Obama nostalgisk för Reagan....

Barack Obama har en enorm personlig dragningskraft, men det är svårt att placera honom på den politiska skalan, annat än att han står till höger om John Edwards och kanske till och med till höger om Hillary Clinton, åtminstone när det gäller inrikespolitiken. Han senaste utttalande om Ronald Reagan kommer knappast vinna honom några vänner på vänsterkanten, men det var kanske heller inte meningen.

Man må tycka vad man vill om Ronald Reagan, men en sak kommer man inte förbi och det är att han varit otroligt populär, nästan oavsett vad han tyckte, tänkte och gjorde. Så här i efterhand kan man säga att han och Bill Clinton hade samma förmåga att förföra de breda lagren. Och det är nog mot den bakgrunden man ska tolka Barack Obamas intervju för Nevada-tidningen Reno Gazett-Journal:

"Jag tror att Ronald Reagan förändrade den riktning i vilken Amerika färdades på ett sätt som Bill Clinton inte gjorde. Hut förde oss in på en fundamentalt annorlunda kurs eftersom landet var redo för det. Jag tror att de tyckte att vi pga av alla överdrifter under 1960- och 1970-talet och regeringens tillväxt, samtidigt som man inte hade någon känsla av att någon tog ansvar för hur den fungerade. Jag tror att folk, han tog helt enkelt tag i de känslor folk redan hade, vilket var att vi ville ha klarhet och optimism, att vi ville återvända till den där känslan av dynamik och entreprenörskap som vi hade saknat."

John Edwards kontrade, enligt Shailagh Murrays kampanjblog på Washington Posts webbsajt, med att påminna om ”vad Ronald Reagan gjorde mot det Amerikanska folket, mot medelklassen och det arbetande folket”. Och det är sant att han attackerade facken och talade hårt om nedskärningar och supply-side economics, men när det kom till kritan kunde den gamle fackföreningsledaren (okej, det var skådespelarfacket i Hollywood, men ändå) inte fullfölja utbudsekonomernas dogmatik hela vägen ut, vilket resulterade i en mer traditionell keynesiansk ekonomisk boost och växande underskott.

Från konservativt håll lyfter man gärna fram Reagans avreglering och skattesänkningar som bevis för vad som händer om man bra släpper företagarna loss, men det är en naiv historieskrivning som inte har mycket med verkligheten att göra.

Det är sant att Reagan på det politiska planet förmådde projicera en vision (ofta med apokalyptiska övertoner och tala om onda imperier!) som fick många amerikaner att känna sig stolta igen efter att ha genomlevt Watergate-skandalen och den långa och förnedrande ambassadockupationen i Teheran. Men det var inte ett gäng entreprenörer som ensamma skapade datarevolutionen, utan den hade grundlagts för länge sedan genom en kombination av federala, militära och monopolistiska långsiktiga FoU-satsningar.

Den som vill läsa mer om hur det gick till kan läsa Kenneth Flamms två böcker Targeting the Computer och Creating the Computer, bägge utgivnna av Brookings Institute 1987 respektive 1988.

Till detta ska man sedan, som Barry C. Lynn sa när jag intervjuade honom 10 juni 2007, den aggressiva antitrustpolitiken, som urvatttnades av först Reagan och sedan Bush I och Bush II.

Barry Lynn är expert på globala industrisystem vid tankesmedjan New America Foundation i Washington DC och författare till boken End of the Line: The Rise and Coming Fall of the Global Corporation (Doubleday, 2005).

Jag frågade honom om det inte trots allt var så att dataindustrin 1981 dominerades av IBM och det man då kallade the BUNCH (IBMs rivaler Burroughs, UNICAC, NCR, Control Data och Honeywell). Det verkade som att förändringen kom med Reagan.
-Nej, det var pga av antitrustpolitiken. Varifrån kom Microsoft och Intel? De kom pga antitruståtalet mot IBM, men vi har sedan varit dåliga på att hantera antitrustpolitiken, vilket ledde till Intels och Microsofts dominans.

