Visar inlägg med etikett religion. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett religion. Visa alla inlägg

söndag, februari 18, 2024

Ett tusen år gamla tankar om kärlek

Abū Muḥammad ʿAlī ibn Aḥmad ibn Saʿīd ibn Ḥazm al-Andalusī, kanske mer känd som Ibn Hazm levde i Andalusien mellan 994 och 1064 (med undantag för en period i exil på Mallorca efter 1040.) 

Han skrev år 1022 en bok om kärlek med den suggestiva titeln The Ring of the Dove. 

Jag vet inte om han läst Aristoteles Den nikomachiska etiken, men tycker mig höra ett eko av den senares reflektioner om vänskap i den lärde arabens text. 

Här är ett avsnitt jag fastnade för. 

"Den ädlaste sortens kärlek är den mellan två personer som älskar varandra gudomligt, antingen därför att de har en identisk strävan efter rättfärdighet, eller som ett resultat av harmonin i deras fundamentala övertygelse och principer, eller därför att de delar någon gemensam uppsättning av ädel kunskap. Nästa slags kärlek kommer av släktskap, från deras gemensamma kärlek och att de delar identiska mål, kamratskapens och bekantskapens kärlek, en kärlek som bygger på omtanken om ens medmänniskor, en kärlek som följer av en strävan efter ens värdsliga upphöjelse, en kärlek som baseras på en gemensam hemlighet vilken båda måste dölja, en kärlek för underhållning och att tillfredsställa begär och den passionerade kärleken som inte har någon annan orsak än förena de själar vi nämnt ovan.

Alla dessa varianter av kärlek upphör när deras orsaker försvinner och ökar eller minskar med dem. De intensifieras i enlighet med graden av deras närhet och försvagas när orsakerna hamnar längre och längre bort. Det enda undantaget är kärleken till den rena passionen, vilken kontrollerar själen, vilket är den kärlek som inte försvinner med döden.”

(The Ring of the Dove, Ibn Hazm)

Not till bilden: Manuskriptet till The Ring of the Dove finns i Leiden University Library


måndag, november 03, 2014

Ett myller av tempel, gudar, gudinnor och en och annan elefant (3/11/1974)


Två gopurams (portar) till Meenakshi Amman templet.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Detalj av en port till Meenakshi Amman templet.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Swarnapushp kandini är en ceremoniell bassäng i
Meenakshi Amman templet. Den ska enligt sägnen ha
haft gyllene näckrosor. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Augusti-november 2014
Det jättelika Sri Meenakshi Amman komplexet började enligt arkitekten Satish Grover som ett par små bytempel i Madurai vars anor lär gå tillbaks 2500 år. Det ena var tillägnat guden Shiva och Meenakshi, en jordisk uppenbarelse (avatar) av gudinnan Parvati, som framför allt tillbes i Sydindien. Meenakshi hade enligt traditionen ögon formade som en fisk (meen på tamil) och tre bröst, men gjorde sig av med ett när hon tog Shiva som älskare. Ett skäl till Parvatis popularitet är att hon står i centrum för en fertilitetskult runt det älskande gudaparet. Dagens jättelika tempel byggdes under första halvan av 1600-talet. Det finns tio gopurams, ett slags portar dekorerade med våning efter våning av färggranna skulpturer av människor, gudar och gudinnor. (Det mesta av färgen hade vittrat bort när vi var där 1974, men templet har nyligen genomgått en restaurering och återfått sina lika klara som sockersöta färger.)
"Templet är en stad i sig själv och mer än tillräckligt tillgodoser varje mänskligt behov med sin egen avdelning - levnadskvarter, områden för festivaler, för bön och meditation, and många andra aktiviteter. En gång i tiden fanns det även ett kvarter för devadasis. Från början var de förmodligen en grupp högt aktade flickor tränade i klassisk dans. Men med tiden och urholkning av traditionerna reducerades de till att bli prostituerade, vilka praktiserade det urgamla yrket under religiös täckmantel och fyllde templets kassakistor." (Masterpieces of Traditional Indian Architecture, Barnes & Noble, New  York, 2006, ss 74-75).  
Detalj från en gopuram i Meenakshi Amman templet.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Utsikt från toppen av södra tornet som är 52 meter högt.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Detalj från en gopuram. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Ett överflöd av gudar och människor. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.

3 november 1974

Medan vi vandrade genom templet pågick bön. I en del sjunger man. I en annan del månglar man alla sorters skräp, från uppblåsta plastankor till handicraft.

Madurai är en levande stad. Gatorna är fulla av människor, oxar, kalvar, kor, hundar, alla sorters fordon och en och annan elefant.

Ett inte helt ovanligt möte på en gata i Madurai.
Foto: Hans Sandberg, 1974.


måndag, oktober 20, 2014

Det djupaste elände och sublima monument (20/10/1974)

Morgon i Bhopal, huvudstad i Madya Pradesh.
Foto: Hans Sandberg, 1974. 
20 oktober 1974

Kom till Bhopal halv sex i morse. Stationshuset och väntsalarna var fyllda med magra, smutsiga människor i trasiga tygstycken. Sjuka ögon. Barn, kvinnor och män som tar sig fram med kryckor och ena benet avslutas nedanför knäet. Troligen spetälska. De flesta har armar som tändstickor. När vi kommer ligger de hopkrupna som bylten på golvet. Tiggare kommer in i vagnen och sträcker fram sina smala händer och gamla bleckburkar. Små flickor klänger i fönstret och tigger.

