En långväga reflektion om valet i Sverige

(Jag bor ju i USA sedan en kvartssekel och följer inte svensk politik särskilt noggrant, så ta denna reflektion för vad det är, en personlig fundering och inget annat.)

Den bästa mallen för att tolka vad som händer i Europa och USA idag är nog Hannah Arendts The Origins of Totalitarianism (1951.) Det gamla samhället, som folk lärt sig navigera och i viss mening förstå, ersätts med ett nytt samhälle som de inte begriper. Industriarbetarna och storkapitalisterna är organiserade och tycker sig kunna möta utvecklingen, men småföretagare, jordbrukare och annat småfolk råkar i panik och söker mer eller mindre desperat efter ett politiskt svar på krisen. De har ingen politisk erfarenhet och ingen tilltro till de etablerade partierna, så de engagerar sig i diffusa "movements" som uttrycker deras rädsla och frustration. Deras extremism är inte ett uttryck för någon överlägsenhet eller styrka, utan deras panik. 

Hitler och de andra fascistledarna insåg -- eller lärde sig -- att de kunde fånga upp dessa rörelser. Karismatiska ledare och enkla - idiotiskt enkla - budskap fungerade bäst. Då var det radio, filmer och massmöten. Idag är det Facebook, mailing lists och Twitter. Etablissemanget försöker svara med logik och moral, men det biter inte på människor som tycker att världen rasar samman runt omkring dem. Folk väntar på en Messias och många kliver upp i talarstolarna eller sätter sig i TV-sofforna. De flesta är löjliga tills det plötsligt dyker upp en som folk inte tycker är löjlig. 

Jag kan inte detaljerna i den svenska politiken, men jag tror att Alliansen försökt stimulera marknadskrafterna, utan att begripa att man samtidigt måste försvara systemets legitimitet och det kan man inte göra om befolkningen upplever det som att några åker snålskjuts och berikar sig på reformer som i och för sig kan vara nödvändiga. Det finns inget bättre sätt att integrera en ekonomi än marknadskrafterna och de bygger på konkurrens och profitjakt, men det är lika sant att marknadskrafterna bara kan verka effektivt inom en juridisk, social och moralisk ram. Det var en självklarhet för Adam Smith och det borde vara en självklarhet idag. Om du ska låta privata företag driva sjukvård måste du ha stenhårda regleringar, effektiva straff för övergrepp och täta inspektioner. 

Det som gör flykting- och invandringsfrågan så explosiv i Europa är att invandrarna inte får en chans att spela ut sin fulla potential, plus det faktum att invandringen ofta kommer i chockvågor som överväldigar samhällets förmåga att slussa in alla i produktivt arbete. Det är livsfarligt att parkera invandrarna i "ghetton" vilket verkar vara den europeiska modellen. De måste ges en chans att bidra, så att föräldrar kan vara stolta över sitt arbete och barn se upp till sina föräldrar. Många svenskar är okej med att vara snälla och öppna dörren för flyktingar och invandrare, men ser nog helst att de bor i någon annan förort. Jag tror att vi har mycket att lära av USA på detta område trots folkmordet på indianerna, slaveriet, kvarvarande rasism och och diskriminering liksom återkommande vågor av invandrarfientlighet. 

Jag tror att knäckfrågan är hur man kombinerar de dynamiska marknadskrafterna med en grundläggande samhällstrygghet. Det gäller inte bara när det gäller invandrare, utan för hela samhället. Den svenska/europeiska trygghetsmodellen bidrar paradoxalt nog till fientligheten mot invandrare och andra grupper som vill ha en chans att delta i produktionen och konsumtionen av välfärden. Om vi bara fokuserar oss på tryggheten så avstannar innovationen och risktagandet. Det är en konflikt som blir allt värre med den teknologiska revolutionen som gör att alltfler jobb kan göras av maskiner och datorer. John Maynard Keynes spådde 1930 en framtid där folk bara jobbade tre timmar om dagen, men den revolutionen kom aldrig. Istället har arbetslivet segmenterats så att en del jobbar för fullt, andra jobbar halvt ihjäl sig medan massvis med människor har förpassats till åskådarplats. Och invandrarna har det extra svårt att bryta sig ur denna påtvingade roll, samtidigt som de som har jobb eller pension pekar finger och anklagar dem för att inte göra rätt för sig. 

Detta är ju egentligen ett bra problem att ha - om vi bara kunde komma på ett sätt att dela på välfärden utan att beröva folk incitamentet att arbeta och lämna positiva bidrag till samhället. Jag skulle kunna tänka mig en ny typ av arbetslivsförsäkring, en som gjorde det lättare att ta risker, byta jobb, starta företag osv. Man kanske skulle kunna ha en medborgarlön som bas i utbyte mot någon slags motprestation (typ FDRs Works Progress Administration) och sedan sätta av säg 10 procent av lönen därutöver i en personlig framtidsfond, som man skulle kunna använda för att plugga, starta eget, skriva en bok eller dylikt. Det är bara ett hugskott, men ett som visar att det går att lösa problemen kring skapandet och fördelningen av välfärden. Om vi bara vill och vågar.  

”Självdeklaration” botar inte intressekonflikter

(Artikeln publicerades först i Dagens Forskning våren 2003).

Frågan om ekonomiska särintressen är gammal, men diskuteras allt livligare i takt med att banden mellan industrin och forskningen blir allt intimare.
-På sikt riskerar vi att förlora vår reservoar av oberoende och fristående vetenskapsmän, varnar Sheldon Krimsky, professor vid Tufts University och expert på intressekonflikter.