Så PC-revolutionen berodde inte på Reagans avreglering?
-Nej. Alfred Chandler härledde 2001 i en av sina sista böcker - Inventing the Electronic Century den revolutionära utvecklingen på 1980- och 1990-talet till åtgärder som antitrust-myndigheterna vidtagit på 1950-talet. Då hade vi teknikmonopol som AT&T, RCA; IBM och Xerox. Myndigheterna hotade att bryta upp AT&T och tvingade dem att licensera sin teknik gratis. Det ledde till att tiotusentals teknologier kom ut på marknaden och det gratis eller för en mindre licensavgift.
-Hela den japanska explosionen på TV-sidan byggde på RCA-teknik, teknologier som läckt ut pga antitrustpolitiken. Det stämmer att storföretagen kan blockera utvecklingen om de bara sitter på tekniken, men den revolution som kom på 1980- och 19990-talet hade inget att göra med vare sig Reagan eller Clinton, utan med förändringar som tog plats på 1950- och 1970-talet, sa Barry Lynn.

Så varför lyfter Obama fram Reagan? Därför att Reagan lockade över många demokrater till den republikanska sidan och att många amerikaner minns honom med värme. Och även historikerna har väl mildrat sitt omdöme om Reagan alltefter som tiden gått och fler aspekter av honom kommit i dagens ljus. Dessutom: Många republikaner knyter an till Reagan som ett sätt att arbeta sig ur den djupa slagskugga som kastats av George W. Bushs politik. I det läget kanske det kan vara ett smart drag att hålla ut en hand till Reagan-demokrater och desiullussionerade republikaner.

Du kan läsa mer av min intervju med Barry Lynn på Realtid.se

Hans Sandberg

Är krig bra för IT-utvecklingen?

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladets nättidning Snällposten våren 2003.)

Det var en sommar på Öland i slutet av 60-talet. Jag var 15 eller 16 och hamnade förstås i en livlig debatt med en representant för vuxenvärlden. Jag kritiserade vietnamkriget och orättvisorna i världen. Vår bekant var ingenjör och jobbade för försvarets forskningsanstalt. Han var en snäll farbror med pigga ekorrögon bakom glasögonen, men hans syn på världen var cynisk. Krig var bra, sa han, för det minskade överbefolkningen. Och ledde dessutom till nyttiga innovationer.

35 år har gått sedan dess och Bush har just beordrat Saddam Hussein att lämna landet inom 48 timmar. Annars smäller det.

Det där med kriget och befolkningstillväxten kan vi nog lämna därhän, eftersom världen under 1900-talet troligen upplevde mer och blodigare krig än någonsin i människans historia, men ändå lyckades växa från 1,6 miljarder till över 6 miljarder.

Den andra frågan är knivigare, för det är onekligen sant att krig driver på den tekniska utvecklingen. Jägarens vapen kan fälla både djur och människor, och snickarens yxa kan klyva både stockar och skallar. Det är vad man här kallar ”dual use technologies.”

Den tidiga datautvecklingen sporrades av de brittiska, amerikanska och tyska kodskaparnas och kodknäckarnas ”kapprustning” under andra världskriget och det stod snart klart att elektroniska ”matematikmaskiner” även kunde användas till att räkna fram ballistiska banor och till att designa militära flygplan. Med tiden spillde en del av de militära uppfinningarna över till det civila samhället i form av ”spinoff” tekniker. På den tiden var datatekniken en elitistisk teknik för vitrockade experter i inglasade datarum, ungefär som kärnkraften och rymdforskningen.

Men för den som upptäckte databranschen först på 80- och 90-talet får lätt uppfattningen att det var en samling avhoppade studenter och garagebaserade hobbyister som gav upphov till den digitala revolutionen. Inget kunde vara mera fel, för revolutionen hade då redan ammats under flera decennier av Pentagon och andra federala myndigheter.

Vad som skedde var snarare att den teknik som närts vid militära forskningslabb och pentagonsponsrade forskningsprojekt som MIT:s Project Wirlwind slog rot i den civila sektorn via kommersiella stordatorsystem som IBM:s System 360, Digital Equipments VAX-minidatorer och därefter PC-revolutionen, som - precis som pionjärerna Bill Gates och Steven Jobs drömde om – förde ut datorkraften till massorna.

Kommersialiseringen av den digitala tekniken gjorde snart att det blev Pentagon som fick ta emot spinoffs från den civila dataindustrin, istället för tvärtom. Samma utvecklingen går igen när det gäller Internet. Det som började som militära datanät öppnades så småningom och blev mycket snabb publika nät för massorna.

