torsdag, november 03, 1988

Alec Nove om Gorbatjovs reformer

(Denna intervju publicerades i Dagens Nyheter 1989).

Sovjets företagsledare står inför en ny och ovan uppgift. Det är dom - och inte minsteriet för utrikeshandel - som ska föra perestrojkan vidare till utrikeshandeln och se till att den välbehövliga västvalutan strömmar in i landet.
Men denna omvälvning leder till konflikter med det gamla systemet för management, säger den brittiske sovjetexperten Alec Nove, som nyligen genomfört en serie föreläsningar i Sverige.

-Gorbatjovs reformer av utrikeshandeln är välbehövliga, men de för med sig en rad problem. Ett är att företagsledarna saknar kännedom om marknaderna i Väst. Ett annat att rubeln inte har en, utan 3000 växelkurser, säger Alec Nove som är professor vid universitetet i Glasgow i Skottland.

Svårigheterna att genomföra Gorbatjovs perestrojka är, enligt Nove skrämmande stora och så hade det varit även om parti- och statsledningen varit eniga om linjen. Byråkratisk tröghet, en brett utbredd traditionell fientlighet mot handel i vinstsyfte och politiska motsättningar hindrar
förnyelseprocessen.

Och cynismen brer ut sig när reformerna drar ut på tiden.
-Perestrojka, vad är det för nåt? Det går inte att äta. Köerna i butikerna är lika långa som någonsin och varorna är fortfarande av låg kvalitet. Det har inte skett någon förändring, så varför ska vi bry oss, frågar sig folk. Den attityden finns och Gorbatjov vet det, säger Nove.

För den enskilde medborgaren handlar perestrojka om detta: mat på bordet och bra varor i butikerna. Ett effektivare jordbruk skulle kunna klara matfrågan, men få vågar hoppas
att man snabbt ska få ordning på konsumtionsvaruindustrin.
-Sovjetiska ekonomer har föreslagit att Sovjetunionen medvetet skulle anstränga sig för att få ett stort lån i Väst för att köpa konsumtionsvaror. Det skulle göra det möjligt att för folket visa upp omedelbara fördelar av perestrojka, säger Nove.

Efter att denna intervju gjordes har flera stora sovjetiska lån i Väst offentliggjorts. (Italien: 800 miljoner dollar, Västtyskland: 1,6 miljarder dollar. Storbritannien: 2,5 miljarder dollar.) Krediterna, som i svenska kronor motsvarar 30 miljarder, ska användas just för att rusta upp landets livsmedels- och konsumtionsvaruindustri.

Sovjets lån i utlandet har hittills varit relativt små och de behöver därför, enligt Nove, inte behöva oroa sig för att öka sin upplåning utomlands. Men på lång sikt är det inte mer lån, utan ffa mer export man behöver, för att få in hårdvaluta att betala importen med.

Under sjuttiotalet kunde Sovjet använda oljan för att nå balans i handeln med Väst.
-De kunde, säger Nove, dra fördel av den gigantiska ökningen av energipriserna och det faktum att man upptäckte och kunde utnyttja enormt rika källor i västra Sibirien.
-Detta gav dem möjlighet att både köpa mer teknologi, råvaror, spannmål och få ett exportöverskott. Men det fallande oljepriset och svårigheten att upprätthålla oljeproduktionen har lett till växande problem med betalningsbalansen. 

Kravet på en reformering av systemet för utrikeshandel har därför blivit allt starkare. Förra våren fick 21 ministerier och 72 statliga företag rätt att handla direkt med västvärlden. Andra steg i denna riktning är joint-ventures med utländska bolag och diskussioner om speciella ekonomiska zoner, liknande dem i Kina.
-I grund och botten är idén att lätta på, eller bryta utrikeshandelsministeriets monopol en god idé, säger Nove.

Det betyder att sovjetiska direktörer kan få direkt tillgång till utländska marknader, vilket är en nödvändighet om de ska kunna tillverka produkter för dessa marknader. Sovjetunionens export till Väst består framför allt av råvaror, medan industriprodukterna är svåra att exportera på grund av deras låga kvalitet. Det finns dock ytterligare ett skäl till att sovjetiska produkter är svåra att exportera och det är, enligt Nove, att de sovjetiska företagsledarna hittills inte har kunnat resa fritt och därför inte kunnat skaffa sig kännedom om de utländska marknaderna. Nu börjar man få en sådan frihet, även om den inte är absolut.

