lördag, mars 09, 2024

Med buss från Stockholm till New Delhi (1974)

Svenskar på väg till Indien. Foto: Hans Sandberg, 1974.

(Augusti 2014, reviderad i mars 2024)

Där stod jag och väntade på bussen som skulle ta mig på en 11.000 km lång resa från Stockholm till New Delhi. Det var tredje september och jag var nästan 21. Med mig hade jag min vän Elisabeth och 39 andra resenärer, varav hälften var kvinnor. Runt oss stod föräldrar och vänner som kommit för att önska oss lycka till på vårt nästan tre och en halv månader långa äventyr. Såsmåningom anlände Bill och Bull – två väderbitna blå Scaniabussar – och de parkerades vid Centralens norra entré på bron över järnvägsspåren.

Vi tog farväl, plockade upp packningen och äntrade Bill. Det fanns säten framtill, men sätena bak i bussen hade ersatts med spånskivor och tunna skummadrasser. Elisabeth och jag tog en säng på vänster sida och gjorde det så bekvämt som möjligt i det som skulle bli vårt hem under de kommande sex veckorna. 

Jag hade med mig min stora, ljusblå och lätta Fjällräven ryggsäck. Min röda sovsäck var fastspänd vid nedre delen av ramen. Jag hade packat strategiskt och bara tagit med mig ett minimum av kläder och personliga tillbehör, ett par böcker, anteckningsböcker, en termosflaska, en vattenflaska av metall, malariatabletter och koltabletter för magsjuka. Mina två kameror, en Rollei 35 och en Nikon F med en blixt och två objektiv, 35 och 200 mm låg i en linneväska som jag köpt på Försvarets Överskottslager. Ryggsäckens sidfickor var fulla med 55 rullar film – 30 Kodak Tri-X, 10 Kodak Plus-X och 15 Kodachrome II dia film. Jag förvarade mitt pass och 400 dollar i American Express resecheckar i en nylonpåse under skjortan tillsammans med 100 dollar i kontanter.

Det var allt.  

Jag hade inte något kreditkort. Vi hade inga mobiltelefoner för att inte tala om epost, web, WiFi, Skype eller Facebook. Det här var före MP3 och före Walkmans, eller Freestyle som de första portabla kassettbandspelarna kallades i Sverige. Vi fick nöja oss med radion i bussen och det bara om mottagningen var tillräckligt bra.

Världen var analog på den tiden.

Vår resa till och i Indien 1974.
Resans första morgon. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Någonstans i östra Turkiet. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Det har gått femtio år sedan jag klev på den bussen och när jag blickar tillbaks frågar jag mig själv: Vad var det jag tänkte?

Men sanningen är att jag inte tänkte. Jag var ung och hade inte en tanke på att något skulle kunna hända mig och min vän. Och det hela var förresten hennes idé. Hon hade hört talas om en kille från hennes hemstad Sundsvall som tog folk till Indien för ett väldigt billigt pris.

Idag undrar jag vad jag skulle sagt om mina två söner hade velat ge sig ut på en sådan resa när de var 20? Det får mig att fundera på mina föräldrars roll. Jag kan inte komma ihåg att de varnade mig eller uttryckte tvivel. Den enda tänkbara förklaringen jag kan komma på är att de tyckte att det var en bra sak för oss att komma ut och se världen och att de troligen tyckte att det var skönt att resan till och från New Delhi var en organiserad tur och att vi inte tänkte lifta till Asien.

Dessutom var detta inte min första resa. Jag lärde mig gå i Frankrike på min familjs första bilresa till Bretagne och södra Frankrike. Det var 1954 och jag var knappt ett år gammal. Det var jag, min äldre bror Ingemar och mina föräldrar och vi åkte i en Citroën B11 som drog en liten röd och gul husvagn. 1958 åkte familjen, som nu också inkluderade min lillebror Jan, Europa runt i en Volkswagen Beetle (eller asfaltsbubbla man sa då), som på något sätt rymde två vuxna, tre barn, ett tält och en sandsäck i lastutrymmet under huven framför vindrutan (motorn satt ju längst bak på folkan). Sandsäcken skulle hindra bilen från att blåsa av autobahn om sidvindarna blev för starka. 1967 tog de med oss på en sju veckors resa i en Opel Karavan som drog en ny husvagn vilken pappa bytt till sig mot en oljemålning. Vi körde genom Tyskland till Paris och sedan över alperna via Route Napoleon till Menton på franska Rivieran.

*

Våren 1948 äntrade mina föräldrar en liten lastbåt för en två veckors sjöresa från Varberg på västkusten till Paris via Rouen. Det var bara två och ett halvt år efter andra världskrigets slut och Europa låg fortfarande i spillror. Pappa skrev i sin dagbok om det kusliga i att se rostiga och söndersprängda fartyg i floden Seine när båten närmade sig Rouen. Efter en månads studier och besök på konstmuseer och gallerier i Paris fortsatte de med tåg till Schweiz och sedan ner till Italien.

Mina far och morföräldrar hade plockat upp sina rötter och startat om på nya platser. Min mormor, vars make övergett henne och deras åtta barn, uppmuntrade 1946 två av sina sju överlevande barn att flytta till Amerika. Mamma sa att mormor inte ville att hennes enda son skulle bli inkallad om det vart krig igen. Och sedan har vi den miljon svenskar som utvandrade till Amerika i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det är möjligt att de var rädda, men de lät inte rädslan stoppa dem. Vad tänkte de? Kanske tänkte de inte alls, precis som jag när jag var 20. De gick helt enkelt ombord. 

*

Att ta en buss från Europa till Indien var en av de saker man kunde göra i mitten på 1970-talet. 

*

Vi var en blandning av studenter, sjuksköterskor, arbetare, lärare och unga människor på jakt efter sin identitet, eller helt enkelt nyfikna på världen. Vi var inte hippies även om några pratade om att sitta på ett hustak i Nepal och röka brass. Resan var helt enkelt en resa, ett tillfälle som erbjudit sig och som vi tog, men vi var också en del i en växande ström av européer och amerikaner som reste landvägen till Afghanistan, Indien och Nepal. Den kanadensiska reseberättaren Rory MacLean skrev i sin bok “Magic Bus – On the Hippie Trail from Istanbul to India” (2006) att Afghanistan fick ta emot 90.000 besökare per år i mitten på 1970-talet. De flesta skulle fortsätta till Indien och Nepal.

The Hippie Trail. Namnet framkallar associationer till den mytomspunna Sidenvägen, vilken attraherat äventyrare, spioner och upptäcktsresanden i början på 1900-talet, men i själva verket varken varit en väg eller haft så mycket med siden att göra som namnet antyder. Det var den tyske geografen Ferdinand von Richthofen (Sven Hedin var en av hans studenter) som 1877 kom på namnet “Seidenstraße” medan han undersökte förutsättningarna för en järnväg mellan Tyskland och Kina. Det fanns emellertid aldrig någon väg som sträckte sig från Istanbul till Kina, utan det var en serie av handelsrutter över land eller hav där handelsmän, diplomater, upptäcktsresande, banditer, krigare och pilgrimer hade färdats under två, kanske tre tusen år. Marco Polo kände inte till någon Sidenväg och det gjorde inte heller den nestorianska munken och diplomaten Rabban Bar Sauma som även han reste på 1200-talet, fast i den motsatta riktningen, från det vi idag kallar Beijing till Jerusalem, Bagdad, Sicilien, Rom, Paris, Bordeaux och Genua innan han slog sig ned i Bagdad.  

