Myntslagare i Cyberspace (1995)

(Denna artikel publicerades i datatidningen BIT i början av 1995)

 

Det blir alltfler butiker på Internet, men inte mycket kommers och det är inte så konstigt, eftersom det är både krångligt och riskabelt att handla där. Hjälp är dock på väg, bl a i form av digitala kontanter, nätcheckar och virtuella plastkort. 

Elektroniska pengar är i och för sig ingen nyhet. Vi är alla mer eller mindre indragna i den elektroniska karusellen, vare sig vi går till bankomaten, betalar via telefonen med hjälp av våra kreditkortsnummer eller nätshoppar på Compuserve. T-banekort och telekort är också exempel på e-pengar.

Varför då allt prat om “ecash” och nätpengar?

Tja, det har med Internets struktur att göra, för samma decentralisering som gjorde nätet så populärt, gjorde det samtidigt till ett virtuellt vilda västern. Den som lämnar ut sitt namn och kreditkortsnummer på Internet riskerar att de snappas upp av någon infotjuv, eller att våra preferenser säljs vidare till postorderföretagens kunddatabaser.

Och så länge både kunder och potentiella säljare känner sig otrygga blir det inte någon verklig marknad på nätet.

Vi behöver en mekanism som gör att vi på ett enkelt sätt kan beställa, erhålla och betala för produkter on-line. Den snabba tillväxten av Cyberspace har gjort att en rad nya och gamla företag gett sig in i leken med mer eller mindra radikala lösningar på problemet.

Ecash är digitala kontanter som ska fungera precis som vanliga mynt och sedlar. Den i Amsterdam boende amerikanske kryptografen David Chaum är den mest uppmärksammade proponenten för cyberkontanter. Han sitter också på en mängd patent som han lagt till grunden för sitt företag DigiCash och dess “Ecash-system.”

“Ecash” bygger vidare på Chaums arbete med digitala kontanter lagrade på “smarta kort.” En bank ska kunna utfärda “smarta” kontantkort försedda med digitala signaturer vilka gör att varje säljare/säljautomat kan verifiera att kortet är äkta utan att använda telefon.

Denna sista egenskap är viktig för att de ska kunna användas i säljautomater av olika slag. Chaums kontantkort är anonyma, dvs de lämnar heller inga spår efter sig lika lite som en vanlig sedel. Denna sista aspekt var av Chaums motiv med sitt projekt. Storebror bör inte kunna se allt vi gör.

Ecash är den kortlösa varianten av detta system. De digitala kontanterna består av en siffersträng som vi kan skicka med elektronisk post, eller överföra under ett “besök” i en elektronisk butik. Strängen talar om för mottagaren att här kommer så och så många dollars och cent. Informationen krypteras enligt RSA-modellen och förses med en “blind” digital signatur, som blir cybermarknadernas motsvarighet till vattenstämpel. Den kallas blind, eftersom Chaum hittat på ett sätt att låta den utfärdande banken märka pengarna, utan att veta vem som ska använda dem. Den som tar emot en betalning kan bara utläsa att det rör sig om äkta ecash, inte varifrån de kommer. Säljaren bör dock verifiera beloppet online, så att kunden inte försöker spendera samma belopp två gånger, vilket är tekniskt möjligt i Chaums modell.

Den som försöker sig på detta kommer emellertid att bli upptäckt eftersom anonymiteten upphör om man verkligen spenderar samma belopp två gånger. Varje ecash-”sedel” lämnar ut information om sig själv när den verifieras. Ensamt säger den bara att säga att pengarna är giltiga, men om man lägger ihop informationen från två transaktioner med samma “sedel” kan bedragaren avslöjas.

DigiCash har tagit fram ett litet gratisprogram som ska göra det lätt att betala on-line. De digitala kontanter vi växlat till oss (i någon deltagande bank) lagras på vår hårddisk. Vi betalar sedan genom att flytta mynt-ikoner på skärmen (se illustration.) DigiCash hoppas enligt David Chaum kunna tjäna pengar på att licensera sin teknik till banker.

