fredag, november 10, 2000

IT-gurun Bill Joy är livrädd för framtiden (2000)

(Denna intervju från november 2000 publicerades i Dagens IT 7 dec 2000 och danska Ingenioren och finska Tietoviikko.) 

 Bill Joy oroar sig för nanotekniken.

46-åringen Bill Joy är ett av IT-branschens främsta namn och kallas ibland ”Internets Thomas Edison,” men har på sistone drabbats av en djup teknikångest. Tekniken hotar mänsklighetens överlevnad varnade han en starkt personlig essä i Wired Magazines aprilnummer. Han öppnade artikeln med ett långt citat av ”Unabombaren” Theodore Kaczynski och höll med honom i hans varning för teknikens komplexitet.

I Silicon Valley, Boston och New York skakade man på huvudet åt denna omvändelse från en man som till vardags är vetenskaplig chef för Sun Microsystems, som han var med om att grunda. Han ser ut som en 30-årig världsförbättrare på marsch i Seattle eller Prag, men han är en av männen bakom operativsystemet Unix, liksom Java och Jini. Härom satt han ordförande i Bill Clintons IT-råd (PITAC, the President's Information Technology Advisory Committee.)

Bill Joy är van att stå i centrum, men njuter knappast av det. Jag har intervjuat honom per telefon ett par gånger och vi har brevväxlat några gånger per epost. Hans ebrev är för det mesta nordiskt korta och utan versaler, som om den yttre formen inte spelar så stor roll. Jag fick nyligen en chans att prata med honom en stund under ett besök i Princeton, dit han bjudits in av av Institute of Advanced Studies (IAS.) När jag höjer kameran för att ta ett porträtt för han skyggt ena handen mot hakan.

I Wired-artikeln skisserar han en bild av sig själv som en ovanligt begåvad pojke som växte upp under enkla förhållanden i Illinois. Han kunde läsa redan i treårsåldern, men växte upp till att bli något av en enstöring med få nära vänner. ”Mitt liv har präglats av ett djupt behov av att ställa frågor och finna svar.” Som tonåring fascinerades han av teknik och vetenskap. Han sysslade med amatörradio, läste science fiction och utvecklade den matematiska begåvning som skulle föra honom till Michiganuniversitetet. Det var där han upptäckte datorn, som för honom bleve en nästan magisk bekantskap. ”Datorn hade en klar uppfattning och rätt och fel, sant och falskt. Var mina idéer korrekta? Maskinen kunde ge svaret. Det var en väldigt förförande tanke,” skriver han.

Bill Joy sa till snillena på IAS att det var en ”egendomlig sekvens av händelser” som ledde fram till artikeln i Wired. Han gav några hållpunkter som gick tillbaks till hans forskarstudier i Kalifornien (vilka aldrig ledde till någon doktorsexamen) och hoppade sedan fram till nuet via Carver Meads insikter om storskalig integration av halvledande kretsar (VLSI) och Moores lag, som föruspådde att datorkraften skulle fördubblas vartannat år (prognosen modifierades senare till var 18:e månad.) Slutligen var det mötet med dataforskaren och entreprenören Raymond Kurzweil under en konferens anordnad av teknikgurun George Gilder. Mötet med Kurzweil och läsningen av hans bok ”The Age of Spiritual Machines” gav Bill Joy ett nytt perspektiv på världen och släppte loss den kritiker och moralist som nog alltid funnits där.

Många av de faror som Bill Joy idag varnar för, har länge figurerat i science-fiction litteraturen. De har hittills ansetts omöjliga, men håller nu snabbt på att bli möjliga.
-Tills för ungefär ett år sedan trodde folk att kretsutvecklingen skulle köra in i en tegelvägg runt 2010, sa han på IAS och målade upp ett scenario han lånat från Kurzweil om varför det inte längre är fallet.

Forskarna har hittills trott att Moores lag sätter en yttersta gräns för kretskrympningen eftersom det inte går att göra chipens isolerande ”väggar” hur tunna som helst. Idag är de strax över fem atomer tjocka och om man gör dem mycket ”tunnare” kan de inte att förhindra elektroner från att hoppa rakt igenom dem. Med dagens teknik skulle kunna öka chipens kapacitet i tio år till, men sedan tar Moores lag slut.

Men då började andra forskare tala om molekylära chips där man manipulerar molekylers elektriska egenskaper i tredimensionella kemiska stukturer.
-Molekylerna är otroligt mycket mindre än vad man kan uppnå med traditionell litografisk teknik. Detta gör att vi nu kan säga, att det inte bara är möjligt, utan troligt att Moores lag fortsätter i 30 år till, vilket betyder att datorerna kommer att bli en miljon gånger mer kraftfulla än idag, sa Bill Joy och tilllade att man uppnått minst lika stora förbättringar av datorernas kapacitet genom smartare algoritmer som från själva chipen. Sammantaget står vi därför inför en ökning av datorkraften med en biljon (miljon miljoner.)

Detta kan leda till nya vetenskapliga revolutioner, inte minst inom bioteknik, nanoteknik och robotiken (GNR,) som både har en enorm potential och är svåra att kontrollera.

Så långt är Kurzweil och Joy på samma spår, men när det gäller framtiden börjar Bill bli rädd för att det som såg ut som en science-fiction-artad mardröm blivit en distinkt möjlighet.

För om vem som helst kan snickra ihop ett nytt dödligt biologiskt virus hemma i källaren; om är relativt lätt att med flit (eller av en olyckshändelse) släppa ut självförökande nanomaskiner i naturen vilka kan förstöra biosfären; om vi förlorar makten över nya superintelligenta – och självförökande - robotar ... hur går det då för oss människor?

GNR erbjuder enligt Bill Joy enastående möjligheter att skapa välstånd och lösa många av mänsklighetens problem - genom att öka produktiviteten, bota sjukdomar och förlänga livslängden - men också helt nya möjligheter till terrorism.
-Det brukade inte räcka med att vara en kille på Filippinerna om man ville skapa kaos. Det brukade vara så att saker som var farliga hade vikt och kunde låsas in, men nu slåss vi mot viktlösheten, sa han på IAS.

Vem som helst kan med andra ord bli Dr. Doom.

Hotet är enligt Joy så stort att vi inte längre bör låta darwinismen styra forskningen, utan måste försöka ta ett medvetet grepp om den.
-Om vi inte är försiktiga och bara tillämpar den totalt fria marknadsmodellen på all denna information, så försummar vi att det finns onda människor i världen och att skalan krymper för folk som vill skapa kaos. Vi kommer t ex att göra det möjligt för en individ att skapa en helt ny varelse. Vi har aldrig tidigare mött en sådan makt, sa Bill Joy.

Forskarna som skapade den första atombomben stod inför en liknande debatt om sitt ansvar och Joys artikel har jämförts med Einsteins varning för atombomben. Han skriver i Wired att det enda ”realistiska” svaret på GNR-hotet är ”relinquishment,” dvs att ”begränsa utvecklingen av teknologier som är för farliga, genom att begränsa vårt sökande av vissa slag av kunskap.”

Reaktionerna på artikeln har växlat mellan förakt och respektfull men principiell kritik, som den från f.d. chefen för Xerox PARC, John Seely Brown och Paul Duguid, en forskare vid Berkeley-universtitetet. De kritiserade honom för att han se tekniken isolerat, som i en tunnel, och att han underskattar de sociala systemen runt tekniken. De kan enligt Seely Brown och Duguid ”skapa, moderera och omdirigera teknologiernas råa styrka.” (The Industry Standard, 13 april.) De tycke också att han är naivt optimistisk om den tekniska utvecklingen, dvs han räknar som barnet när det säger ”1, 2, 3... en miljon.”

När jag träffade Bill Joy i Princeton gick han med på att ge mig en telefonintervju, men när flera försök att arrangera den kapsejsat pga tidsbrist föreslog jag en epostintervju. Sänd mig frågorna, sa hans assistent på Sun och det gjorde jag, men väntade mig inte mer än ett pliktskyldigt kompilat från hans många artiklar gjort av någon assistent. Ett par dagar senare kom dock ett långt ebrev som omisskänligen författats av Bill Joy. Ett par dagar senare kom ett addendum på ännu en sida. Här följer ett utdrag ur ebrev-intervjun.

