måndag, december 30, 1996

Första natten på Manhattan och jag kallsvettades redan

(En av mina krönikor för Dagens Nyheters första nätupplaga, DNnet)

Dagarna före nyårsafton ska man försöka summera året som gått och säga något dumt som inte låter så dumt om det nya år man än så länge inte vet någonting om. För egen del skiter jag i prognosen och blickar istället tio år tillbaks. Det var den 27 december 1986 jag för första gången satte min fot i New York. Jag hade träffat en tjej från New York på Holiday Inn/Lidos nya diskotek i Beijing ett par månader tidigare och hade efter ett par månaders brevväxling (det var före webben!), telefonerande och skrivande fått ihop tillräckligt med kulor för att åka.
Lisa mötte mig på flygplatsen och tog mig hem till Staten Island där jag träffade jag hennes föräldrar, Jerome och Bridget. De var vänliga och bjöd på middag. Sedan gick Lisa och jag på ett party där jag röjde min svenska rättframhet genom att på frågan vad jag tycker om Amerikan svarade:
-I haven't seen much of it yet, but the airport sucks! (Jag har inte sett mycket av det än, men flygplatsen stinker!)
Jag märkte det inte, men Lisa berättade senare att de var chockade. Amerikaner säger hellre något snällt och meningslöst än att riskera att trampa en främling på torna. Vill de vara sarkastiska kanske de klämmer till med "How nice for you!" vilket låter snällt men i själva verket betyder att om du är så korkad får du stå ditt kast. Fast det var inte artigheter jag skulle berätta om utan om min första natt på Manhattan.
Jag fick av en vän till Lisa hyra en liten etta, eller Studio som man säger här, på 87:e gatan, i närheten av York Avenue. Det är visserligen ganska nära spanska Harlem, men också nära borgmästerens bostad varför det räknas som "a good neighborhood." Skillnaden mellan ett bra kvarter och ett dåligt kan i New York vara livsavgörande. Det var en röd tre eller fyra våningars tegelstensbyggnad, med en Deli (ett snabbköp av Seven Eleven-typ) i bottenvåningen. Bakom glasdörren fanns ett metallskåp med rader av små brevlådor.
Det fanns en minimal kokvrå i tamburen och en likaledes minimal toalett. Själva rummet var stort nog för att man skulle kunna fälla ut den gamla bäddsoffan, men inte mycket mer. Det satt en luftkonditioneringsanläggning instucken i den nedre halvan av det lilla tvådelade fönstret, bakom vilket jag skymtade brandstegen.
Jetlaggad som jag var skickade jag hem Lisa och stöp i säng, men jag somnade inte omedelbart utan låg och tänkte på allt som hänt och på att här låg jag nu i New York av alla ställen. Vilket visserligen var ballt, men också lite otäckt. Det var ju trots allt en ganska farlig stad. Innan jag åkte hade jag läst ett reportage av Jan Guillou som fått följa i en partrullbil genom ett av New Yorks tuffaste polisdistrikt. Det fanns 242 miljoner handeldvapen i USA hade jag också läst där eller någon annanstans. Och det mördades tre människor per dygn i New York. Jag hade också sett filmen En natt i New York, som i och för sig var en komedi, men inte någon direkt reklamfilm för The Big Apple.
Det var då jag hörde steg på brandstegen. Klockan var nu över ett på morgonen och det var tyst ute, sånär som på brandstegen. Jag höll andan och lyssnade. Först ingenting. Sedan kom de. Klank, klank, klank. Och så vart det tyst igen. Ungefär som om någon smög sig uppför brandstegen. Varför har de förresten brandstegar? Det är ju som att rulla ut röda mattan för varenda tjuv. Jag reste mig upp och smög mig sakta fram till fönstret. Försiktigt kikade jag bakom gardinen. Det var ingen där. Jag väntade, men hörde inget och gick och lade mig igen. Det var väl bara inbillning sa jag till mig själv och försökte somna igen.
Då kom det igen. Klank, klank, klank. Det var någon därute. Tänk om det är en tjuv? En beväpnad en. Vad gör jag då? Telefonen fungerade inte, men det fanns en nere på gatan framför Delin. Men hinner jag dit? Och tänk om han har en kumpan som väntar därute? Och ingen quarter har jag att ringa med.
Kallsvettig smög jag mig fram mot fönstret. Kikade ut igen, men det var svårt att se något i mörkret. Fast låg det inte något där i snön på brandstegens galleravsats? Kanske hade han tappat en handske eller trasa? Mitt hjärta satt nu strax under struphuvudet och jag andades bara varannan minut. Men ljudet var borta. Jag återvände till sängen för att kontemplera det ironiska i om jag skulle bli rånad och mördad under min första natt i New York. Lisa skulle komma hit i morgon kväll och finna min kropp med ett par kulhål igenom bröstet. Då hörde jag det igen, eller så drömde jag att jag hörde det, men det spelade ingen roll för när jag vaknade igen var klockan halv sex nästa kväll.
Vad viktigare var, var att jag hade livet i behåll och mina prylar också. Men jag hade inte tid att fundera så mycket mer över detta mirakel, som över det faktum att jag nu var en timma sen till mitt möte med Lisa på hennes jobb nere i Wall Street-distriktet. Jag fick på mig kläderna, sprang ner till Delin, köpte en tidning för att få växel och ringde hennes jobb. Städerskan svarade och lämnade över telefonluren till Lisa som inte gett upp hoppet. Hon hade visserligen börjat tänka mörka tankar, för hon visste hur naiva turister kan vara.
När vi slutligen träffades den kvällen berättade jag om min mardrömslika natt, men Lisa blev allt annat än upprörd. Hon bara skrattade och sa:
-It was the radiator! They allways make noise! (Det var elementet! De för alltid oväsen!)
Min tjuv var alltså bara het ånga som förde oljud under sin väg genom kåkens urmodiga värmesystem.
It could only happen in New York, eller?

Hans Sandberg

Pilot 5000: Äntligen en dator för skjortfickan!

Den är så liten att jag nästan vart besviken när jag packade upp den. Var det allt? Och så fyrkantig den ser ut sen.... Men Pilot är ingen skrytleksak, utan en billig, liten och utomordentligt användbar PDA-dator.

En Personal Digital Assistant (PDA) som Apples Newton eller en “organizer” som Casios BOSS och Sharps Zaurus må vara hur duktig som helst på att komma ihåg möten och telefonnummer, men om den inte kan kommunicera med vår PC haltar den fram på ett ben.

Det är därför US Robotics Pilot väckt så mycket uppmärksamhet här i USA. De är först med en PDA som blixtsnabbt kan synkronisera sin information med den vi har på vår PC.

Så här går det till:
1. Stoppa in din Pilot i den lilla ställning du anslutit till din dators ena seriella port.
2. Tryck på knappen! (Det finns bara en.)

Pilot uppdaterar automatiskt PC-versionen av Pilots programvara med all ny information. Skulle du sedan ha skrivit in ny information i PC-versionen av dess adresslista, kalenderprogram, kom-ihåg-lista, eller anteckningsblock hämtas de automatiskt. Det är så enkelt och smidigt att även en ärrad databrukare nästan tappar hakan. Var det allt? Inget krångel, inga felmeddelanden. Verkar skumt. Måste vara något fel.

Men det är inget fel, utan bara en produkt som är synnerligen välgjord, med undantag för det genanta faktum att Pilot inte har något reservbatteri. De två AAA-batterierna räcker visserligen i 2-3 månader, men sedan har vi bara tre minuter på oss att byta innan våra data försvinner. Nu har vi säkert kvar en kopia av våra data kvar på vår PC, men det är inte till stor hjälp om vi råkar befinna oss på resande fot. Ett par extra batterier bör därför alltid finnas till hands. (Och var inte allt för nervös p.g.a. de tre minuterna. Ett par användare har vittnat på Compuserve om att de klarat sina data även efter 20 minuter utan batterier.)