Ecash gör det inte bara möjligt att köpa saker on-line, utan också att sända pengar från en person till en annan, utan att betala provision till några mellanhänder.

Bob Housten är en annan entreprenör som försöker slå mynt i Cyberspace. Hans företag Software Agents i Maryland har startat “NetBank” som inte är någon bank, men redan startat ett system för digitala nätpengar kallat NetCash. Bob Housten säger, att han vill göra det lätt att hantera småbelopp on-line.

En nätsedel från NetBank kan se ut så här:

NetCash$5.00X345678223C

Man köper denna “sedel” ungefär som man köper utländsk valuta i en bank, vilken i gengäld tar ut en kommission. Netbank registrerar varje nätsedel i en transaktionsdabas, som varje mottagare av NetCash måste kontakta för att verifiera sedelns äkthet. När en nätsedel använts stryks den ur databasen och en ny sedel, med en ny ID-kod utfärdas istället, vilket förhindrar bedrägerier. När man samlat på sig tillräckligt mycket nätsedlar kan man lösa in dem hos nätbanken, som då krediterar vårt ordinarie bankkonto, eller sänder en check.

Modellen är mycket enkel, men har kritiserats för bristande säkerhet och att blir för dyr för kunderna. Kommissionen låg inledningsvis runt 20 procent av beloppet, vilket berodde på att NetBank använde en dyrbar teknik för att sälja sina nätpengar (man fick ringa ett 900-nummer, jfr de svenska 0710-numren.) När jag pratar med Bob Houston i början av januari berättar han att de är på väg att lösa bägge dessa problem. Många nya Internet-program gör det enkelt kryptera meddelanden, så att man kan sända sina nätsedlar via e-post i krypterad form. När det gäller kostnaderna har NetBank börjat låta kunderna köpa nätsedlar genom att faxa över checkar. Det låter kanske märkligt att sända en check per telefax, men det är inte konstigare än att lämna ut sin kreditkortnummer över telefon. Skälet att de vill ha en check (faxad eller per post) är, att det är en accepterad betalningsform som är lätt att använda. Nätbanken kan sedan lösa in checken med hjälp av informationen på den

-Vi har fått ner vår avgift från tjugo procent till två procent, säger Bob Housten.

Marvin Sirbu och Douglas Tygar är forskare vid Carnegie-Mellon universitetet i Pittsburgh. De lade i höstas fram ett eget förslag till nätpengar kallat NetBill, vilket påminner om NetCash. Men det är avsett exklusivt för produkter som kan levereras över datanät.

Bakgrunden var att de ville finna ett sätt att kunna göra universitetets stora databaser kommersiellt tillgängliga, men att det skulle bli för dyrbart att använda kreditkort.

-Vi har utgått från kreditkortsmodellen och försökt göra om den så att det ska gå att köpa småbelopp på nätet. Vi vill att det ska gå att köpa tidningssidor för kanske 10 cent on-line, säger Marvin Sirbu.

Isåfall måste man först sänka omkostnaderrna, som enligt Marvin Sirbu är höga eftersom det är dyrt att verifiera transaktioner, göra kreditkontroller och serva kunderna.

NetBill fungerar istället som ett elektroniskt checkkonto utan kredit. Kunderna sätter i förväg in pengar på sitt NetBill-konto, varefter de får elektroniska checkar vilka de kan använda on-line. Allteftersom checkarna används registreras de i det utfärdande företagets/bankens databas.

Genom att det inte rör sig om någon kredit, minskar behovet av kontroll. NetBill gör det möjligt att bekräfta att kunden verkligen mottagit sina varor innan transaktionen avslutas. Det ska leda till färre dispyter om huruvida man verkligen köpt eller fått levererat en produkt.

Marvin Sirbu avgränsar sitt system från David Chaums genom att skilja på reella pengar (“token money”) och bokföringspengar (“notational money”.) De förra förflyttar sig verkligen genom betalningssystemet, medan de senare egentligen bara existerar som noteringar i bokföringen.

