Hillary, McCain, eller Obama -- Vem är redo för den nya eran (som redan börjat)?

Hillary Clinton vann i de tunga, delegatrika delstaterna, medan Barack Obama svepte resten av landet vad demokraterna anbelangar. Hillary har apparaten och hennes stiffa stil tilltalar vanligt folk, folk som kanske baxnar inför Obamas visionära charm.

Men i ett annat och mer fundamentalt avseende har Barack Obama redan vunnit, oavsett om han blir nominerad eller ej. Han har förändrat den politiska bilden i USA och bilden av USA i världen. Han har visat inte bara att en svart kandidat kan bli framgångsrik och nå ut riktigt brett, utan också att man kan driva en kampanj utan att kasta alltför mycket dynga. Det är en bestående seger och den har han redan vunnit.

John McCain tog över ledningen på den republikanska sidan, trots att han utsatts för en hatkampanj från pratradioterna. Och Mike Huckabee svepte södern med sig, vilket kanske skulle kunna leda till en vicepresidentspost. Utan stödet från de konservativa evangelisterna i södern blir det hart när omöjligt att slå vare sig Hillary eller Obama.

Det som gör det amerikanska presidentvalet så spännande är ju att det är så svårt att förutse, vilket alltsom oftast får experterna att framstå som de politiska spågubbar och gummor de är. Det är ett väldigt folkligt val och USA är ett så stort och diversifierat land att ingen apparat kan kontrollera den politiska processen, särskilt inte nu när Internet har utjämnat balansen vad gäller finansieringen. Det är inte givet att republikanerna har största partikassan.

Det politiska klimatet i USA gynnar demokraterna, vilket förstås beror på att vi haft en lång period av republikansk dominans, vilken Bush-Cheney-Rove hoppades skulle leda till en permanent konservativ majoritet, men den drömmen ligger nu i spillror. De blev yra av framgången och spelade ut sina kort alltför aggressivt. Det är sant att amerikanerna är religiösa i högre grad än i Europa, men det betyder inte att alla är rabiata bibeltuggare. Man talar ofta om the Evangelicals, men långt ifrån alla som tror på de fyra testamenten är reaktionära. Jimmy Carter är också Evangelical och han är en av de mer progressiva politikerna i USA.

Kruxet för en relativt moderat konservativ som John McCain är att han måste vinna både de mer moderna republikanerna och de evangeliska. Men medan han nu bör kunna räkna med moderaterna måste han kämpa för att få med sig de religiösa på högerkanten. Det finns två sätt att göra detta på. Han kan vrida sin politik ytterligare några snäpp åt höger i de sociala frågorna, eller han kan fortsätta posera som utrikespolitisk hök. Om Irak och Iran fortsätter att spela en stor roll i amerikansk politik, så behöver McCain inte knyta upp sig lika hårt inrikes. Jag tror därför inte att man ska ta McCains utrikespolitiska retorik på för stort allvar. Den kan vara avsedd för domestic consumption som man emellanåt brukar säga om ledare i Ryssland och Kina.

En fråga som dock oroar en del är frågan om McCains mentala stabilitet....

"The thought of his being president sends a cold chill down my spine. He is erratic. He is hotheaded. He loses his temper and he worries me," sa Thad Cochran, republikansk senator från Mississippi nyligen till Boston Globe.

Men detta behöver inte betyda så mycket (förutsätt att det bara handlar om att han har kort stubin och inte är skvatt galen) och kan mycket väl vara leftovers från den smutskastning som George W Bush:s kampanj använde mot McCain inför primärvalen 2000. McCain har också visat sig kunna samarbeta över partigränserna t ex när det gäller viktiga frågor som att rensa upp i hur valkampanjerna finansieras.

Det mest slående när det gäller den republikanska sidan är annars att den är så splittrad. Drömmen om en permanent konservativ majoritet gick upp i rök och hoppet står nu inte till ett parti samlat kring en ideologi, utan till ett ideologiskt splittrat parti som tvingas sluta upp bakom en man för att inte förlora makten.

Sett i ett större perspektiv tror jag att det som sker i USA idag är en övergång från fokus på individualism, konsumism och världsdominans, till fokus på stora kollektiva frågor som miljö, jämlikhet och fred. Vi kan inte fortsätta leva på obegränsad kredit, vare sig det gäller pengar, miljö eller politisk goodwill. Det finns gränser för vår tillvaro och vi måste lära oss leva inom dem. Jag undrar om det är den förändringen Obama syftar på. Jag hoppas i alla fall att det är det han menar.

Hans Sandberg

En washingtonolog tittar på Bush:s State of the Union

På den tid Ryssland kallades Sovjetunionen fanns det en grupp experter i USA som försökte utröna vad som pågick bakom Kremls murar. Och eftersom de ryska ledarna till och med var mer tillknäppta än den relativt läckagefria Bush-regeringen, så fick kremlologerna som de kallades, ofta nöja sig med att titta på bilder och filmer av podiet vid paraderna på Röda Torget. Vem stod bredvid vem? Hade ordningen ändrats sen sist? Hur kraftfullt vinkar Bresjnev med handen? Har han Parkinsons, eller är det ryska snuvan?