Den sovjetiske företagsledaren har fått en ny frihet, nu när han inte längre kan förlita sig på centrala plandirektiv. Han står inför en process där han måste lära om från grunden.
-Reformen kräver att de sovjetiska företagsledarna ska finna sina egna kunder, men i hela sitt liv har de fått sig kunder tilldelade från sina överordnade enligt planen. De vet inte hur man ska hittar sina kunder. De nödvändiga mellanhänder, som skulle kunna hjälpa till finns inte, eller är för primitiva.

Skulle han trots allt klara detta väntar en serie konflikter med det gamla systemet. Den första gäller rubeln.
-Problemet med rubelns konvertibilitet blir akut när de sovjetiska företagen får tillstånd att själva sälja sina produkter utomlands, säger Nove.
En konvertibel valuta kan växlas in mot andra valutor på en valutamarknad, vilket inte är fallet med rubeln. Tillgången på utländska valutor är mycket hårt reglerad i Sovjetunionen och rubeln kan bara användas för köp av inhemska produkter.
-Reformen har nu gett företagen rätt att behålla en liten del av sina exportinkomster i form av utländsk valuta, som de kan använda för att importera västvaror. Resten måste de växla in mot rubel till en kurs som den sovjetiska staten fastlägger.
-Det finns koefficienter för konverteringen, vilka justeras godtyckligt för varje transaktion, säger Nove. Tro det eller ej, men det finns idag tretusen växlingskurser för en och samma valuta...

Alec Nove tror att detta är ett tillfälligt problem, orsakat av det irrationella prissystemet, som inte låter priserna återspegla den verkliga efterfrågesituationen.
-Det är förnuftigt att du kan tjäna extra pengar på en prisskillnad, om den har en logisk ekonomisk bas, säger Nove.

Men om prisskillnaden är en slags ologisk olyckshändelse, kommer de finansiella myndigheterna fråga sig varför man ska tjäna pengar på det. Det senare gäller t ex om det inhemska priset är lågt trots att produktionskostnaderna och efterfrågan är hög. Då skulle företagens intresse av att exportera produkten kunna stå i strid med ett bredare samhällsintresse.

När det gäller diskussionen om speciella ekonomiska zoner ställer han ställer sig skeptisk.
-De löser ett problem och skapar ett annat, nämligen vad som händer med gränsen till zonen. Skälet till att det är lättare i Kina är att de har mycket hårdare kontroll av befolkningens rörelsefrihet. Du kan ha en zon gränsande till Hongkong och kontrollera folks flyttning till den.
-Skulle du kunna ha ett stängsel runt Leningrad? I dessa avseenden är Sovjetunionen ett mycket friare land än Kina. Möjligen skulle någonting liknande kunna skapas i Estland.
Men det skulle, enligt Nove, inte behöva ta formen av en speciell ekonomisk zon, utan kunna ske genom att den estniska regeringen successivt fick större ekonomisk makt. De skulle sedan kunna skaffa sig rätten att starta joint-ventures med utländska företag, en rätt som bara Moskva har idag.

Alec Nove har länge följt Sovjets försök att vitalisera sitt trögrörliga samhälle. Hittills har man alltid kört fast. Jag frågar honom avslutningsvis hur han ser på oddsen för Gorbatjov. Han skakar på huvudet och säger att det ser dystert ut.

Hans Sandberg

fredag, april 15, 1988

Artificiella neuronnät härmar hjärnan (Datornytt, 1988)

(Denna rapport skrevs för Datornytt i april 1988.)
 
Neural nets kallas ett av de senaste tillskotten från artificiell intelligens-forskningen. De härmar den mänskliga hjärnans sätt att arbeta och de kan till skillnad från andra datorsystem, inklusive expertsystem, snabbt lära sig saker på egen hand. De är också ovanligt stryktåliga vilket förstås väckts Pentagons intresse.

Det finns ett femtontal s k neural nets i USA idag. Ett av de mest avancerade kommer från företaget Nestor Inc., i Providence i delstaten Rhode Island. Ett annat företag som kommit långt på detta område är Hecht-Nielsen Neurocomputer i San Diego, Kalifornien.

