Pojken som vägrade dö - Om boken "Jag blandar solsken i färgen"

Fem år gammal drabbades Harald Sandberg (1912-1983) av en dubbelsidig lunginflammation. Tre läkare i hans hemstad, Söderhamn, sa att det inget var att göra. (Detta var samtidigt som den ”spanska sjukan” drog över världen och dödade tiotals miljoner människor).

Harald överlevde, men sjukdomen skadade hans hjärta och han fick veta att det var osannolikt att han skulle överleva till sin tionde födelsedag. Han såg fram emot den dagen med skräck, men det var i stället hans far som dog den dagen, 39 år gammal.

Harald ville tidigt bli en konstnär, men en läkare sa att hans hjärta var för svagt för att han skulle kunna fortsätta skolan och föreslog att han skulle bli hårfrisör, vilket han gjorde och en dessutom blev en framgångsrik sådan, men han gav aldrig upp sin dröm.

“Jag blandar solsken i färgen” berättar om de första fyra decennierna av Harald Sandbergs liv, från hans födelse 13 augusti 1912 till slutat av 1955 då han förverkligat sin barndomsdröm. Han hade haft sin första utställning i Stockholm och en mycket framgångsrik utställning i Paris. Vid den tiden hade han också fört tre barn till världen tillsammans med sin hustru Constance.

“Jag blandar solsken i färgen” inkluderar en dagbok som Harald skrev under 1946 under en kritisk period av hans kamp för att bli konstnär. Den innehåller också två intervjuer som gjordes under de två sista åren av hans liv. Den innehåller också över 100 fotografier och illustrationer.

Boken författades av hans son Hans Sandberg.

Under de kommande månaderna ska jag publicera utdrag ur min bok på denna substsack - både texter och bilder - här och på min substack för boken. 

Om du vill hitta boken på Amazon så kan du scanna QR koden nedan!

Visst var mina föräldrar oroliga, men jag var 20 år gammal och lyssnade inte på det örat

Under julhelgen var jag nere i källaren och rotade i några lådor med gamla bilder och memorabilia. I en låda hittade jag en grön kartong full med gamla brev och några av dem hade mamma och pappa skrivit före och under resan till Indien. Två av pappas brev hade han skrivit från sommarateljén på Öland och de var adresserade till min studentlya i Uppsala. Jag hade läst statsvetenskap vid Uppsala Universitet under våren och jobbade under sommaren på Farmeks slakteri tillsammans med min vän Elisabeth. Det var vårt sätt att spara ihop till den förestående bussresan till Indien.

När jag nu läser om breven för första gången på fyra decennier inser jag att jag haft helt fel när jag i inledningen av mitt manuskript skriver att mamma och pappa inte oroade sig:

Idag funderar jag, som förälder till två söner, 23 och 20 år gamla, på mina föräldrars roll i detta äventyr. Vad tänkte de? Jag kan inte komma ihåg att de varnade oss eller uttryckte tvivel. Den enda tänkbara förklaringen jag kan komma på är att de tyckte att det var en bra sak för oss att komma ut och se världen och att de troligen tyckte att det var skönt att resan till och från New Delhi var en organiserad tur och att vi inte tänkte lifta till Asien.  (Med buss från Stockholm till New Delhi)

* 

Men visst var mina föräldrar oroliga. 
Så här slutade pappas andra brev från Öland (29 juli). Det var en dryg månad före avfärden: 

Jag hoppas att Ni får kul med resan och att det inte blir krig eller naturkatastrofer, utan att ni kommer friska och glada tillbaks till oss!  

Mamma och jag är nog litet oroliga för Er. 

Brevet till oss i Teheran (11 september) slutade så här:

Hoppas bara att Ni inte råkar illa ut. Vi håller andligen och bokstavligen tummarna för Er. 

Må så gott och skriv så fort Du kan. 

Så här avslutade mamma sitt brev till oss i Kabul (20 september): 

Vi tänker varje dag på Er. Hoppas att Ni får vara friska under denna långa resa och att Ni tar vara på varje stund. 

Man gör nig bara en sån här resa en gång i livet och då har man inte råd att ha tråkigt. 

Och brevet till oss i New Delhi (10 oktober) inleds med dessa ord:

Tack för brev och kort, roligt att Ni haft det fint. Vi hoppas innerligt att Ni får fortsätta med att vara friska och att äventyren är av rimliga mått.   

Hur det är så är vi nog litet oroliga för Er. Jag fick begrepp om avstånden när jag skulle skicka plastpåsarna. Flickan på Posten undrade om paketet skulle gå med båt eller flyg. Båtledes skulle det ta 40 dagar, så det fick bli med flyg. Hoppas att det kommer fram i rätt tid.

*

Hur kom det sig då att jag ända tills jag läste om breven trodde att de var obekymrade inför vår långa resa? Kanske därför att mitt intryck myntades när jag var 20 år gammal och det ju inte precis är den ålder då man lyssnar på sina föräldrar. Och även om man lyssnar så hör man kanske inte vad de säger utan det man vill höra.

Deras oro tydlig, även om det samtidigt är uppenbart att de var glada och stolta över vårt äventyr.

De var kort och gott föräldrar, goda föräldrar.

*

Här är länkar till breven till och från mina föräldrar före och under resan:

Pappa skriver från Öland (8.7.1974)

Pappa skriver från Öland (29.7.1974)

Brev från pappa - Poste Restante, Teheran (11.9.1974)

Ett brev hem från Teheran (23/9 1974)

Brev från mamma - Poste Restante, Kabul (20.9.1974)

Ett brev hem från Kabul (3.10.1974)

Brev från pappa - Poste Restante, New Delhi (10.10.1974)

Ett brev hem från Srinagar, Kashmir (10/10/1974)

Brev från pappa - Poste Restante, Madras (29.10.1974)

Brev hem från Bangalore (30.10.1974)

Brev från pappa - Poste Restante, Madras (29.10.1974)

Blackeberg, den 29/10 74

Kära Hans och Elisabeth!

