30 år sedan börskraschen i oktober 1987

(Artikel skriven för Datornytt 16 februari 1988)

Berodde kraschen på datorerna? 

Sällan har väl den amerikanska finansmarknadens maskineri blivit så noga dissekerat som denna vinter. Tegelstenstjocka rapporter har producerats för att klarlägga vad som hände dagarna kring Den Svarta Måndagen [19 oktober 1987]. Den allt mer omfattande datoriseringen av finansvärlden har stått i centrum för undersökningarna. Vilken skuld hade datorerna till kraschen?

Manhattan 1989. Copyright: Hans Sandberg

Fram till mitten av oktober 1987 verkade det som om USAs ekonomi bara kunde gå åt ett håll - uppåt. Skeptiska finansmän som Felix G Rohatyn och Peter G  Peterson, vilka varnade för ett sammanbrott hade svårt att göra sig hörda i den allmänna optimismen.

Dow Jones aktieindex som passerat 2000 i början av 1987 närmade sig raskt 3000. De enorma budget- och handelsunderskotten fick visserligen dollarn att sjunka som en sten, men på den hemmaplan märktes inte mycket av detta.

Den fem år långa högkonjunkturen skulle förvisso ta slut, men de flesta bedömare placerade detta på andra sidan presidentvalet 1988. Så föll plötsligt New Yorkbörsen (NYSE) med 250 poäng på Dow Jones index, under tre dagar från och med onsdagen den 14 oktober.

Detta ras som var en reaktion på både utrikespolitiska (amerikanska styrkor bombade en iransk oljeplattform som hämnd för en iransk attack mot en oljetanker under USAs beskydd) och inrikespolitiska händelser (negativ handelsstatistik och ett lagförslag som försvårade take-overs, dvs aggressiva bolagsköp).

Men det återspeglade också ett underliggande misstroende från finansvärlden mot presidentens förmåga att hantera landets ekonomi och politik. Ingen vet exakt vad eller vilka faktorer som var de direkt utlösande, men vad som sedan hände finns nu dokumenterat i detalj och indicierna pekar mot att den datoriserade aktiehandeln spelade en avgörande roll för storleken på fallet.

För president Reagan var detta en välkommen slutsats:
-Jag tror inte att dollarn eller någonting annat utanför Wall Street och marknaderna hade någonting med det stora bakslaget i oktober att göra. Och det framgår av den rapport som har presenterats för mig av den kommission jag tillsatt....... Brady-kommissionen, sade han i januari i Cleveland, Ohio.
Det nötta temat om att underskotten var "kongressens fel" tycktes nu kunna bytas ut mot "det var datorernas fel!" Brady-kommissionen var den första i en serie utredningar om börskraschen. Den fick sitt namn efter dess ledare, Nicholas Brady, ordföranden i finansbolaget Dillon Read & Company och nära vän till vicepresidenten George Bush.

Utredningen, som snart skulle bestå av ett femtiotal personer, inklusive framstående ekonomer från Harvard Business School och ledande industrimän, som IBMs förre ordförande John R Opel, fick 60 dar på sig. Uppgiften var utomordentligt komplicerad och man fick bl a ta hjälp av en expertgrupp från Pennsylvania State University och en från IBM, som med hjälp av en stordator i detalj studerade aktiehandeln de kritiska dagarna.

Den åttonde januari överlämnades en 379 sidor tjock lunta till presidenten. Den visade mycket riktigt att det var något fundamentalt fel med hur marknaderna fungerade, men den pekade också ut de stora underskotten i budgeten och utrikeshandeln, vilka beskrevs som "ovälkomna och obehagliga styvbarn till Reaganomics".

Omedelbart efter börskraschen började en diskussion inom finansvärlden om den datoriserade aktiehandelns roll i kraschen. Det talades mycket om "program trading", som dock är en luddig term vilken rymmer flera olika typer av datoranvändning.

Bradykommssionen fann att den successiva datoriseringen av allt fler operationer på finansmarknaderna lett till en kvalitativ förändring av hela det finansiella systemet sätt att fungera.
Under det inledande kursraset den 14-16 oktober aktiverades datorprogram hos ett antal institutionella placerare. De använde datorstödda strategier för att köpa eller sälja aktier när kurserna ändrades mer än en viss procent (På engelska kallas detta portfolio insurance, vilket är något oegentligt eftersom det inte handlar om försäkringar, utan om att undvika kursförluster genom avancerade datorprogram som styr balansen mellan hur mycket aktier och kontanter en institution håller. Om kursen sjunker med 10 procent kanske säljprogrammet rekommenderar kunden att sälja 20 procent av en aktieportfölj, vilket ökar kontantinnehavet.)

Dessa automatiska program sände iväg mycket stora säljorder till börsen, vilket uppmuntrade ett antal spekulativt orienterade finansbolag att börja sälja aktier, eftersom de visste att kurserna skulle rasa till följd av säljprogrammen.

Nu hade en ond spiral nedåt dragits igång, för när datorerna noterade ytterligare kursfall, pumpade de ut nya stora säljorder, vilket ytterligare pressade kurserna. De gav också order elektroniskt att sälja stora mängder s k aktieindexoptioner på terminsmarknaden i Chicago. (Dessa "stock index futures" är kontrakt om att vid ett framtida tillfälle köpa eller sälja en korg med var och en av de 500 aktier som ligger till grund för Standard & Poors 500 index.)

Det säljtryck som byggts upp under fredagen den 16 oktober ledde måndagen den 19 oktober till att de automatiska säljprogrammen löpte amok. Det var inte någon panik av horder av mäklare och aktieägare, utan en elektronisk säljstorm utlöst av några få superaktörer.
-Denna handel var koncentrerad i händerna på ett förvånande litet antal institutioner, konstaterade Bradyrapporten.

Det var faktiskt mindre än tio institutioner vars datorstödda handel fick det internationella finanssystemet på knä måndagen den 19 oktober! Tre företag sålde denna dag med hjälp av sina säljprogram aktier för nästan 2 miljarder dollar (12 miljarder kronor) på New Yorkbörsen och tre företag sålde samma dag indexoptioner för 2,8 miljarder dollar på terminsmarknaden i Chicago.

Svängningarna förvärrades ytterligare genom att s k index-arbitragörer trädde in med mycket stora och snabba transaktioner. Arbitragörerna gör vinster på tillfälliga prisskillnader mellan marknaderna i Chicago och New York, genom att samtidigt köpa och sälja aktieindexoptioner  Normalt ska priset på terminsoptionen återspegla det aktieindex det bygger på, men det finns alltid ett litet gap, en prisskillnad, mellan dem. Arbitragören kan med hjälp av datorer upptäcka och slå mynt av förändringar i dessa gap. Detta är möjligt därför att "handpenningen" vid köp av indexoptioner bara är 7 procent (den har nyligen ökats till 15 procent), vilket möjliggör stora transaktioner, vilket krävs för att det ska löna sig att utnyttja små procentuella fluktuationer.

