Med buss från Stockholm till New Delhi (1974)

Svenskar på väg till Indien. Foto: Hans Sandberg, 1974.

(Augusti 2014, reviderad i mars 2024)

Där stod jag och väntade på bussen som skulle ta mig på en 11.000 km lång resa från Stockholm till New Delhi. Det var tredje september och jag var nästan 21. Med mig hade jag min vän Elisabeth och 39 andra resenärer, varav hälften var kvinnor. Runt oss stod föräldrar och vänner som kommit för att önska oss lycka till på vårt nästan tre och en halv månader långa äventyr. Såsmåningom anlände Bill och Bull – två väderbitna blå Scaniabussar – och de parkerades vid Centralens norra entré på bron över järnvägsspåren.

Vi tog farväl, plockade upp packningen och äntrade Bill. Det fanns säten framtill, men sätena bak i bussen hade ersatts med spånskivor och tunna skummadrasser. Elisabeth och jag tog en säng på vänster sida och gjorde det så bekvämt som möjligt i det som skulle bli vårt hem under de kommande sex veckorna. 

Jag hade med mig min stora, ljusblå och lätta Fjällräven ryggsäck. Min röda sovsäck var fastspänd vid nedre delen av ramen. Jag hade packat strategiskt och bara tagit med mig ett minimum av kläder och personliga tillbehör, ett par böcker, anteckningsböcker, en termosflaska, en vattenflaska av metall, malariatabletter och koltabletter för magsjuka. Mina två kameror, en Rollei 35 och en Nikon F med en blixt och två objektiv, 35 och 105 mm låg i en linneväska som jag köpt på Försvarets Överskottslager. Ryggsäckens sidfickor var fulla med 55 rullar film – 30 Kodak Tri-X, 10 Kodak Plus-X och 15 Kodachrome II dia film. Jag förvarade mitt pass och 400 dollar i American Express resecheckar i en nylonpåse under skjortan tillsammans med 100 dollar i kontanter.

Det var allt.  

Jag hade inte något kreditkort. Vi hade inga mobiltelefoner för att inte tala om epost, web, WiFi, Skype eller Facebook. Det här var före MP3 och före Walkmans, eller Freestyle som de första portabla kassettbandspelarna kallades i Sverige. Vi fick nöja oss med radion i bussen och det bara om mottagningen var tillräckligt bra.

Världen var analog på den tiden.

Vår resa till och i Indien 1974.

Resans första morgon. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Någonstans i östra Turkiet. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Det har gått femtio år sedan jag klev på den bussen och när jag blickar tillbaks frågar jag mig själv: Vad var det jag tänkte?

Men sanningen är att jag inte tänkte. Jag var ung och hade inte en tanke på att något skulle kunna hända mig och min vän. Och det hela var förresten hennes idé. Hon hade hört talas om en kille från hennes hemstad Sundsvall som tog folk till Indien för ett väldigt billigt pris.

Idag undrar jag vad jag skulle sagt om mina två söner hade velat ge sig ut på en sådan resa när de var 20? Det får mig att fundera på mina föräldrars roll. Jag kan inte komma ihåg att de varnade mig eller uttryckte tvivel. Den enda tänkbara förklaringen jag kan komma på är att de tyckte att det var en bra sak för oss att komma ut och se världen och att de troligen tyckte att det var skönt att resan till och från New Delhi var en organiserad tur och att vi inte tänkte lifta till Asien.

Dessutom var detta inte min första resa. Jag lärde mig gå i Frankrike på min familjs första bilresa till Bretagne och södra Frankrike. Det var 1954 och jag var knappt ett år gammal. Det var jag, min äldre bror Ingemar och mina föräldrar och vi åkte i en Citroën B11 som drog en liten röd och gul husvagn. 1958 åkte familjen, som nu också inkluderade min lillebror Jan, Europa runt i en Volkswagen Beetle (eller asfaltsbubbla man sa då), som på något sätt rymde två vuxna, tre barn, ett tält och en sandsäck i lastutrymmet under huven framför vindrutan (motorn satt ju längst bak på folkan). Sandsäcken skulle hindra bilen från att blåsa av autobahn om sidvindarna blev för starka. 1967 tog de med oss på en sju veckors resa i en Opel Karavan som drog en ny husvagn vilken pappa bytt till sig mot en oljemålning. Vi körde genom Tyskland till Paris och sedan över alperna via Route Napoleon till Menton på franska Rivieran.

*

Våren 1948 äntrade mina föräldrar en liten lastbåt för en två veckors sjöresa från Varberg på västkusten till Paris via Rouen. Det var bara två och ett halvt år efter andra världskrigets slut och Europa låg fortfarande i spillror. Pappa skrev i sin dagbok om det kusliga i att se rostiga och söndersprängda fartyg i floden Seine när båten närmade sig Rouen. Efter en månads studier och besök på konstmuseer och gallerier i Paris fortsatte de med tåg till Schweiz och sedan ner till Italien.

Mina far och morföräldrar hade plockat upp sina rötter och startat om på nya platser. Min mormor, vars make övergett henne och deras åtta barn, uppmuntrade 1946 två av sina sju överlevande barn att flytta till Amerika. Mamma sa att mormor inte ville att hennes enda son skulle bli inkallad om det vart krig igen. Och sedan har vi den miljon svenskar som utvandrade till Amerika i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det är möjligt att de var rädda, men de lät inte rädslan stoppa dem. Vad tänkte de? Kanske tänkte de inte alls, precis som jag när jag var 20. De gick helt enkelt ombord. 

*

Att ta en buss från Europa till Indien var en av de saker man kunde göra i mitten på 1970-talet. 

*

Vi var en blandning av studenter, sjuksköterskor, arbetare, lärare och unga människor på jakt efter sin identitet, eller helt enkelt nyfikna på världen. Vi var inte hippies även om några pratade om att sitta på ett hustak i Nepal och röka brass. Resan var helt enkelt en resa, ett tillfälle som erbjudit sig och som vi tog, men vi var också en del i en växande ström av européer och amerikaner som reste landvägen till Afghanistan, Indien och Nepal. Den kanadensiska reseberättaren Rory MacLean skrev i sin bok “Magic Bus – On the Hippie Trail from Istanbul to India” (2006) att Afghanistan fick ta emot 90.000 besökare per år i mitten på 1970-talet. De flesta skulle fortsätta till Indien och Nepal.

The Hippie Trail. Namnet framkallar associationer till den mytomspunna Sidenvägen, vilken attraherat äventyrare, spioner och upptäcktsresanden i början på 1900-talet, men i själva verket varken varit en väg eller haft så mycket med siden att göra som namnet antyder. Det var den tyske geografen Ferdinand von Richthofen (Sven Hedin var en av hans studenter) som 1877 kom på namnet “Seidenstraße” medan han undersökte förutsättningarna för en järnväg mellan Tyskland och Kina. Det fanns emellertid aldrig någon väg som sträckte sig från Istanbul till Kina, utan det var en serie av handelsrutter över land eller hav där handelsmän, diplomater, upptäcktsresande, banditer, krigare och pilgrimer hade färdats under två, kanske tre tusen år. Marco Polo kände inte till någon Sidenväg och det gjorde inte heller den nestorianska munken och diplomaten Rabban Bar Sauma som även han reste på 1200-talet, fast i den motsatta riktningen, från det vi idag kallar Beijing till Jerusalem, Bagdad, Sicilien, Rom, Paris, Bordeaux och Genua innan han slog sig ned i Bagdad.  

