Kinas Silicon Valley - En rapport från 1989

(Skrevs för International Herald Tribune efter mitt tredje besök i Kina. Det var meningen att den skulle införas 4 juni, men så skedde inte pga den kinesiska regeringens undertyckande av studenternas uppror.)
Wan Runnan i maj 1989. Efter 4:e juni fanns han med
på den kinesiska regeringens "Most Wanted"lista.

I Beijings "Silicon Valley" växer en ny typ av företag fram. Och de leds av en för Kina helt ny typ av företagsledare - entreprenören.
-Vår succé är en framgång för marknadsekonomin. Stones väg är utvägen för Kinas ekonomi.
Det säger Wan Runnan, grundare av ett av Kinas mest framgångsrika elektronikföretag.

Stone Group har sitt huvudkontor inte långt ifrån Sommarpalatset. Häruppe i nordvästra Beijing finns ett 100 kvadratkilometer stort område, som numera kallas Beijings Silicon Valley.

Den kaliforniska originalupplagan är sedan länge ett veritabelt drivhus, där nya idéer snabbt omsätts i nya produkter och nya företag. Framgången har lockat andra delstater och länder att skapa sina egna kiseldalar. Så även Kina.

Mitt första besök i Beijings Silicon Valley, var i maj 1985, fast då var det ingen som använde det namnet. Professor Wu Jikang, som byggde Kinas första dator 1958, tog mig med på en promenad längs Haidianvägen. Vi gick in i några datorbutiker som sålde importerade persondatorer, hemmagjorda IBM PC-kopior och kinesiska handböcker till datorprogram. Det var inte så mycket att se. Jag var mer imponerad av den kinesiska stordator han visat mig hos Institutet för datorteknik (ICT), där han var chef.


Författaren och Wu Jikang i maj 1985.

När jag i mars 1989 åter besöker Haidiandistriktet har jag svårt att känna igen mig. Här kryllar det nu av data- och elektronikföretag, inte bara på Haidian Lu utan så långt ögat kan se.

Förra våren antog regeringen nya regler för området, vars officiella namn är Beijings industriella experimentzon för utveckling av ny teknologi (BEZ). Nya företag slipper helt skatt de tre första åren och betalar reducerad skatt de tre kommande åren. Satsningen på detta område är ingenting nytt. Här har man sedan 1949 investerat ungefär 10 miljarder dollar (drygt 60 miljarder kr). Totalt finns det 80 000 forskare och tekniker på 50 högskolor och 138 forskningsinstitut i zonen.

Det nya är, att man försöker bryta upp de vattentäta skott, som hittills blockerat ett produktivt samarbete mellan forskning och industri i Kina. Vetenskapsmännen lämnar sina elfenbenstorn för att starta nya företag, eller för att arbeta i särskilda institut för kommersiell utveckling av forskningsresultat.


Stone Groups högkvarter i Beijings Haidian-distrikt.

Idag arbetar 11 000 forskare och tekniker i områdets 640 teknikföretag. Deras kapitaltillgångar uppgår till 600 miljoner yuan. Åtta av tio företag sysslar med elektronik. 11 utländska företag har också lockats hit, bl a Intel och Hewlett-Packard.

För bara ett år sedan var antalet företag 150 och antalet anställda 3 800. Företagen i Beijings Silicon Valley omsatte 1984 18 miljoner yuan. 1987 var det 900 miljoner yuan och i fjol togs ett skutt på 56 procent till 1,4 miljarder yuan (2,4 mdr kr). Detta är Kinas största marknad för datorer. Exporten härifrån fyrdubblades 1988 och nådde 13 miljoner dollar (100 miljoner kr).