Tack för brev och kort. Det ärt så spännande att höra av Er och det är underbart att allt hittills klaffat. Hoppas nu att ni inte får något mer av diarréerna. Sånt är ju inte att leka med.

Träffade alldeles nyss Benny Teghammar, så jag hälsade och förklarade att Ni inte hade ork att skriva separat.

Mats var här häromkvällens. Han fick läsa dina senaste brev. Han hälsar. Han verkar ganska trött, men funderar visst på att fortsätta. Han skall flytta närmare jobbet.

Mamma och jag firade 30 år sedan vi gifte oss (30 åriga kriget). Vi var och såg Ibsens Per Gynt på Stadsteatern. Ingemar och Jan kom med oss. Det var en fantastisk föreställning. Lena Granhagen spelade Mor Åse. Det är en alldeles nyupptäckt kille som spelar Per Gynt. Han spelade ut enormt. Han har fått jättefin kritik över hela linjen.

Utställningarna rullar på. Brita Lindefelts gick inte ihop, den var nog för exklusiv. I söndags hade Imants Sinka vernissage och det var så mycket folk så det gick nästan inte att komma in i lokalen. Han sålde 7 grejor på vernissagen. Det är ju jättefint och bra reklam för galleriet. Det är underligt med konst, ibland slår det till så fantastiskt och ibland slår det inte alls.

Själv fick jag sälja 7 st målningar från Öland på Mjölkcentralen, bättre än väntat.

Nästa blir en tant från Södra Ängby som heter Elsa Svensson. Hon är faktiskt bra. Har ställt ut på "De Unga" och Galerie Nikolaus i Gamla Stan.

Sen ringde N.N., du vet hon som är schizofren. Hon undrade om hon fick ställa sig i kön! Hon är ju jättebra, fast hon åker in och ut på sjukhus.

Så vi hoppas att galleriet skall börja gå något sånär.

Jag skriver omgående svar på ditt brev. Tyvärr hittade jag inte någon bra penna, men hoppas att du kan tyda mina kråkfötter.

Här är fortfarande mycket regn och lågtrycken avlöser varandra.

Så varmt som ni tycks ha det, är inte heller bra. Arma svältande människor, det är fasansfullt att det skall vara så enorma orättvisor i världen. Här pågår debatten om kärnkraftens vara eller inte!

Palme har varit i Canada, men det kanske du läste om.

I övrigt är det som det är. Världen är galen och icke tycks den bry sig om vad vi tycker och tänker.

(…)  

Som du såg blev ju korten bra, så du kan gott lita på din kamera.

Jag talade med Red. sek. på Västerort om ditt bildslagande. Han ville att du skall komma upp dit när du kommer hem, alltid kan det bli en och annan hundralapp.

Elektrisk kabel har nu lagts ut på Öland, så nu blir det snart elektriskt ljus till stugan. De har grävt ned kabeln under Sandins åkrar. Det skall nog bli skönt med ljus och värme.

Det låter väl illa att tala om sådan lyx mot vad ni får uppleva.

Mamma och jag unnar oss inte så mycket för övrigt.

Om ni kommer förbi Jugoslavien, Rumänien, Italien vid hemresan så skulle vi , mamma och jag, vilja att du köper 10-12 burkar Gerovital. Kanske det finns i London, vet ej. Det är svårt att få någon läkare som skriver ut det här.

I Italien köpte vi på apotek och det krävdes inte recept, så om ni får möjlighet så vore det fint. Kan inte tänka mig att det skall vara någon svårighet att föra ut (in?) det. Det kanske går på 100 kr alltsamman. Du får pengar när du kommer hem.

För övrigt tycker inte jag att du skall köpa dyra presenter. Spar pengarna. Dom kan vara bra när du kommer hem.

Må så gott och var rädd om Er och hälsa Lasse och Fredrik om dom är kvar.

Nu skall jag laga frukost åt mig själv. Sedan skall jag skynda mig till Posten för att detta Letter skall komma fram till Madras.

Kära Hälsningar och Kyssar och Kramar till Er båda från oss alla, särskilt från mamma och pappa.

So long,
Vi längtar efter Er! 

P.S. Jag har ersatt en av konstnärernas namn med N.N. 

Brev från pappa - Poste Restante, New Delhi (10.10.1974)

Bromma den 10 okt. 1974 

Hej Hans o Elisabeth

Tack för brev och kort, roligt att Ni haft det fint. Vi hoppas innerligt att Ni får fortsätta med att vara friska och att äventyren är av rimliga mått.  

Hur det är så är vi nog litet oroliga för Er. Jag fick begrepp om avstånden när jag skulle skicka plastpåsarna. Flickan på Posten undrade om paketet skulle gå med båt eller flyg. Båtledes skulle det ta 40 dagar, så det fick bli med flyg. Hoppas att det kommer fram i rätt tid.

Kan tala om att korten du tog med din nya kamera blev utmärkta, skärpan fin.

Jag antar att resan är något jobbig, men Ni är unga och starka så jag hoppas att Ni utstår värmen och evt. köld utan större problem.

Här har vi det verkliga höstvädret, regn, grått och förfärligt trist.

Ingemar och jag var ned till Öland för en 14 dagar sedan, Ingemar gjorde ritningar för att Elektrikern skulle ha något att gå efter, så nu hoppas vi att det skall bli klart till Jul.

Det går bra för Ingemar. Han ligger visst trea i hela landet så han har chans på en stereoanläggning, samt en resa på en vecka till Gambia vid Jultiden om han nu kan hålla resultatet.

Han har flyttat in i sin nya lägenhet på Pilgatan. Den ligger mysigt och verkar bra. Han har i dagarna sålt sin Renault och köpt en Daf 73 Combi. Vi sliter fortfarande på "Cittran." Jan och jag var och provkörde en ny Citroen GS. Världens fjantigaste försäljare demonstrerade den.