Teknikfronten definierades inte längre av Pentagons behov, utan av näringslivet, underhållningsindustrin och till och med vanliga hemanvändare, som ofta flockades kring sajter långt under strategernas radar, sajter som ”Ebay” och ”Napster.” Det enorma tillflödet av riskkapital underblåste en lika enorm som vildvuxen expansion av IT-marknaden, vilken förutom vettlösa projekt gjorde det möjligt att testa massvis med nya ideer som annars kanske aldrig nått längre än till den virtuella byrålådan.

Efter att IT-bubblan spruckit var det populärt att racka ned på slöseriet och svindlerierna, men man ska komma ihåg att Enron och Worldcom kom sent till partyt och egentligen inte hade så mycket med IT-revolutionen att göra. Det kommer dessutom att bli intressant att en gång jämföra graden av misslyckade investeringar i försvaret med dem inom databranschen. Det är inte omöjligt att överdrifterna under IT-bubblan framstår som ganska begränsade villfarelser när de ställs mot Reagans ”Stjärnornas Krig” (SDI-projektet) och George W. Bush:s fortsättning längs samma bana.

IT-revolutionen skapade också en ny bild av USA, av ett oerhört kreativt land som sög åt sig talanger från hela världen och gav dem relativt fria händer att skapa och omskapa allas vår verklighet. Silicon Valley blev en smältdegel där det inte spelade någon roll om du var indier, pakistanare, fransos eller svensk när du gjorde en runda hos riskkapitalisterna på Sandhill Road. Men kollapsen för teknikaktierna nollställde spelet och ströp kapitalströmmarna, samtidigt som Bush-regeringens ekonomiska politik och fanatiska fokus på Saddam Hussein skapade en fundamental osäkerhet och kluvenhet om USA:s roll och karaktär. Den 11 september var en fruktansvärd händelse och en chock för alla som drömde om att kombinera den ekonomiska globaliseringen med en politisk globalisering och liberalisering. Fast det var inte 11 september som tog andan ur den amerikanska ekonomin och skapade det enorma och snabbt växande budgetunderskott. Orsaken var en fullkomligt oansvarig ekonomisk politik, som efter det rättfärdiga kriget mot Talibanregimen, parades med en lika oansvarig utrikespolitik.

IT-branschen kommer visserligen att kunna kamma hem ett antal friska miljarder i regeringskontrakt, men de kommer att komma från Pentagon och den nya supermyndigheten för ”hemlandets säkerhet.” Följden kan bli att IT-utvecklingen tiltar över från den civila sidan till den militära när efterfrågan styrs mot ny militär teknik, nya system för att spionera på medborgare, brottslingar och misstänkta terrorister, alltemedan den civila marknaden går på sparlåga. Men där Pentagon en gång var barnmorska åt en radikalt ny teknik som knappast skulle kunnat lära sig gå av egen kraft, så innebär militarisering av IT-utvecklingen idag ett stort steg tillbaks.

Man kan också fråga sig om inte dagens mörkare image av USA:s roll i världen – en sak som knappast ändras av en snabb seger över Saddam Hussein - kommer att undergräva de positiva aspekter av globaliseringen som världen trots allt upplevt. Bush globala maktspråk hotar att stärka världens isolationistiska element, vilket kan komma att bromsa en så internationell bransch som IT-branschen. Det kan också slå tillbaks mot USA självt eftersom det troligen blir lättare för företag och universitet utanför USA att locka talanger, som annars haft siktet ställt på Silicon Valley eller New York.

Hans Sandberg

Ray Ozzie - Skaparen av Lotus Notes och Groove

(Datateknik 3.0)
Ray Ozzie är en av PC-branschens mest inflytelserika personer. Han skapade samarbetsprogrammet Lotus Notes, som idag har 60 miljoner användare. För tre år sedan lämnade han IBM (som köpte Lotus för att Notes skull) för att bygga en ny plattform för grupparbete, denna gång över Internet. Resultatet blev Groove, ett ”peer-to-peer” program (P2P) besläktat med Napster.

Datateknik 3.0 (NEW YORK) Groove är Napster för kontoret var det någon som sa. Det knyter samman användare direkt och decentraliserat. När du laddat ner och installerat klientprogrammet (Transceiver) är det bara att sätta igång. Du bjuder in vänner och kollegor med ebrev, eller direktmeddelanden (Instant Messaging, IM) och de kan - om de installerat Groove - ta del av den information du placerat i ett gruppfönster (shared space.) Det kan vara ett fotoalbum, ett worddokument, eller ett kalkylark. Det går också att haka på applikationer som chat, konferenser och internettelefoni så att vi kan prata med varandra över Internet samtidigt som vi diskuterar ett dokument.