Denna verksamhet var i sig inte skadlig, utan förde över säljtrycket från Chicago till New York, vilket på sikt tjänade till att balansera de två marknaderna. Problemet var att topparna i denna verksamhet kom att samverka med de övriga svängningarna på marknaden.

Den enorma ökningen av aktiehandelns volym under de kritiska dagarna drev datorsystemen långt förbi vad de planerats för. Därmed hotades det finansiella systemet av ett tekniskt sammanbrott mitt i säljstormen! Pressen var störst på New Yorkbörsens datorsystem, som spräckte sitt kapacitetstak, men ändå i stort sett höll ställningarna. Som vi berättat tidigare (Datornytt 12/87) uppstod problem på output-sidan, när den elektroniska remsan hade en eftersläpning på flera timmar och de printrar som skriver ut säljorderna åt specialisterna inte kunde hålla tempot.

Trycket ledde också till problem för specialisterna, dvs de företag som sköter handeln inne i själva börssalen. De är skyldiga att träda in och köpa aktier själva om de inte kan finna någon köpare, men deras resurser ansträngdes till det yttersta och om inte Alan Greenspan gripit in och med hjälp av The Feds auktoritet och resurser säkrat dem bankkrediter, så hade börsen kollapsat totalt. (Utredningen kritiserade också det faktum att en del specialister frångick sitt ansvar mot marknaden och koncentrerade sig på att handla med egna papper istället för sina kunders.)

I de utdrag av rapporten som publicerades i New York Times står det att New Yorkbörsens datorsystem, DOT, faktiskt bröt samman och att detta skapade stor förvirring hos investerarna som inte visste om deras säljorders utförts och till vilka priser:
-Ett avgörande problem i börssalen hos NYSE var sammanbrottet för det datoriserade DOT-systemet pga otillräcklig kapacitet.

Men denna del av Brady-rapporten är felaktig och har reviderats av kommissionen, enligt Jim Squyers, som är vice vd för SIAC, det företag som sköter datorsystemet. Även på Tandem Computer, hävdar man att datorsystemet klarade pärsen.

Bradykommissionens viktigaste slutsats var att datoriseringen av finansmarknaderna de facto skapat en enda marknad, som är elektroniskt länkad.
-Ur ekonomisk synvinkel är det som traditionellt betraktats som separata marknader - marknader för aktier, för indexoptioner och för aktieoptioner - de facto en enda marknad.
-Till stor del kan problemen i mitten på oktober hänföras till dessa marknadssegments misslyckande i att agera som en enda.

De olika institutionella mekanismerna och myndigheterna klarade inte av att hantera trycket från aktiviteterna från marknad till marknad.

Kommissionen ville därför skapa en central instans som övervakar spelet på och mellan de olika elektroniskt förbundna marknaderna och föreslog att "The Fed", USAs motsvarighet till vår Riksbank skulle ges detta ansvar. (Vilket Alan Greenspan, senare avvisade.) Man föreslog också att någon slag av "säkringar" (circuit breakers) skulle skapas för att lugna ned marknaden när den hotades av överhettning, t ex i form av gränser för hur mycket en aktie fick falla under en dag innan handeln med den avbröts. Slutligen föreslog man utbyggnad av informationssystem som följer aktiviteterna inom alla marknader och mellan dem.

Sedan en tid pågår vid New Yorkbörsen experiment med att inskränka den datoriserade aktiehandeln via DOT-systemet. Under tisdagen den 20 oktober stoppades den helt ett tag. I början av februari infördes regler som stoppar vissa typer av datoriserade säljprogram från att utnyttja  DOT-systemet (som ger direktförbindelse med specialisternas datorer på börsgolvet).

Den efter Bradykommissionen viktigaste undersökningen om börskraschen kom i form av en 900-sidig rapport från SEC (Securities and Exchange Commission, som övervakar aktiebörsen, jmfr den svenska börsstyrelsen). SEC-rapporten gick längre än Bradykommissionen i analysen av konsekvenserna av datoriseringen, men var försiktigare i sina rekommendationer om åtgärder.

Man konstaterade att en följd av sammanflätningen mellan marknaderna skapat en "syntetisk aktiemarknad":
-Existensen av en aktiv terminsmarknad för aktieindex har faktiskt skapat en alternativ, "syntetisk", aktiemarknad för ett växande antal institutionella placerare, skriver SEC.

Dessa handlar snarare med index än med enskilda aktier, grundade på analyser av enskilda företags kvaliteter och framtidsutsikter. Priserna på aktier bestäms inte längre på börsen utan på dessa syntetiska börser dominerade av gigantiska placerare.

De institutionella aktörerna riskerar med sina avancerade datorprogram på att skrämma bord de individuella aktiespararna. Detta undergräver på sikt marknadens grundläggande funktion, som ju inte är att vara ett kasino, utan att kanalisera sparande till investeringar.

SEC föreslog att en särskild station ("post") på börsgolvet ska inrättas som specialiserar sig på att ta hand om de datoriserade säljprogrammen från institutionella placerare. Det skulle både öka effektiviteten i denna verksamhet och samtidigt göra den mindre skadlig för övriga placerare. SEC vill också i likhet med Bradykommissionen ha något slags "säkringar" mot den datoriserade
handeln för att motverka alltför stora svängningar. Däremot undvek man att ta upp något förslag liknande Bradykommissionens om en central kontrollinstans för hela finansmarknaden.

Vid sidan om dessa två har rapporter om kraschen kommit från New Yorkbörsen, från CFTC, det organ som övervakar terminsmarknaderna och en från GAO (General Accounting Office, ett utredningsorgan som anses vara relativt fristående från olika lobbyintressen).

Den första av dessa tre lade skulden för kraschens djup på spekulation i aktieindex på terminsmarknaden (dvs på Chicagobörsen som också är konkurrent till NYSE). Den andra (som hade mer förankring i Chicago) såg inte något större problem i denna handel, men rekommenderade bättre kommunikation mellan marknaderna.

GAOs rapport riktade stark kritik mot det sätt på vilket datorsystemen fungerade under kraschen. Enligt GAO drabbades New Yorkbörsen av tillfälliga sammanbrott i nio av tolv större datorsystem, varav sex var direkt ansvariga för att utföra aktiehandel. GAO efterlyste katastrofplanering från SECs och CFTCs sida.
-Oktoberkraschen var en krasch som nära på blev en katastrof. Vi kommer förmodligen aldrig att få veta hur nära katastrofen vi var, sade Charles A Bowsher, från GAO i ett kongressförhör.