Den bilen var utmärkt, spännande, men kort avstånd mellan fram och baksätet, du får nog svårt med benen. Den kostar alldeles för mycket pengar också, så det är inte aktuellt.

Har just nu 3 st. utställningar på gång, Mjölkcentralen, I.B.M., samt Sivertz Kabelbverk i Sundbyberg. Vet inte hur mycket det inbringar. Hoppas på det bästa.

Har du skickat något kort till Benny Teghammar?
Ingemars adr. är Pilgatan 5, 112 23 Stockholm.

Ingegerd Sandberg, änka efter Einar, skall evt. gifta sig med T.T., Torsten Tegnér, 86 år. Ingegerd är 63 och ligger just nu på Söderhamns Lasarett. Hon är inte alls bra. De har tagit bort en 6 del (sjättedel?) av magsäcken. Hon har dessutom socker, så det blir väl som det blir. Expressen hade stor bild av dem innan.

Det här är ju litet oväsentligt skvaller, men Du bör veta vad sig i riket tilldrager.

Bl.a. i dagarna har Sträng lagt fram ett nytt skattepaket, som skall sänka skatten för alla upp till inkomster på 80.000, men som vanligt tar ju kommunalskatten igen det mesta.

Norrmännens Nobelkommitté har skämt ut sig igen. Japans Sato har fått fredspriset tillsammans med Irländarna.

Litteraturpriset har gått till två svenskar. Harry Martinsson och Eyvind Johnson. Delblanc skriver i DN en fruktansvärd avrättning och kallade det mygel och korruption, så nu lär väl inte han komma in i Akademien. Han har ju varit påtänkt för inval.

I dagarna har ekonomipriset gått tilldelats Gunnar Myrdal och Friedrich von Hayek.

Jag antar att dessa saker inte står att läsa i den tidningar du kommer över.

På Galerie Constance har vi Söndagen den 13 oktober Vernissage på en utställning av Brita Lindefelt, skulpturer och svetsteckningar i stålplåt. Intressant utställning tror jag. Därefter kommer Imants Sinka fr o m 27 oktober t o m 10 nov 74, så du ser vi kämpar vidare.

Litografierna av Miro och Picasso är värda flera 1.000-lappar. Som tur var sålde vi ingen tidigare. Har låtit rama in dom snyggt i metallramar. Får se om vi får någon penningstark köpare.

Mötte Mats som hastigast. Han går på svetskurs någonstans vid Hammarby. Han verkade ganska slak. Det är nog jobbigt att vara på verkstadsgolvet.

En fd. lumparkompis ringde för en tid sen, men det var inget viktigt. Han blev väldigt snopen men kom ihåg att du talat om resan till Indialand.

Träffade konstnären Idewalls fru. Hennes dotter är hemma här i Sverige nu. Hon hade hört att det var svårt att komma in i Indien och att många resande blivit avvisade vid gränsen. Hoppas att ni har alla papper klara.

Ja, nu måste jag sluta. Mamma, Jan och Ingemar hälsar till Er båda, med massor av kromar och välgångsönskningar.

Må så väl och var rädda om Er. Hälsa även era kamrater på resan.

Vi väntar på brev med spänning.

Kära hälsningar 

från pappa Harald

Med brevet fanns också en diabild på min Saluki, Dhabi.

Brev från pappa - Poste Restante, Teheran (11.9.1974)

Blackeberg, den 11 sept 1974

Hej Hans och Elisabeth!

Vi här hemma börjar undra hur ni har det. Hoppas att allt är väl och att ni allesammans är friska. Ni bör väl vara på väg mot Iran nu och därför sänder jag det första brevet från oss. Enligt tidräkningarna skall Du väl få det i tid.

Just idag har vi fått solsken, fast det har blivit lite kyligare i luften. Det är väl ingenting som ni behöver kännas av. 

Vi mår tämligen bra, litet krämpor har man ju alltid i våra år. Mamma har vrickat foten. Hon sprang litet för snabbt i tunnelbanetrappan, så pang låg hon där. Inga ben brutna. Hon har blivit röntgad på S:t Göran.  

Hon går hos Sjödin och har blivit av med huvudvärken, så det hjälper henne. Hon var väl för pigg, därav raset i tunnelbanetrappan! 

På lördag skall Ingemar flytta in i sin nya våning. Äntligen har han fått göra upp med Familjebostäder, men dom krävde honom på 475 kr för en spricka i Toalettstolen. Knappast synbar. Den fanns nog förut, men liten hämnd är också hämnd. (…)

Byggnadsstyrelsen har begärt 18 mil. för att bygga om gamla polishuset, så mamma får kortare resväg så småningom i alla fall. (…)

Jag spar på vissa sidor i DN om det är något som verkar intressant (Debattsidorna)!

Höll på att springa på porträttbeställning, rektorn i Bromma Gymnasium, men det rinner nog ut i sanden. Hade inte så många porträtt att visa. Man är väl ingen jäkla Madame Tussot heller.  

Det är förresten ett slit. Jag begärde 5.000 kr och det är ju inte att förakta. (Svårläst) verkade lite stela och gick omkring och tittade i olika ateljéer innan de bestämde sig och då är det inte lika roligt!

I övrigt är här sig likt, jag sitter just på galleriet och skriver.  

Träffade Mats häromdagen. Han har viss rätt jäktigt med sin svetsarkurs. Den är ända ute i Hammarby, så han får sticka vid 5 tiden.  

Har köpt en svartvit film till Rollop:en och håller på att testa den. Den svartvita som du tog på Öland blev misslyckad. Jan skulle framkalla den och hade den med till skollabbet. Han vet inte om fixeringsvätskan var dålig. Den blev i alla fall gul.  

Hoppas att Din nya kamera är bra så att det inte var fel på den. 

Ingemar och jag skall evt. åka ned till Öland. Det är ju en del som skall kollas upp. Vi har fått Kontraktet från Sydkraft.  

