Bush: Välfärdsprogram med Guds ... och statens hjälp (2003)

(Denna artikel skrevs för Kyrkans Tidning i november 2003, men publicerades aldrig.)

President Bush hade knappt flyttat in i Vita Huset förrän han inrättade en ny ”trosbaserad” myndighet med namnet ”Office of Faith-Based and Community Initiatives” (OFBCI). Han vill göra det lättare för andliga grupper att söka statsbidrag för välfärdsarbete, något som fått kritikerna att varna för att Bush river staketet mellan kyrka och stat.
-Nonsens, säger Vita Husets andlige byråchef, Jim Towey, i en exklusiv intervju.

Sett ur svenskt perspektiv är det där med statsunderstöd åt religiöst baserad välgörenhet kanske inte så märkligt, men den amerikanska traditionen drar en skarp skiljelinje mellan kyrka och stat. Regeringen ska hålla sig borta från det religiösa livet.

Det har emellertid inte hindrat president George W. Bush från att inrätta ett tros-baserat kontor i Vita Huset och vid fem andra myndigheter. Han har också försökt driva igenom ny lagstiftning som öppnar den offentliga socialvården för andliga grupper, men förslaget körde snabbt fast i kongressen.
Bush gav inte upp, utan använde sig i december 2002 av sin presidentmakt för att stifta nya förordningar som låter religiösa och andra grupper konkurrera om statsbidrag avsedda för bostäder åt hemlösa, stödprogram för knarkare och frigivna fångar osv.

Inför valet 2000 aviserade han ett miljardregn (15 miljarder dollar) över fattiga församlingar till följd av skattesänkningar för välgörenhet, liksom skapandet av en federal ”Compassion Capital Fund” som skulle uppgå till 700 miljoner dollar. Men andra prioriteringar – den stora skattesänkningen för de rika, 11 september 2001 och Irakkriget – kom emellan och när kongressen i april 2003 antog den nya lagen (”the CARE Act”) hade dess religiösa övertoner tvättats bort och skattelindringarna för välgörande ändamål reducerats. Och kapitalfonden har hittills bara fått 30 miljoner dollar att arbeta med. Men det blir likaväl betydande skattelindringar för gåvor till välgörenhet och Bush:s nya förordningar tillåter religiösa grupper att konkurrera om 65 miljarder dollar i federala pengar för sociala tjänster.

Kay Bengston, en policyexpert vid den amerikanska evangeliska lutherska kyrkan (ELCA), säger att det sedan länge finns ett samarbete mellan regeringen och kyrkan när det gäller social välfärdsprogram. ELCA består av 11.000 församlingar med tyngdpunkt i mellanvästern.
-96 procent av den lutheranska kyrkans välfärdsprogram i delstaten Pennsylvania betalas till exempel av den federala regeringen. Det är pengar som kommer via Medicaid, välfärdsprogram för barn, adoptionstjänster osv., säger hon.

Bob Wineburg, som är professor vid University of North Carolina, skrev i januari 2003 i tidningen Christian Examiner (fd Christian Times) att den katolska kyrkan, ELCA:s Lutheran Social Services och Frälsningsarmen tog emot 4 miljarder dollar i federala pengar året innan Bush drog igång sitt Faith-Based Initiative. Han påpekade också att detta slag av samarbete går tillbaks till 1800-talet.
Rent tekniskt brukar man lösa frågan kyrka och stat genom att de religösa grupperna bildar sekulära dotterorganisationer för sin statligt stödda hjälpverksamhet.
-Vi har också frågat oss vari det nya ligger i detta initiativ, säger Kay Bengston. Det har visserligen förekommit en del missförstånd där t ex lutheranska organisationer nekats federala bidrag för sina välgörande program eftersom de haft ordet ”Lutheran” i sina namn, men det har rört sig om misstolkningar av lagen.

På Vita Husets ”tros-baserade” byrå (OFBCI) beskriver man initiativet som ett sätt att avskaffa diskriminering mot religiöst baserade organisastioner, särskilt församlingar utan tung politisk förankring.
-De stora grupperna har politiskt makt, så de kan ignorera lokala myndigheter som säger till dem att plocka ned sina kors, säger OFBCI-chefen Jim Towey, som tog över efter demokraten John DiIulio som frustrerad hoppade av för nästan två år sedan.
-De mindre grupperna tvingades sekularisera sig om de skulle kunna erbjuda offentliga tjänster. Det stämmer att de stora organisastionerna fått stöd i åratal, men de var tillräckligt politiskt starka för att kunna försvara sin identitet, fortsätter han.

Talet om att Bush initiativ var skräddarsytt för att passa vita evangeliska grupper avvisar han som prat.
-Kritikerna sa att det var en ”payback” till den religiösa högern, men de ville inte ha pengarna, eftersom de inte litar på den federala regeringen. Kritikernas verkliga motiv är att de vill ha ett sekulariserat välfärdssystem där tros-baserade organisationer inte är välkomna, säger han.

Kan man ansöka om pengar om man är en agnostisk eller t o m en ateistisk organisation?
-Visst, visst!
Är inte det paradoxalt?
-Tja, vi vill inte definiera innebörden av ”Faith-Based”, utan det får identifiera sig självt.
Så arje organisation utanför regeringen kan ansöka om medel?
-Rätt, rätt!
Men då blir begreppet meningslöst. Det betyder ingenting!
-Tja, det har en betydelse för organisationen, men bidragen ska baseras på meriter och inte på om du tror på Gud eller ej, säger Jim Towey.
-Presidenten har tre principer: Den första är att se till att allmänna medel går till allmänna syften. Om du får pengar för yrkesträning, ska de inte användas till att predika. Den andra är att inte tillåta diskrimering vid leverans av sociala tjänster. Alla ska vara välkomna: kristna, judar, muslimer och de utan tro. Det får inte finnas krav på att man ska delta i religiösa ceremonier för att få hjälp. Det tredje är att låta de tros-baserade grupperna behålla sin identitet. De ska inte behöva sälja sin själ för att få serva allmänheten.