-NetBill är pengar av det senare slaget, med instruktioner att debitera en persons konto och kreditera en annnans. Chaum däremot arbetar med siffersträngar som själva representerar värde. De kan förflyttas och spenderas av vem som råkar ha dem, säger Marvin Sirbu.

-Det finns goda skäl till att vår ekonomi använder mer checkar och bankpengar än kontanter. Det är svårt att få kontanter av rätt storlek, utan de måste växlas hela tiden. Kontanter kan man förlora, men om jag tappar min checkbok sitter mina pengar kvar på mitt bankkonto.

Kanske är det därför majoriteten av de nya modellerna för att betala on-line bygger på Sirbus bokföringspengar.

Först ut med en färdig lösning var First Virtual Holdings, som i oktober lanserade sitt “Internet Payment System.“ Det är det första “kreditkortet” för shopping på Internet och det backas av flera tunga namn i kreditkortsvärlden som First USA, Visa International och dataservicejätten EDS.

Den som handlar on-line med First Virtual får ett extra kontonummer. Kunden “ger” detta till säljaren, som sänder det till First Virtual, vilka sedan verifierar det med kunden. Om svaret blir ja, får säljaren betalt och beloppet dras från kundens ordinarie konto. Den extra verifierings-loopen gör det ointressant att knycka kontonummer on-line. Den ökade säkerheten gör att First Virtual kan sänka priset för on-line betalningar och för rätten att “ta emot” betalningar med kortet. Startkostnaden är 2 dollar för konsumenterna och 10 dollar för säljarna. Det kostar sedan 29 cent per transaktion plus 2 procent av beloppet.

CyberCash är en är inne på samma spår. Företaget leds av några nätveteraner, bl a Bill Melton som grundat VeriFone (vilka tillverkar kreditkortsterminaler) och Dan Lynch, som grundade den klassiska Internet-mässan, Interop.

De ska inom kort starta sitt system tillsammans med USAs sjunde största bank, Wells Fargo. Den som shoppar on-line med CyberCash trycker, när han/hon hittat det de vill ha, på en CyberCash-ikon, vavid ett program startar som låter säljaren sända iväg en räkning som dyker upp på kundens skärm. Om allt är OK kopierar han/hon in sitt namn och kreditkortsnummer. Denna information krypteras sedan och sänds till en CyberCash server, som auktoriserar betalningen hos kundens bank och sedan rapporterar tillbaks till säljaren.

CyberCash planerar även att erbjuda kunderna digitala kontanter, eventuellt med David Chaums teknologi.

En viktig skillnad mellan CyberCash och First Virtual är, att de förra inte har för avsikt att konkurrera med bankvärlden, medan First Virtual ska ge ut sitt eget Visakort.

Vid sidan av dessa försök med nätkontanter, nätcheckar och nätkreditkort pågår en rad försök att höja säkerheten för de vanliga kreditkorten on-line. MasterCard och Bank of America har t ex var för sig börjat samarbeta med Netscape Communications (fd Mosaic Communications) om säkra transaktioner på Internet inklusive möjlighet att verifiera betalningar i realtid on-line. Netscape har tagit fram programvara som ska göra detta möjligt för kunder som använder det populära Internet-programmet Mosaic.

Microsoft samarbetar dessutom med Visa om ett liknande projekt, vilket förmodligen ska bli en del av Bill Gates “elektroniska plånbok.

Inom bankvärlden pågår dessutom en rad försök med kontantkort baserade på smarta kort. Europa har hunnit längre på detta område än USA. I USA testar Citibank ett system för kortbaserade kontanter, vilka man ska kunna fylla på med hjälp av en liten “hemterminal,” antingen iform av en smart telefon, eller en tillsats till sin persondator. De är till skillnad från det britttiska Mondex-kortet inte anonyma, utan är ett smart betal/kreditkort som också har plats för digitala kontanter. Sådana smarta kort och personliga bankomater ses inom bankvärlden som ett säkrare alternativ än “rena” e-pengar.

