Där stod jag i långkalsongerna, ensam i Elburz-massivet mitt i vinternatten (27/11/1974)

Mount Damavand. Fotograf okänd. 

[2014] 

Vi fortsatte norrut i riktning mot Mashhad och tog i stort sett samma rutt som när vi åkte österut tre månader tidigare. Vägen gick över slättland och när landskapet blev bergigt gick vägen i dalgångar, ofta längs någon flod eller å. Efter Bojnurd klättrade vägen upp i bergen i norra Khorasan och sedan ner mot Gorgan och Amol där vi tog av söderut och följde väg 77 längs östra sidan av Damavand. 

Sven Hedin besteg för övrigt Damavand 11 juli 1891 och samlade där material för sin doktorsavhandling. Han hade anlänt till Iran i oktober året innan som tolk och vice-konsul med uppdrag att överlämna Serafimerorden till den dåvarande shahen av Iran, Naser al-Din Shah Qajar. 

27 november 1974

Vi gjorde en toalettpaus på toppen av passet mellan Amol och Teheran. Jag gick in på toaletten i långkalsonger och en tjock tröja. Det var strax före midnatt och det var kallt ute. När jag väl kom ut var bussarna borta. Dom skojar väl bara tänkte jag och tittade bakom hörnet, men inga bussar syntes till. En påpälsad karl med mössa och öronlappar viftade med armarna, så jag förstod att de hade åkt iväg. Där stod jag i långkalsonger 5.000 km hemifrån, utan pass eller pengar. De pekade frågande på mina långkalsonger. Den påpälsade mannen förklarade för ett par andra karlar. Jag fick hoppa in i deras Mercedes-truck. De eskorterade en lastbil med en grävmaskin, så det gick långsamt. Jag visste att de flesta sov i Bill, så det skulle ta lång tid innan de skulle sakna mig. Kanske skulle jag få åka med dem ända till Teheran. Och där försöka ta mig ut till flygplatsen där bussarna skulle parkeras, i långkalsonger och utan en enda rial.

Vi åkte i en halvtimma utan att se eller möta bussarna. Jag hade mer eller mindre ställt in mig på att få åka med ända till Teheran. Vi möter ännu ett par billjus och för sent upptäcker jag att det är Bill som är på väg till toppen igen. Ingen chans att signalera och de kunde inte vända och köra ikapp Bill p.g.a. eskorten! Nu var frågan om Bull hade fortsatt eller stannat för att vänta in Bill?!?

Fem minuter senare står dock Bull där. Stämningen är hög när jag lättklädd kliver in.

*

Vi försökte besöka Teherans universitet idag, men hindrades av universitetspolisen. För att komma in måste man känna någon av de anställda eller skaffa ett särskilt tillstånd genom turistbyrån. Universitetet är från 1935.

Entrén till Teherans universitet. Foto: Hans Sandberg, 1974.

[2014] 

Jag glömmer aldrig hur jag blev kvarglömd mitt i natten vid Irans högsta berg, Damavand, men exakt var någonstans var det händelsen utspelade sig? Jag har letat och letat och försökt lokalisera platsen, men det har inte varit lätt, särskilt inte som vi åkte mitt i natten. Jag har kollat kartor och Google Maps, men det har inte hjälpt. Men för en stund sedan prövade jag ännu en gång att göra resan från Amol till Teheran via Google Earth och denna gång fokuserade jag mig på det faktum att den slingriga vägen ner från passet följde berget nära och att berget låg på höger sida. Jag minns hur jag stirrade ut i natten och här och var såg billjus och ljus från bebyggelse. 

Vägen från Amol följer länge Hazarfloden och går i dalgångar, men strax efter Polour, som enligt Wikipedia är en bas för bergsbestigare, klättrar vägen uppför berget Dobrar (4072 m) i ett par hårnålskurvor mot passet Emamzadeh Hashem som ligger på 2.700 meters höjd. Platsen ser av Google Earth ut som en utkiksplats med en stor parkering och några byggnader, men när jag söker efter bilder ser jag att det 2008 byggts en moské med en gyllene kupol. Jag hittar också en topografisk karta på Wikipedia som ger en detaljerad bild av landskapet i och kring Damavand. Den bekräftar analysen jag gjorde med Googles hjälp.  

