fredag, december 16, 2011

Ett stimulanspaket från Sverige

Krisen är löst, åtminstone för tillfället. Först var det min vän Per Åhlström som lyckades komma över ett kilo Västerbottensost på en julmarknad i Philadelphia. Och han hade det goda hjärtat att sälja hälften till mig. Lisa postade den goda (!) nyheten på Facebook och hennes systedöttrar jublade så gott det nu går på Facebook. Men det räcker inte, sa Lisa och uppmanade mig att ringa importören Lars i Chicago för att se om det går att få köpa ett helt hjul - det borde inte vara svårt att sälja det vi inte behöver. Men så damp stimulanspaketet från Sverige ned i brevlådan. Det var Alex som hämtade posten den dagen och han ringde upp mamma med en gång och förklarade glatt att det kommit ett stort paket med Västerbottensost från Sverige.
Ett välkommet stimulanspaket.
Vi undrade om det var någon av våra vänner hemma som tyckt synd om oss ostlösa stackare, men det visade sig att osten kom från Ostens Hus i Burträsk. Vi hade hittat en webbsajt som sålde Västerbottensost för ett par veckor sedan, men den var i Sverige och beställningsformuläret hade inga fält för land och det gick inte att betala med kreditkort. Jag fyllde i så mycket det gick och lämnade ett meddelande om att vi bodde i USA, men väntade mig inget mer från den kanten.

Men på Ostens Hus i Ostriket satt Sture Andersson och fick snabbt iväg ett paket och en räkning. Summan av kardemumman blev att vi fick en vacker cirkelrund Västerbottensost (1 kilo) och det till ett pris som (inklusive frakt) vart lägre än vi skulle fått betala här i USA.

Kom sen och säg att stimulanspaket inte fungerar!

torsdag, december 01, 2011

Västerbottenskris i USA

Det råder kris i USA. Nej, jag syftar inte på Wall Street och den skyhöga arbetslösheten, utan jag tänker på Västerbottenskrisen. Julen närmar sig med stormsteg och det är svårare att få tag på Västerbottensost än andra vanebildande substanser. Min familj brukar besöka IKEA i Elizabeth, New Jersey för att köpa 3-4 kilo inför Julen. Det är inte bara min hustru Lisa och pågarna Erik och Alex som förväntar sig Västerbottensost på Julbordet. Mina italiensk-amerikanska svärföräldrar, svägerska, hennes man och deras döttrar har också fastnat för den nordsvenska osten som får parmesan att smaka torr och trist.

Men i år är det tji att få tag på Västerbottensost. IKEA har slutat sälja varan och svenskar i USA och svensk-amerikaner är rasande. Svenska kyrkan i New York hade ost att sälja för några veckor sedan, men den sålde slut fort som attan. En av tanterna i kyrkan förklarade Lisa när hon ringde att de köpt ett hjul från en återförsäljare i Chicago, men att de inte tyckte sig kunna beställa ett andra hjul. De sa att svenskarna är väldigt upprörda och arga på IKEA som håller på att göra om sina matbutiker och inte längre säljer osten (på IKEA talar man om importproblem, men det där det inte alla som tror på.)

Det är kanske på tiden att vi älskare av Västerbottensost ockuperar IKEA! Vi är kanske inte en del av de 99 procenten, men vår passion för den kryddade saftiga osten är 1000 procent äkta!

lördag, november 05, 2011

Klas Bergman ger Hans Bergström svar på tal om Obama

Förre chefredaktören för Dagens Nyheter, Hans Bergström, har skrivit en intellektuellt ohederlig krönika riktad mot president Obama. Nu får han svar på tal från Klas Bergman, tidigare utrikeskorrespondent och i många år skribent för The Christian Science Monitor (som trots sitt namn var en högklassig journalistisk produkt.)  Klas beskriver i ett inlägg på sin blogg Klas Bergman - Från Amerika Bergströms bidrag som "fullkomligt häpnadsväckande i sin propagandistiska enögdhet — helt i linje med vad som kan ses och höras på Fox News eller läsas på Wall Street Journals ledarsida."
Det är sant, men kanske inte så häpnadsväckande med tanke på att Hans Bergström donerat runt 300.000 kr till republikanerna sedan 2006, inklusive bidrag direkt till John McCains kampanj 2008. Bergström skrev också en bok om McCain inför valet 2008. Han verkar för länge sedan ha tagit steget från journalistik till propaganda. Vad som är verkligt häpnadsväckande är att DN publicerar denna propaganda!

torsdag, oktober 13, 2011

Från Lower Manhattan till Kårhuset 1968


Ockupera Wall Street fick mig plötsligt att tänka på Kårhusockupationen. Säga vad man vill, men då tog det hus i helvete. Jag och några kompisar - vi var väl 14 på det 15:e - åkte in till stan och plötsligt satt vi där och lyssnade på Stokely Carmichael. Jag har haft på känn de senaste åren att vi är på väg tillbaks till 1968. Undrar om vi inte rent av är där...

tisdag, oktober 11, 2011

Ett radikalt alternativ till Obama - Jennifer Granholm?

Många progressiva är djupt besvikna på president Barack Obama och det finns de som hoppas att någon ska utmana honom i primärvalen så att han tvingas ta ställning. Men det är få som är beredda att ta sig an denna svåra uppgift och ännu färre som skulle kunna klara av uppgiften. Någon ny Ralph Nader-kampanj vill vi definitivt inte ha. Han och en korrupt högsta domstol såg ju till att George W. Bush "vann" i valet år 2000.

Men det finns en person som i varje fall jag tror skulle bli en utmärkt utmanare till Barack Obama om hon mot förmodan skulle anta utmaningen: förre Michigan-guvernören och svenskättlingen Jennifer M. Granholm. Hon har gedigen erfarenhet när det gäller att skapa sysselsättning och är den kanske bästa demokratiska politikern när det gäller att presentera sin politik i media.

Hans Sandberg

PS. Eva Nyqvist, en svensk frilansjournalist i USA, ställde frågan om Jennifer Granholm inte är född i Kanada, vilket fick mig att kolla upp en intervju jag gjorde med guvernör Granholm 2007. Hon berättade att hon kom till USA när hon var fyra år gammal. Där rök den drömmen, för man måste som bekant vara född i USA för att kunna bli president... suck! 

måndag, oktober 03, 2011

Kan man jämföra socialförsäkringen med en pyramidbluff?

Rick Perry, en av aspiranterna till rollen som republikansk presidentkandidat, har jämfört det amerikanska socialförsäkringssystemet - social security - med ett pyramidspel, ett s k Ponzi-trick (efter Charles Ponzi). Robert L. FitzPatrick, ledare för Pyramid Scheme Alert och expert på området, visar i sitt nyhetsbrev varför Texasgurvernörens jämförelse inte håller.

Is Social Security a Ponzi Scheme?

Here’s why:
• Social Security does not require an ever-growing base of new contributors. It is sustainable.
• The rate at which we each contribute to Social Security is calibrated to be sustainable, and if there’s a big change – in birth or death rates or unemployment – it can be recalibrated.
• Social Security does not employ concealment or deception. It is fully disclosed.
• Social Security is exactly what it claims to be, a mandated, government operated insurance program. It is not a private, individual investment program. It is a national, social insurance system. As in all legitimate insurance, the transfer of money is intentional and financially sound.

tisdag, maj 24, 2011

Stieg Larsson i New York Review of Books

Den brittiske författaren och kritikern Tim Parks recenserar Stieg Larssons Millennium-trilogi i New York Review of Books (numret som är daterat 9 juni släpptes på NYRB:s webbsite 22 maj och anlände med posten 23 maj). Parks är måttligt imponerad av Larsson som deckarförfattare.