Landrutterna från Europa till Asien förlorade sin betydelse när Ming-dynastin blockerade utrikeshandeln och med de europeiska upptäckterna av nya sjövägar till Asien på 1500-talet. Geopolitik och ett ökande intresse för olja och naturgas skulle emellertid göra området hett på 1800-talet, men inte så mycket för handel som för stormaktsintriger (”the Great Game”) mellan de brittiska och ryska imperierna, vilka kämpade om inflytandet över Persien (Iran) och Afghanistan. 

När den brittiska äventyraren och författaren Robert Byron reste genom Persien och Afghanistan 1933-34 fann han Sidenvägen i ett sorligt skick med försvinnande vägar och förfallna broar (“The Road to Oxiana,” 1937). Och Jan Myrdal målade ett kvartssekel senare en liknande bild i sin bok “Kulturers korsväg: en bok om Afghanistan” (1960, titeln ändrades i senare upplagor till "Resa i Afghanistan") och i “Gates to Asia – A Diary from a Long Journey” (1972). Böckerna bygger på en serie resor han gjorde i en Citroën 2CV (Lillcittra) tillsammans med sin hustru Gun Kessle.

Många i den första efterkrigsvågen av Indienresenärer som tog landvägen var inspirerade av existentialisterna och beatnikpoeter och författare som Allen Ginsberg och Jack Kerouac, men denna våg var bara en rännil jämfört med den andra som började i slutet på 1960-talet och nådde sin höjdpunkt under den tid vi åkte österut genom Turkiet, Iran och Afghanistan. Denna våg var bredare, mer diversifierad och bestod till en stor del av ungdomar som vuxit upp i skuggan av de sociala och kulturella upproren på 1960-talet och det tidiga 1970-talet, en era av rock & roll, sexuell frigörelse, Vietnamkriget, majrevolten i Frankrike 1968 och Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien 21 augusti samma år. 

Under allt detta – åtminstone i Västeuropa och Nordamerika – fanns en jakt på något annat, en protest mot föräldragenerationens nervösa konformism och materialism. Många unga hade gått med i politiska rörelser och anti-krigs kampanjer, medan andra vände sig inåt, experimenterade med droger, alternativa religioner och meditation. The Beatles upptäckte transcendental meditation 1966-67 och besökte Maharishi Mahesh Yogi i Indien i februari 1968. Det dröjde sedan inte länge förrän Indien svärmade av ungdomar från Europa och Amerika. 

Jag tvivlar på att någon av oss som åkte med Bill och Bull hört talas om Beat generationen, men vi kände till hippierörelsen. För mig var Indien en social och politisk utmaning snarare än en ett existentiellt problem. Det är sant att jag också gått omkring i Jesussandaler i nionde klass och kallat mig ”mods,” som ju var vad man då kallade långhåriga unga män som gillade rockmusik. Men jag såg mig aldrig som hippie, vilket var ett begrepp som jag förknippade med en apolitisk livsstil präglad av droger och navelskådande. Jag var politiskt aktiv långt ute på vänsterkanten och såg Indien som ett fattigt samhälle med extrema sociala och ekonomiska kontraster; ett land som plundrats av de brittiska kolonisatörerna och nu hölls nere av västerländsk imperialism, religioner och kastsystemet. 

*

Vi hade tur som reste när vi gjorde det, för hippierutten skulle snart stänga, eller i varje fall bli extremt farlig efter den pro-sovjetiska kuppen i Kabul i april 1978 och den fundamentalistiska islamiska revolutionen i Iran. När vi reste genom Afghanistan var läget fortfarande ganska lugnt trots att Mohammad Daoud i juli 1973 störtat sin kusin och svåger Mohammad Zahir Shah, som varit kung i Afghanistan sedan 1933.

*

Före Inter-Rail kortet, som gjorde Europas järnvägsnät tillgängligt för en billig slant, liftade ungdomar kors och tvärs genom Europa. Själv liftade jag 400 km för att besöka en tjej som jag träffat i mars 1972 på färjan tillbaks från Leningrad (idag Sankt Petersburg) och sommaren 1973 liftade jag 350 km från Kalmar till Köpenhamn, som var startpunkten för en månadslång resa runt Europa med tåg. Pappa gav mig en lift från vårt landställe på norra Öland till en påfart till E4:an utanför Kalmar där jag satte upp tummen. 

Resan 1973 hade inget mål och jag åkte ensam eftersom mina vänner backat ur. Med mig hade jag mitt pass, mitt Inter-Rail kort som kostat mig 400 kronor, resecheckar, min ryggsäck och min Nikon F. Resan skulle ta mig till Rom och Venedig och sedan tillbaks norrut och västerut längs Frankrikes sydkust till La Rochelle på Atlantkusten. Där tog jag färjan till Île de Ré och spenderade sedan en vecka liftande mellan sju små städer på ön i hopp om att möta tjejen jag träffat på båten från Leningrad. Hon hade gjort slut per telefon när jag låg i lumpen, men fortsatte uppmuntra mig och innan jag gav mig iväg på min resa hade hon föreslagit att vi skulle träffas på Île de Ré. Hon dök aldrig upp och det kanske var lika bra det. En dag fick jag lift med en kammarorkester och blev inbjuden att middag hemma hos familjen till en av medlemmarna. Från La Rochelle fortsatte jag till Paris och sedan Calais där jag tog färjan till Dover och sedan spenderade en vecka med att åka runt i England och Skottland innan jag återvände till Sverige. Jag reste med ungdomens planlöshet och lät vägen visa mig vägen 

Från början hade jag tänkt göra en andra resa med Inter-Rail den sommaren, men pengarna räckte inte, så jag tog ett jobb som arbetare på Standard Radio. Jobbet bestod i att doppa kretskort i en serie syrabad. Lönen var bra, men det monotona arbetet gav mig ryggont och jag slutade efter ett par månader och beslöt mig för att börja plugga istället. Radja, en vän från gymnasiet, föreslog att vi skulle läsa vid Uppsala Universitet eftersom han tyckte att det var trevligare än Stockholms Universitet som var inhyst i sex iskallt blå kontorsliknande byggnader. Jag anmälde mig till statskunskapen och lyckades få ett studentrum på Rackarbergsgatan 44, fem minuters promenad från universitetet. Radja, vars pappa förresten var från Indien, beslöt sig när allt kom omkring för att skriva in sig vid Stockholms Universitet. 

Det var under en tur för nya studenter som jag fick syn på Elisabeth. Vi leddes runt på Universitetet och Skytteanum, en 1700-talsbyggnad med ekbalkar i taket som var hem till den statsvetenskapliga institutionen. Hon hade ett vackert ansikte och långt, mörkbrunt hår – och viktigast av allt, hon besvarade mina blickar. I april hade vi beslutat att åka buss till Indien.