När vi arbetar med informationen sparas och uppdateras den automatiskt av Groove. Om någon av deltagarna kopplat ner sig uppdateras deras information så fort de kopplar upp sig igen. Groove låter oss i likhet med Napster se och använda varandras filer, chatta osv., men det är en mycket mer sofistikerad plattform, som kan byggas ut av användarna och den är säker eftersom all information krypteras, vare sig den sparas som XML-objekt på vår hårddisk eller sänds till andra datorer.

Avståndet till Notes och dess klient-server modell är långt. Dess klientprogram gav oss epost och access till information lagrad på centrala serverdatorer, men ingen kontroll. Man ska komma ihåg att det är ett decennium sedan Notes föddes.
-Världen såg helt annorlunda ut på den tiden, säger Ray Ozzie. Det är lätt att få för sig att det alltid funnits lokala datanät (LAN) och grafiska användargränssnitt (GUI,) men på den tiden måste vi övertala folk om föredelarna med ett nätverk. Det var webben som förändrade landskapet.
-Notes var till för att samordna många människor över stora geografiska områden, men det adresserade bara en liten del av användarnas samarbete, trots de verktyg vi och andra byggde kring Notes.
-Det slog mig gång på gång under mina år på Lotus och IBM att de primära verktygen för samarbete fortfarande var epost, telefon och telefax. Notes och webbaserade tekniker var bra på att automatisera affärsprocesser, men eposten, telefonen och telefaxen hade något spontant över sig som ligger mycket närmare hur vi arbetar till vardags.
-Jag ville med Groove skapa ett system som låter företag, återförsäljare och konsulter (system integrators) bygga applikationer med samma spontana känsla som epost, samtidigt som de kan göras lika branschspecifika som centraliserade system. Min tanke var, att Groove måste vara inbjudande för att bli framgångsrik och det var därför vi satsade på en applikation som sitter hos användaren. Det måste vara lika enkelt att använda som en Palm Pilot eller en webbläsare.
-Under detta gränssnitt ska det emellertid finnas en plattform som låter återförsäljarna och konsulterna bygga applikationer vilka matchar det sätt på vilket folk jobbar i olika branscher.

Det påminner om hur man bygger applikationer runt Microsoft Office, eller skapar företagslösningar med hjälp av Java? Kan man se detta som en tredje plattform?
-Man kan se webben och Office som plattformar för applikationer, men Groove är mycket mer inriktad på att föra samman folk och låta dem lösa problem tillsammans, medan Office är ett program man använder mer eller mindre isolerat.

Den som använde Notes möttes av en fyrkanter som ledde till debatter, forum osv. Groove har också arbetsytor, men man kan stoppa in applikationsprogram i dem.
-Jag ser dem som webbsajter. Du använder en webbläsare för att gå till webbsajter, medan du använder Groove för att besöka privata informationssajter. Du delar information med en liten grupp människor. Det är du som väljer verktygen och vilken information du vill dela med dig av.

Kan man jämföra Groove med sajter som Anyday.com, som ju har kalenderprogram vilka du kan använda?
-Det finns en massa försök att skapa webbsajter med privata områden för små grupper av människor, men det enda du kan göra på dem är vad företag som Anyday låter dig göra. Om du vill göra något annat måste du hitta en annan sajt.
-En annan sak är att om du lägger in din information på en sådan offentlig sajt exponeras din information för dem som driver sajten. Få företag vill ha sin konfidentiella information lagrad på offentliga webbsajter.
-Groove använder peer-to-peer-teknik, så informationen stannar alltid på deltagarnas datorer. Det enda som sänds över nätet är krypterad information. Det finns ingen mellan dig och mig som kan få access till den.
-En tredje sak är att vi bestämmer vilka verktyg vår grupp behöver.
-Det är inte som med en ASP (Application Service Provider, dvs program som sitter på en central server hyrs ut,) eller (andra) serverbaserade modeller. Detta är en säker modell under din kontroll.