Landrutterna från Europa till Asien förlorade sin betydelse när Ming-dynastin blockerade utrikeshandeln och med de europeiska upptäckterna av nya sjövägar till Asien på 1500-talet. Geopolitik och ett ökande intresse för olja och naturgas skulle emellertid göra området hett på 1800-talet, men inte så mycket för handel som för stormaktsintriger (”the Great Game”) mellan de brittiska och ryska imperierna, vilka kämpade om inflytandet över Persien (Iran) och Afghanistan. 

När den brittiska äventyraren och författaren Robert Byron reste genom Persien och Afghanistan 1933-34 fann han Sidenvägen i ett sorligt skick med försvinnande vägar och förfallna broar (“The Road to Oxiana,” 1937). Och Jan Myrdal målade ett kvartssekel senare en liknande bild i sin bok “Kulturers korsväg: en bok om Afghanistan” (1960, titeln ändrades i senare upplagor till "Resa i Afghanistan") och i “Gates to Asia – A Diary from a Long Journey” (1972). Böckerna bygger på en serie resor han gjorde i en Citroën 2CV (Lillcittra) tillsammans med sin hustru Gun Kessle.

Många i den första efterkrigsvågen av Indienresenärer som tog landvägen var inspirerade av existentialisterna och beatnikpoeter och författare som Allen Ginsberg och Jack Kerouac, men denna våg var bara en rännil jämfört med den andra som började i slutet på 1960-talet och nådde sin höjdpunkt under den tid vi åkte österut genom Turkiet, Iran och Afghanistan. Denna våg var bredare, mer diversifierad och bestod till en stor del av ungdomar som vuxit upp i skuggan av de sociala och kulturella upproren på 1960-talet och det tidiga 1970-talet, en era av rock & roll, sexuell frigörelse, Vietnamkriget, majrevolten i Frankrike 1968 och Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien 21 augusti samma år. 

Under allt detta – åtminstone i Västeuropa och Nordamerika – fanns en jakt på något annat, en protest mot föräldragenerationens nervösa konformism och materialism. Många unga hade gått med i politiska rörelser och anti-krigs kampanjer, medan andra vände sig inåt, experimenterade med droger, alternativa religioner och meditation. The Beatles upptäckte transcendental meditation 1966-67 och besökte Maharishi Mahesh Yogi i Indien i februari 1968. Det dröjde sedan inte länge förrän Indien svärmade av ungdomar från Europa och Amerika. 

Jag tvivlar på att någon av oss som åkte med Bill och Bull hört talas om Beat generationen, men vi kände till hippierörelsen. För mig var Indien en social och politisk utmaning snarare än en ett existentiellt problem. Det är sant att jag också gått omkring i Jesussandaler i nionde klass och kallat mig ”mods,” som ju var vad man då kallade långhåriga unga män som gillade rockmusik. Men jag såg mig aldrig som hippie, vilket var ett begrepp som jag förknippade med en apolitisk livsstil präglad av droger och navelskådande. Jag var politiskt aktiv långt ute på vänsterkanten och såg Indien som ett fattigt samhälle med extrema sociala och ekonomiska kontraster; ett land som plundrats av de brittiska kolonisatörerna och nu hölls nere av västerländsk imperialism, religioner och kastsystemet. 

*

Vi hade tur som reste när vi gjorde det, för hippierutten skulle snart stänga, eller i varje fall bli extremt farlig efter den pro-sovjetiska kuppen i Kabul i april 1978 och den fundamentalistiska islamiska revolutionen i Iran. När vi reste genom Afghanistan var läget fortfarande ganska lugnt trots att Mohammad Daoud i juli 1973 störtat sin kusin och svåger Mohammad Zahir Shah, som varit kung i Afghanistan sedan 1933.

*

Före Inter-Rail kortet, som gjorde Europas järnvägsnät tillgängligt för en billig slant, liftade ungdomar kors och tvärs genom Europa. Själv liftade jag 400 km för att besöka en tjej som jag träffat i mars 1972 på färjan tillbaks från Leningrad (idag Sankt Petersburg) och sommaren 1973 liftade jag 350 km från Kalmar till Köpenhamn, som var startpunkten för en månadslång resa runt Europa med tåg. Pappa gav mig en lift från vårt landställe på norra Öland till en påfart till E4:an utanför Kalmar där jag satte upp tummen. 

Resan 1973 hade inget mål och jag åkte ensam eftersom mina vänner backat ur. Med mig hade jag mitt pass, mitt Inter-Rail kort som kostat mig 400 kronor, resecheckar, min ryggsäck och min Nikon F. Resan skulle ta mig till Rom och Venedig och sedan tillbaks norrut och västerut längs Frankrikes sydkust till La Rochelle på Atlantkusten. Där tog jag färjan till Île de Ré och spenderade sedan en vecka liftande mellan sju små städer på ön i hopp om att möta tjejen jag träffat på båten från Leningrad. Hon hade gjort slut per telefon när jag låg i lumpen, men fortsatte uppmuntra mig och innan jag gav mig iväg på min resa hade hon föreslagit att vi skulle träffas på Île de Ré. Hon dök aldrig upp och det kanske var lika bra det. En dag fick jag lift med en kammarorkester och blev inbjuden att middag hemma hos familjen till en av medlemmarna. Från La Rochelle fortsatte jag till Paris och sedan Calais där jag tog färjan till Dover och sedan spenderade en vecka med att åka runt i England och Skottland innan jag återvände till Sverige. Jag reste med ungdomens planlöshet och lät vägen visa mig vägen 

Från början hade jag tänkt göra en andra resa med Inter-Rail den sommaren, men pengarna räckte inte, så jag tog ett jobb som arbetare på Standard Radio. Jobbet bestod i att doppa kretskort i en serie syrabad. Lönen var bra, men det monotona arbetet gav mig ryggont och jag slutade efter ett par månader och beslöt mig för att börja plugga istället. Radja, en vän från gymnasiet, föreslog att vi skulle läsa vid Uppsala Universitet eftersom han tyckte att det var trevligare än Stockholms Universitet som var inhyst i sex iskallt blå kontorsliknande byggnader. Jag anmälde mig till statskunskapen och lyckades få ett studentrum på Rackarbergsgatan 44, fem minuters promenad från universitetet. Radja, vars pappa förresten var från Indien, beslöt sig när allt kom omkring för att skriva in sig vid Stockholms Universitet. 

Det var under en tur för nya studenter som jag fick syn på Elisabeth. Vi leddes runt på Universitetet och Skytteanum, en 1700-talsbyggnad med ekbalkar i taket som var hem till den statsvetenskapliga institutionen. Hon hade ett vackert ansikte och långt, mörkbrunt hår – och viktigast av allt, hon besvarade mina blickar. I april hade vi beslutat att åka buss till Indien.

*

Biljetterna var billiga, 2.300 kronor per person – och det faktum att vi sov på bussarna besparade oss kostnaderna för att bo på hotell, men vi måste fortfarande förbereda oss för resan, köpa film och annat som vi behövde, ha pengar för lokala resor, mat och boende efter att bussarna anlänt till New Delhi. Och det var pengar som vi inte hade, så vi gick ner till Arbetsförmedlingen i Uppsala och kollade in deras listor. Det fanns en massa jobb i vårdsektorn, men de betalade dåligt och vi hade bara sommaren på oss för att spara. Till slut hittade vi en pärm från Farmek, ett kooperativt slakteri som hade en stor anläggning och betalade bättre än sjukhusen, så vi besökte fabriken som låg nära stan och fick var sitt jobb efter att ha klarat av varsin tvåtimmars intervju. Under de kommande tre månaderna jobbade vi på ackord och tjänade ungefär 17 kr i timman. Det var ett hårt jobb, men vi stod på oss och tjänade in de pengar vi behövde.