*

Biljetterna var billiga, 2.300 kronor per person – och det faktum att vi sov på bussarna besparade oss kostnaderna för att bo på hotell, men vi måste fortfarande förbereda oss för resan, köpa film och annat som vi behövde, ha pengar för lokala resor, mat och boende efter att bussarna anlänt till New Delhi. Och det var pengar som vi inte hade, så vi gick ner till Arbetsförmedlingen i Uppsala och kollade in deras listor. Det fanns en massa jobb i vårdsektorn, men de betalade dåligt och vi hade bara sommaren på oss för att spara. Till slut hittade vi en pärm från Farmek, ett kooperativt slakteri som hade en stor anläggning och betalade bättre än sjukhusen, så vi besökte fabriken som låg nära stan och fick var sitt jobb efter att ha klarat av varsin tvåtimmars intervju. Under de kommande tre månaderna jobbade vi på ackord och tjänade ungefär 17 kr i timman. Det var ett hårt jobb, men vi stod på oss och tjänade in de pengar vi behövde.

*

Jag, 1974.
Det fanns åtminstone en till orsak till att vi gav oss iväg på ett sådant äventyr. Jag har inget minne av att jag var rädd för särskilt mycket när jag växte upp i Sverige. Jag kände mig trygg och det gällde större delen av världen. Det enda ställe som var skrämmande var Amerika, som föreföll att vara ett väldigt våldsamt ställe där både presidenter och vanligt folk sköts ned på gatan. Det mesta av den rädslan försvann när jag flyttat till Amerika, men på någon nivå känner jag mig fortfarande tryggare i Europa. Sverige var ett litet och relativt homogent land på 1960- och 1970-talet och svenskarna var generellt sätt öppna för att utforska världen. Det relativt homogena svenska samhället gjorde det också mindre viktigt för föräldrar att kontrollera vilka deras barn lekte med eller gick ut med. När jag jämför mina erfarenheter från USA med mina vänners i Sverige, så noterar jag att deras barn ger sig av på egen hand mycket tidigare och utan att föräldrarna oroar sig särskilt mycket jämfört med amerikanska föräldrar. Tonårspojkar och flickor sticker på långa resor till Australien, Kalifornien, Brasilien och Spanien  som om det var ingenting. Är det därför att de bor i ett litet och förhållandevis fridfullt ställe eller att deras föräldrar tillhör min generation som växte upp efter 1968, en tid då våra föräldrar förlorat det grepp om samtiden de förvärvat efter andra världskriget?     

Jag vet inte riktigt.

*

1974. Det var året då ABBA vann Melodifestivalen, en händelse som folk flest i världen minns mycket bättre än en viktigare men inte lika spektakulär händelse som inträffade på en supermarket i Troy i delstaten Ohio när den första produkten scannades med en streckkod. I maj detonerade Indien sitt första kärnvapen som var döpt till den ”Leende Buddhan.” Militärjuntan i Grekland (som kommit till makten genom en kupp 1967 och backades av USA trots att den ägnade sig åt omfattande och systematisk tortyr) initierade en statskupp på Cypern i juli, vilket resulterade i en turkisk invasion, ett grekiskt fiasko som snabbt fällde diktaturen. I USA avgick president Nixon för att undvika att ställas inför riksrätt (impeachment) till följd av Watergateskandalen. Vietnamkriget rasade fortfarande och vi hade ingen aning om att kriget snart skulle vara över. Kina var på denna tid fullt sysselsatt med en intensiv ideologisk kampanj mellan två 2.000 år gamla tankeskolor – konfucianer och legalister – en kampanj som i själva verket dolde en maktkamp initierad av Maos hustru Jiang Qing och hennes tre radikala partners i de ”fyras gäng”.

*

Nu skriver vi augusti 2014 och jag försöker lista ut vad mitt yngre jag gjorde och tänkte; en uppgift som kräver ett avsevärt grävande – intellektuellt, emotionellt och sakligt. Det är som en arkeologisk utgrävning av den själ som en gång var jag. Det är inte något lätt arbete, eftersom jag helt enkelt inte kommer ihåg så mycket som jag skulle vilja komma ihåg. Jag kan inte spela tillbaks filmen och se den igen. Det finns vissa saker och händelse som jag kommer ihåg eftersom de hakat på någon mental struktur eller var tillräckligt dramatiska eller exceptionella för att förstärka den synaptiska kopplingen. Men merparten av vad vi ser och gör verkar lagras på ställen där nästa våg, eller vågen efter den, sköljer bort dem. Följaktligen måste jag förlita mig på dokument och artefakter, precis som historiker och arkeologer gör. 

*

Mitt grävande började med ett letande efter tre stora kartor, en över Europa, en över Mellanöstern och en över Indien. Jag hade markerat bussens färdväg med en tuschpenna, men jag kunde bara hitta Europakartan. Sedan läste jag om de två svarta anteckningsböcker i vilka jag gjort anteckningar från böcker och tidningar jag läst och även fört dagbok, men liksom många andra dagböcker var mina fyllda i omvänd proportion mot hur mycket som hände och hur bra jag mådde. Lägg därtill ett par brev hem som min mor hade sparat och gav till mig efter min fars död 1983. 

Mitt viktigaste redskap för att komma ihåg skulle bli de fotografier jag tagit under resan, men jag måste först scanna in dem i datorn, så jag investerade i en ny flatbäddsscanner med avancerad programvara och en filmadapter för papperskopior, negativ och diabilder. Det var fortfarande en arbetsam process eftersom mina färgdian var monterade i glasramar, men min nya scanner gjorde jobbet lite lättare. Det där med glasramarna berodde på att jag en gång läst i en fototidning att glasramar skyddade bilderna från damm och repor, vilket är sant. Artikeln sa däremot inte att glaset över decennierna samlade på sig damm, fett och oljor, vilket nu tvingade mig att ta isär varenda diaram, lyfta ut diapositivet och montera det i en ram utan glas. 

Sedan var det dags att sortera och numrera bilderna jag scannat in. Varje bild måste bedömas, retuscheras, damm avlägsnas, repor repareras, skuggor lättas upp, överexponeringar dämpas och färger korrigeras. En av de tuffaste sakerna att göra var att organisera de digitaliserade bilderna.  Jag hade märkt mina färgdian med små runda nummerlappar, men de sa inget om var bilderna tagits. Det inte gjorde så mycket för den första delen av resan eftersom det var lätt att se om ett foto var från Dubrovnik, Istanbul eller Herat, men det var inte lika enkelt med diabilderna från Indien.   

Det fanns tillfällen som var riktigt frustrerande och där jag inte kunde komma på var jag tagit en viss bild. Jag hade till exempel en serie bilder av en karavan som passerade framför ett gammalt fort. Jag visste att jag tagit bilderna mellan Kabul och Kandahar, men kunde trots det inte lokalisera fortet. Jag besökte mitt lokala bibliotek och ett par välsorterade bokhandlar på jakt efter bilderböcker eller åtminstone en guidebok, men de hade inga sådana. Jag letade också efter bilder från Afghanistan på webben och använde Google Earth för att flyga virtuellt på låg höjd över vägen vi följt och tittade i alla riktningar, men ingenstans kunde jag hitta något som liknade fortet. Jag postade också bilder på Facebook i hopp om att mina vänner som varit i Afghanistan relativt nyligen skulle känna igen det, men de sa att de flugit mellan städerna eftersom vägarna var farliga. Jag provade också Facebooksidan ”The Afghanistan I Know,” där en man föreslog att det var fortet i Ghazni och postade en bild han tagit på 1960-talet. Men mina bilder matchade inte Googles satellitbilder av det fortet. Några veckor senare fick jag emellertid ett meddelande från min vän Per Åhlström som bor i Pennsylvania på andra sidan Delawarefloden, ungefär en halvtimma från Princeton Junction i New Jersey där jag bor. ”Det ligger i Qalat i Zabulprovinsen,” skrev han lite kryptiskt. Skälet till att han visste det var att hans styvson varit stationerad där och omedelbart känt igen fortet från mina bilder. 

