söndag, december 18, 1994

Time Warners Full Service Network

(Publicerad i TeleVärlden i januari 1995)

Närkontakt med framtidens TV

Familjen Wilkers i Weikiva utanför Orlando i Florida har fått smak för interaktiv TV, som i Time Warners tappning kallas Full Service Network (FSN). De kan nu hyra videofilmer, spela videospel och shoppa, utan att någonsin behöva lämna vardagsrummet.

Orlando är väl mest känt för Disneyworld, men staden är också säte för det hittills mest avancerade försöket att föra samman datorernas, telefonens och televisionens världar. Bakom försöket står Time Warner som 14:e december visade att de leder multimediagaloppen:
-Att ligga före betyder ofta allt, sa Time Warners vd Gerald Levin pekande på föregångare som CNN, HBO och MTV.

När jag och 150 andra journalister mötte familjen Wilkers hade de fyra dagars erfarenhet av FSN och nyhetens behag satt fortfarande i. Pappa Karl sa sig gilla att han nu kan se det han vill se, när det passar honom. “I love it,” sa mamma Susan, som har fullt upp med att skjutsa sina två barn till deras olika fritidsaktiviteter utan omvägen över videobutiken. 14-åriga Jacklyn såg fram emot att shoppa i FSN:s elektroniska galleria och 12-årige Brad - som redan hunnit prova tjänstens samtliga videospel - gav ett expertutlåtande:
-Grafiken är mycket bättre än någonting annat jag sett.

Här kan det kanske vara på sin plats att berätta att vi träffade familjen Wilkers under något konstlade förhållanden. Den stora villan var t ex inte deras, utan ett uppvisningshus ägt av Time Warner. Som journalist reagerar man negativt på sådan manipulation, fast jag kan förstå att det inte gick att släppa in ett så stort mediauppbåd i familjen hem.

Resten av showen var emellertid ganska realistisk. Det system vi fick se var äkta och vi fick testa det på egen hand. Såvitt jag kunde bedöma saken fungerade det perfekt, vilket långt ifrån alltid är fallet med system av denna grad av komplexitet.

Det första man ser när man sätter på Time Warners interaktiva TV är en långsamt roterande “karusell,” som ger en grov översikt av tjänstens innehåll. Vi kan när som helst stoppa karusellen genom att trycka på den specialdesignade fjärrkontrollens Select-knapp. Väljer vi t ex “Movies” får vi en lista med kvällens hyrfilmer (36 stycken i december 1994.) Vi kan sedan vandra upp och ner med hjälp av en rund styrknapp tills vi hittar rätt film. Då trycker vi på Select igen, varvid en textruta på TV:n berättar att filmen kostar $2.99 och hur många timmar vi har på oss att se den. För att undvika missbruk ombeds vi sedan knappa in ett fyrsiffrigt PIN-nummer.

Det låter kanske inte så märkvärdigt, men det är det faktiskt, för till skillnad från betal-TV av olika slag ligger kontrollen över filmvisningen nu helt i våra händer. Vi behöver inte vänta till ett visst klockslag för att filmen ska börja och inte sitta vackert tills den är slut. Filmen startar nästan ögonblicket efter att vi beställt den och vi kan sedan snabbspola den bakåt och framåt eller pausa den, om vi t ex skulle vilja beställa hem en pizza, eller svara på telefon. Det är som att använda en videobandspelare, trots att filmen spelas upp från en “media server” (en specialdator från Silicon Graphics) några kilometer bort.

När vi trycker på fjärrkontrollen sänds en signal iväg till den nämnda mediadadatorn, först i infraröd form till vår Home Control Terminal (HCT) och sedan över koaxialkabel till en kvartersnod, som packar samman signalerna för den vidare färden över ett fiberoptiskt ATM-nät till ett lokalt servicecentra. När vårt konto verifierats plockar servern fram filmen (som lagras i komprimerat skick på jättelika digitala arkiv) och sänder den till vår hemterminal som tar emot filmen, dekomprimerar den och visar den på vår TV.
Silicon Graphics vd Ed McCracken berättade att hela denna process inte tar mer än 140 millisekunder. Det är nödvändigt med omedelbar respons eftersom TV-publiken inte är lika tålmodig som datapubliken, vilken gärna väntar några sekunder på svar från sin PC.

Beställvideo är bara en del av utbudet på FSN. Vi kan också fortsätta titta på analog kabelTV, men det ska bli lättare att hitta i kanaldjungeln. De flesta amerikanska kabelstationer har en särskild kanal med en rullande programlista, vilket är ungefär lika kul som att sitta och glo på listor över ankommande och avgående tåg eller flygplan. FSN kommer här med en interaktiv knorr genom att låta oss gå in och aktivt söka i listan, rulla den framåt och bakåt, till höger eller vänster och när vi slutligen hittat något vi gillar kan vi “hoppa” direkt in i filmen eller programmet. Det är ett bra exempel på hur kraftfullare datorer kan göra livet enklare för kunden.

FSN erbjuder också data- och videospel, inklusive sådana man kan spela mot folk som befinner sig långt borta. Det finns för närvande 13 spel från Atari vilka spelas med deras 64-bitars spelmodul “Jaguar.”

Shopping är ett annat tungt område och dotterbolaget Time Warner Interactive har byggt en elektronisk marknadsplats, där vi kan hitta både Chrysler och det stora postorderföretaget Spiegel. Det är visserligen bara åtta företag som är med från början, men viktigare är att vi fått en mycket elegant “TV-galleria” som mycket väl tar vara på videons möjligheter. Skillnaden är himmelsvid mot online-galleriorna på Compuserve och Prodigy. Jag har svårt att tänka mig en mer slagkraftig kanal för reklam. Kom ihåg att det här inte rör sig om traditionell TV-shopping, där man får vänta tills den produkt man är intresserad av dyker upp, utan att vi själva styr vad vi vill se. Som om inte detta vore nog kommer FSN:s kunder att förses med en färgskrivare från Hewlett-Packard, som kan printa ut fyrfärgsblad och kuponger direkt till den som så önskar.

Vi kommer snart att få se en rad nya tjänster på FSN, som t ex “nyheter på beställning,” hembanktjänster, videokonferenser, virtuella livsmedelsbutiker, och distansutbildning av olika slag. Men Gerald Levin gjorde klart att det är reklam och underhållning som ska finansiera uppbygget av FSN. Exakt hur det ska gå till ekonomiskt kunde varken han eller någon annan berätta. Allt vi vet är att hyrfilmerna ska kosta ungefär lika mycket som de kostar i videobutikerna och att vi sedan får betala i relation till hur vi använder det. Vissa tjänster kostar mer och andra - som kanske reklamfinansieras - kostar mindre. Denna typ av betalning för det också möjligt för en familj att ha flera terminaler, vilket förhindrar digitala “kanalkrockar” när barnen vill spela videospel medan mamma och pappa vill titta på en långfilm. Man behöver alltså inte betala flera kabelTV-avgifter för att utnyttja flera tjänster samtidigt. Varje TV måste dock ha sin egen HCT, vilket torde sätta vissa ramar för valfriheten.

Wilkers är den första av fem familjer på FSN. Under 1995 ska 4000 familjer vara med och om allt går bra lanseras systemet nationellt 1996. Vid den tiden hoppas Time Warner och deras allianspartnerns (AT&T, US West, Silicon Graphics, Scientific Atlanta m fl) ha pressat ned priserna på komponenterna till en bråkdel av dagens. Silicon Graphics VD Ed McCracken lovade i sitt tal att priset på hemterminalen om två ska vara nere i 300 dollar, jämfört med dagens terminal som av en del experter beräkas kosta 7000 dollar.

Nu återstår att se om arkitekturen håller vad den lovar, när det inte är fem, utan hundra, eller tusentals familjer som samtidigt vill titta på långfilmen alla talar om.

Men den verkligt stora frågan är om folk kommer att falla för den interaktiva frestelsen och hur mycket de isåfall är villiga att betala. Orlando-testen är ett försök att få ett realistiskt svar på den frågan. Skeptikerna tror inte att folk kommer att vilja betala mer för interaktiv TV än de idag betalar för kabelTV, dvs ca 25 dollar i månaden. Men Karl Wilkers, som så att säga skådat framtiden, tycker att 100 dollar i månaden är okej.

Om han är representativ kanske vägen till Cyber-TV inte bara blir spännande, utan också guldkantad.

Hans Sandberg


Time Warner: Jätten som vill bli först

Time Warner är en gigant inom massmedia och underhållning, samt USAs näst största kabelTV-företag, med 7 miljoner kunder i 34 delstater. De slöt för ett par år sedan en allians med en av USAs regionala telebolag, US West, vilket gav dem ett tillskott på 2,5 miljarder dollar. En miljard av detta belopp investeras i FSN. Time Warners VD Gerald Levin sa på presskonferensen i Orlando att FSN inte beror på något teknikintresse, utan ett “klart definierat egenintresse.” Han vet att deras arkiv och förmåga att skapa underhållning och information är veritabla guldgruvor.

Den stora kostnaden är att dra igång systemet. När det är gjort hoppas Time Warner även kunna använda nätet för att konkurrera på telemarknaden genom att erbjuda access till långdistanstjänster, videokonferenser och framtidens PCS-baserad mobiltelefoni.
-Telefoni är en marknad på över 100 miljarder dollar, fem gånger större än kabelTV, sa Time Warners Cables vd Joseph Collins.

Kostnaderna för att addera nya tjänster och program till FSN blir relativt små när det väl är etablerat, vilket gör att nya möjligheter kommer att öppna sig för småföretag och småproducenter. Smala och/eller lokala intressegrupper med små resurser kommer att kunna göra sig hörda på ett helt annat sätt än med dagens TV och kabelTV-nät.

FSN stöder dessutom Internet-protokollet TCP/IP, vilket gör att Time Warner också kan bli bas för datavärldens mer kräsna “nätsurfare.”

Hans Sandberg

fredag, november 04, 1994

USA: Massmedias cynism bakom politikerföraktet

(Artikeln publicerades först i Pressens Tidning Nr 19 1994).
Bill Clintons problem med pressen är bara ett exempel på hur skoningslöst USAs massmedia behandlar sina politiker. Men massmedia går för långt och bidrar till det växande politikerföraktet, säger Thomas E. Patterson, mediaforskare vid Syracuse University i delstaten New York.