*

Jag, 1974.

Det fanns åtminstone en till orsak till att vi gav oss iväg på ett sådant äventyr. Jag har inget minne av att jag var rädd för särskilt mycket när jag växte upp i Sverige. Jag kände mig trygg och det gällde större delen av världen. Det enda ställe som var skrämmande var Amerika, som föreföll att vara ett väldigt våldsamt ställe där både presidenter och vanligt folk sköts ned på gatan. Det mesta av den rädslan försvann när jag flyttat till Amerika, men på någon nivå känner jag mig fortfarande tryggare i Europa. Sverige var ett litet och relativt homogent land på 1960- och 1970-talet och svenskarna var generellt sätt öppna för att utforska världen. Det relativt homogena svenska samhället gjorde det också mindre viktigt för föräldrar att kontrollera vilka deras barn lekte med eller gick ut med. När jag jämför mina erfarenheter från USA med mina vänners i Sverige, så noterar jag att deras barn ger sig av på egen hand mycket tidigare och utan att föräldrarna oroar sig särskilt mycket jämfört med amerikanska föräldrar. Tonårspojkar och flickor sticker på långa resor till Australien, Kalifornien, Brasilien och Spanien  som om det var ingenting. Är det därför att de bor i ett litet och förhållandevis fridfullt ställe eller att deras föräldrar tillhör min generation som växte upp efter 1968, en tid då våra föräldrar förlorat det grepp om samtiden de förvärvat efter andra världskriget?     

Jag vet inte riktigt.

*

1974. Det var året då ABBA vann Melodifestivalen, en händelse som folk flest i världen minns mycket bättre än en viktigare men inte lika spektakulär händelse som inträffade på en supermarket i Troy i delstaten Ohio när den första produkten scannades med en streckkod. I maj detonerade Indien sitt första kärnvapen som var döpt till den ”Leende Buddhan.” Militärjuntan i Grekland (som kommit till makten genom en kupp 1967 och backades av USA trots att den ägnade sig åt omfattande och systematisk tortyr) initierade en statskupp på Cypern i juli, vilket resulterade i en turkisk invasion, ett grekiskt fiasko som snabbt fällde diktaturen. I USA avgick president Nixon för att undvika att ställas inför riksrätt (impeachment) till följd av Watergateskandalen. Vietnamkriget rasade fortfarande och vi hade ingen aning om att kriget snart skulle vara över. Kina var på denna tid fullt sysselsatt med en intensiv ideologisk kampanj mellan två 2.000 år gamla tankeskolor – konfucianer och legalister – en kampanj som i själva verket dolde en maktkamp initierad av Maos hustru Jiang Qing och hennes tre radikala partners i de ”fyras gäng”.

*

Nu skriver vi augusti 2014 och jag försöker lista ut vad mitt yngre jag gjorde och tänkte; en uppgift som kräver ett avsevärt grävande – intellektuellt, emotionellt och sakligt. Det är som en arkeologisk utgrävning av den själ som en gång var jag. Det är inte något lätt arbete, eftersom jag helt enkelt inte kommer ihåg så mycket som jag skulle vilja komma ihåg. Jag kan inte spela tillbaks filmen och se den igen. Det finns vissa saker och händelse som jag kommer ihåg eftersom de hakat på någon mental struktur eller var tillräckligt dramatiska eller exceptionella för att förstärka den synaptiska kopplingen. Men merparten av vad vi ser och gör verkar lagras på ställen där nästa våg, eller vågen efter den, sköljer bort dem. Följaktligen måste jag förlita mig på dokument och artefakter, precis som historiker och arkeologer gör. 

*

Mitt grävande började med ett letande efter tre stora kartor, en över Europa, en över Mellanöstern och en över Indien. Jag hade markerat bussens färdväg med en tuschpenna, men jag kunde bara hitta Europakartan. Sedan läste jag om de två svarta anteckningsböcker i vilka jag gjort anteckningar från böcker och tidningar jag läst och även fört dagbok, men liksom många andra dagböcker var mina fyllda i omvänd proportion mot hur mycket som hände och hur bra jag mådde. Lägg därtill ett par brev hem som min mor hade sparat och gav till mig efter min fars död 1983. 

Mitt viktigaste redskap för att komma ihåg skulle bli de fotografier jag tagit under resan, men jag måste först scanna in dem i datorn, så jag investerade i en ny flatbäddsscanner med avancerad programvara och en filmadapter för papperskopior, negativ och diabilder. Det var fortfarande en arbetsam process eftersom mina färgdian var monterade i glasramar, men min nya scanner gjorde jobbet lite lättare. Det där med glasramarna berodde på att jag en gång läst i en fototidning att glasramar skyddade bilderna från damm och repor, vilket är sant. Artikeln sa däremot inte att glaset över decennierna samlade på sig damm, fett och oljor, vilket nu tvingade mig att ta isär varenda diaram, lyfta ut diapositivet och montera det i en ram utan glas. 

Sedan var det dags att sortera och numrera bilderna jag scannat in. Varje bild måste bedömas, retuscheras, damm avlägsnas, repor repareras, skuggor lättas upp, överexponeringar dämpas och färger korrigeras. En av de tuffaste sakerna att göra var att organisera de digitaliserade bilderna.  Jag hade märkt mina färgdian med små runda nummerlappar, men de sa inget om var bilderna tagits. Det inte gjorde så mycket för den första delen av resan eftersom det var lätt att se om ett foto var från Dubrovnik, Istanbul eller Herat, men det var inte lika enkelt med diabilderna från Indien.   

Det fanns tillfällen som var riktigt frustrerande och där jag inte kunde komma på var jag tagit en viss bild. Jag hade till exempel en serie bilder av en karavan som passerade framför ett gammalt fort. Jag visste att jag tagit bilderna mellan Kabul och Kandahar, men kunde trots det inte lokalisera fortet. Jag besökte mitt lokala bibliotek och ett par välsorterade bokhandlar på jakt efter bilderböcker eller åtminstone en guidebok, men de hade inga sådana. Jag letade också efter bilder från Afghanistan på webben och använde Google Earth för att flyga virtuellt på låg höjd över vägen vi följt och tittade i alla riktningar, men ingenstans kunde jag hitta något som liknade fortet. Jag postade också bilder på Facebook i hopp om att mina vänner som varit i Afghanistan relativt nyligen skulle känna igen det, men de sa att de flugit mellan städerna eftersom vägarna var farliga. Jag provade också Facebooksidan ”The Afghanistan I Know,” där en man föreslog att det var fortet i Ghazni och postade en bild han tagit på 1960-talet. Men mina bilder matchade inte Googles satellitbilder av det fortet. Några veckor senare fick jag emellertid ett meddelande från min vän Per Åhlström som bor i Pennsylvania på andra sidan Delawarefloden, ungefär en halvtimma från Princeton Junction i New Jersey där jag bor. ”Det ligger i Qalat i Zabulprovinsen,” skrev han lite kryptiskt. Skälet till att han visste det var att hans styvson varit stationerad där och omedelbart känt igen fortet från mina bilder. 

*

Mitt första minne från resan var från den första morgonen efter att vi kommit iväg och det vara bara tack vare mina bilder som jag kom ihåg det. Bussarna var parkerade vid en landsväg i Danmark och vi använde vatten från plasttankar för att borsta våra tänder och ansikten. Vi måste rimligen ha käkat frukost innan vi fortsatte till Tyskland, men det minns jag inte. Mitt nästa minne, också det framkallat av ett foto, är inifrån en stor ölhall, troligen i München och nästa kommer från den österrikiska staden Villach där jag klagade högljutt på bruten tyska över Elisabeths kycklingrätt där kycklingen serverats blodig. 