*

Mitt första minne från resan var från den första morgonen efter att vi kommit iväg och det vara bara tack vare mina bilder som jag kom ihåg det. Bussarna var parkerade vid en landsväg i Danmark och vi använde vatten från plasttankar för att borsta våra tänder och ansikten. Vi måste rimligen ha käkat frukost innan vi fortsatte till Tyskland, men det minns jag inte. Mitt nästa minne, också det framkallat av ett foto, är inifrån en stor ölhall, troligen i München och nästa kommer från den österrikiska staden Villach där jag klagade högljutt på bruten tyska över Elisabeths kycklingrätt där kycklingen serverats blodig. 

*

Efter Villach kom Ljubljana som idag ligger i Slovenien, men det här var femton år före Sovjetunionens kollaps och Jugoslaviens splittring. Josip Broz Tito, som lett motståndsrörelsen mot Hitlertysklands ockupation och sedan kämpat emot Stalins agenter och militära hot, var fortfarande vid makten. Jag klagade i min anteckningsbok över att det var svårt att följa med i politiken eftersom man bara då och då kunde komma över engelskspråkiga nyhetstidningar, men hade i varje fall hört om en konspiration mot Tito och att Sovjet manövrerade i bakgrunden för att få en mer vänskapligt inställd regering.

Jugoslaviens ekonomiska system var en oortodox blandning av kapitalism och socialism. Det var ett fattigt land som tillät arbetare att söka jobb i andra länder. Det var också relativt öppet mot Västvärlden och turister välkomnades. Jag noterade i min dagbok att de sålde Coca Cola och pornografiska tidningar i tidningskioskerna, samt att en biograf i Ljubljana visade ”Goldfinger.”

Opatija, en liten stad vid kusten strax norr om Rijeka, var vår första stopp vid Adriatiska havet. Det var morgon och jag passade på att fotografera livet i fiskehamnen där kunder inspekterade dagens fångst som fiskarna var i full färd med att lossa från sina båtar. Snart fortsatte vi söderut längs en väg som slingrande sig genom ett torrt och klippigt landskap som ibland såg helt dött ut. På avstånd såg vi de dinariska alperna sväva i blå dimma. Temperaturen i bussen var 38°. 

*

”När vi närmar oss Dubrovnik blir landskapet grönare och friskare. Vi förälskar oss i den vackra gamla staden och vandrar omkring i de trånga gränderna. På kvällen hamnar vi på ett diskotek inrymt i  den tjocka stadsmuren nere vid hamnen. Det kryllar av ungdomar. Tuffa killar i tajta kläder skakar till ljusblixtarna från discolampor i trånga, rökiga och mörka rum. De sminkade tjejerna kämpar för att fylla sina roller som underdåniga sexobjekt, men de flesta får inte plats eller törs inte dansa, utan sitter halvfulla och glor. Precis som hemma,” skrev jag i min dagbok.

Vi lämnade kusten strax norr om Albanien och körde inåt landet över Titograd och Skopje. Den senare en mycket gammal stad som förstörts under jordbävningen 1963. Vi stannade bara på några få ställen i området, som nu ingår i Republiken Makedonien. När vi sedan kom in i Grekland välkomnades vi av bouzoukimusik i bussens högtalare. 

Vår nästa anhalt var Thessaloniki, Greklands andra stad. Vi parkerade bredvid en gatumarknad där stadiga slaktare i vita förkläden svängde köttyxorna så att man nästan kunde känna det i luften när stålet träffade styckbänkarna. Köttstycken, kalkoner och höns hängde i rader framför de små butikerna. En kakafoni av ljud studsade mellan väggarna när de ropade ut sina varor och priser. På ett kafé satt män av olika ålder, endast män, medan en svartklädd äldre kvinna skyndade förbi med ett bröd i handen. Folk var vänliga och frågade var vi kom ifrån och vart vi var på väg. De sken upp när de hörde att vi svenskar och inte amerikaner, men deras leenden försvann när jag sa att vi var på väg till Istanbul. En slaktare visade med handen att turkarna skulle hugga huvudena av oss. Istanbul är ett farligt ställe, sa de. 

När vi körde österut från Thessaloniki var det som att vi tog flera steg ned på den socio-ekonomiska trappan. Asfaltsvägarna ersattes av grusvägar och vi passerade genom små byar med beslöjade kvinnor, åsnekärror och minareter. Folk tittade nyfiket på våra bussar som hade avancerat i status och inte alls såg så illa ut. 

Det slumpade sig så att jag besökte Istanbul sommaren 2014 – denna gång på  kryssningsfartyget MS Nieuw Amsterdam. Vi hade passerat Dardanellernas trånga sund och fortsatt över Marmarasjön för att så småningom närma oss det väldiga stadslandskap som idag brer ut sig på Istanbuls europeiska såväl som asiatiska sida. Det dröjde länge innan vi kom så nära att vi kunde skönja den gamla staden med dess moskéer och minareter.

Kontrasten kunde knappast ha varit större jämfört med mitt första besök. Då satt vi längst fram i bussen stirrande på vägen som klättrade uppför kullar bara för att sjunka ned i dalgångar, alltmedan bebyggelsen tätnade. Så passerade vi plötsligt ett krön bakom vilket vi kunde se den enorma staden bre ut sig framför oss. Den sista biten in mot Istanbul var som en malström med allt tätare trafik, mestadels stora amerikanska bilar från 1950 och 60-talen. När vi väl var inne i centrum upplevde vi staden från gatuplanets perspektiv. 2014 anlände vi till Karaköy-terminalen alldeles vid Galatabron och jag och min familj kunde i lugn och ro överblicka staden från våra balkonger på nionde däck innan vi gick i land.

*

Men det var mer än det fysiska perspektivet som gjorde resan 2014 väldigt olika den jag företog mig fyra decennier tidigare. Jag var nu inte längre ung, utan reste med min hustru och mina söner som vuxit upp till unga män. Med mig hade jag Rick Steves guidebok som gav oss en lika initierad som detaljerad bild av Istanbul. Vi hade också hyrt en professionell guide, Lela, som guidade oss runt i den gamla staden och hade kunniga svar på våra frågor. Jag hade också ägnat åtskilliga timmar åt att följa en lång föreläsningsserie som jag laddat ned till min mobiltelefon. Den gav mig en rejäl bakgrund om Istanbuls historia och dess viktiga historiska byggnader. (The Great Tours: Greece and Turkey,from Athens to Istanbul, av professor John R. Hale, University of Louisville, The Teaching Company, 2011.)

