Abū Muḥammad ʿAlī ibn Aḥmad ibn Saʿīd ibn Ḥazm al-Andalusī, kanske mer känd som Ibn Hazm levde i Andalusien mellan 994 och 1064 (med undantag för en period i exil på Mallorca efter 1040.)
Han skrev år 1022 en bok om kärlek med den suggestiva titeln The Ring of the Dove.
Jag vet inte om han läst Aristoteles Den nikomachiska etiken, men tycker mig höra ett eko av den senares reflektioner om vänskap i den lärde arabens text.
Här är ett avsnitt jag fastnade för.
"Den ädlaste sortens kärlek är den mellan två personer
som älskar varandra gudomligt, antingen därför att de har en identisk strävan
efter rättfärdighet, eller som ett resultat av harmonin i deras fundamentala övertygelse
och principer, eller därför att de delar någon gemensam uppsättning av ädel
kunskap. Nästa slags kärlek kommer av släktskap, från deras gemensamma kärlek
och att de delar identiska mål, kamratskapens och bekantskapens kärlek, en kärlek
som bygger på omtanken om ens medmänniskor, en kärlek som följer av en strävan
efter ens värdsliga upphöjelse, en kärlek som baseras på en gemensam hemlighet
vilken båda måste dölja, en kärlek för underhållning och att tillfredsställa
begär och den passionerade kärleken som inte har någon annan orsak än förena de
själar vi nämnt ovan.
Alla dessa varianter av kärlek upphör när deras orsaker försvinner och ökar eller
minskar med dem. De intensifieras i enlighet med graden av deras närhet och försvagas
när orsakerna hamnar längre och längre bort. Det enda undantaget är kärleken
till den rena passionen, vilken kontrollerar själen, vilket är den kärlek som
inte försvinner med döden.”
(The Ring of the Dove, Ibn Hazm)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar