Den flitige bloggaren Lennart Frantzell - en svensk verksam i Silicon Valley - recenserar min bok Möten med Kinas datarevolutionärer på sin blogg Det Progressiva USA. Han skriver under rubriken Intressant om IT i Kina: Hans Sandbergs Möten med Kinas datarevolutionärer att boken innehåller "initierade artiklar om IT-utvecklingen i Kina".
Sverige ska ju ligga långt framme när det gäller PR och marknadsföring, men ibland går den kommersiella kreativiteten för långt. Jag skulle just kolla in Dagens Nyheter, men "överfölls" av en hiskelig annons för Sony-Ericsson som slingrade sig runt den egentliga webbsajten. Som läsare känner jag mig mentalt våldtagen, ungefär som när man i webbens barndom drabbades av kaskader av pop-up annonser vilka inte gick att stoppa annat än genom att släcka ned datorn. En annan sajt full av blinkande, pratande och störande annonser är DI.se (den var det åtminstone när jag slutade besöka den för ett par år sedan.) Ofta ligger de hysteriska annonserna i topp så att man inte kunde beskära "fönstret" eller flytta det till höger, vänster eller nedåt för att undvika annonsen. Jag gillar DN och jag läser gärna DI, men med sådana annonser tvingas jag läsa dem via Google News, vilket knappast är bra för tidningarnas ekonomi, men de får skylla sig själva. Hans Sandberg
Ayatollah Khamenei må inbilla sig att han lyckats återta kontrollen över Iran, men det är en illussion. Revolten mot landets kvasidemokratiska system och det storskaliga valfusket har redan berövat de konservativa mullorna all legitimitet.
Jag var i Kina i april 1989 tillsammans med Lisa som jag träffat i Beijing hösten 1986 och gift mig med i augusti 1987. Den våren verkade det som om Kina stod inför ett demokratiskt genombrott. Väldigt många, särskilt de unga intellektuella, som jag pratade med var entusiastiska, hoppfulla. De hade fått smak för demokratin och de såg en chans att själva få bestämma mer om sina liv och karriärer.
Bland de äldre, de som varit med om kulturrevolutionen och de andra politiska kampanjerna var man dock försiktigare. De som var ännu lite äldre kom nog ihåg "de hundra blommornas" kampanj, då Mao lockade de liberala fåglarna ut ur sina gömställen bara för att krossa dem så fort de börjat sjunga. Kina är inte ett land med någon demokratisk tradition att tala om. Det auktoritära, kollektivistiska systemet sitter så djupt i folksjälen och går tillbaks långt bortom kommunisterna. Maos auktoritära regim och personkulten var inte några innovationer, utan reflektioner av en lång tradition. Det går igen i familjelivet, där en man inte anses vara mogen att fatta egna beslut förrän han blivit 40. Rötterna kan sökas i det gamla bondesamhället, i fattigdomen, i konfucianismen. Det var desssutom ett kontinentalt rike där flyktvägarna var få och långa (jämför med kulturerna runt Medelhavet där sjövägen och handeln erbjöd flyktvägar undan tyranner.)
När Deng Xiaoping beslöt att krossa studentupproret så var det inte för att han ångrat sig om reformerna, utan paradoxalt nog för att han ville rädda reformerna. Erfarenheten från Sovjetunionen och från Kina talade för att reformerna lätt skulle kunna stoppas om sidoeffekterna blev tillräckligt kännbara. Omstruktureringen hotade dem som lärt sig leva och ibland profitera på det gamla systemet. Konservativa krafter i partiet och militären kunde också utnyttja folkligt missnöje med fabriksnedläggningar, rationaliseringar och prisökningar till att rycka undan mattan för reformivrarna. Det paradoxala med ekonomiska reformer av socialistiska/kommunistiska system är att det krävdes en stark centralmakt för att bryta motståndet mot reformerna, inte olikt hur den starka kungamakten i Europa en gång röjde väg för kapitalismen. Plus Napoleon som spred kapitalismen där hans arméer drog fram. Det är ingen slump, eftersom det socialistiska/kommunistiska ekonomisk-politiska systemet har många likheter med feodalismen.
Deng Xiaoping kunde inte släppa det politiska greppet, så han gjorde som den polske generalen Wojciech Jaruselski och återtog under den blodiga natten till 4 juni makten. Om Nicolo Machiavelli hade levat så hade han säkert applåderat dessa sentida furstar.
När Lisa och jag lämnade Kina var stämningen fortfarande ljus och hoppfull. Allt verkade möjligt. Men medan vi packade upp vårt bohag i Stockholm och gjorde oss redo för att flytta till New York tilltog protesterna i Kina i styrka och vi hade just installerat oss i vårt nya hem då allt brakade lös. Resten av dramat fick vi följa på CNN.
Efter blodbadet var det många som avskrev reformerna, både de ekonomiska och politiska. Jag hörde inte till dem, trots att mitt hjärta var med studenterna. Jag hade studerat Kinas moderna ekonomiska och politiska historia tillräckligt mycket för att förstå vad Deng Xiaoping och premiärministern Li Peng var ute efter.