All this suggests that Larsson’s trilogy has not achieved its spectacular success thanks to the author’s impeccable skills as a detective story writer or any scrupulous attention to psychological realism. Loose ends and incongruities abound, lending the trilogy an endearingly amateurish feel, emphasized by a translation from the Swedish that, though for the most part fluent, occasionally treats us to decidedly muddled idiom (“He’s pulling the load of an ox and walking on eggshells”) or very curious register shifts, as for example when we have a young, uneducated punk Swede saying things like “you chaps” and “gad around.” From time to time, whether due to translation or otherwise, the imagery is plain comic; for example, Blomkvist remarks of the Leviticus murderer that “he was a cut and dried serial killer.”
Han bugar sig dock för det faktum att den sålt 50 miljoner exemplar. (Fast även Dan Brown lyckades ju bli en storsäljare trots sina svagheter som författare.)
Parks noterar Larssons ensidiga skildring av sexualiteten, "all sexual encounters in which men take the initiative are violent and pathological; all encounters in which women run the relationship (avoiding commitment) are okay. There is nothing in between and no space for the conventional, assertive male libido. One might say that the emphasized and elaborately fantasized ugliness of one kind of sex makes the softer variety the only one possible and permissible."

Larssons alter ego, Mikael Blomkvist, är som bekant en skäligen platt karaktär, medan Lisbeth Salander snart tar över och dominerar berättelsen. Hon är en vigilant som föredrar tangentbord istället för en uzi, men inte drar sig för våld om hon känner för det. Parks ser detta som att tecken på att Stieg Larsson är en moralist och tror att det är detta som gjort trilogin så populär:
"It is the ingenuousness and sincerity of Larsson’s engagement with good and evil that give the trilogy its power to attract so many millions of people."
Men med den logiken blir väl alla vigilantefilmer moraliska.

Hans Sandberg

fredag, maj 13, 2011

Återblick: Larry Ellison presenterar nätdatorn på Radio City Hall i New York (1997)

Googles nya Chrome-dator har jämförts med det som en gång kallades "nätdatorn" eller NC kort och gott. Här är en rapport från Larry Ellisons och Oracles lansering av den första NC:n. Jag skrev artikeln 26 augusti 1997 och den publicerades i Dagens Nyheters första nättidning - DNnet.

Köerna ringlade långt ut på 51:a gatan redan klockan nio på morgonen, men dom gällde inte Barbara Streisand eller "The Rockettes," utan världens rikaste ungkarl, dataföretaget Oracles egocentriske VD Larry Ellison. Han hade hyrt den berömda musikscenen för att äntligen introducera den "network computer" (NC,) han pratat så mycket om, men hittills inte kunnat leverera.

Jag registrerade mig, fick en kartong med pressmeddelanden, ett plastkort och en biljett som jag gav till den uniformerade biljettkontrollanten. Därefter slussades jag snabbt till en av dom många NC-datorer som fanns utplacerade i korridoren mellan teatern och den enorma foajén. Jag stack in mitt plastkort NC:n, knappade in min tillfälliga ID-kod och välkomnades på skärmen av en tant, som förklarade vad jag kunde ta till mig härnäst med min NC.


Så länge jag höll ögonen på skärmen var det inte mycket som skilde denna dator från en vanlig PC. Man klickar med musen på ikoner som startar olika program, öppnar epostbrevlådor, nätsurfar och så vidare. Men det märkliga med NC:n är att den gör allt detta utan att ha någon egen hårddisk för att lagra program eller data. NC:n är bara en terminal ut mot nätet, precis som en TV och en telefon bara är terminaler för att utnyttja tjänster som kommer till oss över nät av olika slag. NC:n är som den gamla "dumma" terminalen, vilken visade oss program som kördes på en stordator, men den är inte längre så dum tack vare kraftiga mikroprocessorer, nya programspråk som Java och Webben.

Den NC jag provade hade byggts av Intel, som förra veckan lanserade sin och Microsofts rival till Oracles NC-koncept; nämligen den NetPC jag då rapporterade om här på DNet.

Oracle är ett av världens ledande databasföretag med en årsomsättning på över 40 miljarder kr. Dom är kanske inte lika kända bland allmänheten som IBM och Microsoft, men deras program spelar inte desto mindre en central roll för tiotusentals företag världen över. Det är ofta Oracles databaser som håller ordning på sjukhusens patientjournaler, företagens mest kritiska information om kunder, produkter och marknader, samt många myndigheters data.

Datorerna och Webben gör alltmer information lättillgänglig för allmänheten, men för att man verkligen ska kunna tala om information till massorna behöver vi först billiga och enkla verktyg för att ta till oss den. Stordatorerna var en början på denna informationsrevolution och vi har alla använt dom när vi handlat med plastkort eller gått till bankomaten. Nästa steg var PC-revolutionen, som Bill Gates hoppades skulle ge oss "information vid våra fingertoppar."

Det är här Larry Ellison vill göra revolution på nytt och det var därför han hyrde Radio City Music Hall i ett av världens mest påkostade PR-jippon (men det kostade förstås bara bråkdelen av vad ärkerivalen Bill Gates lade ner på introduktionen av Windows 95.)

Medan jag fortsatte testa min NC skruvades volymen upp inne i teatern trots, eller kanske därför att den var nästan tom på folk. Två jättelika "biodukar" spelade upp intervjuer med kunder och experter som pratade om NC:n och om "Oracle8" som den nya versionen av Oracles databas kallas.

Det var då min NC "kraschade." Bilden på bildskärmen frös fast och markören lydde inte längre min mus. "Hoppas inte det är det Larry Ellison menar med sitt tal om att NC:n är 100 procent kompatibel med Windows," tänkte jag och letade istället reda på en bra plats nära scenen.

Det var halv elva. Framåt elva var salen smockfull och multimediashowen hade skruvats upp i intensitet och volym, så att det knappt gick att koncentrera sig på annat än att vänta.

År 2000 kommer 26 miljoner amerikanska hushåll ha dom, löd ett meddelande som flackade förbi på den vänstra av dom stora "biodukarna."

År 2001 kommer en tredjedel av alla säljtransaktioner ske online, löd ett annat.

Plötsligt ser jag det svenska ordet "ekonomisk" i vitt på svart över samma duk. Japanska tecken fladdrar förbi, ryska, en bild på en kinesisk skolpojke med en mössa från Röda Armén tittar på oss för ett ögonblick, bara för att ersättas av andra ord och bilder och ljud, som trummar fram budskapet att detta är en händelse av global betydelse.

Och nog var den det allt. En satellitantenn utanför på Avenue of Americas pumpade ut direktsänd video till 35 000 Oraclekunder i 65 länder. Och för att inte riskera att dom skulle få se en halvfylld sal hade Oracle rekryterat allmänheten via sin hemsida och mobiliserat hundratals av sina anställda, något som förstås underlättades av att evenemanget hölls där det hölls.

Ljud och bildspelet gick mot sitt crescendo, med allt intensivare afrikanska trummor, parat med flöjtmusik. "Den här presskonferensen börjar nästan få smått religiösa övertoner," tänkte jag, då en gammal vitklädd nunna uppenbarade sig i gången till höger om mig. Mina två grannar på vänster sida skrattar till och säger att dom egentligen borde göra korstecknet. Dom hade flugit in från Venezuela.

