måndag, december 30, 1996

Första natten på Manhattan och jag kallsvettades redan

(En av mina krönikor för Dagens Nyheters första nätupplaga, DNnet)

Dagarna före nyårsafton ska man försöka summera året som gått och säga något dumt som inte låter så dumt om det nya år man än så länge inte vet någonting om. För egen del skiter jag i prognosen och blickar istället tio år tillbaks. Det var den 27 december 1986 jag för första gången satte min fot i New York. Jag hade träffat en tjej från New York på Holiday Inn/Lidos nya diskotek i Beijing ett par månader tidigare och hade efter ett par månaders brevväxling (det var före webben!), telefonerande och skrivande fått ihop tillräckligt med kulor för att åka.
Lisa mötte mig på flygplatsen och tog mig hem till Staten Island där jag träffade jag hennes föräldrar, Jerome och Bridget. De var vänliga och bjöd på middag. Sedan gick Lisa och jag på ett party där jag röjde min svenska rättframhet genom att på frågan vad jag tycker om Amerikan svarade:
-I haven't seen much of it yet, but the airport sucks! (Jag har inte sett mycket av det än, men flygplatsen stinker!)
Jag märkte det inte, men Lisa berättade senare att de var chockade. Amerikaner säger hellre något snällt och meningslöst än att riskera att trampa en främling på torna. Vill de vara sarkastiska kanske de klämmer till med "How nice for you!" vilket låter snällt men i själva verket betyder att om du är så korkad får du stå ditt kast. Fast det var inte artigheter jag skulle berätta om utan om min första natt på Manhattan.
Jag fick av en vän till Lisa hyra en liten etta, eller Studio som man säger här, på 87:e gatan, i närheten av York Avenue. Det är visserligen ganska nära spanska Harlem, men också nära borgmästerens bostad varför det räknas som "a good neighborhood." Skillnaden mellan ett bra kvarter och ett dåligt kan i New York vara livsavgörande. Det var en röd tre eller fyra våningars tegelstensbyggnad, med en Deli (ett snabbköp av Seven Eleven-typ) i bottenvåningen. Bakom glasdörren fanns ett metallskåp med rader av små brevlådor.
Det fanns en minimal kokvrå i tamburen och en likaledes minimal toalett. Själva rummet var stort nog för att man skulle kunna fälla ut den gamla bäddsoffan, men inte mycket mer. Det satt en luftkonditioneringsanläggning instucken i den nedre halvan av det lilla tvådelade fönstret, bakom vilket jag skymtade brandstegen.
Jetlaggad som jag var skickade jag hem Lisa och stöp i säng, men jag somnade inte omedelbart utan låg och tänkte på allt som hänt och på att här låg jag nu i New York av alla ställen. Vilket visserligen var ballt, men också lite otäckt. Det var ju trots allt en ganska farlig stad. Innan jag åkte hade jag läst ett reportage av Jan Guillou som fått följa i en partrullbil genom ett av New Yorks tuffaste polisdistrikt. Det fanns 242 miljoner handeldvapen i USA hade jag också läst där eller någon annanstans. Och det mördades tre människor per dygn i New York. Jag hade också sett filmen En natt i New York, som i och för sig var en komedi, men inte någon direkt reklamfilm för The Big Apple.
Det var då jag hörde steg på brandstegen. Klockan var nu över ett på morgonen och det var tyst ute, sånär som på brandstegen. Jag höll andan och lyssnade. Först ingenting. Sedan kom de. Klank, klank, klank. Och så vart det tyst igen. Ungefär som om någon smög sig uppför brandstegen. Varför har de förresten brandstegar? Det är ju som att rulla ut röda mattan för varenda tjuv. Jag reste mig upp och smög mig sakta fram till fönstret. Försiktigt kikade jag bakom gardinen. Det var ingen där. Jag väntade, men hörde inget och gick och lade mig igen. Det var väl bara inbillning sa jag till mig själv och försökte somna igen.
Då kom det igen. Klank, klank, klank. Det var någon därute. Tänk om det är en tjuv? En beväpnad en. Vad gör jag då? Telefonen fungerade inte, men det fanns en nere på gatan framför Delin. Men hinner jag dit? Och tänk om han har en kumpan som väntar därute? Och ingen quarter har jag att ringa med.
Kallsvettig smög jag mig fram mot fönstret. Kikade ut igen, men det var svårt att se något i mörkret. Fast låg det inte något där i snön på brandstegens galleravsats? Kanske hade han tappat en handske eller trasa? Mitt hjärta satt nu strax under struphuvudet och jag andades bara varannan minut. Men ljudet var borta. Jag återvände till sängen för att kontemplera det ironiska i om jag skulle bli rånad och mördad under min första natt i New York. Lisa skulle komma hit i morgon kväll och finna min kropp med ett par kulhål igenom bröstet. Då hörde jag det igen, eller så drömde jag att jag hörde det, men det spelade ingen roll för när jag vaknade igen var klockan halv sex nästa kväll.
Vad viktigare var, var att jag hade livet i behåll och mina prylar också. Men jag hade inte tid att fundera så mycket mer över detta mirakel, som över det faktum att jag nu var en timma sen till mitt möte med Lisa på hennes jobb nere i Wall Street-distriktet. Jag fick på mig kläderna, sprang ner till Delin, köpte en tidning för att få växel och ringde hennes jobb. Städerskan svarade och lämnade över telefonluren till Lisa som inte gett upp hoppet. Hon hade visserligen börjat tänka mörka tankar, för hon visste hur naiva turister kan vara.
När vi slutligen träffades den kvällen berättade jag om min mardrömslika natt, men Lisa blev allt annat än upprörd. Hon bara skrattade och sa:
-It was the radiator! They allways make noise! (Det var elementet! De för alltid oväsen!)
Min tjuv var alltså bara het ånga som förde oljud under sin väg genom kåkens urmodiga värmesystem.
It could only happen in New York, eller?

Hans Sandberg

Inga kommentarer:

Loading...