Neurosystem har flera egenskaper som vanliga datorer inte har:
  • De är "stryktåliga" och kan fortsätta fungera även sedan delar av systemet förstörts.
  • De kan hitta saker i en databas som en annan dator skulle missa eftersom den är alltför precis.
  • De kan lära sig snabbt.
I slutet av januari presenterade Nestor Inc., sitt paket "The Nestor Development System" (NDS), ett neurosystem som baseras en teknik företaget utvecklade redan 1980. Barry Hoglund, informationschef på Nestor Inc., säger att man hittills använt sina neurosystem internt för att lösa kunders problem, men på senare tid har man börjat sälja produkter som utnyttjar den nya tekniken.

NDS är enligt Ed Rosenfield, som utger nyhetsbladet Intelligence, den mest spännande produkten på detta fält. (Citerad i Business Week 880215). Även en nybörjare kan bygga upp användbara neurosystem för mönsterigenkänning med hjälp och NDS och en persondator typ IBM PC AT. NDS är uppbyggt kring Nestor Learning System (NLS) som är ett neurosystem för att lära datorn känna igen mönster utan att behöva skriva långa detaljerade instruktionskedjor (algoritmer).

Ett exempel på en färdig produkt för mönsterigenkänning är Nestor Writer, som gör att en dator kan  läsa vanlig handstil. Med hjälp av Nestor Writer kan man skippa tangentbordet och istället skriva för hand. Nestor Writer är inte först med att kunna tolka handstil, men med att snabbt lära sig läsa nya stilar och symboler. Det tar bara några få försök att lära sig en ny handstil. (En "förövning" var säkert Nestors utveckling av ett system som känner igen 2 500 japanska skrivtecken i samma takt som de skrivs!)

Att känna igen mönster är ett av de svåraste problemen för datorer, men en fundamental egenskap för oss människor (och de flesta djur därtill). Vår hjärna kan ögonblickligen tolka mönster av ljus, ljud, känsel, smak och lukt som når våra sinnen. Vi behöver inte titta länge på ett ansikte för att sedan känna igen det. Icke så med en dator, som måste programmeras att söka efter väldefinierade egenskaper för att kunna matcha data mot ett mönster. Det behövs dessutom inte mycket för att datorn ska förkasta en matchning, t ex om ett foto täckts över i ett hörn.

För att komma vidare har AI-forskningen bl. a tagit hjälp från neurofysiologin (hjärnforskningen), som är en veteskapsgren i snabb utveckling. Insikter i och hypoteser om hur hjärnans tiotals miljarder hjärnceller (neuroner) fungerar och kommunicerar via nervtrådar och synapser (kopplingar) har lett till teoretiserandet kring och byggandet av s k neural nets, eller neurosystem som jag föreslår att de kallas. ("Hjärn-system" låter för pretentiöst. Nervnät, neuralnät och neurodatorer leder tanken åt fel håll.)

När den mänskliga hjärnan lär sig något sker lagringen genom en förstärkning av en eller flera synapser mellan neuroner. Kunskapen "etsas in." Var och en av neuronerna kan via synapserna upprätta förbindelser med mellan 1.000 och 100.000 andra neuroner. Repetition förstärker kopplingen och ju mer kunskaper man har på ett område, desto fler kopplingar har förstärkts, vilket underlättar ny inlärning. Neurosystemen arbetar på ett liknande sätt, fast på en mycket primitiv nivå jämfört med den mänskliga hjärnan. (Varje neuron är i och för sig inte så märkvärdig, de kan skifta laddning 1.000 gånger per sekund, medan ett datorchip kan göra det 1 miljard gånger per sekund. Mängden och det sofistikerade nätverket kompenserar för neuronens begränsade egenskaper.)

Hjärnan har dock begränsningar även när det gäller att känna igen mönster och denna begränsning blir alltmer uppenbar ju längre datoriseringen framskrider. Ett flygplans "instrumentbräda" eller en tabell fylld med hundratals eller tusentals siffror har goda chanser att göra oss människor förvirrade. För den som vill ha ett praktiskt exempel är det bara att gå till dragningslistorna eller börstabellerna i en dagstidning.

Ett sätt att få meningsfull information ut ur stora datamängder är att begränsa sökningen till några nyckeltal (t ex de lotter/obligationer/aktier du äger, eller de finansiella data som du betraktar som representanter för utvecklingen i stort). För mer sofistikerade analyser/tolkningar av data kan man använda datorstöd i olika former. Det vanligaste är kanske att grafiskt illustrera datamängden, men även dessa bilder måste tolkas.