Höstens valkampanj i USA präglades av cynism, excesser och stora skopor populism. Radio, tidningar och TV var fyllda av matchreferat och rapporter om allmänhetens växande missnöje med sina politiker och Clinton i synnerhet. Nu är politikerförakt ingenting nytt i amerikansk politik, lika lite som den ömsesidiga misstron mellan pressen och politikerna. Men flera ledande journalister och mediaforskare har på senare tid tagit till orda för att kritisera den utbredda cynismen inom journalistkåren. De har också pekat på massmedias ansvar - eller snarare brist på ansvar - för vad de serverar allmänheten.

-Om vi beskriver världen ur ett cyniskt perspektiv och antar att alla är machiavellianer, styrda av egenintresset, inbjuder vi läsarna och tittarna att förkasta journalistiken som kommunikationsform, eftersom den också måste vara cynisk, sa t ex massmediaforskaren Kathleen Hall Jamieson till New York Times (9 oktober.)

Den kanske skarpaste kritiken av massmedias politiska bevakning kommer från Thomas E. Patterson som i fjol gav ut boken Out of Order (Vintage Books, 1994.)

USAs massmedia spelar enligt honom en unik roll som organisatör av valkampanjen, men det är en roll de inte är lämpade för. Det var paradoxalt nog ett försök försök att komma bort från det tidigare bossväldet inom amerikansk politik som gav massmedia en så central roll. Demokratiseringen av nomineringsprocessen medförde att kandidaterna tidigt måste vända sig direkt till väljarna, varmed massmedia övertog de alltmer försvagade politiska partiernas roll som kungamakare.

Men nyhetsmedia är fokuserade på det negativa, på kriser och katastrofer och söker spänning och dramatik, vilket gör dem till dåliga redskap för den som vill bygga koalitioner och föra fram komplexa budskap. Det är inte heller någon lätt uppgift att hålla allmänhetens intresse uppe under den mer än årslånga kampanjen. Man kan bara skriva om kandidaternas program så många gånger innan folk tröttnar.

Massmedia har därför valt att beskriva politiken som en hästkapplöpning, där innehållet reduceras till ett taktiskt spel för att komma först. Detta perspektiv är attraktivt för journalisterna, eftersom det ständigt går att hitta nyheter om vem som gjorde vad och hur hans/hennes chanser påverkas av detta. Men det bidrar samtidigt till politikens förflackning och allmänhetens frutstration.

-Der är de negativa nyheterna som uppskattas inom journalistik och ju värre avslöjande desto bättre för reporterns rykte, säger Thomas Patterson.

-Nyhetsrapporteringen var negativ till 60 procent under Clintons första arton månader vid makten, säger han. (Motsvarande siffra för George Bush var 51 procent, min anm HS.)

-Det finns de som säger att det beror på Clinton, att han ingenting gjort, eller inte hållit fast vid sin linje och så vidare, men om vi jämför vad han lovade göra under sin valkampanj med vad han sedan uträttat ska vi se att han skött sig ganska bra. Förra året vann han 88 procent av omröstningarna i kongressen, vilket var den bästa siffran sedan 1965 då Lyndon Johnson var president. Reagan hade ett år då siffran var över 80 procent. Vare sig Nixon, Ford, Carter eller Bush nådde över 80 procent. Den politiska rapporteringen struntar emellertid i sådana fakta och fokuserar sig på några frågor där Clinton schabblat, säger Thomas Patterson, som menar att det är en vanföreställning att politiker lovar saker som de sedan inte kan eller vill hålla. I sin bok argumenterade han för att de tvärtom brukar göra sitt yttersta för att uppfylla sina vallöften.

-Whitewater-skandalen är ett exempel på hur man gräver upp relativt små saker och blåser upp dem bortom alla proportioner. Jag ser detta som ett utslag för dagens journalistik. Reportern drivs att producera den typen av dramatiska berättelser som skadar politikerna.

En annan förklaring till bristerna i dagens politiska journalistik härleder Thomas Patterson till Watergate och Vietnamkriget. Journalistiken blev alltmer aggressiv och den hälsosamma skepsisen ersattes med en professionell cynism, en “anti-kultur” (“adversarial culture”.)

-Pressen isolerade sig och kom att identifiera sig med “den andra sidan.” Den kom att definiera sig negativt.

Lite förgrovat skulle man kunna summera receptet för en framgångsrik politisk skjutjärnsjournalist på 90-talet på detta sätt: Allt är spel, allt är bluff, alla är egoister och jag ska allt avslöja dem!

Man skulle kanske kunna vänta sig att journalisterna vore lika kritiska mot den egna institutionen, men så har inte varit fallet säger Thomas Patterson.

-Självkritiken är ytterst mild och i likhet med andra grupper som läkare och advokater vill man inte ha någon insyn i sin verksamhet. Det är en oansvarig elit, med otillräckliga verktyg för feedback. Det går att rösta bort en politiker som vi inte gillar, men vad gör allmänheten när den blir arg på pressen?

Många rapporter har lyft fram allmänhetens skepsis mot massmedia. Senast var det en oberoende “think tank” på mediaområdet kallad Freedom Forum, som i sin rapport “Politikerna och nyhetsmedia” berättade att allmänhetens förtroende sjunker både för massmedia och politikerna. De uppfattas som samma andas barn: Precis som politikerna är de bara ute efter makt och pengar.

Det är inte så konstigt att den uppfattningen är vanlig, med tanke på att televisionens stjärnreportar tjänar upp till 6 miljoner dollar per år, förutom att de tar 20-30 000 dollar varje gång de håller ett tal inför diverse industri- och branschgrupper. (David Gergen, republikanen som bytte sida och blev Clintons pressrådgivare, drog 1992 in 466 625 dollar bara som talare.)

Det var televisionen som förvandlade topp-journalisterna till celibriteter, vilket i sin tur ledde till att de alltmer satte sig själva och sina åsikter i centrum för reportaget.

-Journalisterna har, kanske oavsiktligt men inte ovilligt, erövrat mer och mer makt över valkampanjen. För varje minut en kandidat fick komma till tals på kvällsnyheterna under 1988 och 1992 års kampanjer pratade journalisterna sex minuter, säger Thomas Patterson.

Det var därför Clinton satsade hårt på s k talk-shows under valrörelsen 1992, vilket förstås väckte ont blod bland många politiska journalister.

-Det visade sig att den allmänhet som kom till tals på dessa shower var intresserade av helt andra saker än journalisterna. De var mer intresserade av sakfrågor än politikernas eventuella sexuella affärer.

Men det är inte en lösning som fungerar i alla väder.

-Publika stormöten (town-meetings) med presidenten fungerar bättre när presidentens popularitet är hög, än när den sjunker. Folk blir då mindre benägna att titta på dem och publikens frågor tenderar att bli mer fientliga. Clinton försökte t ex vända hälsovårdsdebatten på sluttampen via CNN, men det gick inte, säger han.

Det vanligaste försvaret från massmedias håll mot kritiken är att de bara gör sitt jobb. De har inget annat val än att fortsätta som förut.

-De enda som tror det är journalisterna själva. Jag tror inte för ett ögonblick på att nyheterna bara är en spegelbild av verkligheten. Det argumentet håller inte. Det finns visserligen mycket mer av oro och ilska bland allmänheten idag och det är inget fel i att återspegla detta. Politikerna bär också själva en del av skulden, men pressen försöker smita undan sitt ansvar med talet om att vi bara rapporterar om vad politikerna gör.

Thomas Patterson föreslog i Out of Order att man borde korta ned valkampanjen radikalt för att göra det möjligt att fokusera bevakningen på sakfrågorna och bättre presentera kandidaternas politik. Men chanserna att en sådan reform ska gå igenom är inte alltför stora.

-Jag är ganska pessimistisk i allmänhet när det gäller media. Det finns visserligen några tidningar som experimenterar med en mer ansvarsfull journalistik, men det är bara underströmmar, säger Thomas Patterson, vars nästa projekt är en jämförande undersökning av pressen i fem länder, däribland Sverige.

Hans Sandberg

onsdag, oktober 05, 1994

Från telekort till telekontanter (1994)

(Denna artikel skrevs för tidningen Televärlden hösten 1994)

 
Är telekorten början på en ny typ av pengar, som kommer att ersätta mynt och sedlar? Danskarna har sitt kontantkort Danmont, fransmännen sina Carte Bancaire och i Amsterdam testas digitala kontanter exklusivt för datanät -- “cybercash” eller “ecash.” 

Reda pengar är bra att ha, fast många gånger hade vi nog varit gladare utan trasslet med mynt och sedlar. Själv lärde jag mig hata mynt under ett år på Staten Island, en av New Yorks minst kända stadsdelar. Varje gång jag skulle ta bussen till Manhattan måste jag bära med mig 28 “quarters” (1 quarter = 25 cents.) Tänk er kö av sömniga pendlare som alla ska stoppa ner 14 mynt i bussens myntautomat (stadens bussar tar inte sedlar.)

Tacka vet jag plastkort! De är en av dessa underbara uppfinningar som tränger in i och revolutionerar vårt vardagsliv. Som elektriciteten, bilen, telefonen och TV:n.

Man skulle kunna tro att vi köper nästan allt med kort, särskilt i plastkorterns förlovade land, men faktum är att 80 procent av alla köp i USA sker med kontanter. 84 procent gäller belopp under 20 dollar (150 kr.)

Cash is King, som man säger här.

Än så länge, i varje fall. För trenden är att folk tar till kortet även när de köper småsaker. Det kan ställa till med problem för hela kortbranschen, eftersom varje transaktion kostar. Varje köp måste verifieras on-line och vilket kostar lika mycket oavsett om man handlat för en tusenlapp eller en femma.

Det finns en emellertid utväg ur detta dilemma och det är kontantkortet. Telekortet ger en försmak av detta, även om det som de flesta andra plastkort använder en magnetremsa för att lagra värde på kortet.

Kruxet med denna teknik är att den bara låter oss lagra en ytterst liten mängd information. Det är dessutom relativt lätt att oavsiktligt radera eller avsiktligt kopiera remsans data.

Världens ledande bank- och kreditkortsföretag vill därför ersätta magnetkorten med s k smarta kort, försedda med  mikrochips.

Ett sådant smart kort kan lagra flera sidor text och dess mikroprocessor kan följa instruktioner för hur det ska reagera i olika situationer. Informationen på kortet kan också skyddas med hjälp av avancerad kryptografi.