En del analytiker har ifrågasatt din affärsmodell och frågat hur i all världen du ska kunna tjäna pengar på detta?
-Det finns två aspekter på affärsmodellen. Den ena är den traditionella, dvs licensering av programvara. Den version av Groove som folk kan ladda ner gratis har bara en del av funktionaliteten hos den vi säljer till företag. Vi kommer att sälja våra produkter till företag där de får betala per användare, precis som man gör med Notes och Office.
-Den andra aspekten har att göra med de två olika komponenterna i Grooves arkitektur. Vi har klientprogrammet och transporttjänsten (relay service,) som vi driver på Groove Networks. Det är en tjänst för att spara och överföra information (store-and-forward) på samma sätt som serverdatorer flyttar din epost. Det gör att du kan arbeta på din laptop och sedan kan någon i Europa starta sin dator och börja jobba (där du slutade, min anm., HS.) Våra serverdatorer kör inte applikationer, utan flyttar bara krypterade data från en person till en annan. Det är väldigt viktigt, särskilt om du befinner dig bakom en brandvägg och de sitter bakom en annan. Vi kommer att ta betalt för den information vi förmedlar och ta betalt i förhållande till hur mycket företaget använder tjänsten. Om vi flyttar mycket data tar vi mycket betalt, men om det bara är lite tar vi bara lite betalt.

Bör jag titta på Groove om mitt företag har 20 000 Notes-användare?
-Absolut, som ett tillägg. Notes fokuserar sig på två saker: epost och samarbete inom företaget, men det är ovanligt att folk använder Notes för att samarbeta med någon utanför företaget.
-Jag startade Groove eftersom jag under min tid på Lotus märkte att företag alltmer involverar utomstående i den dagliga verksamheten, vare sig det handlar om tillverkning, webbdesign, juridisk rådgivning eller frilansskribenter. De redskap vi byggt (för Notes) fungerar extremt bra inom företaget, men går inte igenom brandväggarna. Vår centrala idé är att få samman folk oavsett var de råkar befinna sig. Vi har redan kunder som använder Groove tillsammans med Notes, eller Microsoft Exchange.

Du arbetar med Windows som plattform. Windows finns överallt, men är inte särskilt stabilt. Många system kraschar om man börjar trassla med multimedia och så. Är detta något som stör dig? Kanske skulle en Oracle- eller annan serverbaserad nätapplikation kunna göra samma sak och då i en mer kontrollerad miljö?
-Folk som tror att alla applikationer hör hemma inom ramen för en webbläsare har ett för smalt perspektiv. Om det varit så, skulle ”network computing”-visionen slagit igenom, men så skedde inte. Det finns en fördel i att använda den lokala PC:ns hästkrafter, både när det gäller det gränssnittet och vår mobilitet. Folk vill helt enkelt inte ge upp detta när de är nedkopplade.
-Windows är inte den stabilaste av miljöer, men det är den bästa vi har. Visst finns det mängder av applikationer som hör hemma i en webbläsare, men vi befinner oss bara i början av Internet. Det kommer att växa fram många, många saker som går utanför webbläsaren; som gör oss mer produktiva genom att länka samman våra datorer direkt med varandra. Det var IM som först fick folk att se bortom webbläsaren. Sedan kom Napster och nu funderar en mängd människor över hur man ska kunna göra saker annorlunda genom att koppla PC till PC. Jag är väldigt optimistisk här.

Vart är vi på väg? Hur förhåller sig Groove till Microsofts .net strategi? Kan man vänta sig tilläggsprogram till Notes som kan göra samma sak som Groove?
-Notes är ett centraliserat system baserat på en klient-server arkitektur. Det går inte att haka på en sak med en fundamentalt annorlunda arkitektur.
-Microsoft? Vem vem vad de ska hitta på? Det är ett extremt mångsidigt företag med stor spridning på sina talanger. Jag är inte helt säker på vad .net är. Det är ett initiativ för webbtjänster och ett språk och så bygger det på SOAP (Simple Object Access Protocol.) Det är en massa saker och det finns många sätt på vilket vi kan komplementera .net. Fast jag är säker på att Microsoft vid något tillfälle kommer att ha någonting som konkurrerar på samma marknad.

Skulle Groove kunna bli en .net applikation?
-Absolut! Om du tittar på vad som som finns inuti Groove ska du se att vi använt Microsofts COM (Component Object Model) som bindemedel. Vi skulle kunna plugga in oss i .net, särskilt om vi använder SOAP. Det är därför Microsoft varit så intresserade av det vi gjort. Vi har demonstrerat styrkan i deras tekniknologier, särskilt Office.