Det finns två versioner av Pilot, modell 1000 som kostar 299 dollar och modell 5000 som kostar 369 dollar. Skillnaden mellan dem ligger i mängden minne. Pilot 1000 klarar 500 adresser, 600 möten, 100 kom-ihåg och 50 memon. Motsvarande siffror för Pilot 5000 är 2500, 2400, 500 respektive 500.

Mannen bakom Pilot heter Jeff Hawkins. Han drömde redan 1991 om att skapa en handdator för massorna. Året därpå grundade han Palm Computing, som gjorde sig ett namn med Graffiti, ett litet program för att ta plågan ur skrivandet på Apples Newton. Företaget har sedan ackumulerat erfarenheter av små handdatorer genom sina allianser med företag som Casio, Tandy, Geoworks och Sharp. Det köptes för en tid sedan av modemtillverkaren US Robotics, som nu lanserar Pilot i USA. En tysk och en fransk version är också på gång, men det är inget som hindrar att man använder den amerikanska modellen tillsammans med andra språk.

Graffiti gav oss ett lätt stiliserat alfabet istället för att försöka lära våra datorer den mycket svåra uppgiften att tolka varje tänkbar mänsklig handstil. Tar man sig bara den halvtimma det tar att lära sig Graffiti är det sedan ingen konst att skriva på en Newton med nästan 100-procentig träffsäkerhet.

Pilot är helt enkelt en PDA byggd kring Graffiti och Palm Computings operativsystem, Palm OS. Den mäter 12 x 8,1 x 1,8 cm och väger 258 gram inklusive batterier. Bildskärmen tar upp nästan hela framsidan, men är delad i två delar. Den nedre fjärdedelen är ett kommandofönster, med två “fasta” ikoner på var sin sida om ett fönster i vilket man skriver in text och siffror med hjälp av Graffiti. Vänstra delen av detta fönster är för text och den högra för siffror. Att denna tudelning är smart märker vi om vi prövar Pilots inbyggda kalkylatorprogram. Så länge vi skriver i högra delen av inskrivningsrutan råder ingen tvekan om att ett rakt vertikalt streck är en etta och inget i.

Man kan ju fråga sig varför man överhuvud ska krångla med penn-input. Förklaringen är förstås att våra fingrar är för stora. Användbara tangentbord får inte plats i en skjortficka och de som får plats är inte användbara.
Pilot löser detta dilemma med Graffiti och det fungerar.

Fast om man nu nödvändigtvis vill ha ett tangentbord, så kan Pilot fixa det med. Det är bara att dra ett streck med pennan från inskrivningsrutan upp i det stora fönstret, så aktiveras ett litet virtuellt tangentbord på skärmen. Själv använder jag det mest när jag behöver skriva in omljud som å, ä och ö. Pekar man på en liten box märkt “Int’l” får man en uppsjö av a, e, i, o, y och u med olika accenter och omljud att välja på. Det går i och för sig att skriva dem med Graffiti, men i det fallet föredrar jag tangentbordet.

Jag skrev att det bara finns en enda knapp på den ställning man parkerar sin Pilot i när man sitter vid sin dator. Det är sant, men det finns sju till på själva Piloten. En är grön och det är den man sätter på datorn med. Sedan finns det fyra runda knappar för hoppa mellan systemets basfunktioner utan penna. Mellan dem finns två små avlånga knappar för att “scrolla” upp och ner i en applikation, eller hoppa mellan datum i kalendern.

De applikationsprogram som följer med Pilot är enkla, men fullt tillräckliga för de flesta behov. Kalendern har alarm och låter oss föra in återkommande möten med ett kommando. Den erbjuder bara två perspektiv - dags- och veckovis, vilket är det pris man får betala för litenheten. Kalkylatorn är elementär. Telefonboken är relativt sofistikerad och låter oss bl a sortera våra nummer efter olika kategorier.

Det snabbaste sättet att hitta ett namn eller dylikt är att peka med pennan på “Find” ikonen, som öppnar ett litet sökfönster. Där skriver man in det ord man letar efter och får snabbt en lista på alla ställen där det förekommer. Sedan är det bara att peka på det man vill ha, så öppnas det fältet.

PC-versionen av Pilots programvara - “Pilot Desktop” - är föredömligt enkelt och effektivt, men här skulle jag önska mig lite större flexibilitet, även om det gjorde programmet aningen mer komplext. Det går t ex att importera data till adressboken och anteckningsboken, men inte till kalendern eller kom-ihåg-listan. Den bristen kommer i viss mån att repareras när andra företag levererar specialprogram för att synkronisera sina PIM med Pilot. Stöd för följande program har aviserats: Franklin Quests “Ascend,” Lotus “Organizer,” Microsofts “Schedule+”, Campbells “OnTime,” Elans “GoldMine,” NetManages “Echo 3.0,” Starfishs “SideKick,” Now Softwares “Now Up-to-Date” samt Mecas “Managing Your Money.” Commence Corporation som ligger bakom marknadens i mitt tycke bästa PIM-program “Commence,” har däremot inte bestämt sig för att slå en bro till Pilot.

Om man går omkring med sin databas i skjortfickan, eller handväskan finns förstås risken att man förlägger den och ens hamnar i fel händer. Pilot har därför en säkerhetsfunktion som kräver ett lösenord för att starta den. Alternativt kan vi markera känsliga data med “private” och de kommer då bara att visas om vi skriver in vårt lösenord.

Pilot kan än så länge bara arbeta tillsammans med Windowsprogram, men ett Mac-program bör finnas att köpa i USA när denna artikel läses. US Robotics jobbar dessutom med att ta fram en kommunikationsmodul för Pilot, som ska göra det möjligt att använda den över trådlösa datanät som RAM Mobile. 1997 bör vi också kunna se fram mot nya versioner av Pilot, med kraftigare processorer och bakgrundsbelysta skärmar.
Det är i och för sig inget större fel på dagens skärm, men lite extra ljust kan aldrig skada.

Man behöver slutligen inte stänga av Pilot, för det gör den själv om vi inte använt den på ett tag.

Hans Sandberg



fredag, november 01, 1996

Paco Underhill om framtidens konsument

(Publicerad i Köpmannen november 1996)

Paco Underhill i sitt kontor på Manhattan.

Handeln måste lära sig se med äldres ögon

Om detaljhandeln ska kunna möta åldersexplosionen måste den lära sig se världen med de äldres ögon.
-Hushåll ledda av folk över 55 står för var fjärde spenderad dollar och den andelen kommer att växa, säger Paco Underhill, en av USAs ledande konsulter inom handeln.


Det finns gott om butiker som säljer till unga, alltifrån DisneyStores och Toy´s R Us till Gap och Niketown, men det är inte lätt att hitta butiker för äldre. Skälet är dels att de ofta handlar samma saker som vi andra och dels att “ett av de mest effektiva sätten att alienera äldre är att sikta direkt på dem,” för att citera den amerikanske gerontologen Kenneth J. Doka. (The Futurist, Jul/Aug -92.)

Mer än tolv procent av USAs befolkning är idag över 65 jämfört med fyra procent år 1900. Och om 15 år börjar landets 76 miljoner “baby boomers” (dvs generationen född mellan 1946 och 1964) pensionera sig. Trenden pekar mot att 20-25 procent av USAs befolkning år 2040 kommer att vara över 65!

Denna “åldersexplosion” kommer att förändra det amerikanska samhället i grunden. Det blir enorma påfrestningar, men också nya möjligheter, inte minst för handeln. Professor Ken Dychtwald som driver konsultfirman Age Wave, tror att 60-, 70- och 80-talets fokus på de unga år 2020 kommer att ha ersatts av en fokus på “the middlescene” dvs 40-60-åringarna. (21st Century Online Magazine, http://21net.com/on-line/agewave.)

De gamlas växande ekonomiska betydelse gör det dubbelt viktigt att skaffa sig en riktig bild av dem. Det är t ex sant att USAs äldre är en rik och politiskt mäktig grupp, men det är, som Kenneth Doka påpekat, också en mycket heterogen grupp, både ålders- och hälsomässigt, ekonomiskt och kulturellt. 65-åringen som joggar på beachen i Florida har kanske inte så mycket gemensamt som konsument med en sjuk och fattig 95-åring i Detroit.