De smarta korten kan programmeras t ex så att det inte kräver ett lösenord vid köp under ett visst belopp, ett kort lösenord för måtttligt stora belopp och ett längre lösenord för stora belopp.

Mer information på kortet betyder mindre behov av att ringa upp kortcentralen för verifikation on-line.

Europa har gått i spetsen för att inför smarta kort, vilket inte är så konstigt eftersom telekostnaderna i allmänhet är mycket högre i Europa än i USA.

Det finns redan 22 miljoner smarta bankkort i bruk i Frankrike och 70 miljoner smarta sjukförsäkringskort ska ha utfärdats i Tyskland före årets slut. I Storbritannien förbereder man introduktionen av Mondex-kortet, som ska lanseras 1995 som ett internationellt smart card, med plats för digitala kontanter i fem valutor.

USA har hittills släpat efter, men intresset växer nu snabbt. MasterCard slog nyligen fast att de helt ska gå över till smarta kort. VISA och American Express är inte långt efter och storbanker som Citibank och Chemical Bank testar smarta kort.

Citibank lanserade i somras en “Screen Phone” i femton Chicago-förorter. Den har en inbyggd kortläsare, som låter kortet agera “nyckel” vid access till kundens bankkonton. Inom några år kommer kunden att kunna “fylla på” kortet med kontanter via telenätet. Förhoppningsvis får vi också en gemensam standard, så att vi inte behöver ha olika kort för telefonen, T-banan, bussen, varuhuset, kaffeautomaten, parkeringsmätaren och bankomaten.

Nästa stora användningsområde blir interaktiv shopping, vare sig den sker via våra TV-apparater eller hemdatorer. Exakt när genombrottet kommer är oklart, men de flesta experter räknar med att detta blir en jättemarknad.

Den som idag handlar on-line lämnar ut sitt kreditkortsnummer, vilket är en riskabel handling, i synnerhet på det internationella datanätet Internet, där det finns gott om hackers som kan snappa upp numret.

MasterCards chef för kortteknologi Andrew Tarbox säger, att han väntar sig att de kontrolldosor (“set-top-boxes) som kommer med den interaktiv TV:n ska kunna läsa smarta kort. Den som vill beställa en betalfilm eller shoppa via sin TV sätter helt enkelt in sitt smarta kort i kortläsaren, som tar betalt direkt från kortet, utan att behöva ringa upp någon central databas för verifikation (såvida kunden inte beställer varor till ett värde som går utöver ett visst belopp.) Våra persondatorer kommer att ha liknande kortläsare.

Det finns emellertid en hake här och den är att vi lämnar ut än mer information om vårt privatliv till kortföretagen, som kan bygga alltmer förfinade profiler över vårt beteende. (Den amerikanska lagstiftningen är mycket mindre restriktiv när det gäller att bygga databaser om sina medborgare än den europeiska och svenska.)

Det var rädslan för just detta som fick den amerikanske kryptografiprofessorn David Chaum att börja bygga ett nytt elektroniskt betalningsmedel, som skulle vara lika bekvämt och anonymt som våra gamla mynt och sedlar.

David Chaum är verksam vid Center for Mathematics and Computer Science i Amsterdam och grundare av företaget DigiCash. Han leder också CAFE, ett europeiskt forskningsprojekt på detta område.

David Chaum designade redan för ett par år sedan ett system för anonyma pengar baserat på smarta kort.

Den utfärdande banken kunde med hjälp av avancerad kryptografi signera varje kort, så att dess äkthet kunde verifieras, utan den som tog emot en betalning fick veta något om kortets ägare.

Han håller idag på att slutföra testningen ett liknande system, som emellertid är kortlöst. Det kallas “electronic cash” (forkortat “ecash”) och är avsett för bruk on-line. Den som har ett DigiCash-program och tillgång till ett företag som säljer ecash kan föra över pengar till sin hårddisk och sedan använda dem i Cyberspace.

En ecash-sedel består i princip av ett belopp följt av en sträng siffror, som bara kan tolkas av den som har en krypteringsnyckel. Den som utfärdar en sådan digital sedel signerar den digitalt, så att den som tar emot den kan kolla dess äkthet och verifiera on-line att den inte redan är spenderad.

Med detta system kommer vi att kunna sända pengar med elektronisk post, utan att använda någon mellanhand som ska ha sin provision (Se illustration.) 

David Chaum säger i en telefonintervju att han förutom anonymiteten och möjligheten att handla för små belopp vill avskaffa mellanhänderna vid sådana betalningar.

Anonyma pengar on-line låter kanske oskyldigt, men det är inte så säkert. Om vem som helst spårlöst kan sända pengar vart som helst, vem kommer då att vilja betala skatt? Kommer vi få en explosion av svartjobb över världens datanät? Kommer det att bli en ny kanal för att tvätta svarta pengar? Hur kontrollerar regeringarna världens valutaflöden om privatpersoner kan sända pengar via Internet? Vilka blir de sociala följderna?

De kanske varmaste anhängarna av anonyma digitala kontanter finns ibland hackers och cyberpunkare, som här ser en chans att rikta ett dråpslag mot “Storebror.”

Av snarlika skäl föredrar bank- och kreditkortsvärlden smarta kort. Bob Didner på American Express säger sig t ex vara starkt kritisk mot detta slags pengar.

-För den som är oroad över privatlivets helgd skulle man istället kunna ta fram ett anonymt kort, med ett begränsat belopp, säger han.

Vad säger skattemyndigheten IRS? De verkar inte ha hört talas om saken. Och på FBI ställde sig talesmannen Barry Smith först oförstående till frågan. Efter en stund sade han sig känna till den, men ville inte kommentera på något sett. John Moore på USAs finansdepartement är väl insatt i tekniken och jobbar aktivt för smarta kort, men medger att de bara börjat titta på de bredare konsekvenserna av anonyma kontanter på datanäten.

Ernest Brickell på det federala forskningslabbet Sandia National Laboratories säger att de jobbar tillsammans med både bankvärlden och regeringen för att ta fram lösningar på hur man balanserar det rättmätiga behovet av skydd för privatlivet med riskerna för att det ska bli lättare att ägna sig åt kriminell verksamhet.

David Chaum själv säger, att han till skillnad från krypto-anarkisterna (=kryptografiskt intresserade med anarkistisk läggning) inte vill sabotera myndigheterna eller göra det lättare att smita från skatt. Han vill helt enkelt skapa ett flexibelt betalningssystem som samtidigt skyddar privatlivet. Han tror också att IRS kan komma åt skattesmitare via deras bankkonton (något som dock kräver ett domstolsförfarande.)

Men hur anonym kan man egentligen vara om man ska handla över ett datanät? Den frågan ställer Bill Wong på företaget Enterprise Integration Technologies. Han jobbar med CommerceNet, ett federalt stött projekt för att utveckla kommersiell handel på Internet.

-Den som handlar on-line måste ju lämna ut sitt namn och address för att säljaren ska kunna leverera varan, säger han.

Varvid informationen hamnar i närmsta kunddatabas!

Isåfall kanske de digitala nätpengarna bara blir en marginell företeelse, ett slags växel-pengar för nätet.

 
Vilket väl inte vore så dumt!

lördag, oktober 01, 1994

Digitala kontanter för handel online (1994)

(Denna artikel skrevs sommaren 1994 och publicerades i PC Revyn)
 
Om det ska bli fart på kommersen i Cyberspace behövs ett enkelt och säkert sätt att betala on-line. En lösning som dykt upp bland cyberpunkare och entreprenörer är digitala pengar eller nätpengar.

Den som idag handlar on-line betalar med betal- och kreditkort. Det är bekvämt, men många drar sig för att använda sina kort på datanäten, eftersom kortnumren kan stjälas och missbrukas. Andra är rädda för att hamna i kommersiella databaser av skilda slag. Det är dessutom inte vem som helst förunnat att ta emot betalningar via sådana kreditkort.

Hur gör t ex en skolklass som vill sälja en elektronisk tidning via Internet för att få ihop pengar till en språkresa? Hur säljer en programmerare ett shareware-program han tillverkat? Leverera varan först och vänta på en check?

Här skulle digitala kontanter komma väl till pass.

Det första praktiska exemplet på sådana kommer från konsultbolaget Software Agents i delstaten Maryland. De startade i somras en Netbank (Nätbank) som utfärdar “netcash” för handel med små belopp.

Bob Housten som är en av “bankens” grundare beskriver “netcash” som elektroniska kuponger. När vi vill köpa något on-line köper vi först nätkontanter, som kommer i samma valörer som vanliga mynt- och sedlar. Vi betalar med check eller genom att ringa upp ett 900-nummer (jfr svenska 070-numren) varvid 10 dollar påförs vår teleräkning. I gengäld får vi nät-dollar som ser ut så här när de landar i vår elektroniska brevlåda:

NetCash$10.00P239763445A

Varje sådant belopp är unikt, vilket Nätbanken ser till genom att registrera alla “värdekuponger” i en transaktionsdatabas.

När vi hittat något vi vill köpa on-line sänder vi beloppet med elektronisk post och säljaren verifierar siffersträngen hos Nätbanken. Om “sedeln” eller “mynten” är äkta stryks den ur bankens databas och en ny utfärdas istället. På så sätt kan vi inte använda samma digitala sedel två gånger (För att inte bli lurad måste säljaren verifiera betalningen innan han/hon levererar sin produkt.) Den som samlat på sig nät-dollar kan sedan lösa in dem mot en check, eller få beloppet överfört till sitt bankkonto, fast Nätbanken drar först en kommission på 10-20 procent.

Detta system är enkelt, men lider av flera uppenbara brister. Först och främst är Nätbanken inte skyddad av några regeringsgarantier. Om banken kraschar sitter vi där med våra siffersträngar. Bob Housten tycker inte att det gör så mycket, eftersom systemet är avsett för små belopp.

För det andra är säkerheten svag. Beloppen är inte krypterade utan kan “tjuvläsas” om de snappas upp av någon hacker.  (Den som vill kan använda ett krypteringsprogram som PGP, men därmed avlägsnar vi oss från tanken att kontanter ska vara lätta att använda.) För det tredje skulle Nätbanken kunna följa våra transaktioner eftersom deras system har information om varje utfärdat digitalt “belopp.” För det fjärde är priset högt på dessa kontanter, vilket enligt Bob Houston beror på att det är dyrt att använda 900-numret. Han hoppas hitta ett billigare sätt.