Du har hittills undvikit Java. Vilken är din relation till Java?
-Java är ett bra språk och det finns de som byggt redskap för Groove med hjälp av Java, men vi ville inte bygga in Java i Groove, av det enkla skälet att Java inte är en tillräckligt stabil och förutsebar miljö på klientsidan.

Hur ser du på Linux och Apple? Kommer Apple-användare kunna använda Groove?
-Vi har inte deklarerat några planer när det gäller plattformen. Vi visade en del saker som vi har gjort med vår Linux-version. Vi ville försäkra oss om att vår produkt kan anpassas för olika plattformar, men den övervägande majoriteten av vår målgrupp kör Windows. Skälet till att vi är så intresserade av Linux, är att det kommer många intressanta och innovativa handdatorer och trådlösa apparater för andra plattformar än Windows. Vi vill se vilka delar av Groove man skulle kunna lägga över på maskiner som inte använder Windows.

Borde inte Appleanvändarna, med alla sina designers, vara den ideala kundkretsen för er?
-Det är en idealisk publik och definitivt en möjlig framtida plattform, men jag kan inte avslöja mer just nu.

Hans Sandberg

Scott McNealy: Sun vill vara ett Ericsson för Internet

(Artikeln publicerades i Dagens Nyheter, 1996)

(Mountain View, Californien) -Vi har ett försprång på 14 år och sju dagar, säger Sun Microsystems VD Scott G. McNealy om konkurrenterna DEC, IBM, Intel och Microsoft. Vi jobbade med “intranets” långt innan ordet var uppfunnet skrockar han.

Dataföretaget Sun är trots sin storlek - omsättningen närmar sig 50 miljarder kr - inte ett hushållsnamn som Apple och IBM. Många människor hörde nog första gången talas om Sun när de försökte köpa Apple i januari. Skälet är att Suns datorer sällan hamnar inom räckhåll för vanligt folk. Vi hittar dem inte på skrivbordet på jobbet - såvida vi inte är forskare, ingenjörer eller börsmäklare - och få skulle komma på tanken att köpa en arbetsstation till hemmakontoret. (En arbetsstation är en kraftfull dator, byggd för att användas i datanät och med hög kapacitet för grafik.)

Den explosiva tillväxten av Internet och dess World Wide Web har emellertid fört Sun och dess ledning in i rampljuset. Nätverksföretaget vart plötsligt “cool” och priset på Suns aktie dubblerades. 22 januari gjorde så Business Week McNealy till omslagspojke, sittande på ett moln bakom rubriken “Sun’s Rise” (Suns uppgång.)

Jag träffar Scott McNealy första mars på huvudkontoret i Californiens Silicon Valley. Han tar emot i jeans och öppen skjorta på sitt rum, som är fullt av hockey- och golfklubbor. Vi slår oss ner runt ett sammanträdesbord på vilket det ligger några mikrochips bredvid en liten bild på en baby. Det måste vara Maverick, säger jag. Scott tar upp bilden, trycker på en knapp på plastramen så att vi kan höra sonens jollrande. Flinar stolt, men blir snabbt allvarlig igen och plockar upp ett av chipsen.
-Det här är vårt nästa chips. Du får inte ens skriva om det. Det är förmodligen världen bästa chips just nu i fråga om pris och prestanda. UltraSparc II kommer att köras i 250-333 MHz, kanske upp till 400 MHz. Vi kommer att ha chips från 25 dollar till 2500 dollar. Det är som att ha alltifrån enkla mopedmotorer till jetmotorer, säger han.

Är du inte oroad över Intels och Hewlett-Packards samarbete, frågar jag mot bakgrund av deras allians kring P7, den generation processorer som ska komma efter “Pentium Pro.”
-Visa mig ett chips! Jag vill inte höra ett ord om saken tills du visar mig ett chips som gör vad det lovar. Allt annat är bara oljud! Här har du ett chips. Det fungerar! Det är binärkompatibelt och kör både “Doom” och Netscapes “Navigator.” Det är något att snacka om. Kom inte dragandes med saker som bara existerar som overhead-presentationer, säger han föraktfullt.

Det är viktigt för honom att puffa för sina nya chips, för bristen på snabba kretsar var ända till 7 november i fjol Suns akilleshäl. Men då släpptes äntligen nya snabba datorer baserade på 64-bitars processorn UltraSparc I. De är visserligen inte lika snabba som Digital Equipments Alpha-system, men räcker för att hålla ställningarna ett tag.