Ledningen för New Yorkbörsen besvarade GAOs kritik med ett uttalande där man sa:
-Med tanke på storleken på den uppgift som NYSE-systemet stod inför den 19 och 20 oktober, anser vi att de fungerade utomordentligt bra.

Debatten om vad som hände den Svarta Måndagen kommer att fortsätta, liksom utbyggnaden av datorsystemen. Det är mycket möjligt att kongressen kommer att lagstiftningsvägen reglera vissa former av den datoriserade aktiehandeln, för att säkerställa någon slags jämvikt mellan giganterna och de små individuella investerarna. Det är också möjligt att den självsanering som pågår vid de olika börserna kommer att göra en del av denna lagstiftning onödig.

En sak är i varje fall helt säker. De institutionella placerare som drabbades av hybris och trodde att de med hjälp av datorerna skulle kunna försäkra sig mot kursfall borde vara botade. Inga datorer hjälpte när tio elefanter kastade sig mot nödutgången samtidigt!

***

Robert J. Shiller, Nobelpristagare i ekonomi, reflekterade över oktoberkraschen i New York Times 22 oktober.
A Stock Market Panic Like 1987 Could Happen Again

Kapitalistisk harakiri

Kapitalismen är sin egen värsta fiende. Det är därför vi behöver lagar, förordningar, regeringar och sociala skyddsnät. I botten på allt detta ligger ett implicit avtal mellan makten och medborgarna, ett avtal som säger att systemet är fundamentalt rättvist, ett implicit moraliskt kontrakt. Från liberalt håll ser man systemet som ett spel, en tävlan, där rättvisan ligger i att alla har samma chans att vinna. Från socialistiskt håll ser man systemet som orättvist eftersom alla inte har samma chans att vinna. Båda har i princip rätt även om den liberala varianten påminner lite om allas lika chans att vinna ett lotteri och den socialistiska underskattar de möjligheter som faktiskt finns för folk som vågar satsa. Lösningen måste därför bli en kompromiss som definierar vad som ska regleras av marknaden, hur marknaden är strukturerad och slutligen korrigerar tävlingens (konkurrensens) resultat beroende på spelarnas "handicap."

Globaliseringen och en extrem tolkning av marknadsmodellen har däremot undergrävt mycket av denna kompromiss och de rika och mäktiga har skamlöst dragit nytta av det kaos som uppstått. De störstas bovarna hittar vi av naturliga skäl på Wall Street, men det senaste exemplet kommer från London: Yvonne Edenholm berättar en sedelärande rapport för Affärsvärlden om Barclays bank i England som betalar 1 procent i bolagsskatt (1,3 miljoner kr) samtidigt som man delat ut 40 miljarder kr i bonusar: Bankjättens skatteflykt större än Islandsskulden. Och den engelska regeringen, som gladeligen avhänt sig 40 miljarder till Barclays, pressar Island hårt för att krama ur landet 33 miljarder kr som en del av notan från finanskrisen.

Den som vill bevara det kapitalistiska systemet måste ta ansvar för dess moraliska fundament. Det gäller både marknadsliberaler och marknadssocialister.

Hans Sandberg

22 år senare och samma fråga: Var det datorernas fel att börsen kraschade?

Förra veckans diskussion om huruvida det var en datorglitch eller ej som orsakat det dramatiska börsraset fick mig att gräva upp en artikel jag skrev för 22 år sedan för tidningen Datornytt. Den handlade om Brady-kommisionens rapport om börskraschen i oktober 1987.

Här är min artikel från februari 1988: Berodde kraschen på datorerna?

Och här är några artiklar som diskuterar "maskinernas" roll för kraschen 6 maj.

Surge of Computer Selling After Apparent Glitch Sends Stocks Plunging

Computer Trades Are Focus in Wall Street Plunge

Regulators scour millions of trades for clues to dramatic market plunge

Mean Street: Crash — The Machines Are in Control Now

The Big Short: Inside the Doomsday Machine

Stop the Machines! Save the Dow: Today's Outrage

The Terminator Comes to Wall Street (från våren 2009)

Läs och jämför! 22 år har gått och ändå är det som om vi står och stampar på samma ställe.
 
Hans

Sandell överlevde stormen som decimerade hedgefonderna

-Läget är ganska lungt just nu, men vi gick igenom världens storm, säger Thomas Sandell i en exklusiv intervju. Sandell Asset Management Corporation (SAMC) har på 18 månader fått se sina investerare smälta bort som smör i solsken och hedgefonden Castlerigg, som sköts av SAMC, krympte från 7,5 miljarder dollar i förvaltat kapital sommaren 2008 till 1,1 miljarder idag.

Sandell Asset Management har svarat med att stänga sitt Hongkong-kontor och dragit ned personalen vid New York och London-kontoren från 80 personer till 50. Bland de toppnamn som lämnat firman återfinns Nick Graziano som var managing director och specialiserade sig på ”equity special situations,” en verksamhet som idag bara utgör någon procent av rörelsen.

Thomas Sandell startade sin hedgefond 1998 med 40 miljoner dollar i tillgångar och gjorde sig ett namn som en av de mer framgångsrika hedgefondcheferna i New York, men 2008 skulle -- trots att han ”kortade” subprime-sektorn -- slå hårt mot Castlerigg-fonden (registrerad på Brittiska Jungfruöarna) som tappade 30 procent i värde, men växte med 10 procent under 2009.
-Vi är upp 1,5 procent hittills i år och det kan jämföras med minus 4 procent för S&P, minus 5 procent för Nasdaq och minus 9,6 procent för DJ Euro Stoxx 50 index, säger Sandell i en uppföljningsintervju 11 februari.

Dagens finanskris går enligt Sandell inte att jämföra med lågkonjunkturerna 2001, 1990 eller 1974, utan att man får gå tillbaks till 1930-talskrisen eller Japan på 1990-talet för att hitta hållpunkter. Han pekar på raset för fastighetspriserna i ett land där 70 procent av befolkningen äger sina fastigheter och där 24 procent ”negative equity” (dvs huset är värt mindre än lånebeloppet.)
-Deutsche Bank har precis kommit ut med en analys som säger att fastighetsvärdena i USA kommer att gå ned med ytterligare 10-15 procent under 2010 med följd att 48 procent kommer att vara skyldiga mer än husets värde, säger han och påpekar att det kommer att drabba hushållens konsumtion som svarar för 70 procent av USA:s BNP.

Lägg till detta den geopolitiska finansiella oron kring Grekland, Portugal och Spanien och frågetecken kring effekterna av Kinas stimuluspaket. Och i USA finns det enligt Sandell stora risker för politiska misstag. Kommer Obama-regeringens stimulanspaket få igång tillväxten och exporten? En annan frågan är hur stora budgetunderskott man kan klara av.