Ett mer ambitiöst förslag till digitala nät-kontanter kommer från det holländska företaget DigiCash, som startats av den amerikanske kryptografidoktorn David Chaum. Grundmodellen är samma som för NetCash, dvs att man skickar strängar av siffror som man köpt hos en bank av något slag. DigiCash använder emellertid en avancerad teknik för “blinda” digitala signaturer utvecklad av David Chaum. Denna förhindrar bedrägerier och skyddar privatlivets helgd.

En digital signatur påminner om en vanlig sedels serienummer. Banken märker de digitala pengarna (med hjälp av RSA-modellen för kryptering,) vilket gör det omöjligt att duplicera en “nät-sedel.” Den utfärdande banken har en nyckel för att dechiffrera en sedel och den som “köpt” en sedel en andra nyckel. En “blind” signatur skapas genom att banken signerar en sedel den fått i krypterat skick från kunden (den ursprungliga digitala signaturen har multiplicerats med en faktor bara kunden vet.) Banken drar motsvarande belopp från kundens konto, signerar beloppet, men får inte veta några andra detaljer om den digitala sedeln. Kunden dividerar sedan “sedeln” med samma faktor innan den används.

Sådana “blinda” digitala signaturer garanterar sedelns äkthet, men den kan normalt sett inte spåras, inte ens om den som mottagit sedeln som betalning samarbetar med banken. För att hindra att kunden betalar två gånger med samma sedel, måste säljarens dator ringa upp bankens och verifiera sedeln.

Vi skrev att sedeln normalt inte kan spåras. Det finns ett undantag och det är om samma sedel använts två gånger.

Den dator som tar emot en digital “sedel” ställer nämligen en godtycklig fråga till det sändande systemet, vilket detta måste besvara för att köpet ska gå igenom. Två sådana svar räcker för att identifiera den ansvarige.

Detta låter kanske en smula krångligt, men DigiCash har byggt ett program -- Ecash -- som gör att vi inte behöver bekymra oss om den underliggande tekniken. Vi kan istället betala genom att klicka på symboler för pengar och flytta dem fram och tillbaka på bildskärmen (programmet kommer i en Mosaic-, Windows- och Mac-version.) Programmet introducerades på World Wide Web-konferensen i Geneve i maj och beta-testas när detta skrives i september.

David Chaum säger att han vill licensera DigiCash till företag som sysslar med elektroniska betalningar, t ex banker och kreditkortsföretag. Klientprogrammet ska sedan spridas gratis över Internet för att locka så många som möjligt att använda det.

                                                Hans Sandberg

torsdag, juni 09, 1994

Chicagos “Tribune” räds inte framtiden

(Publicerad i Pressens Tidning 1994)

(Chicago) Charles T. Brumback är känd för hårda nypor, skarp tunga och för att leverera resultat - i dollars och cents. Nu vittrar har han guld i Cyberspace med samma blodhundslika precision som han på 80-talet nosade rätt på onödiga utgifter.


En tidningsman med hårda nypor. Foto; Hans Sandberg

Charles Brumback leder sedan tre år USAs sjätte största “tidnings”företag, en bjässe som ifjol omsatte 16 miljarder kronor. Jag sätter citattecken kring tidning för Tribune Company äger utöver sina sex dagstidningar, sju TV-stationer, en kabeltevestation, fyra radiostationer, en elektronisk onlinetjänst, ett CD-ROM-förlag, två bokförlag och tre baseball-lag.

Företaget styrs från Tribune Tower i Downtown Chicago, en 69 år gammal skyskrapa som väl speglar dess egenartade blandning av gammalt och nytt. Under det gotiska skalet finns ett företag som har ovanligt god aptit på ny teknik, vare sig det gäller tryckpressar, multimedia eller elektronisk publicering.

Brumbacks kontor ligger på 24:e våningen och hissen dit har bara två knappar - en för bottenvåningen och en för maktens boning. För att de sirligt dekorerade hissdörrarna överhuvudtaget ska öppna sig krävs ett plastkort med rätt magnetkod.
-Av säkerhetsskäl, förklarar Tribunes PR-man Bob Carr.

Jag var en smula nervös när jag klev in i hissen som skulle ställa mig öga mot öga med en man som lär “käka spik” och som facket jämfört med Saddam Hussein. New York Times Bill Glaberson tecknade nyligen ett porträtt av honom som en “hårdkokt” boss med “järnnävar.” Och Chicago Tribunes f.d. chefredaktör James D. Squires, beskriver honom i sin uppgörelse med Tribune som en representant för direktörernas maktövertagande i tidningsvärlden. (Read All About It!, Times Books, New York 1993.)

Som så ofta här i världen blev mötet med verkligheten en aning antiklimaktiskt. Fram emot mig störtade inte ett monster, utan vad som föreföll att vara en godlynt äldre farbror med slipsen lätt på sned. Vi slog oss ned vid ett runt mahognybord i det spaciösa kontoret. När han såg min kamerautrustning sa han till Bob Carr att han gärna skulle se att Tribunes reportrar kunde ta sina bilder själva.

The Tribune Tower. Foto: Hans Sandberg
Varför denna rush in i nya media, frågade jag.
-Mot slutet av 80-talet hade vi gjort allt vi kunnat på kostnadssidan. Vi hade en ny ledning och började tänka strategiskt på framtiden.
-Vi insåg i början på 90-talet att vi var i informations- och underhållningsbranschen. Det fanns heller inga pengar att tjäna på tidningspapper (varför företaget QUNO i Kanada avknoppades förra året, min anm HS.)
-Vår nya strategi var att växa på lokala marknader och att gå ut med riktat material till olika grupper, säger Brumback som tror att marknadens fragmentisering är en grundläggande trend i branschen.
-Vi kommer att få modifiera både TV och tidningarna så att vi kan rikta in oss på särskilda grupper, t ex etniska grupper.

En annan hörnsten i strategin är att Tribune ska skapa och kontrollera sitt innehåll och inte bli distributör åt andra; en strategi han har gemensam med Michael EisnerWalt Disney.
-Den som äger innehållet når högre lönsamhet, säger han.

Charles Brumback är rikemansson från Toledo i Ohio. Han gick liksom sin far och farfar på elitskolan Culver Military Academy och fortsatte därifrån till Princeton. Innan han började sin bana som tidningsmanager hann han med en vända som stridande soldat i Koreakriget.

På 70-talet blev han vd för Tribunes Florida-tidning Orlando Sentinel och han gjorde så bra ifrån sig där att han 1981 kallades till Chicago för att få ordning på den då illa skötta Chicago Tribune. Med sig hade han Orlando-Sentinels chefredaktör James Squires. Han tätade läckorna med Squres hjälp genom att göra sig av med både onödig ballast och fackföreningar. Det senare renderade honom för övrigt titeln “union-buster” (dvs fack-krossare).

Tribune-koncernen verkar idag på 13 stora lokala marknader i USA. Brumback säger att han inte har någon ambition att styra tidningarnas, TV-och radiostationernas “röst” från Chicago. De är kort och gott “profit centers” som ska generera vinster.

Brumback hyser till skillnad från många tidningsutgivare i USA ingen fruktan för den elektroniska anstormningen, utan citerar med förkärlek George Gilder, en av USAs främsta futurister. Gilder anser att tidningsföretagen har unika förutsättningar för att vinna en stark position på framtidens digitala informations- och underhållningsvärld.
-Vad Tribune gör bäst är att samla in information, redigera den till användbara moduler, förpacka den på ett attraktivt sätt och sedan erbjuda den till försäljning via ett bekvämt leveranssystem, sa Brumback på bolagsstämman i april.

Den digitala tekniken är ett redskap för att nå olika nischer med material som anpassats just för dem, vare sig det gäller redaktionella bidrag eller annonser. Brumback talar om fyra slags “teknologibaserad kapacitet.”

  • att hantera stora mängder data för att skapa skräddarsydda produkter. Chicago Online, dvs den elektroniska versionen av Chicago Tribune, är ett exempel på detta. Ett annat är samarbetet med Time-Warner om ett interaktivt multimedianät i Orlando, Florida.
  • att målinrikta leveranser av innehåll, med tiden på kundernas begäran. Med växande kunskap om kundkretsen kan Tribune utveckla alltmer sofistikerad direktreklam till mycket väl avgränsade grupper.
  • att styra av utseendet (look and feel) hos innehållet. Det var för att få denna kapacitet Tribune köpte Compton’s New Media, ett ledande företag inom multimedia och CD-ROM. Det finns idag över 10 miljoner CD-ROM-spelare i USA, som alltså håller på att gå från ett nytt medium till ett nytt massmedium.
  • att bygga länkar till konsumenterna. Brumback ställde på stämman uppgiften att hjälpa marknadsförare att “identifiera och kontakta presumtiva konsumenter.” Ett exempel på detta är Peapod, en service för att handla livsmedel online i Chicago och San Francisco.
Finns det då inte en fara i att kvaliteten kommer i kläm när Tribune ger sig in på nya områden? Mediaexperten Eric Philo har t ex varnat för att den lönsamma tidningsrörelsen ska försummas under jakten på nya media.

Jag frågade Brumback hur han bär sig åt för att hålla alla bollar i luften samtidigt och fick svaret: Don’t screw up! (Fritt översatt: Gör inte bort dig!) Men hur definierar han då god journalistisk kvalitet?
-Jag känner igen den när jag ser den.

Tidningsrörelsen är fortfarande den tyngsta delen av Tribune och störst bland tidningarna är Chicago Tribune, med en vardagsupplaga runt 700 000. Söndagstidningen går ut i 1,1 miljoner exemplar.

Det är emellertid svårt att finns många spår av multimediarevolutionen på tidningens centralredaktion på femte våningen av Tribune Tower. Reportrarna sitter vid sina terminaler precis som på de flesta andra dagstidningar.

John Lux är en av de få journalister som förunnats en egen PC, men så är han också redaktör för online-upplagan av Chicago Tribune. Hans uppgift är bl a att se till att dagens tidning varje dag flyttas över från produktionssystemet (som körs på en stordator) till ett persondatornät, där texterna bearbetas för att passa America Online som är värd för Chicago Online. Han och fyra andra medarbetare ser också till att tidningen innehåller “pluggar” i anslutning till artiklar, som talar om att det finns mer information att hämta.
-Vi har allt utrymme i världen i Cyberspace, säger John Lux.
-I början var det mest data”nerds” som använde Chicago Online, men idag dominerar vanligt folk, säger han.