Vet inte vad jag skall hitta på att skriva om. Du får väl skriva desto mer om Era öden och äventyr. Hoppas bara att Ni inte råkar illa ut. Vi håller andligen och bokstavligen tummarna för Er. 

    Må så gott och skriv så fort Du kan. 

Mamma, Ingemar, Jan och Dhabi hälsar, samt  

                                                  sist men inte minst, 

               Pappa Harald

Pappa skriver från Öland (29.7.1974)

Löttorp den 29/7 74

Kära Hans!

Tack för ditt brev som jag hade mycket nöje av. Hoppas att du kan läsa mina kråkfötter. Vi är ganska lika du och jag, vår handstil är mycket personlig och det fodras en viss ansträngning för att tyda den. I alla fall är ju innehållet viktigast. 

Har fått litet avstånd på Myrdal--Gustafssons bok och det var ju en hel del tänkvärda saker som stod i den. Har lämnat boken till mamma för att du skulle få tillbaka den snarast. Därför kommer jag inte ihåg alla dem han referade till och det var ju i alla fall ett par tyskar som han drog fram runt Boström som jag har sett att det skrivits om igen.

Det är klart att man få ta smällar när man sticker ut käken. Lagercrantz och Delblancs var jag ganska förvånad över, men så går det ju till i Litterära o Konstnärliga sammanhang.

Har just ätit middag bestående av biodynamisk potatis från Sandins samt egenhändigt stek falukorv. Korven är inte vad den var förr. Det verkar mest mjölkpulver, nåja, med en "Skåne" och "Lyckholms" till så går det ner.

Dhabi ligger och lurpassar. Jag har nog skämt bort henne på sista tiden, men hon är fin och go. Hon väntar sig litet extra och inte bara Doggy, så det blir ju en och annan godbit efter som Husse är ensam. 

Hon ligger på tomten när vädret tillåter och då väntar hon på att jag skall smeka henne. Hon ligger så stilla och ser verkligen ut att njuta av det. 

Just nu dök det upp 3 st. rapphöns utanför fönstret. Tyckte först att det var en gråbrun katt, men plötsligt vaggade en ganska fet hona och 2 st., antagligen 1-åringar upp. De vandrade fram från ateljéhållet och försvann in i buskarna mot Holgers. Dhabi var som tur var inne och såg dem inte. Annars hade det kunnat bli en massaker!

Igår var elektrikern här och nu verkar det som det ska bli av med installationen. Han sätter igång i höst. Skall bli skönt. Det blir väldigt fort mörkt och omöjligt att läsa en bok (och det är trist!)

Mamma sa att Jan verkar så slut. Han har fått migrän stup i ett. Du och Elisabeth sliter väl ner er också. Vad du än gör, så var rädd om hälsan.

För mig är det lite upp och ned. Vädret är väldigt påfrestande, vid 4-5 tiden på morgnarna känns det inget vidare, men det blir bättre när jag varit igång ett tag. Det är vilsamt att vara här. Det är klart att långsamt blir det. Holger är ju inte vidare sällskaplig.  Har varit inne och sett TV några kvällar, men det känns som jag besvärar. Jag blir inte klok på varken honom eller Tobbes fru. Ibland är dom så väldigt till sig, så en annan dag verkar dom så tvära så jag funderar på vad jag gjort. 

Inte gör de mycket för när jag gått till Holger har jag haft en flaska vin med mig, så jag går ju aldrig tomhänt! 

Häromkvällen gick jag förbi sällskapsrummet och då var Tobbe med fru och ett par till och Holger. De eldade i öppna spisen, grillade korv, kastade pil. 

Du ska inte tro att dom ropade in mig. Ganska svagt när de vet att jag sitter alldeles solo. 

Så det är lite trögt med umgänget. Någon gång kan det trots allt vara roligt att få vara med. Här är ju mycket isolerat.

Nej, nu skall jag inte gnälla mer.

Har annars haft besök av bekanta till Bibbi. Nygrens. De bodde på Böda Pensionat. Sen var det ett par som bott hos Holger flera år. Han jobbar inom Stockholms Stad, med tunnelbanebyggandet. 

Det var in hit och hade en flaska rödvin och så köpte de en akvarell och det var helt oförutsett. De åkte hem en vecka för tidigt på grund av vädret. Lämnade 200 kr på hand sedan skall mamma och jag åka ut med akvarellen till dem. De har villa eller småhus i Älvsjö. 

Det var ju kul. Så det händer en och annan ljusglimt. Idag har solen lyst nästan hela dagen, men det blåser hemskt kallt, så det är bäst att sitta inomhus. 

Jag hoppas att Ni får kul med resan och att det inte blir krig eller naturkatastrofer, utan att ni kommer friska och glada tillbaks till oss! 

Mamma och jag är nog litet oroliga för Er. 

Hej, so long båda två  
        kramar från 
Din pappa!

PS. Har idag målat ett stilleben. Ganska smått, men ser hyggligt ut!

Pappa skriver från Öland (8.7.1974)

Sandby Löttorp den 8/7 74

Kära Hans!


Skall försöka att rita ihop några rader. Hoppas Ni mår bra både Du och Elisabeth.  Vädret har varit mer än vanligt dåligt. Kallt och rått och småregn.

Nu sägs det, att det skall bli varmare och vackert väder och det hoppas vi verkligen. 

Mamma har skrapat den gamla kökssoffan, ett jättearbete, 3 dygn har hon hållit på. Jag tänkte ju att hon skulle tvätta av den med lite lortvatten, men du vet hur mor din är. Det skall vara ordentligt.

Jag tror till och med att Ingemar skulle vara nöjd. Synd att mamma inte skrapat bilen. Då hade den varit som ny nu. Det är ju bra att veta. Jag är rädd att hon ligger för ryggont endera dan.

Själv har jag haft mina vanliga krämpor, men jag försöker att ta det med en nypa salt. 

