1968 - Året då vi föddes på nytt

Stockholm i augusti 1968. En demonstration mot 
Sovjets invasion av Tjeckoslovakien.
Foto: Hans Sandberg

Året 1968 tog oss med storm, särskilt oss tonåringar. Vi hade väckts till medvetande om världens orättvisor och nu blåste förändringens vindar. Vi följde nyheterna om Vietnamkriget, majrevolten i Paris, de svartas proteströrelser i USA och invasionen av Tjeckoslovakien. Och vi drog ut på stan för att protestera.

Vi var pånyttfödda även om vi inte trodde på Gud. Jag hade förlorat min barnatro när jag var åtta år gammal. Jag förbannade Gud och gömde mig sedan under kudden, men ingenting hände. Så enkelt var det att genomskåda det övernaturliga, men det var annorlunda med människan Jesus. Jag minns att vi läste böner och sjöng psalmer på morgnarna och tackade Gud för maten vid lunchtid. Det måste ha varit på lågstadiet. Vi hade en illustrerad blå lärobok som berättade om hur den tolvårige Jesus debatterade med de lärde i templet och hur han som vuxen födde de fattiga när fiskarna kommit in med sin fångst. Kanske mest av allt minns jag hur han drev ut månglarna från templet.

    Steget från Jesus till Marx var inte så långt som man kanske skulle kunna tro. Det är kanske ännu svårare att förstå här i USA, där religiösa sekter växte under konkurrens med andra trosriktningar och tolkningar. Kristendomen var störst på den religiösa marknadsplatsen, men den kom att domineras av en gren som drog snäva cirklar runt de grupper som omfattades av den broderliga kärleken. Det var en kristendom som deltog i eller blundade för folkmordet på den ursprungliga befolkningen, för slaveriet, kvinnoförtrycket, rasism och lynchningar, exploatering och imperialistiska krig. Det är sant att det fanns andra grenar som slogs mot slaveriet och för jämlikhet och mänskliga rättigheter, både före och efter Martin Luther King Jr., men den mest högljudda grenen var den som idag tar Trump som sin frälsare.

    Vi som väckts under åren kring 1968 hade faktiskt mycket gemensamt med den tidiga kristna kyrkan och senare folkliga väckelserörelser. Den kristna amerikanska socialisten och teologen David Bentley Hart ställde nyligen frågan om inte de första kristna i själva verket var kommunister. De sålde sina ägodelar och delade upp det de hade kvar så att alla hade vad de behövde. Resten ägdes kollektivt. De föraktade den privata äganderätt som i många moderna kyrkor ersatt den gyllene regeln. 

“Den store Johannes Chrysostomos gjorde ofta uttalanden om rikedom och fattigdom som får Karl Marx och Michail Bakunin att låta timida och konservativa. För honom finns det bara en mänsklig egendom som tillhör alla och de som behåller mer för sig själva än det absolut nödvändigaste är banditer och avfällingar från den sanna kristna läran om välgörenhet.” 

(Are Christians Supposed to Be Communists?,  David Bentley Hart, New York Times, 4 november 2017) 

    Marx var kanske inte lika radikal som Chrysostomos, men han delade de första kristnas dröm om ett jämlikt samhälle. Han lånade ord från det Nya Testamentet när han 1875 skrev att framtidens samhälle kommer att “skriva på sina fanor: Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov!” 

Kanske var det ingen slump att vi lät håret växa och gick i Jesussandaler. Den värld jag växte upp i hade formats efter andra världskriget och spruckit under inverkan av Vietnamkriget och revolterna 1968. I sprickorna växte frågor som den äldre generationen och samhället inte kunde svara på, frågor som var särskilt uppskakande för oss unga. Mark Lilla, en amerikansk författare och professor, beskrev processen i en personlig essä år 2005. Han hade växt upp som katolik i Detroit på 1960-talet, blivit ateist vid tretton års ålder bara för att upptäcka Bibeln efter att ha gått på en kristen rockkonsert. Han blev omvänd efter en natt med det Nya Testamentet och fann sig snart bland en grupp pånyttfödda kristna. 

“Den här gruppen fungerade som min andra familj under high school i det tidiga 1970-talet. Jag tillbringade de flesta kvällarna vid bönemöten eller med att lära mig spela gitarr, eller helt enkelt sitta på någon sliten matta i deras vardagsrum med öppna Biblar i våra knän. Det var ett rullande teologiskt seminarium ägnat åt att tolka det bibliska budskapet, liksom ett öppet psykoterapimöte där vi hjälpte varandra hantera vad det betydde att vara pånyttfödd.” 

(Getting Religion, Mark Lilla, New York Times
Sunday Magazine, 18 september 2005) 

Han beskrev hur Bibeln blev den enda vägen för honom som 14-åring. 

