Fogarty axlar global sjukdomsbörda

(Dagens Forskning februari 2002).

Sharon Hrynkow, chef på NIH:s Fogerty.

Fogarty International Center (FIC) är minst av NIH:s många institut, men dess uppgift är en av de svåraste och på sikt kanske viktigaste – att stöda den internationella medicinska forskningen, särskilt i fattiga länder.
-Vetenskapliga områden som den mänskliga genomen är så komplexa att de kräver ett internationellt samarbete, säger organsationens ”deputy director,” Sharon Hrynkow.

BETHESDA (DF) Vi är intresserade av Sverige som en partner på områden som är mycket komplexa och där vi har gemensamma intressen. Stamceller är ett sådant. Det var för lite drygt ett år sedan som jag träffade Vetenskapsrådets Harriet Wallberg-Henriksson på ett möte i Strasbourg med EMRC, det europeiska medicinska forskningsrådet. Jag var inbjuden som observatör för NIH och hade ombetts redogöra för vad vi gör inom stamcellforskningen. Vi hade väldigt bra diskussioner om forskningens inriktning och stamceller var uppenbarligen ett sådant område, säger Sharon Hrynkow, som känner Skandinavien väl från sina 3 år som forskare i neurobiologi vid Oslouniversitetet.

-Vår uppgift är stöda medicinsk forskning som kan förbättra hälsan för alla. Ibland är det vettigast att arbeta utomlands, därför att det som i Sverige finns avancerad forskning, eller därför att vi vill forska om sjukdomar som inte finns i USA.

Fogartys tyngdpunkt ligger emellertid i arbetet med utvecklingsländerna.
-Vi har med tiden insett den stora globala bördan av sjukdomar och fokuserat vår budget och våra program på fattiga och ”medelinkomstländer.” Vi stöder forskning mot AIDS, tuberkulos, malaria. Vi har 26 olika program som på ett sätt eller ett annat hjälper till att reducera de stora hälsoskillnaderna mellan rika och fattiga länder. Vi slog in på denna väg för 15 år sedan när vi insåg att AIDS skulle bli ett globalt problem. AIDS-programmet kostar idag 2,8 miljarder dollar.
-Vi har sedan dess satsat på att träna forskare i utvecklingsländerna och på att bygga upp en expertbas i de länder vi visste skulle drabbas hårdast. Vi ville få dem att samarabeta med oss och hjälpa till att ta fram metoder som accepterades lokalt.
-Vi har byggt andra program efter samma modell; program för mödravård och barnhälsa, mot nya smittssamma sjukdomar och miljöhälsovård. De är idag de största på sina respektive områden.
-Våra program i miljömedicin startade 1997 och har resulterat i hundratals mastersexamina och doktorsavhandlingar. Många har kommit från central- och östeuropa. De flesta deltagare har återvänt till sina hemländer. De tar sedan jobb vid hälsodepartementen, universiteten och inom WHO.
-Vi lade under rekryteringen stor vikt vid att folk skulle återvända hem efteråt. 85 procent har gjort det, mot 50 procent som är vanligt när forskare kommer till USA. Vi vill inte bidra ha någon ”brain drain,” säger hon.
-Vi stöder också program för ta fram data som beslutsfattare kan kunna använda när de fattar beslut som påverkar miljön. Vi vill att det ska finnas data som visar hur folks bristande hälsa kan vara länkad till utvecklingsprojekt typ dammar och konstbevattningssystem, vilka i och för sig byggts av sunda ekonomiska skäl. Vi vill bidra till ett holistiskt perspektiv så att man även känner till hälsoeffekterna för den kringboende befolkningen, säger hon.
-Det krävs bra data om man ska kunna utveckla en politik som är relevant, praktisk och förhoppningsvis hållbar på lång sikt.

Hur ställer ni er till födelsekontroll?
-Det är en väldigt politisk fråga och vi är en vetenskaplig organisation. Vi stöder befolkningsprogram, men vi inser att regeringen intagit en annorlunda hållning än FN.

Hans Sandberg