Vad säger du om reaktionerna på din artikel? Var det något som förvånade dig när det gäller hur Silicon Valley reagerade eller inte reagerade?
-Mängden reaktion har varit enorm och den fortsätter, fast relativt lite har kommit från folk i Silicon Valley, där man verkar vara upptagna med mer kortsiktiga saker.

Vad säger du om John Seely Browns kritik för att du ägnar dig åt "1, 2, 3 ... en miljon?” Han kriserar dig också för att negligera de sociala krafterna och anklagar dig för tunnelvision.
-Jag tror inte att John Seeley Brown har studerat de vetenskapliga detaljerna. Jag har inte hans artikel tillgänglig, men Moores lag verkar kunna fortsätta ge oss mycket mer datorkraft när vi lär oss att arbeta i mycket mindre skala. Hur mycket förväntar han sig under nästa 30 år? Carver Mead, som är pionjär och expert på kisel, räknar med att vi kör in i väggen när vi nått 100 000 gånger. Och det utan molekylär elektronik, som jag tror kommer att ge oss 1 000 000 gångers ökning, vilket bara är tio gånger mer (än Meads uppskattning.) Under alla omständigheter kommer vi, när vi tar med förbättringarna av algoritmerna, kunna räkna med att helt och fullt kunna simulera celler, studera hur biologin fungerar och ny saker som naturen inte uppfunnit, liksom möjligheten av att förverkliga nanoteknikens dröm om att designa material på atomnivå.

-Det är sant att sociala krafter kan hjälpa: Jag argumenterar för att forskare ska ta störe ansvar för att MINSKA risken. Men om Seely Brown FÖRNEKAR risken på grund av sociala krafter, så är det en helt annan sak. Risken från biotekniskt missbruk är klar. De flesta människor håller med om att det finns faror med experiment på ickebiologiska material för skapa articifiellt liv, liksom faror med ”bots” (dvs programrobotar, min anm HS) som man förlorat kontrollen över. De behöver inte vara medvetna eller lika intelligenta som oss för att vara farliga. De skulle t o m kunna söka igenom material för att bygga fler av sig själva (de är inte begränsade till inre, omedvetna mekanismer som dem biologin använder.)

Du säger att vi kanske måste avstå från att söka mer abstrakt kunskap, inklusive kunskap som gör programvara mer tillförlitlig. Räcker det inte med att begränsa vissa tillämpningar?
-Nej, för vissa slag av kunskaper är så farliga, att vi måste göra en del svåra val. Det verkar t ex möjligt att bygga nanorobotar som skulle kunna förstöra biosfären. Bör vi publicera den designen på Internet? Ska vi forska på ett sätt så att varenda student kan göra detta om de vill? Eller ska vi begränsa denna forskning tills vi finner den visdom vi behöver för att kontrollera en sådan makt. Jag lägger min röst för att undersöka om vi kanske kan kontrollera oss själva, skriver snillet som flydde Silicon Valleys kaos till förmån för Kolorados höga berg, djupa skogar och klara luft.

Hans Sandberg


onsdag, november 01, 2000

Groove: Ny plattform för webbmöten

(Publicerad i Dagens IT och danska dagstidningen Politiken).

Ray Ozzie, mannen bakom Lotus Notes lanserade 24 oktober Groove Networks, som i likhet med Napster erbjuder oss ett nytt sätt samarbeta och dela på resurser via Internet. Groove använder s k ”peer-to-peer”-teknik (P2P) för att skapa virtuella mötesplatser dit vi kan bjuda in kollegor och vänner för att prata, chatta, ta del av dokument och multimedia.

”Groove har en väldigt stor potential med tanke på alla feta klienter (dvs Windows-baserade persondatorer, min anm HS) och behovet av en rikare miljö för samarbete,” säger Dana Gardner, analytiker vid Aberdeen Group i Boston.

När man gratis laddat ner och installerat klientprogrammet är det bara att invitera kollegor och vänner till den gemensamma sfär man skapar med Grooves hjälp. Poängen med Groove är att man direkt kan länka sin dator till andra datorer via Internet.

Det handlar inte bara om att läsa hemsidor och läsa epost, utan påminner mer om chattande där man har en gemensam yta som flera användare delar. Ray Ozzie sa i en intervju för Newsweek att han fick idén till Groove när han såg sin då 15-årige son spela Quake online samtidigt som han chattade med en medspelare som befanns sig någon helt annan stans. Med Groove kan vi studera dokument som ligger i en gemensam sfär, samtidigt som vi håller telefon- och videokonferenser om dem.

Programmet ser ut som ett kalenderprogram liknande dem många webbsajter erbjuder, men Groove låter, till skillnad från sådana server-baserade lösningar, både programmet och dina data sitta kvar på din lokala PC. Användaren behåller kontrollen över sina program och data, vilket är en grundtanke med peer-to-peer.

Under den synliga delen av klientprogrammet ligger ett antal nättjänster, dvs program som sköter datasäkerheten (med hjälp av kraftfull kryptering.) Där finns också XML-baserade tjänster som hanterar lagring, uppdatering och kommunikationerna med andra klienter.

Groove är tänkt som en plattform där grupper av människor ska kunna mötas och använda alla möjliga slags tilläggsprogram, från jobbrelaterade program till spel och underhållning. Det är lätt att addera nya funktioner utöver de som finns med i klientprogrammet och det är fritt fram för programföretag att distribuera nya applikationer till användarna med hjälp av de Grooves utvecklingsverktyg.

Groove påminner även om Lotus Notes vilket inte är så konstigt eftersom Ray Ozzie legat bakom bägge två. Notes var ett av de första ”groupware” programmen och det främsta skälet till att IBM köpte Lotus Development för 3,3 miljarder dollar 1995. Notes hade då 20 miljoner användare, en siffra som idag ökat till 60 miljoner.

Ray Ozzie lämnade IBM/Lotus 1997 för ett hemligt projekt som skulle bli Groove Networks. Det finansierades inledningsvis med pengar från Ozzie och Mitch Kapor, en av grundarna till Lotus. Målet var detsamma som för Notes, dvs en onlinemiljö som främjar grupparbete, men medan det senare var en tung och centraliserad apparat är Groove en smidig applikation som kan sättas ihop kring ett projekt, ett möte, eller någon annan slags sammankomst.

Bill Gates ser enligt företages pressmeddelande Groove som ”en djup och innovativ applikation” och ”ett fint exempel på vart Internet är på väg.” Men det är också en utmaning mot Microsoft, eftersom det är ett programlager ovanpå Windows, vilket kan ta över uppgifter från Microsoft Office, Netmeeting och andra applikationer. Ray Ozzie visade enligt Newsweek (6 nov) för säkerhets programmet för Bill Gates och Steve Ballmer i oktober och de gillade det skarpt, trots ”överlappningen.” På frågan om Bill Gates skulle vilja köpa det svarade han efter en lång tystnad att ”det är en fin Windows-applikation.” Alternativt skulle han förstås kunna bygga in liknande funktioner i framtida versioner av Windows.

Det är knappast troligt att Ozzie vill sälja sitt verk, men den saken beror också på om han förmår bygga en rörelse kring sin uppfinning, något som en del analytiker tvivlar på.
-Det är lite svårt att placera Groove, eftersom det inte riktigt är en plattform och inte riktigt är en applikation, utan något mittemellan. Jag tror därför inte att det kommer att bli nästa Notes, säger Aberdeens Dana Gardner.
-Min fråga är om det går att bygga en lönsam rörelse kring det. Under stordator- och klient-servermodellen byggde vi på relationen mellan applikationerna och plattformen, som med Office och Windows. Det är inte lika lätt att se hur man ska kunna skapa applikationer som man kan ta betalt för med Groove. Det är mycket som måste stämma om det ska fungera, säger han.

Dwight Davis, analytiker för Summit Strategies (tidigare vid nyhetsbrevet Windows Watcher,) reser även han frågetecken kring affärsmodellen.
-Det är ett av de mer lovande exemplen på peer-to-peer för näringslivet, men jag förstår inte riktigt deras affärsmodell. Det är möjligt att de kommer med en premium-klient som man måste betala för, eller att de kommer att försöka ta licensavgifter för extratjänster knutna till plattformen, spekulerar han.