Men det är inte chipsen utan webben som ligger bakom Suns renässans. Det är webben som fått folk att förstå att datorer inte bara är elektroniska räknedosor och skrivmaskiner, utan redskap för att kommunicera.
För Sun är detta gamla nyheter. Det tog sitt namn efter det datanät grundarna varit med att bygga upp för Stanforduniversitetet (SUN=Stanford University Network.)

Suns slogan har alltid varit “The Network is the Computer,” (det är nätverket som är datorn.) Få förstod vad den betydde, men Sun fortsatte envist och är idag världens största leverantör av arbetsstationer, web-servrar och operativsystemet Unix. Så skulle de kunna fortsatt om det inte var för Java, ett nytt programspråk och början till ett operativsystem som lanserades i maj förra året. Java kan användas för att skapa små miniprogram, “applets,” som kan skickas iväg över Internet för att utföra sina konster när de väl “landat” hos en användare. Om vi t ex plockar ner en Java-“applet” för att spela luffarschack från nätet fastnar vi inte i någon långväga ping-pong-match där vår dator bollar instruktioner fram och tillbaks med en annan dator. Vi spelar istället mot ett program som kommit till oss.

Java står för ett helt nytt paradigm som kan vända upp och ner på det mesta i datavärlden. Programmet struntar nämligen i vad vi har för dator och operativsystem. Apple, IBM, Intel, Sun, Unix och Windows. Allt går lika bra. När vår “applet” landat kan den verka oavsett chips, maskin och operativsystem. Allt som behövs är en web-läsare som kan arbeta med Java.

Scott McNealy ser Java som en del av den tredje fasen av databehandling. Stordatorerna var den första - han kallar den för “hairball computing” (hårnystan, eftersom allting centrerade kring stordatorn.) Nästa steg var att placera en stordator (nu kallad persondator) på varje persons skrivbord.
-De var inte bara långsamma utan kraschar i snitt en gång om dagen. Det är som om man tröttnade på att ha telefonväxlar och placerade ut dem i våra knän. Istället för att ge dig en telefonlur, får du hela växeln. Du får programmera den, installera programmen, sköta back-ups och så vidare, säger han.

Den tredje fasen är förstås den som Sun slagits för hela tiden, nätbaserade datorer (network computing.)
-Det du vill ha är en telefon som är kopplad till en växel. Den tredje fasen är Internet, öppna protokoll, öppna gränssnitt, minimal administration, klienter kopplade till kraftfulla nätcentraler som förser oss med en datalinje, ungefär som telenätens telefonlinje.

Scott McNealy är ingalunda ensam om att predika nätverkets evangelium. Bill Gates gör det. Louis Gerstner gör det. Alla gör det. Men han anser sig ha ett försteg när det gäller att serva det snabbt växande nätet med datorer som sköter dess myriader av funktioner. Sun har hårdvaran, mjukvaran, och kunnandet.
-Vi har en unik position för vi är ett företag med sju miljarder dollar i omsättning under denna övergång till nätbaserad databehandling. IBM var ett litet företag när de startade inom stordatorbranschen. Intel och Microsoft var små när PC-marknaden tog fart, säger han.

Det är sant att Internet växer snabbt, men få har ännu kommit på hur man tjänar pengar på nätet? Sun sätter sitt hopp till det som börjat kallas “intranets,” vilket helt enkelt är företagens interna nät av web-sites. De förses med s k brandväggar för att stänga ute obehöriga, men fungerar i övrigt som den övriga webben. Fördelen med “intranets” är förstås att de ägs av företag och de har betydligt djupare fickor än våra nätsurfare. Scott McNealy gör en lång och detaljerad uppräkning av alla produkter de ska sälja.

Du tänker förse Internet med varje tänkbart verktyg, men d inte ägna dig åt innehållet, summerar jag.
-Vi tänker inte jobba med innehåll och inte bli en Internetvärd. Vi vill jobba på samma sätt som Ericsson och Nortel. Vi vill förse kabeltevebolagen, telebolagen och företagens dataavdelningar med infrastrukturen, chipsen, programmen, operativsystemen, klient- och serverdatorerna, samt all support och hjälp. Allt för att de ska kunna bygga riktigt bra nätverk för sitt eller sina klienters innehåll. Vi levererar utrustningen, säger han.