En annan fördel är att man kan stoppa in sin “elektroniska plånbok” i sin analoga, om man nu skulle drista sig att shoppa utanför Cyberspace.

Från telekort till telekontanter (1994)

(Denna artikel skrevs för tidningen Televärlden hösten 1994)

 

Är telekorten början på en ny typ av pengar, som kommer att ersätta mynt och sedlar? Danskarna har sitt kontantkort Danmont, fransmännen sina Carte Bancaire och i Amsterdam testas digitala kontanter exklusivt för datanät -- “cybercash” eller “ecash.” 

Reda pengar är bra att ha, fast många gånger hade vi nog varit gladare utan trasslet med mynt och sedlar. Själv lärde jag mig hata mynt under ett år på Staten Island, en av New Yorks minst kända stadsdelar. Varje gång jag skulle ta bussen till Manhattan måste jag bära med mig 28 “quarters” (1 quarter = 25 cents.) Tänk er kö av sömniga pendlare som alla ska stoppa ner 14 mynt i bussens myntautomat (stadens bussar tar inte sedlar.)

Tacka vet jag plastkort! De är en av dessa underbara uppfinningar som tränger in i och revolutionerar vårt vardagsliv. Som elektriciteten, bilen, telefonen och TV:n.

Man skulle kunna tro att vi köper nästan allt med kort, särskilt i plastkorterns förlovade land, men faktum är att 80 procent av alla köp i USA sker med kontanter. 84 procent gäller belopp under 20 dollar (150 kr.)

Cash is King, som man säger här.

Än så länge, i varje fall. För trenden är att folk tar till kortet även när de köper småsaker. Det kan ställa till med problem för hela kortbranschen, eftersom varje transaktion kostar. Varje köp måste verifieras on-line och vilket kostar lika mycket oavsett om man handlat för en tusenlapp eller en femma.

Det finns en emellertid utväg ur detta dilemma och det är kontantkortet. Telekortet ger en försmak av detta, även om det som de flesta andra plastkort använder en magnetremsa för att lagra värde på kortet.

Kruxet med denna teknik är att den bara låter oss lagra en ytterst liten mängd information. Det är dessutom relativt lätt att oavsiktligt radera eller avsiktligt kopiera remsans data.

Världens ledande bank- och kreditkortsföretag vill därför ersätta magnetkorten med s k smarta kort, försedda med  mikrochips.

Ett sådant smart kort kan lagra flera sidor text och dess mikroprocessor kan följa instruktioner för hur det ska reagera i olika situationer. Informationen på kortet kan också skyddas med hjälp av avancerad kryptografi.

De smarta korten kan programmeras t ex så att det inte kräver ett lösenord vid köp under ett visst belopp, ett kort lösenord för måtttligt stora belopp och ett längre lösenord för stora belopp.

Mer information på kortet betyder mindre behov av att ringa upp kortcentralen för verifikation on-line.

Europa har gått i spetsen för att inför smarta kort, vilket inte är så konstigt eftersom telekostnaderna i allmänhet är mycket högre i Europa än i USA.

Det finns redan 22 miljoner smarta bankkort i bruk i Frankrike och 70 miljoner smarta sjukförsäkringskort ska ha utfärdats i Tyskland före årets slut. I Storbritannien förbereder man introduktionen av Mondex-kortet, som ska lanseras 1995 som ett internationellt smart card, med plats för digitala kontanter i fem valutor.

USA har hittills släpat efter, men intresset växer nu snabbt. MasterCard slog nyligen fast att de helt ska gå över till smarta kort. VISA och American Express är inte långt efter och storbanker som Citibank och Chemical Bank testar smarta kort.