Fast tjänsten är än så länge mer ett forskningsprojekt än en affärsverksamhet. Det är bara något tiotusental läsare som prövat på den elektroniska upplagan.

Ett viktigare tecken på förändring hittar vi i ett annat hörn av centralredaktionen. Där står en mini-studio bestående av en stol, en TV-kamera och ett par strålkastare. Studion fjärrstyrs från redaktionen för ChicagoLand TV (CLTV).

ChicagoLand är ett gemensamt projekt mellan tidningen och TV-bolaget Tribune Broadcasting. Sändningarna startade i januari 1993 och når idag 1,2 miljoner hem i Chicago med omnejd.

Redaktionerna för tidningen och TV-kanalen samarbetar intimt. TV-tittarna får tjuvtitta på morgondagens tidning kvällen före och tidningens skribenter framträder ofta på ChicagoLand för att berätta om artiklar de jobbar på. Upplägget med en fjärrstyrd satellitstudio kom till för att minska stressen på TV-ovana tidningsjournalister. Allt de behöver göra är att sätta sig i stolen och svara på frågor.

Hittills har Chicago Tribunes reportrar gjort över ettusen framträdanden på CLTV. De får inget extra betalt för detta, men TV-exponeringen är ett sätt att stärka sitt namn.

Jack Fuller, jurist, journalist, jazzkritiker,
deckarförfattare och publisher.
Foto: Hans Sandberg
För CLTV är det dubbelt värdefullt att både kunna få ta del av tidningens nyhetsjakt och dessutom kunna intervjua journalister som kan sina bevakningsområden.
Men vad blir kvar för tidningen om nyheterna redan körts i TV?
-Dagens tidningar lever inte längre på att leverera nya fakta, säger Jack Fuller som nyligen kunde lägga titeln “publisher” till sina tidigare titlar som tidningens “president” och “chief executive officer.”
Han är dessutom jazzkritiker och författare av fem romaner.
-Det var länge sedan folk kom till oss för att lära sig fakta de inte redan kände till. TV och radio är för snabba helt enkelt, men folk fortsätter att köpa tidningar. Vi sålde t ex en massa extra tidningar under kriget i Persiska Viken och det till folk som verkligen inte led brist på nyheter.
-Vi måste inse att folk inte köper tidningar av samma skäl som förr. Därför är vi inte särskilt rädda för att dela med oss av våra nyheter till TV.
-Varför inte ha ett sätt att leverera nyheterna snabbt till dem som vill ha dem snabbt och ett annat sätt för folk som vill ha nyheter på djupet?
-Det kanske låter pretentiöst, men jag skulle vilja säga att dagstidningarna levererar kunskap snarare än fakta. Vi kommer med kontext och analyser, knyter ihop saker och ting. Nyheter hamnar inte längre på förstasidan om vi inte har någonting särskilt att komma med.
Kommer dagstidningarna att fortsätta tappa läsare?
-Du menar papperstidningar? Ja, jag tror att läskretsen krymper på sikt. Det växer fram så många nya sätt att skaffa sig information att varje enskilt media förlorar inflytande, men det medium som kommer att tappa mest är traditionell TV, säger Jack Fuller.
-Nu tror jag inte att det är avgörande för ett företag som vårt. Inte så länge vi kan fortsätta att leverera information oavsett hur folk vill ha den. Jag tror inte att folks aptit på det vi gör kommer att försvinna, fortsätter han.

När Brumback talar om att producera, förpacka och sälja moduler kan man få intrycket av att journalisterna ska göra samma sak, vare sig de sitter på ChicagoLand eller Chicago Tribune.

Jack Fuller formulerar sig försiktigare.
-Jag tror inte på en enda homogen databas dit folk kan gå in och plocka ut fakta. Det finns så mycket som inte låter sig summeras i fakta, saker som stil, presentationssätt och personlighet. Det handlar om så mycket mer än att överföra data.
-Ta en biorecension för att ta ett lättförståeligt exempel. Vi läser hellre en recension av någon vi känner till, än av en främling.
Dvs. kunskapen om vem som skriver, artikelns kontext, kan vara nästan lika viktig som innehållet i sig.

Det finns uppenbara synergier med att kombinera tidningsutgivningen med TV, kabelTV, onlinepublicering osv. Personal och andra resurser kan utnyttjas på flera ställen samtidigt, man kan göra reklam för tidningarna i kabelTV och vice versa.

De olika distributionsformerna kan stöda varandra, men de kan också ha motsatt effekt. Om en del av verksamheten får ett dåligt rykte kan det smitta av sig på resten.
-Våra nyheter är en märkesprodukt som går ut via flera olika kanaler, säger Jack Fuller. Det gäller att hålla en jämn kvalitet över hela linjen.
Men finns det inte en risk att tidningen tappar sin unika “röst” när den också ska jobba med andra media?
-Visst! Det finns enorma risker, risker överallt. Men det fanns risker förut också och det vore riskabelt att inte förändra vårt sätt att verka. En del tidningar försöker möta TV genom att försöka bli TV-lika, men jag tror inte att man kan lyckas som surrogat för TV.
-Jag kan föreställa mig tidningar som blir så TV-bitna att de försöker anställa reportrar efter hur fotogeniska de är, men det som oroar mig mest är att vi blir för lika. För att vi ska lyckas med förändringen måste vi inse att olika media har olika behov. Det vore idiotiskt att försöka få en tidningsjournalist att agera på samma sätt som en skicklig TV-reporter, säger Jack Fuller.

Om man verkligen vill få en bild av förändringarna på Tribune Company måste man åka upp till Oak Brook, fem mil norr om Chicago. Det är här ChicagoLand produceras. TV-redaktionen arbetar i ena halvan av ett stort kontorslandskap, vars andra halva ockuperas av journalister från Chicago Tribune. Det är två grupper journalister från två olika mediakulturer, vilka ofta inte förstår eller uppskattar varandra.
Tribunes strategi hänger på att de lär sig samarbeta.

-Vi var mycket försiktiga när vi drog igång, för det var vi som var “new kids on the block” säger Bob Gremillion, som var TV-journalist i New Orleans i Louisiania innan han blev chef för ChicagoLand.
-Vi gjorde allt för att visa respekt för tidningsfolket och se till att våra sändningar reflekterade Chicago Tribunes värderingar. Vi ville att de som jobbade på tidningen skulle vara stolta över den produkt de såg på TV.
-Vi gjorde också deltagandet i CLTV frivilligt och särbehandlade inte dem som inte ville vara med på TV. Jag tror att det hjälpte att saken ligger i tiden. Jack Fuller spelade också en viktig roll som förebild.
-Det är viktigt att undvika konflikter för när de väl hänt måste du lägga ner en massa tid på att reparera skadorna, säger Gremillion.
-Det var inte så svårt att få journalisterna med på noterna, sedan de väl förstått att deras grundläggande värderingar inte var hotade, säger Jack Fuller.

Men vad säger då journalisterna av “den gamla skolan” om nyordningen? William “Bill” Rechtenwald har 30 år som reporter bakom sig. Han har varit med på ChicagoLand ett par gånger, men är nog tryggast bakom sin skrivmaskin. Känner han sig hotad?
-Nej, för trettio sekunder i TV räcker inte för att berätta en historia på det sätt vi gör i tidningen. Och TV-inslaget försvinner ut i etern, medan vår berättelse fortfarande finns kvar, säger han stoiskt.

Hans Sandberg

The Tribune Company

Omsättning 1993: 1 953 miljoner dollar (-7 %)
Rörelsevinst: 356 miljoner dollar (+33 %)
Nettovinst: 189 miljoner dollar (+57 %)
Kommentar: Tidningssidan står för 1 139 miljoner av omsättningen, medan “etermedia och underhållning” svarar för 727 miljoner dollar. 67 % av rörelsevinsten kommer från tidningssidan, medan 33 % kommer från “etermedia och underhållning.”

Tidningsrörelsen:

Dagstidningar: Chicago Tribune (grundad 1847), Sun-Sentinel (Ft. Lauderdale, Florida), The Orlando Sentinel (orlando, Florida), Daily Press (Newport News, Virginia), Times Advocate (Escondido, Californien), The Californian (Temecula, Californien)

Veckotidningar: ¡Exito! (för spansktalande i Chicago och Florida), XS (för 18-34 åringar i södra Florida).

Elektronisk publicering: Chicago Online, Voice News Network (som tidningar kan anlita för att erbjuda sina läsare audiotext nyheter och information).

Interaktiv multimedia: Compton’s NewMedia (ledande CD-ROM-förläggare; mest känt för sitt multimedia uppslagsverk, Compton’s Encyclopedia).

Bokförlag: Contemporary Books, The Wright Group, Compton’s Multimedia Publishing Group.

Direktreklam: AmeriComm/Illinois (direktreklamföretag), Tribune Direct Marketing Resource Center.

Syndikering: Tribune Media Services (tecknade serier, skämtteckningar, feature-artiklar, krönikor, aktieinformation, m.m.)

Samägda företag: Real Estate Information Connection (tillsammans med Knight-Ridder).
Etermedia och underhållning:

TV-stationer: WPIX (New York), KTLA (Los Angeles), WGN (Chicago), WPHL (Philadelphia), WGNX (Atlanta), KWGN (Denver), WGNO (New Orleans), WLVI (Boston; förutsatt att myndigheterna godkänner köpet). Dessa stationer når tillsammans en fjärdedel av USAs befolkning.

KabelTV: ChicagoLand TV.

TV-produktion: Tribune Entertainment Company (som bl a syndikerar “Geraldo,” “Soul Train.”)

Radio: WQCD-FM (New York), WGN-AM (Chicago), KYMX-FM/KCTC-AM (Sacramento), samt Tribune Radio Network som syndikerar radioprogram.

Baseball: Chicago National League Ball Club, Rockford Professional Ball Club, Orlando Baseball Club.

Övrigt verksamhet:
Investeringar: QUNO (tillverkar tidningspapper; bokförs fr o m 1993 inte som en del av Tribune omsättning), America Online (Tribune äger 40 %??), Peapod (livsmedelsbutik online), Picture Network International (försäljning och distribution av bilder online), StarSight Telecast (elektroniska programtidningar), TV Food Network (kabelTV-kanal), N’Digo (tidning för Chicagos afro-amerikaner).

fredag, april 15, 1994

USA Today äntligen lönsam

(Publicerad i Pressens Tidning våren 1994)

Älskad och ratad, men framför allt plankad

(Pressens Tidning, Arlington) USA Today påminde under sina första tio år mer om en läckande skorv än om ett flaggskepp för ett mäktigt imperium. Men 1993 vände vinden och prognosen för forsättningen ser bra ut.
-Ingenting föder framgång som framgång, säger tidningens VD Thomas Curley, som dessutom ser fram mot fler nationella tidningar i USA.