Vägen söderut från utkiksplatsen ser ut som jag minns den när jag nu "reser” med hjälp av Google Earth. Det är alltså möjligt att det var på toppen av Emamzadeh Hashem-passet jag tog min kisspaus. 

När jag studerar området runt Emamzadeh Hashem med Google Earth ser jag också att det byggts en lång tunnel under Dobrar-berget. Den börjar en bit efter Polour och mynnar ut i Moshadalen.

Teheran (27/9 1974)

[2014] 

Jag har bara ett tjugotal bilder från Teheran på väg mot Indien, alla svartvita. Den första är av Shahens triumfbåge, men är så svårt underexponerad att den är oanvändbar. Sedan har jag ett antal gatubilder och två bilder som jag länge inte kunde placera trots att de föreställde en antik tron som bars upp av mytiska figurer. Jag har tittat på dessa två bilder många gånger utan att kunna identifiera den, men så kom jag att tänka på den berömda påfågelstron mogulkejsaren Shah Jahan lät bygga i början av 1700-talet (han är kanske mer känd för Taj Mahal). (Påfågelstronen rövades 1739 bort av den persiske kejsaren Nadir Shah sedan han erövrat Delhi. Den oerhört rikt utsmyckade tronen, som ska ha kostat dubbelt så mycket att bygga som Taj Mahal, försvann emellertid och ingen vet vad som hände med den.) Kanske fanns någon koppling mellan tronen på mina bilder och tronen i Röda Fortet i Delhi? Jag skrev in ”Shah throne Tehran” i Google och sökte en lång stund tills jag hittade ett par bilder på Shahens marmortron Takht e Marmar. De stämde perfekt med mina två foton. Gåtan var löst och jag insåg att vi besökt  Golestanpalatset (Rosengårdspalatset på svenska) i Teheran.

Detalj från Shahens marmortron, byggd under
Qajardynastin, 1806. Foto: Hans Sandberg, 1974

Golestanpalateset i Teheran. Shahens marmortron står strax
bakom de två pelarna. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Soltronen skapades på 1800-talet och användes
för kröningar inspirerades av marmortronen.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Tiggare i Teheran. Foto: Hans Sandberg, 1974.

*

Ingången till Teherans universitet, september 1974. 
Foto: Hans Sandberg

27 september 1974

Teherans universitet har ungefär 25.000 studenter. Vi försöker besöka universitetet, men hindras av väpnade vakter. För några år sedan bildades en särskild polisstyrka som kontrollerar studenterna. Universitets-området omgärdas av ett flera meter högt staket och ingången bevakas av flera vakter. Den administrativa byggnaden är avskild från resten av universitetet med en gata. Även den byggnaden har ett högt staket kring sig. På en balkong patrullerar en polis. Nedanför på gatan står några poliser till. Alla har revolvrar och batonger.

Vi råkar på en lärare och han berättar att polisen har spioner bland studenterna och att alla försök till diskussioner och gruppbildningar krossas.

Teheran är fylld av mäktiga bankpalats. Och det är verkliga palats. Hela centrum är präglat av maktens monument över sig själv. Varje stad vi åkt igenom har haft en staty av Shahen, hans föregångare Shah Reza eller någon annan symbol for Shahens makt. Den brukar vara placerad mitt i en rondell vid infarten till staden. För det mesta var han iförd uniform och blickade faderligt strängt ut över staden.

*

Vi lämnar Teheran på morgonen och kör över Elburzbergen på vägen till Amol och Barbol. Från bussarna ser vi den snöklädda toppen på Damavand, en slocknad vulkan som når 5761 m över havsytan. Norr om bergskedjan är landskapet grönt och det växer träd. Denna smala strimma av grönska mellan bergen och Kaspiska havet motsägs på södra sidan av bergen där landskapet är brunt och vägen löper längs en saltöken, kala berg och halvöknar.

