Ett stimulanspaket från Sverige

Krisen är löst, åtminstone för tillfället. Först var det min vän Per Åhlström som lyckades komma över ett kilo Västerbottensost på en julmarknad i Philadelphia. Och han hade det goda hjärtat att sälja hälften till mig. Lisa postade den goda (!) nyheten på Facebook och hennes systedöttrar jublade så gott det nu går på Facebook. Men det räcker inte, sa Lisa och uppmanade mig att ringa importören Lars i Chicago för att se om det går att få köpa ett helt hjul - det borde inte vara svårt att sälja det vi inte behöver. Men så damp stimulanspaketet från Sverige ned i brevlådan. Det var Alex som hämtade posten den dagen och han ringde upp mamma med en gång och förklarade glatt att det kommit ett stort paket med Västerbottensost från Sverige.

Ett välkommet stimulanspaket.

Vi undrade om det var någon av våra vänner hemma som tyckt synd om oss ostlösa stackare, men det visade sig att osten kom från Ostens Hus i Burträsk. Vi hade hittat en webbsajt som sålde Västerbottensost för ett par veckor sedan, men den var i Sverige och beställningsformuläret hade inga fält för land och det gick inte att betala med kreditkort. Jag fyllde i så mycket det gick och lämnade ett meddelande om att vi bodde i USA, men väntade mig inget mer från den kanten.

Men på Ostens Hus i Ostriket satt Sture Andersson och fick snabbt iväg ett paket och en räkning. Summan av kardemumman blev att vi fick en vacker cirkelrund Västerbottensost (1 kilo) och det till ett pris som (inklusive frakt) vart lägre än vi skulle fått betala här i USA.

Kom sen och säg att stimulanspaket inte fungerar!

Västerbottenskris i USA

Det råder kris i USA. Nej, jag syftar inte på Wall Street och den skyhöga arbetslösheten, utan jag tänker på Västerbottenskrisen. Julen närmar sig med stormsteg och det är svårare att få tag på Västerbottensost än andra vanebildande substanser. Min familj brukar besöka IKEA i Elizabeth, New Jersey för att köpa 3-4 kilo inför Julen. Det är inte bara min hustru Lisa och pågarna Erik och Alex som förväntar sig Västerbottensost på Julbordet. Mina italiensk-amerikanska svärföräldrar, svägerska, hennes man och deras döttrar har också fastnat för den nordsvenska osten som får parmesan att smaka torr och trist.

Men i år är det tji att få tag på Västerbottensost. IKEA har slutat sälja varan och svenskar i USA och svensk-amerikaner är rasande. Svenska kyrkan i New York hade ost att sälja för några veckor sedan, men den sålde slut fort som attan. En av tanterna i kyrkan förklarade Lisa när hon ringde att de köpt ett hjul från en återförsäljare i Chicago, men att de inte tyckte sig kunna beställa ett andra hjul. De sa att svenskarna är väldigt upprörda och arga på IKEA som håller på att göra om sina matbutiker och inte längre säljer osten (på IKEA talar man om importproblem, men det där det inte alla som tror på.)

Det är kanske på tiden att vi älskare av Västerbottensost ockuperar IKEA! Vi är kanske inte en del av de 99 procenten, men vår passion för den kryddade saftiga osten är 1000 procent äkta!

Manhattans Meatpacking District innan det blev cool

(Jag skrev denna artikel för norska Dagligvarehandelen i april 2004)

New Yorks köttmarknad ligger i kvarteren runt Gansevoort Street nere på Manhattans West Side, som inte bara känt för sina styckmäs-tare, utan också för gatuprostitu-tion och homo-sexklubbar.
Men det var grossisterna som gjorde att Gansevort Market i höstas klassades som ett kulturhistoriskt område. Det blir emellertid allt svårare för handlarna att betala de höga hyror som följer när yuppies drar in på jakt efter ”atmosfär.”

När Robert Sovak startade London Meat Company i september 1968 fanns det kanske 100 grosshandlare i området, men idag finns det kanske 30 kvar. ”Det brukade vara ett livaktigt område,” säger han en smula nostalgiskt. London Meats säljer kalv- och nötkött och organiskt uppfödda höns. Robert Sovak räknar med att kunna fortsätta sin verksamhet, eftersom han hyr av staden och fått sitt kontrakt förlängt med elva år.