Jag kände mig nästan som en kremlolog igår när jag tittade på president George W Bush:s sista State of the Union. Skulle Nancy Pelosi applådera när han likt storfiskaren skroderade om hur stora de fula fiskarna var som han fångat i Irak, eller om vikten av att hålla nere skattetrycket på de rika? Och hur ska man tolka det faktum att John Dingell, den demokratiske chefen för the House Energy and Commerce Committee sov medan Bush pratade om USA:s energiframtid? Vicepresidenten Dick Cheney såg ovanligt pigg och glad ut – ny pacemaker? – och kunde nästan inte vänta på att få studsa upp i stående ovationer så fort Bush adresserade nya och gamla problem som lämpade sig för militära lösningar.

Och sedan har vi de kollektiva rörelserna i salen.... (fast det är en show utan cheerleaders). Ju mer åt höger talet drev, desto tätare kom de stående ovationerna från den republikanska halvan av de två kamrarnas gemensamma session, men demokraterna var uppe och studsade de med, för ingen vill synas vara sur och negativ. Särskilt noga var demokraterna att applådera och resa sig så fort det var något som hade med stöd för krigsmakten att göra. Gud förbjude att folk (väljarna) får för sig att man är opatriotisk!

Det är ett lätt irriterande och smått löjligt spektakel, men det finns ett annat sätt att se på saken. Artigheten och de ceremoniella applåderna erbjuder ett civiliserat och formaliserat sätt att uttrycka politiska åsikter. Ceremonierna reglerar passionerna och nog får man säga att det är bättre att de förtroendevalda verkar lite löjliga än att de går lös på varandra med käppar.
Sånt har faktiskt hänt.

Det de gör i parlamentet är samma sak vi gör med våra grannar och arbetskamrater. Oavsett om vi gillar dem eller inte, oavsett om vi delar deras politiska åsikter eller inte, så är vi artiga och belevade. Vi skakar hand och säger hej. Den dag de pucklar på varandra i kongressen ökar risken att grannsämjan försämras, vilket på sikt kan leda till kaos och terror. Vi behöver ceremonierna i det publika livet för att tämja passionerna.

Det är irriterande, men man kan ju alltid skälla på teven! Den svarar inte.

Dessutom, man kan alltid trösta sig med att titta på Keith Olbermann eller läsa ledaren i New York Times till morgonkaffet:

Six years ago, President Bush began his State of the Union address with two powerful sentences: “As we gather tonight, our nation is at war, our economy is in recession, and the civilized world faces unprecedented dangers. Yet the state of our union has never been stronger.”

Monday night, after six years of promises unkept or insincerely made and blunders of historic proportions, the United States is now fighting two wars, the economy is veering toward recession and the civilized world still faces horrifying dangers — and it has far less sympathy and respect for the United States.

The nation is splintered over the war in Iraq, cleaved by ruthless partisan politics, bubbling with economic fear and mired in debate over virtually all of the issues Mr. Bush faced in 2002. And the best Mr. Bush could offer was a call to individual empowerment — a noble idea, but in Mr. Bush’s hands just another excuse to abdicate government responsibility.

(Editorial , New York Times January 29, 2008)

Hans Sandberg

Så hon är inte en Vulcan, men räcker det mot Obama?

Herregud, hon är ju en människa trots allt! Det var någonting åt det hållet jag kände när jag såg bilden på Hillary Clinton på omslaget av New York Times i morse. ”Senator Hillary Clinton became emotional on Monday at an event in Portsmouth, N.H.” löd bildtexten.

Hillarys våta ögon – ingen ville gå så långt som att säga att hon gråtit framför kameran – var den stora nyheten igårkväll och toppade ettan på New York Times. Och däri ligger väl hennes problem. Hon har haft det problem Al Gore Jr., fram till och med valrörelsen 2000. Hon har framstått som en politiker som vill göra gott, men inte verkar ha några känslor. Det är en synd som män kan leva och vinna med (Al Gore Jr., vann när allt kommer omkring majoriteten av rösterna i valet 2000), men det är svårare för en kvinna, vilket i mina ögon är det viktigaste skälet till att så många är så tveksamma inför Hillary Clinton trots hennes i många stycken (dock inte när det gäller Irak och Iran) progressiva politik. Inte ens Bill Clinton har kunnat kompensera för hennes publika kylighet.

Så fick hon – efter det så betydelsemättade nederlaget i Iowa och på tröskeln till ett hotande nederlag i New Hampshire – en fråga från en kvinna i publiken som gick rakt in. "Hur känns det för dig personligen?" löd den sympatiska frågan och det var som att den spräckte isen.
”Det är inte sånt jag tänker på, för jag tänker på vad jag kan göra för andra människor. Jag har ägnat hela mitt liv åt att hjälpa andra; jag är i hög grad inriktad på andra. Det är kanske därför folk inte förstår mig i den politiska världen,” sa hon till New York Times.