Vad betyder det för ett rehabiliteringsprogram där tron spelar en nyckelroll i behandlingen? Kan det anses vara öppet för alla?
-Ett program som baserar sig på tron till den graden kan inte få stöd idag. Det är därför presidenten i sitt State of the Union-tal föreslog ett ”vouchers” program (välfärdscheckar) vilket kongressen ska anta denna vecka. Det kommer att börja med hundra miljoner dollar. En person kan ta sin ”voucher” och gå till vilket tros-baserat program han vill.

Man skulle kunna se presidentens initiativ som ett sätt att privatisera (ousource) myndigheternas uppgifter. Finns det inte då en risk att regeringen ger upp för mycket av sin kontroll och översikt över hur tjänsterna utförs?
-Det är klart att du måste administrera bidragen, men du har också en fördel i att du har organisationer som kan bygga upp relationer med de människor de servar. President Bush säger ofta att regeringar inte kan visa kärlek, att de inte förmår visa medlidande. Men de små tros-baserade organisationerna och gräsrotsgrupperna kan göra just detta. När en missbrukare övervinner sitt missbruk, eller en fånge återinträder i samhället och försöker hålla sig ren, så måste frågan om deras andliga fattigdom tacklas. De tros-baserade grupperna är unikt lämpliga för detta, säger Jim Towey, som själv är katolik.

Det är sant att en stark tro ger extra incitament och vägledning, men det finns ju ett helt universum av religiösa grupper och det är inte särskilt svårt att föreställa sig sekter som avvisar etablerade vetenskapliga, medicinska och terapeutiska metoder. Här finns en risk att myndigheternas arbete tas över av grupper som faktiskt kan skada en patient.
-Nu skiljer sig reglerna för hälsovård från socialvård. Vi har inte koncentrerat oss på hälsovården.

Men ta ett rehabiliteringsprogram för knarkare som exempel.
-Ingenting tvingar en individ att uppsöka ett tros-baserat program om det är för mycket av det goda.

Det har funnits fall – om jag får agera Djävulens advokat här – där patienter blivit svårt skadade eller till och med dött under tros-baserade program av modellen ”tough love”. När regeringen svarar för social tjänster går det att kräva ut ett ansvar och de måste basera sin verksamhet på vetenskapens rön. Sviker inte regeringen sitt ansvar för medborgarnas välfärd om den överlåter sitt ansvar på grupper som inte har någon respekt för vetenskapliga metoder?
-Jag kan inte föreställa mig en situation där regeringen skulle ge bidrag till organisationer som skadar människor.
Men det handlar kanske om organisationer som vill väl, men är övertygade om att det krävs hårda bud för att driva igenom sitt budskap. Det kanske handlar om filosofiska skillnader.
-Jag tänker inte spekulera om ett sådant hypotetiskt fall, men du kan definitivt säga att vi också måste titta på verkligheten. I dagens rehabiliteringsprogram frågar vi oss aldrig om programmen fungerar, om folk rehabiliteras, och ändå spenderar vi hundratals miljoner dollar på dem år efter år, ja kanske miljarder trots att mindre än 30 procent blir bra. Du måste vara försiktig när du för in nya serviceleverantörer, men om ett program har en hög rehabiliteringskvot, så bör vi ta en titt på dem.

Kan vi vänta oss mer federal översikt i takt med att fler program drivs av kyrkor?
-Regeringen måste idka översikt och se till att pengarna går till det de är avsedda för och inte för att predika. Men vi behöver inte någon särskilt myndighet för detta. Ibland finns det en sådan rädsla för att släppa in tros-baserade organisationer att folk börjar projicera sitt förakt för religionen på dem. Det fanns under decennier en kampanj för att sekularisera det offentliga rummet och ta bort varje religiöst inflytande. Nu har vi en motreaktion och jag tror att president Bush hittat en rimlig balans i mitten. När vi gjort det kanske det inte behövs något tros-baserat kontor i Vita Huset, säger dess chef Jim Towey.

Hans Sandberg

Bakgrund och omfattning

Tanken på ett samarbete mellan regeringen och andliga organisationer när det gäller välgörenhet är ingenting nytt och ligger inte nödvändigtvis på den traditionella höger-vänster-skalan. De religiösa organisationernas sociala arbete (The Social Gospel) brukade ses som en seger för den progressiva rörelsen i början av det 20:e seklet. Möjligheten för religiösa grupper att tävla om regeringens välfärdspengar fanns faktiskt med i 1996 års välfärdsreform, efter ett förslag från John Ashcroft, då senator från Missouri. Lagen signerades av Bill Clinton. Både Al Gore Jr., och George W. Bush förespråkade i valrörelsen 2000 mer federalt stöd till religiös välgörenhet.

Det är svårt att uppskatta omfattningen av Bush initiativ. En färsk rapport från ”The Roundtable on Religion and Social Welfare Policy” säger att det inte nått särskilt långt utanför Washington, DC, men att de flesta delstater redan har egna program. Den klagade också på den oklara terminologin och bristen på data.
-Vi har just börjat tackla dessa frågor och hoppas ha en del preliminära data nästa år, säger Jim Towey, när vi frågar honom om han vet hur många organisationer som tar emot federala pengar inom ramen för inititativet.
-Men jag vet inte om vi någonsin kommer att ha ett definitivt svar på den frågan, fortsätter han. Många grupper har namn som Place of Hope och det är inte alltid lätt att veta vad de står för. Dessutom mäter vi inte framgången på detta sätt, för det är som president Bush har sagt att vad som räknas inte är om en organisation tror på Gud eller ej, utan på om programmet fungerar, säger Jim Towey.

Det finns 600.000 frivilliga allmännyttiga organisationer som bedriver välgörenhet i USA. Man räknar med att det finns 330.000 religiösa församlingar. De flesta av dem är relativt små, med i genomsnitt 200 familjer som medlemmar. Svårigheten att samla in data kan därför bli betydande.

Reaktioner

Anhängarna av Bush ”Faith-Based Initiative” ser det som en rättvisefråga och hävdar ofta att socialt arbete som grundas i religiösa värderingar är mer effektivt. ”Regeringen kan inte älska,” har president Bush sagt för att kontrastera den religiösa verksamheten mot den statliga. Han vill därmed få oss att tro att de religiösa organisationernas tjänster är bättre än myndigheternas, men det finns ingen forskning som stöder denna hypotes. Särskilt inte om man tar hänsyn till att privata program kan välja och vraka bland klienterna, så att de bara arbetar med dem som redan är motiverade.