Andra är inte lika lyckliga. Whoolco Foods har förlorat sitt lease och är på jakt efter nya lokaler, men det kan bli svårt eftersom privatvärdarna hellre hyr ut till exklusiva designerbutiker, nattklubbar och restauranger. Kanske är det därför Whoolcos ägare Steve Toboroff säger sig vara så upptagen att han inte kan ge en intervju förrän om en månad.

New York klassade i september området som ett kulturhistoriskt område, ett beslut som följde på en treårig kampanj från en lokal koalition med rötter i det delvis kulturskyddade grannkvarteret Greenwich Village. ”Det är ett kulturhistoriskt rikt område som sedan mitten på 1800-talet varit hemvist för matmarknader,” säger Andrew Berman, direktör för Greenwich Village Society for Historic Preservation. De första grossisterna växte fram mellan hamnpirerna vid Hudsonfloden och järnvägsspåren. I början var det grönsaksmarknader, men runt sekelskiftet 1900 växte det fram köttmarknader som drog nytta av en för tiden ny uppfinning – kylskåpet.

”Området blev snart New Yorks center för partihandeln med kött,” säger Andrew Berman. Här låg bl a Manhattan Refrigeration Company, som sträckte sig över ett helt kvarter, och kylde ner luft som sedan pumpades in i grannbyggnadernas köttgrossister via ett system av rör. Den byggnaden gjordes emellertid om till lägenheter för ett par decennier sedan. Många av byggnaderna från marknadens storhetstid finns kvar, liksom kullerstensbeläggningen på Gansevoort Street. 1949 byggde staden en byggnad kallad Gansevoort Meat Market Center, som exklusivt hyrdes ut åt köttgrossister.

”Distriktet låg länge i skuggan, men på 1970- och 1980-talet dök det upp barer och klubbar samtidigt som de första köttgrossisterna började trängas ut av stigande hyror. På 1990-talet dök det upp exklusiva restauranger. Ett skäl till att området inte ”utvecklades” snabbare var att en mängd byggnader ägdes av Bill Gottlieb, som var något av ett original. Han var inte alls intresserad av att göra om området, utan lät helt enkelt byggnaderna vara, ofta tomma. Det var när han dock år 2000 som kampanjen ”Save Gansevoort Market” startade, eftersom folk var oroliga för att arvingarna skulle släppa in markspekulanter och byggherrar. Merparten av området är nu klassats som historiskt, vilket betyder att byggnaderna måste bevaras. ”Vi jobbar tillsammans med kötthandlarna för att se till att köttgrossisterna kommer att finnas kvar,” säger Andrew Berman.

Det är dock långt ifrån garanterat att så kommer att bli fallet. Howard Goldenberg, som sedan 13 år driver grönsaksgrosshandeln Four Winds på Gansevoort Street, är övertygad om att kötthandlarna kommer att drivas bort när markpriserna stiger. ”New York vill inte ha kvar marknaderna. Den här staden bryr sig inte om att bevara gamla saker, utan det är utbud och efterfrågan som styr. Området kommer att bli som SoHo, med boutiquer för de som har pengar,” säger han desillussionerat.

Det som gör att en del grossister försöker stanna kvar är att läget fortfarande är väldigt bra transportmässigt. Det ligger alldeles vid West Side Highway och det är lätt för lastbilarna att ta sig dit och sedan nå resten av Manhattan. Howard Goldenberg säger att det kan ta en till en och en halv timma för en lastsbil att komma in till Manhattan från New Jersey om trafiken är besvärlig och det är den ofta. Man skulle kunna tycka att det borde gå snabbare sjövägen, men den enda trafik som går över till Jersey den vägen är turistbåtar och båtar för pendlare. Han tror att marknaderna kommer att flyttas upp till Hunt’s Point i Bronx där staden försöker bygga upp en stor distributionscentral för kött, fisk och grönsaker. ”Det finns inga alternativ på Manhattan. Vi har ingenstans att ta vägen,” säger Howard Goldenberg som därför tänker försöka hänga kvar så länge som möjligt.

Hans Sandberg