Trots att USA Today dragits med dålig ekonomi (minus 5 mdr kr första decenniet) och dåligt rykte, är det en av de mer efterapade tidningsprodukterna i modern tid. Dess slagkraftiga redigering och layout, med korta texter, optimistiskt klingande rubriker, mycket färggrafik, förklarande teckningar och högklassiga färgbilder blev stilbildande. Washington Posts presskritiker Howard Kurtz skriver i sin bok Media Circus, att “USA Today förändrade hela branschens utseende. När den väl dök upp i tidningsstånden framstod övriga tidningar som grå och trista vid en jämförelse.”

Men tidningen blev trots sitt injudande utseende hackkycklingen nummer ett för verkliga och “wannabe” muckrakers, vilka döpte om den till McPaper som straff för vad de såg som snuttjournalistik och ytlighet.

Idag är USA Today landets största tidning, åtminstone på fredagar då man säljer drygt två miljoner exemplar, förutom de 300 000 exemplar som sprids på hotell och flygplatser. Detta helgnummer brädar t o m Wall Street Journal som har en upplaga på 1,85 miljoner ex. (Övriga vardagar säljer USA Today 1,63 miljoner ex.)

På Wall Street älskar man tidningen och tror att den i fortsättningen ska ge Gannett-koncernen ett lyft.
-Utvecklingen har inte bara vänt finansiellt för USA Today, utan de har erövrat en unik position inom nationell journalistik och inom mediannonsering, skriver finansbolaget JP Morgan i en rapport från i november.

USA Today drog 1993 in 2,9 miljarder kr (hälften från annonser och hälften från lösnummer) och gav en vinst på 104 miljoner kr. Det goda resultatet beror både på effektiv kostnadskontroll och på att tidningen blivit ett viktigt forum för tunga annonsörer som AT&T, Ford Motor, Holiday Inn och Xerox. De lockas dit av möjligheten att nå en välavgränsad grupp, som är både välutbildad och välbetald.

Vad betyder då vändningen för USA Todays framtid?
För att få svar på denna och andra frågor om tidningen, besökte vi dess VD och utgivare Thomas Curley i det anspråkslösa tidningshuset i Arlington, en förort till Washington på Marylandsidan av Potomac-floden.
-Framgången öppnar möjligheter vi inte hade tidigare. Den gör det också möjligt att föra diskussioner med folk vi inte kunde nå tidigare. Den gör det också möjligt att driva tidningen mer effektivt. Vi behöver inte ödsla med betet som förr, eftersom vi nu vet vad det är som fungerar, säger han.

Har tidningen funnit sin form idag? Ni fick ju ta emot mycket kritik för er journalistik i början.
-En del av kritiken mot oss var riktig, för om man kallar sig nationens nyhetstidning reser man väldigt höga förväntningar hos allmänheten. I början uppfyllde vi dem inte, men de senaste fem åren har vi satsat stora resurser på att göra det. Vi har anställt fler journalister, satsat mer på resor och tänker skaffa oss egna utrikeskorrar. Vi tror också att det är nödvändigt att skaffa oss fler korrespondenter särskilt i inlandet, för att få en bättre känsla av vad som händer där.
-Det går inte över en natt att ge ut en bra nyhetstidning. Man kan säga att det tog för länge, men jag tror att vi hittat vårt tempo nu. En del, särskilt de som inte läser oss, tror att vi är samma tidning som 1982, men vi är en mycket annorlunda tidning, även jämfört med 1989, säger Thomas Curley som blev VD samma år.

En tidnings image spelar en stor roll. Vilket var priset för ert imageproblem?
-Det kostade oss miljontals dollar att underskatta marknaden. En del annonsörer har fortfarande en attityd mot oss. Vi försöker ändra deras uppfattning om oss genom att satsa på en mer konkurrenskraftig nyhetsrapportering. 90-talet handlar ju om kvalitet.

Hur ser du på undersökande journalistik?
-Vi talar om “enterprise reporting” som är ett vitt begrepp. Vi vill ge folk något de inte kan få från någon annan nyhetskälla en viss given dag. Ett exempel på detta är vårt nummer (29/12/93) om handeldvapen och våldet i USA. Nästan hela numret ägnades åt detta tema.
-För viktiga nationella frågor kan vi låta flera journalister jobba i team enbart med denna. Ofta sätter vi tre personer på ett uppdrag, säger han.

Vad skulle du gjort annorlunda om du fått börja om från början?
-Jag vet inte om det är så mycket vi skulle kunna gjort annorlunda, men en redaktionellt bättre produkt skulle låtit oss göra det.
-Titta på historien om världens nyhetstidningar. Det finns inte någon annan lönsam nationell nyhetstidning med betydande spridning utaför hemmamarknaden. Även Wall Street Journal är mycket koncentrerad till några få marknader. För oss var det ett enormt uppdrag att handskas med en geografi som USAs. Så här i efterhand kan man säga att om vi haft världens bästa tidning, om vi bara kunnat anställa världens bästa journalister,....men vi hade inte den ställningen. Det var något som måste få växa fram med tiden, säger Thomas Curley.
-En annan sak är att det i USA inte fanns någon tradition av nationella nyhetstidningar. Vi tvingades övertyga folk om att det fanns en marknad för en sådan tidning.

Etermedia har samordnat folks tänkande, vilket borde gynna en nationell tidning, men samtidigt får vi mer och mer elektroniska media. Kommer vi fortfarande ha en nationell nyhetstidning om tio år?
-Skulle vi kunna ha en upplaga på 2,5 till 3 miljoner? Tja, under Superbowl och en del andra stora dagar säljer vi 2,6 miljoner exemplar. Våra pressar klarar ytterligare några hundratusen.
-Kom ihåg att med superlederna för information (information superhighways) kan jag skära bort 20 minuters produktionstid, flera avdelningar och etapper i tidningens tillkomst. Detta eftersom vi kan gå över till digital teknik. Idag går vi från datorer till film och negativ och satelliter och sedan tillbaks till film igen och plåtar som monteras i pressarna. Det är åtta steg, som skulle kunna göras digitala från början till slut. Besparingarna blir stora, säger han.

Ni kommer alltså att fortsätta göra i stort sett samma tidning, men med modernare teknik?Av vad jag sett från min rundvandring idag verkar det som om mycket av er utrustning är mogen för att skrotas.
-Vi ska börja uppgraderingen 1995 och byta ut hela infrastrukturen under loppet av två år. Vi kommer att plocka in arbetsstationer och persondatorer och tillverka vissa sektioner helt elektroniskt.
-Den viktigaste förändringen kommer emellertid när detta land har kablats med fiberoptik. Från och med detta ögonblick kan vi ersätta satelliterna med den snabbare fiberoptiken. Vi har ännu några år kvar dit, men det ser enormt lovande ut, säger Thomas Curley.
(USA Today sänds idag via satelliter till 32 satellit-tryckerier i USA och tre utanför landet.)

Planerar ni att distribuera tidningen online?
-Som alla andra tittar vi på detta, men vi är inte redo att göra några uttalanden. Vi har f ö sedan 1989 en interaktiv sportservice med 6 000 prenumeranter.
-Kom ihåg att vi till skillnad från andra utgivare inte äger några tryckpressar. Vi har inga krav på oss att under 40 år amortera kapitalinvesteringar på 300-500 miljoner dollar, eller en miljard dollar.
-Vi hyr våra pressar, vilket ger oss en stor flexibilitet inför framtiden. Det som vid starten var en nackdel har på 90-talet blivit en jättestor fördel.
-Det finns överskottskapacitet hos tryckerierna, så vi har inga problem med att upprätthålla kvaliteten, eller att hitta tryckare om vi vill byta. Vi skulle aldrig existerat om vi tvingats investera i pressar.
-Jag tror att samma överkapacitet som gjorde oss möjliga kommer att leda till att det startas andra nationella nyhetstidningar i USA. När recessionen är över tror jag att vi kommer att få se japanska investeringar på detta område, så att japanerna i USA kan få sin Asahi Shimbun eller Sankei Shimbun. Japanerna och européerna är vana vid nationella tidningar.

Hur ser du på konkurrensen från TV? Är inte tidningarna alltid sent ute med nyheterna.
-Kan du veta vad som händer genom att titta på CNN, frågar Thomas Curley sarkastiskt. Tre gånger så många människor läser USA Today som tittar på CNN, men det är klart att när någonting stort händer finns det inte något substitut för CNN, säger Thomas Curley.

Hans Sandberg

fredag, mars 18, 1994

Roger Fidler om “mediamorfosen”: Tidningen blir kvar, men utan papper

(Publicerad i Pressens Tidning våren 1994)

(Pressens Tidning, New York) Tidningarna har ingenting att frukta annat än sin egen tröghet. De har ett utmärkt utgångläge inför den kommande “mediamorfosen,” vilket man inte kan säga om TV. Det anser Roger Fidler, som är en av USA:s främsta media-visionärer och tidningsman i själ och hjärta.

Den är lätt att få intrycket att TV, kabel-TV och telebolagen kommer att ta över informations- och nyhetsbranschen, medan tidningarna begravs som trafikoffer längs de nya digitala motorvägarna för information.

Men detta bottnar i en felsyn, menar Roger Fidler, som leder den amerikanska massmedia-jätten Knight-Ridders Information Design Lab (IDL), beläget i staden Boulder vid foten av Colorados klippiga berg. Den sex man starka gruppen försöker skapa det tidiga 2000-talets tidningar, som vi ska kunna läsa på en små datapaneler (s k “tablets”) knappt större än ett anteckningsblock i A4-format.
-Jag tvivlar på att TV:n någonsin kommer att bli hemmets informationscenter, men det är just den tanken som ligger bakom många av dagens experiment. Jag tror att de kommer att misslyckas, eftersom de satsar på fel medium, säger Fidler vars skepsis mot TV:n som substitut för tidningen går tillbaks till 70-talet, då han var med om att starta Viewtron-projektet.
Detta försök att publicera “tidningar” på TV-skärmar skulle kosta Knight-Ridder 400 miljoner kr, innan det lades ner 1986 och det skulle sedan dröja åtskilliga år innan någon tidningsutgivare ens ville lyssna på tal om elektroniska tidningar.
-Iden att koppla samman TV-nätet med databaser och telefoner var väldigt lockande, samtidigt som tanken oroade många inom tidningsbranschen, säger Fidler tillbakablickande. Med tiden insåg vi att det fanns inneboende svagheter i tevens förmåga att kommunicera information.