*

Efter Villach kom Ljubljana som idag ligger i Slovenien, men det här var femton år före Sovjetunionens kollaps och Jugoslaviens splittring. Josip Broz Tito, som lett motståndsrörelsen mot Hitlertysklands ockupation och sedan kämpat emot Stalins agenter och militära hot, var fortfarande vid makten. Jag klagade i min anteckningsbok över att det var svårt att följa med i politiken eftersom man bara då och då kunde komma över engelskspråkiga nyhetstidningar, men hade i varje fall hört om en konspiration mot Tito och att Sovjet manövrerade i bakgrunden för att få en mer vänskapligt inställd regering.

Jugoslaviens ekonomiska system var en oortodox blandning av kapitalism och socialism. Det var ett fattigt land som tillät arbetare att söka jobb i andra länder. Det var också relativt öppet mot Västvärlden och turister välkomnades. Jag noterade i min dagbok att de sålde Coca Cola och pornografiska tidningar i tidningskioskerna, samt att en biograf i Ljubljana visade ”Goldfinger.”

Opatija, en liten stad vid kusten strax norr om Rijeka, var vår första stopp vid Adriatiska havet. Det var morgon och jag passade på att fotografera livet i fiskehamnen där kunder inspekterade dagens fångst som fiskarna var i full färd med att lossa från sina båtar. Snart fortsatte vi söderut längs en väg som slingrande sig genom ett torrt och klippigt landskap som ibland såg helt dött ut. På avstånd såg vi de dinariska alperna sväva i blå dimma. Temperaturen i bussen var 38°. 

*

”När vi närmar oss Dubrovnik blir landskapet grönare och friskare. Vi förälskar oss i den vackra gamla staden och vandrar omkring i de trånga gränderna. På kvällen hamnar vi på ett diskotek inrymt i  den tjocka stadsmuren nere vid hamnen. Det kryllar av ungdomar. Tuffa killar i tajta kläder skakar till ljusblixtarna från discolampor i trånga, rökiga och mörka rum. De sminkade tjejerna kämpar för att fylla sina roller som underdåniga sexobjekt, men de flesta får inte plats eller törs inte dansa, utan sitter halvfulla och glor. Precis som hemma,” skrev jag i min dagbok.

Vi lämnade kusten strax norr om Albanien och körde inåt landet över Titograd och Skopje. Den senare en mycket gammal stad som förstörts under jordbävningen 1963. Vi stannade bara på några få ställen i området, som nu ingår i Republiken Makedonien. När vi sedan kom in i Grekland välkomnades vi av bouzoukimusik i bussens högtalare. 

Vår nästa anhalt var Thessaloniki, Greklands andra stad. Vi parkerade bredvid en gatumarknad där stadiga slaktare i vita förkläden svängde köttyxorna så att man nästan kunde känna det i luften när stålet träffade styckbänkarna. Köttstycken, kalkoner och höns hängde i rader framför de små butikerna. En kakafoni av ljud studsade mellan väggarna när de ropade ut sina varor och priser. På ett kafé satt män av olika ålder, endast män, medan en svartklädd äldre kvinna skyndade förbi med ett bröd i handen. Folk var vänliga och frågade var vi kom ifrån och vart vi var på väg. De sken upp när de hörde att vi svenskar och inte amerikaner, men deras leenden försvann när jag sa att vi var på väg till Istanbul. En slaktare visade med handen att turkarna skulle hugga huvudena av oss. Istanbul är ett farligt ställe, sa de. 

När vi körde österut från Thessaloniki var det som att vi tog flera steg ned på den socio-ekonomiska trappan. Asfaltsvägarna ersattes av grusvägar och vi passerade genom små byar med beslöjade kvinnor, åsnekärror och minareter. Folk tittade nyfiket på våra bussar som hade avancerat i status och inte alls såg så illa ut. 

Det slumpade sig så att jag besökte Istanbul sommaren 2014 – denna gång på  kryssningsfartyget MS Nieuw Amsterdam. Vi hade passerat Dardanellernas trånga sund och fortsatt över Marmarasjön för att så småningom närma oss det väldiga stadslandskap som idag brer ut sig på Istanbuls europeiska såväl som asiatiska sida. Det dröjde länge innan vi kom så nära att vi kunde skönja den gamla staden med dess moskéer och minareter.

Kontrasten kunde knappast ha varit större jämfört med mitt första besök. Då satt vi längst fram i bussen stirrande på vägen som klättrade uppför kullar bara för att sjunka ned i dalgångar, alltmedan bebyggelsen tätnade. Så passerade vi plötsligt ett krön bakom vilket vi kunde se den enorma staden bre ut sig framför oss. Den sista biten in mot Istanbul var som en malström med allt tätare trafik, mestadels stora amerikanska bilar från 1950 och 60-talen. När vi väl var inne i centrum upplevde vi staden från gatuplanets perspektiv. 2014 anlände vi till Karaköy-terminalen alldeles vid Galatabron och jag och min familj kunde i lugn och ro överblicka staden från våra balkonger på nionde däck innan vi gick i land.

*

Men det var mer än det fysiska perspektivet som gjorde resan 2014 väldigt olika den jag företog mig fyra decennier tidigare. Jag var nu inte längre ung, utan reste med min hustru och mina söner som vuxit upp till unga män. Med mig hade jag Rick Steves guidebok som gav oss en lika initierad som detaljerad bild av Istanbul. Vi hade också hyrt en professionell guide, Lela, som guidade oss runt i den gamla staden och hade kunniga svar på våra frågor. Jag hade också ägnat åtskilliga timmar åt att följa en lång föreläsningsserie som jag laddat ned till min mobiltelefon. Den gav mig en rejäl bakgrund om Istanbuls historia och dess viktiga historiska byggnader. (The Great Tours: Greece and Turkey,from Athens to Istanbul, av professor John R. Hale, University of Louisville, The Teaching Company, 2011.)

*

"A danger of travel is that we may see things at the wrong time, before we have had an opportunity to build up the necessary receptivity, so that new information is as useless and fugitive as necklace beads without a connecting chain." (The Art of Travel, Alain de Botton, New York, 2002.)

Intellektuellt var jag redo denna gång, men hade tyvärr inte mycket mer tid än 1974. Fast så är det väl ofta med resor; man hinner bara med en bråkdel av det man vill.

När vi anlände till Istanbul kunde vi väldigt lite om Turkiet, hade inga guideböcker och inte råd med någon guide, fast vi hade tur och träffade några studenter som visade oss runt. De hade förstås ett sidointresse, att locka oss till familjens klädesaffär, men det gjorde inte så mycket eftersom de var väldigt generösa med sin tid och stolta över att få visa upp sin stad.

*

En annan skillnad mellan då och nu var informationstekniken. Våra mobiltelefoner gav oss access till Internet varhelst vi lyckades komma in på ett WiFi-nät. Jag hade en liten, men avancerad digital kamera och behövde aldrig fundera på hur många rullar film jag hade kvar. Våra mobiltelefoner dubblerade dessutom som digitala kameror. Så fort vi hade WiFi kunde vi lägga upp våra bilder på Facebook och skicka epost och meddelanden varför vi stod i ständig kontakt med familj och vänner. 1974 var det flygpostkuvert och frimärken som gällde.

Gatuscen från Istanbul. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Istanbuls gamla stad sedd från fartyget. Foto: Hans Sandberg, 2014

Topkapi, Hagia Sophia och den Blå Moskén. Foto: Hans Sandberg,2014.