Nunnan försvinner i dunklet lika snabbt som hon kom.

På vardera filmduk roterar nu en NC under ordet "sencillo," som inte förklaras.

Klockan är fem över elva. Var är han?

De afrikanska trummorna slår allt snabbare. Stråkar. Ljuset dämpas. Strålkastare spelar över publiken och väggarna. Var är Larry, undrar några tusen människor? Det knyter sig i magen och det verkar som om den virtuella orgasmen inte hållas tillbaks så mycket längre.

Snart måste han komma.

Jag tycker mig höra fragment ur Stravinskys Våroffer. Nu, nu, men istället kommer körsång från dom där populära Benedictinerbröderna. Folk skrattar till här och var. Menar han allvar? Tror han att han är en gud?

I nästa ögonblick har musiken skiftat till rasande snabba techno-rytmer. Då lyfts han plötsligt upp genom golvet, stående på en platfform och omringad av rök, som en annan frälsare.

Han skrattar åt sitt tilltag, som när allt kommer omkring mest var en lek för att roa.

Scenen är jättelik och han ser väldigt liten ut när han börjar prata stående långt bak och högt upp. Under den en timma långa enmansshowen förflyttar han sig allt närmare publiken och under finalen befinner han sig så nära publiken han kan komma den, utan att lämna scenen.

Temat för dagen är att avrätta PC:n och att puckla på Bill Gates, som inte bara är PC-världens mäktigaste man, utan också dristat sig att avfärda Larry Ellisons NC med kommentaren att allt NC:n står för är "not compatible," dvs inte kompatibel med windows-standarden.

Han börjar sin exposé med att påminna om att 75 procent av befolkningen i USA inte har någon PC, en siffra som enligt honom stiger till 90 procent om man räknar Europa och Japan och 99 procent för världen som helhet.

Skälet är att PC:n är för dyr och för svår att använda. Den gör användaren ansvarig för att installera program, administrera sitt system, säkerhetskopiera data, rädda data från system som kraschar och så vidare.

-Du är personligen ansvarig för denna stordator på ditt skrivbord, sa Larry Ellison.

NC:n bygger på en helt annan idé.

-Vi flyttar över alla program och data till en serverdator. Vi flyttar all komplexitet tillbaks till professionellt skötta nätverk.

NC-datorn påminner därför mer om en TV, än om en PC.

-Du gör inte backup av din TV. Du får inga datavirus på din TV. Alla har råd med dom och alla kan använda dom, sa han och jämförde med andra sådana massnätverk: telefonen, elektriciteten.

-Att köpa och starta en glödlampa är ingen konst, sa Larry Ellison.

Samma sak ska gälla för NC-datorn.

Det har rått en hel del förvirring om vad en NC egentligen är. Oracle har vid olika tillfällen visat prototyper som antytt att det rört sig om en konsumentprodukt, men dom första NC-datorer som introducerats har varit system avsedda för att användas i stora företags datanät.

Av Larry Ellisons presentation på Radio City verkar det som om hans vision för NC:n inte är mindre ambitiös än Bill Gates dröm om "windows everywhere."

Bland dom många produktdemonstrationerna före och efter talet fanns både NC-datorer som var tänkta att ersätta stordatorterminaler i företagsnät och små eleganta boxar för att förvandla våra TV-apparater till verktyg för att surfa på Webben. Zenith visade till exempel en elegant liten NC drygt hälften så stor som en liggande A4-pärm. Zeniths representanter ville inte ge något pris på detta alternativ till Microsofts WebTV, men Larry Ellison sa att den, när den lanseras i höst kommer att kosta under 300 dollar.

För att riktigt övertyga alla om hur vansinnigt enkel NC-datorn är att använda hade Larry Ellison på scenen en stor kartong på vilken det stod "Network in a Box." Han öppnade den och installerade med några enkla handgrepp en NC-dator, en NC-server på en vanlig PC och kopplade slutligen ihop dom bägge och vips var nätverket "uppe."

Budskapet var förstås att detta är en billig produkt som skulle kunna göra under för skolor och småföretag. Det kostar bara 5-6 000 dollar att installera ett nät för 5 NC-datorer och varje ytterligare elev som ansluts kostar sedan bara 500-600 dollar extra, vilket är betydligt billigare än om man skulle använda persondatorer för det tredubbla priset. För att inte tala om hur svårt det kan vara att bygga och sköta ett PC-nät.

Vad gäller Bill Gates påstående att NC:n inte är kompatibel, visade Larry Ellison övertygande, att man kan använda Windows-program minst lika snabbt och effektivt via en NC-dator, även om dom körs på en fjärran server, med hjälp av programmet "NC Connect for Windows."

Kommen så långt, tippade han bordet med scenens enda PC och en NC över ända så att de föll i golvet så att det slog (konstgjorda) gnistor om det hela.

Vore vi nu PC-ägare skulle en sådan händelse tvinga oss att rekonstruera alla brev och memon vi skrivit dom senaste veckorna, men eftersom NC:n inte sparar sin information lokalt, räckte det för Larry Ellison att plocka plastkortet ur den kraschade NC:n för att kunna fortsätta showen från en annan NC.

Först nu tog han sig tid att prata om Oracle8, som förstås är den databas där vi enligt Oracle bör spara alla våra data, vare sig vi har dom på en NC eller en PC.

-Det är det billigaste, säkraste och mest pålitliga sättet att förvara våra data. Om det duger för CIA så duger det åt oss, sa han och levererade en serie demonstrationer av hur Oracle8 klarar även dom största uppgifter. Här ligger Microsoft ordentligt i lä.

-Oracle8 klarar tio gånger fler användare, tio gånger mer data och är tio gånger snabbare än Oracle7, sa han.

När det var dags för final återknöt Larry Ellison till inledningstemat om hur få det är som ännu fått ta del av informationsrevolutionen. Han berättade att Oracle därför donerat 100 miljoner dollar till den nya stiftelsen "America's Promise" för att stöda spridandet av NC-datorer i USA:s skolor. (Bill Gates hade, enligt Larry Ellison, kontrat "inom sex timmar" med att låta Microsoft donera dubbelt så mycket - 200 miljoner dollar - till en stiftelse för att sprida PC-datorer i skolorna.)

In på scenen klev då general Colin Powell, som leder America's Promise. Han tackade Oracle för den generösa donationen och berättade att han hade fyra PC i sitt hem och om hur duktiga hans barnbarn var på att sköta datorer. Men han sa också att det viktiga är att komma ihåg alla dom som inte har några datorer alls.

-Vi har inte råd att lämna ett enda barn på efterkälken, sa den fridfulle krigaren under det att Larry Ellison lyssnade tyst och pojkaktigt.

Hans Sandberg

tisdag, april 12, 2011

Konstgjord andning för Östersjön

Det finns ett litet svenskt företag som heter Anlager och som bygger maskiner vilka kan syresätta mindre vattensamlingar, t. ex. dammar med stillastående vatten. Nu har forskare vid Göteborgs Universitet tagit fram ett förslag om stora, flytande, vinddrivna pumpar för syresättning av Östersjön.
– I dag är alla fokuserade på att minska tillförseln av gödningsämnen till havet för att minska övergödningen i Östersjön, men genom att hjälpa naturen att själv ta hand om den fosfor som släpps ut kan vi skapa en turboeffekt i kampen mot övergödningen, säger professor Anders Stigebrandt vid institutionen för geovetenskaper, Göteborgs universitet.