Jag har ännu inte läst ut Den onödiga samtiden, såg att en ny debattör blandat sig i leken till Myrdals och Gustafssons försvar. 

Fast uppriktigt sagt så har dom nog höjt sig för högt upp till akademiskt fikonspråk. Det är nog inte utan att jag ger Delblanc rätt i en hel del, fast han verkade onödigt het. 

Jag tycker nog när man läser boken att Jan Myrdal är väldigt mån att tala om hur enkel och folklig han är, men i nästa stund citerar han långa rader ur gamla klassiker. Sen puffar han väldigt mycket för Guns kommande utställning.

Han berättar litet för mycket om vilken trevlig samvaro de hade hos Elias Cornell och hans fru. Så nämner han Dahlberg som något fantastiskt fint och vilken stimulans det är att umgås med högt bildade människor. Tycker det är oväsentliga saker han drar fram. Det kan ju inte av allmänt intresse, ungefär som Strindbergs (kragknapp)!

Naturligtvis menar du att det är brevväxlingen mellan Gustafsson och Jan det gäller  och att det därför har sitt intresse! Har det det? (för en bokläsande.) 

Det gör på mig ett intryck av att Myrdal har smittats av Småstaden och börjat ägna sig åt petitesser. Med tanke på att han tidigare hävdat sitt förakt för karriärister som trampar på uppåt på samhällsstegen. Det är som han vill försvara sig på något vis och det tycker inte jag han behöver. Så nog är hans romaner bättre. 

Att sedan hans tankar om Den onödiga samtiden är riktiga och skrämmande måste man nog erkänna. 

Fara värt att det är framtiden som är verkligt onödig. Inte roligt att vara ung i sådan tid, men det har det väl aldrig varit. Ni är så medvetna om all djävulskap. Vi var nog mera blåögda och troskyldiga. Så lev och upplev så mycket ni kan medans tid är. 

Det sista utbrottet är inte typiskt för mig, men ibland kan jag också glänta på locket!

Ja, nu har jag väl pratat färdigt och skall ta i kåll med Myrdals bok på nytt. Det har inte blivit så mycket läsa av. Det är en hel del att ordna med. Sen mörknar det fort.

Sommaren har snart gått och ännu har inget bad eller solväder dykt upp.

Får se hur det artar sig mot slutet av veckan. 

För er som står inne i kylrummen är det väl ingen skillnad om det är mulet eller solen skiner. 

Nu ser jag pappret tar slut. Får därför sluta för denna gången. 

                                  Mamma Connie hälsar till Er båda
                              mest dock från din pappa Harald S

1957: Konstnären attackerar Blackebergs "klagomur"

Mina föräldrar flyttade till förorten Blackeberg i västra Stockholm under sommaren 1952 och pappa vart snart en lokal kändis, en av många konstnärer som flyttat ut till den nyanlagda förorten som designats för att vara kulturvänlig med konstnärs- och kulturvåningar insprängda bland de övriga bostäderna. Blackebergs T-banestation (troligen torget också) hade ritats av den berömda arkitekten Peter Celsing, men hans kyliga abstraktion retade upp många blackebergare, däribland min far, som ledde en proteströrelse mot den gråa betongtristessen och särskilt den stenmur som delade torget i två delar och dolde affärerna bakom muren. Kampen om muren pågick i nästan ett år och slutade med en kompromiss där murens övre del revs och ersattes med ett järnstaket. Nedan är en rapport i tidningen Västerort följt av ett inlägg som pappa skrev för tidningen.

Blackebergs mur och ”baljor”

diskuteras med myndigheterna

Den höga stenmuren vid Blackebergs torg, som klyver centrumbebyggelsen i två områden och försämrar affärsläget för de företag som har sina butiker på ”baksidan” av muren har – som ”Västerort” tidigare redovisat – väckt allmän förargelse bland blackebergsborna. Om de s.k. ”baljorna”, de dekorativa fontänerna, är också meningarna delade. På måndag kväll ordnas ett sammanträde, där inflytelserika blackebergsbor skall diskutera i första hand den misshagliga muren med representanter för stadens myndigheter.

Inbjudna är bl. a. representanter för bostadsbolag, hyresgästföreningen, företagarföreningen, husmodersföreningen och andra organisationer samt stadsfullmäktigeledamöter som bor i Blackeberg. Dessutom har som representanter för blackebergskonstnärerna inviterats Kjell Rosén och Harald Sandberg. Kjell Rosén har i en artikel i ”Västerort” deklarerat sin inställning till muren. Harald Sandberg höjer i nedanstående insändare också stridsropet ”Bort med muren!” och passar på att kritisera färgsättningen på tunnelbanehuset, som han anser vara helt misslyckad.

Det är Sandberg som tecknat skissen härovan av torget och här följer hans diskussionsinlägg:

”BETONG PÅ HJÄRNAN”

Äntligen har någon klätt i ord vad massor av blackebergsbor tänker i sitt hjärta. Kjell Rosén skall ha tack för att han häromveckan i ”Västerort” tog upp problemet med de s.k. baljorna på Blackebergs torg.

Tyvärr finns det mycket mer att anmärka på i Blackeberg. Se bara på den fullkomligt horribla mur, som byggts upp vid torgets ena sida för att om möjligt dölja ett ingenjörskonstens misslyckande. Blackebergs torgs idé förfaller med detta vidunder av fulhet, som kan tävla med tunnelbanehuset. Varför är det så svårt för herrar arkitekter att skapa lite festivitas? Har de fått betongen på hjärnan?

Hos oss i detta karga och kalla land passar inte fruset blekgrå och snusbruna hus något vidare bra. Vi har en samling skräckexempel på dålig färgsättning här ute i västra ytterstadsdelarna.