Expertsystem och neurosystem är två lösningar på detta problem.

Nestor presenterar NDS som ett alternativ till expertsystem, där dessa är för långsamma och dyrbara. Men det handlar inte om att ersätta dem, förklarar Hoglund.

”Vår filosofi är att vi ska arbeta tillsammans med expertsystem. Det kan vara lämpligt att sätta ett expertsystem i fronten på vårt system, men också att använda det som "front end" för ett expertsystem,” säger han.

Såväl datorer med parallell arkitektur som kunskapsbaserade system, som expertsystem och neurosystemen, bryter mot en grundläggande princip för det mesta av dagens databehandling -- principen om seriell databehandling, där problem löses sekvensiellt, steg för steg. De går utöver den formella logiken för att kunna utnyttja kunskaper grundade i erfarenheter, vilka är svåra att definiera, men högst reella.

En experts råd kan t ex byggas in i ett expertsystem som en beslutsregel, utan att vi för den skull vet exakt varför experten gör som han gör. Allt vi har är kanske en tumregel som vi vet fungerar. Detta svåra och tidsödande arbete utförs av kunskapsingenjörer, experter på att utvinna kunskaper ur levande objekt, vilka sedan lär expertsystemet vad det måste kunna.

Det finns tre sätt att bygga neurosystem.

  1. Det första innebär att man försöker bygga en dator som fysiskt efterliknar hjärnans neuroner, nervtrådar och synapser. Ett exempel är ett neuro-chip som man utvecklat på AT&Ts Bell Laboratories i experimentsyfte. Detta mikrochip rymmer 75.000 transistorer på en yta stor som en tioöring. De är organiserade i 54 "hjärnceller" förbundna av kopplingar som kan programmeras till att reglera den mängd ström som de släpper igenom. De kommer då att fysiskt imitera hjärnans synapser. Biofysikern och kemisten John Hopfield visade 1982 hur man med hjälp av matematiska modeller för dynamiska system kan analysera beteendet hos ett nätverk av strömomkopplare (t ex transistorer som växlar mellan ström och inte ström, dvs 1 och 0 i ett digitalt system). Han visade också att ett nätverk av omkopplare som startat med godtyckliga växlingar mellan noll och ett tenderar att stabilisera sig så att de stannar i endera läge. Detta kan användas för att skapa betydelsebärande "avtryck", vilka sedan kan avläsas som digital information.
  2. Det andra sättet är att använda datorer med flera parallella processorer i kombination med program som låter datorn simulera ett nätverk av neuroner.
  3. Den tredje och vanligaste är den som Nestor Inc., valt, nämligen att låta ett datorprogram simulera nätverket på en vanlig seriell dator, en persondator eller en arbetsstation. Neurosystemet lär sig genom att det körs på några testfall. Systemets inlärningsregler fungerar så att om två "neuroner"  tillsammans åstadkommer rätt resultat förstärks förbindelsen mellan dem; i annat fall försvagas den. Det går automatiskt och snabbt. Läroprocessen för ett expertsystem kräver däremot att kunskapsingenjörer utvinner och bearbetar mänskliga experters kunskaper för att slutligen programmera och paketera den. Ett mödosamt och svårt arbete.
Lika lite som för hjärnan förstår forskarna helt hur neurosystemets inlärning går till. Men det betyder inte att systemet är okontrollerbart, försäkrar Hoglund.
”När man kört en omgång på systemet kan man titta på diagram och grafer som ger en bild av hur effektivt det börjar mäta sitt territorium.
”Om ett mönster identifieras fel kommer det att finnas tillräckligt med information för att du ska kunna hitta källan till problemet.”

Neurosystemets sätt att fungera ger det en hög grad av "stryktålighet." Minnet består av olika styrka i kopplingarna mellan "neuronerna" eller transistorerna, vilket betyder att det finns utspritt över systemet. Denna distribuerade datalagring minskar systemets känslighet för skador och dataförluster. Det kan fortsätta att fungera även sedan 15 procent av dess kopplingar är skadade, vilket är mångdubbelt bättre än för en konventionell dator. Det amerikanska försvaret, inte minst de forskare som arbetar med SDI-projektet ("Stjärnornas krig") har insett fördelen med detta. Den kan också komma till nytta i datorsystem som reglerar t ex kärnkraftverk.