TV-mediat har vuxit fram ur filmen och är linjärt organiserat, dvs inslagen presenteras efter varandra och inte parallellt som i en tidning. Denna modell gör enligt Fidler, att TV är mer lämpad för underhållning än information. Dess relativt dåliga bildkvalitet (låg upplösning och instabil bild) är acceptabel för film, men oacceptabel om man ska försöka läsa dokument på den. Bilden är dessutom liggande, medan de flesta dokument är stående.

Televisionens filmiska kvalitet gör att den som få andra media kan koncentrera vår uppmärksamhet, men denna styrka förutsätter att vi låter oss sugas med, vilket inte alltid är fallet. Det är svårt att charma alla på en gång.

Den amerikanska TV-tittaren har sedan länge lärt sig att kanalsurfa, vilket lett till den s k tvåminutersregeln, dvs att nyhetsinslag normalt inte får vara längre än två minuter. Författaren George Gilder härleder TV:s ytlighet jämfört med tidningarna från detta faktum (se utdraget ur hans kommande bok Telecosm i Forbes teknikbilaga A.S.A.P. Oct 13, 93.) Det negativa urvalet gör enligt Gilder att TV som massmedia blir ett kaleidioskop av chockerande och sensationella inslag.

Dagstidningen har däremot plats för förklaringar och kommentarer, även när det inte gäller en nationell eller internationell kris. Dess redaktörer behöver (möjligen med undantag för förstaside- och löpsedelsredaktörer) normalt inte oroa sig för att det de skriver på en sida ska dra ner upplagan och annonsintäkterna. Tidningens nyhetsflöde löper parallellt och varje läsare läser tidningen i sitt eget tempo.

Roger Fidler ser tidningarna som moderna exempel på en “dokumentmodell” vars rötter går 5000 år tillbaks, till lertavlorna i Babylonien. Det är en teknologi som stått sig genom historien och den kännetecknas av “vertikalt förlängda” och bärbara dokument.
-Du kan läsa dina dokument var som helst, i tunnelbanan, i sängen eller på ett café, säger han.
Här är ännu ett argument mot TV:n som informationsmedium, i synnerhet om vi ska ha interaktiv TV, vilket förutsätter att vi kontinuerligt kan ta emot och sända signaler. Fidler finner denna online-modell tidsödande, dyrbar och svår att använda för folk i gemen.

Om han har rätt är det dåliga nyheter för TV, men bra för tidningarna, som kan glänsa ännu en tid som vårt främsta bärbara media.

Den största utmaningen - och möjligheten - för tidningarna kommer kanske inte oväntat från datahållet.
-Jag tror att vi inom tio år kommer att se föreningen av datorn och dokumentet, med full videokapacitet, ljud och transaktioner (typ elektronisk handel, min anm, HS). Du kommer att kunna röra vid en bild i tidningen och på så sätt starta ett videoklipp på 15-20 sekunder. Vi har redan en prototyp på en Macintosh-dator som kan göra detta, säger han.

Datorn är inte som TV:n bunden till att släppa fram ett enda flöde, utan mer besläktad med tidningens uppspaltade sidor. Den kan också göra saker som tryckta tidningar inte kan, nämligen länka informationsbitar på fler sätt än före, efter och vid sidan om. (Förmågan att länka ord och texter tredimensionellt, där ett ord kan öppna osynliga broar till andra ord, texter, bilder, ljud osv., kallas hypertext.) Tidningen sitter fast i sina två dimensioner och väl tryckt är den frusen i sin form.
-Genom att blanda datorn och dokumentmodellen får vi ett mycket slagkraftigt medium, som på samma gång är personligt och ett massmedium. Det är ungefär som med bilen, vilken är masstillverkad, men vi ändå upplever och använder på ett personligt sätt. Vi kör dit vi vill, säger Roger Fidler.
-Dagens tidning består redan nu av information förpackad på ett icke-linjärt sätt. Du kan läsa en tidning precis som du vill. Tidningarna kommer att förändras, men det behövs broar till framtiden oavsett hur den ser ut. Det är därför vår elektroniska tidning på ytan ser ut som en vanlig tidning. Tidningen kommer att förändras på sikt, men jag är övertygad om att dokumentmodellen kommer att bestå.

Kombinationen dator och dokument innehåller också nya löften för annonsörerna. En annons på en digital tidning kan göras effektiv, utan att störa läsaren. Den traditionella TV-annonsen avbryter programmet, men innehåller sällan särskilt mycket information. Det finns ingen möjlighet att söka upp en annons, eller att begära mer information.
En annons i en elektronisk tidning kan ligga passiv tills läsaren pekar på den, för att då vakna till liv och erbjuda välkommen information. Skulle vi tröttna på annonsen kan vi stoppa den.
Nu kan man säga, att det går att göra liknande saker med interaktiv TV, men rör sig då inte om ett bärbart media.
Roger Fidler tror dessutom att den fragmentisering av TV-marknaden, som följer med det ökande antalet kanaler, kommer att leda till mer reklampengar för tidningarna.
-Jag tror att det kommer att gå med TV som det gick med FM-radion, där vi fick mängder av starkt nischorienterade stationer. Frågan är då vart annonsörerna ska gå om det inte finns någon station som når ut till hela publiken. Det blir för dyrt att annonsera i alla kanaler. Jag tror att de annonsörer som vill nå en bred publik kommer att vända sig till tidningarna.

För Roger Fidler är den elektroniska tidningen en riktig tidning i allt utom att den inte trycks på papper. Han skiljer sig därmed från forskarna på MIT:s Media Lab, som tänker sig en långt mer individualiserad tidning, sammanställd av elektroniska agenter, vilka söker rätt på de nyheter som de lärt sig att vi är intresserade av. Mot denna elektroniska “Dagens Jag” ställer Fidler “Dagens Oss” som är en helhet med en egen karaktär.
Av samma skäl avvisar han Michael Crichtons (Jurassic Parcs författare) attack på journalister och redaktörer som ett onödigt (och korrumperande) mellanled, ett hinder för informationsflödet. (Den som vill läsa hans “Mediasaurie-tal” till den nationella pressklubben i USA våren 1993 kan endera skaffa sig cyberpunk-tidningen Wired från oktober/september 1993, eller fiska upp talet på Compuserves Journalism Forum).
-Det faktum att han kan spendera timmar på Internet för att samla information är knappast typisk för oss andra. Det finns också en fara i att vi blir ännu mer trångsynta än vi redan är, säger han.
-Tidningarna paketerar information på ett sätt som bjuder oss på det oväntade, på överraskningar. Det är en del av njutningen i att läsa tidningar, att stöta på saker man inte visste. Om vi visste allt vi ville, vore allt mycket enklare, men så är inte fallet.
Han är däremot inte främmande för att använda robotar för att samla in specifik information, men ser detta som särfall, knappast någonting för den breda konsumentmarknaden.

Upprinnelsen till Fidlers vision av en bärbar elektronisk tidning, var ett möte 1981 med Peter Brody, som då forskade kring aktiv-matris-skärmar (AM-LCD) vid Westinghouse Electric. Denna typ av platta bilskärmar är idag vanliga i exklusiva “notebook-datorer.”
-Jag insåg att detta kunde bli ett mer framgångsrikt alternativ till den tryckta tidningen än TV:n, om vi bara hittade ett digitalt medium med samma kvalitet som trycksvärta på papper, säger han.

Det skulle dock dröja tio år till innan vi fick datorer som ens började närma sig de krav på processorer, minne och bildskärm som krävs för att de ska kunna bli en verklig utmaning mot papperstidningen.

Under 80-talet ägnade sig Roger Fidler åt andra projekt, bl a åt att dra igång Knight-Ridder Graphics Services och PressLink, två framgånsrika online-byråer som servar massmedia i 40 länder.
-Jag fortsatte att jobba på idén på egen hand, men jag visste att den låg 10-15 år bort. De flesta tyckte nog att jag var knasig, säger Fidler som också hade floppen med Viewtron emot sig och sina idéer.
-Många publicister var faktiskt lättade över att vi misslyckats och kunde slå sig till ro med att nu behövde de inte oroa sig för detta tills efter pensioneringen.

Men i början av 90-talet vände det, sedan den federala domaren Harold Green (som övervakade avvecklingen av telemonopolet i USA) gett de regionala telebolagen rätt att sälja informationstjänster på sina nät. Eftersom de sju Bell-bolagen är synnerligen resursstarka ställde detta beslut tidningsföretagen inför en potentiellt förödande konkurrens.

Fidler hade vid den tiden tjänstledigt från Knight-Ridder för att forska ett år vid Columbia-universitetets mediacenter och skriva en bok (Mediamorphosis, utkommer troligen i slutet av 1994). Han byggde där en prototyp till en bärbar elektronisk tidning, kallad New York Current, vilket ledde till en stor artikel i New York Times (28/6/92).
-Sedan exploderade intresset, säger han.

Knight-Ridder antog nu plötsligt hans förslag om ett forskningslabb för att undersöka framtidens tidning.
Den senaste tidens stora intresse för superleder för information och nya produkter som Apples Newton har dessutom gjort Fidlers dröm lite mindre drömlik.
Men Det är ännu en bit kvar innan vi har billiga och lätta informationsbärare som lämpar sig för elektronisk publicering, men avståndet krymper snabbt. Förra sommaren visade t ex forskare på Xerox:s berömda forskningslabb PARC upp en prototyp till en platt bildskärm, som ger nästan samma skarpa och tydliga bild som papper (den hade 6,3 miljoner pixels). Det är bara en fråga om några år innan datorn kan konkurrera med pappret i fråga om läsbarhet.
-Jag är övertygad om att vi kommer att ha digitala alternativ till trycksvärta på papper innan decenniet är slut. De tidningar som ignorerar trenden mot digitala media kommer att dö, säger Roger Fidler.
-Vi kommer att få se den första praktiska bärbara elektroniska tidningen (“tablet”) inom 2-3 år, säger han.
-Båda formerna kommer att finnas under de kommande 20-30 åren. Omkring 2010 tar de portabla elektroniska tidningarna över. Det kommer då inte längre gå att motivera investeringar i nya tryckpressar.
-Det ligger stora besparingar i att kunna stänga av tryckpressarna, som nu står för 50-60 procent av kostnaderna för tidningsproduktion.

