USA: Massmedias cynism bakom politikerföraktet

(Artikeln publicerades först i Pressens Tidning Nr 19 1994).
Bill Clintons problem med pressen är bara ett exempel på hur skoningslöst USAs massmedia behandlar sina politiker. Men massmedia går för långt och bidrar till det växande politikerföraktet, säger Thomas E. Patterson, mediaforskare vid Syracuse University i delstaten New York.

Höstens valkampanj i USA präglades av cynism, excesser och stora skopor populism. Radio, tidningar och TV var fyllda av matchreferat och rapporter om allmänhetens växande missnöje med sina politiker och Clinton i synnerhet. Nu är politikerförakt ingenting nytt i amerikansk politik, lika lite som den ömsesidiga misstron mellan pressen och politikerna. Men flera ledande journalister och mediaforskare har på senare tid tagit till orda för att kritisera den utbredda cynismen inom journalistkåren. De har också pekat på massmedias ansvar - eller snarare brist på ansvar - för vad de serverar allmänheten.

-Om vi beskriver världen ur ett cyniskt perspektiv och antar att alla är machiavellianer, styrda av egenintresset, inbjuder vi läsarna och tittarna att förkasta journalistiken som kommunikationsform, eftersom den också måste vara cynisk, sa t ex massmediaforskaren Kathleen Hall Jamieson till New York Times (9 oktober.)

Den kanske skarpaste kritiken av massmedias politiska bevakning kommer från Thomas E. Patterson som i fjol gav ut boken Out of Order (Vintage Books, 1994.)

USAs massmedia spelar enligt honom en unik roll som organisatör av valkampanjen, men det är en roll de inte är lämpade för. Det var paradoxalt nog ett försök försök att komma bort från det tidigare bossväldet inom amerikansk politik som gav massmedia en så central roll. Demokratiseringen av nomineringsprocessen medförde att kandidaterna tidigt måste vända sig direkt till väljarna, varmed massmedia övertog de alltmer försvagade politiska partiernas roll som kungamakare.

Men nyhetsmedia är fokuserade på det negativa, på kriser och katastrofer och söker spänning och dramatik, vilket gör dem till dåliga redskap för den som vill bygga koalitioner och föra fram komplexa budskap. Det är inte heller någon lätt uppgift att hålla allmänhetens intresse uppe under den mer än årslånga kampanjen. Man kan bara skriva om kandidaternas program så många gånger innan folk tröttnar.

Massmedia har därför valt att beskriva politiken som en hästkapplöpning, där innehållet reduceras till ett taktiskt spel för att komma först. Detta perspektiv är attraktivt för journalisterna, eftersom det ständigt går att hitta nyheter om vem som gjorde vad och hur hans/hennes chanser påverkas av detta. Men det bidrar samtidigt till politikens förflackning och allmänhetens frutstration.

-Der är de negativa nyheterna som uppskattas inom journalistik och ju värre avslöjande desto bättre för reporterns rykte, säger Thomas Patterson.

-Nyhetsrapporteringen var negativ till 60 procent under Clintons första arton månader vid makten, säger han. (Motsvarande siffra för George Bush var 51 procent, min anm HS.)

-Det finns de som säger att det beror på Clinton, att han ingenting gjort, eller inte hållit fast vid sin linje och så vidare, men om vi jämför vad han lovade göra under sin valkampanj med vad han sedan uträttat ska vi se att han skött sig ganska bra. Förra året vann han 88 procent av omröstningarna i kongressen, vilket var den bästa siffran sedan 1965 då Lyndon Johnson var president. Reagan hade ett år då siffran var över 80 procent. Vare sig Nixon, Ford, Carter eller Bush nådde över 80 procent. Den politiska rapporteringen struntar emellertid i sådana fakta och fokuserar sig på några frågor där Clinton schabblat, säger Thomas Patterson, som menar att det är en vanföreställning att politiker lovar saker som de sedan inte kan eller vill hålla. I sin bok argumenterade han för att de tvärtom brukar göra sitt yttersta för att uppfylla sina vallöften.

-Whitewater-skandalen är ett exempel på hur man gräver upp relativt små saker och blåser upp dem bortom alla proportioner. Jag ser detta som ett utslag för dagens journalistik. Reportern drivs att producera den typen av dramatiska berättelser som skadar politikerna.