En annan egenskap hos neurosystemet är att det kan söka information på ett associativt sätt. Matchningen kräver inte att datorn ska känna igen en bestämd uppsättning nollor och ettor för att ropa Bingo. Om neurosystemet "tittar" på en "inetsad" mängd information kan den acceptera den även om den saknar några bitar. Den kan också, om den inte hittar en perfekt matchning, plocka fram den närmast liknande matchningen.

Nackdelen med neurosystemen är att de inte alltid hittar det bästa svaret på ett problem. (En nackdel som de f ö delar med vår hjärna.) Ett bra svar kan få systemet att betrakta uppdraget som utfört, även om det finns andra svar som är bättre. I ett vanligt datorprogram prövas alla de data som det programmerats att ta hänsyn till och först därefter avges svaret. I komplicerade fall ställer detta mycket höga krav på såväl datorprogrammet som de datorer som ska utföra beräkningarna.

Neurosystem kommer därför  inte att ersätta tidigare metoder för databearbetning, men de kan få stor betydelse i alla de fall där det är viktigare att finna en hyfsad lösning snabbt än att förlora tid i väntan på den optimala lösningen. Ett exempel som refereras i Technology Review (maj/juni 1987) är den resande handelsmannen som vill räkna ut den kortaste vägen att besöka 10 olika städer. Han har inte mindre än 181.440 olika kombinationer att välja på! Skulle han ha 30 städer i sitt distrikt finge han en biljon triljoner rutter att välja på (Uttryckt på annat sätt: En etta följd av 30 nollor!) En seriell dator skulle tröska sig igenom alla alternativ, vilket skulle ta lång tid.

John Hopfield visade experimentellt tillsammans med David Tank, en kollega på Bell Labs, att ett neurosystem kunde lösa den resande handelsmannens problem 1000 gånger snabbare än ett konventionellt datorsystem. Visserligen fann man bara den absolut bästa lösningen i hälften av fallen, men i nio av tio fall prickade systemet in ett av de två nästa alternativen. Vår handelsresande skulle säkert varit fullt nöjd!

Hoglund ger ett annat exempel. Han anger inte specifikt vad det rör sig om, men en gissning är, att det rör sig om ett datorsystem som hjälper en jaktpilot att tolka flödet av information från mängden av instrument framför honom.

”Vi har massvis med signaler från sensorer och dessa behöver tolkas. Låt oss säga att vi har ett expertsystem som gör detta, men den hastighet med vilket det gör det är så långsam att det nästan är oanvändbart,” säger han.

”Det man då kan göra är ta ett neurosystem, som tränats för uppgiften och låta det göra en preliminär klassificering av inkommande data. De mönster som det är relativt säkert på kan handlas på ett sätt, medan de som det råder osäkerhet om kan lämnas till expertsystemet. Även för jaktpiloten torde det finnas ögonblick då han hellre fattar näst bästa beslut, än väntar på det bästa.”

tisdag, februari 16, 1988

Berodde kraschen "den svarta måndagen" 1987 på datorerna?

(Denna artikel skrevs 16 februari 1988 och publicerades i Datornytt. Artikeln ingår i boken Krönikor från USA:s datavärld 1987-2006).

Sällan har väl den amerikanska finansmarknadens maskineri blivit så noga dissekerat som denna vinter. Tegelstenstjocka rapporter har producerats för att klarlägga vad som hände dagarna kring Den Svarta Måndagen. Den allt mer omfattande datoriseringen av finansvärlden har stått i centrum för undersökningarna. Vilken skuld hade datorerna till kraschen?

Fram till mitten av oktober 1987 verkade det som om USAs ekonomi bara kunde gå åt ett håll – uppåt. Skeptiska finansmän som Felix G Rohatyn och Peter G Peterson, vilka varnade för ett sammanbrott hade svårt att göra sig hörda i den allmänna optimismen.

Dow Jones aktieindex som passerat 2.000 i början av 1987 närmade sig raskt 3000. De enorma budget- och handelsunderskotten fick visserligen dollarn att sjunka som en sten, men på hemmaplan märktes inte mycket av detta.

Den fem år långa högkonjunkturen hade skulle förvisso få slut, men de flesta bedömare placerade detta på andra sidan presidentvalet 1988.

Så föll plötsligt New Yorkbörsen (NYSE) med 250 poäng på Dow Jones index, under tre dagar från och med onsdagen den 14 oktober.