Gorgan, som en gång hette Asterabad, ligger vid sydöstra hörnet av Kaspiska havet. Enligt en grabb i tjugofem års åldern, vars far var polis, har staden 14.000 invånare och 200 poliser. Vi blev tvungna att övernatta i Gorgan eftersom Bulls ena luftkudde gått sönder. Några studenter erbjöd oss att sova i deras hus. Det fanns också en trädgård där en del kunde sova om inte alla fick plats inne. Vi körde dit och såg oss omkring. Verkade bra, men vi hade knappt hunnit tacka ja, då hemliga polisen dök upp. Vi kände igen en stor och fet polis i vit kostym. Han hade tydligen haft ögonen på oss hela dagen. På ett hotell hade han gett sig ut för att vara student. Poliserna gick inte direkt på oss, utan på studenterna och lät dem säga till oss att vi inte fick övernatta där.

*

Rännstenarna i Iran är som var sin liten kanal på bägge sidor om vägen. De fungerar som avlopp genom att vatten släpps på och skiten spolas bort (gatujoyar.) Efter att ha tittat på studenternas hus gick Elizabeth och jag bort till bussen. Jag hade bara två steg kvar då marken liksom försvann och jag ramlade i kanalen. En vämjelig känsla av latrinlukt och smärta fyllde mig medan vattnet trängde igenom kläderna. Det var mörkt och kanalen låg i skugga för gatlyktan. Jag blev distraherad och där låg jag.

*

Polisen tycks ha två uppgifter vad gäller turisterna. De ser till att vi inte blir störda av den nyfikna och ofta påträngande folksamling som annars obligatoriskt infinner sig så fort vi parkerar bussarna. Men de gjorde också vad de kunde för att hindra folk från att komma i samspråk med oss. I Teheran kom fem eller sex studenter fram och pratade medan de väntade på sin buss. De var trevliga och störde oss inte det minsta. Då dyker några poliser upp och föser undan studenterna. Motvilligt och endast under mycket försiktiga protester drar de sig undan.

Vid en av infarterna till Mashhad ligger en ny lyxrestaurang som så mycket annat här i Iran är byggd i amerikansk stil. Där super sig Förenta Staternas experter fulla och bespottar landet och folket. Den som var störst i käften sade att han varit tre år i Iran. Han tyckte illa om folket. Jobbade som ingenjör med kraftförsörjning till olika projekt. Oss svenskar skulle han bjuda på drinkar, men vår iranske vän skulle bara få te.

*

[2014] 

Jag minns att Elisabeth och jag var arga på amerikanerna, som var högljudda och beskrev sig som ”power engineers.” Av dialekten att döma var de sydstatare. Vi tyckte att det var förolämpande att de inte behandlade oss och vår iranske vän lika. Vad vi inte tänkte på var att vår unge iranske vän förmodligen inte drack alkohol och om han låtit sig bjudas på öl skulle kunna råkat illa ut. Särskilt som det var Ramadan.

Ett brev från Teheran (23/9 1974)

23 september 1974

Hej,

Klockan kvart i elva i morse rullade vi in i Teheran, förbi "the Shahyad Aryamehr Monument," en Shahens triumfbåge byggd för tre år sedan. I alla städer i Iran står statyer av Shahen eller hans föregångare Shah Resa och blickar faderligt strängt utöver staden i fråga. I alla affärer, restauranger och offentliga platser hänger porträtt på Landsfadern och ibland även på hans fru och son. I Turkiet var det Ecevit som hängde i varje vrå.

Resan har gått mycket bra. Ett par stycken i Bull har haft lite diarré men i Bill har vi klarat oss bättre. Vi har haft goda möjligheter att tvätta oss och gå på toaletter. Naturen går ju bra också.

Ner till och med Grekland var det lite av badsemester. Split i Jugoslavien och många andra platser längs adriatiska havets kust. Sedan Thessaloniki i Grekland. Man har sett så mycket på så många platser att intrycken cirkulerar i skallen. Enda nackdelen är att intrycken blir så ytliga och man vet så lite om länderna. Istanbul såg vi under två dygn. Elisabeth och jag hann på den korta tiden se den "Blå Moskén" eller Sultan Ahmeds Moské som den heter, Süleymaniye Moskén och Hagia Sofia. Blå Moskén byggdes på 1609-1616 av tiotusen arbetare efter en konstruktion av arkitekten Mehmed Agha. Den räknas som världens vackraste moské och omges av sex minareter. Hagia Sofia byggdes ursprungligen som en kristen kyrka på 500-talet, men byggdes senare om till en moské av ottomanerna. Det var de tre viktigaste av Istanbuls 3.400 moskéer! Sedan vandrade vi omkring i timmar i bazaaren. Världens största under tak. Här i Teheran ligger den största om man räknar med den icke täckta delen av basaren. En basar är nästan omöjlig att beskriva. Där finns sådana enorma kontraster och en sådan myllrande mångfald av människor och varor. Och alla fordon, från bärarna som krökta i nittio graders vinkel stapplar fram under femtio till hundra kilos bördor, över dragkärror, åsne- och hästkärror till mopeder, bilar och lastbilar.