Den kristna högern representerad av t ex Jerry Falwell och Pat Robertson har avvisat initiativet, eftersom de misstror den federala byråkratin och fruktar att de federala pengarna ska ha en korrumperande effekt.
Medborgarrättsgrupper som American Civil Liberties Union (ACLU) och Americans United for Separation of Church and State (AU) protesterade kanske inte helt oväntat på Bush ”Faith-Based Initiative,” men så gjorde äver 850 medlemmar av olika religiösa församlingar, som våren 2001 krävde att regeringen skulle ”hålla sig utanför kyrkor, tempel, synagogor och moskeer.”

Orwellianerna förnekar sig inte... (2003)

(Krönika för Sydsvenska Dagbladets nyhetsbrev Snällposten, maj 2003)

Pentagons planer på en gigantisk datadammsugare och AI-baserad (artificiell intgelligens) terroristspanare mötte så hårt motstånd att politikerna drog öronen åt sig och stoppade projektet i väntan på förklaringar och mer detaljer. Vilka skulle konsekvenserna bli för privatlivets helgd? Var det verkligen nödvändigt att samla in så mycket information om medborgarnas vardagsliv för att spåra terrorister och hur skulle man kunna lita på att informationen inte missbrukade eller hamnade i fel händer? Det faktum att projekt ”Total Information Awareness” som pappa hade den ökände pensionerade amiralen John Poindexter (djupt iblandad i IranGate och dömd för att ha ljugit inför kongressen!) hjälpte inte.

Men skam den som ger sig och om Total Information Awareness (TIA) låter obehagligt, så kan man ju alltid hitta ett nytt namn och det var just det Pentagons forskningsbyrå Darpa gjorde. TIA har därför döpts om till ”Terrorism Information Awareness” berättar Darpa 20 maj i den rapport kongressen krävt av dem. Det nya namnet ligger väl i tiden och borde vara lättare att svälja, men projektet handlar likafullt om att bygga ett gigantiskt och ytterligt sofistikerat avlyssningssystem, vilket ska scanna näthinnor per distans, registrera information från övervakningskameror, biltullar, check-in information från flygplatser, data från kreditkortsföretag, myndigheter, universitet, sjukhus, telefonsamtal, epost osv osv osv.

Orwells ”Storebror” hade tvåvägs video i varje hem och kontor, samt kunde skriva om historien vid behov, men det är bara blaha, blaha jämfört med de verktyg Poindexter vill skapa, vilka gör att man undrar om vi inte står inför ”1984” i kubik.

Inte alls säger TIA:s anhängare, som hänvisar till nya garantier för privatlivets skydd och att en opartisk kommitte ska övervaka övervakarna. TIA är inte heller avsett för att spionera på amerikanska medborgare, utan att skydda samma medborgare genom att förebygga terroristattacker innan de inträffar, försäkrar oss Pentagon och dess (efter)forskare.

Jo, jo, det är som man säger, att vägen till helvetet är kantad av goda avsikter....

Hans Sandberg

Är krig bra för IT-utvecklingen?

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladets nättidning Snällposten våren 2003.)

Det var en sommar på Öland i slutet av 60-talet. Jag var 15 eller 16 och hamnade förstås i en livlig debatt med en representant för vuxenvärlden. Jag kritiserade vietnamkriget och orättvisorna i världen. Vår bekant var ingenjör och jobbade för försvarets forskningsanstalt. Han var en snäll farbror med pigga ekorrögon bakom glasögonen, men hans syn på världen var cynisk. Krig var bra, sa han, för det minskade överbefolkningen. Och ledde dessutom till nyttiga innovationer.

35 år har gått sedan dess och Bush har just beordrat Saddam Hussein att lämna landet inom 48 timmar. Annars smäller det.

Det där med kriget och befolkningstillväxten kan vi nog lämna därhän, eftersom världen under 1900-talet troligen upplevde mer och blodigare krig än någonsin i människans historia, men ändå lyckades växa från 1,6 miljarder till över 6 miljarder.

Den andra frågan är knivigare, för det är onekligen sant att krig driver på den tekniska utvecklingen. Jägarens vapen kan fälla både djur och människor, och snickarens yxa kan klyva både stockar och skallar. Det är vad man här kallar ”dual use technologies.”

Den tidiga datautvecklingen sporrades av de brittiska, amerikanska och tyska kodskaparnas och kodknäckarnas ”kapprustning” under andra världskriget och det stod snart klart att elektroniska ”matematikmaskiner” även kunde användas till att räkna fram ballistiska banor och till att designa militära flygplan. Med tiden spillde en del av de militära uppfinningarna över till det civila samhället i form av ”spinoff” tekniker. På den tiden var datatekniken en elitistisk teknik för vitrockade experter i inglasade datarum, ungefär som kärnkraften och rymdforskningen.

Men för den som upptäckte databranschen först på 80- och 90-talet får lätt uppfattningen att det var en samling avhoppade studenter och garagebaserade hobbyister som gav upphov till den digitala revolutionen. Inget kunde vara mera fel, för revolutionen hade då redan ammats under flera decennier av Pentagon och andra federala myndigheter.

Vad som skedde var snarare att den teknik som närts vid militära forskningslabb och pentagonsponsrade forskningsprojekt som MIT:s Project Wirlwind slog rot i den civila sektorn via kommersiella stordatorsystem som IBM:s System 360, Digital Equipments VAX-minidatorer och därefter PC-revolutionen, som - precis som pionjärerna Bill Gates och Steven Jobs drömde om – förde ut datorkraften till massorna.

Kommersialiseringen av den digitala tekniken gjorde snart att det blev Pentagon som fick ta emot spinoffs från den civila dataindustrin, istället för tvärtom. Samma utvecklingen går igen när det gäller Internet. Det som började som militära datanät öppnades så småningom och blev mycket snabb publika nät för massorna.

Teknikfronten definierades inte längre av Pentagons behov, utan av näringslivet, underhållningsindustrin och till och med vanliga hemanvändare, som ofta flockades kring sajter långt under strategernas radar, sajter som ”Ebay” och ”Napster.” Det enorma tillflödet av riskkapital underblåste en lika enorm som vildvuxen expansion av IT-marknaden, vilken förutom vettlösa projekt gjorde det möjligt att testa massvis med nya ideer som annars kanske aldrig nått längre än till den virtuella byrålådan.