En skillnad mellan Kinas stimulanspaket och USA:s är att det senare leder till ökad import från Kina pga avindustrialiseringen under de senaste 20-30 åren.
-Det är förmodligen det största problemet för USA. Man har som du säger avindustrialiserat och inte investerat tillräckligt i industrin eller i forskningen, säger Sandell. De låga räntorna och rätten att dra av dem på inkomsten har särskilt i Amerika lett till att folk har en väldigt hög belåning och att vi har väldigt mycket leverage. Den ligger på ungefär 350 procent av BNP, jämfört med 160 procent på 1920-talet. Vi har så mycket högre belåning. Sparkvoten måste höjas rejält, från 4,7 till kanske 8 procent för att vi ska komma tillbaks till en normal situation.

Sandell säger att han inte är någon expert på makroekonomi, men att han följer utvecklingen och dragit ned risken gentemot börsen ”enormt mycket.”
-Vi gör idag inga investeringar i aktier, utan sysslar bara med merger arbitrage och distressed credit opportunities. Det är där det händer mycket när det är dålig konjunktur. Vi har ett väldigt starkt team på detta område. Vi har femton personer som investerar runt om i hela världen och de är väldigt duktiga, säger han.

När vi pratades vid sommaren 2008 sa du att du kortat subprime så att ni klarat er undan den värsta smällen. Vad har hänt sedan dess?
-90 procent av fonderna i vår bransch har gått igenom en djup svacka, en kris liknande den på 1930-talet. Många av våra kunder har gått omkull fullständigt och många förlorade pengar i Maddoff-skandalen. Hela branschen har krympt något enormt. Runt 70 procent av mina konkurrenter försvunnit helt och hållet, säger Sandell.
-Vi svarar på detta genom att starta två nya ”single-strategy” fonder, en kreditfond som ska investera i ”distressed credit” och en merger-arbitrage fond som startade 1 januari med 50 miljoner dollar tillgångar. Våra investerare vill kunna välja hur de ska allokera sitt kapital mellan kredit och merger-arb. Vi har samtidigt skaffat oss en möjlighet att erbjuda dem en bättre likviditetsprofil på fonderna, så att kunderna t ex kan få månatlig likviditet i vår merger-arb fond.

De senaste åren måste har varit lite av ”hela havet stormar.” Har det förändrat din attityd till investeringar?
-Jag har aldrig varit med om ett liknande ekonomiskt klimat. Det är en helt annan grej än vad vi såg på 1970- och 1980-talet. Du måste antingen titta på Japan eller 1930-talet för att kunna jämföra, säger Sandell, som varnar för att S&P indexet kan komma att rasa till 900 (jämfört med ca 1.100 i början av februari) och pekar på den japanska utvecklingen på 1990-talet då vi såg fyra börsrallyn då Nikkei steg med över 50 procent och sex på 20 procent, men där decenniet slutade på minus 74 procent för Nikkei!

Det är som trappan på Gröna Lund.
-Ja, just det och det var det vi såg ifjol där vi hade ett starkt Bear-Market rally. 1932 var börsen upp 50 procent, men sedan gick den ner 90 procent.

Vad säger du om den politiska risken? 1937 stramade man åt i USA ekonomin säckade ihop.
-Vi hade många policy misstag i Japan på 1990-talet liksom i USA på 1930-talet. Jag tror inte att man kommer att göra om dem idag.

Men nu har republikanerna fått en senator till vilket betyder att de kan blockera allting från Obamas sida. Finns det en risk att man kommer att fokusera sig så mycket på budgetunderskottet, vilket Paul Krugman varnar för, att vi får ett politiskt klimat där man inte kan satsa även om man skulle behöva det?
-Risken för politiska misstag är en av de största riskerna under de närmaste åren. Det finns ett väldigt stort utrymmer för detta. Vi har ett kongressval i höst, vilket gör att andra halvan av 2010 och nästa år kan bli ganska skakiga. Och investerare gillar inte osäkerhet.

Vad ser du när du blickar framåt?
-För mig är det väldigt enkelt. Det bästa sättet att investera är inom kreditstrategier och merger arbitrage, för där behöver jag inte vara orolig över om börsen går upp eller ner. Så länge som affären går igenom får vi vår marginal och eftersom det är så lite kapital i branchen blir marginalerna väldigt höga. Nu finns det nästan inga ”prop trading desks” (dvs avdelningar där banker spekulerar med inlånat kapital) kvar och Obama vill nu stoppa all ”prop trading” och det ser ut som att det kommer att gå igenom, vilket är väldigt positivt för oss. Vi har kunnat få en avkastning på 15-25 procent från strategiska fusioner med enormt låg risk. När det gäller vår kreditportfölj så har den vuxit med i genomsnitt 24,2 procent per år sedan starten 2001, säger Sandell som en indikation på potentialen i den nya ”single strategy” kreditfonden.

Hans Sandberg

Läs mer om Thomas Sandell

Att intervjua finansdoldisen Thomas Sandell


Läs intervjun från 2007 med Thomas Sandell i boken Swedish-American Currents

Sandell surfar vidare medan börserna rasar (Realtid.se 1 juli 2008) 

Absolut vinst för barnens skull

Sandells hedgefond krympte 60 procent på ett halvår

(Uppdaterad 8 februari 2010: Thomas Sandell sa i en telefonintervju 5 februari att siffran 10,1 miljarder inte avsåg tillgångar Sandell Asset Management förvaltade över, utan värdet av investeringar fonden kontrollerade om man inkluderar sådana som lånefinansierats. Uppgiften att tillgångarna skulle ha ökat med 35 procent är därför felaktig. Han säger också att fonden vid starten 1998 hade 40 miljoner dollar i tillgångar och inte 125 miljoner.)

När jag intervjuade Thomas Sandell för drygt ett år sedan berättade han att Sandell Asset Management klarade sig bra under 2007 och stigit till 7,5 miljarder dollar. I juni sa han till mig att han lyckats driva upp värdet på sin hedgefond Castlerigg Investments till 10,1 miljarder dollar genom att korta subprimesektorn och hela byggsektorn. Värdet av hans fond hade ökat med 35 procent på ett halvår och det trots subprimekrisen. Han förefall vara osårbar, men skulle lyckan stå honom bi under den globala finanskrisen höstern 2008 och vintern 2008/2009? Jag försökte i höstas få tag på honom för att få veta hur det gått, men han är som bekant en extremt privat person vad gäller massmedia.

Forbes avslöjar dock i sin bilaga om världens rikaste att inte ens en så driven och skicklig spelare som Sandell klarat sig oskadd genom stormen. Castlerigg Investments tillgångar smalt under hösten ihop till 4,0 miljarder dollar, vilket är en minskning med 60 procent! Ouch! Fast å andra sidan lyckades Sandell i år komma med på tidningens lista över världens miljardärer - om än på plats 701.

Hans Sandberg

Om du vill läsa mer om Sandell kan du klicka på de här länkarna!