Detta ras var en reaktion på både utrikespolitiska (amerikanska styrkor bombade en iransk oljeplattform som hämnd för en iransk attack mot en oljetanker under USAs beskydd) och inrikespolitiska händelser (negativ handelsstatistik och ett lagförslag som försvårade take-overs, dvs aggressiva bolagsköp). Men det återspeglade också ett underliggande misstroende från finansvärlden mot presidentens förmåga att hantera landets ekonomi och politik.

Ingen vet exakt vad eller vilka faktorer som var de direkt utlösande, men vad som sedan hände finns nu dokumenterat i detalj och indicierna pekar mot att den datoriserade aktiehandeln spelade en avgörande roll för storleken på fallet.

För president Reagan var detta en välkommen slutsats:

”Jag tror inte att dollarn eller någonting annat utanför Wall Street och marknaderna hade någonting med det stora bakslaget i oktober att göra. Och det framgår av den rapport som har presenterats för mig av den kommission jag tillsatt....... Brady-kommissionen,” sade han i januari i Cleveland, Ohio.

Det nötta temat om att underskotten var "kongressens fel" tycktes nu kunna bytas ut mot "det var datorernas fel!" Brady-kommissionen var den första i en serie utredningar om börskraschen. Den fick sitt namn efter dess ledare, Nicholas Brady, ordföranden i finansbolaget Dillon Read & Company och nära vän till vicepresidenten George Bush. Utredningen, som snart skulle bestå av ett femtiotal personer, inklusive framstående ekonomer från Harvard Business School och ledande industrimän, som IBMs förre ordförande John R Opel, fick 60 dar på sig. Uppgiften var utomordentligt komplicerad och man fick bl a ta hjälp av en expertgrupp från Pennsylvania State University och en från IBM, som med hjälp av en stordator i detalj studerade aktiehandeln de kritiska dagarna.

Den åttonde januari överlämnades en 379 sidor tjock lunta till presidenten. Den visade mycket riktigt att det var något fundamentalt fel med hur marknaderna fungerade, men den pekade också ut de stora underskotten i budgeten och utrikeshandeln, vilka beskrevs som "ovälkomna och obehagliga styvbarn till Reaganomics".

Omedelbart efter börskraschen började en diskussion inom finansvärlden om den datoriserade aktiehandelns roll i kraschen. Det talades mycket om "program trading," en luddig term som rymmer flera olika typer av datoranvändning.

Bradykommssionen fann att den successiva datoriseringen av allt fler operationer på finansmarknaderna lett till en kvalitativ förändring av hela det finansiella systemet sätt att fungera.

Under det inledande kursraset den 14-16 oktober aktiverades datorprogram hos ett antal institutionella placerare. De använde datorstödda strategier för att köpa eller sälja aktier när kurserna ändrades mer än en viss procent (På engelska kallas detta portfolio insurance, vilket är något oegentligt eftersom det inte handlar om försäkringar, utan om att undvika kursförluster genom avancerade datorprogram som styr balansen mellan hur mycket aktier och kontanter en institution håller. Om kursen sjunker med 10 procent kanske säljprogrammet rekommenderar kunden att sälja 20 procent av en aktieportfölj, vilket ökar kontant-innehavet.)

Dessa automatiska program sände iväg mycket stora säljorder till börsen, vilket uppmuntrade ett antal spekulativt orienterade finansbolag att börja sälja aktier, eftersom de visste att kurserna skulle rasa till följd av säljprogrammen.

Nu hade en ond spiral nedåt dragits igång, för när datorerna noterade ytterligare kursfall, pumpade de ut nya stora säljorder, vilket ytterligare pressade kurserna. De gav också order elektroniskt att sälja stora mängder s k aktieindexoptioner på terminsmarknaden i Chicago. (Dessa "stock index futures" är kontrakt om att vid ett framtida tillfälle köpa eller sälja en korg med var och en av de 500 aktier som ligger till grund för Standard & Poors 500-index.)

Det säljtryck som byggts upp under fredagen den 16 oktober ledde måndagen den 19 oktober till att de automatiska säljprogrammen löpte amok.

Det var inte någon panik av horder av mäklare och aktieägare, utan en elektronisk säljstorm utlöst av några få superaktörer.

”Denna handel var koncentrerad i händerna på ett förvånande litet antal institutioner,” konstaterade Bradyrapporten.