Det finns dock de som protesterar mot beteckningen Silicon Valley. En är Li Yun, direktör för Beijings Datorfabrik No. 3 i nordöstra Beijing.
-Silicon Valley, ha!
-Det enda de gör är att sälja saker som de köpt från försäljare utomlands. På kinesiska kallas det dao jie. Det är ett populärt ord som betyder att man köper något bara för att sälja det på nytt. I Silicon Valley (i Kalifornien) utvecklar och tillverkar man produkter. Här varken utvecklar eller producerar de någonting. De bara säljer, säger Li Yun.
Gao Jian Yu, vice vd för Syntone Corporation, ett av ledande dataföretagen på Haidianvägen, försvarar Beijings Silicon Valley.
-I början hade vi bara lite erfarenhet, så vi måste starta med att komma in på marknaden. Men nu har vi utvecklat mer än 80 nya produkter, varav en -- en sensor -- vunnit en guldmedalj på en teknologimässa i Västtyskland.


Wu Jikang visar Kinas första superdator "757" som utvecklats
av hans institut, ICT.

Ett exempel på de nya vindarna är ICT. 1984 började detta institut, som tillhör den kinesiska vetenskapsakademien (CAS), arbeta efter kommersiella riktlinjer. Resultatet har inte låtit vänta på sig. ICT sålde 1985 informationsteknik för 3 miljoner yuan (1 yuan = 1,70 kr). Försäljningen sexdubblades året därpå och 1987 sålde man för 71,4 miljoner yuan. Bakom framgången låg en bra produkt som låg rätt i tiden. Kina importerade i mitten av 80-talet hundratusentals persondatorer, vilket skapade ett behov av produkter som hjälper folk att använda datorerna. Knäckfrågan var att få datorerna att "tala" kinesiska, eftersom bara en bråkdel av de kinesiska användarna behärskade främmande språk. ICT tog fram ett särskilt kretskort, som lär persondatorer kinesiska. Idag säljer man ettusen "LX Chinese Card" i månaden.

Men Kinas kanske mest framgångsrika dataföretag är Stone Group, som vi nämnde inledningsvis. Wan Runnan och ett gäng forskare på CAS hoppade av sina trygga jobb för att starta eget. I bakfickan hade de ett lån på 20 000 yuan från en lokal myndighet.

Stone Group började precis som förebilden IBM med något helt annat än datorer. Man gick samman med den japanska elektronikkoncernen Mitsui och tog fram en billig printer (datorskrivare) som även kunde klara kinesiska tecken. Mitsui stod för maskinen och Stone levererade de datorprogram som anpassade maskinen till det kinesiska språket. Det gick mycket bra och Stone och sommaren 1987 startade Mitsui och Stone ett joint-venture. Stones mest kända produkt är en elektronisk skrivmaskin som klarar både kinesiska och engelska. Med 20 000 sålda exemplar per år håller Stone 80 procent av den kinesiska marknaden.

Stone Group består idag av en moderkoncern med 20 specialiserade dotterbolag, fyra joint-ventures med utländska företag och tre med inhemska företag. Totalt arbetar 2 000 anställda för koncernen, varav hälften i Beijing.

I februari 1988 tog Stone Group över ledningen för Yunnans största elektronikföretag, Yunnans Elektronikfabrik (YEF) i Kunming. Provinsens myndigheter ville, enligt Stones PR-chef Li Yichuan, dra nytta av deras managementmetoder. Stone får i gengäld 40 procent av den vinst YEF gör utöver planen.
-Produktionen har fördubblats sedan vi tog över, säger Li Yichuan. Förut drevs företaget efter den statliga planen och inte efter marknadens behov. Man hade en "risskålen av järn" (dvs lika lön oavsett arbetsinsats). Men det går ju inte att uträtta någonting om personalen inte sköter sig.
-Ett icke-statsägt företag som Stone är mer vitalt, säger han.

Kärnan i koncernen är Stone Group Limited, som idag har 1 000 anställda, jämfört med 64 vid starten. Omsättningen var 317 miljoner yuan 1987 och 700 miljoner 1988, en ökning med 221 procent!