Men det finns trots det viktiga gemensamma drag som handeln måste lära sig förstå om den ska kunna svara på denna stora och växande kundkrets.

Vad kan man göra? Vi lät frågan gå till Paco Underhill, som grundat en forskningsgren kallad “retail antropology,” dvs detaljhandelsantropologi, eller studiet av mänskligt beteende inom detaljhandel.
Paco Underhill studerar konsumenternas beteende med videokameror istället för med frågeformulär, vilket ger en mer detaljerad bild av vad folk har för sig när de shoppar. Han kan t ex hänga upp en kamera över entrén för att i detalj studera exakt vad folk gör när de kommer in i en butik. (Hans konsumentforskning beskrivs utförligt i tidningen The New Yorker, 4 nov -96.)

-Det är ironiskt att vi trots all vår kunskap om den förestående demografiska explosionen gör så lite för att attrahera äldre konsumenter, säger han när vi träffar honom på hans anspråkslösa kontor ett par kvarter norr om Union Square på Manhattan.
-Det finns många enkla saker att göra. En stol, eller en plats att sitta, handlar inte om bekvämlighet, utan om marknadsföring. Ta ett äldre par som kommer in i en avdelning för underkläder. Om det finns en plats där frun kan lämna sin man och veta att han trivs ökar chansen att hon stannar längre och spenderar mer pengar. På samma sätt saknas det ofta ett ställe för mannen att placera sin hustru när de går in i en järnaffär.
-Det gäller att se till att den fysiska miljön hjälper de äldre i den kommersiella miljön. Det kan handla om trappor, ramper och räcken. Kom ihåg att alla tjänar på det vi gör för de äldre.
-Jag tror att omsättningen skulle kunna öka med 4-8 procent om vi blev bättre på att sälja till äldre, säger han och påminner om att äldre inte bara handlar om att handla åt sig själva.
-Vem har mest pengar att spendera i leksaksaffären? I USA är det farmor eller mormor! Men försök gå in i en leksaksbutik som mormorsmor för att köpa ett Sony videospel, eller ett Nintendo supersystem. Det finns ingenting som hjälper de äldre att handla åt sina barnbarn. Väldigt få inser att man borde erbjuda äldre lösningar på att köpa presenter.

Seendet är en nyckelfråga för äldre.
-Ögat hos en person som är 50 tar in 30 procent mindre ljus än samma öga när personen var 20 eller 25. Det är t ex därför apotekskedjan Eckhards i Florida placerat ut förstoringsglas vid sina receptfria mediciner.
-Frågan om seendet styr många saker, som hur vi designar trappor, vilka stilsorter vi använder på våra paket och vilka val vi gör när det gäller att få ut viktig information i en handel som alltmer litar till självbetjäning.
-Det tar mina ögon en och en halv sekund längre att anpassa sig till skiftande ljusförhållanden än för någon som är tjugo år yngre. Om jag kommer in från en solig parkeringsplats kommer jag att missa de skyltar och meddelanden man placerat alldeles innanför entrén.
-Jag brukar uppmana butikschefer att ställa sig i dörren och iaktta när folk börjar röra på huvudet. Det brukar vara en bestämd punkt, som kan ligga mellan fem till tjugo steg in. Gå sedan dit och titta efter vad ni kan se därifrån. Vad vill ni att era kunder ska kunna se från den platsen? Vad kan de inte se därifrån?

Ett annat viktigt faktum för handeln att tänka på är att kvinnor lever längre än män.
-Hur ska vi kunna hjälpa kvinnliga pensionärer att hantera saker som de traditionellt låtit männen sköta? Hur kan jag hjälpa en 65-årig kvinna att köpa nya vindrutetorkare och övertyga henne om att hon själv kan byta dem?
-Vi måste också fundera igenom var vi placerar olika varor utifrån den åldersgrupp vi försöker nå. Vi har jobbat en hel del med kosmetikbranschen och dokumenterat att äldre kvinnor väldigt ofta måste böja sig ner för att hitta sina produkter vid kosmetikdisken. Deras produkter är sällan de sexigaste och hamnar därför nära golvet, istället för där de borde vara, säger han.
-Vi lever i en tid där kvinnornas roll växer. De inte bara lever längre, utan jobbar mer, kontrollerar mer pengar och fattar mer beslut. Resultatet är att män ofta gör saker som kvinnorna brukade göra, t ex att köpa sina egna underkläder. Jag minns hur min 65-årige gick ut och köpte sitt första par underkläder! Där gick han på Wal-Mart och försökte lista ut vilken storlek han hade.

Det finns exempel på företag som framgångsrikt börjat anpassa sig till åldersexplosionen. Paco Underhill pekar på jättekedjan Wal-Mart, som bl a anställer äldre människor för att stå i entrén och hälsa kunderna välkomna. Det gör att äldre känner sig välkomna, men motverkar också snatterier. Det blir psykologiskt svårare att stjäla när butiken associeras med snälla gamla farbröder och tanter.

Finns det inte en risk att man skrämmer bort unga konsumenter om man anpassar sina butiker för de äldre? Han tror inte att det behöver bli så och pekar på en del lösningar. Man vet t ex ganska väl när olika kategorier av kunder shoppar. Klockan nio på onsdag morgon är chansen god att det är pensionärer och unga mödrar, eftersom de barnen är i skolan och resten är på jobbet.
-Då är det inte så smart att köra Michael Jackson på TV-skärmarna. Bättre då att ha Rocking Seniors, en träningsvideo för äldre, eller en Jane Fonda-video.

Ett annat sätt är att ha x-formade montrar som kan roteras så att fronten anpassas efter kundtrafiken en viss tid på dagen.

Slutligen ska vi komma ihåg att shoppingen för många äldre kan vara ett avbrott i ensamheten.
-När vi väl tagit en människa ut ur arbetslivet och flyttat ut den till förorterna har vi också förnekat den merparten av vår arts möjligheter till social samvaro, säger Paco Underhill en smula filosofiskt.

Hans Sandberg

onsdag, september 11, 1996

Milton Coleman, Washington Post: Mångfald lönar sig

(Pressens Tidning, 1996)

Nästan alla större amerikanska tidningar och tidningskedjor har program för “diversity,” dvs att främja etnisk mångfald och förståelse.
-Klara ekonomiska skäl talar för “diversity,” säger Milton Coleman, redaktionschef (deputy managing editor) på Washington Post.


USAs nyhetsredaktioner är fortfarande vita fläckar på en alltmer etniskt diversifierad arbetsmarknad. Detta undergräver deras moraliska status som sanningssägare och hindrar dem från att nå nya och växande grupper av läsare.

Bara var tionde amerikansk nyhetsjournalist tillhör någon av landets “färgade” minoriteter trots att var fjärde amerikan räknar sig dit. Enligt de amerikanska tidningsredaktörernas organisation (ASNE) som gör en årlig enkät om minoriteternas ställning är 5,4 procent av den redaktionella personalen svart, 3,2 procent spansktalande (“hispanic,”) 2 procent amerikaner av asiatiskt ursprung och 0,4 procent indianer.

Det är inte mycket att skryta om, men även dessa siffror representerar en radikal förändring. Minoriteternas andel ökade enligt ASNE med 259 procent från 1978 till 1995, från 3,95 procent till 11,02 procent.
-Det har skett stora förbättringar på redaktionerna, säger Arthur Fennell, nyhetsankare på NBC:s TV-station i Philadelphia och ordförande i the National Association of Black Journalists (NABJ.)

Men ju högre upp man kommer i hierarkin på redaktionerna, desto sämre blir representationen för de etniska minoriteterna.
-Det finns bara 15 tidningsutgivare och chefredaktörer med minoritetsbakgrund, berättar Carolyn Terry, som är arbetsmarknadsreporter och rapporterar om “diversity” för de amerikanska tidningsutgivarnas tidning PressTime.

USA har över 1500 dagstidningar.

-Det finns för få företrädare för minoriteterna på ledande poster. Det sitter alldeles för många vita i toppen på totempålen, säger Arthur Fennell på NABJ.