Not. Denna text är ett utdrag ur en kommande bok om min resa med buss till Indien 1974. 

Copyright: Hans Sandberg, Augusti 2014

An Overland Journey from Sweden to India (1974)

2014 gjorde jag en reportagebok om min resa till Indien hösten 1974. Här är en PDF preview och en länk som du kan använda för att se boken.

"De vill väl komma hit och ta våra sommarstugor”

Sommaren 1984. Det är nästan ett år efter pappas död. Jag sitter på SL-buss 183 som går genom den jättelika Skogskyrkogården i Enskede, strax söder om Stockholm city. Några rader framför mig sitter två äldre kvinnor, kanske 75 år gamla. De har gråa kappor. Hon till vänster har en blå hatt och hon till höger en brun hatt.

”Jag har min där borta,” säger tant blå.
”Jaha, jag har min bakom muren,” säger tant brun.
”Är det länge sen?”
”Tre år och sju månader.”
”Tänk vad tiden går.”

Bussen stannar vid Kvarter 52. Höga tallar skjuter nakna upp från den vältrimmade gröna gräsmattan. Det är tyst och stilla och allt är mycket vackert med alla blommor vid gravstenarna.

”Det faller ned från tallarna. Det är väldigt svårt att få bort det gröna,” säger tant blå.
”Man får inte använda sandpapper, för då kan stenen bli förstörd,” säger tant brun.
”Se på den. Helt igenvuxen och ingen sten.”
”Det är kanske någon utan släktingar, eller de kanske bor i Norrland.”
”De kanske inte alls bor här, utan i Amerika.”
”Det är så många som utvandrar nu. Jag vet inte varför,” säger tant brun och sänker rösten. ”Det är ryssarna. De är rädda för dem.”
”De försökte ju skjuta ner ett flygplan nu också, precis som i Japan,” lägger hon till.
”Det är förfärligt,” säger tant blå.
”Man vet aldrig vad de har för sig. De håller på och spionerar. Vad är det de vill egentligen? De nöjer sig inte med det de har. De har ju så mycket folk, ryssarna. De har ju haft dålig skörd. Och Sverige har ju så gott om utrymme. Här har vi så gott om utrymme att alla har sommarstugor. De vill väl komma hit och ta våra sommarstugor,” säger tant brun och ser sig om i den nästan tomma bussen.
”Jag undrar om de vill ta Sverige,” säger tant blå.
”Vi kommer inte att kunna göra något. Vad skall vi kunna förmå? De vill inte släppa något till England,” säger tant blå vars tankar nu vandrat tillbaks till det andra världskriget.

Damerna lutar sig mot varandra och viskar.
”Och tänk på de svenska flickorna som går med afrikaner,” säger tant brun.
”Snart finns det inte några svenskar kvar, inga rena blonda svenskar,” säger tant blå.

Nu har bussen kommit fram till pappas kvarter och jag kliver av. Jag är en blond svensk, men pappas hår hade varit vackert svart innan det grånade på gamla dar. Mitt blonda hår har jag ärvt från mammas sida och hennes anor går tillbaks till en tysk med namnet Tode som invandrat från Tyskland på 1600-talet. Det är alltså invandraren i mig som ligger bakom min ”rena, blonda svenskhet.”

Tänk vad tiden går.

Olle Blomkvist - In Memoriam

Jag har tänkt på Olle nästan varje dag nu sedan jag fick ett meddelande via Facebook från Peter Pettersson, som var chefredaktör på Dagens IT när jag var tidningens USA-korrespondent. Olle var redaktionssekreterare när jag började jobba där vintern 1996-97, så vi hade regelbunden kontakt fram tills Dagens IT och dess webbnyhetssajt lades ned i slutet av 2003.

Jag blev chefredaktör för SACC-USAs (the Swedish-American Chambers of Commerce in the USA) tidning i januari 2004, men fortsatte frilansa och en dag ringde Olle och frågade lite underfundigt om jag hört om Stefan Erikssons spektakulära vurpa på Pacific Coast Highway i Kalifornien. Det hade jag inte, men Olle gav mig lite bakgrundsfakta och frågade om jag ville bevaka storyn för Realtid.se, en ung webbsajt där han blivit nyhetschef. Det dröjde sedan inte länge förrän jag blivit USA-korre för Realtid.se och stod i nästan daglig kontakt med Olle. Vi pratade i telefon var och varannan dag och dessemellan bollade vi emejls fram och tillbaks över Atlanten. Så här kunde det se ut när det landat i min inbox:  

Hmmm... Får du en intervju med honom så blir det med största sannolikhet mkt intressant. Detta meddelande har körts genom Blomkvists anti-glöggfilter. Olle

Han hade en underfundig och ibland lite knepig humor som tvingade en att tänka till och vrida och vända på orden ett par gånger innan man riktigt förstod poängen. Det var samma sak vare sig vi pratade i telefon eller mejlade. Han kunde ta en paus och tänka högt och så prövade han en annan vinkel. Det var kul, det var mänskligt och det gav nästan alltid resultat.

Det var som Peter skrev i sitt mejl ”mycket tråkigt och alldeles för tidigt. Han fyllde 57 i somras.”

Olle var en skicklig yrkesman som journalist och redaktör. Han hade näsa för nyheter och kunde driva en story.

Olles för tidiga bortgång gjorde mig nedstämd och ledsen, för Olle var en god man och jag är övertygad om att vi är många som saknar hans närvaro.

Hans Sandberg 

Läs mer om Olle på hans sambos, Ann Helena Rudbergs, blog.

En långväga reflektion om valet i Sverige

(Jag bor ju i USA sedan en kvartssekel och följer inte svensk politik särskilt noggrant, så ta denna reflektion för vad det är, en personlig fundering och inget annat.)

Den bästa mallen för att tolka vad som händer i Europa och USA idag är nog Hannah Arendts The Origins of Totalitarianism (1951.) Det gamla samhället, som folk lärt sig navigera och i viss mening förstå, ersätts med ett nytt samhälle som de inte begriper. Industriarbetarna och storkapitalisterna är organiserade och tycker sig kunna möta utvecklingen, men småföretagare, jordbrukare och annat småfolk råkar i panik och söker mer eller mindre desperat efter ett politiskt svar på krisen. De har ingen politisk erfarenhet och ingen tilltro till de etablerade partierna, så de engagerar sig i diffusa "movements" som uttrycker deras rädsla och frustration. Deras extremism är inte ett uttryck för någon överlägsenhet eller styrka, utan deras panik. 

Hitler och de andra fascistledarna insåg -- eller lärde sig -- att de kunde fånga upp dessa rörelser. Karismatiska ledare och enkla - idiotiskt enkla - budskap fungerade bäst. Då var det radio, filmer och massmöten. Idag är det Facebook, mailing lists och Twitter. Etablissemanget försöker svara med logik och moral, men det biter inte på människor som tycker att världen rasar samman runt omkring dem. Folk väntar på en Messias och många kliver upp i talarstolarna eller sätter sig i TV-sofforna. De flesta är löjliga tills det plötsligt dyker upp en som folk inte tycker är löjlig. 

Jag kan inte detaljerna i den svenska politiken, men jag tror att Alliansen försökt stimulera marknadskrafterna, utan att begripa att man samtidigt måste försvara systemets legitimitet och det kan man inte göra om befolkningen upplever det som att några åker snålskjuts och berikar sig på reformer som i och för sig kan vara nödvändiga. Det finns inget bättre sätt att integrera en ekonomi än marknadskrafterna och de bygger på konkurrens och profitjakt, men det är lika sant att marknadskrafterna bara kan verka effektivt inom en juridisk, social och moralisk ram. Det var en självklarhet för Adam Smith och det borde vara en självklarhet idag. Om du ska låta privata företag driva sjukvård måste du ha stenhårda regleringar, effektiva straff för övergrepp och täta inspektioner. 

