forskarna ny energi, säger David Strangway.

Det kanadensiska innovationsprogrammet har kritiserats för att inte vara lika fokuserat som den japanska modellen.
-Det ligger något i det, men jag skulle beskriva det lite annorlunda. Vi gjorde en stor undersökning av kommersialiseringen vid universiteten jämfört med den i USA. Vi hade ungefär samma mängd patent per forskningsdollar och publicerade lika många patent per dollar. När det gällde skapandet av nya spin-off företag hade vi dubbelt så många per forskningsdollar som i USA, men vi fick bara in hälften så mycket licenspengar per forskningsdollar som de amerikanska universiteten.
-Varför skiljer sig mönstret i Kanada från det i USA? Mitt intryck är att vi kanadensare inte har samma enorm kapacitet som i USA för att tillgodogöra sig forskningen. Om du vill licensera någonting i USA så finns DuPont, 3M och alla dessa hundratals företag som bedriver innovativ forskning. Våra universitet har inte lika många källor till licensinkomster, vilket gjort oss mycket mer aggressiva när det gäller att starta nya företag, säger han.
-Som jag ser det måste industrin bli mycket mera framåt, konkurrenskraftig och innovativ. Om de tittar på vem i Kanadas privata näringsliv som bedriver forskning ska du se att de tio ledande företagen svarar för 80 procent av den privata sektorns forskning. Vad du har är ett land där den privata sektorn inte med kraft satsar på teknologi för den kunskapsbaserade ekonomin. Du måste ha goda unversitet, men nästa steg är att se om inte industrin kan bygga ut sin förmåga att tillgodogöra sig forskningen, säger han.
-Det har att göra med affärskulturen. Den privata sektorn består nästan helt av multinationella företag, medan kanadensiska företag bedriver väldigt lite forskning. Här krävs kulturella förändringar. Det har skett förändringar i våra samhällen, universitet och sjukhus, men det måste också till stora förändringar i den privata sektorn, säger han.

Så ni pumpar upp forskningen, men kan inte påverka vad samhället gör med den? Det måste vara frustrerande.
-Ja, det är frustrerande. Det finns de som säger att det beror på att det som kommer ut från universiteten inte är tillräckligt bra, men jag tror inte på den förklaringen, säger David Strangway.

Hans Sandberg