Efter att IT-bubblan spruckit var det populärt att racka ned på slöseriet och svindlerierna, men man ska komma ihåg att Enron och Worldcom kom sent till partyt och egentligen inte hade så mycket med IT-revolutionen att göra. Det kommer dessutom att bli intressant att en gång jämföra graden av misslyckade investeringar i försvaret med dem inom databranschen. Det är inte omöjligt att överdrifterna under IT-bubblan framstår som ganska begränsade villfarelser när de ställs mot Reagans ”Stjärnornas Krig” (SDI-projektet) och George W. Bush:s fortsättning längs samma bana.

IT-revolutionen skapade också en ny bild av USA, av ett oerhört kreativt land som sög åt sig talanger från hela världen och gav dem relativt fria händer att skapa och omskapa allas vår verklighet. Silicon Valley blev en smältdegel där det inte spelade någon roll om du var indier, pakistanare, fransos eller svensk när du gjorde en runda hos riskkapitalisterna på Sandhill Road. Men kollapsen för teknikaktierna nollställde spelet och ströp kapitalströmmarna, samtidigt som Bush-regeringens ekonomiska politik och fanatiska fokus på Saddam Hussein skapade en fundamental osäkerhet och kluvenhet om USA:s roll och karaktär. Den 11 september var en fruktansvärd händelse och en chock för alla som drömde om att kombinera den ekonomiska globaliseringen med en politisk globalisering och liberalisering. Fast det var inte 11 september som tog andan ur den amerikanska ekonomin och skapade det enorma och snabbt växande budgetunderskott. Orsaken var en fullkomligt oansvarig ekonomisk politik, som efter det rättfärdiga kriget mot Talibanregimen, parades med en lika oansvarig utrikespolitik.

IT-branschen kommer visserligen att kunna kamma hem ett antal friska miljarder i regeringskontrakt, men de kommer att komma från Pentagon och den nya supermyndigheten för ”hemlandets säkerhet.” Följden kan bli att IT-utvecklingen tiltar över från den civila sidan till den militära när efterfrågan styrs mot ny militär teknik, nya system för att spionera på medborgare, brottslingar och misstänkta terrorister, alltemedan den civila marknaden går på sparlåga. Men där Pentagon en gång var barnmorska åt en radikalt ny teknik som knappast skulle kunnat lära sig gå av egen kraft, så innebär militarisering av IT-utvecklingen idag ett stort steg tillbaks.

Man kan också fråga sig om inte dagens mörkare image av USA:s roll i världen – en sak som knappast ändras av en snabb seger över Saddam Hussein - kommer att undergräva de positiva aspekter av globaliseringen som världen trots allt upplevt. Bush globala maktspråk hotar att stärka världens isolationistiska element, vilket kan komma att bromsa en så internationell bransch som IT-branschen. Det kan också slå tillbaks mot USA självt eftersom det troligen blir lättare för företag och universitet utanför USA att locka talanger, som annars haft siktet ställt på Silicon Valley eller New York.

Hans Sandberg

”Självdeklaration” botar inte intressekonflikter

(Artikeln publicerades först i Dagens Forskning våren 2003).

Frågan om ekonomiska särintressen är gammal, men diskuteras allt livligare i takt med att banden mellan industrin och forskningen blir allt intimare.
-På sikt riskerar vi att förlora vår reservoar av oberoende och fristående vetenskapsmän, varnar Sheldon Krimsky, professor vid Tufts University och expert på intressekonflikter.

NEW YORK (Dagens Forskning).Var fjärde biomedicinsk forskare har finansiella intressen i näringslivet och två tredjedelar av alla akademiska institutioner är delägare i nystartade företag, som i sin tur sponsrar institutionernas forskning. Det hävdar tre forskare vid Yale University i en studie som nyligen publicerades i det amerikanska läkarförbundets tidskrift JAMA. Forskarna kunde också påvisa ett statistiskt samband mellan industrisponsrad forskning och industrivänliga forskningsresultat.

Detta samband - ”the funding effect” - är inte förvånande, allra minst för Sheldon Krimsky, vars kommande bok heter Science in the Private Interest: Has the Lure of Profits Corrupted Biomedical Research? (Rowman & Littlefield Publishers, Inc. Utkommer i augusti 2003.)
Han härleder de allt intimare relationerna mellan forskare och näringslivet till 1980 års Bayh-Dole-lag, som gav universiteten upphovsrätten till upptäckter gjorda med federala pengar. De fick fria händer att licensera sina patent till näringslivet, samtidigt som den biologiska vetenskapen blev alltmer ”syntetisk,” eller produktinriktad.
-Vi fick en stor förändring i relationerna mellan privata företag och universiteten, säger han om det tidiga 80-talet då många politiker ville stärka konkurrenskraften genom att skynda på tekniköverföringen till industrin.

Om man jämför med Silicon Valley på 50- och 60-talet, så ser man enligt Krimsky att forskarna då lämnade universiteten för att förverkliga sina idéer. Trenden på 80- och 90-talet gick ut på att göra det lättare för forskarna att stanna kvar på universiteteten och därifrån samarbeta med näringslivet. Skattesystemet modifierades, vilket bland annat ledde till alla dessa teknikparker som skulle snabba på tekniköverföringen. En annan faktor var högsta domstolens beslut 1980 (Diamond v. Chakrabarty) att tillåta patentering av levande organismer, vilket gav genforskningen en boost.

Men samtidigt som industrin och universiteten närmat sig varandra har massmedierna fokuserat sig alltmer på intresse konflikterna, särskilt inom de medicinska vetenskaperna. Den medicinska världen har länge känt till problemen med detta och akademiska tidskrifter krävde redan på 80-talet att läkare ska vägra ta emot gåvor från läkemedelsföretagen (ett problem som tydligen kvarstår, eftersom det amerikanska läkarförbundet ifjol AMA skärpte sina regler mot gåvor.)
-Forskare, både kliniska och andra, har en plikt att rapportera sina eventuella sidointressen. De står inte över andra yrken, men de har ofta försvarat sig med att de inte påverkas av sina relationer med näringslivet. De har sagt att sanningen är vår största belöning, säger Sheldon Krimsky.