*
"A danger of travel is that we may see things at the wrong time, before we have had an opportunity to build up the necessary receptivity, so that new information is as useless and fugitive as necklace beads without a connecting chain." (The Art of Travel, Alain de Botton, New York, 2002.)
Intellektuellt var jag redo denna gång, men hade tyvärr inte mycket mer tid än 1974. Fast så är det väl ofta med resor; man hinner bara med en bråkdel av det man vill.

När vi anlände till Istanbul kunde vi väldigt lite om Turkiet, hade inga guideböcker och inte råd med någon guide, fast vi hade tur och träffade några studenter som visade oss runt. De hade förstås ett sidointresse, att locka oss till familjens klädesaffär, men det gjorde inte så mycket eftersom de var väldigt generösa med sin tid och stolta över att få visa upp sin stad.

*

En annan skillnad mellan då och nu var informationstekniken. Våra mobiltelefoner gav oss access till Internet varhelst vi lyckades komma in på ett WiFi-nät. Jag hade en liten, men avancerad digital kamera och behövde aldrig fundera på hur många rullar film jag hade kvar. Våra mobiltelefoner dubblerade dessutom som digitala kameror. Så fort vi hade WiFi kunde vi lägga upp våra bilder på Facebook och skicka epost och meddelanden varför vi stod i ständig kontakt med familj och vänner. 1974 var det flygpostkuvert och frimärken som gällde.

Gatuscen från Istanbul. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Istanbuls gamla stad sedd från fartyget. Foto: Hans Sandberg, 2014
Topkapi, Hagia Sophia och den Blå Moskén. Foto: Hans Sandberg,2014.

Not. Denna text är ett utdrag ur en kommande bok om min resa med buss till Indien 1974. 


Copyright: Hans Sandberg, Augusti 2014

lördag, februari 24, 2024

Ett besök i Gazar-Gah utanför Herat (1974)

 Vi tog också en hästdroska, en gaddi, en halvmil längs en grusväg i riktning mot bergen i nordost för att besöka ett mausoleum i Gazar-Gah tillägnat sufipoeten Khajah Abdullah Ansâri från Herat. Han levde 1006-1088. Minnesbyggnaden uppfördes under timuridernas tid.

Vi åkte gaddi till Gazar-Gah. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Vägen till Gazar-Gah. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Khajah Abdullah Ansâris
mausoleum i Gazar-Gah.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Mausoleet i Gazar-Gah sett från andra sidan.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Under vårt besök i Gazar-Gah, utforskade vi en del bakgator och träffade vänlig männsikor som var nyfikna på oss främlingar.





Bakgator i Gazar-Gah. Foto: Hans Sandberg, 1974.

måndag, februari 19, 2024

1968 - Året då vi föddes på nytt

Stockholm i augusti 1968. En demonstration mot 
Sovjets invasion av Tjeckoslovakien.
Foto: Hans Sandberg

Året 1968 tog oss med storm, särskilt oss tonåringar. Vi hade väckts till medvetande om världens orättvisor och nu blåste förändringens vindar. Vi följde nyheterna om Vietnamkriget, majrevolten i Paris, de svartas proteströrelser i USA och invasionen av Tjeckoslovakien. Och vi drog ut på stan för att protestera.

Vi var pånyttfödda även om vi inte trodde på Gud. Jag hade förlorat min barnatro när jag var åtta år gammal. Jag förbannade Gud och gömde mig sedan under kudden, men ingenting hände. Så enkelt var det att genomskåda det övernaturliga, men det var annorlunda med människan Jesus. Jag minns att vi läste böner och sjöng psalmer på morgnarna och tackade Gud för maten vid lunchtid. Det måste ha varit på lågstadiet. Vi hade en illustrerad blå lärobok som berättade om hur den tolvårige Jesus debatterade med de lärde i templet och hur han som vuxen födde de fattiga när fiskarna kommit in med sin fångst. Kanske mest av allt minns jag hur han drev ut månglarna från templet.

    Steget från Jesus till Marx var inte så långt som man kanske skulle kunna tro. Det är kanske ännu svårare att förstå här i USA, där religiösa sekter växte under konkurrens med andra trosriktningar och tolkningar. Kristendomen var störst på den religiösa marknadsplatsen, men den kom att domineras av en gren som drog snäva cirklar runt de grupper som omfattades av den broderliga kärleken. Det var en kristendom som deltog i eller blundade för folkmordet på den ursprungliga befolkningen, för slaveriet, kvinnoförtrycket, rasism och lynchningar, exploatering och imperialistiska krig. Det är sant att det fanns andra grenar som slogs mot slaveriet och för jämlikhet och mänskliga rättigheter, både före och efter Martin Luther King Jr., men den mest högljudda grenen var den som idag tar Trump som sin frälsare.

    Vi som väckts under åren kring 1968 hade faktiskt mycket gemensamt med den tidiga kristna kyrkan och senare folkliga väckelserörelser. Den kristna amerikanska socialisten och teologen David Bentley Hart ställde nyligen frågan om inte de första kristna i själva verket var kommunister. De sålde sina ägodelar och delade upp det de hade kvar så att alla hade vad de behövde. Resten ägdes kollektivt. De föraktade den privata äganderätt som i många moderna kyrkor ersatt den gyllene regeln. 

“Den store Johannes Chrysostomos gjorde ofta uttalanden om rikedom och fattigdom som får Karl Marx och Michail Bakunin att låta timida och konservativa. För honom finns det bara en mänsklig egendom som tillhör alla och de som behåller mer för sig själva än det absolut nödvändigaste är banditer och avfällingar från den sanna kristna läran om välgörenhet.” 

(Are Christians Supposed to Be Communists?,  David Bentley Hart, New York Times, 4 november 2017) 

    Marx var kanske inte lika radikal som Chrysostomos, men han delade de första kristnas dröm om ett jämlikt samhälle. Han lånade ord från det Nya Testamentet när han 1875 skrev att framtidens samhälle kommer att “skriva på sina fanor: Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov!” 


Kanske var det ingen slump att vi lät håret växa och gick i Jesussandaler. Den värld jag växte upp i hade formats efter andra världskriget och spruckit under inverkan av Vietnamkriget och revolterna 1968. I sprickorna växte frågor som den äldre generationen och samhället inte kunde svara på, frågor som var särskilt uppskakande för oss unga. Mark Lilla, en amerikansk författare och professor, beskrev processen i en personlig essä år 2005. Han hade växt upp som katolik i Detroit på 1960-talet, blivit ateist vid tretton års ålder bara för att upptäcka Bibeln efter att ha gått på en kristen rockkonsert. Han blev omvänd efter en natt med det Nya Testamentet och fann sig snart bland en grupp pånyttfödda kristna. 

“Den här gruppen fungerade som min andra familj under high school i det tidiga 1970-talet. Jag tillbringade de flesta kvällarna vid bönemöten eller med att lära mig spela gitarr, eller helt enkelt sitta på någon sliten matta i deras vardagsrum med öppna Biblar i våra knän. Det var ett rullande teologiskt seminarium ägnat åt att tolka det bibliska budskapet, liksom ett öppet psykoterapimöte där vi hjälpte varandra hantera vad det betydde att vara pånyttfödd.” 

(Getting Religion, Mark Lilla, New York Times
Sunday Magazine, 18 september 2005)
 

Han beskrev hur Bibeln blev den enda vägen för honom som 14-åring. 