Det som gjorde att Lotus Notes bröt igenom efter en trög start var att ett antal storföretag installerade Notes-nät med 10 000-tals användare, men det är inte helt givet att företag kommer att nappa på Groove. Samma decentraliserade och dynamiska struktur som attraherar mindre grupper av användare, kan verka avskräckande på centraliserade storföretag och deras IT-avdelningar som knappast helhjärtat kommer att vilja släppa sin kontroll.
-Styrkan i programmet är att det ger användarna kontroll, men det är samtidigt inte så säkert att företagen och deras IT-administratörer kommer att gilla tanken på att deras anställda kan skapa nätsessioner med vem som helst. Spontaniteten och möjligheten att skapa en rik interaktion mellan människor är en del av dess attraktion, men det är också ett problem för en centraliserad organisation, säger han.
-Det kan däremot vara lättare att se applikationer utanför företagssektorn. Både porr- och spelsajter skulle kunna dra fördel av de rika multimediainteraktioner Groove gör möjliga, säger han.

Hans Sandberg

onsdag, augusti 30, 2000

Xbox: Microsoft spelar högt

(Publicerad i Dagens IT och finska Mikro PC). 


Xbox:en såsom den såg ut sommaren 2000.

På den stora teven fladdrar 1024 utsökt vackra fjärilar, som alla ”målas” upp individuellt med nära nog perfekt realism där alla t o m kastar individuella skuggor på marken. Det är en demo av Microsofts första spelsystem: Xbox. Man häpnar och blir nästan andaktsfull när Drew Angeloff, en av dess skapare, berättar att den prototyp han leker med, har en åttondel av kapaciteten hos den färdiga maskinen.


Microsoft har länge försökt övertyga världen om att Windows är den suveräna spelplattformen, men som varje tioåring vet är Windows ingen match för Nintendo64, Dreamcast eller PlayStation. Xboxen kan därför ses som ett erkännande av att tioåringarna hade rätt, men den är också en formidabel utmaning mot Nintendo, Sega och Sony.

När Sony i våras lanserade sin nya PlayStation 2 häpnade världen över denna veritabla superdator till spelmaskin. Nu kommer Microsoft med en apparat som kan bli än vassare, åtminstone om man får tro juryn hos den stora mässan för elektroniska spel, E3, som nyligen utsåg Xboxen till bästa videospelsystem (Best Peripheral/Hardware, Console.)

Scenen med fjärilarna skulle kunna ha hämtats ur en film från Pixar Studios, eller en Disney-film, men detta är inte en film med en enda animerad sekvens och det är inte heller ett dataspel som Myst där man rör sig genom en relativt platt och statisk värld, utan en miljö som oupphörligen förändras och måste ”målas” om i tre dimensioner. Ljus, skuggor, färger, perspektiv, figurer, föremål, alt måste hela tiden skapas på nytt utifrån vad vi som spelare tar oss för. Och allt måste stämma in i minsta detalj. Hittills har den grafiska realismen fått vika för händelsernas logik, vilket resulterat i den relativt grova grafiken hos actionspelen. Men de nya spelmaskinerna från Sony, Sega och nu också Microsoft försöker rätta till den saken. Microsoft är nykomlingen och satsar på att överväldiga sina rivaler med rå processorkraft och verktyg som ska göra det relativt enkelt att föra över många Windowsspel till spelmaskinernas värld.
-Xboxen har mycket mer minneskapacitet för (objektens) textur än någon annan spelmaskin, säger Drew Angeloff, syftande på de ”skinn” av färg och mönster som man klär på spelens tredimensionella varelser, föremål och miljöer. Tack vare allt detta minne kan vi tillåta oss en väldigt hög grad av realism i hur t ex vatten avbildas.
-Den slutliga Xboxen kommer att kunna göra 125 miljoner polygoner per sekund, säger han och påpekar att den också har mycket hög kvalitet på ljudet.
X-boxen kan t o m variera musiken på egen hand allteftersom scenen på bilden förändras.
-Det är det interaktiva ljudet som skapar den emotionella reaktionen hos spelaren, medan de vanliga wave-filerna hos många spel bara upprepar samma ljud och blir tråkiga efter en stund. Vi vill att intensiteten hos musiken ska öka när en karaktär till exempel springer över ett fält mot en fiende, säger Drew Angeloff.
-Bra audio är ett sätt för oss att skilja oss från mängden. Vårt audiochip är klart bättre än de andra spelsystemens och vi har dessutom överlägsna verktyg – DirectMusic och DirectSound som ingår i DirectX - för att snabbt skapa musik.


Drew Angeloff, en av Xbox:ens skapare.

En av de svåraste sakerna att återge realistiskt när man skapar animerade karaktärer är hår, varför vi frågade Drew Angeloff om Xboxen klarar detta.
-Tro mig eller inte, men jag hoppas snart kunna demonstrera program med pälsar som återges i realtid och kanske även hår. Vi jobbar på en demo och jag hoppas vi har något att visa inom ett par månader, svarade han.

När det slutligen gäller Xboxens originella form, säger Drew Angeloff att det inte är avgjort om den ska se ut så. Det är en sak som fortfarande diskuteras. En sak är emellertid klar och det är att den kommer att bli en fjärdedel så stor när den tillverkas.

Hans Sandberg

Xbox tekniska data:
Intel Pentium III processor med Streaming SIMD Extensions (733 MHz)
Specialtillverkad 3-D NVIDIA graphikprocessor
64 MB RAM (unified memory architecture)
Specialtillverkad 3-D audioprocessor
8 GB hårddisk
4X DVD spelare som också kan visa DVD-filmer
Fyra utgångar för spel controllers
Expansionsport
100 MBps Ethernet för anslutning till LAN eller bredbandsanslutning till Internet

Prestanda
300 miljoner mikropolygoner/partiklar per sekund
150 miljoner transformede och upplysta polygoner per sekund
100+ miljoner polygoner per sekund “sustained performance” (t ex för att visa skuggor och texturer)
4 texturer samtidigt
Anti-aliasing över hela skärmen
1920x1080 maximum upplösning, dvs tillräckligt för högskärpeteve (HDTV)
HDTV-stöd

Speciella ljudegenskaper
64 audiokanaler
3-D audio
Midi/DLS2
AC3 kodad audio för spel

måndag, augusti 28, 2000

Rätt databit till rätt apparat i rätt ögonblick

(Publicerad i finska Mikro PC)

Information pumpas ut i allt fler kanaler och når oss på bildskärmar, webbteve-apparater, handdatorer och waptelefoner, men vad gör vi om vi inte ständigt vill bombarderas av information? Hur ser man till att vi får rätt information till rätt apparat vid rätt tillfälle? Microsofts forskare arbetar på en ”notification manager” som en del i företagets nya ”dot-net”-strategi.

-Det finns alltid information som vill fram till mig, via våra mobiltelefoner, personsökare, datorer och så vidare. Hur ska man avgöra vilka som är de viktigaste? Det är därför vi talar om ett ”Attention User Interface” (AUI, dvs ett gränssnitt för användarens uppmärksamhet,) säger Kevin Shofield, gruppchef vid Microsoft Research.

Microsofts forskare tacklar under ledning av Eric Horvitz detta problem med hjälp av avancerade statistiska modeller baserade på 1700-talsprästen och matematikern Thomas Bayes sannolikhetsteorem.
-Vi måste börja tänka på hur man prioriterar information. Vi jobbar redan på system som kan klassificera och sortera information, vilket är en förutsättning för att man ska kunna veta hur man ska reagera på den. På så sätt kan vi hantera den resurs som idag är den mest kritiska, vår uppmärksamhet och tid, säger han.
-Låt oss anta att jag får ett ebrev från Bill Gates där han säger ”Kevin, jag vill ha den här rapporten inom en timma, annars får du sparken!” Den informationen har ett mycket högt värde för mig just nu, men den är värdelös om 60 minuter. Jag skulle därför vilja ha den informationen med en gång oavsett hur den kommer till mig.
-Om vårt system kunde fås att förstå ett ebrev, skulle det kunna resonera om vad det skulle göra med det. Om det kan förstå skillnaden mellan mig vid mitt skrivbord, i korridoren, i ett möte, på toaletten, så kan det börja göra intressanta saker.