På onsdagen den 18:e var vi i ett trehundra år gammalt badhus, troligen byggt i marmor. Sen var vi i Orhans och hans två bröders läderbutik och tittade på kläder. Orhan, Suleyman och en grabb till träffade vi utanför Blå Moskén på tisdagen. De guidade oss så att vi fick ut jättemycket av Istanbul. Finast var turkisk folkdans i folkdräkter som studenter uppförde.

Nåväl, tillbaks till butiken. Elisabeth provade en mockakappa som de skall sy om till henne. Jag provade en mörkbrun läderjacka, men de hade ingen i min storlek, så de skall sy upp en efter mina mått. Vi lade fem dollar i handpenning och behöver inte köpa plaggen om vi inte gillar dem. Kappan skulle vi få för 80 dollar mot ordinarie 100 och jackan får jag för 60 dollar, dvs ca 275 sv kr. Blir de bra köper vi dem när vi kommer förbi i slutet av november eller början av december.

Så for vi in i Turkiet. Ankara var en besvikelse. En modern, trist amerikansk-europeisk stad, med bankpalats och skrytbyggnader och snobbutiker med snobb-kläder. Först i östra Turkiet kom förändringen. Byar av lerhus med tak av jord och med får, getter, oxar, kor och höns bland husen. Åsne- och hästkärror med trähjul och ännu längre österut med trähjul utan ekrar. Folk lever som man kan tänka sig att man levde för tusen eller två tusen år sedan. Kvinnorna bär slöjor ju längre österut man kommer, men ändå inte så mycket i Turkiet som i Iran där nästan alla kvinnor och även flickor är insvepta i slöjor.

Landskapet genomgår också enorma förändringar. Grönska blir allt ovanligare ju längre man kommer. Den torra bruna färgen präglar landskapet. Alldeles innan gränsen till Iran passerade vi foten av Ararat där Noas ark sägs ha strandat. 5.165 m över havet! Det är ett hårt landskap i Turkiet. Stora områden är bara torra och dammiga. I uttorkade floder rinner smala rännilar av vatten. Iran är också bergigt, men rundare och kulligare och något grönare, bitvis i varje fall. I Jugoslavien löses de stendöda bergen upp i den heta solens blå dis. Landskapet försvinner i blått dis och lämnar bara kvar ett suddigt intryck av outhärdlig hetta. Nedanför Split är kusten i det närmaste helt död på växtlighet. Först när vi närmar oss Dubrovnik blir det lite grönare.

Men det som slår en starkast är ändå fattigdomen på landsbygden. Underutvecklingen och förtrycket är enormt. Och mot den står lyxen hos överklassen i städerna och den frustrerade och rotlösa medelklassen i huvudstäderna.

Okay, som ni märker är intrycken ännu osmälta. Men jag har tagit åtta rullar svartvitt som får berätta mer sedan. Apropå det. Jag köpte bl.a. tio rullar Plus-X Pan svartvit film hos Fotofynd. Men de gav mig 20 bilders-filmer istället för 36-bilders-filmer som jag beställde och betalade för. Jag har skrivit ett brev till dem och bett dem rätta till saken genom att sända de differerande 160 bilderna till New Delhi. I stället för 360 bilder fick jag ju på detta sätt bara 200 av den sorten.

Ekonomin är bra och vi gör inte av med särskilt mycket pengar. Ändå lever vi gott. Vi har ett grötlag i Bill om tio personer som turas om att laga grötfrukost på mornarna, så man får en bra början och sedan räcker det med ett mål ute. Plus frukt och lite smått och gott.