Det som gör flykting- och invandringsfrågan så explosiv i Europa är att invandrarna inte får en chans att spela ut sin fulla potential, plus det faktum att invandringen ofta kommer i chockvågor som överväldigar samhällets förmåga att slussa in alla i produktivt arbete. Det är livsfarligt att parkera invandrarna i "ghetton" vilket verkar vara den europeiska modellen. De måste ges en chans att bidra, så att föräldrar kan vara stolta över sitt arbete och barn se upp till sina föräldrar. Många svenskar är okej med att vara snälla och öppna dörren för flyktingar och invandrare, men ser nog helst att de bor i någon annan förort. Jag tror att vi har mycket att lära av USA på detta område trots folkmordet på indianerna, slaveriet, kvarvarande rasism och och diskriminering liksom återkommande vågor av invandrarfientlighet. 

Jag tror att knäckfrågan är hur man kombinerar de dynamiska marknadskrafterna med en grundläggande samhällstrygghet. Det gäller inte bara när det gäller invandrare, utan för hela samhället. Den svenska/europeiska trygghetsmodellen bidrar paradoxalt nog till fientligheten mot invandrare och andra grupper som vill ha en chans att delta i produktionen och konsumtionen av välfärden. Om vi bara fokuserar oss på tryggheten så avstannar innovationen och risktagandet. Det är en konflikt som blir allt värre med den teknologiska revolutionen som gör att alltfler jobb kan göras av maskiner och datorer. John Maynard Keynes spådde 1930 en framtid där folk bara jobbade tre timmar om dagen, men den revolutionen kom aldrig. Istället har arbetslivet segmenterats så att en del jobbar för fullt, andra jobbar halvt ihjäl sig medan massvis med människor har förpassats till åskådarplats. Och invandrarna har det extra svårt att bryta sig ur denna påtvingade roll, samtidigt som de som har jobb eller pension pekar finger och anklagar dem för att inte göra rätt för sig. 

Detta är ju egentligen ett bra problem att ha - om vi bara kunde komma på ett sätt att dela på välfärden utan att beröva folk incitamentet att arbeta och lämna positiva bidrag till samhället. Jag skulle kunna tänka mig en ny typ av arbetslivsförsäkring, en som gjorde det lättare att ta risker, byta jobb, starta företag osv. Man kanske skulle kunna ha en medborgarlön som bas i utbyte mot någon slags motprestation (typ FDRs Works Progress Administration) och sedan sätta av säg 10 procent av lönen därutöver i en personlig framtidsfond, som man skulle kunna använda för att plugga, starta eget, skriva en bok eller dylikt. Det är bara ett hugskott, men ett som visar att det går att lösa problemen kring skapandet och fördelningen av välfärden. Om vi bara vill och vågar.  

Medmänsklighet säljer Sverige

Dagens bevingade ord:

"Det är varumärket Sverige som vi hanterar. Det måste finnas en grad av medmänsklighet" (Sverker Göranson, Sveriges ÖB.)

Är det så vi ser på våra medmänniskor i världen numera?

Medmänsklighet för att inte varumärket ska lida skada...

ÖB vill ha asyl för afghanska tolkar (Dagens Nyheter, 20 mars 2013)

Den illustrerade versionen av boken om Harald Sandberg är nästan klar

Impressionsten Harald Sandberg möter svenska kossor på krigsstigen (1952)

Bloggen till minne av Harald Sandberg växer

Den 13 augusti 2012 är det 100 år sedan pappa föddes. Han var en spenslig grabb med ett svårt hjärtfel som fick tre läkare i Söderhamn att ge upp. En sa till och med att han aldrig skulle bli tio år gammal, vilket gjorde att han var rädd för den dagen, men det vart farfar som dog den 13 augusti 1922 istället. Pappa fortsatte leva till 26 augusti 1983 och blev en framgångsrik konstnär och en underbar far. Jag postar hans dagbok från 1946-48 på en ny blogg i den takt han själv skrev sina anteckningar. Samtidigt scannar jag in bilder på målningar, akvareller, etsningar och teckningar. Igår helgen gick jag igenom ett par teckningsblock från 1946-1948 och hittade flera fina saker som jag inte sett förut, bl a detta självporträtt av en ung man som inte verkar lida av brist på självförtroende. Bloggen växer varje dag och mer ska det bli!

Harald Sandberg, självporträtt, ca 1946.

Ett stimulanspaket från Sverige

Krisen är löst, åtminstone för tillfället. Först var det min vän Per Åhlström som lyckades komma över ett kilo Västerbottensost på en julmarknad i Philadelphia. Och han hade det goda hjärtat att sälja hälften till mig. Lisa postade den goda (!) nyheten på Facebook och hennes systedöttrar jublade så gott det nu går på Facebook. Men det räcker inte, sa Lisa och uppmanade mig att ringa importören Lars i Chicago för att se om det går att få köpa ett helt hjul - det borde inte vara svårt att sälja det vi inte behöver. Men så damp stimulanspaketet från Sverige ned i brevlådan. Det var Alex som hämtade posten den dagen och han ringde upp mamma med en gång och förklarade glatt att det kommit ett stort paket med Västerbottensost från Sverige.

Ett välkommet stimulanspaket.

Vi undrade om det var någon av våra vänner hemma som tyckt synd om oss ostlösa stackare, men det visade sig att osten kom från Ostens Hus i Burträsk. Vi hade hittat en webbsajt som sålde Västerbottensost för ett par veckor sedan, men den var i Sverige och beställningsformuläret hade inga fält för land och det gick inte att betala med kreditkort. Jag fyllde i så mycket det gick och lämnade ett meddelande om att vi bodde i USA, men väntade mig inget mer från den kanten.

Men på Ostens Hus i Ostriket satt Sture Andersson och fick snabbt iväg ett paket och en räkning. Summan av kardemumman blev att vi fick en vacker cirkelrund Västerbottensost (1 kilo) och det till ett pris som (inklusive frakt) vart lägre än vi skulle fått betala här i USA.

Kom sen och säg att stimulanspaket inte fungerar!

Stieg Larsson i New York Review of Books

Den brittiske författaren och kritikern Tim Parks recenserar Stieg Larssons Millennium-trilogi i New York Review of Books (numret som är daterat 9 juni släpptes på NYRB:s webbsite 22 maj och anlände med posten 23 maj). Parks är måttligt imponerad av Larsson som deckarförfattare.

All this suggests that Larsson’s trilogy has not achieved its spectacular success thanks to the author’s impeccable skills as a detective story writer or any scrupulous attention to psychological realism. Loose ends and incongruities abound, lending the trilogy an endearingly amateurish feel, emphasized by a translation from the Swedish that, though for the most part fluent, occasionally treats us to decidedly muddled idiom (“He’s pulling the load of an ox and walking on eggshells”) or very curious register shifts, as for example when we have a young, uneducated punk Swede saying things like “you chaps” and “gad around.” From time to time, whether due to translation or otherwise, the imagery is plain comic; for example, Blomkvist remarks of the Leviticus murderer that “he was a cut and dried serial killer.”

Han bugar sig dock för det faktum att den sålt 50 miljoner exemplar. (Fast även Dan Brown lyckades ju bli en storsäljare trots sina svagheter som författare.)
Parks noterar Larssons ensidiga skildring av sexualiteten, "all sexual encounters in which men take the initiative are violent and pathological; all encounters in which women run the relationship (avoiding commitment) are okay. There is nothing in between and no space for the conventional, assertive male libido. One might say that the emphasized and elaborately fantasized ugliness of one kind of sex makes the softer variety the only one possible and permissible."