NEW YORK (Dagens Forskning).Var fjärde biomedicinsk forskare har finansiella intressen i näringslivet och två tredjedelar av alla akademiska institutioner är delägare i nystartade företag, som i sin tur sponsrar institutionernas forskning. Det hävdar tre forskare vid Yale University i en studie som nyligen publicerades i det amerikanska läkarförbundets tidskrift JAMA. Forskarna kunde också påvisa ett statistiskt samband mellan industrisponsrad forskning och industrivänliga forskningsresultat.

Detta samband - ”the funding effect” - är inte förvånande, allra minst för Sheldon Krimsky, vars kommande bok heter Science in the Private Interest: Has the Lure of Profits Corrupted Biomedical Research? (Rowman & Littlefield Publishers, Inc. Utkommer i augusti 2003.)
Han härleder de allt intimare relationerna mellan forskare och näringslivet till 1980 års Bayh-Dole-lag, som gav universiteten upphovsrätten till upptäckter gjorda med federala pengar. De fick fria händer att licensera sina patent till näringslivet, samtidigt som den biologiska vetenskapen blev alltmer ”syntetisk,” eller produktinriktad.
-Vi fick en stor förändring i relationerna mellan privata företag och universiteten, säger han om det tidiga 80-talet då många politiker ville stärka konkurrenskraften genom att skynda på tekniköverföringen till industrin.

Om man jämför med Silicon Valley på 50- och 60-talet, så ser man enligt Krimsky att forskarna då lämnade universiteten för att förverkliga sina idéer. Trenden på 80- och 90-talet gick ut på att göra det lättare för forskarna att stanna kvar på universiteteten och därifrån samarbeta med näringslivet. Skattesystemet modifierades, vilket bland annat ledde till alla dessa teknikparker som skulle snabba på tekniköverföringen. En annan faktor var högsta domstolens beslut 1980 (Diamond v. Chakrabarty) att tillåta patentering av levande organismer, vilket gav genforskningen en boost.

Men samtidigt som industrin och universiteten närmat sig varandra har massmedierna fokuserat sig alltmer på intresse konflikterna, särskilt inom de medicinska vetenskaperna. Den medicinska världen har länge känt till problemen med detta och akademiska tidskrifter krävde redan på 80-talet att läkare ska vägra ta emot gåvor från läkemedelsföretagen (ett problem som tydligen kvarstår, eftersom det amerikanska läkarförbundet ifjol AMA skärpte sina regler mot gåvor.)
-Forskare, både kliniska och andra, har en plikt att rapportera sina eventuella sidointressen. De står inte över andra yrken, men de har ofta försvarat sig med att de inte påverkas av sina relationer med näringslivet. De har sagt att sanningen är vår största belöning, säger Sheldon Krimsky.

-Men forskningen stöder alltmer antagandet om en ”funding effect,” säger han och fortsätter: Det gäller särskilt när vi tittar på grupper av forskare snarare än individer. Det är stor skillnad på om forskningen finansieras av regeringen, eftersom den inte bryr sig om ifall resultatet pekar hit eller dit. För företagen kan det däremot spela en enorm roll, ekonomiskt sett. Det privata näringslivets inflytande gäller inte bara forskningens resultat, utan också valet av forskningsobjekt och metoder.

Den amerikanska regeringen har bidragit med en del riktlinjer för att förhindra intressekonflikter.
-Regeringen kom ut med ett förslag till riktlinjer 1994 efter att mediadebatten hettat till efter några flagranta fall. Tanken var att den som ansökte om federala pengar skulle tvingas deklarera sina finansiella intressekonflikter till regeringen, men det ledde till en ilsken reaktion från forskningsvärlden. Regeringen backade och tog istället fram en rekommendation som ber universiteten att upprätta sina egna databaser över sina forskares intressekonflikter. Man insåg redan då att universiteten själva kunder ha institutionella intressekonflikter, men sa att det var en fråga att återkomma till i framtiden. Så skedde aldrig. Vi fick visserligen förslag till rådgivande regler för kliniska tester, sedan en patient dött vid ett experiment med genterapi i Pennsylvania, men de har inte antagits än.

En lösning som ofta nämns är att tvinga forskarna att deklarera sina finansiella intressen, men det förslår enligt Sheldon Krimsky inte långt.
-Alla kan deklarera sina intressen, men det innebär inte att forskarna saknar bias eller står fria från intressena. Vi kan iaktta ett sammanbrott för en rad sektoriella distinktioner i den amerikanska kulturen. De traditionella gränserna försvinner. Det gäller banker, mäklare, medier och underhållningsföretag. Vi har t ex fall där tillverkare av cancermediciner tagit över driften av behandlingshem för cancersjuka. Jag tror att vi måste gå tillbaks till grundprinciperna, vilket jag föreslår i min nya bok. Vi måste ha en separation mellan dem som producerar kunskap vid ett universitet och dem som har finansiella intressen i att använda denna kunskap.
-Det är inte konstigare än att en domare inte ska vara delägare i ett företag som driver fängelser. På samma sätt bör vi hålla isär dem som har ansvar för patienterna från dem som har finansiella intressen i specifika läkemedel, eller terapier. Här räcker det inte med en deklaration, säger Sheldon Krimsky och tillägger att Harvard University har en regel som säger att en forskare som har investerat över 100.000 kr i ett bolag inte kan ta emot forskningsbidrag från detta bolag.
-Du har två roller. Å ena sidan den som säger att du ska försöka marknadsföra saker och vinna over konkurrenterna. Å andra sidan har du ett system som handlar om att dela med sig av kunskapen. Om det tar tid att nå fram till sanningen så är det bara att vänta. Du kör inte ut en undersökning därför att den måste ut om man ska kunna sälja ett nytt läkemedel, utan du väntar tills du vet helt säkert. Dessa två modeller går inte särskilt bra ihop, avslutar Sheldon Krimsky.

Hans Sandberg