Stone Group Ltd är ett aktiebolag. Moderföretaget äger aktier för 15 miljoner yuan, men man har också sålt aktier till allmänheten.
-Det var jobbigt och komplicerat, säger Li Yichuan. Normalt borde det finnas en aktiebörs för detta, men nu tvingades vi gå via Bank of China.

Varför valde ni att sälja aktier?
-Vi siktar mot världsmarknaden och vill dra till oss investeringar. Övervakningen från allmänheten leder till bättre företagsledning. Ägandeförhållandena blir också klarare.
Vem äger egentligen företaget?
-Det är ett problem. Formellt kallas det icke-statligt kollektivt ägande. Stone ägs av de anställda.
Vi försöker lösa detta genom aktier, men det är en känslig fråga.
Vem styr företaget? Är det den verkställande direktören eller partichefen?
-Den verkställande direktören är chef för partikommittén, säger Li Yichuan. Vi har ännu inga fackföreningar. Det behövs inte eftersom vi har harmoniska relationer inom företaget.

En bidragande orsak är säkert att lönerna är ungefär dubbelt så höga som normalt. (Löner i statliga företag och institutioner är 120-400 yuan per månad.)

Det som mer än något annat skiljer Stone Group från andra företag i Kina är företagskulturen. Det slås också fast med emfas i den färgsprakande årsrapporten:
-Stones överlägsenhet ligger i dess oberoende policy och alerta ledning, som vägleds av marknadens trender och behov. Resurserna satsas där de gör störst ekonomisk nytta och vår personal sysselsätts där deras talanger kan utnyttjas maximalt.
-Statsföretag har få eller inga av dessa egenskaper, fortsätter årsrapporten.

Stones skapare och vd, Wan Runnan, är en kinesisk entreprenör. Med sina 30 000 yuan (50 000 kr) om året skulle man kanske till och med kunna säga kapitalistisk entreprenör, men sånt säger man inte i Kina, inte än i varje fall.
-Wan Runnan har studerat datavetenskap i USA och Japan. Han är 43 år och kommer från en liten stad i Jiangsuprovinsen sydost om Beijing. Efter examen från Qinghuauniversitetet 1970 anställdes han vid Vetenskapsakademiens centrum för datavetenskap.
-Stone Group har tre fördelar, säger Wan Runnan när jag frågar honom om hemligheten med företagets framgång.
-För det första har vi ersatt "risskålen av järn" med en "risskål av lera". Alla i mitt företag måste arbeta hårt för att få en bra lön.
-Vi lägger stor vikt vid marknadsekonomin. Det är fortfarande en kontroversiell sak i Kina om vi ska ha marknads- eller planekomomi. Stones framgång är en framgång för marknadsekonomin. Stones väg är utvägen för Kinas ekonomi!
-För det tredje har vi stor respekt för människor med talang. Vi har många sådana i Kina, men de hålls tillbaka av det gamla systemet som gjorde dem lata och fördummade. Hos oss däremot är de smarta och hårt arbetande.
Eller som det sägs i årsrapporten under rubriken "Nyckeln till framgång":
-På Stone finns det bara ett fel vi inte kan acceptera och det är att undertrycka personalens talanger.

Stone Group kallas ibland Kinas IBM. Är det förebilden?
-IBM är mycket framgångsrikt, i synnerhet när det gäller datorer, säger han. För min egen del så deltog jag i ett IBM-seminarium innan jag startade det här företaget. Jag blev djupt imponerad av IBMs produkter och metoder för företagsledning. Men vi har särskilda villkor i Kina och bör inte kopiera dem. Vi måste tänka själva.

Med sådana företag kan Beijings Silicon Valley bli mer än en dröm.
-Moderniseringen av idéerna är viktigare än de fyra moderniseringarna, säger Wan Runnan.

Hans Sandberg
Författaren och Wu Jikang på ICT i maj 1985.