Spännande! Men blir det inte bara en droppe i havet?

Läs mer på Forskning.se

Hans Sandberg

onsdag, april 06, 2011

Lägligt budskap om stenhårt arbete för oroade föräldrar

Per Söderström skriver i Svenska Dagbladet om Amu Chus kontroversiella bok om "kinesisk"  barnuppfostran. (Tigertrend utmaning för curlingföräldrar)

Som så ofta är det inte innehållet i sig som skapar en bästsäljare utan att tiden är mogen för boken ifråga. Det gäller även Amu Chus bok Battle Hymn of the Tiger Mother, som landat i ett USA där föräldrar oroar sig mer än någonsin för att deras barn ska komma in på rätt universitet och sedan få ett bra jobb efter utbildningen. Och för många föräldrar är budskapet betryggande. Allt som behövs är hårt arbete och självuppoffran. Amerikanska grundvärden (dock inte de som präglar Wall Street).

Stenhård disciplin fungerar. Det är inget nytt. Inte heller att invandrare och andra som upplever att de kämpar i underläge satsar hårdare. Uppkomlingar, säger de som fötts till medborgarskap, rikedom och privilegier. Det är kanske svårare att förstå hur otroligt svårt det är för genomsnittskinesen att komma in på ett av landets elituniversitet. Pressen att prestera är enorm och konsekvenserna av att misslyckas kan drabba hela familjen. Tigerpedagogiken fungerar, men risken är stor att den krossar individerna, eller åtminstone snöper dem. Men det är kanske inte så olika överklassfamiljer och aristokrater som ofta har ett fastare grepp om uppfostran än folk i gemen. Det är desto mer nödvändigt i en tid då man inte direkt kan ärva titlar och förmåner.

Hans Sandberg

söndag, april 03, 2011

New York Times beskriver Hans Rosling som "guru"

Den svenske läkaren Hans Rosling har fått miljontals fans sedan han höll sin första föreläsning på TED 2007. Nu är han en webb celebritet och om vi får tro New York Times en "guru" inom informationsdesign.

In an uncharted world of boundless data, information designers are our new navigators.       
They are computer scientists, statisticians, graphic designers, producers and cartographers who map entire oceans of data and turn them into innovative visual displays, like rich graphs and charts, that help both companies and consumers cut through the clutter. These gurus of visual analytics are making interactive data synonymous with attractive data.       
“Statistics,” says Dr. Hans Rosling, a professor of international health at the Karolinska Institute in Sweden, “is now the sexiest subject around.”       
Dr. Rosling is a founder of Gapminder, a nonprofit group based in Stockholm that works to educate the public about disparities in health and wealth around the world — by offering animated interactive statistics online that help visitors spot trends on their own," skriver Natasha Singer i artikeln When the Data Struts Its Stuff.

lördag, februari 26, 2011

Jennifer Granholm om facket, Obama och Wisconsin

Jennifer M. Granholm - en av de skarpaste demokratiska politikerna i USA och Michigans guvernör 2003-2010 - var på Lawrence O'Donnels show The Last Word ikväll.



Jennifer Granholm kommer att ägna sig åt skrivande, debatt och undervisning nu när hon inte längre är guvernör. Hon ska tillsammans med sin make Dan Mulhern skriva en bok om Michigans djupa ekonomiska kris och hennes arbete för att möta krisen.

Hon kommer även att medverka som kommentator på NBC:s Meet the Press.

Guvernör Granholm fick i höstas ta emot Nordstjärneorden av kung Carl XVI Gustaf. Läs mer här!

fredag, februari 25, 2011

Journalisten som Twitter-erans enmansorkester

Jag hittade följande jobbeskrivning på en jobbsajt:

"News Editor for Life.com. Updating the homepage, writing, editing, managing others. This person should have news experience, should be able to write fast and clean. In addition to the job described above, this person would manage a team of 3(ish) freelance reporters/gallery-builders. The writers would be full-time freelance, would mostly work from home, would see what topics are trending, what news is breaking, and then build a super-fast gallery on that subject. The News Editor would assign and manage freelancers, and would also read over their work to make sure it's strong, smart, fair, and not libelous before publication. This person should have a passion and eye for a news story and be well-versed and aware of other news sites."
"Den här personen" - nyhetsredaktören för Time Warners sajt Life.com - ska alltså uppdatera hemsidan, skriva, redigera och vara chef. "Den här personen" måste ha nyhetserfarenhet, skriva snabbt och snyggt, plus leda ett lag på 3 eller så frilansare som jobbar heltid hemifrån, men inte är anställda. Han eller hon måste känna vart vinden blåser på webben ("trending") och hänga på när nyheterna dimper ner och bygga upp ett "supersnabbt galleri" om ämnet ifråga. "Den här personen" måste dessutom läsa frilansarnas texter för att försäkra sig om att det är starka, smarta och rättvisa texter så att Time Warner inte kan bli åtalade för slander. "Den här personen" måste förstås också har känsla och öga för en bra nyhet och vara välbeläst (på webben) och hålla koll på andra nyhetssajter.

Så ser alltså journalistyrket ut år 2011. Och så illa skriver personalavdelningen på Time-Warner.

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

måndag, februari 21, 2011

Kapitalistisk harakiri

Kapitalismen är sin egen värsta fiende. Det är därför vi behöver lagar, förordningar, regeringar och sociala skyddsnät. I botten på allt detta ligger ett implicit avtal mellan makten och medborgarna, ett avtal som säger att systemet är fundamentalt rättvist, ett implicit moraliskt kontrakt. Från liberalt håll ser man systemet som ett spel, en tävlan, där rättvisan ligger i att alla har samma chans att vinna. Från socialistiskt håll ser man systemet som orättvist eftersom alla inte har samma chans att vinna. Båda har i princip rätt även om den liberala varianten påminner lite om allas lika chans att vinna ett lotteri och den socialistiska underskattar de möjligheter som faktiskt finns för folk som vågar satsa. Lösningen måste därför bli en kompromiss som definierar vad som ska regleras av marknaden, hur marknaden är strukturerad och slutligen korrigerar tävlingens (konkurrensens) resultat beroende på spelarnas "handicap."

Globaliseringen och en extrem tolkning av marknadsmodellen har däremot undergrävt mycket av denna kompromiss och de rika och mäktiga har skamlöst dragit nytta av det kaos som uppstått. De störstas bovarna hittar vi av naturliga skäl på Wall Street, men det senaste exemplet kommer från London: Yvonne Edenholm berättar en sedelärande rapport för Affärsvärlden om Barclays bank i England som betalar 1 procent i bolagsskatt (1,3 miljoner kr) samtidigt som man delat ut 40 miljarder kr i bonusar: Bankjättens skatteflykt större än Islandsskulden. Och den engelska regeringen, som gladeligen avhänt sig 40 miljarder till Barclays, pressar Island hårt för att krama ur landet 33 miljarder kr som en del av notan från finanskrisen.

Den som vill bevara det kapitalistiska systemet måste ta ansvar för dess moraliska fundament. Det gäller både marknadsliberaler och marknadssocialister.

Hans Sandberg

onsdag, januari 26, 2011

State of the Union 2011: Bra 'Bama!