Det var faktiskt mindre än tio institutioner vars datorstödda handel fick det internationella finanssystemet på knä måndagen den 19 oktober! Tre företag sålde denna dag med hjälp av sina säljprogram aktier för nästan 2 miljarder dollar (12 miljarder kronor) på New Yorkbörsen och tre företag sålde samma dag indexoptioner för 2,8 miljarder dollar på terminsmarknaden i Chicago. Svängningarna förvärrades ytterligare genom att s k indexarbitragörer trädde in med mycket stora och snabba transaktioner. Arbitragörerna gör vinster på tillfälliga prisskillnader mellan marknaderna i Chicago och New York, genom att samtidigt köpa och sälja aktieindexoptioner Normalt ska priset på terminsoptionen återspegla det aktieindex det bygger på, men det finns alltid ett litet gap, en prisskillnad, mellan dem. Arbitragören kan med hjälp av datorer upptäcka och slå mynt av förändringar i dessa gap. Detta är möjligt därför att "handpenningen" vid köp av indexoptioner bara är 7 procent (den har nyligen ökats till 15 procent), vilket möjliggör stora transaktioner, vilket krävs för att det ska löna sig att utnyttja små procentuella fluktuationer. Denna verksamhet var i sig inte skadlig, utan förde över säljtrycket från Chicago till New York, vilket på sikt tjänade till att balansera de två marknaderna. Problemet var att topparna i denna verksamhet kom att sam-verka med de övriga svängningarna på marknaden.

Den enorma ökningen av aktiehandelns volym under de kritiska dagarna drev datorsystemen långt förbi vad de planerats för. Därmed hotades det finansiella systemet av ett tekniskt sammanbrott mitt i säljstormen! Pressen var störst på New York-börsens datorsystem, som spräckte sitt kapacitetstak, men ändå i stort sett höll ställningarna. Som vi berättat tidigare (Datornytt 12/87) uppstod problem på output-sidan, när den elektroniska remsan hade en eftersläpning på flera timmar och de printrar som skriver ut säljorderna åt specialisterna inte kunde hålla tempot. Trycket ledde också till problem för specialisterna, dvs de företag som sköter handeln inne i själva börssalen. De är skyldiga att träda in och köpa aktier själva om de inte kan finna någon köpare, men deras resurser ansträngdes till det yttersta och om inte Alan Greenspan gripit in och med hjälp av The Feds auktoritet och resurser säkrat dem bankkrediter, så hade börsen kollapsat totalt. (Utredningen kritiserade också det faktum att en del specialister frångick sitt ansvar mot marknaden och koncent-rerade sig på att handla med egna papper istället för sina kunders.)

I de utdrag av rapporten som publicerades i New York Times står det att New Yorkbörsens datorsystem, DOT, faktiskt bröt samman och att detta skapade stor förvirring hos investerarna som inte visste om deras säljorders utförts och till vilka priser:

”Ett avgörande problem i börssalen hos NYSE var sammanbrottet för det datoriserade DOT-systemet pga otillräcklig kapacitet.”

Men denna del av Brady-rapporten är felaktig och har reviderats av kommissionen, enligt Jim Squyres, som är vice vd för SIAC, det företag som sköter datorsystemet. Även på Tandem Computer, hävdar man att datorsystemet klarade pärsen.

Bradykommissionens viktigaste slutsats var att datoriseringen av finansmarknaderna de facto skapat en enda marknad, som är elektroniskt länkad.

”Ur ekonomisk synvinkel är det som traditionellt betraktats som separata marknader – marknader för aktier, för indexoptioner och för aktieoptioner – de facto en enda marknad.

”Till stor del kan problemen i mitten på oktober hänföras till dessa marknadssegments misslyckande i att agera som en enda.”

De olika institutionella mekanismerna och myndigheterna klarade inte av att hantera trycket från aktiviteterna från marknad till marknad.

Kommissionen ville därför skapa en central instans som övervakar spelet på och mellan de olika elektroniskt förbundna marknaderna och föreslog att "The Fed", USAs motsvarighet till vår Riksbank skulle ges detta ansvar. (Vilket Alan Greenspan, senare avvisade.)

Man föreslog också att någon slag av "säkringar" (circuit breakers) skulle skapas för att lugna ned marknaden när den hotades av överhettning, t ex i form av gränser för hur mycket en aktie fick falla under en dag innan handeln med den avbröts.