Programmet som fick min dator att ”tänka”

(Artikeln publicerades först i tidningen "Upp & Ner" 1989)

Vi har en tänkande maskin hemma. Ibland när vi tittar på TV hör vi den i rummet bredvid. Den surrar. Men inte som en vanlig maskin. Inte som en diskmaskin som slaviskt slamrar sig igenom sitt program likadant varje gång. Vår maskin förefaller lika oförutsägbar som en katt.

-Det känns nästan som om vi fått en ny medlem av familjen, säger jag till min hustru Lisa.
-Den är som ett husdjur, säger hon.

Håller vi på att bli tokiga? Nej, men vi har en dator som på senare tid börjat bete sig lite märkligt. Vi har haft den i två år och länge var den som de flesta datorer: Ett lydigt och effektivt, men skäligen livlöst redskap. Det var för min skull vi köpte en PC. Jag är journalist och har inte vare sig råd eller tid eller lust att hamra på en skrivmaskin. Jag brukar sitta och skriva med den i knät i en gammaldags fåtölj som jag tippat mot väggen för att få en bekväm position. (Lågpris-ergonomi!)

Ibland händer det att jag vill ha tag på en adress, eller ta fram fakta om något. Då går jag till någon av mina databaser, vilka jag bygger ut allt eftersom jag får nya visitkort, eller stöter på nya viktiga fakta. Utan att röra mig ur fläcken kan jag plocka fram den adress jag vill ha tag på, eller låta datorn visa mig tabeller och rita upp diagram som hjälper mig att förstå verkligheten. Det enda kruxet i denna tillbakalutade tillvaro är att jag måste lämna mitt ordbehandlingsprogram innan jag kan starta programmet som sköter databaserna. Sedan måste jag göra samma sak, fast i omvänd ordning, för att kunna fortsätta skriva. Det är ungefär lika kul som att kliva upp ur fåtöljen, gå bort till skivspelaren och vända på en skiva.

Jo, det finns faktiskt ett krux till och det är att jag inte får ha datorn i fred. Lisa vill nämligen också använda den. Hon vill skriva sina brev och köra hushållsbudgeten. Varje torsdag kollar hon med hjälp av ett kalkylprogram hur mycket pengar vi måste ta ut från banken, vilka räkningar som ska betalas och vilka pengar som borde vara på väg in till vårt postgiro.

Skriva och räkna och hålla reda på fakta. Så långt skiljer vi oss knappast från tiotals miljoner andra "användare" av persondatorer. Sen har vi det där med att vår dator står och "tänker" när vi tittar på TV i rummet intill. Saken är den, att vi skaffat oss en ny typ av datorprogram, som i USA kallas "Personal Information Manager" (PIM). På svenska skulle det bli "personlig informationshanterare", vilket låter förfärligt, men det överlämnar vi åt språkvårdarna.
Poängen med vårt nya program, som heter Agenda, är att det gör datorn smart. Jag ska inte påstå att den har fått mänsklig intelligens, för det har ingen dator och kommer heller aldrig att få. Däremot innehåller Agenda en nypa artificiell intelligens, vilket medför att min dator klarar saker som normalt kräver mänsklig hjärnkraft. Med Agenda blir min dator som en enda magisk in-korg, i vilken jag stoppar in alla mina anteckningar, idéskisser, planer, telefonnummer, adresser och gud vet vad.

För en stund sedan satt jag t ex och funderade på vad jag ska göra nästa vecka och skrev in fem saker att komma ihåg: Tandläkaren på måndag kl. 9.00! Kolla med Knut om lunch på tisdag. Ring andre sekreteraren på Kinesiska ambassaden på måndag. Skriv klar artikeln för Upp & Ner på onsdag. Till skattemyndigheterna på måndag. Så långt fungerar datorn som en almanacka. Men det ska mer till, innan jag går över till att använda en fyra och ett halvt kilo tung almanacka! Och mer blir det.
Det första som händer när jag skrivit in texterna ovan, är att datorn lägger till nyttig information. Min tandläkare heter t ex Björn Gottsta och det skriver datorn ut i en kolumn till höger om den första textsnutten. Sedan dyker hans telefonnummer upp i ännu en kolumn och slutligen dyker måndagens datum upp i en kolumn längst till höger på skärmen.
Den tredje "kom-ihåg-raden" kommer att se ut så här när Agenda är klar med den: Kolumn 1:"Ring andre sekreteraren på Kinesiska ambassaden på måndag."
Kolumn 2:"Zhang Zhenduo"
Kolumn 3: ”08-1018488"
Kolumn 4:"23 Mar 89"

