Ett brev från Teheran (23/9 1974)

23 september 1974

Hej,

Klockan kvart i elva i morse rullade vi in i Teheran, förbi "the Shahyad Aryamehr Monument," en Shahens triumfbåge byggd för tre år sedan. I alla städer i Iran står statyer av Shahen eller hans föregångare Shah Resa och blickar faderligt strängt utöver staden i fråga. I alla affärer, restauranger och offentliga platser hänger porträtt på Landsfadern och ibland även på hans fru och son. I Turkiet var det Ecevit som hängde i varje vrå.

Resan har gått mycket bra. Ett par stycken i Bull har haft lite diarré men i Bill har vi klarat oss bättre. Vi har haft goda möjligheter att tvätta oss och gå på toaletter. Naturen går ju bra också.

Ner till och med Grekland var det lite av badsemester. Split i Jugoslavien och många andra platser längs adriatiska havets kust. Sedan Thessaloniki i Grekland. Man har sett så mycket på så många platser att intrycken cirkulerar i skallen. Enda nackdelen är att intrycken blir så ytliga och man vet så lite om länderna. Istanbul såg vi under två dygn. Elisabeth och jag hann på den korta tiden se den "Blå Moskén" eller Sultan Ahmeds Moské som den heter, Süleymaniye Moskén och Hagia Sofia. Blå Moskén byggdes på 1609-1616 av tiotusen arbetare efter en konstruktion av arkitekten Mehmed Agha. Den räknas som världens vackraste moské och omges av sex minareter. Hagia Sofia byggdes ursprungligen som en kristen kyrka på 500-talet, men byggdes senare om till en moské av ottomanerna. Det var de tre viktigaste av Istanbuls 3.400 moskéer! Sedan vandrade vi omkring i timmar i bazaaren. Världens största under tak. Här i Teheran ligger den största om man räknar med den icke täckta delen av basaren. En basar är nästan omöjlig att beskriva. Där finns sådana enorma kontraster och en sådan myllrande mångfald av människor och varor. Och alla fordon, från bärarna som krökta i nittio graders vinkel stapplar fram under femtio till hundra kilos bördor, över dragkärror, åsne- och hästkärror till mopeder, bilar och lastbilar.

På onsdagen den 18:e var vi i ett trehundra år gammalt badhus, troligen byggt i marmor. Sen var vi i Orhans och hans två bröders läderbutik och tittade på kläder. Orhan, Suleyman och en grabb till träffade vi utanför Blå Moskén på tisdagen. De guidade oss så att vi fick ut jättemycket av Istanbul. Finast var turkisk folkdans i folkdräkter som studenter uppförde.

Nåväl, tillbaks till butiken. Elisabeth provade en mockakappa som de skall sy om till henne. Jag provade en mörkbrun läderjacka, men de hade ingen i min storlek, så de skall sy upp en efter mina mått. Vi lade fem dollar i handpenning och behöver inte köpa plaggen om vi inte gillar dem. Kappan skulle vi få för 80 dollar mot ordinarie 100 och jackan får jag för 60 dollar, dvs ca 275 sv kr. Blir de bra köper vi dem när vi kommer förbi i slutet av november eller början av december.

Så for vi in i Turkiet. Ankara var en besvikelse. En modern, trist amerikansk-europeisk stad, med bankpalats och skrytbyggnader och snobbutiker med snobb-kläder. Först i östra Turkiet kom förändringen. Byar av lerhus med tak av jord och med får, getter, oxar, kor och höns bland husen. Åsne- och hästkärror med trähjul och ännu längre österut med trähjul utan ekrar. Folk lever som man kan tänka sig att man levde för tusen eller två tusen år sedan. Kvinnorna bär slöjor ju längre österut man kommer, men ändå inte så mycket i Turkiet som i Iran där nästan alla kvinnor och även flickor är insvepta i slöjor.

Landskapet genomgår också enorma förändringar. Grönska blir allt ovanligare ju längre man kommer. Den torra bruna färgen präglar landskapet. Alldeles innan gränsen till Iran passerade vi foten av Ararat där Noas ark sägs ha strandat. 5.165 m över havet! Det är ett hårt landskap i Turkiet. Stora områden är bara torra och dammiga. I uttorkade floder rinner smala rännilar av vatten. Iran är också bergigt, men rundare och kulligare och något grönare, bitvis i varje fall. I Jugoslavien löses de stendöda bergen upp i den heta solens blå dis. Landskapet försvinner i blått dis och lämnar bara kvar ett suddigt intryck av outhärdlig hetta. Nedanför Split är kusten i det närmaste helt död på växtlighet. Först när vi närmar oss Dubrovnik blir det lite grönare.

Men det som slår en starkast är ändå fattigdomen på landsbygden. Underutvecklingen och förtrycket är enormt. Och mot den står lyxen hos överklassen i städerna och den frustrerade och rotlösa medelklassen i huvudstäderna.

Okay, som ni märker är intrycken ännu osmälta. Men jag har tagit åtta rullar svartvitt som får berätta mer sedan. Apropå det. Jag köpte bl.a. tio rullar Plus-X Pan svartvit film hos Fotofynd. Men de gav mig 20 bilders-filmer istället för 36-bilders-filmer som jag beställde och betalade för. Jag har skrivit ett brev till dem och bett dem rätta till saken genom att sända de differerande 160 bilderna till New Delhi. I stället för 360 bilder fick jag ju på detta sätt bara 200 av den sorten.

Ekonomin är bra och vi gör inte av med särskilt mycket pengar. Ändå lever vi gott. Vi har ett grötlag i Bill om tio personer som turas om att laga grötfrukost på mornarna, så man får en bra början och sedan räcker det med ett mål ute. Plus frukt och lite smått och gott.

En sak som vi tog med oss för lite av är plastpåsar, sådana där 2 eller 3 liter ni vet. Kanske ni kan skicka några till Delhi. De är inte så viktiga, men väldigt praktiska att ha.

Tack för brevet, det var skönt att få veta att ni lever och att allt knallar och går, såsom det brukar. Hur blev färgbilderna jag tog med min Rollei? Det skulle vara kul att få veta hur de blev med tanke på hur jag ska fortsätta plåta eftersom jag inte har använt den typen av kamera förut. Den är oerhört smidig och snabb att arbeta med. Får hoppas att resultatet blir bra också.

Nej nu måste jag sova. I morgon kväll far vi mot Afghanistan via Kaspiska Havets sydkust där vi stannar till någon dag för att bada. Det är ganska trångt i bussarna på nätterna eftersom Anders har tagit med 41 personer i år mot 35 förut. Dock, vi kommer till Indien oavsett det. Hälsa alla från mig och från Elisabeth! Vi far mot nya äventyr.

Massor av kramar från två kärnfriska vikingar i Perserriket.