onsdag, februari 06, 2008

Hillary, McCain, eller Obama -- Vem är redo för den nya eran (som redan börjat)?

Hillary Clinton vann i de tunga, delegatrika delstaterna, medan Barack Obama svepte resten av landet vad demokraterna anbelangar. Hillary har apparaten och hennes stiffa stil tilltalar vanligt folk, folk som kanske baxnar inför Obamas visionära charm.

Men i ett annat och mer fundamentalt avseende har Barack Obama redan vunnit, oavsett om han blir nominerad eller ej. Han har förändrat den politiska bilden i USA och bilden av USA i världen. Han har visat inte bara att en svart kandidat kan bli framgångsrik och nå ut riktigt brett, utan också att man kan driva en kampanj utan att kasta alltför mycket dynga. Det är en bestående seger och den har han redan vunnit.
John McCain tog över ledningen på den republikanska sidan, trots att han utsatts för en hatkampanj från pratradioterna. Och Mike Huckabee svepte södern med sig, vilket kanske skulle kunna leda till en vicepresidentspost. Utan stödet från de konservativa evangelisterna i södern blir det hart när omöjligt att slå vare sig Hillary eller Obama.

Det som gör det amerikanska presidentvalet så spännande är ju att det är så svårt att förutse, vilket alltsom oftast får experterna att framstå som de politiska spågubbar och gummor de är. Det är ett väldigt folkligt val och USA är ett så stort och diversifierat land att ingen apparat kan kontrollera den politiska processen, särskilt inte nu när Internet har utjämnat balansen vad gäller finansieringen. Det är inte givet att republikanerna har största partikassan.

Det politiska klimatet i USA gynnar demokraterna, vilket förstås beror på att vi haft en lång period av republikansk dominans, vilken Bush-Cheney-Rove hoppades skulle leda till en permanent konservativ majoritet, men den drömmen ligger nu i spillror. De blev yra av framgången och spelade ut sina kort alltför aggressivt. Det är sant att amerikanerna är religiösa i högre grad än i Europa, men det betyder inte att alla är rabiata bibeltuggare. Man talar ofta om the Evangelicals, men långt ifrån alla som tror på de fyra testamenten är reaktionära. Jimmy Carter är också Evangelical och han är en av de mer progressiva politikerna i USA.

Kruxet för en relativt moderat konservativ som John McCain är att han måste vinna både de mer moderna republikanerna och de evangeliska. Men medan han nu bör kunna räkna med moderaterna måste han kämpa för att få med sig de religiösa på högerkanten. Det finns två sätt att göra detta på. Han kan vrida sin politik ytterligare några snäpp åt höger i de sociala frågorna, eller han kan fortsätta posera som utrikespolitisk hök. Om Irak och Iran fortsätter att spela en stor roll i amerikansk politik, så behöver McCain inte knyta upp sig lika hårt inrikes. Jag tror därför inte att man ska ta McCains utrikespolitiska retorik på för stort allvar. Den kan vara avsedd för domestic consumption som man emellanåt brukar säga om ledare i Ryssland och Kina.

En fråga som dock oroar en del är frågan om McCains mentala stabilitet....

"The thought of his being president sends a cold chill down my spine. He is erratic. He is hotheaded. He loses his temper and he worries me," sa Thad Cochran, republikansk senator från Mississippi nyligen till Boston Globe.

Men detta behöver inte betyda så mycket (förutsätt att det bara handlar om att han har kort stubin och inte är skvatt galen) och kan mycket väl vara leftovers från den smutskastning som George W Bush:s kampanj använde mot McCain inför primärvalen 2000. McCain har också visat sig kunna samarbeta över partigränserna t ex när det gäller viktiga frågor som att rensa upp i hur valkampanjerna finansieras.

Det mest slående när det gäller den republikanska sidan är annars att den är så splittrad. Drömmen om en permanent konservativ majoritet gick upp i rök och hoppet står nu inte till ett parti samlat kring en ideologi, utan till ett ideologiskt splittrat parti som tvingas sluta upp bakom en man för att inte förlora makten.

Sett i ett större perspektiv tror jag att det som sker i USA idag är en övergång från fokus på individualism, konsumism och världsdominans, till fokus på stora kollektiva frågor som miljö, jämlikhet och fred. Vi kan inte fortsätta leva på obegränsad kredit, vare sig det gäller pengar, miljö eller politisk goodwill. Det finns gränser för vår tillvaro och vi måste lära oss leva inom dem. Jag undrar om det är den förändringen Obama syftar på. Jag hoppas i alla fall att det är det han menar.

Hans Sandberg

1 kommentar:

Ola Kinnander sa...

Tror det du säger i sista paragrafen är den riktiga nyckeln till varför så många är så entusiastiska inför det här valet. USA verkar ha kommit fram till ett vägskäl där en helt ny riktning är möjlig. Detta är i slutändan viktigare än om vi kan få en kvinna eller svart person i Vita Huset. Kvinna/svart är fräscha och välkomna symboler, men till slut är det substans som räknas. Förresten, kudos för termen "pratradioterna."

Loading...