-Men forskningen stöder alltmer antagandet om en ”funding effect,” säger han och fortsätter: Det gäller särskilt när vi tittar på grupper av forskare snarare än individer. Det är stor skillnad på om forskningen finansieras av regeringen, eftersom den inte bryr sig om ifall resultatet pekar hit eller dit. För företagen kan det däremot spela en enorm roll, ekonomiskt sett. Det privata näringslivets inflytande gäller inte bara forskningens resultat, utan också valet av forskningsobjekt och metoder.

Den amerikanska regeringen har bidragit med en del riktlinjer för att förhindra intressekonflikter.
-Regeringen kom ut med ett förslag till riktlinjer 1994 efter att mediadebatten hettat till efter några flagranta fall. Tanken var att den som ansökte om federala pengar skulle tvingas deklarera sina finansiella intressekonflikter till regeringen, men det ledde till en ilsken reaktion från forskningsvärlden. Regeringen backade och tog istället fram en rekommendation som ber universiteten att upprätta sina egna databaser över sina forskares intressekonflikter. Man insåg redan då att universiteten själva kunder ha institutionella intressekonflikter, men sa att det var en fråga att återkomma till i framtiden. Så skedde aldrig. Vi fick visserligen förslag till rådgivande regler för kliniska tester, sedan en patient dött vid ett experiment med genterapi i Pennsylvania, men de har inte antagits än.

En lösning som ofta nämns är att tvinga forskarna att deklarera sina finansiella intressen, men det förslår enligt Sheldon Krimsky inte långt.
-Alla kan deklarera sina intressen, men det innebär inte att forskarna saknar bias eller står fria från intressena. Vi kan iaktta ett sammanbrott för en rad sektoriella distinktioner i den amerikanska kulturen. De traditionella gränserna försvinner. Det gäller banker, mäklare, medier och underhållningsföretag. Vi har t ex fall där tillverkare av cancermediciner tagit över driften av behandlingshem för cancersjuka. Jag tror att vi måste gå tillbaks till grundprinciperna, vilket jag föreslår i min nya bok. Vi måste ha en separation mellan dem som producerar kunskap vid ett universitet och dem som har finansiella intressen i att använda denna kunskap.
-Det är inte konstigare än att en domare inte ska vara delägare i ett företag som driver fängelser. På samma sätt bör vi hålla isär dem som har ansvar för patienterna från dem som har finansiella intressen i specifika läkemedel, eller terapier. Här räcker det inte med en deklaration, säger Sheldon Krimsky och tillägger att Harvard University har en regel som säger att en forskare som har investerat över 100.000 kr i ett bolag inte kan ta emot forskningsbidrag från detta bolag.
-Du har två roller. Å ena sidan den som säger att du ska försöka marknadsföra saker och vinna over konkurrenterna. Å andra sidan har du ett system som handlar om att dela med sig av kunskapen. Om det tar tid att nå fram till sanningen så är det bara att vänta. Du kör inte ut en undersökning därför att den måste ut om man ska kunna sälja ett nytt läkemedel, utan du väntar tills du vet helt säkert. Dessa två modeller går inte särskilt bra ihop, avslutar Sheldon Krimsky.

Hans Sandberg

Poindexters spion(mar)dröm snöpt (2003)

(Krönika för Sydsvenska Dagbladets nyhetsbrev Snällposten, februari 2003)

Ett av de största hoten i mannaminne mot amerikanernas privatliv har avvärjts, åtminstone för tillfället.

Jag syftar förstås på John Poindexters ”Total Information Awareness”-byrå (se Snällpostens IT-brev 27 november) som skulle använda den mest avancerade datateknik för att spionera på medborgarna i jakt på presumtiva terrorister. Myndigheterna skulle med TIA:s hjälp få mycket avancerade datorsystem för att snoka igenom alla tänkbara dataflöden, från kreditkortsbetalningar, teleräkningar och vägtullar till varjehanda myndighetsinformation, inklusive övervakningskameror. Poindexter såg inte något hot mot vårt privatliv i detta, eftersom TIA inte skulle bygga upp någon databas över information om individer, utan ”bara” spåra misstänkta mönster i en ocean av information.

Kritikerna vägrade att svälja den förklaringen, särskilt som den kom från en teknokrat som dömts för att ha ljugit för kongressen och förstört massvis av dokument relaterade till Iran-Contra-skandalen. Opinionen kom både från höger och vänster, men det såg tills nyligen ut som om TIA skulle få sina miljoner för att gå vidare med sitt försök.

Ända tills ett par demokratiska och republikanska senatorer skrev ett tillägg till den nya budgeten, vilket bromsar programmet och förbjuder dess användning mot amerikanska medborgare. Om inget annat händer och Bush inte lägger sitt veto mot den budget som kongressens båda kammare arbetat fram, får Poindexter räkna med att köra på sparlåga ett tag framöver.

”Det verkar som om kongressen fattat det budskap de fått höra högt och tydligt från det amerikanska folket, nämligen att sluta undergräva de laglydiga amerikanernas medborgerliga rättigheter,” var senator Ron Wydens kommentar till att kongressen antagit hans tillägg (New York Times 12 februari.)
Medborgarrättsgrupper som ACLU (American Civil Liberties Union) hoppas att det ska vara ett första steg mot att skydda medborgarnas privatliv, vilket underminerats av en rad antiterror-regler sedan 11 september 2001.

Kongressens snöpning av TIA är inte permament och gäller bara för spioneri mot amerikanska medborgare, varför det kan användas mot utländska medborgare som vistas i USA.

Pentagon får 90 dagar på sig att i detalj bevisa att Poindexters teknokratdröm inte hotar privalivets helgd eller de medborgerliga rättigheterna. Utan en sådan rapport upphör pengaflödet till TIA omedelbart.
Man kan bara hoppas att president Bush inte i elfte timman räddar spionprogrammet genom att komma dragande med att det är ”nödvändigt för rikets säkerhet.”

Man kan som sagt bara hoppas, men helt säker kan man förstås inte vara.

Hans Sandberg

Medicinsk forskning utan gränser

(Reportaget publierades först i Dagens Forskning februari 2003).