“Det var då jag upptäckte Bibelns märkliga nya värld. Den upptäckten skulle ha kunnat lett mig till andra böcker, men det fanns ingen som kunde leda mig till den vägen. Så Bibeln blev min enda port till idéernas värld — idéer om moral, rättvisa, kosmologi, psykologi, eskatologi, mortalitet. Bibeln reste alla dessa viktiga frågor, frågor som vagt formades i min ungdomliga själ, men som nu gavs form och kontur. Och som förstås besvarade dessa frågor.” 

För oss unga revolutionärer var Kapitalet vår Bibel och Maos Lilla Röda vår Lilla Katekes. Vi satt också i cirklar med de allt förklarande böckerna i våra knän. Lilla skrev i sin artikel att “alla tonåringar är dogmatiker; en tonåring med en Bibel är helt enkelt en mer intensiv tonåring” och berättade hur han brukade vandra omkring i skolan med en Bibel i högsta hugg på jakt efter synd och andligt förfall, givetvis övertygad om att han gjorde sina offer en tjänst. Själv brukade jag gå omkring med Maos Lilla Röda i högsta hugg på jakt efter borgerliga idéer.


Med tiden stelnade våra passioner runt Maos version av marxismen-leninismen. Den blev vår dogma och Beijing blev vårt Jerusalem, precis som Mecka, Paris, Washington och Moskva varit för tidigare generationer. 

Så länge Mao levde var det relativt lätt att hålla fast vid den ideologiska kursen. Han var en slags levande Gud och hade inte dragit sig för att släppa loss en syndaflod mot det parti han grundat. Men tio år in i kulturrevolutionen började det komma motsägelsefulla signaler från Mittens Rike och Maos möte med Nixon följdes av teorin om tre världar som i praktiken ersatte den revolutionära klasskampen med en internationell allians mot de två supermakterna. Reaktionärer och brutala diktatorer sågs nu som allierade i kampen mot den sovjetiska socialimperialismen. Och när Deng Xiaoping etablerat sig som Kinas ledare ett år efter Maos död lades kursen om ännu mer radikalt. Kinas bönder fick nu sälja sitt överskott på fria marknader och utländska företag välkomnades till ekonomiska frizoner.

Och som om inte det varit nog, invaderade Vietnam Kampuchea i slutet av 1978 och tillsatte en lydregim vilket fick Kina att invadera Vietnam i februari 1979. Enligt Deng ville Kina “lära Vietnam en läxa.”


Vi förstod det inte med en gång, men det var början på slutat för maoismen. Vi gjorde vårt bästa för att reparera den brustna ideologin, men varje gång vi trodde att vi fått bitarna på plats föll pusslet sönder igen. Allt var nu öppet för debatt. Vi hade predikat att krigen berodde på kapitalismen och imperialismen, men hur kunde man då förklara vad som hände i Indokina? Och om Maos kulturrevolution inte kunnat hindra socialismen från att urarta — fanns det överhuvud taget någon garanti? Vi var övertygade om att proletariatets diktatur var demokrati för folket och en tillfällig diktatur över de forna förtryckarna, men hade inte kulturrevolutionen varit just ett förtryck av folket? 

För en sjutton-åring var det lätt att leva för revolutionen. Det kändes meningsfullt att gå på möten, sälja tidningar och leda studiecirklar. Den trötthet man kände när man kom hem från ett långt arbetspass var inte löneslavens trötthet, utan kämpens stolta trötthet. Det som andra såg som osjälviska uppoffringar var för den troende ett nyttigt nöje. Men när tvivlet gjorde sig kännbart började de ständiga mötena och tunga uppdragen kännas som just uppoffringar vilka kolliderade med andra intressen. 

“… besvärjelsen som förvandlat kostnader till förmåner kommer att brytas och den mer normala kostnadskalkylen kommer att göra sig påmind… Medborgaren kommer därför känna att han överansträngt sig och satsat alltför mycket på politiken och att det är dags att brutalt skära ned på detta arbete.” 

(Albert O. Hirschman, Shifting Involvements, 1982, s 126) 

Vi hade emellertid investerat så mycket i den revolutionära kampen att vår första reaktion blev att stå på sig och kämpa hårdare än någonsin. Och om någon kamrat slackade ryckte vi andra in. Vi läste och debatterade ännu mer i vårt sökande efter en korrekt analys och den rätta vägen framåt. Vi tillbringade nästan all vår tid på möten och kampanjer, varför vi inte såg mycket av våra familjer, vänner och pojk- eller flickvänner. 

Det hade gått ett decenium sedan 1968 och revolutionen vi drömde om kom aldrig. 1960-talets kulturella revolutioner och proteströrelser hade följts av en reaktion som gav oss Reagan och Thatcher. 

I stället för att rädda världen gällde det nu att satsa på sig själv. 

Vi försökte i det längsta hålla fast vid vår tro, men i längden gick det inte att undfly verkligheten. 

En del bytte sida och blev konservativa, många sökte sig till socialdemokratin, medan andra försökte hantera sin besvikelse. Och åter andra skulle brottas med att förstå vad som hänt.


Affischer i Stockholm. Foto: Hans Sandberg, 1969.


söndag, februari 18, 2024

Ett tusen år gamla tankar om kärlek

Abū Muḥammad ʿAlī ibn Aḥmad ibn Saʿīd ibn Ḥazm al-Andalusī, kanske mer känd som Ibn Hazm levde i Andalusien mellan 994 och 1064 (med undantag för en period i exil på Mallorca efter 1040.) 

Han skrev år 1022 en bok om kärlek med den suggestiva titeln The Ring of the Dove. 

Jag vet inte om han läst Aristoteles Den nikomachiska etiken, men tycker mig höra ett eko av den senares reflektioner om vänskap i den lärde arabens text. 

Här är ett avsnitt jag fastnade för. 

"Den ädlaste sortens kärlek är den mellan två personer som älskar varandra gudomligt, antingen därför att de har en identisk strävan efter rättfärdighet, eller som ett resultat av harmonin i deras fundamentala övertygelse och principer, eller därför att de delar någon gemensam uppsättning av ädel kunskap. Nästa slags kärlek kommer av släktskap, från deras gemensamma kärlek och att de delar identiska mål, kamratskapens och bekantskapens kärlek, en kärlek som bygger på omtanken om ens medmänniskor, en kärlek som följer av en strävan efter ens värdsliga upphöjelse, en kärlek som baseras på en gemensam hemlighet vilken båda måste dölja, en kärlek för underhållning och att tillfredsställa begär och den passionerade kärleken som inte har någon annan orsak än förena de själar vi nämnt ovan.

Alla dessa varianter av kärlek upphör när deras orsaker försvinner och ökar eller minskar med dem. De intensifieras i enlighet med graden av deras närhet och försvagas när orsakerna hamnar längre och längre bort. Det enda undantaget är kärleken till den rena passionen, vilken kontrollerar själen, vilket är den kärlek som inte försvinner med döden.”