Idealt skulle ett sådant system för ”notification management” kunna avgöra värdet av en informationsbit i ett visst läge, liksom avgöra hur lämpliga olika kommunikationsformer är. En personsökare klarar t ex bara en liten textmängd.
-Om jag sitter i ett möte med Steve Ballmer vill jag kanske inte att min personsökare piper, såvida det inte kommer från Bill Gates. Vi försöker bygga en modell för hur man ska förstå olika meddelanden och hantera dem utifrån hur mycket de är värda.

Systemet – som kan bli en av Microsofts nya och smarta ”dot-net” tjänster - skulle kunna använda datorns mikrofon för att utifrån ljudnivån avgöra om det pågår en konversation, om det är två röster och personen kanske pratar i telefon, eller om det är flera röster och det troligen handlar om ett möte.
-Man kan bygga en modell som använder en sådan audiokonsultation för att klassificera olika ljud. Den kan också titta på din kalender som säger att du är i ett möte i ett annat rum, liksom jämföra med normala mönster, som att det är elva på kvällen och du därför inte är på kontoret utan hemma. Alla sådana indikatorer kan sättas samman i en modell, som t ex drar slutsatsen att du inte är på ditt rum, utan gör en föredragning i ett rum i närheten och därför kan dra slutsatsen att du inte nu kan ta del av ett visst meddelande. Beroende på informationens värde kan det besluta om hur informationen ska levereras, säger Kevin Shofield och tillägger att Microsoft har prototyper till ett sådant system.

En sådan ”notification manager” kommer troligen att köras på en central server med till information om vår situation, så att det kan styra meddelandetrafiken till de av våra apparater som det bedömer som lämpligast.
-Det finns helt klart frågor om privatlivets helgd här, men man kan bygga in dem i systemet, så att vi kan välja hur mycket av vår privatsfär vi är villiga att ge upp. Du kanske inte vill att systemet ska lyssna på dig i ditt kontor, det är ditt val helt och hållet, för vi tycker att frågan om den personliga integriteten är viktig.

Hans Sandberg

onsdag, augusti 23, 2000

Microsofts nya sköna hem

(Dagens IT hösten 2000).



Microsoft finns snart i var mans hem som styrsystem för våra hemdatorer, som nyttoprogram typ Office och det är inte otänkbart att vår mus, tangentbord och joystick kommer från jätten i Redmond. Men detta är bara början, för Bill Gates har knappt fått in foten i dörren, jämfört med det han vill göra med våra hem. Frilansjournalisten Hans Sandberg reste till Redmond för att ta en titt på framtidens hem a la Microsoft.


Det första som möter oss när vi knackar på hos framtiden är en stor grå bildskärm på vilken det står:

16100
159 N.E. Ave
Welcome to the Microsoft Home
Ring Doorbell Leave Message


Om vi ”ringer på” genom att peka på skärmen, tar den digitala dörrvakten kontakt med husets webbserver, som i sin tar meddelar värdfolket att det är någon vid dörren. De kan då säga till systemet att att släppa in oss, varvid dörren automatiskt öppnas. Om ingen är hemma kan vi prata in ett meddelande som filmas av en webbkamera i väggen.

Skulle det nu vara vårt eget hem behövs inget fumlande med nycklarna, för det är bara att låta näthinnescannern (Sensar Iris Scanner) identifiera oss och sedan öppna dörren. Väl inne i tamburen möts vi av en liten platta i ögonhöjd som har en bildskärm stor som en kortlek. På den kan vi kolla om vi har några meddelanden som väntar, vare sig de kommit via telefon, fax eller epost. Alla rum har liknande kontrollpaneler, som enligt vad Mikael Sandberg (ja, han är svensk, men nej, vi är inte släkt) helt enkelt är en strippad Pocket PC ansluten till hemnätet. Genom att använda Pocket PC som klienter till hemmets centrala server får man förstås en stor flexibilitet, men det är å andra sidan inga billiga apparater (de kostar ca 500 dollar styck i handeln.)
Det slog mig i efterhand att det måste vara ganska svårt för barn och andra korta personer att använda ögonhöjdspaneler, men om man å andra sidan flyttar ner dem blir de en pina för oss som är långa. Kanske en uppgift för ett röstsystem.

Eftersom huset vet att dess herre eller härskarinna är hemma, anpassar det miljön för oss. Lampor tänds, jalusier dras för och vår musik börjar spelas i högtalarna. Detta är en av de finesser man lånat från Bills eget hem vid sjötomten i Medina (det är förstås Bills & Melindas hem, men frågan är om det inte är Bill som stått för den tekniska designen.) Han beskrev redan i sin bok ”The Way Ahead” från 1995 hur han tänkte sig ett hem där gäster kunde förses med ett slags digitala knappnålar som talade om för varje rum vem som vistades i det, vilken smak personen hade.

Vid vårt besök justerade hemmet lamporna, jalusierna och musiken. Ett element i Bill Gates vision saknades dock och det var de stora plasmaskärmar på väggarna där våra favoritmålningar visas. Och det är kanske lika gott det, eftersom en 42 tums väggteve kostar hundra tusen kr eller så.

Familjerummet, som i USA mer eller mindre ersatt finrummet, är på god väg att bli hemmets informations- och underhållningsportal. I Microsofts familjerum fanns en stor 42-tums TV av LCD-typ (Pioneer Plasma Display) mitt i bokhyllan och den var smart nog att själv kan ta kontakt med stereoanläggningen, DVD-spelaren och Internet, varför vi kunde använda samma fjärrkontroll och menyer på skärmen för att välja både video, CD och surfa på nätet eller läsa eposten.

Väggpanelerna passar som sagt inte alla, varför det är bra att Microsoft också prövar röstsystem och videosystem som kan tolka våra gester. Vår guide John Gallagher satte på sig en liten dosa med mikrofon och demonstrerade hur man kan styra hemmet med röstkommandon som ”öppna jalusierna,” ”stäng av teven.” Enda kruxet med detta är att det inte är så lätt för datorn att avgöra om det folk säger är kommandon, eller inte. Man måste därför tilltala huset med ett namn, i detta fall MC.
”MC, släck ljuset!”

Rummens videokameror kan förstås också användas för övervakning, liksom för att avgöra vem som är i rummet, så att det kan anpassa miljön för honom eller henne.

TV:n är, trots allt skäll den får utstå, hemmets främsta central för både underhållning och information (tro inte på dem som säger att Internet tagit över som nyhetsmedia, det är än så länge nys!)

Det är därför Microsoft satsat miljarder på att få in en fot i TV-världen, först med köpet av WebTV och sedan med en rad allianser för att få in Microsofts TV-plattform i så många digitala kabelboxar som möjligt. Här är de för övrigt inne på samma spår som Sony, vilka talar om den digitala TV:n som ett hemmets kontrollcenter.

Microsofts senaste produkt på detta område heter UltimateTV och är en kombination av WebTV:n och produkter som TiVo och Replay TV. Den som har en TV försedd med tjänsten UltimateTV kan ta emot digital satellitteve och spela in ett program samtidigt som man tittar på ett annat. Det går också att pausa en direktsändning upp till en halvtimma och sedan fortsätta titta som om ingenting hänt (fast man tittar då förstås på TV-sändningar som spelas upp från hårddisken.)

Microsofts olika TV-utspel framstod tidigare som ganska patetiska i jämförelse med TV-industrins och elektronikbranschens utlovade digitala och interaktiva högskärpeteve (HDTV,) men av den saken verkar det mest bli pannkaka vilket gör Bill Gates modell desto mer attraktiv.

Från familje/vardagsrummet fortsätter vi in till Microsofts kök som har en ganska fantasilös köks-PC med ett tangentbord i en särskild låda. ”Det måste ha varit en man som tänkt ihop det här,” tänkte jag i mitt stilla sinne, för jag har svårt att se hur denna arbetsstation ska överleva julbaket! Det finns redan ett antal prototyper till kökdsdatorer med pekskärmar som har det gemensamt att de är små, enkla och inte är i vägen.