Att intervjua finansdoldisen Thomas Sandell

Intervju med Thomas Sandell i Currents Magazine No. 4 2007

Sandell surfar vidare medan börserna rasar (min artikel för Realtid.se 1 juli 2008) 
Absolut vinst för barnens skull

Forbes om Sandell som nr 701 på listan över världens miljardärer
”Incidenten ligger bakom oss” (Sandells firma straffad av SEC)
Thomas Sandell spelar hårt i USA (Realtid.se 12 dec 2006)

Deutsche Bank stämmer Alexander Vik på 2,2 miljarder kr

Deutsche Bank stämmer Sebastian Holdings, ett investmentbolag som leds av Alexander M. Vik, en kontroversiell norsk-svensk-amerikansk finansman. James Lumley rapporterar för finansnyhetsbyrån Bloomberg att Tysklands största bank stämt holdingbolaget för att få tillbaks 2,2 miljarder kr som Viks bolag är skyldiga banken.

Stämningen inlämnades till High Court i London 21 januari och har nyligen offentliggjorts. Sebastian Holdings ska ha underlåtit att täcka ett margin call från 15 oktober avseende valutatransaktioner på 1 miljard kr. Holdingbolaget genomförde samma vecka fem margin calls värda 5,7 miljarder kr.  Deutsche Bank drabbades av stora förluster pga finanskrisen och har beslutat att klippa banden till hedgefonder.  Banken och Sebastian Holdings kom överens om att avveckla samarbetet, varefter Sebastian Holdings var skyldiga Deutsche Bank nästan en miljard kr, pengar som inte betalats. Viks företag plockade i oktober ut ytterligare 2,7 miljarder kr från banken och vägrade betala in pengarna igen, varpå banken avbröt avtalet med Viks firma. 

Hans Sandberg

Läs mer om Alexander Vik!

Hälsosamma reformer skrämmer Wall Street

Barack Obama och hans team fortsätter systematiskt beta av kris efter kris, men på Wall Street är man nervösa värre, vilket speglas i - som det tycks - evigt dalande Dow Jones och Nasdaq index. På sina håll hör man investerare och kommentatorer klaga och skylla det fortsatta raset på president Obama. Det är samma män som inte såg något skäl att klaga på under George W. Bush då tjuvar och banditer hade fritt fram med konsekvenser som vi nu alla känner av. 

Vad har ni för rätt att klaga, tänker jag när jag hör dem på CNBC. Var fanns Rick Santellis moraliska raseri när VD:ar plockade ut hundratals miljoner i ersättning för att driva "sina" företag mot ruinens brant? 

Kruxet med Wall Streets nervositet idag, deras klagan över att inte veta vilka regler som gäller, är att de är rädda för att vi ska få regler som ersätter "the winner takes it all." De begriper inte den nya logik som kommer att ta över efter deras roffarlogik. Det kommer att ta ett tag innan de nya spelreglerna är etablerade och folk börjar förstå dem, men när den saken är klar kommer börserna att börja klättra uppåt igen, fast kanske inte lika fort och lika spekulativt.

Hans Sandberg

Bra läsning om finanskrisen....

Här är några intressanta artiklar om den globala finanskrisen.

Robert J. Shiller: Everybody Calm Down. A Government Hand In the Economy Is as Old as the Republic

Robert Shiller är ekonomiprofessor vid Yale University och författare till boken "Irrational Exuberance" som behandlar 1990-talets ekonomiska bubblor.

Nouriel Roubini är ekonom vid New York University och en av dem som under flera år varnat för den finansiella kollaps vi nu befinner oss mitt i. Stephen Mihm skrev en extremt intressant artikel om honom i augusti under rubriken Dr. Doom. Du kan följa Nouriel Roubinis analyser på Nouriel Roubini's Global EconoMonitor (RGE Monitor)

Richard Bookstaber skrev i september 2007 om subprimekrisen i artikeln The Myth of Noncorrelation i magazinet Institutional Investor. Den andra oktober 2007 vittnade han om samma sak inför representanthusets finansutskotts session: ”Systemic Risk: Examining Regulators Ability to Respond to Threats to the Financial System" 19 juni i somras talade han inför senatens bankutskott om “Risk Management and Its Implications for Systematic Risk”

Robert Kuttner är en progressive ekonomiprofessor vid Princeton University. Han har skrivit en serie kommentarer till de senaste veckornas utveckling på The American Prospect’s sajt.

After the Bailout Failure: What Now? | September 29, 2008 |

Learning from 1929 | September 30, 2008 |

George Soros behöver väl ingen närmare presentation. Du kan läsa hans perspektiv på krisen i Financial Times 1 oktober. 

Recapitalise the banking system, October 1 2008

Krisen fortsätter - "fixaren" McCain står med rumpan bar

Det har sagts att grunden till finanskrisen är bostandslånen, men det är inte sant. Krisen handlar om förtroendekapital och president George W. Bush har inte bara förbrukat det lilla kapital han fick med högsta domstolens hjälp våren 2001 och det som Osama bin-Laden bjöd på när han attackerade USA 11 september, utan varenda öre av det politiska kapital som det ofta godtrogna amerikanska folket försett honom med.

Och nu står kejsaren naken och det är ingen skön syn och den amerikanska ekonomins finansiella system faller som ett korthus. Och utan ett minimum av politiskt förtroende kan det inte finnas någon politisk makt. Impotensen exponerades med all tydlighet när representanthuset röstade om den finansiella räddningsplan som manglats fram under helgen och som John McCain skyndat sig att ta äran för efter sitt teatraliska "avbrytande" av sin kampanj för att flyga in till Washington, D.C. och ställa allt till rätta. Men David Blaines dödsdykning hade mer verklighetsförankring än John Wayne McCains inhopp och på tisdagen stod det klart att inte ens ett ton av politisk viagra skulle kunna återställa McCains politiska potens.

Det som fällde räddningspaketet var ett populistiskt uppror, samma populism bland republikaner på vischan som sänkte försöket att reformera USA:s invandringspolitik. Det var USA:s taliban som talade. Kanske tror de att allt som behövs för att ta USA ut ur krisen är moralisk rakrygghet, starka män och gudsfruktan. Sist man prövade denna metod sjönk USA ner i en depression som -- trots FDR:s New Deal -- varade in i andra världskriget.

Dagens kris sätter punkt för den konservativa och neokonservativa eran. Det är nyliberalismens moraliska, filosofiska och politiska kollaps, men lösningen har ingenting med socialism att göra, utan om att rehabilitera politiken, reformera marknaderna, bygga ut det sociala skyddsnätet och återställa det jämlikhetsideal som trots allt finns i USA. Världen och USA står inför enorma investeringsbehov, infrastrukturen måster förbättras radikalt, energihushållningen revolutioneras på samma sätt som elektroniken revolutionerade vårt sätt att kalkylera och kommunicera. Vi behöver ett nytt New Deal, det som Thomas Friedman kallar ET.