President Barack Obama greppade läget och pekade ut vägen framåt. Man behöver inte hålla med om allt för att inse att han ryckt initiativet från de hopplösa lealösa republikanerna. Rand Paul gjorde mycket bra ifrån sig i sin kommentar. Det var nästan så att man glömde bort att det var politisk arsenik och inte penicillin han försökte få nationen att svälja. Michele Bachmann påminde om Ross Perot och hans illustrationer av underskottet, med den skillnaden att Perot faktiskt hade något att säga. Bachmann framstod precis så bisarr som man kunde vänta sig och det enda goda man kan säga om hennes Tea Party svar på presidentens tak är att den visade hur förvirrade republikanerna är när det gäller politiken.

Hans Sandberg

fredag, januari 14, 2011

En ny världsordning mindre - Eftertankar om kriget mot Irak (April 1991)

PBS "Frontline" kör en fyra timmars special om Operation Ökenstorm som det första Irak-kriget 1991 kallades.  Här är en opublicerad essä jag skrev våren 1991 om kriget och dess förspel.)

Kriget kom och vi satt klistrade framför CNN, precis som vi suttit där när stridsvagnarna rullade in över Tiananmen, och när jublande berlinare började riva muren. Vi var med när Arnett, Holliman och Shaw låg på magen på nionde våningen av hotel Rashiid. Vi var med och väntade på SCUD-missiler bakom tejpade fönster i Tel Aviv. Vi var med i attackplanen och såg hårkorsen låsa sig över sina mål. Vi kunde t o m krypa in i de laserstyrda robotarna och störta ned mot fiendens bunkers och SCUD-ramper. Där ser vi byggnaden... där dörren ... ZZZZZ...

Som världspolitikens soffpotatisar väntade vi ständigt på nästa inslag.

Paradoxalt nog gjorde rapporteringens omedelbarhet det svårt att få perspektiv på händelserna. Vi kastades från upplevelse till upplevelse, men när fick vi tid att bilda oss en genomtänkt uppfattning?

Jag märkte själv hur mina åsikter svängde med nyhetsflödet. Den 16 januari såg jag fram emot, med minst sagt blandade känslor. Å ena sidan fruktan för det fruktansvärda, å andra sidan tanken, att om det nu blir krig, är åtminstone syftet gott.

Så startade flygkriget och snart såg det ut, som om det hela skulle vara över på en vecka. Isåfall var det väl okej, tänkte jag, men när vecka lades till vecka och antalet "sortier" bröt det ena historiska rekordet efter det andra, retirerade jag till min första ståndpunkt. Till slut tappade jag räkningen och undrade vad som pågick: Ett bombkrig mot en fiende som inte kämpade, utan låg nergrävd i ökensanden, sånär som på ett gäng mobila SCUD-enheter.

Mina emotionella oscillationer gick i repris när markkriget kom.

-Jag hoppas de klarar av det på några dagar, annars har de gjort bort sig, sa jag till min svärfar när vi på lördagskvällen tittade på nyheterna om den just inledda offensiven.

Det tog 100 timmar.

Jag och andra skeptiker fick fel. Det blev inget Armageddon i öknen. Saddam Husseins arméer var så "uppmjukade" -- en av dessa språkliga perversiteter som följde med kriget -- att de inte bjöd något större motstånd.

Det var ett krig som förvånade, fast det som förvånade, var inte utgången, utan förloppet. Det föreföll att ha varit ett mönsterkrig (i den mån krig kan anses vara mönster för annat än mänsklig idioti), där George Skywalker besegrade Saddam In-Vader och samtidigt sparade hans folk (om än ej hans trupper).

Vi såg nästan inga offer. Vi tittade på krigsvideos, där de moderna vapnen firade triumf efter triumf över Saddams krigsmaskin. Tänk om vi istället fått se ett ansikte stirra in i den laserstyrda robotens kameraförsedda nos, nanosekunden innan det small...

Det fanns förvisso videofilmer där målen inte var abstrakta fyrkantiga byggnader, utan irakiska piloter, ansikte mot ansikte med döden, men dem fick vi inte se. Inte heller berättade Pentagons talesmän, att bara sju procent av bomberna var "smarta", eller att 81 980 av 88 500 ton fällda bomber under kriget var gamla "hederliga" bomber, som i tre fall av fyra missade sina mål. (Uppger kolumnisten Tom Wicker i New York Times 20 mars 1991). General Norman Schwarzkopf hade på ett tidigt stadium förklarat att han inte tänkte ägna sig åt att "räkna kroppar" (body count), en motvilja han f ö delar med Saddam Hussein, som inte vill avslöja hur många liv hans stormaktsambitioner kostat.

De allierades bulldozers begravde därför inte bara lik i ökensanden, utan också ett historiskt källmaterial. (Det cirkulerar uppskattningar om antalet irakiska stupade, varav en siffra - 100 000 - hänförs till Schwartzkopf. Andra säger "mellan 100 000 och 200 000.")

Vi var med och vi var inte med.

Censuren var överallt; i Irak, i Israel och i Saudiarabien. Och Pentagon censurerade krigskorrespondenterna med hjälp av sina "press pools".

Det krigades psykologiskt om våra själar och här fick de allierade stor hjälp från Saddam Hussein, som tycktes ha bestämt sig för leva upp till varje nyans i propagandans skräckporträtt. Han placerade gisslan vid bombmål och hotade med terrorist- och gasattacker. Det blev allt lättare att tro på talet om "obeskrivliga irakiska grymheter" och Kuwaits förödelse. Det blev samtidigt allt svårare att argumentera för fortsatta sanktioner.

Censuren och psykkriget gav CNNs Peter Arnett en central roll för vår uppfattning om kriget, trots att han var där med Saddams goda minne, censurerad och med begränsad rörelsefrihet. Han kom under ett par kritiska veckor att bli vårt enda oberoende ögonvittne mitt i Bagdad.

Det faktum att hans rapporter retade dem på hemmafronten, som ville enrollera journalisterna i Desert Storm, gjorde dem bara desto mer trovärdiga. Direktsändningen som sådan, med dess tillfälliga avbrott och påminnelser om censuren, spelade också en stor roll. (Det direktsända ordets makt!)

Efter kriget har vi fått lära mer om både krigets fram- och baksida. Det visade sig att en hel del uppgifter om irakiska grymheter (t ex att spädbarn slitits ur kuvöser) varit falska, eller starkt överdrivna (Kuwaits förstörelse). De frisläppta allierade krigsfångarnas berättelser, tyder inte heller på någon bestialitet från Iraks sida. Och det fruktade gaskriget kom aldrig, kanske därför att man inte lyckades transportera ammunitionen till fronten eller för att Saddam Hussein, när det kom till kritan, drog sig för att än en gång bruka detta vapen.

Vi har också börjat få en mer komplett och mindre smickrande bild av de allierades "kirurgiska" bombande. Antalet civila döda var visserligen litet, men Irak utsattes likväl för en "nästan apokalyptisk förstörelse", som Marrti Ahtisaari uttryckte sig i sin rapport till FN. Utan energi, vatten, eller transporter hotas landet av en fruktansvärd katastrof.

Det uppror Bush manade irakierna till kom, men inte i form av den önskade militärkuppen, utan i form av gerillakrig i norr och söder. Och Saddam Hussein, som överlistade även de smartaste av bomber, (är det någon som på allvar tror att han inte fanns med på listan över mål?!) krossar nu upproret med de delar av sitt republikanska mördargarde, som Bush lät honom behålla (genom att stoppa kriget innan general Schwarzkopf hunnit knyta ihop säcken.)