“Det var då jag upptäckte Bibelns märkliga nya värld. Den upptäckten skulle ha kunnat lett mig till andra böcker, men det fanns ingen som kunde leda mig till den vägen. Så Bibeln blev min enda port till idéernas värld — idéer om moral, rättvisa, kosmologi, psykologi, eskatologi, mortalitet. Bibeln reste alla dessa viktiga frågor, frågor som vagt formades i min ungdomliga själ, men som nu gavs form och kontur. Och som förstås besvarade dessa frågor.” 

För oss unga revolutionärer var Kapitalet vår Bibel och Maos Lilla Röda vår Lilla Katekes. Vi satt också i cirklar med de allt förklarande böckerna i våra knän. Lilla skrev i sin artikel att “alla tonåringar är dogmatiker; en tonåring med en Bibel är helt enkelt en mer intensiv tonåring” och berättade hur han brukade vandra omkring i skolan med en Bibel i högsta hugg på jakt efter synd och andligt förfall, givetvis övertygad om att han gjorde sina offer en tjänst. Själv brukade jag gå omkring med Maos Lilla Röda i högsta hugg på jakt efter borgerliga idéer.

Med tiden stelnade våra passioner runt Maos version av marxismen-leninismen. Den blev vår dogma och Beijing blev vårt Jerusalem, precis som Mecka, Paris, Washington och Moskva varit för tidigare generationer. 

Så länge Mao levde var det relativt lätt att hålla fast vid den ideologiska kursen. Han var en slags levande Gud och hade inte dragit sig för att släppa loss en syndaflod mot det parti han grundat. Men tio år in i kulturrevolutionen började det komma motsägelsefulla signaler från Mittens Rike och Maos möte med Nixon följdes av teorin om tre världar som i praktiken ersatte den revolutionära klasskampen med en internationell allians mot de två supermakterna. Reaktionärer och brutala diktatorer sågs nu som allierade i kampen mot den sovjetiska socialimperialismen. Och när Deng Xiaoping etablerat sig som Kinas ledare ett år efter Maos död lades kursen om ännu mer radikalt. Kinas bönder fick nu sälja sitt överskott på fria marknader och utländska företag välkomnades till ekonomiska frizoner.

Och som om inte det varit nog, invaderade Vietnam Kampuchea i slutet av 1978 och tillsatte en lydregim vilket fick Kina att invadera Vietnam i februari 1979. Enligt Deng ville Kina “lära Vietnam en läxa.”

Vi förstod det inte med en gång, men det var början på slutat för maoismen. Vi gjorde vårt bästa för att reparera den brustna ideologin, men varje gång vi trodde att vi fått bitarna på plats föll pusslet sönder igen. Allt var nu öppet för debatt. Vi hade predikat att krigen berodde på kapitalismen och imperialismen, men hur kunde man då förklara vad som hände i Indokina? Och om Maos kulturrevolution inte kunnat hindra socialismen från att urarta — fanns det överhuvud taget någon garanti? Vi var övertygade om att proletariatets diktatur var demokrati för folket och en tillfällig diktatur över de forna förtryckarna, men hade inte kulturrevolutionen varit just ett förtryck av folket? 

För en sjutton-åring var det lätt att leva för revolutionen. Det kändes meningsfullt att gå på möten, sälja tidningar och leda studiecirklar. Den trötthet man kände när man kom hem från ett långt arbetspass var inte löneslavens trötthet, utan kämpens stolta trötthet. Det som andra såg som osjälviska uppoffringar var för den troende ett nyttigt nöje. Men när tvivlet gjorde sig kännbart började de ständiga mötena och tunga uppdragen kännas som just uppoffringar vilka kolliderade med andra intressen. 

“… besvärjelsen som förvandlat kostnader till förmåner kommer att brytas och den mer normala kostnadskalkylen kommer att göra sig påmind… Medborgaren kommer därför känna att han överansträngt sig och satsat alltför mycket på politiken och att det är dags att brutalt skära ned på detta arbete.” 

(Albert O. Hirschman, Shifting Involvements, 1982, s 126) 

Vi hade emellertid investerat så mycket i den revolutionära kampen att vår första reaktion blev att stå på sig och kämpa hårdare än någonsin. Och om någon kamrat slackade ryckte vi andra in. Vi läste och debatterade ännu mer i vårt sökande efter en korrekt analys och den rätta vägen framåt. Vi tillbringade nästan all vår tid på möten och kampanjer, varför vi inte såg mycket av våra familjer, vänner och pojk- eller flickvänner. 

Det hade gått ett decenium sedan 1968 och revolutionen vi drömde om kom aldrig. 1960-talets kulturella revolutioner och proteströrelser hade följts av en reaktion som gav oss Reagan och Thatcher. 

I stället för att rädda världen gällde det nu att satsa på sig själv. 

Vi försökte i det längsta hålla fast vid vår tro, men i längden gick det inte att undfly verkligheten. 

En del bytte sida och blev konservativa, många sökte sig till socialdemokratin, medan andra försökte hantera sin besvikelse. Och åter andra skulle brottas med att förstå vad som hänt.

Affischer i Stockholm. Foto: Hans Sandberg, 1969.