Vid sidan om köks-PC:n fanns en liten fyndig pryl i form av en steckkodsscanner för hemmabruk. Om man behöver mer av en vara kan man helt enkelt dra scannern förbi dess streckkod och skicka en beställning till HomeGrocer.com, som sköter hemleveranserna i Seattle.


Microsofts digitala barnkammare.

Barnkammaren har datorer, Intel-mikroskop, styrpinnar, Microsofts stora gula styrkula för de riktigt små, bilrattar för de lite äldre barnen, men märkligt nog vare sig Sega, Nintendo eller PlayStation, varför man undrar vilken planet designern kommer ifrån. (Kanske väntar de på Microsofts eget videospelsystem - X-box - som kommer 2001!)

I sovrummet hittar vi en webbtelefon och en av företaget Ceivas digitala fotoramar som kan uppdateras med foton från Internet, men det var klokt nog ganska fritt från digitala prylar. Klokt, men lite trist som demo-rum....
-Vi ska göra om det till ett tonårsrum. Det blir roligare, säger John Gallagher.

Så ser Microsofts framtidshem ut i stora drag. Det är inte så mycket märkvärdigare än det hem Time-Warner inredde för sitt misslyckade Full Service Network i Orlando 1994 och andra liknande hem som visats på mässor och utställningar. Men det är Microsofts version och det gör förstås att man lyssnar lite extra noga. För om det är något Microsoft är duktiga på, så är det att komma in och göra sig hemmastadda när de väl fått en fot i dörren.


Steven Guggenheimer.

Varför pratar de om framtidens hem idag? Steven Guggenheimer, som är chef för Microsofts konsumentstrategier, säger helt enkelt att man gör det därför att det är möjligt. Det blir allt vanligare att apparater i hemmet kan kommunicera. Han nämner Sonys PlayStation II, en spelmaskin som också är en liten superdator vilken kan anslutas till Internet liksom hemdatornät. Telefoner och teveapparater börjar få programvara som gör att de kan prata med andra apparater. Vi närmar oss den dag då var och varannan elektroniska pryl, från brödrostar och kaffebryggare, till värme- och säkerhetssystem, kan länkas upp i ett hemnät.
Det är förstås långt kvar innan de gör det i genomsnittshemmet, men flera tunga industrier jobbar åt detta håll. Det är därför Sony tagit fram sitt operativsystem Aperios och det är det som ligger bakom Suns Jini-projekt, liksom IBM:s arbete på det de kallar ”pervasive computing,” dvs en värld full av smarta prylar. Microsoft å sin sida har drivit fram en standard kallad Universal Plug and Play (UPnP) och den stöds idag av över 200 företag.

Hemmet är också ett viktigt mål för nästa generations Windows, det sofistikerade nätverk av applikationer och tjänster som Microsoft vill bygga med den ”dot-net” strategi de introducerade i juni. Första steget är Microsoft Passport, som är ett slags virtuellt ID-kort som vi kan ta med oss i våra handdatorer, waptelefoner, bildatorer och ut på nätet.
-Teknologin gör oss schizofrena. Vi har olika addressböcker och kalendrar i olika apparater. Splittrad information leder till merarbete, säger Steven Guggenheimer och pekar på ”Passport” som en lösning.
Bortom denna enkla ID-tjänst, som gör det möjligt att samordna vår information på olika apparater och olika ställen, väntar mängder av andra tjänster som kan pumpas in i framtidens hem med hjälp av bredbandslänkar. Nog är det allt den gamla drömmen om Windows överallt som knackar på dörren, fast denna gång under ett nytt suffix: .net

Hans Sandberg

söndag, maj 14, 2000

Möte mellan moguler i Silicon Alley

(Publicerad i Pressens Tidning, 2000)

Det fanns gott om högdjur på plats när tidningarna Industry Standard och New York Magazine höll sin ”Media Summit” i New York 3 maj. Där fanns AT&T-chefen Armstrong, New York Times-chefen Sulzberger Jr., Time-redaktören Pearlstine, reklamgurun Jay Chiat och en mängd analytiker, entreprenörer och riskkapitalister. Det som förde dem samman var förstås internet.

Konferensen hölls bara någon månad efter att internetbubblan punkterats och mitt under en akut strid mellan Time Warner och Walt Disney, där de förra portade Disney’s ABC från sitt kabelnät mitt under pågående ”sweeps,” dvs den viktiga period då TV-näten rankas tittarmässigt. Det måste ha känts bra att visa vem som kontrollerar kanalerna till tittarna, men aktionen slog snabbt bakut och det rejält. Politikerna rasade, kommunikationsmyndigheten FCC sa att åtgärden var olaglig och miljontals tittare förbannade kabeljätten som fick dem att missa ”Who Wants to Be A Millionaire?” Men den striden berördes bara ytligt i en fråga till Michael Armstrong, som svarade att han inte visste så mycket om saken, men att hela idén om att kunna begränsa informationsflödet borde försvinna när antalet kanaler mångdubblats tack vare ny teknik.

Det underliggande temat i panel efter panel var frågan om pengar: hur man finansierar produktion av bra innehåll, hur man balanserar kommersiella intressen med journalistisk etik och hur man bedriver marknadsföring på internet utan kränka privatlivets helgd.

Den första panelen diskuterade internets inverkan på underhållningen. RealNetworks grundare Rob Glaser skisserade en framtid där man kan sända (och förhoppningsvis ta betalt för) audio och video till små, väl avgränsade grupper. Oxygen Medias vd Geraldine Laybourne, som satsar på en kombination av webben och kabelteve, hoppades att det ska gå att bryta Hollywoods grepp om talangerna, men hennes idéer om vad man ska fylla de nya kanalerna med var ganska diffust. Hon nämnde bl a animerade inslag gjorda utifrån läsartips på Oxygens sajt ”Mom’s Online,” vilka lett till att många fler tips strömmat in.

Brad Grey (producenten bakom HBO-succén Sopranos) var Hollywoods man i panelen. Han ville trots arrangörernas prat om att ”Hollywood inte fattar internet” inte dumpa TV:n, som i hans ögon är ett utmärkt medium och dessutom ett som gör det möjligt att finansiera projekt som Sopranos. Övriga deltagare hade påfallande lite att säga när det gäller hur man skapar och finansierar professionella inslag.
-Det finns goda skäl för att experimentera och pröva nya former, men internet är fortfarande ungt, sa Brad Grey.

Nyhetspanelen fokuserade sig på relationen mellan internet och papperstidningarna.
Arthur O. Sulzberger Jr., fick inledningsvis frågan om han skulle ha föredragit att New York Times gett sig in i TV-branschen på 50-talet, dvs innan regeringen införde sina restriktioner mot korsägande (mellan tidningar och TV/radiostationer) inom samma lokala marknad. Svaret var ett kort och tveklöst ”yes.” Det var ett misstag att inte göra det, sa han och försäkrade oss att Times inte tänker gör om samma fel. Det är därför de idag satsar hårt på internet, bl a i allians med ABC News.
-Vi bör inte bry oss om ifall vi når publiken via papper, TV, radio, internet, böcker eller tidskrifter. Det viktiga är att vi når den, sa Arthur Sulzberger Jr.
-Det vore ett fruktansvärt misstag om tidningarna definierade sig som pappersprodukter. Spelet handlar om nyheter och vi måste vara agnostiska när det gäller hur de distribueras.

-Vi är en affärsrörelse för insikter och problemlösningar, sa Pamela Thomas-Graham, vd för den populära finansnyhetssajten CNBC.com som är länkad till kabeltevekanalen CNBC.
-Vi får frågan om nyhetsmaterialet håller på att bli en generisk produkt? Jag skulle vilja säga att det går att skaffa sig affärsnyheter gratis från tusentals, ja hundratusentals olika källor världen runt. När jag funderar på hur vi skapar finansiella tillgångar åt CNBC.com tänker jag på hur man förvandlar dessa rutinströmmar av information till något som är insiktsfullt, värdefullt och kan fungera som handlingsunderlag för våra användare. Vi försöker t ex få folk som tittar på CNBC att komma över till vår webbsajt, där de får information om vad nyheterna betyder för deras investeringar och hur de kan reagera på dem, sa hon.
-Fast man måste skilja på informationsbitar som folk kan reagera på och journalistik som arbetar med meningar och analys, inflikade den erfarne tidningsjournalisten Pearlstine.