Larssons alter ego, Mikael Blomkvist, är som bekant en skäligen platt karaktär, medan Lisbeth Salander snart tar över och dominerar berättelsen. Hon är en vigilant som föredrar tangentbord istället för en uzi, men inte drar sig för våld om hon känner för det. Parks ser detta som att tecken på att Stieg Larsson är en moralist och tror att det är detta som gjort trilogin så populär:

"It is the ingenuousness and sincerity of Larsson’s engagement with good and evil that give the trilogy its power to attract so many millions of people."

Men med den logiken blir väl alla vigilantefilmer moraliska.

Hans Sandberg

Surprise, surprise: Amerikaner föredrar svenska proportioner på jämlikheten

Man brukar säga att Sverige är det mest amerikaniserade landet i Europa. En ny undersökning från Harvard gör att man frågar sig om det är USA som blivit försvenskat.... När 5 522 amerikaner i 47 delstater tillfrågades om vilken av tre modeller de föredrog resulterade i att 47 procent sa att de föredrog den svenska egendomsfördelningen. 43 procent föredrog en helt jämlik fördelning, medan bara 10 procent föredrog den amerikanska modellen. I valet mellan den svenska modellen och USAs svarade 92 procent att de föredrog den svenska! De som svarade informerades dock inte om att den första och sista modellen var den svenska respektive USAs, utan fick studera cirkeldiagram där egendomsfördelningen markerats med "tårtbitar".

• I en helt jämlik modell delas ekonomin i fem delar som vardera äger 20 procent av landets rikedomar.
• I den svenska äger den rikaste femtedelen 36 procent, medan den fattigaste bara äger 11 procent.
• I USA äger den rikaste femtedelen 84 procent, medan den fattigaste får nöja sig med 0,1 procent.

När folk tillfrågades om hur de trodde att egendomsfördelningen ser ut i USA så trodde de flesta att landets rikedomar var mycket mer jämt fördelade än de verkligen är (59 preocent mot verklighetens 84 procent). Det gällde även republikanerna bland enkätdeltagarna. Så när de valde Sverige som sin modell trodde de förmodligen att de valde USA.

En annan ny forskningsrapport visar att USAs högavlönade tar hand om hälften av landets inkomster och att de rika bara blir rikare, medan resten fått se sina inkomster sjunka under en lång tid.

Hans Sandberg

Kvinnovåldet förklarat: Sol, semester och supande

Midsommaren var "En svart helg – för kvinnor" rapporterar Aftonbladet 28 juni.

Leif GW Persson kommenterar lakoniskt att det ökade våldet har tre orsaker:

"Fint väder, stort alkoholintag och semester. Särskilt ledigheten är en stor faktor– Folk går varandra på nerverna."

Angela Beusang, ordförande för Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, är inne på samma spår:

"Mäns våld mot kvinnor blir mer synligt på sommaren. Ledighet är också förknippat med höga förväntningar och många kvinnor håller masken under hela sommaren. När semestern är slut kommer de till kvinnojourerna och säger att de inte har haft det så bra."

Är det någon mer än jag som finner dessa förklaringar bisarra? Om kriminologen har rätt så finns det ingenting att göra åt saken, för vädret är som det är och det är lika otänkbart att Sverige ska ransonera spriten som semestern.

Angela Beusang tycks mena att männen alltid är våldsamma, men att ledigheten leder till besvikelser, som i sin tur leder till våld, som dock inte är värre än att kvinnorna väntar med att anmäla saken tills efter semestern.

Allt talar för att det blir fler svarta helger för kvinnor framöver.....

Hans Sandberg

Varför inte gratis hotellrum i Visby under Almedalsveckan?

Jag läser i DN att vänsterledaren Lars Ohly dammat av Karl Marx utopiska dröm om "åt var och en efter behov." Ohly vill ha "gratis busstrafik, gratis Gotlandsfärja, gratis tandvård, förbud mot vinster i vården....vi vill ha världens bästa välfärd." Det låter alldeles förträffligt.

Men varför stanna vid sådana halvmesyrer? Varför inte lagstifta om gratis rödvin från Frankrike, gratis öl från Belgien och gratis hotellrum i Visby under Almedalsveckan då behovet ju är som störst? Den nya vänsterregeringen borde lova att omedelbart inleda förhandlingar med respektive givarländer om villkoren för överlämnandet av respektive produkter och tjänster. Och alla gratisleverantörer kommer att garanteras gratis rampljus i svenska massmedier.

Hans Sandberg

Arrogansen bakom Svanberg's språkliga klavertramp

Svenskar håller hederlighet högt (utom när det gäller självdeklarationen) och det var uppenbart att Carl-Henric Svanberg pratade fritt ur hjärtat utanför Vita Huset efter mötet med President Obama. Men i ett läge som detta kanske det hade varit klokt att ha låtit pressfolket och kanske även bolagsjuristerna förbereda ett uttalande och sedan öva in det på planet till Washington, D.C.

Men som så många andra svenskar trodde Svanberg att det räckte med det han visste och att det var okej att tala fritt från hjärtat. Resultatet blev ett av årets största klavertramp. Mediereaktionen började redan igår med en kort rapport på Huffington Post om "small people" och nu på morgonen talas det om Svanbergs "small people" på alla TV-stationer och nere runt Mexikanska Golfen finns det folk som inte fattar att det var ett misstag. "Kalla oss gärna dvärgar, men skicka en riktig check" var det nån som sa i en rapport. Google listar 57.700 träffar vid en sökning efter "Svanberg +BP +'small people'" denna morgon.

Svanberg verkar ha gjort bra ifrån sig i mötet med Barack Obama och att BP säger sig vilja göra rätt för sig efter att så mycket gått så fel. När det gäller hans språkliga fadäs, så var den försås en olycklig felsägning, men jag undrar om den inte på ett djupare plan reflekterar en arrogans som är besläktad med den tekniska arrogans som fick BP att borra på djupt vatten och prioritera lönsamhet och bonusar över sitt ansvar mot natur och människor. Säkerheten var uppenbarligen inte högsta prioritet.

Om Svanberg verkligen tagit sitt ansvar på fullt allvar skulle han inte varit så oförberedd inför sitt möte med massmedia. Hans attityd måste ha varit att det där fixar jag alltid - no problem! Kanske var det så de tänkte ute på riggen när problemen började torna upp sig. Det fixar sig alltid.

Utom när det går åt helvete.

Hans Sandberg

Carl-Henrik Svanberg Talks About the "Small People"



This Is Not a Land of "Small People," says CNN's Anderson-Cooper.

Burop och gravöl när konsulatet i New York firades av

Residenset på 600 Park Avenue var fullpackat av amerikanska och svenska Sverigevänner på tisdagskvällen, men stämningen var somber och den fråga som svävade över rummet var "hur i hela världen kan de stänga konsulatet i New York?"

Något bra svar på den frågan hade vare sig Alf Karlsson, generalkonsul i New York sedan i juli och den som haft det tvivelaktiga nöjet att avveckla konsulatet, eller Pontus Järborg, generalkonsul vid den svenska ambassaden i Washington, D.C.

De städade gästerna utbrast i spontant buande när Alf Karlsson hälsade dem välkomna och förklarade att anledningen till tillställningen var att regeringen beslutat stänga generalkonsulatet i New York. När Pontus Järborg framfört sin hälsning föreslog han en skål - för Sverige - och det skålades även om det kändes lite avigt att skåla ett land som i mångas ögon övergett New York. Sedan vart det mingel och diplomatiskt småtugg. Gästerna började troppa av ganska snart och på vägen ut såg jag en av serveringspersonalen komma med ett halvt dussin champagneflaskor.