Citibank lanserade i somras en “Screen Phone” i femton Chicago-förorter. Den har en inbyggd kortläsare, som låter kortet agera “nyckel” vid access till kundens bankkonton. Inom några år kommer kunden att kunna “fylla på” kortet med kontanter via telenätet. Förhoppningsvis får vi också en gemensam standard, så att vi inte behöver ha olika kort för telefonen, T-banan, bussen, varuhuset, kaffeautomaten, parkeringsmätaren och bankomaten.

Nästa stora användningsområde blir interaktiv shopping, vare sig den sker via våra TV-apparater eller hemdatorer. Exakt när genombrottet kommer är oklart, men de flesta experter räknar med att detta blir en jättemarknad.

Den som idag handlar on-line lämnar ut sitt kreditkortsnummer, vilket är en riskabel handling, i synnerhet på det internationella datanätet Internet, där det finns gott om hackers som kan snappa upp numret.

MasterCards chef för kortteknologi Andrew Tarbox säger, att han väntar sig att de kontrolldosor (“set-top-boxes) som kommer med den interaktiv TV:n ska kunna läsa smarta kort. Den som vill beställa en betalfilm eller shoppa via sin TV sätter helt enkelt in sitt smarta kort i kortläsaren, som tar betalt direkt från kortet, utan att behöva ringa upp någon central databas för verifikation (såvida kunden inte beställer varor till ett värde som går utöver ett visst belopp.) Våra persondatorer kommer att ha liknande kortläsare.

Det finns emellertid en hake här och den är att vi lämnar ut än mer information om vårt privatliv till kortföretagen, som kan bygga alltmer förfinade profiler över vårt beteende. (Den amerikanska lagstiftningen är mycket mindre restriktiv när det gäller att bygga databaser om sina medborgare än den europeiska och svenska.)

Det var rädslan för just detta som fick den amerikanske kryptografiprofessorn David Chaum att börja bygga ett nytt elektroniskt betalningsmedel, som skulle vara lika bekvämt och anonymt som våra gamla mynt och sedlar.

David Chaum är verksam vid Center for Mathematics and Computer Science i Amsterdam och grundare av företaget DigiCash. Han leder också CAFE, ett europeiskt forskningsprojekt på detta område.

David Chaum designade redan för ett par år sedan ett system för anonyma pengar baserat på smarta kort.

Den utfärdande banken kunde med hjälp av avancerad kryptografi signera varje kort, så att dess äkthet kunde verifieras, utan den som tog emot en betalning fick veta något om kortets ägare.

Han håller idag på att slutföra testningen ett liknande system, som emellertid är kortlöst. Det kallas “electronic cash” (forkortat “ecash”) och är avsett för bruk on-line. Den som har ett DigiCash-program och tillgång till ett företag som säljer ecash kan föra över pengar till sin hårddisk och sedan använda dem i Cyberspace.

En ecash-sedel består i princip av ett belopp följt av en sträng siffror, som bara kan tolkas av den som har en krypteringsnyckel. Den som utfärdar en sådan digital sedel signerar den digitalt, så att den som tar emot den kan kolla dess äkthet och verifiera on-line att den inte redan är spenderad.

Med detta system kommer vi att kunna sända pengar med elektronisk post, utan att använda någon mellanhand som ska ha sin provision (Se illustration.) 

David Chaum säger i en telefonintervju att han förutom anonymiteten och möjligheten att handla för små belopp vill avskaffa mellanhänderna vid sådana betalningar.

Anonyma pengar on-line låter kanske oskyldigt, men det är inte så säkert. Om vem som helst spårlöst kan sända pengar vart som helst, vem kommer då att vilja betala skatt? Kommer vi få en explosion av svartjobb över världens datanät? Kommer det att bli en ny kanal för att tvätta svarta pengar? Hur kontrollerar regeringarna världens valutaflöden om privatpersoner kan sända pengar via Internet? Vilka blir de sociala följderna?

De kanske varmaste anhängarna av anonyma digitala kontanter finns ibland hackers och cyberpunkare, som här ser en chans att rikta ett dråpslag mot “Storebror.”