Thomas-Graham hade inget att invända mot detta.
-Det är en falsk uppdelning om man tror att det ena ska ersätta det andra. Det handlar om mängder av kanaler som folk kommer att använda för olika ändamål. Folk kommer inte att sluta läsa böcker eller tidningar, sa hon, men tryckte också på att internet är ett socialt media genom sin interaktivitet.
-Det finns på internet en social samhörighet som skiljer sig rätt mycket från den som du har när du tittar på TV, eller läser en tidning. Du kan få ta del av väldigt specifika och personliga synpunkter helt ofiltrerat, vilket är uppriskande och nytt. Det är röster som inte har kunnat höras i traditionella medier. Jag tycker att det är trevligt att ta del av tankar som inte filtrerats bort, sa hon.
-Den fråga vi står inför handlar om skillnaden mellan information och kunskap, mellan information och förståelse, invände Sulzberger Jr. All information är inte lika värdefull, därför att en mängd information är falsk. Vi är journalister och vi befinner oss i kunskapsbranschen. Vi försöker föra samman dessa två företeelser: folkets röst och kunskaper. Det kommer att bli en intressant dynamik, men vad som är viktigt är att de hålls separat, fortsatte han.
-Det är en annorlunda mediebransch, en som värderar interaktivitet i motsats till (innehåll från) författare och redaktörer, en som värderar aktualitet högre än syntes och analys, en som värderar arkivmaterial och skräddarsytt innehåll mer än det man kan få från traditionella medier. Det är i högsta grad en medierörelse, men en annorlunda sådan, sa Pearlstine.

Från publiken frågades om internet kan leda till en maktförskjutning från redaktörerna till stjärnreportrarna, vilka kan starta egna sajter och sälja sitt material direkt till allmänheten.
-Nej, nej, protesterade New York Times-chefen. Det finns ett värde i institutioner som kan mobilisera enorma resureser bakom massiva journalistiska projekt; som kan attrahera och behålla talanger under ett paraply. Han pekade på att kända kolumnister som William Saffire skulle kunna gå dot.com, men att deras inflytande är större inom ramen för tidningskollektivet.

Det mesta av diskussionen fokuserades på dagens internet, men Pamela Thomson-Graham kom in på utmaningarna från den trådlösa explosionen, t ex att handdatorer och wap-telefoner har så små fönster för information.
-Det blir mer av nyhetsbulletiner. Är det fortfarande journalistik? Jag tror att vi när vi bygger dessa rörelsen måste börja se oss själva som konsumentföretag, där vi försöker leverera information, tjänster och lösningar till folk vartän de behöver dem, till mobiltelefoner, handdatorer, datorer och TV-apparater. Sedan gäller det att lista ut hur man får det att lönsa sig. Hittills har vi nästan uteslutande litat till annonsörer som vill få in sitt budskap framför folk i ett visst ögonblick. Men hur ska det gå med den trådlösa modellen? Kommer det att gå att få folk att betala för tjänsterna? Det är en intressant, men ännu olöst fråga, sa hon.

Om det var något nyhetspanelen visade, så var det att det fortfarande finns få alternativ till reklam när det gäller att finansiera webbinnehåll. Sulzberger Jr., manade oss dessutom att inte glömma bort att tidningsrörelsen än så länge är den som drar in de stora pengarna.
-Wall Street Journal (papperstidningen) är oerhört lönsam. Att överge den vore att överge kundbasen, annonsbasen och inkomstbasen, vilket dessutom är onödigt. De kan göra både och, och det är det som är det fina med den sits vi befinner oss i. Detta är en strålande tid att vara journalist, sa han.

Eftermiddagen inleddes med en finanspanel där ledande internetanalytiker och riskkapitalister förklarade att de senaste arton månadernas (före april 2000) euforiska investeringsklimat knappast kommer att återvända, men att det inte betyder att investerarna överger internet och den nya tekniken. De kommer däremot att bli mer pragmatiska inför nya projekt. Vad gäller utsikterna för nya affärer som AOL:s köp av Time-Warner, lutade panelen åt att det nu när internetföretagen tagits ner på jorden, nog blir de gamla som köper de nya i fortsättningen.

Jay Chiat, mångårig ledare och rebell inom den amerikanska reklamvärlden och idag chef för Screamingmedia.com, jämförde annonseringen på internet med den tidiga TV-åldern då annonserna enligt hans mening var förfärliga.
-De blev emellertid bättre när artister kom in och ersatte teknikerna, sa han och försäkrade oss att samma sak kommer att hända med internet.
-Annonseringen på internet har knappast börjat, fortsatte han.

Jonathan Bond, en av två ordföranden på annonsbyrån Kirschenbaum Bond & Partners pekade också på omogna inslag i internetannonseringen.
-Folk blandar samman att väcka uppmärksamhet med att bygga märkesnamn. Man försöker skapa märken över en natt, sa han men medgav att det ibland låg en viss logik bakom detta.
-När vi startade vår verksamhet hade vi ibland kunder i form av internetföretag utan pengar. För dem fungerade det med extrema annonser, sa han.

Reklampanelen diskuterade bl a om den låga klickfrekvensen på webbannonser bör ses som en kris för internetannonser, men det var det ingen som tyckte. Annonsdistributören DoubleClicks president Kevin Ryan förnekade t o m att frekvensen sjunker.
-Vi har många fler annonser per webbsida idag. Du ser fler annonser vilket kan ge en lägre frekvens av klickande per annons, men frekvensen per sida har ökat, sa han.
-Det är inte någon kris mer än för tio minuter, tio månader eller tio år sedan. Det finns ingen magisk lösning, utan det är ett praktiskt problem. Det gäller att lista ut hur man gör bra annonser, annonser som talar till oss direkt, sa Jim Smith, partner på webbyrån Ground Zero.

Jay Chiat såg framför sig en ny mediavärld där innehåll och reklam samexisterar och där annonserna anpassas efter individerna.
-Du kommer att läsa saker du är intresserad av och möjligheterna att shoppa kommer finnas alldeles bredvid. Om du läser en teaterrecension kommer du att kunna köpa teaterbiljetter och vill du ha mer bakgrundsinformation kommer den att finnas där också.

Frågan om privatlivets helgd var uppe i nyhetspanelen, där deltagarna inte oväntat sa att de tar allvarligt på saken. I annonspanelen var perspektivet ett helt annat.
-Det är en väldigt liten grupp som skapar de mesta problemen, sa Kevin Ryan, som efter en opinionsstorm nyligen fick göra reträtt från sina planer på att kombinera de stora persondatabaser man köpt med den information man skaffar sig som leverantör av många miljarder webbannonser. Han tyckte att folk blandar ihop olika problem när de diskuterar ”privacy.” Är det kreditkortsbedrägerier, hackare, epost, eller direktannonser via webben man talar om?
-Hela frågan är väldigt övervärderad! Vi har använt databaser för marknadsföring (data mining) i många år. Om du vill ha saker gratis måste du acceptera en del annonser, sa Jay Chiat.

Kanske är webbens plånboksfråga i grund och botten så enkel. Kvalitet och virtuell husfrid kostar, vare sig vi betalar med pengar eller med vår tid. Och eftersom du och jag inte gärna vill skiljas från våra slantar, sitter vi där vi sitter, medan annonserna surrar omkring oss likt getingar på en picknick.

Hans Sandberg


fredag, april 21, 2000

Alexander Vik om åtalshotet mot Xcelera.com

(Xcelera var 1999-2000 en "mirakel-aktie" som emellertid snart skulle visa sig vara en spekulativ bubbla. Detta är den andra intervju jag gjorde med Alexander M. Vik år 2000. Intervjun publicerades i Dagens IT.)