ASNE har satt målet att 24 procent av de redaktionella jobben år 2000 ska besättas av representanter för minoriteterna. Idag - fyra år före deadline - har bara tolv av 226 dagstidningar med över 50 000 i upplaga nått dit.
-De stora tidningarna och kedjorna tenderar att ha program för diversity, för de har resurser. De har också insett att de nya läsarna kommer att komma från färgade och att de måste anpassa sig för att nå dem, säger Carolyn Terry.
-Överlag tror jag att kedjorna varit bra för den etniska mångfalden. USAs två största kedjor, Gannett och Knight-Ridder, har väldigt bra program och kurser när det gäller diversity, säger Carolyn Terry. Att jobba för en kedja ger också bättre karriärmöjligheter.

För små tidningar kan det vara svårt att rekrytera minoriteter även om de vill.
-Vilken minoritetsjournalist vill flytta till Frost Bite, Illinois och vara den enda färgade i stan, samt tjäna 12 000 dollar om året, frågar hon ironiskt.
För att komma runt detta problem har en del tidningar och kedjor startat ett rotationssystem, där nyanställda journalister eller praktikanter sänds ut till småtidningar för en tid. De håller kontakt med de stora tidningarna och får senare en chans att flytta tillbaks.

Den tidning som kommit längst, men också fått ta mest stryk för sina försök att diversifiera är Washington Post.
-Det är en av de tidningar som gjort mest när det gäller “diversity.” Chefredaktören Leonard Downey Jr., är personligen väldigt engagerad i detta, säger Sig Gissler, forskare vid Columbiauniversitetets journalisthögskola.

Washington Post har sedan 1986 en uttalad politik för att varannan nyanställd ska vara kvinna och var fjärde från en etnisk minoritet.

Den politiken har väckt starka känslor av den enkla anledningen att fler jobb för minoriteter betyder relativt färre jobb för den vita majoriteten. Man talar ibland om en “backlash,” särskilt bland vita journalister som reagerar mot vad de ser som omvänd diskriminering.
Även i USA i stort har vi fått se mer kritik mot olika former av “affirmative action” (dvs försök att främja minoriteter,) som likställts med “kvoteringar” av jobb och utbildning.
-Motreaktionen har varit stark, säger Carolyn Terry på PressTime. Hon ser emellertid kritiken som missriktad. Folk som inte fått den befordran de hoppats på skyller gärna på minoriteter, trots att det lika gärna kan bero på att tidningarna skär ned.
-Om det verkligen vore så att minoriteterna tar alla jobben, hur kommer det sig då att det finns så få av dem på tidningarna?
-Kom ihåg att hälften av alla dagstidningar i USA inte har en enda svart journalist, säger hon.

Det hårdaste angreppet mot politiken för “diversity” kom emellertid inte från konservativa kretsar, utan i den liberala politiska veckotidningen The New Republic, som 2 oktober 1995 publicerade en mycket lång artikel om Washington Post, författad av en ung kvinnlig reporter. Hon hette Ruth Shalit och målade en bild av en tidningen som kokade över av missnöje och konflikter p.g.a. försök att åstadkomma “diversity.” Shalit hävdade också att tidningen i en naiv strävan efter etnisk mångfald sänkt sin redaktionella standard och hållit stoppat kritik av svarta politiker. Hon citerade interna dokument som pekade på konflikter mellan behovet att rekrytera de bästa journalisterna och att rekrytera minoriteter. Hon anklagade tidningens högst uppsatte svarte journalist, Milton Coleman för att han “kvävde” reportage som kritiserade svarta ledare.

Artikeln fick Washington Posts chefredaktör Leonard Downey Jr., att gå i taket och han svarade med ett ilsket brev där han anklagade Ruth Shalit för “rasmässig McCarthyism,” amatörmässighet, mängder av sakfel och verklighetsförfalskning. Han förnekade att de “på något sätt anpassat standarden” för att anställa färgade. Både Len Downey och utgivaren Donald Graham Jr., försvarade Milton Coleman, inte minst mot anklagelsen för att strypa kritisk journalistik. Han “är en av våra modigaste journalister och mest effektiva redaktörer” skrev Len Downey. Don Graham påminde att Coleman 1984 mordhotades för en artikel om Jesse Jackson. Colman är “en av de modigaste människor jag mött” skrev Graham.

Jag begärde inför denna artikel att få intervjua Leonard Downey Jr., men hänvisades till Milton Coleman, som håller i personalpolitiken och genom vars händer alla rasmässigt känsliga artiklar måste passera. Vi träffades på centralredaktionen, men eftersom hans schema var tajt föreslog han att vi genomförde intervjun över lunch. Vi sneddade över gatan till Hotell Madisons restaurang, som han säger är Washingtons bästa matställe. Det förefaller att vara hans och den övriga tidningsledningens favorithak. Vi har knappt hunnit öppnat menyn förrän utgivaren Don Graham kommer förbi och hälsar.

Vad lägger du in i ordet “diversity?”
-För mig är det ett sätt att få nyhetsredaktionerna att bättre tjäna sina läsargrupper. Det är inget socialt experiment, utan det finns klara ekonomiska skäl för att främja mångfalden, säger Milton Coleman.
-De etniska, rasmässiga och könsmässiga skillnaderna är verkliga. De påverkar folks tänkande. Om vi inte låter dem komma till uttryck på nyhetsredaktionen kommer vi inte att kunna spegla dessa skillnader i samhället.
-Diversity säger att en avgörande förklaring till vad som kommer i tidningen beror på redaktionens sammansättning.

Är det ett system för kvotering?
-Nej, för det är frivilligt. Vi går inte omkring och tänker att vi ska ha så och så många svarta, spansktalande och amerikaner av asiatiskt ursprung.
-Vi tar ibland hänsyn till kön och ras när vi anställer folk eftersom vi försöker få en mer diversifierad personal. Om det betyder att vi måste anställa fler minoriteter så gör vi det.
-Många gånger kan man nå målet genom att helt enkelt titta extra noga varje gång en tjänst ska besättas. Om vi vet att det är svårt att rekrytera bland minoriteterna måste vi hålla ögonen öppna hela tiden, så att vi kan anställa bra personer vi råkar träffa. Om man gör detta regelbundet kommer man en dag finna att redaktionen präglas av mångfald, säger Milton Coleman som under tio år ledde tidningens Metro-sektion, vilken med sina drygt hundra journalister och fotografer är den största redaktionen.

Om man tittar på vem som jobbar på Washington Posts redaktion verkar det som om diversity-programmet varit en framgång. 1989 utgjorde minoriteterna 16,3 procent av den redaktionella personalen. 1995 var siffran 21,3 procent. De svartas andel steg från 13,5 till 14,6 procent. I absoluta tal ökade de från 69 till 97.
Den mest dramatiska ökningen stod ameri-asiaterna för. De fyrdubblade sitt antal på redaktionen, från 6 till 25.
Hela 30 procent av Metro-redaktionen är enligt Milton Coleman från etniska minoriteter, vilket ungefär motsvarar deras andel i tidningens täckningsområde.

Men att bredda rekryteringen är bara första steget. Det svåra är att hantera mångfalden, sa Sig Gissler på Columbiauniversitetet när jag pratade med honom tidigare på sommaren.

Milton Coleman säger att det är Len Downeys filosofi att skapa en öppen miljö där problemen kan vädras fritt.
-Vi försöker bli bättre på att tala om etniska skillnader, säger Coleman. Vi har sedan två år en kommitté bestående av redaktörer, reportrar och fotografer som diskuterar sådana frågor över arbetsluncher. Den har haft åtta medlemmar, men vi ökar den nu till tjugo, samtidigt som dess roll förändras. Den ska bli mer representativ för nyhetsredaktionen och inkludera flera olika intressegrupper och åsikter. Vi vill särskilt få med fler vita män för att kommittén mindre ska uppfattas som en påtryckningsgrupp och mer som ett forum för en öppen diskussion om diversity.

Hur är det med kurser för att utbilda personalen?
-Vi funderade på att låta våra chefer gå på diversity-träning, men beslöt istället att integrera vissa element av den i chefsutbildningen.
Coleman erkänner att de fruktade att många chefer skulle dragit sig för att delta i särskilda diversity-kurser. De hundra högsta cheferna gick igenom en chefskurs, men övriga journalister har inte erbjudits några kurser i diversity.

