”Självdeklaration” botar inte intressekonflikter

(Artikeln publicerades först i Dagens Forskning våren 2003).

Frågan om ekonomiska särintressen är gammal, men diskuteras allt livligare i takt med att banden mellan industrin och forskningen blir allt intimare.
-På sikt riskerar vi att förlora vår reservoar av oberoende och fristående vetenskapsmän, varnar Sheldon Krimsky, professor vid Tufts University och expert på intressekonflikter.

NEW YORK (Dagens Forskning).Var fjärde biomedicinsk forskare har finansiella intressen i näringslivet och två tredjedelar av alla akademiska institutioner är delägare i nystartade företag, som i sin tur sponsrar institutionernas forskning. Det hävdar tre forskare vid Yale University i en studie som nyligen publicerades i det amerikanska läkarförbundets tidskrift JAMA. Forskarna kunde också påvisa ett statistiskt samband mellan industrisponsrad forskning och industrivänliga forskningsresultat.

Detta samband - ”the funding effect” - är inte förvånande, allra minst för Sheldon Krimsky, vars kommande bok heter Science in the Private Interest: Has the Lure of Profits Corrupted Biomedical Research? (Rowman & Littlefield Publishers, Inc. Utkommer i augusti 2003.)
Han härleder de allt intimare relationerna mellan forskare och näringslivet till 1980 års Bayh-Dole-lag, som gav universiteten upphovsrätten till upptäckter gjorda med federala pengar. De fick fria händer att licensera sina patent till näringslivet, samtidigt som den biologiska vetenskapen blev alltmer ”syntetisk,” eller produktinriktad.
-Vi fick en stor förändring i relationerna mellan privata företag och universiteten, säger han om det tidiga 80-talet då många politiker ville stärka konkurrenskraften genom att skynda på tekniköverföringen till industrin.

Om man jämför med Silicon Valley på 50- och 60-talet, så ser man enligt Krimsky att forskarna då lämnade universiteten för att förverkliga sina idéer. Trenden på 80- och 90-talet gick ut på att göra det lättare för forskarna att stanna kvar på universiteteten och därifrån samarbeta med näringslivet. Skattesystemet modifierades, vilket bland annat ledde till alla dessa teknikparker som skulle snabba på tekniköverföringen. En annan faktor var högsta domstolens beslut 1980 (Diamond v. Chakrabarty) att tillåta patentering av levande organismer, vilket gav genforskningen en boost.

Men samtidigt som industrin och universiteten närmat sig varandra har massmedierna fokuserat sig alltmer på intresse konflikterna, särskilt inom de medicinska vetenskaperna. Den medicinska världen har länge känt till problemen med detta och akademiska tidskrifter krävde redan på 80-talet att läkare ska vägra ta emot gåvor från läkemedelsföretagen (ett problem som tydligen kvarstår, eftersom det amerikanska läkarförbundet ifjol AMA skärpte sina regler mot gåvor.)
-Forskare, både kliniska och andra, har en plikt att rapportera sina eventuella sidointressen. De står inte över andra yrken, men de har ofta försvarat sig med att de inte påverkas av sina relationer med näringslivet. De har sagt att sanningen är vår största belöning, säger Sheldon Krimsky.

-Men forskningen stöder alltmer antagandet om en ”funding effect,” säger han och fortsätter: Det gäller särskilt när vi tittar på grupper av forskare snarare än individer. Det är stor skillnad på om forskningen finansieras av regeringen, eftersom den inte bryr sig om ifall resultatet pekar hit eller dit. För företagen kan det däremot spela en enorm roll, ekonomiskt sett. Det privata näringslivets inflytande gäller inte bara forskningens resultat, utan också valet av forskningsobjekt och metoder.

Den amerikanska regeringen har bidragit med en del riktlinjer för att förhindra intressekonflikter.
-Regeringen kom ut med ett förslag till riktlinjer 1994 efter att mediadebatten hettat till efter några flagranta fall. Tanken var att den som ansökte om federala pengar skulle tvingas deklarera sina finansiella intressekonflikter till regeringen, men det ledde till en ilsken reaktion från forskningsvärlden. Regeringen backade och tog istället fram en rekommendation som ber universiteten att upprätta sina egna databaser över sina forskares intressekonflikter. Man insåg redan då att universiteten själva kunder ha institutionella intressekonflikter, men sa att det var en fråga att återkomma till i framtiden. Så skedde aldrig. Vi fick visserligen förslag till rådgivande regler för kliniska tester, sedan en patient dött vid ett experiment med genterapi i Pennsylvania, men de har inte antagits än.

En lösning som ofta nämns är att tvinga forskarna att deklarera sina finansiella intressen, men det förslår enligt Sheldon Krimsky inte långt.
-Alla kan deklarera sina intressen, men det innebär inte att forskarna saknar bias eller står fria från intressena. Vi kan iaktta ett sammanbrott för en rad sektoriella distinktioner i den amerikanska kulturen. De traditionella gränserna försvinner. Det gäller banker, mäklare, medier och underhållningsföretag. Vi har t ex fall där tillverkare av cancermediciner tagit över driften av behandlingshem för cancersjuka. Jag tror att vi måste gå tillbaks till grundprinciperna, vilket jag föreslår i min nya bok. Vi måste ha en separation mellan dem som producerar kunskap vid ett universitet och dem som har finansiella intressen i att använda denna kunskap.
-Det är inte konstigare än att en domare inte ska vara delägare i ett företag som driver fängelser. På samma sätt bör vi hålla isär dem som har ansvar för patienterna från dem som har finansiella intressen i specifika läkemedel, eller terapier. Här räcker det inte med en deklaration, säger Sheldon Krimsky och tillägger att Harvard University har en regel som säger att en forskare som har investerat över 100.000 kr i ett bolag inte kan ta emot forskningsbidrag från detta bolag.
-Du har två roller. Å ena sidan den som säger att du ska försöka marknadsföra saker och vinna over konkurrenterna. Å andra sidan har du ett system som handlar om att dela med sig av kunskapen. Om det tar tid att nå fram till sanningen så är det bara att vänta. Du kör inte ut en undersökning därför att den måste ut om man ska kunna sälja ett nytt läkemedel, utan du väntar tills du vet helt säkert. Dessa två modeller går inte särskilt bra ihop, avslutar Sheldon Krimsky.

Hans Sandberg