”Det är bortkastade pengar”

Mirror Image Internet (MII) anses av en del experter ha den tekniskt bästa lösningen på de trafikproblem på internet som gjort Akamai till ett av de hetaste namnen på börsen.
För ett år sedan befann sig emellertid MII i en svår finansiell kris, som efter en serie komplicerade transaktioner slutade med att det dittills föga kända Scandinavia Company ägde hälften av amerikanska MII, vilket 12 februari övertagit alla tillgångar i svenska Mirror Image Internet AB. Scandinavias ägare Alexander och Gustav Vik bytte snart ut den gamla ledningen och lade om kursen. Den 23 april hölls en extra bolagsstämma som beslöt om en nyemission, som skulle reducera de gamla ägarnas andel i MII till några få procent. Detta samtidigt som bröderna Vik, vilka äger 85 procent av Xcelera (Scandinavia Company,) sett sitt innehav skjuta i höjden. En av dem som känner sig rejält överkörd är MII:s grundare och första vd Sverker Lindbo. Han är också den största ägaren av Parfi Holdings, vilket representerar de gamla ägarnas intressen. Parfi håller som bäst på att dra igång en rättslig process mot bröderna Vik med målet att återta kontrollen över MII.

De gamla aktieägarna i Mirror Image Internet är mycket upprörda och känner sig undanskuffade. Vad säger du om det?
-De borde vara jättetacksamma för att det gått så bra som det gått, säger Alexander Vik.

De säger att de inte fick någon chans att vara med på nyemissionen ni gjorde när ni kom in.
-De gick ju nästan i konkurs flera gånger. När vi tog över låg bolaget på minus.

Är inte det vanligt för internetbolag?
-Nej, nej, det är inte vanligt att man inte kan betala lönerna till de anställda. Bolag förlorar pengar, men de har kapital att betala med. Deras affärsstrategi hade misslyckats flera gånger. Vi var tvungna att köra en helt ny profil.

Vad var kärnan i denna?
-Vi ville ha en mycket större satsning.

Genom att dra in mer kapital?
-Idén var att bygga upp ett nätverk genom att snabba upp internet. Det kostar mycket pengar för om man inte bygger ett nytt nätverk har man ingenting att erbjuda. Så enkelt är det.

Så det handlade om att dra in pengar.
-Ja, om pengar liksom förmågan att förverkliga sina planer, att öka antalet anställda och stärka ledningen. Om man inte gör något är det slut, för de andra bolagen står inte stilla. Att fortsätta i samma stil skulle ha lett till en katastrof.

Parfi Holding förbereder en juridisk process mot er. Känner du till det?
-Nej.

Jag har sett papper från dem där de säger att de förhandlat med er. De skriver att nyemissionen i april var oacceptabel för de gamla ägarna och de förbereder en juridisk aktion mot er. Vad tycker du om det?
-De har helt fel. Om vi lyssnat på dem hade (företaget) gått i konkurs.

Jag förstår att ni hade strategiska skillnader, men det är svårt för mig att bedöma vem som hade rätt....
-Det är väl inte så svårt. De gick i konkurs flera gånger och nu går det bra.

Marknaden har gett er rätt, men de gamla ägarna kände sig förfördelade efter att ni tagit över oc ska nu processa mot er. Är det inte en stor risk för er?
-Det är bortkastade pengar. Vad ska de säga? Ni gjorde fel för ni fick för stor succé. Vad är det för larv?

Hade den en rättvis chans att vara med på nyemissionen?
-Vi erbjöd dem gång på gång att vara med, men de hade inga pengar. De sa att de ville vara med, men hur kan de vara med om de inte har några pengar? De fick chansen flera gånger, men de hade olika åsikter för hur man skulle gå vidare.

Så de hade inte resurser...
-Nej, de var ju i konkurs. Hur skulle de då ha resurser?

Har du något intresse i Parfi?
-Vi var en av de största aktieägarna i Parfi och är det fortfarande.

Men det låter paradoxalt att Parfi, där du är en av de största ägarna, förbereder ett åtal mot er. Kan du inte göra något åt det?
-Jo, men jag bryr mig inte om det, för det är bara att kasta bort pengarna.

Du verkar inte speciellt bekymrad över hotet om en juridisk process...
-Nej, inte alls, inte alls.

-En sak till om Parfi. De borde vara enormt tacksamma över att (företaget fått) nytt kapital, en ny ledning och över succén.

Fast de tycker förstås att de får skrapa smulorna från guldtallriken?
-Ja, men det finns två sätt att tänka. Vill du ha en stor del av en jätteliten kaka, eller försöka få en så stor kaka som möjligt; så stor att din del blir lika stor som hela den lilla kakan. Vi försöker bygga ett stort bolag, genom att skaffa partners och investera stora pengar. Vi kommer att gå in med 50-100 miljoner dollar för att bygga ut bolaget och finansiera detta genom att sälja andelar.

Jag antar att du har sett Parfis prospekt om en nyemission där de talar om möjligheten av en juridisk process? Har du sett detta och är medveten om det?
-Ja, jag såg dem kort, men jag kommer inte ihåg vad det står där. Vad står det?

Det står i slutklämmen att ”risken för process får betraktas som stor...” Det står också att ni erbjöd dem att köpa aktier i Mirror Image Internet för 516 dollar, men att det fanns ett tak på 3 miljoner dollar. Parfi anser att detta var helt oacceptabelt och ifrågasätter nyemissionens laglighet.
-Vi ger dem en chans att köpa till samma kurs som om de hade gått in från början. Är inte det en positiv grej för dem?

Men budet var maximerat till 3 miljoner?
-Ja, men hur mycket pengar har de att stoppa in?

Är detta åtalshot något som ni borde informera aktieägarna i Xcelera.com om? Eller är det så marginellt att det inte är relevant rent informationsmässigt?
-Jag kan inte se någon chans att de ska komma någonvart.

Är det inte något du behöver rapportera till SEC (den federala börsmyndigheten)?
-Nej, absolut inte.

Hans Sandberg

tisdag, februari 01, 2000

Alexander M. Vik om Mirror Image och Xcelera.com

(Xcelera var 1999-2000 en "mirakel-aktie" som emellertid snart skulle visa sig vara en spekulativ bubbla. Alexander M. Vik är liksom hans bröder kroniskt ljusskygg när det gäller massmedia, men jag lyckades i varje fall få en lång telefonintervju med honom 6 januari 2000. Intervjun publicerades i Dagens IT.)

Alexander Vik, vd för börskometen Xcelera.com:

-Vi vill satsa på internet i Europa

Dagen efter att bröderna Alexander och Gustav Vik tagit kontrollen över Mirror Image Internet (MII) steg börsvärdet på deras bolag Scandinavia Co., (numera Xcelera.com) med 200 procent. Det var i april 1999 och sedan dess har deras företag vuxit från några tiotals miljoner dollar till 2,9 miljarder. Och det är bara början, om vi får tro vd Alexander Vik, som siktar mot stjärnorna i cyberspace.

Xcelera.com är på samma gång en börsspekulants dröm och mardröm. Kolumnister som i oktober varnade för dem, fick månaden efter bita sig i tungan och upprepa sina varningar, trots att det redan skyhögt värderade företaget fördubblats i värde ännu en gång. Mot Xcelera.com talar att bröderna Vik har en rad mer eller mindre tveksamma affärer i bagaget, att deras företag registrerats på skatteparadiset Cayman Islands och att det är mycket svårt att få information om företaget. Dessutom befinner sig MII fortfarande i ett utvecklingsskede och har bara en av sina produkter färdig.

Men ingenting tycks kunna bromsa företagets galloperande börskurs, vilken speglar det faktum att MII sugits med i samma våg som lyft det yngre internetföretaget Akamai till ett börsvärde på 25 miljarder dollar och Digital Island till 3,4 miljarder dollar. Dessa företag erbjuder lösningar på ett kritiskt problem för internet, eftersom de kan lösa upp de virtuella trafikknutar som uppstår närhelst något verkligt hett inträffar på webben. Akamai har utvecklat ett nätverk av tusentals små serverdatorer, som med hjälp av smarta matematiska algoritmer hittar nya vägar att leverera innehållet till nätsurfare världen runt via ett nät av 1200 serverdatorer. MII håller på att bygga upp ett eget nät med hjälp av 32 kaftfulla serverdatorer från Sun Microsystems.

Dagens IT begärde redan i oktober att få intervjua Alexander Vik sedan företagets kursstegring uppmärksammats i New York Times. Den 7 januari gav han oss en lång telefonintervju där han dels lägger ut sin strategi och dels svarar på kritiken från de gamla aktieägarna i MII (se separat artikel.)