Det låter sant och uppriktigt och det är nog där vi har roten till hennes svårighet att vinna väljarnas hjärtan. Politik i TV- och webåldern förutsätter att man kan skapa emotionell kontakt med väljarna. Bush var duktig på det, vilket hjälpte honom år 2000 och i att slå Kerry i valet 2004. Clinton var en mästare.

Men om den nästan tårögda Hillary framstod som mänsklig, så kan man fråga sig om det kommer att hjälpa eller skada henne. Jag tror att det beror på ett par olika saker. Om det utrikespolitiska läget skärps under tiden fram till valet kan det skada henne. Det kan tolkas som en svaghet, att hon inte har ”what it takes”. Män är förmodligen mer benägna att tolka tårar och andra mänskliga sidor hos en politiker som en svaghet, medan kvinnliga väljare nog är mer benägna att se hennes sårbarhet som ett skält till att de vill ha en kvinna som president. De vill ha raka motsatsen till Bush, Cheney, Rumsfeld och de andra macho-pojkarna.

Men om de vattniga ögonen kan ge Hillarys valkampanj en välkommen värme och öppenhet, så hjälper den henne knappast mot Barack Obama. Hans kampanj framstår som fräsch, öppen och uppriktig, medan Hillarys kampanj är alltför professionell, alltför välregisserad, alltför beräknande. Folk gillar inte sånt. Frågan är om någon ny taktik eller ny kampanjledning kan komma till rätta med den saken. Det är som att hon behöver ömsa skinn. Hon måste på kort tid klara samma transformation och personliga metamorfos som det tog Al Gore Jr., ett par år att genomgå efter att Högsta Domstolens orättfärdiga utslag efter valet 2000.

Hans Sandberg

En grym paradox och en ny normalitet

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladets nättidning Snällposten i december 2001).

Det har gått ett par månader sedan terrorattackerna i i USA och vi vågar ännu inte ta för givet att de senaste veckornas lugn på hemmafronten ska vara bestående. Vem vet, vice-presidenten Dick Cheney kanske hade rätt när han sa till watergateavslöjaren Bob Woodward att vi har fått en ny slags normalitet. ”Vi kommer att tvingas vidta åtgärder …. som kommer att bli en permanent del av vår livsstil. I slutändan kommer vi att tvingas göra alla dessa saker - säkerhet, hur vi hanterar resor och flygbolag - för att så att säga göra målet hårdare, göra det svårare för terroristerna att komma åt oss. Och jag tror att de kommer att bli permanenta inslag i vårt sätt att leva.” (WP 21 oktober 2001.)

Så bin Laden lyckades väl på sätt och vis. Terrorn fungerade, för folk lät sig skrämmas, men merparten av lidandet drabbar inte amerikaner och europeer, utan folken i de länder som drabbas av kriget och där fundamentalisterna skrämmer iväg utländska företag och investeringar. De riskerar att drabbas av växande fattigdom, särskilt i de länder och regionen där fundamentalisterna får överhanden.

Det är en grym paradox att denna nästan maniska vilja att vrida klockan tillbaka kommer i en tid då kommunikations- och IT-revolutionen verkligen börjat knyta samman världen och öppnat nya möjligheter att sprida kunskap, utbildning, sjukvård och handel. Fattiga hantverkare i Afrika, eller Apalacherna med för den delen, kan sälja hantverk till kunder över hela världen, istället för att skinnas av någon mellanhand. Fattiga studenter på ö-republiken Palau (19 000 invånare) kan besöka något av internetkafeerna i huvudstaden Koror och få access till hela kursmaterialet på Massachussetts Institute of Technology.

Den viktigaste faktorn bakom alla ekonomisk utveckling – teknologiskt kunnande – kan nu delas på ett sätt som aldrig förr i världshistorien. Men för fanatiker som bin Laden är just denna möjlighet ett hot och det var därför talibanerna förbjöd både TV och Internet, för ju mer folk vet, desto svårare blir de att styra.

Bin Ladens eget terrornät drog sig däremot inte för ett ögonblick från att använda all modern teknik de kunde komma över, från kortvågsradio och mobiltelefoner, till Internet och stingerrobotar. De tog världen på sängen, men istället för att försvaga sin fiende stärkte de den och världen slöt sig samman på ett sätt som inger hopp inför framtiden.

Men det finns också en risk för att vi i skuggan av terrorn börjar tillåta saker som vi normalt inte skulle tillåta och ger Storebror - som nyss stod och trampade i farstun – hedersplatsen vid stora matsalsbordet. Det är svårt att argumentera mot tillfälliga frihetsinskränkningar under trycket av krig och terrorhot, men det är desto viktigare att se till att de inte blir normala företeelser.

Hans Sandberg