Men för att få igång den revolutionen behöver vi nya sociala attityder, nytt ledarskap och en flod av innovationer.

Krisen är förnyelsens tid. Det är en kreativ förstörelse.

Hans Sandberg

Sandell surfar vidare medan börserna rasar

(Uppdaterad 8 februari 2010: Thomas Sandell sa i en telefonintervju 5 februari att siffran 10,1 miljarder inte avsåg tillgångar Sandell Asset Management förvaltade över, utan värdet av investeringar fonden kontrollerade om man inkluderar sådana som lånefinansierats. Uppgiften att tillgångarna skulle ha ökat med 35 procent är därför felaktig. Han säger också att fonden vid starten 1998 hade 40 miljoner dollar i tillgångar och inte 125 miljoner som jag tidigare angett i denna text.)

NEW YORK – Vi ligger på plus minus noll medan börsen är ner 12 procent hittills i år, säger Sandell i en exklusiv intervju.

Thomas E Sandell är en av de mest framgångsrika svenska finansmännen i New York. Hans fond hade 40 miljoner dollar i tillgångar vid starten 1998 och inte ens finanskraschen som började med problemen med subprime-lånen förra sommaren har fått honom på knä.

Tvärtemot att som sina forna kolleger på Bear Stearns spela på de riskabla subprimelånen, kortade han dem liksom byggmarknaden i stort. Det skulle visa sig vara ett smart drag.

Sandell är inte ensam om att ha hittat en strategi för att skydda sina investerares värde när det blåser finansiella isvindar.

Reuters rapporterade den 19 juni från en hedgefondkonferens i Monaco att många förvaltare börjat lära sig läxorna av det senaste årets bakslag och nu ser möjligheter i marknadens våldsamma gyrationer.

Finansmannen John Paulsson, som ifjol tjänade 3,7 miljarder dollar på att korta subprimesektorn, sa på konferensen att han såg en ”opportunity” på 10 miljarder dollar i ”distressed debt” (dvs dåliga lån) och ”higher quality mortgage debt” (dvs bolån med hög chans att de betalas).

Första kvartalet var tufft för hedgefondsektorn, inkomsterna sjönk 2 procent enligt ett index från Credit Suisse/Tremont. Andra kvartalet verkar dock lite ljusare och samma index steg i maj med 2 procent. Reuters citerar en av Thomas Sandells kolleger, Ken Glassman, som på konferensen sa att nedgången för ”distressed” tillgångar kommer att bli djupare än efter dot-com bubblan ”och förse oss med bättre tillfällen än vi sett på länge.”

Reuters skriver också att Glassman ansvarar för tillgångar på 16,9 miljarder dollar hos Sandell Asset Management, men denna siffra är dubiös. Vi har försökt få uppgiften bekräftad från Reuters Londonkontor, men hittills utan resultat.

Sandell själv säger att hans fonds tillgångar i dag ligger på 10,1 miljarder dollar, vilket motsvarar en ökning på 35 procent jämfört med 7,5 miljarder för drygt ett halvår sedan.

Precis som Paulsson har Sandell kortat subprime sektorn.

– Vi är korta subprime. Vi är korta byggbolag. Vi är korta CMBX, dvs commercial mortages. Vår målsättning är att bevara kapitalvärdet genom en låg korrelation till marknaderna, både börsen, valutor och råvaror, säger han.

Precis som många andra investerare och ekonomer ser han mörkt på den närmaste framtiden.

– Vi kommer förmodligen ha en väldigt tuff, konsumentledd lågkonjunktur, säger han och pekar på de fallande fastighetspriserna och det faktum att väldigt många hamnat i ett läge där lånen är större än värdet av deras hem.

Två tredjedelar av amerikanerna äger sina hem, vilket gör att de kommer att hålla igen tills fastighetsmarknaden nått botten.

– Jag var hemma hos George Soros och käkade middag med honom. Han sa att han aldrig har sett något liknande, att det här är det värsta sedan depressionen 1930, vilket han skrivit om i sin nya bok.

Finanskrisen har pågått ett år och sprider sig nu till konsumenterna som står för 70 procent av USA:s ekonomi. De våldsamma budget- och handelsunderskotten som byggts upp under Bush-regeringen gör att det kommer att bli svårt att tackla den ekonomiska nedgången med traditionella keynesianska mediciner.

Som Sandell ser det är det en bubbla som spruckit, vilket kommer att leda till en lågkonjunktur där många företag går omkull.

Men det är paradoxalt nog här det finns en chans för hedgefonder att tjäna pengar. De kan investera i lågt värderade tillgångar hos företag som gått i konkurs. Om de köper skulder i ett problemföretag för halva deras nominella värde och sedan strukturerar om företaget finns chansen att man sedan kan sälja samma tillgångar för 75 procent efter något år. Lyckas man med det har man tjänat 50 procent på sin investering.

– När man befinner sig i en lågkonjunktur är det ett väldigt bra tillfälle att investera i distressed properties, säger han.

Men om det blir en långvarig lågkonjunktur kanske det inte går att realisera den vinst man hoppats på?

Sandell säger att det är deras jobb att bedöma risken i en sådan investering och att de inte spekulerar i ekonomins utveckling, utan i möjligheten att strukturera om ett företag så att man kan få ut ett högre värde på det. Konjunkturen behöver inte svänga upp igen för att denna modell ska lyckas.

– 1990-1993 är ett bra exempel. Vi hade Drexel Lambert Burnham som gick bankrutt och vi hade haft alla dessa vi uppköp finansierade med junk bonds. Avkastningen på att investera i ”distressed” var i genomsnitt 30-50 procent per år 1991, 1992, 1993 och det utan att man tog någon stor risk, säger han.

Hans Sandberg

Denna artikel publicerades först i Realtid.se 1 juli 2008

Berodde kraschen "den svarta måndagen" 1987 på datorerna?

(Denna artikel skrevs 16 februari 1988 och publicerades i Datornytt. Artikeln ingår i boken Krönikor från USA:s datavärld 1987-2006).

Sällan har väl den amerikanska finansmarknadens maskineri blivit så noga dissekerat som denna vinter. Tegelstenstjocka rapporter har producerats för att klarlägga vad som hände dagarna kring Den Svarta Måndagen. Den allt mer omfattande datoriseringen av finansvärlden har stått i centrum för undersökningarna. Vilken skuld hade datorerna till kraschen?

Fram till mitten av oktober 1987 verkade det som om USAs ekonomi bara kunde gå åt ett håll – uppåt. Skeptiska finansmän som Felix G Rohatyn och Peter G Peterson, vilka varnade för ett sammanbrott hade svårt att göra sig hörda i den allmänna optimismen.