Det var inte så jag menade, tycks Bush nu säga, ivrigt tvagande sina händer. Han vill inte att Irak ska falla sönder, eller falla i händerna på fundamentalistiska shiiter. Han vill bara ha en statskupp och en mer resonabel regim.

"To do the right thing"

Det kommer att ta tid innan vi vet exakt vad som hände och vilka motiv som styrde krigets aktörer. Det hindrar inte att vi redan nu måste diskutera krigets moraliska grundfrågor.

Gjorde George Bush "the right thing"? Stod medlen i proportion till målen?

Det är lätt att se, att det var rätt av USA och FN-alliansen att befria Kuwait. Bedrägligt lätt rent utav. Också en kärnvapenattack mot Bagdad hade kunnat befria Kuwait, men skulle vi accepterat detta pris?

Låt oss innan vi går vidare i diskussionen rekapitulera de stora dragen i den amerikanska politiken mot Irak under konflikten. (Jag koncentrerar mig på USAs roll, eftersom landet i så hög grad dominerade alliansen. Se diagram 1 för en summering av mål, medel och resultat.)

Före invasionen

Bushregeringen hade första halvåret 1990 sitt utrikespolitiska intresse fokuserat på Europa och Sovjet. Vad Mellanöstern angick, fortsatte man Reagans politik av vänskap med Saddam Hussein, som sågs som en motvikt till Iran. Målet var att bevara maktbalansen och skydda västs tillgång på olja (frånvaron av en nationell energipolitik hade starkt ökat USAs oljeberoende). Denna pragmatiska politik fortsatte, även sedan Saddam Hussein i april riktat våldsamma hotelser mot Israel och under sommaren skärpt sina hotelser mot Kuwait. (Vi bör inte glömma att han hade skäl för sin ilska mot sheikdömet, som medvetet saboterade OPECs prispolitik och därmed dränerade Iraks oljeinkomster.)

Inte ens Iraks militära uppbyggnad vid gränsen mot Kuwait föranledde en ny politik från USAs sida. (Världen i övrigt sa f ö ingenting och de flesta av Kuwaits grannar rådde USA att ligga lågt, av rädsla för att provocera Irak.)

Den 24 juli höll dock USA och de Förenade Arabemiraten en mindre flottmanöver, vilket ledde till det beryktade mötet 25 juli mellan den irakiska diktatorn och den amerikanska ambassadören till Irak, April C. Glaspie.

Saddam Hussein protesterade mot manövern och sa storvulet:

-Ni har ett samhälle som inte kan acceptera 10 000 döda i ett slag.

Enligt en irakisk utskrift, svarade ambassadör Glaspie, med att USA "inte hade någon åsikt om de interarabiska konflikterna, som t ex er gränstvist med Kuwait."

När hon slutligen 20 mars 1991 fick UDs tillstånd att ge sin version, sa hon att Saddam Hussein ryckt lös citatet ur sitt sammanhang. Hon skulle istället ha förklarat, att USA är en supermakt och inte accepterade våld mot sina vänner. Att Saddam Hussein trots detta invaderade Kuwait, förklarade hon med att han var "dum".

Det låter en smula hårdkokt för mig. Mer logiskt är att anta, att Saddam Hussein reagerade på den amerikanska politik, såsom han kände den från sin egen erfarenhet.

Ambassadör Glaspie beskrev själv inför en senatskommitte USAs politik, som ett försök att "utbilda" Saddam Hussein genom att "belöna" honom, när han gick åt rätt håll.

2 augusti-1 november

För George Bush var invasionen början på hans svåraste kris, vilken till råga på allt kom under en bottenperiod i hans presidentskap.

1989 hade låtit honom surfa fram på svallvågorna från kommunismens kollaps i en ovanligt lång politisk smekmånad. 1990 var inte lika nådigt: Uppskattningarna av hur mycket sparbanksskandalen skulle kosta skattebetalarna bara växte och försöken att stävja läckagen i banksektorn förvärrade det redan snåla ekonomiska klimatet. Inte ens rymdfärjorna lyfte den sommaren...

Invasionen ledde till höjda oljepriser, vilket gav den lilla extra knuff som var allt som behövdes behövdes för att slutligen knäcka amerikanernas tilltro till ekonomin. Recessionen var ett faktum och andelen amerikaner med förtroende för regeringen sjönk till sin lägsta nivån på femton år, 25 procent.

Bush fördömde omedelbart invasionen, men förklarade samtidigt, att "vi inte diskuterar en intervention. Jag planerar ingen sådan åtgärd." (Fredagen den tredje augusti.) Men detta var kanske mest ett erkännande av det faktum, att USA saknade såväl politiska (klartecken från Saudiarabien), som praktiska (militär styrka på plats) förutsättningar för en aktion.

Den sjätte augusti, efter en helg i Camp David med Margaret Thatcher, gjorde Bush klart för allmänheten, att han inte tänkte acceptera ockupationen av Kuwait. ("This occupation will not stand!")

På inrådan från försvarsministern Dick Cheney och generalstabschefen Colin Powell gav han klartecken till att sända 125 000 amerikanska soldater till Saudiarabien. Det omedelbara målet var defensivt, att förhindra en fortsatt irakisk framryckning. Samtidigt inleddes en intensiv diplomatisk kampanj för att bygga en FN-koalition mot Irak.

Folk flest i USA var måttligt förtjusta i tanken på att riskera amerikanska liv för att försvara ett par reaktionära furstendömen på andra sidan jordklotet. Den akarismatiske presidentens valhänta försök, att tackla den traditionella motsättningen mellan moralism och pragmatism i amerikansk utrikespolitik (se Göran Rosenbergs artikel i Moderna Tider nr 4/91), gjorde inte saken bättre.

Saken är den, att en amerikansk president har större krav på sig, än en europeisk ledare, att förankra sin utrikespolitik på hemmaplan. Denna demokratiska sida av den amerikanska utrikespolitiken, är en viktig förklaring till dess ofta starkt ideologiska övertoner. Populariseringen kräver förenklade resonemang, som s a s går hem i stugorna. Det kalla kriget var dock slut och Bush måste finna nya sätt att sälja sin politik.

Genom att lyfta fram oljan som motiv, försökte han göra försvaret av Saudiarabien och Kuwaits befrielse till plånboksfrågor, men denna pragmatiska taktik riskerade att slå bakut. Den bjöd den gryende fredsrörelsen en effektiv moralisk paroll: Nej till blod för olja! ("No blood for oil!").

I ett tal 15 augusti slog Bush an en annan ton. Han jämförde Saddam Hussein med Hitler, vilket gav konflikten en moraliskt svart-vit karaktär och uteslöt varje eftergiftspolitik. På ett djupare plan visade talet, att Bush ersatt antikommunismen, med det andra världskriget, som ideologisk referensram.

(Marginalanteckning I: Om Saddam Hussein är jämförbar med Adolf Hitler -- när upptäckte George Bush det? Vore det då inte på sin plats med en avbön för politiken före den andra augusti?)

Medlen för att bekämpa Saddam Hussein, var än så länge en kombination av diplomatiska påtryckningar, en tuff handelsblockad och en successiv uppbyggnad av ffa amerikanska styrkor i Saudiarabien.

Kruxet med denna relativt odramatiska politik var, att den skulle komma att överflyglas av andra frågor, ju mer den drog ut på tiden. Så skedde när budgetförhandlingarna i september gick från kris till kaos. Bush pressades stenhårt av demokraterna och i det egna partiet rådde myteri, lett av den republikanske inpiskaren Newt Gingrich.