Vad är hemligheten med er framgång?
-Det är ingen hemlighet, utan det är två grejor som fungerar väldigt bra. Nummer ett är att investera i bra europeiska och skandinaviska internetbolag. Vi vill bygga ett bolag med minoritetsposter i ett antal företag som vi hjälper att bli globala, säger Alexander Vik och pekar på två andra högt värderade internetbolag, CMGI och Internet Capital Group (ICG). Till denna grupp hör musikbolagen deo.com och MNW, som bröderna Vik köpte förra våren och som sedan dess haft en våldsam kursstegring.
-Nummer två är Mirror som har en otroligt bra och stor idé. Det finns nästan hur många kunder som helst om man lyckas utveckla teknologin, bygga nätverket och få kunderna att använda det, fortsätter han och pekar på Akamais och Digital Islands börsvärden.

Tidigare hade ni hotellet på Lanzarote. Var det MII som fick er att upptäcka internet?
-Nä, nä, vi ägde ett försäkringsbolag och sökte en operativ metod som skulle tillföra mycket mer värde i hela processen, i hur man arbetar med mäklare och processar försäkringarna internt. Vi såg redan 1995 internet som lösningen för försäkringsbranschen, men förstod inte hur tidigt ute vi var.

Alexander Vik säger att de ska starta en ny försäkringsportal, som har en marknad där både mäklare och kunniga amatörer kan handla med försäkringar i realtid.
-Vi börjar med sakförsäkringar och bygger sedan vidare med liv och sjukförskringar. Det blir start i Amerika, men det ska bli globala produkter.

Så det var försäkringsbranschen som ledde er till internet?
-Vi upptäckte vilken otrolig skillnad det gör om man lyckas (med att använda internet, min anm HS.) Det är väldigt svårt att bygga riktigt stora applikationer, men om man lyckas kan det innebära en enorm förändring.

Men nog var det väl köpet av MII som ledde till kursstegringen?
-Marknaden förstod att Mirror fått en ny ledning som verkligen kan genomföra en bra affärsidé, säger han

Vad var det för fel på den ledning ni bytte ut?
-De lyckades inte.

De stod inför en finansiell kris?
-Jo, men det hade hänt flera gånger. De hade kontinuerligt finansiella kriser och lyckades av olika skäl aldrig utveckla sitt koncept.

Vad blir strategin framöver? Ni sitter ju på miljarder nu.
-Vi vill gå in i duktiga internetbolag - gärna svenska - som har bra produkter i tjänster eller nätverk. Det ska vara produkter som skalar bra (dvs kan expanderas för större applikationer, min anm, HS) och har stor marknadspotential. Vi vill hjälpa dem förverkliga sina ambitioner.

Mirror är värt väldigt mycket...
-Den dag Mirror blir självständigt får du se, men det går inte idag att säga vad det är värt.

Men värdet reflekteras på Xcelera.com?
-Ja, men det är svårt att säga vad som värderas till vad. Den dag vi börslanserar Mirror får vi se vad det är värt.

Scandinavia Company var bara värt 15-20 miljoner dollar i början på förra året, så nog får man väl säga att ert värde speglar MII:s?
-Nja, jag skulle för det första säga, att bolaget kanske var värt 100 miljoner, men att ingen tittade på det. När folk sedan började titta sa de, att ojdå, här finns massa med bra grejor och då gick det med en gång upp till ungefär 100 miljoner dollar.

Alexander Vik återkommer flera gånger till CMGI och ICG som är värda 34, respektive 37 miljarder dollar. Han säger att han ser dem som mall för Xcelera.com.

Kan du verkligen jämföra er med dem?
-Inte ännu. Vårt marknadsvärde är bara ett par miljarder, eftersom vi inte kommit lika långt som Akamai eller ICG. Annars skulle vi vara värda 20 miljarder.

Var ser du er om två år?
-Vi kommer att äga andelar i 30-40 olika internetbolag som vi ska utveckla och hjälpa till att bli framgångsrika världen runt.

MII befinner sig fortfarande i ett utvecklingsskede. Kommer ni att kunna leverera?
-Vi har en produkt ute och tre-fyra andra i slututveckling, säger han och fortsätter.
-För att lyckas måste man nå Akamai-status. Du måste ha ett nätverk om du ska kunna distribuera innehåll. Du kan ha hur bra teknologi som helst, men du måste bygga ett närtverk. Mirrors nätverk är mycket dyrare än de andras, eftesom de använder större maskiner med mycket större kapacitet och det blir väldigt dyrt. För det tredje måste man övertyga hundratals och tusentals kunder om att använda nätverket. Lyckas man med alla tre grejorna kommer det att bli lika bra som Akamai.

När kommer de att vara avklarade?
-I år.

Det betyder att vi kan se fram mot en IPO (börsintroduktion) för MII innan årets slut?
-Jag hoppas på en IPO så snart som möjligt.

Före sommaren?
-Om vi lyckas väldigt bra.

Hans Sandberg

onsdag, januari 12, 2000

I början av IT-revolutionen

(Krönika för Dagens IT)

Ibland undrar åtminstone jag om inte IT-revolutionen borde vara över snart, om utvecklingen inte kommer att plana ut och nå en platå. Det hände ju så enormt mycket under den andra halvan av 1900-talet och Moore’s ”lag” för kretskrympning har bara tio-femton år kvar att verka verkar det.

Men om man blickar lite längre tillbaks än vanligt i digitala kretsar kan bilden av framtiden bli en annan. Och det är just vad Peter F. Drucker gör i sin bok Management Challenges for the 21st Century (1999.) Den kände managementgurun och samhällsfilosofen jämför informationsrevolutionen med den industriella revolutionen i början på 1820-talet, dvs nästan femtio år efter den första ångmaskinen och strax före den första järnvägen 1829.

Folk hade då börjat ersätta muskelkraft med ångkraft, men det var först järnvägen som ”för evigt förändrade ekonomin, samhället och politiken,” samt skapade en ny ”mental geografi.” Järnvägen öppnade marknader och knöt ihop regioner till nationer.

Den elektroniska handeln är vår tids järnvägar, skriver Drucker och påpekar mycket riktigt att detta var ”en helt ny, utveckling, helt utan motstycke och helt oväntad.” På samma sätt som tågen och spåren bara var en liten, liten del av dådidens nya verklighet är datorerna och kablarna bara en liten bit av vår.

Datatekniken har länge varit just en teknik, en sak som skötts av tekniker, eller tekniska amatörer. Inte ens PC-revolutionen förändrade detta, men webben gjorde det. Den skapade som ingenting annat lusten att kommunicera (elektroniskt,) en lust som förklarar varför väl över hundra miljoner amerikaner skaffat sig tillgång till internet och runt 75 miljoner aktivt använder denna resurs.

Webben förutsatte PC:n, men sträcker sig mycket längre och går mycket bredare. Den får oss att glömma bort PC:n, precis som vi glömt bort att tala om stor- eller minidatorer när vi tankar pengar i bankomaten, eller handlar med våra kreditkort.

Webben reser också nya frågor om hur vi ska leva och arbeta i en värld där avstånd och gränser betyder allt mindre. Vi behöver, som Drucker skriver ”en ny mentalitet,” något som inte minst gäller USA. Det låter kanske paradoxalt med tanke på optionsregnet över personalen i internetföretagen, men Drucker ser detta som kortsiktiga mutor. På sikt måste ”kunskapsarbetarna” ges socialt erkännande och makt. Företag som inte förstår detta klagar över att personalen surfar och shoppar online på arbetstid och en del försöker bekämpa detta med spionprogram av olika slag.
Men det går inte att få Djinnen tillbaks i flaskan. Det är arbetet som måste göras om.

Bakom hörnet väntar också en ny och hårdare global konkurrens om kunskapsjobben. Hur länge ska det ta innan de engelskspråkiga programmerarna, entreprenörerna och ungdomarna i Asien upptäcker att de kan öka sina inkomster genom att sälja kunskapsbaserade tjänster världen runt via webben.

Revolutionen har bara börjat.

Hans Sandberg