DYR ”FÖRSKÖNING”

För att återgå till muren, så lär den ha kostat stora slantar att bygga – enligt uppgift 66.000 kr. Om sedan ”baljorna” kostar 30.000 kr har ”förskönandet” av Blackebergs torg gått på sina modiga 150.000 kr. Tänk om man lagt ner de pengarna på en rulltrappa i Blackebergsstationen eller låtit pengarna gå till konstnärlig (obs! konstnärlig) utsmyckning av stationen. Som den nu ser ut får man i tankarna ett gammalt godsmagasin från SJ:s barndom. Formen är inte så tokig, men hur trist och fantasilös är den inte i färgen? Tänk om den dekorerats med gult, blått, rött och vitt kakel. Varför skall allting vara grått här i Sverige? Visst kan grått vara en vacker färg, men då skall den användas med måtta och på ett helt annat sätt. I Paris ser man ofta gråa färger, men där har man använt färgen med smak och tagit stadens ”atmosfär” med i beräkningen. 

FINAST I VÄSTERORT

Att vi blackebergare skäller på det vi anser åt skogen innebär inte att vi kverulerar, tvärtom. Vi älskar vårt Blackeberg, som både i fråga om läge och luft är det finaste som finns här ute. Bara Hässelby Strand torde kunna konkurrera.

Flera prominenta blackebergsbor lär ha ilsknat till efter att i flera år gått och tittat snett på ”baljorna” och den ”kinesiska” muren, och startat en fond för inköp av sprängämnen, för att på eget initiativ undanröja de förhatliga anläggningarna. Det bör bli en ordentlig smäll. Snälla gatukontoret eller Familjebostäder, skynda på att jämna det hela med marken!

Får vi sen lite färggranna parasoller och en grön oas på torget, vore vi än tacksammare. Men ska det bli blommor, låt oss slippa pottor, typ Holger Blom.

HARALD SANDBERG

Tidningen VÄSTERORT - Fredagen den 3 maj 1957

Läs mer om min far och hans väg till konsten i boken Jag blandar solsken i färgen.

Boken om Harald Sandbergs väg till konsten

1957: Söderhamns Svea Bio firar med väggmålning

(Nedan följer ett par klipp från Söderhamns Tidning 9 december 1957)

KÄND KONSTKRITIKER:
Harald Sandbergs monumentalmålning
en attraktion för konsten och staden

Harald Sandberg vid väggmålningen "Söderhamn förr och nu."

Väggmålningen "Söderhamn förr och nu" som 
Harald Sandberg utförde i augusti-november inför 
Svea Bios 50-årsjubileum i dess nya lokal i City-huset.

"Min barndoms sommar," olja, 1957. En förstudie till väggmålningen.

I samband med Svea-Bios 50-årsjubileum som högtidlighölls med en festföreställning i går kväll ”överlämnades” också den monumentalmålning som I. Harald Sandberg utfört under mottot ”Söderhamn förr och nu” på en av väggarna i biografhallen. Målningens konstnärliga värde bedömes här nedan av en av landets mera kända konstkritiker, Emmy Melin, under många år en av tidskriften ”Konstrevy’s” flitigaste konstanmälare och just nu sysselsatt med arbetet på Allhems stora konstlexikon. Hon har också fram till 1953 verkat som Dagstidningen Arbetarens konstkritiker och bl.a. skrivit en bok om den kände grafikern Björn Johnson. Emmy Melin redovisar här sina intryck av Sandbergs måleri:

Monumentalmåleriet har med vårt århundrade gått en förnyelse till mötes. Det har sin naturliga förklaring i samhällsförhållandenas våldsamma expansion, materiellt som andligen. Efter kyrkans och mecenaternas beskyddarroll kom ett vacuum, då konstnärerna praktiskt taget lämnades vind för våg. På Arthur Engbergs initiativ bildades 1937 Statens konstråd och i och med detta erkändes officiellt att samhället behövde konsten. Även om Statens konstråd inte fått den betydelse för konsten, som var uppslagsgivarens mening, så har det likaväl inneburit ett stadfästande av konstens roll i samhället. Alla torde nu vara ense om att inget kultursamhälle kan bestå utan konst. Det är bara ifråga om omfattningen av konstnärliga initiativ som meningarna går isär. Angelägenhetsgraden är en brasklapp som de halvhjärtade tyvärr alltför lätt begagnar sig av.

Med desto större glädje hälsar man varje initiativ till konstnärlig utsmyckning av byggnader och offentliga lokaler. När den söderhamnsfödde målaren I. Harald Sandberg fått i uppgift att utföra en väggmålning i Sveabiografens foajé i det nybyggda City-huset är det en händelse som till lika delar är glädjande för konsten och staden.

För mig och konstnären personligen, som haft våra utvecklingsbefruktande barn- och ungdomsår förlagda till Söderhamn är det en händelse med speciella valörer. Målaren känner sin stad på ett sätt som andra söderhamnare kan dela på ett kongenialt sätt. Hans utbildning och tillryggalagda utveckling borgar för att det inte blivit något provinsiellt måleri, som så farligt lätt stelnar i konventionella former.

EXPRESSIVT FÖRENKLAT,

VALÖRRIKT MÅLERI

Sandberg har som stafflimålare visat sig har förutsättningar för monumentala ytor genom strukturuppbyggnaden i sitt måleri, som är expressivt förenklad, samtidigt rikt i valörerna som det sammanhålls av en enhetlig bärande tonalitet. Att han fått sin första monumentaluppgift förlagd till Söderhamn är bara som sig bör, inte i och för sig därför att han är söderhamnare, utan för att hans förutsättningar som både det ock konstnär gör honom särskilt lämpad härför.