Slutligen föreslog man utbyggnad av informationssystem som följer aktiviteterna inom alla marknader och mellan dem.

Sedan en tid pågår vid New Yorkbörsen experiment med att inskränka den datoriserade aktiehandeln via DOT-systemet. Under tisdagen den 20 oktober stoppades den helt ett tag. I början av februari infördes regler som stoppar vissa typer av datoriserade säljprogram från att utnyttja DOT-systemet (som ger direktförbindelse med specialisternas datorer på börsgolvet).

Den efter Bradykommissionen viktigaste undersökningen om börskraschen kom i form av en 900-sidig rapport från SEC (Securities and Exchange Commission, som övervakar aktiebörsen). SEC-rapporten gick längre än Bradykommissionen i analysen av konsekvenserna av datoriseringen, men var försiktigare i sina rekommendationer om åtgärder.

Man konstaterade att en följd av sammanflätningen mellan marknaderna skapat en "syntetisk aktiemarknad":

”Existensen av en aktiv terminsmarknad för aktieindex har faktiskt skapat en alternativ, ’syntetisk’, aktiemarknad för ett växande antal institutionella placerare,” skriver SEC.

Dessa handlar snarare med index än med enskilda aktier, grundade på analyser av enskilda företags kvaliteter och framtidsutsikter. Priserna på aktier bestäms inte längre på börsen utan på dessa syntetiska börser dominerade av gigantiska placerare. De institutionella aktörerna riskerar med sina avancerade datorprogram på att skrämma bord de individuella aktiespararna. Detta undergräver på sikt marknadens grundläggande funktion, som ju inte är att vara ett kasino, utan att kanalisera sparande till investeringar.

SEC föreslog att en särskild station ("post") på börsgolvet ska inrättas som specialiserar sig på att ta hand om de datoriserade säljprogrammen från institutionella placerare. Det skulle både öka effektiviteten i denna verksamhet och samtidigt göra den mindre skadlig för övriga placerare. SEC vill också i likhet med Bradykommissionen ha något slags "säkringar" mot den datoriserade handeln för att motverka alltför stora svängningar. Däremot undvek man att ta upp något förslag liknande Brady-kommissionens om en central kontrollinstans för hela finansmarknaden.

Vid sidan om dessa två har rapporter om kraschen kommit från New Yorkbörsen, från CFTC, det organ som övervakar terminsmarknaderna och en från GAO (General Accounting Office, ett utredningsorgan som anses vara relativt fristående från olika lobbyintressen).

Den första av dessa tre lade skulden för kraschens djup på spekulation i aktieindex på terminsmarknaden (dvs på Chicagobörsen som också är konkurrent till NYSE). Den andra (som hade mer förankring i Chicago) såg inte något större problem i denna handel, men rekommenderade bättre kommunikation mel-lan marknaderna.

GAOs rapport riktade stark kritik mot det sätt på vilket datorsystemen fungerade under kraschen. Enligt GAO drabbades New Yorkbörsen av tillfälliga sammanbrott i nio av tolv större datorsystem, varav sex var direkt ansvariga för att utföra aktiehandel. GAO efterlyste katastrofplanering från SECs och CFTCs sida.

”Oktoberkraschen var en krasch som nära på blev en katastrof. Vi kommer förmodligen aldrig att få veta hur nära katastrofen vi var,” sade Charles A Bowsher, från GAO i ett kongressförhör.

Ledningen för New Yorkbörsen besvarade GAOs kritik med ett uttalande där man sa:

”Med tanke på storleken på den uppgift som NYSE-systemet stod inför den 19 och 20 oktober, anser vi att de fungerade utomordentligt bra.”

Debatten om vad som hände den Svarta Måndagen kommer att fortsätta, liksom utbyggnaden av datorsystemen. Det är mycket möjligt att kongressen kommer att lagstiftningsvägen reglera vissa former av den datoriserade aktiehandeln, för att säkerställa någon slags jämvikt mellan giganterna och de små individuella investerarna. Det är också möjligt att den självsanering som pågår vid de olika börserna kommer att göra en del av denna lagstiftning onödig.

En sak är i varje fall helt säker. De institutionella placerare som drabbades av hybris och trodde att de med hjälp av datorerna skulle kunna försäkra sig mot kursfall borde vara botade.

Inga datorer hjälpte när tio elefanter samtidigt kastade sig mot nödutgången!

Loading...