En annan förklaring till bristerna i dagens politiska journalistik härleder Thomas Patterson till Watergate och Vietnamkriget. Journalistiken blev alltmer aggressiv och den hälsosamma skepsisen ersattes med en professionell cynism, en “anti-kultur” (“adversarial culture”.)

-Pressen isolerade sig och kom att identifiera sig med “den andra sidan.” Den kom att definiera sig negativt.

Lite förgrovat skulle man kunna summera receptet för en framgångsrik politisk skjutjärnsjournalist på 90-talet på detta sätt: Allt är spel, allt är bluff, alla är egoister och jag ska allt avslöja dem!

Man skulle kanske kunna vänta sig att journalisterna vore lika kritiska mot den egna institutionen, men så har inte varit fallet säger Thomas Patterson.

-Självkritiken är ytterst mild och i likhet med andra grupper som läkare och advokater vill man inte ha någon insyn i sin verksamhet. Det är en oansvarig elit, med otillräckliga verktyg för feedback. Det går att rösta bort en politiker som vi inte gillar, men vad gör allmänheten när den blir arg på pressen?

Många rapporter har lyft fram allmänhetens skepsis mot massmedia. Senast var det en oberoende “think tank” på mediaområdet kallad Freedom Forum, som i sin rapport “Politikerna och nyhetsmedia” berättade att allmänhetens förtroende sjunker både för massmedia och politikerna. De uppfattas som samma andas barn: Precis som politikerna är de bara ute efter makt och pengar.

Det är inte så konstigt att den uppfattningen är vanlig, med tanke på att televisionens stjärnreportar tjänar upp till 6 miljoner dollar per år, förutom att de tar 20-30 000 dollar varje gång de håller ett tal inför diverse industri- och branschgrupper. (David Gergen, republikanen som bytte sida och blev Clintons pressrådgivare, drog 1992 in 466 625 dollar bara som talare.)

Det var televisionen som förvandlade topp-journalisterna till celibriteter, vilket i sin tur ledde till att de alltmer satte sig själva och sina åsikter i centrum för reportaget.

-Journalisterna har, kanske oavsiktligt men inte ovilligt, erövrat mer och mer makt över valkampanjen. För varje minut en kandidat fick komma till tals på kvällsnyheterna under 1988 och 1992 års kampanjer pratade journalisterna sex minuter, säger Thomas Patterson.

Det var därför Clinton satsade hårt på s k talk-shows under valrörelsen 1992, vilket förstås väckte ont blod bland många politiska journalister.

-Det visade sig att den allmänhet som kom till tals på dessa shower var intresserade av helt andra saker än journalisterna. De var mer intresserade av sakfrågor än politikernas eventuella sexuella affärer.

Men det är inte en lösning som fungerar i alla väder.

-Publika stormöten (town-meetings) med presidenten fungerar bättre när presidentens popularitet är hög, än när den sjunker. Folk blir då mindre benägna att titta på dem och publikens frågor tenderar att bli mer fientliga. Clinton försökte t ex vända hälsovårdsdebatten på sluttampen via CNN, men det gick inte, säger han.

Det vanligaste försvaret från massmedias håll mot kritiken är att de bara gör sitt jobb. De har inget annat val än att fortsätta som förut.

-De enda som tror det är journalisterna själva. Jag tror inte för ett ögonblick på att nyheterna bara är en spegelbild av verkligheten. Det argumentet håller inte. Det finns visserligen mycket mer av oro och ilska bland allmänheten idag och det är inget fel i att återspegla detta. Politikerna bär också själva en del av skulden, men pressen försöker smita undan sitt ansvar med talet om att vi bara rapporterar om vad politikerna gör.

Thomas Patterson föreslog i Out of Order att man borde korta ned valkampanjen radikalt för att göra det möjligt att fokusera bevakningen på sakfrågorna och bättre presentera kandidaternas politik. Men chanserna att en sådan reform ska gå igenom är inte alltför stora.

-Jag är ganska pessimistisk i allmänhet när det gäller media. Det finns visserligen några tidningar som experimenterar med en mer ansvarsfull journalistik, men det är bara underströmmar, säger Thomas Patterson, vars nästa projekt är en jämförande undersökning av pressen i fem länder, däribland Sverige.

Hans Sandberg