EN SVÅR UPPGIFT SOM

LÖSTS UTOMORDENTLIGT

En målare som fått till uppgift att dekorera en viss väggyta i en lokal står inför många svårigheter. Sin idé och dess utformning måste han anpassa efter lokalens form och belägenhet. När Sandberg utformat sitt panorama över ”Söderhamn förr och nu” på en långvägg och en kortare tvärvägg, den sistnämnda dessutom avskuren av en dörröppning och fördelad på ett kortare överstycke, kan det knappast sägas ha varit någon idealisk väggyta. Men det är ett öde han fått dela med många monumentalmålare. I stort har han löst uppgiften utomordentligt. Hans temperamålning, som mäter 8 x 2 meter, skildrar motiv från ett både förgånget och nu delvis försvunnet Söderhamn och delar av det bestående och expanderande. Här ser vi hamnen, ån, torget med den gamla brandstationen, de försvunna små ångsluparna som förde oss ut i skärgården, den karakteristiska borgen på Östra stadsberget, skärgårdsbryggan med sin semafor, den omgivande bygden med sin blånande horisontlinje och havets öppna vidd. Stadsbildernas kaleidoskopiska detaljer infogas i naturens egen monumentalitet och ingår i den med en omedelbart vinnande charm. Här talar en konstnär direkt till sina åskådare med en spontanitet som kommer från hjärtat men samtidigt med konstnärlig medvetenhet. Långväggens horisontlinje balanseras i övergången till kortväggen av de uppskjutande vertikalerna i byggnadsställningar, höghus, kyrktorn, en lyckad balansering av ”brottet”  och övergången mellan de två väggarna. Det smala överstycket, som säkerligen var den svåraste nöten att knäcka, har emellertid fyndigt förenats med de större väggpartierna via flygets bevingade fåglar som sveper in från beredskapsårens taggtrådsomgärdade skär och Storjungfruns vittskimrande uppenbarelse.

KOLORISTISKT RIK OCH

VÄL SAMMANHÅLLEN

Koloristiskt har det blivit en rik och väl sammanhållen målning i sin varmt rosafärgade tonalitet av uttunnat engelskt rött med inslag av cinnoberrött och krapplack, sina blå, gröna och gula toner i landskapet, en färgorkestrering som spelar utomordentligt vackert i foajéns svala omgivning.

Perspektiviskt är helheten löst på ett ledigt men ändå hållfast sätt.

Sandbergs första monumentalmålning har såväl han och hans uppdragsgivare som staden all anledning att glädjas åt och vara stolta över. Den bevarar det förgångna på ett sätt som ”vi gamla söderhamnare” uppfattar som mistliga värden och som förvisso också kommer att uppfattas så av kommande generationer.

En monumentalmålnings väg från konstnärens idévärld till slutgiltigt utförande exemplifieras på den utställning av skisser, utkast och stafflimåleri som Harald Sandberg ordnat på annan plats i City-huset. Sandbergs ambition kommer här mycket åskådligt och fint fram i det utställda urvalet.

EMMY MELIN
Söderhamns Tidning – 9 december 1957

(Klipp från första sidan:) 

Svea Bio jubilerade med festföreställning och 50-års jubileum

Svea-biografen i Söderhamn, som helt nyligen tagit sina nya och flotta lokaler i anspråk, är årsbarn med den svenska filmindustrin som föddes 1907. Den 50-åriga tillvaron högtidlighölls i går kväll med en festföreställning, vid vilken konstnären Harald Sandbergs stora temperamålning ”Söderhamn förr och nu” presenterades i fullt färdigt skick.

Det hör än så länge till sällsyntheterna att en landsortsbiograf begåvats med konstnärlig utsmyckning av denna omfattning och det är följaktligen värt att uppmärksamma. Den kulturhistoriskt synnerligen intressanta och värdefulla målningens konstnärliga kvaliteter bedöms på annan plats i dagens tidning av en av Sveriges mera bekanta konstkritiker.

50-årsjubileet har av direktör Gustav Rådström också påpassligt utnyttjats för en liten exposé från gångna biotider, och bl.a. återfinner man där Svea-bios första biografmaskin.

(…) 

Söderhamns Tidning – 9 december 1957

 

Pappa, Jack Dempsey, Jess Willard och Luis Ángel Firpo

Lustigt hur man ibland snubblar over kunskaper, hur man plötsligt upptäcker något. Förra fredagen (16 juli) låg min hustru och jag och letade efter något att se bland tusentals kanaler och video-on-demand tjänster, men det var bara skräp och dumheter. Jag tog över fjärrkontrollen och växlade over till PBS där de hade ett program om den amerikanska målaren George Bellows med Ethan Hawke som berättare och honom gillar vi från filmerna Before Sunrise, Before Sunset och Before Midnight.

Vi låg där och tittade på filmen om Bellows liv och hans stora intresse för boxning då jag fann mig tittande på en målning som föreställde Jack Dempsey på väg ut ur ringen ögonblicket innan han landade bland reportrarna. Kvar i ringen stod utmanaren, Luis Ángel Firpo.

Saken var den att pappa berättat om matchen där Dempsey slogs ut ur ringen i en intervju jag gjorde med honom 1983, 60 år efter matchen i New York 1923. Jag använde berättelsen i min bok om pappa -- Jag blandar solsken i färgen -- Harald Sandbergs väg till konsten (Boken finns också på engelska som Kindle ebok via Amazon.com.)

George Bellows målning av matchen mellan Dempsey och Firpo (1924).

Jack Dempsey tillfälligt ute ur ringen.

Boxning var en stor sport när pappa var en liten grabb i Söderhamn i norra Sverige och Jack Dempsey var hans hjälte. Han skrev en essä om Dempsey i skolan och den var både uppläst i skolan och omtalad. Pappa återberättade historien om Dempsey när jag intervjuade honom, men på en punkt ändrade han sig mitt i berättandet. Han hade berättat om Dempseys match mot Willard och han sa att Willard fick en så hård smäll att han landade bland journalisterna, fast sedan ändrade han sig och sa att det var Dempsey som blivit utslagen ur ringen.