Om det var något Bush utstrålade vid denna tid, var det oförmåga att staka ut en kurs för nationen -- symboliskt illustrerat av utväxlingen av "Read my lips!" mot "Read my hips!"

Denna svaghet noterades givetvis i Bagdad, vilket för Saddam Hussein måste ha bekräftat hans övertygelse att USA, när det kom till kritan, inte skulle vara berett att gå i krig. (Hans respekt för det internationella samfundets beslutsamhet kan heller inte ha stärkts, av strömmen av uppvaktande diplomater, politiker och skrivelser från statsöverhuvuden under gisslandramat.)

Det är mycket möjligt, att det inte bara var Bush som var distraherad. Schwarzkopfs styrkor var långt ifrån redo att möta Saddam, ifall han valt att angripa Saudiarabien, men han försatt denna chans.

Handelsblockaden mot Irak blev under tiden alltmer effektiv, men skulle den få någon effekt? CIA skrev i en hemlig rapport till presidenten i slutet av september, att 90 procent av handeln med Irak stoppats. Det var en framgång, men det räckte, enligt CIA, inte för att "på kort och medellång sikt" tvinga Irak ut ur Kuwait.

Det stärkte hökarna Dick Cheney och Colin Powell, vilka var skeptiska mot sanktionerna. Bush hoppades fortfarande, att Saddam skulle ta sitt förnuft till fånga, men även hans tålamod började ta slut. Newsweek uppger att Amnesty Internationals rapport om Iraks övergrepp i Kuwait, gjorde honom än mer övertygad om Saddam Husseins onda karaktär.

-Du borde läsa Amnesty Internationals rapport. Sedan kan du om för mig vad jag ska göra, sa Bush enligt tidningen till en biskop, som manade honom att ha tålamod.

Den sista oktober var general Schwarzkopf klar med sin hemliga krigsplanering för Operation Desert Storm. Den diskuterades dagen efter av presidenten och hans närmaste män: Baker, Cheney, Powell, Scowcroft och Sununu. Bush antog planen och beordrade en ökning av USAs styrkor i Saudiarabien från 230 000 till 500 000 soldater. Av partitaktiska skäl hemlighölls dessa beslut tills efter fyllnadsvalen till senaten den 6:e november.

Saddam svarade med sända ytterligare 250 000 man till Kuwait.

1 november - 16 januari

USAs militära mål var från och med november inte längre att stoppa nya aggressioner från Saddams sida, utan att befria Kuwait och krossa Iraks militära potential, inklusive landets infrastruktur. Av vad vi idag vet om Operation Desert Storm, är det uppenbart att den senare uppgiften sågs som en förutsättning för den första.

I slutet av november presenterade USA i FN en resolution om att ge de allierade rätt att använda våld mot Irak. Bushregeringens syfte var tveeggat, dels att inför världen legitimera en offensiv aktion och dels en taktik för att få den amerikanska kongressen att godkänna ett anfall på Irak. På sovjetiskt förslag sattes en tidsgräns för när Saddam måste ha lämnat Kuwait. USA föreslog 15 januari, vilket passade perfekt med Operation Desert Storm, som planerats starta den 16 januari.

Den amerikanska antikrigsrörelsen fick nytt bränsle till debatten av Bushs tal den åttonde november, där han avslöjade den nya offensiva politiken mot Irak. Överallt debatterades krig vs. sanktioner och den allmänna opinionen var klart för fortsatta sanktioner. Flera namnkunniga konservativa republikaner, liksom tre f d generalstabschefer sällade sig till krigsmotståndarnas led.

Denna diskussion fick sin klimax i början av januari under kongressens långa och emotionella debatt om "the War Powers Act", som i allt utom namnet förklarade krig mot Irak och gav presidenten de nödvändiga befogenheterna därför. Resolutionen gick igenom med liten marginal och många som röstade för den, gjorde det i hopp om att Saddam Hussein äntligen skulle fatta att det var allvar.

De militära krigsförberedelserna var nu i stort sett klara och Bush hållning kompromisslös. Det senare framgick med all önskvärd tydlighet, i det brutala brev till Saddam Hussein, James Baker fick med sig till mötet med Iraks utrikesminister Tariq Aziz i Geneve (9 januari).

Därefter fanns det ingen återvändo. Gorbatjovs försök att gripa in i elfte timman var dömda på förhand, även om Saddam Hussein skulle ha gett med sig.

För Bush gällde det nu att se till, att han när det nu ändå skulle bli krig, slog två flugor i en smäll, dvs befriade Kuwait och krossade Saddam Hussein militärt. Detta senare mål var aldrig officiellt, eftersom FN-koalitionens uppgift var att befria Kuwait och återställa freden, inte att krossa Irak militärt.

-Vad vi ville, sa en av Bush närmaste rådgivare till Newsweek, var att ta bort (Saddams) offensiva förmåga. Vi kunde inte säga det rätt ut.......men det var vad vi ville. (Se specialnumret "America At War", Spring/Summer 1991).

17 januari - 27 februari

De två veckornas flygkrig tog hand om det inofficiella krigsmålet och lade samtidigt grunden för den sensationellt snabba befrielsen av Kuwait.

200 allierade soldater omkom, mot kanske 200 000 irakiska soldater och ett okänt antal civila offer. Dessutom förstördes den ekonomiska infrastrukturen i det irakiska samhället.

Förödelsen av Irak har, enligt Samir al-Khalil, författare till boken "The Republic of Fear" och en av Saddam Husseins skarpaste kritiker, lett till att "hatet och bitterheten mot väst växer." (New York Review of Books nr 7,1991).

I USA gav segern till att börja med en stark lättnad och glädje över att man kämpat och segrat för en rättvis sak. Äntligen är Vietnamkomplexet övervunnet, förklarade Bush och hans generaler.

CNN rapporterade att amerikanerna, efter att i femton år misstrott sin regering, börjat lita på den. (I mars uttalade 52 procent av de tillfrågade i en opinionsundersökning sitt förtroende för regeringen.)

Målet och medlen

Den tyngsta skuldbördan för det lidande och förödelse kriget orsakade, faller på Saddam Hussein och hans regering, men det fritar inte de allierade, ffa USA, från deras ansvar.

Målet att försvara Saudiarabien och befria Kuwait var obestridligen rättfärdigt och i linje med FNs stadgar (art 51 om kollektivt självförsvar).

Målet att krossa Saddam Husseins militära aggressionkraft, är betydligt mer tveksamt. Hur mycket jag än ogillar Saddam Hussein, kan jag bara se ett legitimt skäl för detta mål och det är, att det skulle varit det enda sättet att befria Kuwait. Maktbalans, västs oljetillgång och intresset att förhindra aggression (preventivkrig), är enligt min mening inte tillräckliga motiv för ett angrepp. (En framtida demokratisk världsregering skulle kanske ha moralisk auktoritet för polisaktioner mot "kriminella" nationer, men vi är inte där än på ett tag.)

Givet utgångspunkten att Iraks ockupation måste hävas återstod två huvudsakliga medel: Krig och sanktioner.

Det faktum att det blev krig, betyder inte att sanktionerna misslyckats, bara att de degraderats till vad historikerna kallar en kontrafaktisk hypotes. Vi vet hur det gick, men kan bara gissa oss till hur det skulle ha kunnat gå. För att jämföra de två lösningarna får vi försöka väga deras respektive "för- och nackdelarna".

Krigets "fördelar"...