När jag på måndag morgon startar min dator, kommer den att välja ut och visa de saker som ska göras denna måndag, vilka personer det gäller och vilka telefonnummer de har. På tisdag kommer motsvarande saker för tisdagen att dyka upp på skärmen, osv. Om jag sedan trycker på funktionstangenten F4, som här står för "Done" (=gjort) försvinner uppgiften från skärmen. De fem textsnuttarna ovan kallas i Agenda för "items". De kan vara upp till 350 bokstäver långa, dvs 3-4 rader. Varje "item" kan ha en fotnot, på upp till 10 sidor. Skillnaden mellan en "item" och en fotnot är, att Agenda inte bearbetar innehållet i fotnoten. Om jag t ex skriver i en fotnot, att jag ska göra något nästa tisdag kommer programmet inte ta hänsyn till det när den dagen kommer.

För att analysera en "item" använder Agenda sin begränsade förmåga att tolka naturligt språk (dvs det mänskliga språket i motsats till datorns programmeringsspråk) och någonting som kallas "categories".
En kategori är ett hjälpmedel för att kategorisera innehållet i varje "item". Agenda jämför texternas innehåll med kategorierna och om de matchar varandra görs en koppling mellan dem. En text som innehåller namnet Bosse kopplas t ex samman med kategorin Bosse Karlsson.
Kategorierna kan organiseras i familjer. Några av mina heter "Vem", "Telefonnummer", "Adresser", "Land", "Städer", "Tidningar", "Företag". Under var och en av dessa har återfinns individuella namn, telefonnummer, länder osv., som underkategorier. Totalt har jag ungefär sexhundra stycken. Precis som jag kan hänga på en fotnot till en "item" kan jag hänga på en fotnot till en kategori. Jag har använt det flitigt för att hålla isär alla kinesiska personnamn i min databas. I fotnoten lägger jag in små kommentarer om vem personen i fråga är och varje gång namnet dyker upp behöver jag bara placera markören över och trycka på F5, så kan jag läsa noten.

Med en växande mängd anteckningar och kategorier finns risken att vi får en otymplig informationsgröt. Hittills har man löst detta genom att påtvinga användaren fasta regler för hur data stoppas in respektive hämtas från en databas. Agenda låter istället användaren skapa sina egna fönster mot databasens myller av information. Dessa kallas "Views" och man kan göra så många man vill. Jag behöver bara trycka på ett par tangenter och ange vilken kategori det nya fönstret ska bygga på. Några av mina heter "I morgon", "Denna vecka", "Nästa vecka", "Städer", "Artiklar", "Idéer", "Adresser".
Genom att "skräddarsy" varje fönster kan jag få fram just den information jag är ute efter.
"Idag"-fönstret ska t ex hjälpa mig att komma ihåg dagens uppgifter, vilka personer jag ska ta kontakt med och vilka telefonnummer de har. Därför har jag skapat kolumner för dessa kategorier vid sidan om huvudkolumnen där textbitarna skrivs in. Dessutom har jag lagt in ett filter som tar bort textbitar från skärmen, efter att jag tryckt på "Done"-tangenten (F4).
"Städer"-fönstret ska hjälpa mig att både med att komma ihåg saker som jag ska göra i en viss stad, men också fakta om staden, vilka kontakter jag har där och var jag får tag på dem. Därför har jag lagt in en extra kolumn för gatuadresser.
"Artikel"-fönstret visar mig artiklar jag planerar, eller arbetar på, vilka tidningar som beställt dem. Där har jag tidningens namn i en kolumn istället för adressen. Med hjälp av F8-tangenten kan jag växla mellan olika fönster, så att jag i ena stunden betraktar min information utlagd efter tidsaxeln bara för att i nästa stund se den geografiskt utspridd.