(The Ring of the Dove, Ibn Hazm)

Not till bilden: Manuskriptet till The Ring of the Dove finns i Leiden University Library


onsdag, januari 10, 2024

Skiftande passioner – En synopsis

Skiftande passioner är en bildningsroman om en ung mans sökande efter kärlek och ett meningsfullt liv. Den börjar i en värld som skakas av ungdomsrevolter och protester mot Vietnamkriget, kollektiva passioner som kulminerade 1968 bara för att följas av en vändning mot privata passioner som på 1980-talet gav oss Thatcher och Reagan. Efter hippien yuppien. Efter Mao Deng. Handlingen utspelas i Sverige, Europa, Kina och USA.

Del 1: Min framtid är med folket

Amerikanska B-52:or bombar Vietnam, studenter protesterar över hela världen, kulturrevolutionen rasar i Kina, Sovjetunionen invaderar Tjeckoslovakien och the Beatles sjunger All You Need is Love. Detta är året då fjortonårige Johan blir medveten om orättvisorna i världen. I åttonde klass väljs han till ordförande i elevrådet och börjar läsa Marx, Lenin och Mao. I gymnasiet kastar han sig in i politiken samtidigt som han brottas med puberteten och olycklig kärlek. På vägen hem från en resa till Leningrad våren 1972 träffar han Susan. De förälskar sig men bor långt ifrån varandra och han rycker in i lumpen, så deras relation hänger i mycket på deras brev. Han tror sig ha funnit sitt livs kärlek, men hon gör slut med honom just som han ska till att mucka. 

Vietnamkriget tar slut i april 1975, en seger som följs av förvirring. Vad ska rörelsen göra nu? Efter en tid som fabriksarbetare börjar Johan läsa på Stockholms universitet och går med i en maoistisk studentorganisation. 1976 träffar han Cecilia som delar hans politiska åsikter, men Mao dör 9 september och en månad senare arresteras hans hustru. ”Vad står på i Kina?” frågar hans pappa. Johan finner sig svarslös. Vissheten är förlorad.

Del 2: Kärlek utan kompass

Cecilia flyttar in hos Johan och han byter sin etta i stan mot en trea i en arbetarförort. När redaktören för maoisternas studenttidning slutar utses Johan till redaktör. Det visar sig vara ett jobb som slukar all hans tid. En serie händelser i slutet av 1978 och början av 1979 underminerar deras relation som byggts på en gemensam politisk ideologi. Deng Xiaoping tar makten och lanserar kapitalistiska ekonomiska reformer. Vietnam invaderar Kampuchea och Kina invaderar Vietnam. Johan kämpar för att få bitarna på plats, men förlorar i stället sin tro på Maoismen och Marxismen, samtidigt som Cecilia börjar drömma om att starta en familj. Han förälskar sig ¨sin sida – olyckligt – i en annan kvinna. Så dör hans far, vilket fördjupar hans existentiella kris. Han lämnar Cecilia och flyttar in hos sin mor för att stödja henne.

Del 3: Ett försök att vara normal

Johan är nu trettio år gammal och han har klippt av sina band till den maoistiska rörelsen. Han är forskarstudent och försörjer sig genom att jobba som journalist på en stor dagstidning, men det är bara ett vikariat. Han har återupptagit sitt sökande efter en kvinna, träffar Penny och de hamnar samma natt i hennes säng. Hon är inte intresserad av politik, men är generös och sensuell. Hans känslor för henne växer och han friar till henne under en resa till Kreta. Hennes ögon tåras, men hon ber om tid. Han inser att hon söker trygghet i en man, så han ger upp sina doktorandstudier och tar ett jobb som datajournalist. Han väntar tålmodigt på hennes svar, men hon gör slut med honom efter att ha träffat en annan man, en som har ett bra jobb, bil och ett hus. ”Det var ditt försök att vara normal,” säger hans gamle vän Carl. Johan fortsätter sitt jobb på datatidningen, men han väljs till fackordförande och hamnar i en konflikt med ägaren. Han vinner striden för ett kontrakt, men säger upp sig för att bli frilansjournalist.

Del 4: Sicksack i Mittens Rike

Ensam och på drift ger han sig ut på en tre månader lång resa till Kina där han söker svar på frågor som hänger kvar sedan ungdomen, samtidigt som han samlar material till artiklar om landets ekonomiska, politiska och kulturella omvandling under Deng. Det finns tecken på att Kina ska öppna sig inte bara när det gäller utländska investeringar och teknologi, utan också när det gäller nya idéer och kanske till och med demokrati. Kan socialism och demokrati samexistera som Kinas dissidenter hoppas? Ska detta bli nästa kollektiva passion? Han har spenderat mycket av sin ungdom först beundrande och sedan studerande Kina. Nu hoppas han se med egna ögon och han lyckas träffa många kineser och höra deras berättelser. Men han är också på jakt efter kärlek. Två månader in på sin resa träffar han en amerikansk kvinna i Beijing. Deras vägar korsas bara två kvällar, men de förälskar sig och inleder en korrespondens som fördjupar deras känslor. När han skrivit och sålt sina reportage flyger han till New York där hon välkomnar honom och de börjar tänka på framtiden.

söndag, december 17, 2023

Skiftande passioner - Prolog

1968 

Hormonerna härjade. Jag var varken barn eller vuxen och kämpade varje morgon framför badrumsspegeln med att hålla finnarna i styr eller åtminstone dölja dem med Clearasil. Jag var blyg, hade lätt för att rodna och dessutom skar sig rösten när jag måste tala inför klassen. 

Jag hade skaffat mig Beatles-frisyr sommaren sextiosju och gick omkring i Jesussandaler och tajta jeans som jag rullat upp över vaderna. På min vänstra axel hängde en svart Nikon F. Jag hade gett upp drömmen om att bli astronaut och ville i stället bli fotograf som Thomas i filmen Blow-Up, ett jobb där man inte bara var omgiven av vackra kvinnor, utan kunde avslöja ondskan i världen.

Det var året då Gud förklarats död, Martin Luther King Jr. och Robert F Kennedy mördades, amerikanska B-52:or bombade Vietnam, studenter protesterade, kulturrevolutionen rasade i Kina, Sovjetunionen invaderade Tjeckoslovakien och the Beatles sjöng All You Need is Love. 

Det var också ett år då man pratade i telefon. Textade gjorde man med pennor. Varje hem hade normalt en telefonlinje och det fanns inga telefonsvarare. Och telefoner var bara mobila så länge sladden räckte. Det fanns en tevekanal och den sände svart-vitt. Vi hade band- och skivspelare, men inte videobandspelare, så om man missade ett teveprogram var loppet kört. 


2018 

Carl väntade tålmodigt på trappan framför Dramaten. Jag var en halvtimma försenad eftersom jag landat dagen innan och var jetlaggad. Jag hade vaknat klockan tre, tagit ett glas whiskey och skrivit i dagboken innan jag slocknade igen.

“Det tar längre tid att ställa om sig,” sa jag.  

“Åldern tar ur sin rätt,” sa han.


Vi korsade Nybroplan vid busshållplatsen och fortsatte längs Strandvägskajen. I bakgrunden hördes fiskmåsar, turister och vågskvalp. När solen tittade fram kändes det med ens varmare. 

“Förra gången jag var här hade vi Obama och hoppades på framtiden. Nu har vi Trump,” sa jag. 

“Här trodde alla att Hillary skulle vinna,” sa han.

“Det trodde hon också. Det var ju hennes tur.”

“Det hade suttit bra med en kvinnlig president.”

“Fast arrogansen stack i ögonen,” sa jag.

