Visst var mina föräldrar oroliga, men jag var 20 år gammal och lyssnade inte på det örat

Under julhelgen var jag nere i källaren och rotade i några lådor med gamla bilder och memorabilia. I en låda hittade jag en grön kartong full med gamla brev och några av dem hade mamma och pappa skrivit före och under resan till Indien. Två av pappas brev hade han skrivit från sommarateljén på Öland och de var adresserade till min studentlya i Uppsala. Jag hade läst statsvetenskap vid Uppsala Universitet under våren och jobbade under sommaren på Farmeks slakteri tillsammans med min vän Elisabeth. Det var vårt sätt att spara ihop till den förestående bussresan till Indien.

När jag nu läser om breven för första gången på fyra decennier inser jag att jag haft helt fel när jag i inledningen av mitt manuskript skriver att mamma och pappa inte oroade sig:

Idag funderar jag, som förälder till två söner, 23 och 20 år gamla, på mina föräldrars roll i detta äventyr. Vad tänkte de? Jag kan inte komma ihåg att de varnade oss eller uttryckte tvivel. Den enda tänkbara förklaringen jag kan komma på är att de tyckte att det var en bra sak för oss att komma ut och se världen och att de troligen tyckte att det var skönt att resan till och från New Delhi var en organiserad tur och att vi inte tänkte lifta till Asien.  (Med buss från Stockholm till New Delhi)

* 

Men visst var mina föräldrar oroliga. 
Så här slutade pappas andra brev från Öland (29 juli). Det var en dryg månad före avfärden: 

Jag hoppas att Ni får kul med resan och att det inte blir krig eller naturkatastrofer, utan att ni kommer friska och glada tillbaks till oss!  

Mamma och jag är nog litet oroliga för Er. 

Brevet till oss i Teheran (11 september) slutade så här:

Hoppas bara att Ni inte råkar illa ut. Vi håller andligen och bokstavligen tummarna för Er. 

Må så gott och skriv så fort Du kan. 

Så här avslutade mamma sitt brev till oss i Kabul (20 september): 

Vi tänker varje dag på Er. Hoppas att Ni får vara friska under denna långa resa och att Ni tar vara på varje stund. 

Man gör nig bara en sån här resa en gång i livet och då har man inte råd att ha tråkigt. 

Och brevet till oss i New Delhi (10 oktober) inleds med dessa ord:

Tack för brev och kort, roligt att Ni haft det fint. Vi hoppas innerligt att Ni får fortsätta med att vara friska och att äventyren är av rimliga mått.   

Hur det är så är vi nog litet oroliga för Er. Jag fick begrepp om avstånden när jag skulle skicka plastpåsarna. Flickan på Posten undrade om paketet skulle gå med båt eller flyg. Båtledes skulle det ta 40 dagar, så det fick bli med flyg. Hoppas att det kommer fram i rätt tid.

*

Hur kom det sig då att jag ända tills jag läste om breven trodde att de var obekymrade inför vår långa resa? Kanske därför att mitt intryck myntades när jag var 20 år gammal och det ju inte precis är den ålder då man lyssnar på sina föräldrar. Och även om man lyssnar så hör man kanske inte vad de säger utan det man vill höra.

Deras oro tydlig, även om det samtidigt är uppenbart att de var glada och stolta över vårt äventyr.

De var kort och gott föräldrar, goda föräldrar.

*

Här är länkar till breven till och från mina föräldrar före och under resan:

Pappa skriver från Öland (8.7.1974)

Pappa skriver från Öland (29.7.1974)

Brev från pappa - Poste Restante, Teheran (11.9.1974)

Ett brev hem från Teheran (23/9 1974)

Brev från mamma - Poste Restante, Kabul (20.9.1974)

Ett brev hem från Kabul (3.10.1974)

Brev från pappa - Poste Restante, New Delhi (10.10.1974)

Ett brev hem från Srinagar, Kashmir (10/10/1974)

Brev från pappa - Poste Restante, Madras (29.10.1974)

Brev hem från Bangalore (30.10.1974)

Brev från mamma - Poste Restante, Kabul (1974)

1974.09.20 

Kära Elisabeth o Hans.

Nu äntligen skall jag samla mig till några rader. Hoppas Ni har fått brevet från Pappa.

Tack för korten. Vad vi kan förstå så har Ni det bra och trevligt och får uppleva en massa saker. Ja, man är ung bara en gång och då skall man ta vara på sin tid. Tids nog kommer Ni in i kvarnen och då sitter man fast. Ja, jag kan ju inte klaga, jag har väl rest mer än de flesta. Jag är tacksam för mitt jobb, människor är snälla och tycker om mej där och så får jag utveckla mej en hel del inom mitt område. Tyvärr kommer även Byggnadsstyrelsen att övergå till data, men då får vi andra arbetsuppgifter av mera kvalificerad art.

Datan sköter bara det tråkiga jobbet.

Ingemar och Harald har åkt till Öland över veckoslutet. Vi håller på att elektrifiera där och nu skall dom planera det hela. Vädret är bra så det kan nig bli ett par sköna dagar. Jan o jag är ensamma.

Jan arbetar mellan 3-5 varje dag på galleriet. Han får ersättning och då blir pappa inte så bunden. Pappa har fullt upp med sitt eget. Han skall ställa ut på Mjölkcentralen med 20 målningar. Sedan vill I.B.M. ha en utställning. Problemet är bara att han har för lite målningar.  

Ja, vi skall lösa problemet nästa vecka. Harald är inte sjukskriven längre. Doktorn verkar nöjd med hans hälsa.

Ingemar har nu flyttat in i sin nya våning. Den är verkligen trevligt, men det blir en hel del arbete med målning o tapetsering. Värden står för alla kostnader. Vad jag kan förstå är han duktig på jobbet. Han fick påökt igår igen, 2:a gången på 1/2 år. 

Jag sitter just nu på galleriet och skriver. Det är ganska tyst, men vi måste sätta igång med annonser snart.

Vi har en vacker samlingsutställning.

Nej, nu måste jag till Poster innan den stänger.

Kära Elisabeth o Hans. Vi tänker varje dag på Er. Hoppas att Ni får vara friska under denna långa resa och att Ni tar vara på varje stund. Man gör nig bara en sån här resa en gång i livet och då har man inte råd att ha tråkigt. En kram till Er båda.

Mamma Constance.