Att intervjua finansdoldisen Thomas Sandell

Currents 4 2007.
Utlandssvensken Thomas E. Sandell är en av de mest framgångsrika hedgefond-investerarna i New York, men han är också en av de skyggaste när det gäller media. Låt oss säga att hans förtroende för journalister är begränsat. Men mediernas intresse för honom är inte svår att förstå eftersom hans hedgefond Castlerigg Investments (som drivs av Sandell Asset Management Company i New York) vuxit med nästan 15 procent i snitt sedan starten 1998. Fonden hade vid starten tillgångar på 40 miljoner dollar. De har idag vuxit till 7,5 miljarder.

Jag hade försökt få en intervju med Thomas Sandell i över ett år, men det verkade omöjligt. En gång försökte jag komma tillräckligt nära för att fråga honom öga mot öga genom att anmäla mig till en kväll med Sandell som den svensk-amerikanska handelskammaren i New York arrangerade. Men jag fick ett emejl till svar som förklarade att journalister var bannlysta från tillställningen, även om vi tänkte komma dit som privatpersoner. Jag pratade också med Sandells advokat som var väldigt trevligt och lovade att kolla, men det gav inget.

Jag hade så gott som helt gett upp när nyheten kom om överenskommelsen mellan SEC och Sandell Asset Management. SEC hade undersökt en serie transaktioner firman gjort efter orkanen Katrina och det gick rykten om att man tänkte statuera exempel, men istället blev det en överenskommelse där firman betalade tillbaks vinster man gjort på transaktionerna och ledningen fick böta för misstagen. Jag hade ringt runt och kollat in vad SEC och medierna publicerat och hade en text klar att sända när jag beslöt mig för att ringa ett samtal till. Jag visste att ingen skulle svar, men ändå, då kunde jag åtminstone avsluta artikeln med att jag försökt nå herr Sandell.

Det var sent på eftermiddagen, vid sextiden tror jag. Någon svarade på andra sidan och jag bad att få tala med herr Sandell.
”Det är jag,” svarade rösten.
Jag blev paff, men dolde min förvåning och förklarade mitt ärende. Han sa att han inte ville kommentera, att han aldrig pratar med pressen, men att han var villig att titta på min artikel för att se om den innehöll sakfel. Okej, det var bättre än inget tänkte jag och skickade över texten. En halvtimma senare ringde det och det var Sandell. Han hade hittat en massa fel, så jag lyssnade idogt och antecknade. Han var väldigt saklig och verkade inte vara ute efter att slå blå dunster i ögonen på mig, så jag rättade det som verkade rimligt och som jag kunde kolla upp på annat håll. Vi gick ett par vändor till och under tiden fick jag en serie kommentarer som han gick med på att jag kunde använda. Det blev en rapport för Realtid.se som var ensam i världen om att ha kommentarer från Sandell till SEC-storyn. Jag brukar normalt vara skeptisk mot folk som vill se artiklar innan de går i tryck och lovar aldrig att ge dem sista ordet om vad det ska stå, men särskilt när det gäller komplicerade tekniska saker, så kan det vara en otjänst mot läsarna att inte lyssna på kritik och synpunkter. Vi gick fram och tillbaks ett par rundor och till slut hade jag en text som han inte protesterade mot, även om han helst sett att jag inte skrivit nåt alls.

Jag vet inte varför han besvärade sig med att prata med mig när han inte pratar med Wall Street Journal eller New York Times, men faktum var att han gjorde det och det verkade som att vi byggde upp ett förtroende under processen. Vilket jag använde för att fråga honom om han skulle kunna tänka sig att ge en intervju för Currents, som jag är redaktör för. Han föreslog att vi skulle träffas och käka lunch och prata mer om saken. Den lunchen tog plats 25 oktober och växte snabbt ut till den intervju som jag skrev för tidningen Currents och som finns publicerad i min bok Swedish-American Currents.

Hans Sandberg