Jag googlade Dempsey-Willard matchen och hittade en Youtube video, men i den var det ingen som åkte ut ur ringen. Jag antog att pappas minne lurat honom eller att hans fantasi dragit iväg med honom. Men pappa hade rätt om händelsen, fast han förvillade Firpo med Willard. Tre minuter in på Youtube videon från Dempsey-Firpo matchen -- som tog plats 14 september inför 80.000 åskådare på Polo Grounds arenan i New York -- föll Dempsey verklingen igenom repen. Och Bellows var en av åskådana. Det dröjde inte länge efter matchen förrän han målade Dempsey and Firpo, som idag hänger på Whitney Museum of American Art i New York.

Om vi inte hade kanalsurfat den fredagskvällen så hade jag kanske aldrig upptäckt att pappa haft rätt om Dempseys fall ut ur ringen, men fel om utmanaren.

Så är det ofta med kunskap. Den dyker upp oväntat och oplanerat som ett epifenomen.

Läs mer:
'Dempsey and Firpo': The Greatest American Sports Painting
Allen Barra i The Atlantic Montly, 24 april, 2012.

Jack Dempsey vs. Luis Ángel Firpo (Wikipedia)

Nedan finns ett utdrag ur min bok om pappa, den del där han berättar om sitt boxningsintresse och Jack Dempseys historia. Klicka på bilderna för att se dem i full storlek!

 

 

Boken om min fars väg till konsten nu på engelska

Jag har översatt boken om min fars barndom och hans kamp för att bli konstnär till engelska och get ut den på Lulu.com och Amazon Kindle. Det går att beställa boken i Sverige från Lulu.com. De levererar den normalt inom en vecka lite drygt. Den som har en Kindle eller en Kindle app på sin mobil eller läsplatta kan köpa den från Amazon.coms bokhandel.

Den illustrerade versionen av boken om Harald Sandbergs väg till konsten är nu publierad

Den illustrerade utgåvan av min bok om min fars väg till konsten är nu publicerad och jag jobbar vidare på en engelsk version. (Klicka på bilden om du vill se boken på Lulus sajt!)

 

Söderhamns-Kuriren uppmärksammar boken om Harald Sandbergs väg till konsten

Söderhamns-Kuriren uppmärksammade lördagen 19 januari boken om Harald Sandbergs väg till konsten.

Den illustrerade versionen av boken om Harald Sandberg är nästan klar

En video om Harald Sandbergs debut i Paris 1955

Impressionsten Harald Sandberg möter svenska kossor på krigsstigen (1952)

”Det här är en stor succé för er, herr Sandberg,” sa Monsieur Bassano vid supén efter vernissagen

 

Harald Sandberg i Paris våren 1955.

Våren 1955 tog pappa tåget ner till Paris för att ställa ut på Galerie Bruno Bassano, som var ett högklassigt konstgalleri på vänstra stranden. Han hade tagit loss sina dukar från spännramarna och rullat ihop dem så att han kunde ta dem med sig i sovvagnen. På hotellrummet spände han sedan upp dukarna igen på spännramar han fått lånat av galleriet och ramade in dem i lånade ramar.

Här följer ett utdrag ur boken om Harald Sandberg -- Jag blandar solsken i färgen.

”Det här är en stor succé för er, herr Sandberg,” sa Monsieur Bassano vid supén.

”Ja, jag vet inte det,” sa jag en smula skeptiskt.

”Jo,” sa han. ”Det var inte mindre än 12 tidningar här och de tyckte om utställningen.”

”Men det är väl ändå inte möjligt,” sa jag.

”Jo, de var mycket intresserade.”

”Men jag har hört att man måste betala pengar för att få recensioner,” sa jag.

”Nej,” sa han, ”inte på mitt galleri! Här får det inte förekomma något sånt och det vet alla om.”

Särskilt roligt var att kritiken från en av Paris största tidningar, Le Parisien Libéré, som var större än DN. Deras kritiker var mycket förtjust, och på sista sidan fanns det en tvåspaltig bild på en Marockan som jag hade målat. Och tidningens konstkritiker skrev om den svenska målaren som var en fin kolorist och mycket känslig. Det grämer mig emellertid att jag förlorat detta tidningsklipp.

Pappas debututställning i Paris skulle trots det förlorade klippet bli en stor succé, vilket noterades i svensk press.

"På Galerie Bassano i Paris har stockholmaren Harald Sandberg haft en uppmärksammad utställning de senaste veckorna. Han har kunnat glädja sig åt god kritik i Parispressen. 'Sandbergs lysande porträtt, landskap och figurer kännetecknas av en knapp men subtil kolorit, en lika spontan som skarpt karakteriserande teckning och en fri komposition', skriver Arts bl.a. Och i L'Information heter det så här: 'Sandberg visar prov på en förbluffande auktoritet i skapandet av sina porträtt och landskap. Inte en enda ton slår över, och grått och ockra sjunger en hänförande melodi.' Tessininstitutet har på utställningen inköpt ett självporträtt av konstnären. (Paris, måndag.)"

Dagens Nyheter, 12 april 1955

 

Pappa berättar: "Fattigdomen börjar i vedboden"

"Det fanns en väldig massa saker på gården, trälårar, pappkartonger, träull och allt möjligt. Också fanns det tomflaskor till vansinne och säckar till förbannelse. Mycket av all bråte fanns på de tre stora vindarna. En kallades för vedbod-vinden, men vi hade dessutom två eller tre vanliga vedbodar. Pappa var mycket mån om att det skulle finnas ved i huset och brukade säga att 'fattigdomen börjar alltid i vedboden.'”

Från boken Jag blandar solsken i färgen

Pappa berättar: Jag bjöd slaktaren två öre för hästen Fige

"Det bodde en slaktare som var elak och snål till tusen i våningen ovanför vår. Han var enögd och tunn och såg hemsk ut, men han hade en väldigt fin häst som hette Fige. När jag var fyra eller fem år gammal försökte jag köpa hästen av honom. Jag bjöd två öre för den, men han bara grinade och sa att det där får du nog fundera på ett tag."

Citerat ur boken Jag blandar solsken i färgen.