Den största utmaningen för framtiden kan mycket väl bli att hjälpa minoriteterna vidare i karriären. En intern utredning från 1993 sa att minoritetsjournalisterna på tidningen “inte verkade avancera uppåt” och att “minoriteter och kvinnor alldeles för ofta klagade över att de inte trivdes med atmosfären på nyhetsredaktionen och hade svårt att göra sig hörda.” (Citerat av tidningens mediareporter Howard Kurtz 21/9 1995.)

Statistiken bekräftar detta. 1990 fanns det 16 svarta i ledande jobb på redaktionen, vilket var 14,8 procent av de 108 ledningstjänsterna. 1994 var det 13 av 140, dvs 9,3 procent. Antalet vita på ledande jobb hade ökat från 89 till 124, dvs från 82,4 procent till 88,6 procent.
Milton Coleman har ingen förklaring till dessa ganska nedslående siffror. Han påpekar att det inte finns någon automatik mellan hur många man anställer från olika grupper och hur många som når chefsjobb.
-Vi vill öka mångfalden bland redaktörerna, men det kommer att kräva både bättre rekrytering och insatser för karriärutveckling.

Mångfald handlar emellertid inte bara om vem som har vilket jobb, utan också om vad man skriver om och hur man gör det. Varje tidning har en karaktär, en slags personlighet. “Diversity” innebär att denna personlighet diskuteras och förändras, vilket är ett känslomässigt och vådligt företag.

För en del vita läsare och journalister känns det säkert som ett hot när “deras” tidning alltmer uttalat vänder sig till folk som är annorlunda.
Så länge tidningarna gick med stora vinster år ut och år in spelade det kanske inte så stor roll om tidningen bara nådde en del av befolkningen.
-Den här tidningen var länge en överväldigande vit institution, ägd av vita och styrd av vita, i en stad som varit mellan 75 och 60 procent svart, säger Milton Coleman.

En kärnpunkt i kritiken från Ruth Shalit och andra mot diversity är att kvaliteten offras för jämlikhetens skull. Milton Coleman har en annan utgångspunkt, som lika mycket handlar om relevans som om kvalitet.
-Du kan ta det som är viktigt för dig och definiera det som nyheter, men allteftersom världen ändras kanske det inte längre är så viktigt för andra. Folk har ont om tid och väljer kanske att inte läsa det du anser vara viktigt.

Med andra ord: Om tidningen inte angår mig spelar det ingen roll hur välskrivna reportagen är.
-Det gäller att balansera det du tycker är viktigt med det som ger dig tillräckligt många läsare för att överleva.
-Det är en avgörande fråga för oss på Washington Post, för vi är en populär tidning till skillnad från alla de andra tidningarna som brukar nämnas i samma andetag som oss, New York Times, Los Angeles Times, Wall Street Journal.
-Vi har sofistikerade och elitistiska rapporter, men vår bas är kvällstidningens. Vi är en tidning för massorna, med 50 procents täckning på vardagar och 60-75 procent på söndagar. Det är därför vi fortfarande har livsmedelsannonser.
-Detta är en kassako som tjänar pengar! Det är viktigt att vi behåller vår breda bas. New York Times är inte New Yorks nyhetstidning, utan en tidning för världens elit, medan 95 procent av vår tidning säljs inom 8 mils radie. Det är en lokaltidning. Vi vill inte bli en fin kvalitetstidning som New York Times, vilken medborgarna inte läser. Det finns bara plats för en eller ett par sådana tidningar. Vårt jobb är att bekymra oss över Washington, D.C.

Men hur anpassar man innehållet för att främja mångfalden?
-Det råder en hel del debatt kring frågan och en del obehag, men det finns också stora möjligheter till framsteg, svarar han en smula kryptiskt, kanske alluderande på den kritik han fått för att ha stoppat några artiklar rörande Marion Barry (borgmästaren.)
-Vi är känsliga för vad läsarna tycker. Det har alltid varit Posts filosofi att det är nyhetsredaktionen som gör tidningen. En del av det vi gör kommer en del läsare inte gilla. Om vi tycker att det är nyheter kommer vi att göra det ändå och sedan får det gå som det går.
-Men det finns frågor som är väldigt känsliga ute i samhället och även är känsliga på redaktionen. Vi har t ex i vårt land spänningar mellan svarta och judar. Varje artikel om Louis Farrakhan kommer därför att skapa spänningar på nyhetsredaktionen och ibland blir det väldigt heta diskussioner. Det är där Downey säger att vi måste diskutera frågan istället för att undvika den.
-Folk ser ibland artiklar på olika sätt och om det gäller rasfrågor blir det en diskussion om ras.

Vad skulle du se upp med om jag skrev en artikel om Louis Farrakhan? The New Republic skrev att du inte tillät att man kallade Farrakhan “kontroversiell.”
-Det stora argumentet gällde om han är en uttalad antisemit eller ej. Kan man skriva “Farrakhan, som är antisemit.” En del anser att det är fallet, men han kanske förnekar att han är antisemit och istället ger oss en utläggning om vad han anser att antisemit betyder. Han anser att begreppet semit står för folk från en viss region där inte alla var judar. Jag kommer inte ihåg detaljerna, men vad gör vi om han efter sin utläggning säger att han inte är antisemit? Skriver vi “Farrakhan, som är antisemit men förnekar det” eller “Farrakhan som en del anser vara antisemit,” eller “Farrakhan som är antisemit” eftersom vi tycker det.
-Det är skillnad på när vi skriver att Ku Klux Klan är rasistiska för de har aldrig förnekat detta.

Men du har säkert andra rasistiska och nazistiska grupper som kanske förnekar att de är det. Riskerar du inte att hamna i ett akademiskt sofisteri av rädsla för att gå för långt?
-Det är precis det folk oroar sig för.
Hur hanterar du det?
-Man gör så gott man kan och det händer ändå....
Bör man vara försiktig för att inte såra svartas känslor?
-Jag tror att frågan ligger djupare än så. Det viktiga är att vi har en nyhetsredaktion som reflekterar och delar befolkningens värderingar och åsikter. På samma sätt som folk hade olika åsikter om OJ Simson och Marion Barry, fanns det svarta människor på redaktionen som av journalistiska skäl ifrågasatte vad som skedde. De delade den skepsis som andra svarta i samhället hade.
-De kanske också håller med Farrakhan när han säger att den enda gången ni journalister är intresserade av vad jag gör är när ni kan skriva att jag är antisemit. Det betyder inte att de stöder Farrakhan.
-Jag tror att det bästa vi kan göra är att så komplett och grundligt som möjligt presentera vad han säger, sätta in det i ett sammanhang och sedan överlåta åt läsaren att döma om han är antisemit eller ej.
-Samtidigt kan man inte ignorera frågan, för i det här landet är vi bara en generation bort från en tid då anklagelsen om att vara antisemit kunde ha högst påtagliga konsekvenser. Man kunde bli dödad, folk kunde få sitt liv förstört för decennier. Antisemitismen är en lika känslomässig och stark sak för judiska amerikaner som slaveriet är för svarta.
Dina kritiker säger att du vill lägga locket på, men du säger alltså att det är frågan om att inse att vi har att göra med explosivt material?
-Nej, allt jag säger är att vi måste försöka prestera god journalistik.
-Ofta kör vi journalister fast och gör samma artikel om och om igen. Det finns folk på vår redaktion som är trötta journalistiskt och känslomässigt på att läsa den senaste versionen av reportaget om den värsta tänkbara svarta familjen. De frågar sig om det inte är gammalt, om det är det rätta sättet att skriva om svarta?
-Jag hör samma synpunkter från både vita och svarta läsare.

Anser du att satsningen på diversity varit en framgång?
-Ja, för kvaliteten är bättre, rapporteringen skarpare och tidningen är mer mångsidig. Vi förstår saker bättre och har bättre journalister.
-Den vanligaste kommentaren jag fick när jag var chef för Metro-sektionen var, att vår personal aldrig varit bättre. Folk sa inte att det var bra att vi hade en redaktion präglad av mångfald, utan att den var så bra.
-Jag är glad över att en sak som jag verkligen tror på visat sig fungera. Men det är långt kvar.