Av snarlika skäl föredrar bank- och kreditkortsvärlden smarta kort. Bob Didner på American Express säger sig t ex vara starkt kritisk mot detta slags pengar.

-För den som är oroad över privatlivets helgd skulle man istället kunna ta fram ett anonymt kort, med ett begränsat belopp, säger han.

Vad säger skattemyndigheten IRS? De verkar inte ha hört talas om saken. Och på FBI ställde sig talesmannen Barry Smith först oförstående till frågan. Efter en stund sade han sig känna till den, men ville inte kommentera på något sett. John Moore på USAs finansdepartement är väl insatt i tekniken och jobbar aktivt för smarta kort, men medger att de bara börjat titta på de bredare konsekvenserna av anonyma kontanter på datanäten.

Ernest Brickell på det federala forskningslabbet Sandia National Laboratories säger att de jobbar tillsammans med både bankvärlden och regeringen för att ta fram lösningar på hur man balanserar det rättmätiga behovet av skydd för privatlivet med riskerna för att det ska bli lättare att ägna sig åt kriminell verksamhet.

David Chaum själv säger, att han till skillnad från krypto-anarkisterna (=kryptografiskt intresserade med anarkistisk läggning) inte vill sabotera myndigheterna eller göra det lättare att smita från skatt. Han vill helt enkelt skapa ett flexibelt betalningssystem som samtidigt skyddar privatlivet. Han tror också att IRS kan komma åt skattesmitare via deras bankkonton (något som dock kräver ett domstolsförfarande.)

Men hur anonym kan man egentligen vara om man ska handla över ett datanät? Den frågan ställer Bill Wong på företaget Enterprise Integration Technologies. Han jobbar med CommerceNet, ett federalt stött projekt för att utveckla kommersiell handel på Internet.

-Den som handlar on-line måste ju lämna ut sitt namn och address för att säljaren ska kunna leverera varan, säger han.

Varvid informationen hamnar i närmsta kunddatabas!

Isåfall kanske de digitala nätpengarna bara blir en marginell företeelse, ett slags växel-pengar för nätet.

 

Vilket väl inte vore så dumt!

Digitala kontanter för handel online (1994)

(Denna artikel skrevs sommaren 1994 och publicerades i PC Revyn)

 

Om det ska bli fart på kommersen i Cyberspace behövs ett enkelt och säkert sätt att betala on-line. En lösning som dykt upp bland cyberpunkare och entreprenörer är digitala pengar eller nätpengar.

Den som idag handlar on-line betalar med betal- och kreditkort. Det är bekvämt, men många drar sig för att använda sina kort på datanäten, eftersom kortnumren kan stjälas och missbrukas. Andra är rädda för att hamna i kommersiella databaser av skilda slag. Det är dessutom inte vem som helst förunnat att ta emot betalningar via sådana kreditkort.

Hur gör t ex en skolklass som vill sälja en elektronisk tidning via Internet för att få ihop pengar till en språkresa? Hur säljer en programmerare ett shareware-program han tillverkat? Leverera varan först och vänta på en check?

Här skulle digitala kontanter komma väl till pass.

Det första praktiska exemplet på sådana kommer från konsultbolaget Software Agents i delstaten Maryland. De startade i somras en Netbank (Nätbank) som utfärdar “netcash” för handel med små belopp.

Bob Housten som är en av “bankens” grundare beskriver “netcash” som elektroniska kuponger. När vi vill köpa något on-line köper vi först nätkontanter, som kommer i samma valörer som vanliga mynt- och sedlar. Vi betalar med check eller genom att ringa upp ett 900-nummer (jfr svenska 070-numren) varvid 10 dollar påförs vår teleräkning. I gengäld får vi nät-dollar som ser ut så här när de landar i vår elektroniska brevlåda:

NetCash$10.00P239763445A

Varje sådant belopp är unikt, vilket Nätbanken ser till genom att registrera alla “värdekuponger” i en transaktionsdatabas.

