Också var det dags att rösta

Jag sov över i morse. Min väckarklocka ringde inte. Och min yngsta grabbs väckarklocka ringde inte heller. Och min hustru är i Atlanta på jobb. Men med hjälp av en hastigt påkommen adrenalinrush kom jag upp ur den äkta sängen och, väckte grabbarna och fick ihop smörgåspaketen i tid för avgång. Resten av morgonen gned sig fram, trögt och ovilligt. Kollade epostskörden och svarade på några som inte lät sig vänta, sedan var det dags för kaffe.

En orsak till att jag inte vaknade trots väckarklockan var att jag arbetade sent igårkväll och sedan låg och läste NYT-krönikor till halv två. Paul Krugman, som är en av mina favoriter, gick lös på Obama för att inte som Hillary kräva obligatorisk sjukförsäkring för alla. Obamas plan riskerar att vi får en massa som ställer sig utanför, men när det kommer till kritan kommer att behöva vård och då tvinga resten av oss att ställa upp och pröjsa. Så är det i och för sig idag också, med den skillnaden att de flesta av USA:s 47 miljoner oförsäkrade inte är det av fri vilja.

Jag håller med Krugman, även om jag förstår hur Obama resonerar. Fast även om han har fel när det gäller health care så är det så räcker det inte för att tippa över vågskålen till Hillarys fördel.

Och så har vi den andra stora frågan: Vem kan vinna valet mot republikanerna? Hillary är kvinna och Barack är svart. Det finns valtaktiska plus och minus med bägge. Jag hade trots det tänkt rösta med hjärtat eftersom det inte fanns några tillräckligt tunga intellektuella skäl att uppväga passionen med.

Tänkte jag, tills jag läste den alltid lika läsvärda Frank Richs betraktelse The Billary Road to Republican Victory (28 januari) där han argumenterar för att Hillary knutit upp svansen på sig själv genom att tala så mycket om sin erfarenhet. Men vad om det blir John McCain hon måste möta i den sista striden (detta val)? 

"Not all Republicans are smart enough, however, to recognize the value of John McCain should Mrs. Clinton emerge as the nominee. He’s a bazooka aimed at most every rationale she’s offered for her candidacy.

In a McCain vs. Billary race, the Democrats will sacrifice the most highly desired commodity by the entire electorate, change; the party will be mired in déjà 1990s all over again. Mrs. Clinton’s spiel about being “tested” by her “35 years of experience” won’t fly either. The moment she attempts it, Mr. McCain will run an ad about how he was being tested when those 35 years began, in 1973. It was that spring when he emerged from five-plus years of incarceration at the Hanoi Hilton while Billary was still bivouacked at Yale Law School. And can Mrs. Clinton presume to sell herself as best equipped to be commander in chief “on Day One” when opposing an actual commander and war hero? I don’t think so."

Så var det med erfarenheten. Bättre då att köra ungt och friskt som Clinton och Gore i kampanjen mot George H.W. Bush 1992. Vi är trötta på det gamla ingrodda och makarna Clinton är inte direkt det fräschaste alternativet. 

Hans Sandberg

PS. Jag har dubbelt medborgarskap, så jag kan rösta i både Sverige och USA.