Hans Sandberg

Fakta: Washington Post Company
Utgivare: Donald E. Graham
VD:Alan G. Spoon
Chefredaktör: Leonard Downey, Jr.
Grundad: 1877
Upplaga: Vardagar: 807,818
Omsättning 1995: 1,7 mdr dollar varav tidningsdelen stod för 729 milj dollar och TV & kabelteve stod för 500 milj.
Vinst (operating income) 1995: 271 milj dollar, varav tidningsrörelsen bidrog med 110 milj och TV & kabelteve stod för 173 milj.
URL: http://www.washingtonpost.com
Not: Washington Post Company äger också Newsweek, dagstidningen Herald i Everett, Washington, Gazette Newspapers med 16 veckonyhetstidningar, 6 TV-stationer, kabeltevenät och hälften av the International Herald Tribune.

tisdag, augusti 06, 1996

Onödigt grovt underhållningsvåld

(Först publicerad i dataspeltidningen High Score).

Klicka på bilden så kommer
du till min Lulu bokhandel:
Jag har en bekännelse att göra. Saken är den att jag ogillar meningslöst våld, särskilt de grova, gruvliga, groteska och grafiska grymheter som man i USA kallar gore. Jag gillar det inte på TV, inte på bio, inte i spelarkaden och inte på min PC.

Att säga detta i High Score känns ungefär som att svära i kyrkan. Jag kan se för mig hur ärrade doomare och nyfrälsta quakare sänker sina tidningar för att kolla att de har sina virtuella yxor och granatgevär inom räckhåll.

Men jag är inte emot allt våld, för lika fullt som våld är övergrepp mot andra varelser så är det ett djupt mänskligt - och djuriskt - beteende. Aggression och våld har därför en naturlig plats inom kultur och underhållning. Utan kamp, mellan dom och oss, gott och ont - ofta på liv och död - skapas inte den spänning som driver berättelsen eller spelet vidare. Jag föredrar min Shakespeare och Kurosawa blodig och har inget emot att spel driver upp adrenalinnivån. Men jag har bara förakt för film- och spelskapare som frossar i meningslöst våld bara för att väcka sensation och kanske tjäna en hacka.

Ta fjolårets mest uppreklamerade dataspel som exempel: Phantasmagoria. Det var ett grafiskt vackert, men på det hela taget tamt och ointressant spel. Kanske var det därför Roberta Williams försökte jazza upp det med lite sex, en våldtäkt och några skopor sadistiskt våld, som när vi mot slutet av spelet om och om igen tvingas se ett huvud klyvas av en yxa. Det var äckligt, meningslöst och onödigt.

Många företag, med Id Software i spetsen, har gjort våldet till sitt varumärke. En av killarna på företaget beskrev för ett par år sedan i New York Times sin genre som “stick-en-puffra-i-din-mun-och-blås-bort-bakhuvudet-program.” Det låter tufft och macho, men är dumt och dessutom ett stickspår, för det som skapar spänningen i Doom och Quake är inte så mycket de makabra inslagen, som den snabba och suggestiva jakten genom mörka och farliga gångar. Den som spelar för blodets skull är antingen omogen, eller mogen för psykoterapi.

Men spelar det verkligen någon roll om folk gillar grovt och sadistiskt våld eller ej? Vad jag vet har forskningen inget definitivt svar på den frågan. De flesta människor tycks kunna dyka in i våldsamma och sadistiska filmer och spel, utan att för den skull förvandlas till nya Jeffrey Dahmers.

Min invändning handlar om fartblindhet. Vår hjärna anpassar sig väldigt snabbt till nya miljöer. När vi kört 130 en stund känns 110 som att vi kryper fram. Samma sak med våldet. Den extrema våldskulturen avtrubbar oss för våldet. Så länge vi rör oss i en social miljö där våldet inte accepteras annat än som konsumtion kan det hållas i schack, men vad händer när vi glider in i en epok, eller subkultur som inte bromsar utan förstärker de instinkter vi trimmat på bio eller framför datorn?

Hans Sandberg

fredag, april 05, 1996

Möt Broder Url och S:t Internet

(Krönika för dataspeltidningen High Score våren 1996).

Rätta mig om jag har fel, men jag trodde att munk- och nunnedom handlade om att fly undan världen, om att dra sig undan alla distraktioner för att söka Gud.

Det var före Broder URL och S:t Internet.

Ty 120 km norrut från Santa Fe, långt ute i nordvästra New Mexicos öken ligger benediktinerklostret The Monastery of Christ in the Desert. Hit går inga kraftledningar eller telefonlinjer och den bilburne får finna sig i att skaka fram på en gammal grusväg de sista två milen.

Klostret grundades 1964 av Fader Aelred Wall och två munkbröder från ett kloster i New York. Fader Wall ville emellertid isolera sig ytterligare och flyttade 1973 till Mexico där han framlevde sina sista elva år som eremit. Hans två medgrundare blev kvar ett par år i New Mexico, men återvände sedan till New York.

Det såg illa ut för Kristus utpost i öknen, men nya munkar strömmade till och församlingen har idag 25 medlemmar som troget makar sig ur sina spartanska sängar klockan fyra varje morgon för att börja en lång dag av arbete, försakan, sång och input.

Input?

Just, det! Saken är den att det kostar pengar att dra sig undan från världen och turistnettot från klostrets presentbutik var inte nog för att upprätthålla handelsbalansen med omvärlden. Något måste göras och på något sätt fick munkarna nys om det här med Internet och the World Wide Web.

De fick kontakt med en entreprenör som föreslog att de skulle dryga ut kassan med lite distansarbete, men då fick de först byta ut sina penslar och gåspennor mot mer tidsenliga tangentbord.

Bröderna fann tanken förförande skön och skaffade sig snart ett dussin persondatorer, installerade solantenner för att få elektricitet och en radioantenn för att kunna nätsurfa via mobiltelefon.

De började skriva in data åt skolor och bibliotek samt åt en religiös förläggare. För ett år sedan satte de upp en egen hemsida (www.technet.nm.org/pax.html) med handmålade bilder. Där finns t o m en “Broder URL, er egen virtuella guide.”
-Ni kommer att förvånas hur långt den här gamla munken kan fara omkring när han har en gäst i släptåget, står det på Broder URLs sida.

De nätsurfande bröderna blev virtuella kändisar efter ett inslag på CNN. Efterfrågan på deras tjänster sköt i höjden varför den som vill ha en helgad hemsida idag får hosta upp 65 dollar i timmen. Med konstnärliga bilder blir det 110 dollar. Klostret räknar med att fyrdubbla sina inkomster i år, från 50 000 dollar till 200 000 dollar.

Det går faktiskt så bra att jag misstänker att munkarna smittats av den amerikanska entreprenörandan. Enligt New York Times 17 mars hoppas de få uppdraget att designa web-sidor åt den heliga staden.
-Vatikanen vill bibehålla en känsla av det heliga på sin web-plats, säger Broder Aquinas som snart flyger till Rom för fortsatta förhandlingar med Påven.

Jag förstår att ljuva klockor ringer i Broder Aquinas öron, men i mitt stilla sinne frågar jag mig varför de ska sitta långt ute i öknen om de ändå är ute och surfar på webben. Vore det inte mer praktiskt att flytta tillbaks till New York? Varför inte bygga ett virtuellt kloster i Silicon Alley? Munkkåporna kommer knappt märkas i vimlet av svartklädda anti-lirare.

Sedan är det väl bara att be en bön för att bröderna inte hittar fram till Playboys hemsida....

Hans Sandberg

måndag, mars 11, 1996

Scott McNealy: Sun vill vara ett Ericsson för Internet

(Artikeln publicerades i Dagens Nyheter, 1996)

(Mountain View, Californien) -Vi har ett försprång på 14 år och sju dagar, säger Sun Microsystems VD Scott G. McNealy om konkurrenterna DEC, IBM, Intel och Microsoft. Vi jobbade med “intranets” långt innan ordet var uppfunnet skrockar han.