Jag berättade tidigare i denna artikel, att Agenda fyller i saker åt mig på eget initiativ. Nåja, helt eget är det inte. Det krävs att jag först har gått in i listan över kategorier och skapat en "action" för den kategori jag vill ska utlösa en viss handling. Om jag vill att ett telefonnummer ska dyka upp varje gång ett viss namn förekommer, måste jag tala om det för datorn. Det är mycket enkelt och kräver bara att jag trycker på några få tangenter.
Jag kan också lära datorn att förstå synonymer och förkortningar. Det är skälet till att datorn "vet" att jag med andre sekreteraren avser Zhang Zhenduo.

Ju fler fönster och kategorier och "actions" jag har, desto mer jobb blir det för programmet att söka igenom databasen och matcha ihop innehållet i texterna med kategorierna och placera ut de matchande texterna i de olika fönstren. Ta t ex följande mening: "Ring Olle i Stockholm och fråga honom om jag ska skriva artikeln om Silicon Valley i Peking för Dagens Nyheter" Där finns kopplingar till många kategorier i många olika fönster. Jag kan skriva in denna mening i vilket som helst av mina olika fönster. Det är sedan Agendas sak att se till att meningen skickas till alla fönster där den hör hemma.

Det är bara ett par månader sedan jag började använda Agenda, men redan är jag så beroende av det att börjar varje arbetsdag med att öppna "Idag"-fönstret. Sedan arbetar jag mig igenom det, uppgift för uppgift. Ring Knut står det och det gör jag, samtidigt som jag öppnar en fotnot, där jag för anteckningar från samtalet. På så sätt blir programmet också en slags dagbok, dit jag kan gå tillbaka och fräscha upp minnet.

När jag jobbar med ett större reportage skapar jag en "item" som får följa med mig under hela projektet. I dess fotnot har jag en plan för reportaget och för kontinuerligt in rapporter om hur det går. Mot slutet av varje dag flyttar jag över texten till nästa dag.
Istället för att göra en lista över vilka personer jag ska ringa och intervjua skriver jag ett antal "items" typ "Intervjua XY om Z". När jag sedan genomför intervjuerna för jag anteckningar om samtalet i en fotnot. Jag kan också skriva rent intervjun och "exportera" den till mitt ordbehandlingsprogram för fortsatt bearbetning.

Finessen med denna nya typ av datorprogram är att de hjälper den enskilda individen att effektivisera sitt arbete. De hittillsvarande databasprogrammen har varit för stelbenta för den lille mannens och kvinnans dagliga verklighet där information måste tillåtas få se ut lite hur som helst.

Det finns ett problem med den här typen av program och det är att tuggan växer i mun. Ju mer du stoppar in i databasen, desto mer jobb blir det. Därför ställer Agenda höga krav på din dator, vilket kostar pengar. Hårddisk (dvs ett fast skivminne i motsats till löstagbara datadisketter) måste du ha, för alla dessa länkar mellan data som programmet skapar kräver minnesutrymme och en diskett är snart full. Dessutom tar det mycket längre tid att läsa av disketter än en hårddisk. Det är också ett klart plus om du har en riktigt snabb dator. Det kostar också pengar.

Min dator är inte så snabb och det är därför jag så ofta hör den stå och "tänka" i rummet bredvid. Den jobbar så att säga övertid. Tidigare har jag aldrig förr haft känslan av att datorn verkligen fått arbeta särskilt mycket. Det har bara surrat till när jag startat och slutat mitt arbetspass. Nu däremot tittar och lyssnar jag allt oftare på den med medlidande – och oro! Hur länge ska den orka?

Hans Sandberg