Det djupaste elände.

Utanför järnvägsstationen. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Tiggande barn vid tåget. Foto: Hans Sandberg, 1974.

*


På vägen till Khajuraho såg vi stora vita apor sitta ute på fälten. 


*

20 oktober 1974 Sanchi

Även Sanchis järnvägsstation var full av fattiga. Utanför station ett provisoriskt läger av låga hyddor. Vid en väg sitter ett par familjer. En kvinna drar ett hjul, som driver en bälg. Syre sprutas då genom ett rör ned i sanden under en brasa. Två män smider yxor och skäror av järn som glödgats i sanden. Steget syntes inte långt från de tusentals år gamla verktyg som fanns i montrarna på Sanchis museum till dessa smeder utanför Hälsocentralen.

På väggarna kryper ett tjugotal små ödlor. Kackerlackor, knott, myggor och flugor irriterar oss. På eftermiddagen kastar sig en giftig orm från väggen ner på altangolvet. Värdens ena son slår ihjäl den med en käpp. Den är grå med vita kors med fem centimeters mellanrum på ryggen. Sedan huvudet krossats fortsätter den kränga sig i flera minuter. När vi senare på eftermiddagen är på väg till värdshuset där vi bor, möter vi två svarta indier. Den ena håller en död flygande hund i handen. Han kastar den på marken och flugorna kryper i ögonen på den. Den vägde säkert ett och ett halvt kilo och hade stora rovdjurständer.

*

Gröna papegojor flyger i trädgården. På dörren sitter två bleka små grodor.

*

En av de buddhistiska stuporna (gravmonument) i Sanchi.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Detalj från en av portalerna. De var ursprungligen skurna i trä,
men kom så småningom att utföras i sandsten.
Foto: Hans Sandberg, 1974. 
Sanchi kallades enligt gamla ceylonesiska krönikor Vedisa-giri – hill of Vediva = Vidisha. 9 km n.ö. om Sanchi eller Chetiyagna (hill with chaityas, i.e. sacred Buddhist edifices. However, early inscriptions mention the place as Kakanava, or Kakanaya and later inscriptions as Kakanada-bota or Bota-sri-parvata.)

Blev centrum för buddhismen under Ashokas tid, 273-236 B.C.

fredag, augusti 03, 2012

Färdig med James Joyce - Skippar Finnegans Wake

Det sägs att James Joyces Ulysses är en bok som man bara kan läsa två gånger. Tja, jag har just läst (lyssnat på) den på engelska efter att ha läst den på svenska på 1980-talet. Det var som att vara inlåst på muggen till en irländsk pub på S:t Patricks dag under flera veckor. Det är ett evigt tjatter utan rim och reson. Kopplingen till Homers epos är ju kul och visst finns det avsnitt som är välskrivna och låter bra, men ju längre in i verket man kommer, desto mer ekar tomheten i den verbala katedral som den exkatolske katoliken randade ur sig. Jag minns en reporter på DN som belåtet sa att Joyce tog livet av romanen. Och visst försökte han, men det enda han tog livet av var sin egen roman, som är ungefär lika tråkig som Herman Melvilles historia om valfångsten i Moby Dick.

Jag är besviken, för jag hade verkligen velat falla för Ulysses och jag hade förberett mig med att lyssna på professor James Heffernans fina föreläsningsserie om Ulysses. Men efter att ha lyssnat tålmodigt nådde jag en punkt där jag kände mig som H.C. Andersons pojke som ropade "men han har ju inga kläder på sig!"

Här är en intressant bit om Joyce och religionen från Wikipedia:

L. A. G. Strong, William T. Noon, Robert Boyle and others have argued that Joyce, later in life, reconciled with the faith he rejected earlier in life and that his parting with the faith was succeeded by a not so obvious reunion, and that Ulysses and Finnegans Wake are essentially Catholic expressions.[28] Likewise, Hugh Kenner and T.S. Eliot saw between the lines of Joyce’s work the outlook of a serious Christian and that beneath the veneer of the work lies a remnant of Catholic belief and attitude.[29] Kevin Sullivan maintains that, rather than reconciling with the faith, Joyce never left it.[30] Critics holding this view insist that Stephen, the protagonist of the semi-autobiographical A Portrait of the Artist as a Young Man as well as Ulysses, is not Joyce.[30] Somewhat cryptically, in an interview after completing Ulysses, in response to the question "When did you leave the Catholic Church", Joyce answered, "That's for the Church to say." [31] Eamonn Hughes maintains that Joyce takes a dialectic approach, both assenting and denying, saying that Stephen’s much noted non serviam is qualified – "I will not serve that which I no longer believe…", and that the non serviam will always be balanced by Stephen’s "I am a servant…" and Molly’s "yes".[32]
Umberto Eco compares Joyce to the ancient episcopi vagantes (stray bishops) in the Middle Ages. They left a discipline, not a cultural heritage or a way of thinking. Like them, the writer retains the sense of blasphemy held as a liturgical ritual.[33]
Det är nog det sista som är nyckeln till Joyce. Ulysses är en liturgisk ritual från en katolik som inte längre kan förlika sig med kyrkan, men saknar dess trygga struktur som skapar ordning i ett kaotiskt liv.