Dataföretaget Sun är trots sin storlek - omsättningen närmar sig 50 miljarder kr - inte ett hushållsnamn som Apple och IBM. Många människor hörde nog första gången talas om Sun när de försökte köpa Apple i januari. Skälet är att Suns datorer sällan hamnar inom räckhåll för vanligt folk. Vi hittar dem inte på skrivbordet på jobbet - såvida vi inte är forskare, ingenjörer eller börsmäklare - och få skulle komma på tanken att köpa en arbetsstation till hemmakontoret. (En arbetsstation är en kraftfull dator, byggd för att användas i datanät och med hög kapacitet för grafik.)

Den explosiva tillväxten av Internet och dess World Wide Web har emellertid fört Sun och dess ledning in i rampljuset. Nätverksföretaget vart plötsligt “cool” och priset på Suns aktie dubblerades. 22 januari gjorde så Business Week McNealy till omslagspojke, sittande på ett moln bakom rubriken “Sun’s Rise” (Suns uppgång.)

Jag träffar Scott McNealy första mars på huvudkontoret i Californiens Silicon Valley. Han tar emot i jeans och öppen skjorta på sitt rum, som är fullt av hockey- och golfklubbor. Vi slår oss ner runt ett sammanträdesbord på vilket det ligger några mikrochips bredvid en liten bild på en baby. Det måste vara Maverick, säger jag. Scott tar upp bilden, trycker på en knapp på plastramen så att vi kan höra sonens jollrande. Flinar stolt, men blir snabbt allvarlig igen och plockar upp ett av chipsen.
-Det här är vårt nästa chips. Du får inte ens skriva om det. Det är förmodligen världen bästa chips just nu i fråga om pris och prestanda. UltraSparc II kommer att köras i 250-333 MHz, kanske upp till 400 MHz. Vi kommer att ha chips från 25 dollar till 2500 dollar. Det är som att ha alltifrån enkla mopedmotorer till jetmotorer, säger han.

Är du inte oroad över Intels och Hewlett-Packards samarbete, frågar jag mot bakgrund av deras allians kring P7, den generation processorer som ska komma efter “Pentium Pro.”
-Visa mig ett chips! Jag vill inte höra ett ord om saken tills du visar mig ett chips som gör vad det lovar. Allt annat är bara oljud! Här har du ett chips. Det fungerar! Det är binärkompatibelt och kör både “Doom” och Netscapes “Navigator.” Det är något att snacka om. Kom inte dragandes med saker som bara existerar som overhead-presentationer, säger han föraktfullt.

Det är viktigt för honom att puffa för sina nya chips, för bristen på snabba kretsar var ända till 7 november i fjol Suns akilleshäl. Men då släpptes äntligen nya snabba datorer baserade på 64-bitars processorn UltraSparc I. De är visserligen inte lika snabba som Digital Equipments Alpha-system, men räcker för att hålla ställningarna ett tag.

Men det är inte chipsen utan webben som ligger bakom Suns renässans. Det är webben som fått folk att förstå att datorer inte bara är elektroniska räknedosor och skrivmaskiner, utan redskap för att kommunicera.
För Sun är detta gamla nyheter. Det tog sitt namn efter det datanät grundarna varit med att bygga upp för Stanforduniversitetet (SUN=Stanford University Network.)

Suns slogan har alltid varit “The Network is the Computer,” (det är nätverket som är datorn.) Få förstod vad den betydde, men Sun fortsatte envist och är idag världens största leverantör av arbetsstationer, web-servrar och operativsystemet Unix. Så skulle de kunna fortsatt om det inte var för Java, ett nytt programspråk och början till ett operativsystem som lanserades i maj förra året. Java kan användas för att skapa små miniprogram, “applets,” som kan skickas iväg över Internet för att utföra sina konster när de väl “landat” hos en användare. Om vi t ex plockar ner en Java-“applet” för att spela luffarschack från nätet fastnar vi inte i någon långväga ping-pong-match där vår dator bollar instruktioner fram och tillbaks med en annan dator. Vi spelar istället mot ett program som kommit till oss.

Java står för ett helt nytt paradigm som kan vända upp och ner på det mesta i datavärlden. Programmet struntar nämligen i vad vi har för dator och operativsystem. Apple, IBM, Intel, Sun, Unix och Windows. Allt går lika bra. När vår “applet” landat kan den verka oavsett chips, maskin och operativsystem. Allt som behövs är en web-läsare som kan arbeta med Java.

Scott McNealy ser Java som en del av den tredje fasen av databehandling. Stordatorerna var den första - han kallar den för “hairball computing” (hårnystan, eftersom allting centrerade kring stordatorn.) Nästa steg var att placera en stordator (nu kallad persondator) på varje persons skrivbord.
-De var inte bara långsamma utan kraschar i snitt en gång om dagen. Det är som om man tröttnade på att ha telefonväxlar och placerade ut dem i våra knän. Istället för att ge dig en telefonlur, får du hela växeln. Du får programmera den, installera programmen, sköta back-ups och så vidare, säger han.

Den tredje fasen är förstås den som Sun slagits för hela tiden, nätbaserade datorer (network computing.)
-Det du vill ha är en telefon som är kopplad till en växel. Den tredje fasen är Internet, öppna protokoll, öppna gränssnitt, minimal administration, klienter kopplade till kraftfulla nätcentraler som förser oss med en datalinje, ungefär som telenätens telefonlinje.

Scott McNealy är ingalunda ensam om att predika nätverkets evangelium. Bill Gates gör det. Louis Gerstner gör det. Alla gör det. Men han anser sig ha ett försteg när det gäller att serva det snabbt växande nätet med datorer som sköter dess myriader av funktioner. Sun har hårdvaran, mjukvaran, och kunnandet.
-Vi har en unik position för vi är ett företag med sju miljarder dollar i omsättning under denna övergång till nätbaserad databehandling. IBM var ett litet företag när de startade inom stordatorbranschen. Intel och Microsoft var små när PC-marknaden tog fart, säger han.

Det är sant att Internet växer snabbt, men få har ännu kommit på hur man tjänar pengar på nätet? Sun sätter sitt hopp till det som börjat kallas “intranets,” vilket helt enkelt är företagens interna nät av web-sites. De förses med s k brandväggar för att stänga ute obehöriga, men fungerar i övrigt som den övriga webben. Fördelen med “intranets” är förstås att de ägs av företag och de har betydligt djupare fickor än våra nätsurfare. Scott McNealy gör en lång och detaljerad uppräkning av alla produkter de ska sälja.

Du tänker förse Internet med varje tänkbart verktyg, men d inte ägna dig åt innehållet, summerar jag.
-Vi tänker inte jobba med innehåll och inte bli en Internetvärd. Vi vill jobba på samma sätt som Ericsson och Nortel. Vi vill förse kabeltevebolagen, telebolagen och företagens dataavdelningar med infrastrukturen, chipsen, programmen, operativsystemen, klient- och serverdatorerna, samt all support och hjälp. Allt för att de ska kunna bygga riktigt bra nätverk för sitt eller sina klienters innehåll. Vi levererar utrustningen, säger han.

Men säger inte IBM och DEC samma sak?
-Kanske det, men vi är fokuserade på nätet. Det är allt vi gör.

Kommer Suns nya prominens att förändra er?
-Nej, det hoppas jag inte. Jag hoppas vi kommer att fortsätta vara hungriga, fokuserade, paranoida och oroliga. Jag hoppas att vi koncentrerar oss på våra kunder, att vi förblir öppna och fokuserar oss på nätet. Jag vill inte fixa något som inte är trasigt. Vi har en bra strategi som är mycket långsiktig.
-Vi vill expandera in mot företagens kärnverksamhet.... Vi kommer också expandera in på områden som kräver höga volymer och låga kostnader, typ Java-klienter, säger han syftande på de små, lätta, billiga Java-baserade datorer Sun hoppas kunna utveckla.