Fotografen Pontus Höök höjde sin ölflaska när jag passerade honom och sa hej.
-Gravöl, sa han och log lite bistert.

Hans Sandberg

Är det okej att skolbarn faller ut genom fönster?

Hur är det möjligt att tre barn faller ut från ett fönster på tredje våningen? Den officiella uppfattningen är kanske inte helt oväntat att det inte var skolans fel, att det inte var lärarens fel, så allt som återstår är väl fönstertillverkaren...

Olyckor och tragedier händer varje minut varje dag, men ibland händer det saker som sticker ut lite extra, som får en att fundera på om det är något fel på systemet, vare sig systemet är en liten skola eller ett helt samhälle. Ett extremt exempel är skolan som exploderade i Kina för några år sedan och som förutom att utbilda småbarn också var en fabrik för smällare och raketer. Det var något fel på systemet som tillät lokala profitörer att utsätta skolbarn för denna risk.

Ett mindre extremt, men tragiskt exempel, är måndagens olycka i Aspnässkolan i Järfälla. Två pojkar och en flicka ramlade ut genom ett fönster och föll från tredje våningen rakt ned i den asfalterade skolgården. Ett av barnen är kritiskt skadad enligt Aftonbladet, som berättar att "barnen satt i fönsterkarmen med en kudde bakom ryggen mot glasrutan. Plötsligt gick fönstret upp."

En lärare stod alldeles brevid, men hann inte ingripa. Rektor Ulla Fredriksson säger till Aftonbladet att det inte rörde sig om bristande tillsyn. "Det finns ingen annan orsak till det annat än att något gick snett," säger hon och en lärare tillägger att "det är ofattbart att något så hemst kan hända."

I morgon fortsätter undervisningen i skolan som vanligt. "För barn är det bästa att få det så vanligt som möjligt," säger rektorn.

Så vanligt som möjligt? Var det vanligt att barn fick sitta på fönsterkarmen på tredje våningen med kuddar pressande mot fönstret och att den ansvariga läraren inte reagerade?

Vi får hoppas att alla tre barn återhämtar sig, men vad skulle hänt om ett eller flera av barnen dog? Skulle det fortfarande vara bäst att få det så vanligt som möjligt? Här finns en slags inlärd hjälplöshet där lärare och skolledning bara tar för givet att det ingenting finns att göra, att olyckor bara händer utan att det finns någon annan "orsak till det annat än att något gick snett."

Mina barn har gått igenom skoldistriktet i West Windsor, New Jersey, och jag har svårt att tänka mig att något liknande skulle kunna ha hänt här eftersom skoldistrikten inte accepterar att saker bara "går snett". De har extremt detaljerade rutiner för att skydda barnen i skolan och på skolresor och utflykter. Och de följer rutinerna minutiöst. Ibland tycker man som förälder att de borde relaxa lite och inte vara så överbeskyddande hela tiden, men hellre det än att de skadas helt i onödan.

Hans Sandberg

Från höger till vänstertrafik

Är det någon som kommer ihåg högertrafikomläggningen 1967? Jag gör det. Vi var några kompisar som cyklade in till stan från Bromma den dagen. Inga bilar ute, så det var tryggt och skönt. Och solen sken. Ballast var nog att cykla över Tranebergsbron!

Vem kunde då föreställa sig att något litet land 42 år senare skulle vilja byta från högertrafik till vänstertrafik, men det håller faktiskt på att ske på Samoa i Stilla Havet.
Läs storyn på Salon.com!

Det hela låter förstås knasigt, men bara om man låser sig fast vid höger-vänster-perspektivet. För folk på Samoa som kört på höger sida av vägen sedan 100 år handlar det om att få billigare bilar och det kan man få från Australien och Nya Zeeland där folk kör -- just det! -- på vänster sida om vägen.

Hans Sandberg

Högerpropaganda modell 1967
http://www.youtube.com/watch?v=j4pc-LBZxfU
Och här är en liten godbit för alla nostalgiker!
Håll dig till höger Svensson!

Kan välfärdsstaten kombineras med den amerikanska modellen?

Det är en intressant fråga som diskuteras i en essä i söndagens (3 maj) New York Times Sunday Magazine. Författaren Russel Shorto gör en elegant och personlig jämförelse mellan livet i USA och i Nederländerna. Undertiteln är "Hur jag lärde mig älska den eurpeiska välfärdsstaten" vilket är lite av en hårddragning eftersom han gör en balanserad analys som förankrar de två ländernas traditioner i historiska och sociala fakta, men inte hindrar att man försöker kombinera det bästa i de två modellerna. För en svensk känns beskrivningen av den nederländska kulturen och sociala attityderna väldigt bekant. Det är nästan så att man skulle kunna byta ut ordet Dutch mot Swedes.

'So where does this get us? If the collectivist Dutch social system arises from the waters of Dutch history, how applicable is it to American society, which was shaped by the wagon train and the endless frontier? And why would a nation raised on “You can go your own way” and “Be all that you can be” even want to go Dutch?

To the first point, there are notable similarities between the two countries. The Dutch approach to social welfare grew out of its blend of a private-enterprise tradition and a deep religious tradition. The ways in which the United States seeks to fix its social system surely stem from its own strong tradition of religious values, and also from a desire to blend those values with its commitment to private enterprise.
And while I certainly wouldn’t wish the whole Dutch system on the United States, I think it’s worth pondering how the best bits might fit. One pretty good reason is this: The Dutch seem to be happier than we are.'

Och här är ett par stycken där man med fördel kan läsa "the Swedes" istället för "the Dutch":

'Then, too, one downside of a collectivist society, of which the Dutch themselves complain, is that people tend to become slaves to consensus and conformity. I asked a management consultant and a longtime American expat, Buford Alexander, former director of McKinsey & Company in the Netherlands, for his thoughts on this. “If you tell a Dutch person you’re going to raise his taxes by 500 euros and that it will go to help the poor, he’ll say O.K.,” he said. “But if you say he’s going to get a 500-euro tax cut, with the idea that he will give it to the poor, he won’t do it. The Dutch don’t do such things on their own. They believe they should be handled by the system. To an American, that’s a lack of individual initiative.”

Another corollary of collectivist thinking is a cultural tendency not to stand out or excel. “Just be normal” is a national saying, and in an earlier era children were taught, in effect, that “if you were born a dime, you’ll never be a quarter” — the very antithesis of the American ideal of upward mobility. There seem to be fewer risk-takers here. Those who do go out on a limb or otherwise follow their own internal music — the architect Rem Koolhaas, say, or Vincent Van Gogh — tend to leave.'

Hans Sandberg

Du gamla du fjällhöga Svorge...

Norska staten vill köpa Volvo och Saab, uppger E24. Tja, vad ska man säga om det? Kanske lika bra att haka på resten av Sverige och återupprätta Unionen som sprack 1905. Fast den här gången blir det nog under norsk ledning. De sitter ju -  när allt kommer omkring - på oljan som inte kommer att vara lika billig för all framtid. Sverige och Norge.... Två kungariken som trots alla vitsar och rivalitet ligger ganska nära varandra socialt och kulturellt. Kanske inte en så dum idé skriver en vän som föreslår namnet Svorge. Och det ligger rätt bra på tungan, men vad ska vi säga på engelska? Sworge? Eller Norweden? Och språket får väl bli svorsk eller nysvorsk!

Ha det!

Hans