Idag har det gått 20 år och Kina har genomgått en mirakulär ekonomisk tillväxt, men de som hoppades att tillväxten skulle leda till en demokratisering måste vara besvikna eftersom regimen fortsätter att vara repressiv. Det fanns inte något ekonomiskt argument för demokratin, utan det var som Wei Jingsheng insåg en moralisk fråga. Jag har inför 20-årsminnet samlat mina reportage och analyser av moderniseringen i Kina efter Mao i boken Friheten får vänta. Jag tror att analysen håller än idag, vilket tyvärr talar för att det kan dröja länge än innan Kina blir demokratiskt.
Hans Sandberg
Läsvärt från New York Times:
Nicholas D. Kristof: Bullets Over Beijing
So, 20 years later, what happened to that bold yearning for democracy? Why is China still frozen politically — the regime controls the press more tightly today than it did for much of the 1980s — even as China has transformed economically? Why are there so few protests today?
One answer is that most energy has been diverted to making money, partly because it’s a safer outlet. One of my Chinese friends explains that if he were to protest loudly, he might be arrested; if he were to protest quietly, it would be a waste of time. “I may as well just spend the time watching a pirated DVD,” he said.
Another answer is that many of those rickshaw drivers and bus drivers and others in 1989 were demanding not precisely a parliamentary democracy, but a better life — and they got it. The Communist Party has done an extraordinarily good job of managing China’s economy and of elevating economically the same people it oppresses politically.
När Deng Xiaoping lanserade sina långtgående ekonomiska reformer var det många som hoppades att de skulle leda till en demokratisering av landet och en del som sa att utan en sådan demokratisering skulle de ekonomiska reformerna inte lyckas. Dissidenten Wei Jingsheng satte i december 1978 upp en väggtidning där han krävde en femte modernisering, nämligen demokrati. Men när Deng med de protesterande studenternas hjälp gjort sig av med Hua Guofeng gjorde han sig också av med Wei som fick 15 års fängelse.
Jag har just publicerat en av två planerade Kina-böcker. Den första heter Möten med Kinas datarevolutionärer och innehåller en samling unika reportage från 1985-2001. Jag genomförde 1985 och 1986 två tvåmånders resor till Kina som resulterade i en serie reportage från Kinas då unga datavärld. I april 1989 besökte jag Beijing, Shanghai och Guangzhou för att göra en serie reportage om Kinas ekonomiska reformer och nya IT-företag. En av de personer jag intervjuade var Wan Runnan, som försökte göra dataföretaget Stone Group till "Kinas IBM", men vars stöd för de protesterande studenterna snart skulle göra honom omöjlig i Kina. Efter massakern på Tiananmen hamnade han på regeringens "most wanted list" och fick fly ur landet.
Det är en intressant fråga som diskuteras i en essä i söndagens (3 maj) New York Times Sunday Magazine. Författaren Russel Shorto gör en elegant och personlig jämförelse mellan livet i USA och i Nederländerna. Undertiteln är "Hur jag lärde mig älska den eurpeiska välfärdsstaten" vilket är lite av en hårddragning eftersom han gör en balanserad analys som förankrar de två ländernas traditioner i historiska och sociala fakta, men inte hindrar att man försöker kombinera det bästa i de två modellerna. För en svensk känns beskrivningen av den nederländska kulturen och sociala attityderna väldigt bekant. Det är nästan så att man skulle kunna byta ut ordet Dutch mot Swedes.
'So where does this get us? If the collectivist Dutch social system arises from the waters of Dutch history, how applicable is it to American society, which was shaped by the wagon train and the endless frontier? And why would a nation raised on “You can go your own way” and “Be all that you can be” even want to go Dutch?Hans Sandberg
To the first point, there are notable similarities between the two countries. The Dutch approach to social welfare grew out of its blend of a private-enterprise tradition and a deep religious tradition. The ways in which the United States seeks to fix its social system surely stem from its own strong tradition of religious values, and also from a desire to blend those values with its commitment to private enterprise.
And while I certainly wouldn’t wish the whole Dutch system on the United States, I think it’s worth pondering how the best bits might fit. One pretty good reason is this: The Dutch seem to be happier than we are.'
Och här är ett par stycken där man med fördel kan läsa "the Swedes" istället för "the Dutch":
'Then, too, one downside of a collectivist society, of which the Dutch themselves complain, is that people tend to become slaves to consensus and conformity. I asked a management consultant and a longtime American expat, Buford Alexander, former director of McKinsey & Company in the Netherlands, for his thoughts on this. “If you tell a Dutch person you’re going to raise his taxes by 500 euros and that it will go to help the poor, he’ll say O.K.,” he said. “But if you say he’s going to get a 500-euro tax cut, with the idea that he will give it to the poor, he won’t do it. The Dutch don’t do such things on their own. They believe they should be handled by the system. To an American, that’s a lack of individual initiative.”
Another corollary of collectivist thinking is a cultural tendency not to stand out or excel. “Just be normal” is a national saying, and in an earlier era children were taught, in effect, that “if you were born a dime, you’ll never be a quarter” — the very antithesis of the American ideal of upward mobility. There seem to be fewer risk-takers here. Those who do go out on a limb or otherwise follow their own internal music — the architect Rem Koolhaas, say, or Vincent Van Gogh — tend to leave.'