När vi hittat något vi vill köpa on-line sänder vi beloppet med elektronisk post och säljaren verifierar siffersträngen hos Nätbanken. Om “sedeln” eller “mynten” är äkta stryks den ur bankens databas och en ny utfärdas istället. På så sätt kan vi inte använda samma digitala sedel två gånger (För att inte bli lurad måste säljaren verifiera betalningen innan han/hon levererar sin produkt.) Den som samlat på sig nät-dollar kan sedan lösa in dem mot en check, eller få beloppet överfört till sitt bankkonto, fast Nätbanken drar först en kommission på 10-20 procent.

Detta system är enkelt, men lider av flera uppenbara brister. Först och främst är Nätbanken inte skyddad av några regeringsgarantier. Om banken kraschar sitter vi där med våra siffersträngar. Bob Housten tycker inte att det gör så mycket, eftersom systemet är avsett för små belopp.

För det andra är säkerheten svag. Beloppen är inte krypterade utan kan “tjuvläsas” om de snappas upp av någon hacker.  (Den som vill kan använda ett krypteringsprogram som PGP, men därmed avlägsnar vi oss från tanken att kontanter ska vara lätta att använda.) För det tredje skulle Nätbanken kunna följa våra transaktioner eftersom deras system har information om varje utfärdat digitalt “belopp.” För det fjärde är priset högt på dessa kontanter, vilket enligt Bob Houston beror på att det är dyrt att använda 900-numret. Han hoppas hitta ett billigare sätt.

Ett mer ambitiöst förslag till digitala nät-kontanter kommer från det holländska företaget DigiCash, som startats av den amerikanske kryptografidoktorn David Chaum. Grundmodellen är samma som för NetCash, dvs att man skickar strängar av siffror som man köpt hos en bank av något slag. DigiCash använder emellertid en avancerad teknik för “blinda” digitala signaturer utvecklad av David Chaum. Denna förhindrar bedrägerier och skyddar privatlivets helgd.

En digital signatur påminner om en vanlig sedels serienummer. Banken märker de digitala pengarna (med hjälp av RSA-modellen för kryptering,) vilket gör det omöjligt att duplicera en “nät-sedel.” Den utfärdande banken har en nyckel för att dechiffrera en sedel och den som “köpt” en sedel en andra nyckel. En “blind” signatur skapas genom att banken signerar en sedel den fått i krypterat skick från kunden (den ursprungliga digitala signaturen har multiplicerats med en faktor bara kunden vet.) Banken drar motsvarande belopp från kundens konto, signerar beloppet, men får inte veta några andra detaljer om den digitala sedeln. Kunden dividerar sedan “sedeln” med samma faktor innan den används.

Sådana “blinda” digitala signaturer garanterar sedelns äkthet, men den kan normalt sett inte spåras, inte ens om den som mottagit sedeln som betalning samarbetar med banken. För att hindra att kunden betalar två gånger med samma sedel, måste säljarens dator ringa upp bankens och verifiera sedeln.

Vi skrev att sedeln normalt inte kan spåras. Det finns ett undantag och det är om samma sedel använts två gånger.

Den dator som tar emot en digital “sedel” ställer nämligen en godtycklig fråga till det sändande systemet, vilket detta måste besvara för att köpet ska gå igenom. Två sådana svar räcker för att identifiera den ansvarige.

Detta låter kanske en smula krångligt, men DigiCash har byggt ett program -- Ecash -- som gör att vi inte behöver bekymra oss om den underliggande tekniken. Vi kan istället betala genom att klicka på symboler för pengar och flytta dem fram och tillbaka på bildskärmen (programmet kommer i en Mosaic-, Windows- och Mac-version.) Programmet introducerades på World Wide Web-konferensen i Geneve i maj och beta-testas när detta skrives i september.

David Chaum säger att han vill licensera DigiCash till företag som sysslar med elektroniska betalningar, t ex banker och kreditkortsföretag. Klientprogrammet ska sedan spridas gratis över Internet för att locka så många som möjligt att använda det.

                                                Hans Sandberg