Men säger inte IBM och DEC samma sak?
-Kanske det, men vi är fokuserade på nätet. Det är allt vi gör.

Kommer Suns nya prominens att förändra er?
-Nej, det hoppas jag inte. Jag hoppas vi kommer att fortsätta vara hungriga, fokuserade, paranoida och oroliga. Jag hoppas att vi koncentrerar oss på våra kunder, att vi förblir öppna och fokuserar oss på nätet. Jag vill inte fixa något som inte är trasigt. Vi har en bra strategi som är mycket långsiktig.
-Vi vill expandera in mot företagens kärnverksamhet.... Vi kommer också expandera in på områden som kräver höga volymer och låga kostnader, typ Java-klienter, säger han syftande på de små, lätta, billiga Java-baserade datorer Sun hoppas kunna utveckla.

Han ser en enorm marknadspotential för sådana internet-terminaler och nämner områden som detaljhandelns kassaterminaler, informationskiosker, telefonväxlar, printrar, kopiatorer, “set-top-boxar,” dataspel, telefoner, mobiltelefoner och för de anonyma massor av datorer som finns dolda i våra bilar, kameror och diskmaskiner.
-Det är en ny typ av datorer och den kommer att bli enormt stor, säger han.

Är du inte rädd för att Microsoft ska stjäla Javas momentum med Visual Basic som konkurrent till Java?
-Nej. De kommer inte att försvinna, även om världen skulle önska det. Microsoft kommer tyvärr att bli kvar. Det är inte så att jag gråter över utspilld mjölk. Jag oroar mig inte över det. Vi har nog av att försöka driva fram vår egen verksamhet.
-Alla utvecklare skriver för Java som inte är ett år gammalt ens. Microsoft är de enda som inte gör det.
-Det fina med Java är att det öppnar dörrarna till alla programutvecklare. Varje applikation de skriver för Java kan automatiskt köras på Sparc, Java-chips, Solaris och alla våra datorer.

Vad ska du göra när Windows NT tagit livet av UNIX?
-Jag antar att då får jag väl dö, säger han och skrattar. Microsoft och alla andra på den här planeten har alltid försökt ta livet av Unix, men Unix växer så att det knakar, för Hewlett-Packard, för DEC och för Sun. Unix är nu fast knuten till varenda strategisk affärsfunktion över hela världen, säger han.

Det är som med stordatorerna. Vi blir inte av med dem!
-Ånej, våga inte komma här och jämföra Unix med stordatorer! Ha, ha, ha!

Men Windows NT växer snabbt.
-Allt Microsoft har gjort växer snabbt, men av någon anledning är vi ett företag som omsätter sju miljarder dollar. Det blir inget ett enda svar. Saken är den att när det kommer in en ny utmanare på marknaden, så är det inte ettan, i vårt fall Solaris (Suns version av Unix) som skadas, utan de som släpar efter, nummer fyra, fem och sex. När Pepsi Cola kom in var det inte Coca Cola som försvagades, utan de stärktes medan Royal Crown fick ta stryk.

Solen står mitt på himlen verkar det.
-Inte! Det här är gryningen.

Hans Sandberg

Sidoruta 1:

Scott McNealy om budet på Apple:
Varför försökte du köpa Apple Computer?
-Vi kommenterar inte rykten, hur sanna eller dumma de än är.
Var det bara ett rykte att du var intresserad av dem?
-Var jag? Det var ett rykte. Vi sa ingenting, säger han och noterar förtjust all den publcitet ryktena ledde till.
Är du nöjd med att stå utanför PC branschen?
-Här har du stordatorbranschen, här har du PC-branschen och här är network computing, säger han och pekar på en skiss över hur han ser datautvecklingen.
Men du har ju fört samtal med Apple åtskilliga gånger genom åren!
-Vi pratar med alla om allting. Det är den enda kommentar jag någonsin gett och det är allt jag kan säga, men skriv gärna någonting om saken, ha,ha,ha.

Sidoruta 2:

Scott McNealy om Silicon Graphics köp av Cray Research:

Var du förvånad?
-Ja och jag kallar dem nu för Silly Cray Graphics (=Dumma Cray Graphics.)

Sidoruta 3.

Javas skapare om sin chef Scott G. McNealy:
-Scott är inte känd för sitt vuxna sätt.