Dow Jones aktieindex som passerat 2.000 i början av 1987 närmade sig raskt 3000. De enorma budget- och handelsunderskotten fick visserligen dollarn att sjunka som en sten, men på hemmaplan märktes inte mycket av detta.

Den fem år långa högkonjunkturen hade skulle förvisso få slut, men de flesta bedömare placerade detta på andra sidan presidentvalet 1988.

Så föll plötsligt New Yorkbörsen (NYSE) med 250 poäng på Dow Jones index, under tre dagar från och med onsdagen den 14 oktober.

Detta ras var en reaktion på både utrikespolitiska (amerikanska styrkor bombade en iransk oljeplattform som hämnd för en iransk attack mot en oljetanker under USAs beskydd) och inrikespolitiska händelser (negativ handelsstatistik och ett lagförslag som försvårade take-overs, dvs aggressiva bolagsköp). Men det återspeglade också ett underliggande misstroende från finansvärlden mot presidentens förmåga att hantera landets ekonomi och politik.

Ingen vet exakt vad eller vilka faktorer som var de direkt utlösande, men vad som sedan hände finns nu dokumenterat i detalj och indicierna pekar mot att den datoriserade aktiehandeln spelade en avgörande roll för storleken på fallet.

För president Reagan var detta en välkommen slutsats:

”Jag tror inte att dollarn eller någonting annat utanför Wall Street och marknaderna hade någonting med det stora bakslaget i oktober att göra. Och det framgår av den rapport som har presenterats för mig av den kommission jag tillsatt....... Brady-kommissionen,” sade han i januari i Cleveland, Ohio.

Det nötta temat om att underskotten var "kongressens fel" tycktes nu kunna bytas ut mot "det var datorernas fel!" Brady-kommissionen var den första i en serie utredningar om börskraschen. Den fick sitt namn efter dess ledare, Nicholas Brady, ordföranden i finansbolaget Dillon Read & Company och nära vän till vicepresidenten George Bush. Utredningen, som snart skulle bestå av ett femtiotal personer, inklusive framstående ekonomer från Harvard Business School och ledande industrimän, som IBMs förre ordförande John R Opel, fick 60 dar på sig. Uppgiften var utomordentligt komplicerad och man fick bl a ta hjälp av en expertgrupp från Pennsylvania State University och en från IBM, som med hjälp av en stordator i detalj studerade aktiehandeln de kritiska dagarna.

Den åttonde januari överlämnades en 379 sidor tjock lunta till presidenten. Den visade mycket riktigt att det var något fundamentalt fel med hur marknaderna fungerade, men den pekade också ut de stora underskotten i budgeten och utrikeshandeln, vilka beskrevs som "ovälkomna och obehagliga styvbarn till Reaganomics".

Omedelbart efter börskraschen började en diskussion inom finansvärlden om den datoriserade aktiehandelns roll i kraschen. Det talades mycket om "program trading," en luddig term som rymmer flera olika typer av datoranvändning.

Bradykommssionen fann att den successiva datoriseringen av allt fler operationer på finansmarknaderna lett till en kvalitativ förändring av hela det finansiella systemet sätt att fungera.

Under det inledande kursraset den 14-16 oktober aktiverades datorprogram hos ett antal institutionella placerare. De använde datorstödda strategier för att köpa eller sälja aktier när kurserna ändrades mer än en viss procent (På engelska kallas detta portfolio insurance, vilket är något oegentligt eftersom det inte handlar om försäkringar, utan om att undvika kursförluster genom avancerade datorprogram som styr balansen mellan hur mycket aktier och kontanter en institution håller. Om kursen sjunker med 10 procent kanske säljprogrammet rekommenderar kunden att sälja 20 procent av en aktieportfölj, vilket ökar kontant-innehavet.)

Dessa automatiska program sände iväg mycket stora säljorder till börsen, vilket uppmuntrade ett antal spekulativt orienterade finansbolag att börja sälja aktier, eftersom de visste att kurserna skulle rasa till följd av säljprogrammen.

Nu hade en ond spiral nedåt dragits igång, för när datorerna noterade ytterligare kursfall, pumpade de ut nya stora säljorder, vilket ytterligare pressade kurserna. De gav också order elektroniskt att sälja stora mängder s k aktieindexoptioner på terminsmarknaden i Chicago. (Dessa "stock index futures" är kontrakt om att vid ett framtida tillfälle köpa eller sälja en korg med var och en av de 500 aktier som ligger till grund för Standard & Poors 500-index.)

Det säljtryck som byggts upp under fredagen den 16 oktober ledde måndagen den 19 oktober till att de automatiska säljprogrammen löpte amok.

Det var inte någon panik av horder av mäklare och aktieägare, utan en elektronisk säljstorm utlöst av några få superaktörer.

”Denna handel var koncentrerad i händerna på ett förvånande litet antal institutioner,” konstaterade Bradyrapporten.

Det var faktiskt mindre än tio institutioner vars datorstödda handel fick det internationella finanssystemet på knä måndagen den 19 oktober! Tre företag sålde denna dag med hjälp av sina säljprogram aktier för nästan 2 miljarder dollar (12 miljarder kronor) på New Yorkbörsen och tre företag sålde samma dag indexoptioner för 2,8 miljarder dollar på terminsmarknaden i Chicago. Svängningarna förvärrades ytterligare genom att s k indexarbitragörer trädde in med mycket stora och snabba transaktioner. Arbitragörerna gör vinster på tillfälliga prisskillnader mellan marknaderna i Chicago och New York, genom att samtidigt köpa och sälja aktieindexoptioner Normalt ska priset på terminsoptionen återspegla det aktieindex det bygger på, men det finns alltid ett litet gap, en prisskillnad, mellan dem. Arbitragören kan med hjälp av datorer upptäcka och slå mynt av förändringar i dessa gap. Detta är möjligt därför att "handpenningen" vid köp av indexoptioner bara är 7 procent (den har nyligen ökats till 15 procent), vilket möjliggör stora transaktioner, vilket krävs för att det ska löna sig att utnyttja små procentuella fluktuationer. Denna verksamhet var i sig inte skadlig, utan förde över säljtrycket från Chicago till New York, vilket på sikt tjänade till att balansera de två marknaderna. Problemet var att topparna i denna verksamhet kom att sam-verka med de övriga svängningarna på marknaden.