NIH:s högkvarter i Bethesda utanför Washington, D.C.

Få personer personifierar som Ruth L. Kirschstein USA:s jättelika National Institutes of Health (NIH.) Hon är fortfarande en nyckelperson i amerikansk medicinsk forskning trots sin ålder och att hon våren 2002 lämnade över rodret till Elias Zerhouni.
-NIH är en organisation som regeringen och det amerikanska folket är väldigt stolta över, säger hon till Dagens Forskning.

BETHESDA (DF) Ruth Kirschstein har arbetat på NIH i ett halvsekel och det var hon som höll i trådarna under maktvacuumet efter Harold Varmus avgång i december 1999. ”Alla kretsar på NIH verkar vara kopplade till Ruth Kirschstein,” skrev tidningen Science sommaren 2001. Hon var mellan 1974 och 1993 chef för National Institute of General Medicine Sciences (NIGMS,) som fokuserar sig på medicinsk grundforskning. Hennes make Alan Rabson har också jobbat för NIH sedan 50-talet och är verksamhetschef (deputy director) för dess största enhet – det nationella cancerinstitutet, NCI.

NIH har alltid varit populärt i Washington eftersom det gett politikerna en chans att visa att de bryr sig om väljarnas hälsa, utan att gå så långt som att förstatliga sjukvården. NIH:s budget har fördubblats under de senaste fem åren, men bara en tiondel av dess anslag spenderas internt.
-85 procent av våra anslag går till forskare på universitet, medicinska skolor, forskningsinstitut, samt till forskare i länder som Sverige, Danmark, Norge, Tyskland, Israel och ibland England. Vi har också ett stort antal personer som kommer hit för att studera och lära sig.

Ruth Kirschstein har inte varit i Sverige sedan 1963, men har stor respekt för vår forskning.
-Sverige har ett antal mycket, mycket distingerade vetenskapsmän, inklusive några vänner till mig, säger hon och nämner bl a George Klein på Karolinska Institutet. Hon säger också att hon vart mycket imponerad av sitt möte med den svenske ambassadörens hustru Kerstin Eliasson, som är vetenskaplig attaché i Washington, DC.

NIH har ofta vuxit genom att kongressen skapat nya institut runt specifika sjukdomar, men det är en metod som fått skarp kritik. Nobelpristagaren och förre NIH-chefen Harold Varmus har varnat för att man snart ska sitta med 55 institut istället för 27. Han vill istället organisera forskningen kring vetenskapliga teman, vilket skulle betyda mindre adminsistrativ duplicering och mer vetenskapligt utbyte. Ruth Kirschtein känner väl till debatten från sin tid som Varmus ”deputy director,” men vill inte föregripa förre princeton-rektorn Harold Shapiros kommitté. Hon kastar sig hellre över de medicinska utmaningarna.
-Den första gäller att avgöra vilka stora steg vi måste ta härnäst. Det är så mycket som måste göras, varför vi måste prioritera. Den andra gäller vad vi ska göra nu när vi avslöjat den mänskliga genomen. Ska vi helt enkelt gå vidare och göra samma sak för alla proteinerna och alla andra kemikalier, eller måste vi börja fundera på – vilket vi ändå måste göra – vad generna gör? Utmaningarna gäller hur vi går vidare. Det finns ingen brist på vetenskap. Varje fråga som lösts leder till hundratals nya och så fortsätter det i evighet, säger hon.

Det verkar som om vi lever i en tid av skandaler, alltifrån den katolska kyrkans pedofiler, korrupta politiker, Enrons och Wall Streets bedragare till Bell Labs-forskare, som tagit genvägar till ära och berömmelse. Ökar risken att forskare korrumperas av sidointressen?
-Vi har ganska omfattande regler när det gäller intressekonflikter. En vetenskapsman kan inte tjäna på två saker samtidigt. En forskare eller ett universitet kan söka patent och licensera rättigheter till ett stort antal företag. I några fall kan ett företag som varit kritiskt för att utveckla en teknik få ensamrätt, men vi tillåter inte våra forskare att lättvindigt arbeta för privata företag samtidigt som de arbetar för universitetet. Vi har program för att stöda småföretag med forskningsanslag eller speciella bidrag för små forskningsföretag. De måste emellertid vara separata från universiteten. De kan ha konsulter, men det måste ske separat. Jag tror på det hela taget att vi klarat oss utan saker som ImClone, vilket för övrigt inte fått pengar från NIH, säger hon.
-Men fenomenet finns och vi försöker utbilda våra forskarstuderanden och medicinare i etik och följer noga utvecklingen. Vi har ett stor antal människor som övervakar bidragen.
-Forskare som får bidrag måste deklarera sina finansiella intressen för sina universitet eller andra institutioner. Anslagen går aldrig direkt till forskaren, utan till institutionen som ansvarar för att pengarna spenderas korrekt.
-Systemet baseras på förtroende och integritet och jag tror att det fungerat väldigt bra i 99,99 procent av alla fall.

Är det inte en smula förvånande att man i USA förlitar sig så mycket på förtroende?
-Tja, men om en forskare gjorde någonting fruktansvärt skulle hans eller hennes rykte förstöras. Artikeln i Science om de där fysikerna på Bell Labs borde räcka för att skämma ut dem för all evighet. Jag tror emellertid att vetenskapsmän i grund och botten är ärliga, säger Ruth Kirschstein.

Hans Sandberg

Den medicinska forskningens Mecca - NIH

(Dagens Forskning februari 2003).


Listan över NIH:s nobelpristagare är lång.

Världens medicinska Mecca ligger i Bethesda, en förort i Maryland, som inte ligger längre från Washington, D.C., än att man kan ta T-banan till Medical Center och gå sista biten. National Institutes of Health (NIH) brukade likna ett collegecampus, men myndighetens snabba tillväxt har förvandlat området till en industripark, som snart ska inhägnas på grund av terrorhotet.