Men hur ska tidningarna distribueras, om vi inte ska vara uppkopplade hela tiden? Fidler tänker sig att man sänder ut tidningarna i en kontinuerlig loop, ungefär som text-TV. Valet av medium spelar inte så stor roll.
-Vi kan sluta oroa oss för alla komplexa teknologier för nätcentraler (servers) och video. Det går att använda TV-sändare, fiberoptik, kabel-TV-ledningar, eller direktsändande satelliter. Vi kommer att kunna dra nytta av det prisfall som följer med de stora investeringarna i bredbandsteknik för interaktiv TV, säger han.

Läsarna hämtar sina tidningar från “elektroniska tidningskiosker” på hotell, flygplatser och i hemmen. Troligen kommer det att gå till så att man sticker in ett litet minneskort (av PCMCIA-typ) i en mottagare, som kopierar över tidningen. Kortet, som inte är större än ett kreditkort stoppas sedan in i vår elektroniska lästablå.
-Om tio år kommer du att kunna köpa senaste numret av Svenska Dagbladet här i New York samtidigt som den distribueras i Sverige, säger Roger Fidler.

Det kan verka som om tidningarna måste vinna spelet, eftersom de är så väl lämpade för den digitala världen. Inte alls! För det första ska vi inte jämföra med 80-talets primitiva videotext och text-TV, utan med avancerade projekt för interaktiv TV som t ex Bell Atlantics StarGazer-system. De kanske inte är idealiska för att läsa dokument, men de kan bli mycket effektiva medel för underhållning och elektronisk shopping. De har stora resurser och kanske kan övervinna fragmentiseringen i sin region och kan då ta över en stor del av annonsmarknaden från tidningarna.

Fidler erkänner att det finns en risk att interaktiv teve tar han om annonserna och underhållningen, vilket lämnar tidningarna stående med sitt nyhetsansvar.
Man kan fråga sig om tele- och underhållningsföretag är beredda att ta samma ansvar för information och debatt som tidningarna traditionellt gjort. Och även om de skulle vilja göra det - kan de?

Tidningens saga är allt annat än all, med eller utan papper.

Hans Sandberg

söndag, mars 13, 1994

fredag, februari 04, 1994

USA: Press på villovägar

Den amerikanska pressen befinner sig i en identitetskris. Rännstensjournalistiken brer ut sig samtidigt som stjärnreportrarna frotterar sig med de rika och mäktiga.
-Vi håller på att bli irrelevanta, varnar Washington Post-journalisten Howard Kurtz, som nyligen gett ut boken Media Circus.


Det har gått drygt två decennier sedan Washington Post i ett klassiskt exempel på muck-raking avslöjade Richard Nixons skumraskaffärer. Watergate var ett av de stora ögonblicken i modern tidningshistoria, då pressen hade initiativet både moraliskt och nyhetsmässigt.

Fast det var då det, skulle man kunna tillägga med en fnysning passande det cyniska 90-talet.

Howard Kurtz är mediakritiker på Washington Post. Det är inte precis är någon avundsvärd uppgift, eftersom de sömmar han ska granska och fötter han ska trampa ofta tillhör hans kollegor och vänner.
-Tabloidkulturen sprider sig och rännstensjournalistiken frodas. Vi ägnar så mycket tid åt Bobbitt-rättegången, Michael Jackson och Tonya Harding. Det är farligt, för allt vi har är ju vår trovärdighet, säger han i en intervju för Pressens Tidning med anledning av hans bok Media Circus (Times Books, New York, 1993).

Slaskjournalistiken är kanske en av pressens vanligaste försyndelser, men ett kanske lika allvarligt problem är den alltmer oklara relationen till samhällets makthavare.
-Det finns för många överbetalda kändisjournalister som dinerar med de rika och mäktiga. Vi ses alltmer som en del av det politiska etablissemanget, säger Howard Kurtz, som i sin bok listar både små och stora exempel på korruption.

Man kan ju också fråga sig om journalister som tar 20 000 dollar per föreläsning (David BroderWashington Post och William SaffireNew York Times) kan vara trovärdiga som den lille mannens försvarare? Och vad ska allmänheten tänka om journalister som republikanen David Gergen, vilken inte lät sina eventuella åsikter stå i vägen för prestigejobbet som Clintons presschef?
-Inte undra på att folk drar oss och politikerna över en kam, säger Howard Kurtz.

Media Circus är en föga smickrande genomgång av den amerikanska pressens prestationer under de senaste 10-15 åren. Vi får följa svassandet för New Yorks famöse playboy och byggherre Donald J. Trump och pressens generande oförmåga/ointresse av att bevaka den komplicerade och tråkiga, men enormt viktiga sparbanksskandalen (the Savings & Loan scandal).

Det glada 80-talet framstår som en tid då den kritiska journalistiken trängs undan av packjournalistiken, som ständigt jagar nyheter vars främsta egenskap är att de kan chocka eller kittla.
-Packjournalistiken är ett av de mest elakartade problemen i dagens massmedia. Vi journalister pratar med varandra, läser varandras skrivier och kommer inte oväntat till samma slutsatser. När Bill Clinton varit vid makten i ett par veckor avskrivs han överlag som misslyckad. Så går det några månader och plötsligt säger alla att han nog inte är så dum när allt kommer omkring. Det är sådana saker som får oss att verka dumma i allmänhetens ögon och det röjer också en brist på självständigt tänkande, säger Howard Kurtz.
-Journalister är intelligenta människor och ofta väl utbildade, men kulturen i media gör det väldigt svårt att inta en obekväm ståndpunkt tvärtemot alla andra. Vi har också en påverkan från prat-showerna där ståndpunkter produceras på löpande band, bara för att bytas ut nästa dag.
-Det finns ett starkt tryck i konformistisk riktning. Säg att du kommer med en historia som ingen annan har, eller än värre att din artikel går på tvärs mot vad alla andra tycker. Du kan då räkna med att redaktörn frågar: Om det här är en så bra historia, hur kommer det sig då att den inte står i New York Times?
-Försiktigheten beror också på att många tidningsföretag numera är aktiebolag med hårda krav på lönsamhet, men det betyder inte att det inte går att bedriva undersökande journalistik. Det visade t ex Albuquerque Tribune när de avslöjade att regeringen använt människor som försökskaniner för radioaktiv strålning, säger han.
Men de senaste fem årens hårda finansiella klimat för branschen har gjort det svårt att byta jobb och även en uppkäftig journalist tänker sig därför för innan han riskerar sin karriär på en kontroversiell historia.

Under tidningarnas storhetstid var det drakarna New York Times och Washington Post som angav tonen i den publika debatten.
-Den makten har vi förlorat, säger Kurtz. För tjugo år sedan fanns vare sig CNN, Hard Copy eller A Current Affair. Om New York Times eller Washington Post ignorerade en händelse blev den aldrig någon nyhet, men idag är det tabloid-showerna på TV som sätter tonen.
-Vi sugs alla in i malströmmen. Gränsen mellan nyheter och underhållning, mellan nyheter och vulgärmaterial (sleeze) blir allt tunnare, säger han.

New York Times kunde t ex inte stå emot suget från rännstenen när de våren 1991 gjorde förstasidenyhet av Kitty Kellys skvallerbok om Nancy Reagan. Tio dagar senare publicerade de på förstasidan ett “porträtt” av den kvinna som anklagat William Kennedy Smith för våldtäkt. Times nämnde hennes namn i artikeln, som dessutom antydde att hon hade sig själv att skylla.

Hur kom det sig att man röjde kvinnans namn? Jo, intitiativet kom från The Globe i Florida, en tidning som får Hänt I Veckan att framstå som ett under av journalistisk återhållsamhet. Tevebolaget NBC ansåg därmed att det var fritt fram och sedan var det New York Times tur. “En sanslös brist på nyhetsvärdering,” skriver Kurtz i sin bok.

Den stora utmaningen mot dagspressens roll kommer förstås från etermedia och i synnerhet TV. CNN har kommit att bli symbolen för TV:s övertagande av den nyhetsförmedlande rollen från dagspressen, som med undandtag för egna scoop, nästan alltid ligger ett eller ett halvt dygn efter med sina nyheter.

Många tidningar har försökt svara genom att apa efter TV, med färg och grafik och korta texter a la USA Today. Men det är en falsk utväg, säger Kurtz, eftersom man då försöker konkurrera på TV:s villkor. De som försökt har ofta offrat de hårda nyheterna, den undersökande journalistiken och utrikesbevakningen till förmån för sensationsmakeri och korta “läsarvänliga” artiklar om de naere ting.
-Nu är det inte fel att skriva om Donald Trump, men tidningarnas styrka är att de kan erbjuda ett smörgåsbord, säger Howard Kurtz, som dock inte tror att det går att återvända till 70-talets tidningar.
-Då sysslade vi med byråkratiska nyheter för medelålders män i kostym.
Han erkänner att USA Today bidragit till att tidningarna ser bättre ut, men han vill inte ge upp sin tro på att det innehållet som avgör när det kommer till kritan.
-Nyhetstidningarnas räddning ligger i detaljerade och övertygande rapporter om kontroversiella ämnen, som man inte kan hitta på annan plats, säger Howard Kurtz.

Eftersom det inte går att komma ifrån det faktum att TV är överlägset på att rapportera nyheter, måste pressen hitta en ny raison d’etre. Kurtz ser dem som dagliga nyhetsmagasin, vilka tar över den analytiska roll som Newsweek och Time brukade spela, fast på daglig basis. De kan också ägna utrymme åt lokala frågor på ett sätt som TV inte klarar av.

Tidningarna bör satsa på sammanhang, förklaringar och detaljer, vilket inte är samma sak som att vara tråkig.
-Se på sportbevakningen, säger han. Folk kastar sig över måndagstidningens sportsektion med god aptit trots att de sett matcherna på TV under helgen. Här finns mycket att lära. Vi borde skriva om livet på samma sätt, med passion.
-Vi måste börja skriva på ett folkligt sätt och sluta vara nedlåtande mot vanligt folk. Vi måste se till att vi inte betraktas som en ignorant elit, inlåsta i våra elfenbenstorn, avrundar Howard Kurtz.

Hans Sandberg

Loading...