Den enorma ökningen av aktiehandelns volym under de kritiska dagarna drev datorsystemen långt förbi vad de planerats för. Därmed hotades det finansiella systemet av ett tekniskt sammanbrott mitt i säljstormen! Pressen var störst på New York-börsens datorsystem, som spräckte sitt kapacitetstak, men ändå i stort sett höll ställningarna. Som vi berättat tidigare (Datornytt 12/87) uppstod problem på output-sidan, när den elektroniska remsan hade en eftersläpning på flera timmar och de printrar som skriver ut säljorderna åt specialisterna inte kunde hålla tempot. Trycket ledde också till problem för specialisterna, dvs de företag som sköter handeln inne i själva börssalen. De är skyldiga att träda in och köpa aktier själva om de inte kan finna någon köpare, men deras resurser ansträngdes till det yttersta och om inte Alan Greenspan gripit in och med hjälp av The Feds auktoritet och resurser säkrat dem bankkrediter, så hade börsen kollapsat totalt. (Utredningen kritiserade också det faktum att en del specialister frångick sitt ansvar mot marknaden och koncent-rerade sig på att handla med egna papper istället för sina kunders.)

I de utdrag av rapporten som publicerades i New York Times står det att New Yorkbörsens datorsystem, DOT, faktiskt bröt samman och att detta skapade stor förvirring hos investerarna som inte visste om deras säljorders utförts och till vilka priser:

”Ett avgörande problem i börssalen hos NYSE var sammanbrottet för det datoriserade DOT-systemet pga otillräcklig kapacitet.”

Men denna del av Brady-rapporten är felaktig och har reviderats av kommissionen, enligt Jim Squyres, som är vice vd för SIAC, det företag som sköter datorsystemet. Även på Tandem Computer, hävdar man att datorsystemet klarade pärsen.

Bradykommissionens viktigaste slutsats var att datoriseringen av finansmarknaderna de facto skapat en enda marknad, som är elektroniskt länkad.

”Ur ekonomisk synvinkel är det som traditionellt betraktats som separata marknader – marknader för aktier, för indexoptioner och för aktieoptioner – de facto en enda marknad.

”Till stor del kan problemen i mitten på oktober hänföras till dessa marknadssegments misslyckande i att agera som en enda.”

De olika institutionella mekanismerna och myndigheterna klarade inte av att hantera trycket från aktiviteterna från marknad till marknad.

Kommissionen ville därför skapa en central instans som övervakar spelet på och mellan de olika elektroniskt förbundna marknaderna och föreslog att "The Fed", USAs motsvarighet till vår Riksbank skulle ges detta ansvar. (Vilket Alan Greenspan, senare avvisade.)

Man föreslog också att någon slag av "säkringar" (circuit breakers) skulle skapas för att lugna ned marknaden när den hotades av överhettning, t ex i form av gränser för hur mycket en aktie fick falla under en dag innan handeln med den avbröts.

Slutligen föreslog man utbyggnad av informationssystem som följer aktiviteterna inom alla marknader och mellan dem.

Sedan en tid pågår vid New Yorkbörsen experiment med att inskränka den datoriserade aktiehandeln via DOT-systemet. Under tisdagen den 20 oktober stoppades den helt ett tag. I början av februari infördes regler som stoppar vissa typer av datoriserade säljprogram från att utnyttja DOT-systemet (som ger direktförbindelse med specialisternas datorer på börsgolvet).

Den efter Bradykommissionen viktigaste undersökningen om börskraschen kom i form av en 900-sidig rapport från SEC (Securities and Exchange Commission, som övervakar aktiebörsen). SEC-rapporten gick längre än Bradykommissionen i analysen av konsekvenserna av datoriseringen, men var försiktigare i sina rekommendationer om åtgärder.

Man konstaterade att en följd av sammanflätningen mellan marknaderna skapat en "syntetisk aktiemarknad":

”Existensen av en aktiv terminsmarknad för aktieindex har faktiskt skapat en alternativ, ’syntetisk’, aktiemarknad för ett växande antal institutionella placerare,” skriver SEC.

Dessa handlar snarare med index än med enskilda aktier, grundade på analyser av enskilda företags kvaliteter och framtidsutsikter. Priserna på aktier bestäms inte längre på börsen utan på dessa syntetiska börser dominerade av gigantiska placerare. De institutionella aktörerna riskerar med sina avancerade datorprogram på att skrämma bord de individuella aktiespararna. Detta undergräver på sikt marknadens grundläggande funktion, som ju inte är att vara ett kasino, utan att kanalisera sparande till investeringar.

SEC föreslog att en särskild station ("post") på börsgolvet ska inrättas som specialiserar sig på att ta hand om de datoriserade säljprogrammen från institutionella placerare. Det skulle både öka effektiviteten i denna verksamhet och samtidigt göra den mindre skadlig för övriga placerare. SEC vill också i likhet med Bradykommissionen ha något slags "säkringar" mot den datoriserade handeln för att motverka alltför stora svängningar. Däremot undvek man att ta upp något förslag liknande Brady-kommissionens om en central kontrollinstans för hela finansmarknaden.

Vid sidan om dessa två har rapporter om kraschen kommit från New Yorkbörsen, från CFTC, det organ som övervakar terminsmarknaderna och en från GAO (General Accounting Office, ett utredningsorgan som anses vara relativt fristående från olika lobbyintressen).

Den första av dessa tre lade skulden för kraschens djup på spekulation i aktieindex på terminsmarknaden (dvs på Chicagobörsen som också är konkurrent till NYSE). Den andra (som hade mer förankring i Chicago) såg inte något större problem i denna handel, men rekommenderade bättre kommunikation mel-lan marknaderna.

GAOs rapport riktade stark kritik mot det sätt på vilket datorsystemen fungerade under kraschen. Enligt GAO drabbades New Yorkbörsen av tillfälliga sammanbrott i nio av tolv större datorsystem, varav sex var direkt ansvariga för att utföra aktiehandel. GAO efterlyste katastrofplanering från SECs och CFTCs sida.

”Oktoberkraschen var en krasch som nära på blev en katastrof. Vi kommer förmodligen aldrig att få veta hur nära katastrofen vi var,” sade Charles A Bowsher, från GAO i ett kongressförhör.

Ledningen för New Yorkbörsen besvarade GAOs kritik med ett uttalande där man sa:

”Med tanke på storleken på den uppgift som NYSE-systemet stod inför den 19 och 20 oktober, anser vi att de fungerade utomordentligt bra.”

Debatten om vad som hände den Svarta Måndagen kommer att fortsätta, liksom utbyggnaden av datorsystemen. Det är mycket möjligt att kongressen kommer att lagstiftningsvägen reglera vissa former av den datoriserade aktiehandeln, för att säkerställa någon slags jämvikt mellan giganterna och de små individuella investerarna. Det är också möjligt att den självsanering som pågår vid de olika börserna kommer att göra en del av denna lagstiftning onödig.

En sak är i varje fall helt säker. De institutionella placerare som drabbades av hybris och trodde att de med hjälp av datorerna skulle kunna försäkra sig mot kursfall borde vara botade.

Inga datorer hjälpte när tio elefanter samtidigt kastade sig mot nödutgången!