BETHESDA (DF) NIH svarar för en dryg tredjedel (36 procent) av all medicinsk forskning i USA och ligger på ett eller annat sätt bakom de flesta av landets medicinska framsteg. Det är en något av en ”socialistisk” ö i ett sjukvårdssystem som drivs kapitalistiskt, men till stor del finansieras skattevägen. (Medicare för de äldre och Medicaid för de fattiga.) Här jobbar 18.000 forskare, byråkrater, läkare, sjukskötare, chaufförer, ingenjörer, städare, trädgårdsmästare, glasblåsare och instrumentmakare. Här finns över 50 byggnader, varav den största – nummer 10 – är Warren Grant Magnuson Clinical Center. Det öppnades 1953 som ett rent forskningssjukhus med 540 bäddar, vilket kan jämföras med de 10-15 forskningsbäddar dåtidens akademiska sjukhus hade. Många läkare fruktade vid starten att kolossen var ett steg mot en ”socialistisk sjukvård,” något som inte minst oroade traktens lokala läkare. Men NIH försäkrade dem med att de inte skulle ta sig an några patienter annat än för forskning. Och så är det än idag. Paula Cohen från NIH:s pressavdelning varnar mig för att jag inte kan få någon vård här även om jag föll inne i sjukhusentrén.

NIH:s rötter går tillbaks till ett enrums ”hygienlabb” på Staten Island i New York. Det startades 1887 av läkaren Joseph J. Kinyoun inom ramen för flottans sjukvårdsenhet MHS (Marine Health Services, grundad 1798.) Han ville tillämpa de senaste europeiska rönen för att spåra bakterier och förebygga epidemier, men fick under tio år jobba ensam i labbet innan politikerna förstod hur viktigt det var. Precis som idag debatterades statens roll i samhället, men på den tiden var federala forskningspengar ett relativt nytt och oprövat grepp.
-Frågan går filosofiskt sett tillbaks till 1700-talet, då många trodde att folk förlorade initiativet om de gjorde sig beroende av regeringens pengar, säger NIH:s historiker Victoria Harden.

Det dröjde till 1901 innan hygienlabbet fick ett erkännande från kongressen i form av 35.000 dollar till en ny byggnad. 1902 års Biologics Control Act gav labbet ansvar för regleringen av vacciner och serum, samtidigt som MHS breddades och döptes till PHS-MS (Public Health Sercices-MHS.) 1912 ändrades namnet till PHS rätt och slätt.

PHS:s hygienlabb växte i betydelse tack vare en rad medicinska upptäckter och viktiga insatser under första världskriget. Samtidigt drog en rad kemister som arbetat för regeringen under kriget 1918 igång en kampanj för ett privat medicinskt forskningsinstitut. Det lyckades emellertid inte hitta någon tillräckligt stor sponsor och lierade sig därför med en senator från Louisiana, Joseph E. Ransdell. Han drev 1930 igenom en lag som förvandlade ”hygienlabbet” till ett nationellt medicinskt forskningsinstitut - National Institute of Health (pluralformen kom till på 40-talet)

Victoria Harden säger att många forskare var skeptiska mot att låta regeringen betala för forskningen. De behövde pengarna och visste vad vetenskapen kan uträtta, men insåg att det inte fanns tillräckligt med privata pengar. Kunde man ta regeringens pengar, men inte låta den styra forskningen? Svaret på det dilemmat blev en modell kallad ”peer review” där anslagen utvärderades av andra forskare i särskilda granskningskommitteer (study sessions.) Det fanns dessutom styrelser med lekmannainflytande, vilka kunde anlägga ett bredare socialt perspektiv på den medicinska forskningen.

NIH:s historiker Victoria Harden.

Det andra världskriget stärkte ytterligare ställningen för PHS och NIH som 1938 flyttat ut till Bethesda och från 1944 blev hemvist för det nationella cancerinstitutet (NCI) vilket grundats 1937. NIH fick vid samma tid rätt att bedriva kliniska studier.
-NIH bestod till att börja med bara av den egna forskningen. Den vetenskapliga nivån var hög, men skalan var liten. Under andra världskriget växte det bland allmänheten fram en stark tro på vetenskapen och forskarna blev mer intresserade av federala pengar. Vi fick penicillinet, blodplasma och folk vande sig vid att få sjukvård. Efter kriget ville man inte gå tillbaks till hur det var innan, säger Victoria Harden.

En av NIH:s uppgifter under kriget var att ta reda på varför 43 procent av de värnpliktiga klassades som olämpliga att bli soldater och varför 28 procent inte ansågs kunna fylla någon roll alls inom försvaret. Victoria Harden säger att dåliga tänder var en av de vanligaste orsakerna. En annan var syfilis.

Perioden 1955-68 brukar beskrivas som NIH:s ”gyllene år.” Sedan följde Vietnamkriget och 1970-talets inflation som urholkade värdet av NIH:s budget. Den hade växt från 4 miljoner dollar 1947 till 100 miljoner 1957 och nådde en miljard dollar 1974. Det tidiga 1990-talet var relativt magra år för NIH och den konservativa retoriken från Newt Gingrich & Co., var fientlig till nästan all statlig verksamhet, med undantag för polis och militär. Och Bill Clinton visade trots sin vilja att reformera hälsovården föga intresse för NIH, men detta ändrades under mitten på 90-talet då den ekonomiska boomen tagit rejäl fart. NIH gick nu in i en fas av stark tillväxt och fick under 1998-2002 sin budget fördubblad, från 13 till 27 miljarder dollar. Bush-regeringen har också ökat anslagen till NIH, men fjolårets kraftiga ökning gällde till stor del nya uppgifter som att bekämpa bioterrorism. Den ekonomiska nedgången under George W. Bush och de våldsamma skattesänkningarna, samt krigsförberedelserna väntas sätta mycket hård press på de delar av budgeten som inte är hårdprioriterade, eller som Medicare och Medicaid växer automatiskt.

Regeringens budgetkontor (OMB) har redan skärpt kraven på myndigheten, vilket skapat frustration bland NIH:s strateger. Den ska i fortsättningen bedömas i ett system som ger grönt eller rött ljus beroende på hur effektiv den är.
-Bushregeringen vill ha utvärderingar baserade på resultat, men det är svårt att genomföra detta och NIH har alltid försökt undvika det. Det är svårt att se forskningens praktiska resultat, som ofta kommer längre fram, säger Victoria Harden.

Sötebrödsdagarna förefaller att vara över, åtminstone för denna gång.

Hans Sandberg

Fogarty axlar global sjukdomsbörda

(Dagens Forskning februari 2002).