-Målen uppfylldes snabbt, vilket förkortade lidandet i Kuwait och minskade de negativa effekterna av ockupationen på världsekonomin.

-Sanktioner skulle tagit längre tid, vilket skulle försvagat alliansen och gett Saddam Hussein längre tid för att utplåna Kuwaits identitet. Vi vet inte om sanktionerna skulle lyckats. (Saddam Hussein har visat stor tolerans för andras lidande.)

-Kriget gav en bestående fysisk försvagning av Iraks krigsmakt. Det kommer att ta lång tid innan landet kan hota sina grannar igen. (Fast det är inte omöjligt! Jfr Tyskland efter första världskriget.)

-Kriget skapade politisk legitimitet åt segrarna; ett politiskt kapital, som kan "investeras" i inrikes- och utrikespolitiken. Detta kan låta cyniskt, men frågan är om inte sanktionernas brist på glamour bidragit till deras impopularitet och problemen med att upprätthålla dem.

...och sanktionernas

-Sanktionerna framstår som en relativt human metod, förutsatt att lidandet i Kuwait inte gör en militär operation nödvändig. Sanktionerna åstadkommer mindre permanent förstörelse.

-Varje krig är ett högriskprojekt, vars utgång ingen känner på förhand. Det bör rimligen vara en avhållande faktor. Sanktioner kan däremot gradvis anpassas till målet. Det går att undanta t ex läkemedel och dylikt från sanktioner, vilket minimerar lidandet hos dem man inte vill skada. Det är svårt att avsluta ett krig, medan sanktioner kan avbrytas med ett penndrag.

-Kriget distraherade USA och dess president från att ta itu med en rad överhängande problem på hemmaplan. Kriget innebar en förlust av produktivt arbete och det förbrukade mängder av produktiva resurser, t ex civila transportplan i militär drift och destruktiva resurser som t ex krigsmateriel. (Marginalanteckning II: Det faktum att USA fick Japan, Tyskland, Kuwait och Saudiarabien att - mer än väl - ersätta dess kostnader, innebar att Bush blev pionjär för ett nytt internationellt skattestystem!)

-Kriget skapade en tendens till politisk likriktning i USA, illustrerad av angreppen på CNN. Detta var bara en underström, men pekar ändå på faran av den ideologisering av politiken, som följer med krig. Resultatet blir lägre kvalitet på informationsutbytet och sämre beslut.

-Saddam Husseins antändande av Kuwaits oljekällor, samt det stora oljeutsläppet i Persiska Viken, hade förmodligen inte inträffat om sanktionspolitiken fortsatt. Krigets enorma ekonomiska och ekologiska kostnader måste därför bokföras på Operation Desert Storms utgiftssida.

-Kriget utlöste inbördeskrig i norra och södra Irak, vilket skördar stora offer. Skulden ligger även här främst på Saddam, men det hindrar inte att en alternativ politik kunde gett ett bättre resultat.

Rätt, men fel

Sammanvägningen av argumenten för och emot kriget måste med nödvändighet bli en subjektiv akt, där vi tyvärr inte har någon rät moralisk måttstock till hjälp.

Även om vi skulle komma till slutsatsatsen att kriget var nödvändigt måste vi fråga oss om det också var nödvändigt att bomba Irak tillbaka till en "förindustriell nivå"? Ja, för att spara allierade liv, säger krigets proponenter, med samma argument som användes för att försvara atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. De kan också invända att vi är efterkloka; att krig inte förs med facit i hand. Målet var inte att döda hundratusentals irakier.

Vad visste Bush och hans generaler om de verkliga styrkeförhållandena när de fattade sina beslut? Gav de medvetet en överdriven bild av fiendens styrka och hans förmåga att använda giftgas? Det kommer att dröja länge innan vi får veta hur det verkligen förhöll sig.

Återigen tvingas vi tro. Själv har jag svårt att tänka mig att Schwarzkopf & Co., helt enkelt manipulerade världen. Det borde ha läckt ut till pressen. Jag är mer benägen att tro, att de fångades av den demonbild av Saddam Hussein och hans armé, de själva varit med att skapa. Rädslan för stora egna offer och dess effekt på opinionen (Vietnam-syndromet!), drev dem att inte ta några risker. (Pentagon hade bl a beställt 16 000 likpåsar, s k bodybags från ett företag i New Jersey.)

Men om det var skälet att de bombade Irak bortom det moraliskt försvarbara, kanske de inte borde varit så heta på gröten till att börja med.

Just den snabba segern i markkriget och den extrema disproportionen i antalet offer, gör det svårt att tro, att bombkriget bedrevs enbart för att befria Kuwait. Det förefaller istället, som om det fördes utifrån det andra och moraliskt ogiltiga målet, att krossa Saddam Hussein.

För mig framstår Bush politik för att häva ockupationen av Irak, som välmenande, men oklok.

Anthony Lewis, kolumnist i New York Times, går ett steg längre:

-I en kolumn jag publicerade 25 januari skrev jag, att det var ett rättfärdigt krig, även om det inte var klokt. Jag hade fel. Målet var rättfärdigt -- att upphäva Saddam Husseins aggression. Men kriget var mer än oklokt. När hurraropen avtar kommer verkligheten att stå kvar: en oproportionerlig förstörelse och en politisk abdikation. (23 mars 1991. Lewis syftar på George Bushs brist på vision av vad som skulle hända efter kriget, min anm HS.)

Vi ska i rättvisans namn inte glömma, att president Bush inte tvekade att axla ansvaret i en konflikt, som gällde grundläggande moraliska värden för det internationella samfundet. Han och hans team visade prov på stor skicklighet i missionens utförande och Kuwait är idag fritt.

Att segern ändå lämnade en bitter eftersmak, berodde på att Bush begick två allvarliga politiska misstag.

Det första var jämförelsen med Hitler, vilket låste fast hans perspektiv vid det andra världskrigets svart-vita modell. Vår tids Hitler måste bort, kosta vad det kosta vill. Men Saddam Hussein är betydligt mer lik Stalin och jag tror att den insikten hade lett till en mer realistisk och långsiktig strategi från USAs sida. (Eftersom en jämförelse med Stalin, skulle kunnat störa relationen med Sovjet, hade det nog varit bäst att inte spela upp den offentligt.)

Det andra var, att han var alltför villig att låna generalerna sitt öra, vilka dammade av gamla krigsplaner från det kalla kriget och pressade på för att snabbt få så många soldater som möjligt på plats, för att inte upprepa "misstagen från Vietnam".

Få insåg det då, men med över hundratusen amerikanska soldater trampande i ökensanden var sanktionspolitiken i stort sett dömd. Det gick inte, av praktiska och ekonomiska skäl, att hålla så stora styrkor i Saudiarabien under en lång tid. Experterna pekade ganska snart ut februari 1991 som avgörandets månad, för sedan väntade ökenstormarna.

Om Bush istället valt att ffa sätta in flyg- och flottstyrkor för att övervaka blockaden och förhindra en invasion av Saudiarabien, hade han behållit sin handlingsfrihet. (Vi vet idag vad flygvapnet kan åstadkomma! Bush och hans rådgivare var knappast okunniga om dess potential.). Han kunde då fortsätta hålla trycket uppe och ändå haft möjligheten att ta till kriget som sista utväg. Han hade haft tid på sig

Den nya värdsordning George Bush önskade sig, hade då kanske blivit mer än en hägring över ökensanden.

Hans Sandberg

10 april 1991

Loading...