“Hon hade den kunskap och erfarenhet som behövdes,” sa han.

“Obama slog huvudet på spiken när han sa att hon var likeable enough, men demokraternas ledning hade bestämt sig för att hon var oemotståndlig.”

“Om valsystemet varit rättvist hade hon vunnit.”

“Sant, men alla experter och strateger vet hur systemet fungerar. Hon schabblade bort segern. Jag minns en jättestor skylt i Hoboken som sa ‘I’m With Her’ ungefär som om röstandet var en feministisk lojalitetsförklaring. Hon var tondöv när det gällde vanligt folk.”


Vi gick över Djurgårdsbron och fortsatte gångvägen österut längs norra Djurgården. Det var lummigt och skönt och många solbadare på Lejonslätten. En familj hade parkerat sin barnvagn vid en stor ek och lagt ut en filt i gräset för en picknick.

“Det är femtio år sedan sextioåtta,” sa han.

“Vilket känns som väldigt länge sedan,” sa jag.

“Det är lika långt till 68 som från 68 till slutet av första världskriget.”

“Vi upplever tiden subjektivt, men mäter den objektivt. Jag hade börjat intressera mig för politik på våren, men jag var inte engagerad. När jag fick frågan om vilket parti jag skulle rösta på så drog jag till med Folkpartiet eftersom jag inte tänkt så mycket på saken.”

“För mig var saken biff. Kapitalismen var ett ruttet system och socialismen var lösningen. Jag var marxist och tänkte rösta på Vänsterpartiet kommunisterna i skolvalet,” sa han.

“Kommer du ihåg affischen vi gjorde?”

“Det var Mikaels idé. Han tyckte att vi måste göra något med en gång,” sa han.

“Budskapet var enkelt — Stopp! Tänk! — skrivet med stora bokstäver. Jag lånade pappas sprayflaskor så att det skulle se psykedeliskt ut, men hur fan kunde vi få för oss att två ord skulle kunna väcka folk?”

“Typ, Jesus kommer!”

“Nästa morgon rullade jag ihop affischen och tog den med till skolan. Mikael och jag var rädda för att någon lärare skulle se oss när vi tejpade upp den,” sa jag.

“Det var ganska mesigt som protest, men det var en början,” sa Carl. 

“Om folk bara fattade hur illa ställt det var i världen så skulle de börja protestera.”

“Som jag såg det handlade politik om att organisera människor. Det var därför jag gick med i elevrådet.”

“Varför blev inte du ordförande? Du gillade att vara ledare vilket jag aldrig gjort. Varför föreslog du mig i stället?”

“Jag hade öppnat käften lite för många gånger och var rädd för att någon skulle nominera en borgare om jag ställde upp. Du var också radikal men inte lika känd och mer diplomatisk av dig. Och det funkade,” sa han.


Vi hade planerat att käka lunch på Djurgårdsbrunns Wärdshus, men det var fullbokat och väntetiden hopplöst lång, så vi återvände samma väg vi kommit. Som tur var hittade vi ett café vid Skånska Gruvan där vi beställde var sin öl och smörgås.

“Varför blev vi så radikala när vi på det hela taget hade det ganska bra?”

“Femtiotalsoptimismen hade punkterats av Vietnamkriget och lämnat ett tomrum efter sig,” sa han.

“För oss verkade den optimismen väldigt naiv. Vi hade till skillnad från våra föräldrar ingen aning om hur det var att leva under krig eller hot om krig. De hade genomlevt en depression och ett världskrig. Kollektiva behov hade prioriterats, medan de privata hade ransonerats. Pappa berättade att han brukade byta sina spritkuponger mot kaffekuponger. Så kom freden och friheten. De skaffade sig barn och bil och flyttade till en större lägenhet. Det måste ha varit lite som i Kina efter Mao. Gud var död och materialismen härskade. Privatlivet var inte längre en synd,” sa jag.

“Det var en jävligt positiv tid trots det kalla kriget. Välfärds-Sverige växte av bara den och livet blev bättre. Vi hade enormt fina artister och vi kom tvåa i fotbolls-VM 58 efter att ha förlorat mot brassarna vilket man inte behövde skämmas för. Folk gillade USA och allt som kom från USA, men sedan vände vinden. Var det Kubakrisen, McCarthyismen, eller raskravallerna efter mordet på Martin Luther King?”

“Jag tror inte att det var en grej som väckte oss utan det var mer av en mental dominoeffekt som kulminerade med protesterna mot Vietnamkriget,” sa jag.

“USA hade setts som ett moraliskt föredöme, men B52:orna och napalmbomberna gick inte att förena med den moralism USA predikade. Samma sak med rasismen,” sa han. 

“Vår reaktion berodde mycket på televisionen. Jag hälsade på en kompis utanför Eskilstuna sommaren 1968. Jag minns en kväll då vi såg studentprotester på TV nyheterna. Pappan sa att det var förskräckligt, men jag tyckte att de gjorde rätt,” sa jag.

“Den äldre generationen fattade inte vad som stod på. De hade fått lära sig att hålla käften och lyda, men den yngre generationen började säga emot och ställa frågor.”

“Vi klev ut ur den trygga barndomen och rätt in i en värld som förlorat fotfästet,” sa jag. 

“Och popmusikerna som nyss varit artiga och välklädda lät håret växa och skruvade upp volymen så att de vuxna fick ont i öronen. Det var en kulturrevolution. Musiken gav oss en identitet helt skild från vuxenvärlden,” sa han.

“På hösten gick vi med i Vänsterns Ungdomsförbund,” sa jag. 

“Det var en massa schyssta människor där, men då och då dök det upp någon jeppe som sa att alla andra tolkat Marx fel vilket ledde till ideologiska krig och splittringar. Det blev en massa nya bokstavskombinationer,” sa han.

“En gång stod det fem grupper och krängde sina tidningar utanför Systembolaget hos oss. Det var VUF, KAF, KFML, KFML(r) och DFFG. Folk garvade när de kom ut med sina kassar,” sa jag. 

“Det skulle inte förvåna mig om Frälsningsarmén också var där,” sa han.

“Man fick läsa en massa för att hänga med i svängarna. Alla grupper hade sina tidningar och teoretiska tidskrifter där man dängde citat i huvudet på varandra,” sa jag.

“Jag droppade av när VUF splittrades. Sedan satt jag hemma och spelade gitarr medan ni gick på era möten. Jag förstod det inte då, men skeppet hade faktiskt seglat. Revolutionen var över. Jag gillade inte testuggandet och snacket om folket och massorna. Det var därför jag gick med i Socialdemokraterna som faktiskt hade rötter i arbetarklassen. Det är något jag aldrig ångrat,” sa han.

“Mitt liv skulle ha sett väldigt annorlunda ut om jag också hoppat av då i stället för tio år senare.”

“Du slösade bort ett decennium som du skulle kunnat använt på ett mycket bättre sätt.”

“Det var inte så lätt att ta sig ur malströmmen, särskilt inte när man trodde att man surfade på historiens vågor,” sa jag.

“Typ Jesus kommer,” sa han.

“Vi inbillade oss att vi hade koll på läget och vi hade bortförklaringar för alla motgångar.”



Texterna ovan ingår i prologen till en kommande roman kallad Skiftande passioner.