Sharon Hrynkow, chef på NIH:s Fogerty.

Fogarty International Center (FIC) är minst av NIH:s många institut, men dess uppgift är en av de svåraste och på sikt kanske viktigaste – att stöda den internationella medicinska forskningen, särskilt i fattiga länder.
-Vetenskapliga områden som den mänskliga genomen är så komplexa att de kräver ett internationellt samarbete, säger organsationens ”deputy director,” Sharon Hrynkow.

BETHESDA (DF) Vi är intresserade av Sverige som en partner på områden som är mycket komplexa och där vi har gemensamma intressen. Stamceller är ett sådant. Det var för lite drygt ett år sedan som jag träffade Vetenskapsrådets Harriet Wallberg-Henriksson på ett möte i Strasbourg med EMRC, det europeiska medicinska forskningsrådet. Jag var inbjuden som observatör för NIH och hade ombetts redogöra för vad vi gör inom stamcellforskningen. Vi hade väldigt bra diskussioner om forskningens inriktning och stamceller var uppenbarligen ett sådant område, säger Sharon Hrynkow, som känner Skandinavien väl från sina 3 år som forskare i neurobiologi vid Oslouniversitetet.

-Vår uppgift är stöda medicinsk forskning som kan förbättra hälsan för alla. Ibland är det vettigast att arbeta utomlands, därför att det som i Sverige finns avancerad forskning, eller därför att vi vill forska om sjukdomar som inte finns i USA.

Fogartys tyngdpunkt ligger emellertid i arbetet med utvecklingsländerna.
-Vi har med tiden insett den stora globala bördan av sjukdomar och fokuserat vår budget och våra program på fattiga och ”medelinkomstländer.” Vi stöder forskning mot AIDS, tuberkulos, malaria. Vi har 26 olika program som på ett sätt eller ett annat hjälper till att reducera de stora hälsoskillnaderna mellan rika och fattiga länder. Vi slog in på denna väg för 15 år sedan när vi insåg att AIDS skulle bli ett globalt problem. AIDS-programmet kostar idag 2,8 miljarder dollar.
-Vi har sedan dess satsat på att träna forskare i utvecklingsländerna och på att bygga upp en expertbas i de länder vi visste skulle drabbas hårdast. Vi ville få dem att samarabeta med oss och hjälpa till att ta fram metoder som accepterades lokalt.
-Vi har byggt andra program efter samma modell; program för mödravård och barnhälsa, mot nya smittssamma sjukdomar och miljöhälsovård. De är idag de största på sina respektive områden.
-Våra program i miljömedicin startade 1997 och har resulterat i hundratals mastersexamina och doktorsavhandlingar. Många har kommit från central- och östeuropa. De flesta deltagare har återvänt till sina hemländer. De tar sedan jobb vid hälsodepartementen, universiteten och inom WHO.
-Vi lade under rekryteringen stor vikt vid att folk skulle återvända hem efteråt. 85 procent har gjort det, mot 50 procent som är vanligt när forskare kommer till USA. Vi vill inte bidra ha någon ”brain drain,” säger hon.
-Vi stöder också program för ta fram data som beslutsfattare kan kunna använda när de fattar beslut som påverkar miljön. Vi vill att det ska finnas data som visar hur folks bristande hälsa kan vara länkad till utvecklingsprojekt typ dammar och konstbevattningssystem, vilka i och för sig byggts av sunda ekonomiska skäl. Vi vill bidra till ett holistiskt perspektiv så att man även känner till hälsoeffekterna för den kringboende befolkningen, säger hon.
-Det krävs bra data om man ska kunna utveckla en politik som är relevant, praktisk och förhoppningsvis hållbar på lång sikt.

Hur ställer ni er till födelsekontroll?
-Det är en väldigt politisk fråga och vi är en vetenskaplig organisation. Vi stöder befolkningsprogram, men vi inser att regeringen intagit en annorlunda hållning än FN.

Hans Sandberg

NIH-chefen: Muslim som gillar djupdykningar

(Dagens Forskning februari 2003).

Det tog två år att hitta en ny chef för NIH efter att nobelpristagaren Harold E. Varmus slutat år 2000. Under den tiden drabbades USA av terrorattackerna 11 september, mjältbrandsbreven gjorde bioterror till ett vardagshot och Afghanistan befriades från talibanernas tyranni. För NIH:s del resulterade denna period i en ny uppgift – att forska om hur man skyddar sig mot bioterror.

NEW YORK (DF) Våren 2002 utsåg president Bush en ny chef för NIH. Valet föll på Elias Zerhouni, en medicinsk forskare, administratör och entreprenör. Han älskar att dyka, vilket harn lärde sig under uppväxtåren på Algeriens medelhavskust, är muslim och anhängare av stamcellforskning. Han säger sig vara vän av öppna kommunikationer, men har hittills varit försiktig med att ge intervjuer. I en radiointervju för National Public Radios Ira Flatow beskrev han sin uppgift så här:
-Min filosofi är ganska enkel. Jag har bevittnat en enorm förändring i hur vi bedriver biomedicinsk forskning. Jag har aldrig varit med om en så djup revolution som den vi haft under de senaste tio åren. Kom ihåg att för tio år sedan kände vi inte till detaljerna om den mänskliga genomen, men vi lyckades göra det och fortare än vi räknat med. Vi känner nu till den mänskliga genomen och andra arters genetiska kod så att vi kan jämföra dem på ett sätt som var omöjligt tio år tidigare. Jag är bildforskare och såg datarevolutionen förändra vårt område. Den genomiska revolutionen och vår förmåga att förstå livet på dess mest grundläggande nivå är verkligen revolutionär. Våra metoder är helt annorlunda idag. Det skulle till exempel ha tagit fyra år att identifiera en viss gen för tio femton år sedan. Idag går det på två timmar.
-Min filosofi är därför att anpassa NIH:s biomedicinska forskning till denna revolutionära tid med dess nya forskningstekniker, där de problem vi tacklar har ändrats och vår förmåga som nation att tackla dem kommer att fokuseras runt NIH. Jag tror att det 21:a århundradet kommer att tillhöra biomedicinen på samma sätt som 20:e århundradet tillhörde fysiken, elektroniken och datorerna. (NPR, 20 sep 2002.)