En sak som vi tog med oss för lite av är plastpåsar, sådana där 2 eller 3 liter ni vet. Kanske ni kan skicka några till Delhi. De är inte så viktiga, men väldigt praktiska att ha.

Tack för brevet, det var skönt att få veta att ni lever och att allt knallar och går, såsom det brukar. Hur blev färgbilderna jag tog med min Rollei? Det skulle vara kul att få veta hur de blev med tanke på hur jag ska fortsätta plåta eftersom jag inte har använt den typen av kamera förut. Den är oerhört smidig och snabb att arbeta med. Får hoppas att resultatet blir bra också.

Nej nu måste jag sova. I morgon kväll far vi mot Afghanistan via Kaspiska Havets sydkust där vi stannar till någon dag för att bada. Det är ganska trångt i bussarna på nätterna eftersom Anders har tagit med 41 personer i år mot 35 förut. Dock, vi kommer till Indien oavsett det. Hälsa alla från mig och från Elisabeth! Vi far mot nya äventyr.

Massor av kramar från två kärnfriska vikingar i Perserriket.

Brev från pappa - Poste Restante, Teheran (11.9.1974)

Blackeberg, den 11 sept 1974

Hej Hans och Elisabeth!

Vi här hemma börjar undra hur ni har det. Hoppas att allt är väl och att ni allesammans är friska. Ni bör väl vara på väg mot Iran nu och därför sänder jag det första brevet från oss. Enligt tidräkningarna skall Du väl få det i tid.

Just idag har vi fått solsken, fast det har blivit lite kyligare i luften. Det är väl ingenting som ni behöver kännas av. 

Vi mår tämligen bra, litet krämpor har man ju alltid i våra år. Mamma har vrickat foten. Hon sprang litet för snabbt i tunnelbanetrappan, så pang låg hon där. Inga ben brutna. Hon har blivit röntgad på S:t Göran.  

Hon går hos Sjödin och har blivit av med huvudvärken, så det hjälper henne. Hon var väl för pigg, därav raset i tunnelbanetrappan! 

På lördag skall Ingemar flytta in i sin nya våning. Äntligen har han fått göra upp med Familjebostäder, men dom krävde honom på 475 kr för en spricka i Toalettstolen. Knappast synbar. Den fanns nog förut, men liten hämnd är också hämnd. (…)

Byggnadsstyrelsen har begärt 18 mil. för att bygga om gamla polishuset, så mamma får kortare resväg så småningom i alla fall. (…)

Jag spar på vissa sidor i DN om det är något som verkar intressant (Debattsidorna)!

Höll på att springa på porträttbeställning, rektorn i Bromma Gymnasium, men det rinner nog ut i sanden. Hade inte så många porträtt att visa. Man är väl ingen jäkla Madame Tussot heller.  

Det är förresten ett slit. Jag begärde 5.000 kr och det är ju inte att förakta. (Svårläst) verkade lite stela och gick omkring och tittade i olika ateljéer innan de bestämde sig och då är det inte lika roligt!

I övrigt är här sig likt, jag sitter just på galleriet och skriver.  

Träffade Mats häromdagen. Han har viss rätt jäktigt med sin svetsarkurs. Den är ända ute i Hammarby, så han får sticka vid 5 tiden.  

Har köpt en svartvit film till Rollop:en och håller på att testa den. Den svartvita som du tog på Öland blev misslyckad. Jan skulle framkalla den och hade den med till skollabbet. Han vet inte om fixeringsvätskan var dålig. Den blev i alla fall gul.  

Hoppas att Din nya kamera är bra så att det inte var fel på den. 

Ingemar och jag skall evt. åka ned till Öland. Det är ju en del som skall kollas upp. Vi har fått Kontraktet från Sydkraft.  

Vet inte vad jag skall hitta på att skriva om. Du får väl skriva desto mer om Era öden och äventyr. Hoppas bara att Ni inte råkar illa ut. Vi håller andligen och bokstavligen tummarna för Er. 

    Må så gott och skriv så fort Du kan. 

Mamma, Ingemar, Jan och Dhabi hälsar, samt  

                                                  sist men inte minst, 

               Pappa Harald