Han ser en enorm marknadspotential för sådana internet-terminaler och nämner områden som detaljhandelns kassaterminaler, informationskiosker, telefonväxlar, printrar, kopiatorer, “set-top-boxar,” dataspel, telefoner, mobiltelefoner och för de anonyma massor av datorer som finns dolda i våra bilar, kameror och diskmaskiner.
-Det är en ny typ av datorer och den kommer att bli enormt stor, säger han.

Är du inte rädd för att Microsoft ska stjäla Javas momentum med Visual Basic som konkurrent till Java?
-Nej. De kommer inte att försvinna, även om världen skulle önska det. Microsoft kommer tyvärr att bli kvar. Det är inte så att jag gråter över utspilld mjölk. Jag oroar mig inte över det. Vi har nog av att försöka driva fram vår egen verksamhet.
-Alla utvecklare skriver för Java som inte är ett år gammalt ens. Microsoft är de enda som inte gör det.
-Det fina med Java är att det öppnar dörrarna till alla programutvecklare. Varje applikation de skriver för Java kan automatiskt köras på Sparc, Java-chips, Solaris och alla våra datorer.

Vad ska du göra när Windows NT tagit livet av UNIX?
-Jag antar att då får jag väl dö, säger han och skrattar. Microsoft och alla andra på den här planeten har alltid försökt ta livet av Unix, men Unix växer så att det knakar, för Hewlett-Packard, för DEC och för Sun. Unix är nu fast knuten till varenda strategisk affärsfunktion över hela världen, säger han.

Det är som med stordatorerna. Vi blir inte av med dem!
-Ånej, våga inte komma här och jämföra Unix med stordatorer! Ha, ha, ha!

Men Windows NT växer snabbt.
-Allt Microsoft har gjort växer snabbt, men av någon anledning är vi ett företag som omsätter sju miljarder dollar. Det blir inget ett enda svar. Saken är den att när det kommer in en ny utmanare på marknaden, så är det inte ettan, i vårt fall Solaris (Suns version av Unix) som skadas, utan de som släpar efter, nummer fyra, fem och sex. När Pepsi Cola kom in var det inte Coca Cola som försvagades, utan de stärktes medan Royal Crown fick ta stryk.

Solen står mitt på himlen verkar det.
-Inte! Det här är gryningen.

Hans Sandberg

Sidoruta 1:

Scott McNealy om budet på Apple:
Varför försökte du köpa Apple Computer?
-Vi kommenterar inte rykten, hur sanna eller dumma de än är.
Var det bara ett rykte att du var intresserad av dem?
-Var jag? Det var ett rykte. Vi sa ingenting, säger han och noterar förtjust all den publcitet ryktena ledde till.
Är du nöjd med att stå utanför PC branschen?
-Här har du stordatorbranschen, här har du PC-branschen och här är network computing, säger han och pekar på en skiss över hur han ser datautvecklingen.
Men du har ju fört samtal med Apple åtskilliga gånger genom åren!
-Vi pratar med alla om allting. Det är den enda kommentar jag någonsin gett och det är allt jag kan säga, men skriv gärna någonting om saken, ha,ha,ha.

Sidoruta 2:

Scott McNealy om Silicon Graphics köp av Cray Research:

Var du förvånad?
-Ja och jag kallar dem nu för Silly Cray Graphics (=Dumma Cray Graphics.)

Sidoruta 3.

Javas skapare om sin chef Scott G. McNealy:
-Scott är inte känd för sitt vuxna sätt.


måndag, februari 12, 1996

Dags att slänga TV:n?

(Krönika publicerad i dataspeltidningen HiScore 1996)

“Min verkliga konkurrens är inte Bill Gates, utan “Seinfeld.”” (Ted Leonsis, en av cheferna på America Online till New York Times Sunday Magazine, 24/12 1995.)
Det har länge varit populärt i intellektuella kretsar att hata allt som har med television att göra. Men det är mest skitprat och snobberi. Det gäller även när den ena efter den andra av databranschens gurus står upp och säger att televisionens dagar är räknade. Senast var det den förträffliga amerikanska datatidningen BYTE som på omslaget uppmanade oss att “kasta ut TV:n.” Istället ska vi slå oss ner runt den multimediaklara PC:n, med ljud- och TV-kort och MPEG-2 och hela konkarongen.

Under de senaste två åren har jag hört ett liknande budskap från Microsofts Bill Gates, Intels Andy Grove och Compaqs Eckhard Pfeiffer. Fast de har förstås sina randiga skäl till varför de vill erövra vardagsrummets viktigaste möbel, som faktiskt inte är soffan.

Logiken hos TV:ns nya fiender är att ingen kommer att nöja sig med 50-500 TV-kanaler om vi kan plocka upp vilka program vi vill när vi vill via the World Wide Web. Nicholas Negroponte på MITs Medialab brukar måla upp en vision där varje tittare har sin egen kanal packad med det som han/hon eller hans/hennes “digitala” betjänt valt ut.

En av hans kollegor Andrew Lippman beskrev vid Medialabbets 10-årsjubileumet i oktober en nära framtid där världswebben “i slutändan käkar upp teven.“

Sedan har vi förstås författaren och futuristen George Gilder, som för tre år sedan dödförklarade TV:n i sin bok “Life After Television.” Grundtanken är densamma. När tekniken gjort det möjligt att beställa hem vad som helst när som helst försvinner behovet av TV-bolag som styr och ställer vårt tittande.

Men det är bara nys. TV:n blir kvar och vi kommer att fortsätta anpassa oss efter när programmen och nyheterna sänds, även om vår frihet att välja kommer att öka radikalt

Jag har inget emot att nätsurfa, men jag föredrar att betrakta TV:n och PC:n som två skilda media och det alldeles oavsett om de en dag överförs och visas upp med samma digitala teknik.

TV är massmedia. Internet är länkade smalmedia.

60 miljoner amerikaner slår sig varje söndag ner framför vardagsrumssoffan för att titta på det seriösa nyhetsmagasinet “60 minutes”och 40 miljoner brukar slå på Seinfeld på torsdagkvällarna. Med sådana siffror kan man sälja annonser, vilka gör det möjligt att fortsätta producera program av hög kvalitet.

Hög kvalitet?! OK, jag vet att jag kanske sticker ut hakan längre än man borde, men faktum är att amerikansk TV producerar mängder av underhållning och information av ypperlig kvalitet. Visst är reklamen en tvångströja, eftersom den tvingar producenterna att hela tiden hålla ena ögat på om det går att sälja programmen.

Det är det som gett upphov till “tvåminutersregeln” som säger att inget nyhetsinslag normalt kan vara längre än två minuter. Skälet är inte att folk i gemen tröttnar efter två minuter, utan att tålamodet hos de som inte är intresserade räcker max två minuter innan de byter kanal.

På Internet finns inte alls samma tryck. Där kan man visa allting och vi kan välja vad vi vill ha, utan att bry oss om vad grannen gör. Det gör webben till ett nischernas förlovade land. Hit går vi när vi är ute efter något speciellt, såvida vi inte likt en nybliven bilist kör omkring bara för att det är så kul att köra bil.

Men om vi just fått barnen i säng efter en lång dags jobb, ofta framför en dator, är chansen stor att vi sjunker ner i fåtöljen för att titta på något som är väl förpackat, lätt att ta till sig och kanske till och med - synd och skam! - underhållande. Som Seinfeld, som 60 Minutes, som ER.

Kruxet med Internet är innehållet. Saken är den att ju fler “kanaler” vi har, desto färre tittare få vi per kanal och desto mindre blir intresset från sponsorer och annonsörer. Här finns en läxa från kabeltevemarknaden, som en gång sågs som ett hot mot USAs nationella TV-nät.

60 procent av befolkningen har idag kabelteve, men vad är det folk tittar på mest? Jo, du gissade rätt: Samma gamla ABC, CBS och NBC. Det beror inte på att de inte har något val, utan att de stora TV-näten vet så förbaskat väl hur man skapar program som går hem i stugorna.

Världswebben ska därför snarare ses som ett fantastiskt komplement till televisionen än dess baneman.

Behåll din TV!

Hans Sandberg

Loading...